Den ”Svenska” Kyrkan, eller rättare sagt den Evangelisk-Lutheranska Ockupationsmakten samt de kristna i Sverige har mycket på sitt samvete. Folkmord, häxprocesser och medveten, organiserad förstörelse av en hel religion och en hel kultur, som försiggått långt fram i tiden, och som egentligen aldrig slutat, utan fortfarande tillåts äga rum.
Ett märkligt vittnesbörd om den saken kom i somras angående de sk ”offerstenarna” i Rättviks-trakten. Den mest berömda av dem, stenen i Altsarbyn – som också tillhör ett större fornminneskomplex med en urgammal tingsplats med utsikt över Siljan samt en offerkälla – även den från hednisk tid – samt ett helt järnåldersgravfält – visade sig ha blivit snedvriden och omkullvält av de kristna – som fortfarande härjar i grannskapet.
Olle Nordkvist, deltagare i studiecirkeln Historiska kartor och platser, och förslagsförfattare.
Bild: Felix Månsson
Lyckligtvis kunde Dala-Demokraten den 29 Juni i år – alldeles efter Sommarsolståndet, som ju är en Hednisk Högtid, då vi firar bröllopet mellan Gerd och Frej – rapportera om hur den förståndige Dalkarlen Olle Nordkvist från Studiecirkeln Historiska Kartor – bestående av män och kvinnor från Rättvik, som vill värna sin hembygd och sitt land -lyckats vrida stenen rätt, och återupprätta den – utan att vänta på att ”myndigheterna” skulle göra något, för dem kan ju vi svenskar inte längre lita på. Och redligt är det folk, som i Dalom måtte bo – de är vana att inte finna sig i någon överhet och ta i själva av alla krafter, när så behövs.
Rättviks Kommun har publicerat mera i ärendet – skrivet anno 1996 av en viss Roland Andersson, en annan lokalhistoriker – på sin hemsida. Redan 1862 skrev komminister Johan Bärssell i Rättvik nedlåtande om stenen, som han ville ha förstörd – han var ju en kyrkans man…
Omkring 100 alnar från grinden, der vägen norr ifrån till Altsarbyn viker ifrån landsvägen, ligger i Norränget en sten, formad såsom en bröstbild. Foten är 3 1/2 alnar, hufvudet i genomskärning 7 qvarter, och höjden 2 alnar. Mera vanskapliga afgudabilder har man sett. På andra sidan om landsvägen vid samma grind ligger en ega, som kallas offerbacken, och ej långt derifrån en annan kallad benkammaråken; och såsom det påstås, skall vägen till byn vara så svår att hålla, emedan der skall hafva varit en kyrkogård. Om man nu finge antaga, att Altsarbyn fordom hetat Altarbyn, så skulle man kunna förmoda, att der i trakten varit ett offerställe.”
Men de kristna rådde inte på lokalbefolkningen, som värnade och skyddade den plats, som alltid varit deras och ingen annans. Vad som ursprungligen kan ha varit en skulptur eller en gudabild, förstördes 1866 – och då hade prästen Bärssell ett finger med i spelet. Han lockade en bekant; den rike värdshusvärden Rex Medéen att försöka släpa bort stenen till sitt gästgiveri, och i samband med det slogs ett stort parti av stenen av. Medéen hade dessförinnan gjort konkurs, och gjorde enligt kommunen åter konkurs för en hotellrörelse på 1870-talet. Dessutom fanns det vittnen till hans och prästens vandalisering av fornminnet.
På 1970-talet kunde en gammal man, Nispers Erik, berätta om hur hans far uppdagat alltsammans, och sett hur kyrkans man och värdshusvärden bar sig åt.
Medén skickade sina drängar att forsla hem stenen till Utby. De var vidskepliga och tyckte det var ett olustigt uppdrag. ”Nispers slog”, där stenen fanns, var enligt de gamla ett känsligt ställe. Nispers Erik hade själv i sin ungdom blivit förmanad, efter att han sent en kväll dröjt kvar med röjningsarbete på slagen vid Offerbacken. Gamla mormor visste berätta att det var farligt att vistas där efter mörkrets inbrott och att man skulle akta sig för ”demda små”.
