”Eget beröm luktar illa” lyder ett känt svenskt ordspråk. En person, som verkligen borde ta och minnas det är ingen mindre än professor Henrik Williams från Uppsala Runforum, som under veckan framträtt i Dagens Industri och lovprisat sig själv, samt talat om hur ”bra” han är på runor.

Själv skulle jag nog våga påstå, att en föregiven Runolog som inte ens kan grunderna, och som inte erkänner många grundläggande källor till runologi, nog inte kan räknas som ”bra” överhuvudtaget, inte så länge andra – och mer seriösa forskare som Laila Kitzler och inte minst den svenska runologins Nestor Magnus Källström vid Riksantikvarieämbetet – RAÄ – ännu är fullt verksamma, och finns i landet.

Man skall ära de som äras bör, nämligen. De sistnämnda har publicerat två utomordentligt intressanta avsnitt av den sk. K-podden, som man får tillgång till via RAÄ:s hemsida. Det ena avsnittet, betitlat ”Det öppna och Fördolda” handlar om Runmagi, något som Henrik Williams förnekat existensen av, men som ändå existerar. Som Kitzler & Källström berättar och erkänner finns det massor av källor, också från Nordens medeltid, Bornholm, Gotland, Skåne, Öland och andra ställen som BEVISAR att runmagi faktiskt existerade även långt fram i tiden, och att runor använts på ett esoteriskt, alltså fördolt sätt.

Som jag redan förklarat för er har Henrik Williams mycket dåligt reda på sig, då han inte ens är medveten om källor som Tacitus (en av de äldsta källor vi har – han nämner i och för sig inte runor i klartext, men nämner att Germanerna tog tydor av grenar eller pinnar från fruktbärande träd, som var märkta med någotslags tecken) och dessutom de Anglosaxiska, Svenska, Norska och Isländska såkallade runpoemen – för av SAMTLIGA av dessa källor framgår klart och tydligt, att runor kunde användas enskilt – också för spådomskonst – och att de HADE esoterisk eller till och med magisk innebörd, något som Henrik Williams vägrat erkänna, och det till på köpet via Uppsala Universitets officiella hemsida.

Som jag också berättat för er under avsnittet ”Runor” här ovan finns det så många helt klart magiska eller esoteriska inskriftes, alltfrån Björketorpsstenen i Blekinge, Rökstenen i Östergötland och Vävbrickan från Lund att Henrik Williams påståenden framstår som skäligen skrattretande och löjliga.

Till och med en elevuppsats som han själv varit handledare till bevisar hur fel han har.

5 Juli i år publicerades nämligen en ytterligt intressant Master-uppsats från 2013, skriven av en viss Carita Holm. Den är betitlad ”Sexuella Runinskrifter” och drar förmodligen till sig ett visst intresse såhär i Rötmånaden, inte mins just nu då ”Bögens Vecka” pågår som värst i den kungliga huvudstaden.

Den största delen av de inskrifter fru eller fröken Holm går igenom härrör från ”Bryggen” i Bergen, och kommer alltså från Medeltiden eller Norges 1300-tal, men hon tar även upp rent Vikingatida inskrifter från hela Norden, och diskuterar innebörden i ord som ”Ragr” eller ”Aergi” vilka båda två betyder vrede, och även används i den betydelsen i flera inskrifter (den ovan nämnda Björketorpsstenen är bara ett exempel) men enligt många forskare kan dessa två ord användas för frihetskränkande otukt, rövknull, undergivet bögeri och fjollors levnadsmönster i allmänhet. Omanlig svaghet var inget man gav statsbidrag till under Vikingatiden. Man gjorde inte reklam för det, man hyllade det inte jämnt och ständigt som idag i form av bög-”parader” och annat sådant. Man tog tvärtom starkt avstånd från det, eftersom man redan då insåg att det inte gagnade det uppväxande släktet och samhället i allmänhet.

Vill man följa Asatrons väg, så är det inte någon ”forn sed” att bejaka offentligt rövknulleri, eller låta sig rännas i röven. Det framgår klart och tydligt av de inskrifter Carita Holm analyserat, även om hon ibland förfaller till sk ”Genus-teori” (anus-teori vore ett bättre namn – det är ju där denna egendomliga teoribildning från 2000-talet har låtit sig födas..) och påstår att ”människor var queer på medeltiden” vilket är en ren självmotsägelse och dessutom fel i sak, eftersom begreppet inte ens var uppfunnet då. Begreppet tillhör helt och hållet 2000-talet, och den kristna kyrkan tog också skarpt avstånd ifrån alla former av homosex, tidelag och liknande – sådant var belagt med dödsstraff enligt Bibeln – och antingen räknades det som ”synd” eller ”sinnessjukdom”. Detta är tyvärr fakta, oavsett vad nu vissa auktoriteter anser om det just idag, och det faktum att den kristna medeltiden inte var särskilt tolerant härvidlag går faktiskt inte att ändra på – om nu sanningen ska fram – och det ska den..

