Folklivsforskaren Ebbe Schön har gått bort efter en tids sjukdom, skriver SvD efter att ha läst artikeln i DN. ”Det var hans stora kunnande som gjorde honom folkkär” konstaterar man. Så är det också. Man saknar icke hästen, förrän spiltan är tom säger ett känt svenskt ordspråk.

Ebbe Schön föddes år 1929 i Brastad i Bohuslän och blev 92 år gammal. Han skrev och arbetade intill den sista dagen i sitt liv, undantaget en kort tids sjukdom, och satte därmed ett gott föredöme för alla etniska svenskar. Han betydde också mycket för Svensk Asatro, som han bidrog till att sprida fakta om med böcker som ”Asatros Hammare” från 2008, i klar motsats till alla de kunskapslösa journalister, som nuförtiden i tidning efter tidning försöker sprida lögner och kristna fördomar om ämnet (se för två inlägg sedan)

Ebbe Schön var också till hela sitt väsen en mycket ”oakademisk” människa, ödmjuk och aktsam inför kulturarvet. Till skillnad från rena charlataner som Runprofessorn Henrik Williams från Uppsala (se det föregående inlägget), påstod Ebbe Schön aldrig att han skulle vara ”Världsbäst” på något, och briljerade aldrig med akademiska titlar eller framhöll sin egen betydelse. Han förblev en folkets man och en ödmjuk människa, intill den sista dagen i sitt liv – och tjänade som andligt föredöme för många, just därigenom.

 

Han kunde påvisa hur Asatrons traditioner kunnat fortleva opåverkade in på 1900-talet, utan att ha klassats ned och degraderats av falsk, påhittad ”fornsed” och annan meningslös New Age. En av de bästa böcker jag läst av honom är ”Häxprocesser och Trolldom” där han bevisar hur tusentals svenska kvinnor förföljdes, torterades, fängslades och i många fall mördades av den sk ”Svenska Kyrkan”. Han redovisar många fall och exempel på det från sin Bohusländska hembygd, där han också besökte Elin i Staxängs kvarn, till exempel. Som vi vet har denna ”Svenska” Kyrka fortfarande inte gjort ett enda dugg för offren, och till skillnad från nästan alla kyrkor utomlands (förutom den i Norge) aldrig tagit avstånd ifrån vad den själv predikat under häxprocesserna, eller allt det onda, som den gjort emot Sveriges folk.

Dagens Nyheters mångårige medarbetare författaren Clas Svahn skriver om hur Ebbe Schön, tack vare sitt stora vita skägg och sin vänliga framtoning i TV och andra media förknippats med gårdstomten, som han ofta skrev om, och betonar hur folkkär han till sist blev, men ignorerar Asatrons betydelse för hans författarskap och livsgärning.

Han var under många år chef för Nordiska Muséets Folkminnesavdelning, som han styrde utan politiska förvanskningar och PK-tänkande. Han utgav flera andra värdefulla böcker som ”Folktrons år” , ”älskogens magi”, Folktrons ABC, Folktro om Ödet och lyckan, Folktro i Bohuslän och många många fler, och tillsammans omfattade hans författarskap mer än ett 40-tal böcker. Han vårdade också det svenska språket, och var medlem i sällskapet Språkförsvaret, som många har glömt bort.

Clas Svahn framhåller också hans sista, skönlitterära verk ”Gårdstomtens tårar” där Ebbe Schön påpekar hur människorna i dagens Sverige helt och hållet glömt bort rysshärjningarna på 1700-talet, och hur nära det varit, att också vi erövrats och attackerats av främmande folkslag. Och han citerar Ebbe Schön själv:

– Vi har svårt att lära av historien. Plötsligt skjuter man på varandra igen. Och det som äger rum nu i Ukraina just nu sker på gammal vikingamark, säger han.

Men Ebbe Schön kommer nog aldrig att dö, så länge hans böcker fortfarande läses och tillämpas. Verklig kunskap dör aldrig, och Hávamál lär oss att minnet av den man som levat väl och varit vis, aldrig kommer att dö i Midgårds dalar.

Alla som kämpat och fortfarande kämpar för den nationella och Nordiska kulturens överlevnad, det svenska språket och medvetandet om den svenska historien gör bäst i att läsa Ebbe Schöns böcker, först som sist, och ta del av hans livsgärning, som inte har varit förgäves, inte ens i en mörk tid som vår.

 

Vårt folk skall minnas honom !