Medéns drängar spänner två hästar för stendrögen och beger sig iväg. Den tunga, åbäkiga stenen baxas upp på drögen och man börjar streta nedåt backen. Efter 25 meter fastnar drögen och det blir tvärstopp. Hur man försöker går det inte att komma vidare. Man får välta av stenen och lika glada är drängarna för det. Lättade beger man sig hemåt med oförrättat ärende. När man i de närliggande byarna hör om det misslyckade företaget, viskar de gamla sinsemellan menande att de, nog förstod varför stenen blev kvar.
Redan 1919 lät Riksantikvarieämbetet vända stenen rätt. Om och om igen har de kristna försökt förstöra alltsammans. Om och om igen har vetenskapen, staten och Dalkarlarna värnat sitt land…
Vetenskapen kom tidigt till hjälp emot ”Svenska” Kyrkan och dess groteska förstörelse-lusta. Svenska Fornminnesföreningen – som fortfarande finns kvar – kunde året efteråt, 1867 rapportera i sin första årsskrift om hur Kungl. Vitterhets- Historie och Antikvitets Akademien sänt två unga studenter från Uppsala, K.E. Roberg och O.W. Wahlin till trakten. De kunde dokumentera de skador, som stenen fått 1866 och visste även att berätta om en lada i trakten, där man funnit ”munkbokstäver” och ”gammal runskrift” som de kristna förstört och hyvlat bort, eftersom ‘på det att intet i öfrigt skulle finnas af deras tänkesätt af hedendom.
Var även kalkstensblocket vid Altsarbyn försett med runor ? Det kommer vi aldrig att få veta, på grund av de kristna vandalerna…
Offerstenen vid Altsarbyn år 1920 – fritt, vackert och högt fick den stå – orörd så när som på en Majstång vid sin sida… Varför kunde det inte få bli så igen ? (foto från Dalarnas Museum)
Märkligt nog fick stenen aldrig bli ett fornminne, trots att både Svenska Fornminnesföreningen och Vitterhetsakademin dokumenterat den. Man gissar, att det var ”Svenska” Kyrkan och dess intrigerande präster, som låg bakom alltsammans, och som i hemlighet såg till att stenen inte skulle få något legalt skydd. Under tiden fram till 1900-talet dokumenterades ett stort antal andra ”offerstenar” av lokal kalksten, som på mystiskt sätt ”kommit bort” eller ”råkat bli sönderslagna” sedan dess, trots att flera av dem stod på fredade Fornminnesplatser, som hade skydd av Svensk Lag. Även här finns klar anledning att misstänka, att det var ”svenska” kyrkan som låg bakom alltsammans. Rättviks Kommun har numera erkänt Kyrkans skuld, och skriver på sin hemsida:
S k älvkvarnstenar med små skålgropar ha i Dalarna på sina håll varit i bruk ända in mot slutet av 1800-talet. Dylika kan ses bla vid Gråbodama i Gagnef och Skallskog i Leksand. Två km öster om Moje i Gagnef, efter den gamla vägen mot Tjärnbodarna på Lapphällan, återfinns ”Sankt Olofs offersten” eller helt enkelt ”Olle” som den också har kallats. Vid Hovänget nära Västerdalälven i Gagnef är en f d relativt sank åkermark, som benämns Benkammarhålet.” Här har enligt tradition verkligen benrester påträffats ända in mot 1800-talets slut. I Mora finns offerstenar registrerade i Gesunda, Nusnäs och Mora Noret. En offersten vid Djupgrav nära Skattungbyn vräktes över ända och slogs sönder i början av 1900-talet av pastor August Wigart i Skattungbyn. Stenen var sedan gammalt sägenomspunnen och där offrades till in mot sekelskiftet. Pastorn fick hjälp att förstöra den av bonden som ägde marken, vilken tyckte det var ett evigt rännande och att det blev alldeles för mycket upptrampat av alla ortsbor som vallfärdade till stenen.