Carita Holm resonerar också kring det juridiska begreppet ”Nid” – oavsett om vi talar om Tungonid, Tränid eller Nidstänger – företeelser som var förbjudna åtminstone i de isländska och norska lagsamlingarna, och vad tungonidet angår var straffbelagt också i svenska lagar, som den Äldre Västgötalagen.

Att kalla någon för ”ödug-gygja” eller en utlevad gammal häxa, ”rasshål” eller ”sterda” (stretande pederast) eller ”bög” rätt och slätt räknades som en svår förolämpning, och kunde resultera i dryga böter eller en väpnad uppgörelse. Därför var de inskrifter Carita Holm nämner nog inte ”vardagliga” utan något man såg mycket allvarligt på. En del av dem är också av renodlat magisk eller esoterisk karaktär, dvs de hade en fördold mening, som inte genast skulle framgå för alla och envar, vilket hon också själv konstaterar i sin uppsats.

Från Lund kommer följande inskrift, som bara och endast bara kan tolkas på rätt sätt, om man har kännedom om Sigurd Agrells teorier om Talmagi och just magisk – esoteriska inskrifter:

SIGNUM: DR EM85;533G

TRANSLITTERERING: a) mmmmmmmmmmmmmmmmmm

b) fuþ mmmmm(m)

TOLKNING: a) … b) <fuþ[ork]>(?) …

ÖVERSÄTTNING: A-sidan saknar översättning, b) <fuþ[ork]>(?) …

LITTERATUR: MacLeod & Mees (2006:52); DR: Lund-benstykke 33

FYNDPLATS: Lund, kv. St. Clemens 9

DATERING: Sen vikingatid

Ristaren har ristat en M-runa ur den yngre runraden inte mindre än 18 gånger på en sida av ett runben, och sen ordet ”Futh” eller med andra ord Fitta samt sex stycken M-runor, varav den sista skadats och blivit ofullständig. Man skriver inte bokstaven M 18 gånger eller 6 gånger efter varandra utan avsikt, eftersom det tar tid att rista i ben. Denna inskrift är helt klart runmagisk, och den blir bara begriplig, om man vet att NIO är ODENSRUNANS TAL och att 3 x 6 = 18, liksom 2 x 9 = 18 medan talet 6 står för den första av Frejas runor i den äldre runraden, alltså Gifu-runan, gåvorunan – och visst är även en fitta ett slags gåva..

Två gånger nio, vidare – kan tydas som en Thurs-runa gånger Naud eller nödvändighetens, ödets Odensruna, och är alltså i sig en beteckning för magi. Talet 18 betecknar också i sig själv hästrunan Eh – en annan Odensruna, och en runa som ”sätter igång” någonting eller antyder framåtriktad rörelse. Den sjätte runan i Utharken är Gifu, och den har vi redan berört – kombinerat med Ass-runan eller Asarnas tretal ger den meningen ”gåva från Asarna” vilket är ganska magiskt, det också.

Meningen med alltsammans var alltså att frambesvärja det vi kallar ”ast” eller ”unnr” på Vikingatidens språk, alltså sex, eller fysisk kärlek – mellan man och kvinna, nota bene. Något man unnar sig, alltså – vilket ordet Unn utvisar.

Det finns också enklare runiskrifter av samma slag, som är helt utan magi, och som väl antagligen ristats av olärda, men längtan efter heterosexuell kärlek uttrycks i dem på exakt samma sätt.

Kúkr kyss kuntu, kyss!

Ja – så står det på ett runben från 1000-talets Oldenburg, och ”kuntu” eller kunta är samma ord som modern engelskas ”cunt” ifall någon av er nu inte visste det…

En helt monumental inskrift hittad under brandlager 5 i Bergens Brygge (bevisligen från 1200-talets första del) lyder:

Rannveig Rauðu ska[lt]u streða/serða. Þat sé meira enn manns[r]eðr ok minna enn hestreðr.

”Rannveig den Röda skall du stretande bestiga. Då skall din kuk vara förmer än än manskuk, men mindre än en hästkuk!”

Sålunda lyder inskriften – Rannveig var uppenbarligen en rödhårig kvinna, som hade sina önskemål i sänghalmen. Hon tyckte om stora och väl formade lemmar, helt enkelt – men alltför stora skulle kukarna inte vara enligt hennes smak !

Hör där, ack ni hedna och ni ludna ! Gack även ni, och gör sammalunda !! Säg inte annat än att runmagi är ett fascinerande ämne, och glöm nu inte vad som står i Egil Skallagrimssons saga om slikt. Egil kom till en gård i Värmland, där en dum och olärd dräng försökte rista runor för att få pigan i huset att bli förälskad, men han ristade antagligen runa nummer 5, Kaun-runan, som inte bara ger ”Astar-ild” eller Astrild, alltså kärleks-eld, utan också feber – och flicka blev mycket riktigt svårt febersjuk, tills Egil fann det runben som gömts under hennes säng, och skrapade av de felaktiga runorna.

Också Henrik Williams i Uppsala har FEL och är ingen bra Runolog, för som vi sett EXISTERAR Runmagi de facto, och det har vi BÅDE rikhaltiga arkeologiska bevis och sagornas skriftliga vittnesbörd som talar om för oss.