Samma taktik som i Rättviks-fallet. Lokala prästers extrema hat, i förening med kapitalstarka markägare. Systematisk förstörelse av fornminnen och gamla offerplatser, över hela Dalarna. Utrotandet av en hel kulturkrets – och ingen vågade protestera – den gången. ”Svenska” kyrkan förnekar sig aldrig…
Till slut – under 1900-talet – reagerade flera ortsbor, och ”gick till Kungs” som Dalfolket ofta gjort, när fara och förstörelse hotat deras vackra land.
I november 1916 skickas en skrivelse från Dalarnas Hembygdsförbund till Riksantikvarien Herr Dr B. Salin i Stockholm, så lydande:
”Härmed få undertecknade vördsamt anhålla, att den sedan gammalt kända och omtalade Offerstenen i Utby. Rättviks socken, måtte såsom fornminne fridlysas. För en del år sedan ämnade man spränga stenen. En enskild man ville rädda den genom att flytta den till sin gård; men kördonet krossades, och stenen borrade sig upp- och nervänd ner i jorden. Så ligger den ännu. Det vore synnerligen önskvärt, att den åter vändes rätt samt efter närmare undersökning av fackman finge åtnjuta lagligt skydd för framtiden.För Dalarnas Hembygdsförbund
Vördsamt
Gustaf Ankarcrona ordf
Karl Trotzig v. ordf. Karl-Erik Forsslund sekr
Om ”den enskilde mannen” var identisk med den ovan nämnde värdshusvärden vet man inte, men den som ville spränga stenen var förstås ingen mindre än ortens lokale präst. 1919 kom så stenen tillbaka till sin rätta plats, och Dalarnas Museum kunde år 1920 dokumentera allt på foto – och så borde ju sagan sluta lyckligt, eller hur ?
Men icke… kampen för ett fritt land och för svensk historia slutar aldrig, den måste föras i släktled efter släktled ifall vårt land skall överleva.
År 2009 kunde Sveriges Radio berätta hur stenen blivit mossig, övergiven och befann sig på en halvt igenvuxen äng, som inte vårdades. Låt oss hoppas att man nu, år 2022 – lyckats råda bot på den saken – för nog meriterar denna sten till ett besök, eller hur, Nordiska Asa-Samfundet ?
Ännu fler stenar har dokumenterats – en ”broder” till offerstenen i skogen nära Handskflyten söder om Gärsbyarna och Lisskulla Werkmäster har gjort mig uppmärksam på ännu ett svampformat kalkstensblock, som hon registrerat nära en stig mellan Lisskog och Klitta fäbodar.14 Skivan har diameter på 170–181 cm och äldre bybor kallar den för offersten. De säger att en gammal fäbodväg för Utby till dess fäbodar gått förbi stenen. Namnet ”Offerbacken” kan härledas tills före 1830-talet, och det är ett historiskt faktum, att åkernamn i Dalarna kan vara mycket gamla – hur långt tillbaka traditionen går, vet ingen – men vid Benkammaråkern ligger mycket riktigt ett järnåldersgravfält..
Utsikt från Altsarbyn
Jag citerar vidare, från Rättviks kommuns hemsida, som verkligen stämmer till eftertanke, särskilt när det gäller det folkliga motståndet, och ”svenska” kyrkans alltigenom destruktiva roll:
Från Offerbacken har man en fin utblick över Rättviken, där två markanta näs sticker ut, Salunäset vid Tina och Tingsnäs udde bortom Stumsnäs. En sammanbindande syftlinje mellan dessa uddar ligger i rak öst – västlig riktning. Vid vår- och höstdagjämning går solen ned mitt i denna syftlinje från Offerbacken. En isländsk lärare som besökte platsen 1929 visste berätta att precis så här ligger kultplatser på Island, där man kan syfta in väderstrecken i öst – väst, ” och därmed ha kontroll över vilken dag det är i almanackan, som före 1700-talet var den s k runstaven.
Astronomen Göran Henriksson har i en omfattande artikel ”Riksbloten och Uppsala högar”, på ett intresseväckande sätt visat hur noga man var under yngre järnålder och vikingatid att blota på rätt dag (alltid vid fullmåne) och ”genom att observera solens upp- och nedgång längs högarnas sidor har man haft en perfekt kontroll över solårets gång och kunnat fastställa datumen för de tre viktiga bloten vid vinterns början, midvinter och sommarens början.” Enligt Snorre Sturlassons ”Ynglingasaga” nedskriven omkring 1230, skulle man nämligen blota tre gånger under året. ”Vid vinternatten (21 okt) blotade man, för hela det kommande året, vid midvinternatten (20 jan) för en groende gröda och vid sommarnatten (21 apr) för de planerade krigstågen. … Dessa datum sammanfaller med begynnelsedatumen för månaderna i en solkalender med 12 månader utgående från solstånden och dagjämningana.”19
Till Offerbacken är vissa sägner förknippade. Det har således berättats att de första kristna i Rättvik försökt bygga en kyrka nedanför offerplatsen. Man hamnade då på den hedniska kraftlinjen, det s k ”rådnstrecket” och bygget revs ned varje natt av hedningarna. Kyrkobygget flyttades då i rät vinkel norrut till den plats där Rättviks kyrka nu ligger. Därmed bröt man den hedniska kraften.
Ja, det kan ju de kristna gärna få tro. Men Hedendomen och Asatron utrotas aldrig – den överlever !
”Mineralvatten framkväller ur Algutskällan, belägen på en äng, Allgutsänget, som tillhör byn Lerdalen. Platsen ger för övrigt en förnimmelse av hednatider. Åt söder ligger en öppen plats, som fordom varit invigd till tingsplats, Tingsarfänget: Ting hölls ju i äldsta tider på landet under bar himmel. Kumblaeus kan om Tingsarfsänget tillägga att, ”der förmenas, att Härads tingen forna tider blifwit hållne, gamble männ, säga sig ock, sett dom- och nämde stenarna, ännu quarligga i deras barna an” Algutskällan fanns vid nuvarande Kvarngatan ovanför Enåbron.
Källor har ofta förknippats med gamla riter och ceremonier. Vi kan barn erinra oss trefaldighetskällor som finns i alla bygder och ända in mot vår moderna tid uppsökts på trefaldighetsafton; då man vid solnedgången i fullmånens sken, under ceremoniella former drack hälsa och kraft. ”Trefaldighetskällorna har ofta medeltida, katolsk bakgrund men har säkerligen inte sällan från början varit förkristna offer eller kultplatser.”
Det är således naturligt att söka en källa i närheten av den plats, där offerstenen vid Altsarbyn skall ha stått. Nispers Erik har också för Lennerthson berättat om ”en källa med kallt vatten som låg mellan två stora stenar vid ‘svadet’ en bit ovanför Offerstenen.” 2Det var en plats han inte fick leka på som lillpojke.
Drygt 60 meter ONO om offerstenens nuvarande placering finns mycket riktigt brunnsringar över en f.d. källa. Detta och det förhållandet att endast några meter bredvid den förmodade offerkällan, är en ”kraftpunkt” av en speciell art, gör att sannolikheten att det verkligen rör sig om en kultplats för bygden accentueras.
Så långt Rättviks Kommun, och det ärliga, motståndskraftiga dalfolk som ännu bor på platsen. Det finns fler stenar i grannskapet förresten – en av dem medvetandegör Gustav Vasas uppror emot Katoliker och Främlingsvälde – och Rätt Vik är värd en resa !
Vid Siljans strand står fortfarande en Vasa-Sten, med en kärve formad som en TYR-runa. Hur kan det komma sig ?
Hedniska Tankar 