Under ett helt liv gjorde Radbod och hans folk tappert motstånd emot de kristna frankerna under Karl Martell – kallad ”Hammaren” och andra frankiska potentater, som ville tvinga dem att underkasta sig kristendomen – med våld och tyranni som främsta argument. När detta inte gick i Radbods fall började de bearbeta och muta hans släkt och inte minst hans kvinnor, samt nästla sig in vid hans hov och i hela det frisiska riket.
För husfridens skull var Kung Radbod tvungen att tacka ja till ett dop, men när han fick höra att alla hans förfäder, far och farfar skulle hamna i det kristna helvetet som varande odöpta, och att snöpta helgon och kristna martyrer – i hans tycke föga bättre än tiggare och smutsiga trälar – skulle befinna sig i den kristna himlen, ja då fick Radbod NOG och förklarade att han hellre skulle tillbringa en evighet i helvetet i gott sällskap av hederliga krigare och verkliga män, än att tvingas vara tillsammans med dessa skenheliga, förverkligade kristna !
Därmed vände han på klacken och gick hem till sin kungahall, och något dop ägde aldrig rum.
Se där fick papisterna tji !
Övertalningsförsöken och Omvändelsen MISSLYCKADES… Kungen ville inte svika sitt land, sitt arv och sina fränder…
Så fortsatte frisernas långa frihetskamp. Det frisiska språket talas fortfarande av mer än 400 000 personer, och även moderna stater som Holland och Tyskland har fått erkänna frisernas rätt till regionalt självbestämmande och kulturell självständighet. Karl den Store försökte utrota dem, på samma sätt som EU och andra liknande statsförbund vill utrota det självständiga Norden, men inget hjälpte. Friserna gjorde folkligt motstånd, och därför finns de kvar än idag. Det finns alltid något att lära av historien, men i dagens Sverige, där vet inte ens de verkliga Asatroende eller de som i likhet med New Age Folk, Vänsterextremister och såkallade ”Fornsedare” går runt i tillvaron och kallar sig Hedningar utan att ens veta vem kung Radbod var…
Ynkligt, säger jag. Ynkligt, i tider som dessa – då vi av Ukrainarnas och andra folks exempel borde ta till oss den enkla sanning, som säger att friheten alltid är värd att försvara.
Radbod valde friheten. Sin personliga frihet, men också friheten för hela sitt folk. Friheten för alla de släktled som skulle komma efter honom, och aldrig någonsin underkastelse inför en kultur, religion eller ett tänkesätt, som inte var hans. Det är saker vi borde minnas och även fira, nu när partier som det Islamistiska ”Nyans” rakt fram försöker ta sig in i de svenska Riksdagen, och göra slut på både yttrandefrihet och tankefrihet för oss alla. Varför skall vi svenskar ständigt få acceptera detta främlingsvälde ? Vi hade det över oss på Hansans tid, och det gav 300 år och mer av träldom – tills en viss Wasaätt befriade oss från ”garparna”. Nu har vi dem här igen.
Till och med på 1600-talet framstod det som helt klart vad Kung Radbod tyckte om Påvar och Biskopar…
I dagens Europa – och inte bara i hedniska kretsar, hos Holländska Heavy Metal band och andra, är Kung Radbod mycket mer ihågkommen än hos oss, och fortfarande något av en levande gestalt.
Kristna i Holland och Belgien försökte till och med sabotera hela filmprojektet, med argumentet att redan dess trailer skulle vara alltför ”anti-kristen” och att den därmed skulle ”kränka” de kristna i deras nutida religionsutövning. Ett sämre argument får man leta efter.
Döm nu själv om denna trailer var så farlig, att den inte ens kunde få visas på svenska biografer, eller i svensk TV… Förvisso kan man tycka vad man vill om ”Hollywood” eller modern action-film – men jag kan för min del inte finna, att denna trailer skulle vara värre än HBO Nordicas ”Vikings”, Brittiska ”The Last Kingdom” (våldsamt ohistorisk i sin glorifiering av Kung Alfred av Wessex och hans biskopar) eller många, många andra filmer i samma stil.
Visst, det är upp till var och en att gilla eller förkasta dem, men Kung Radbod lever ändå i oss alla !
Jo, säger jag då – för det första måste man alltid informera sig om vad ens motståndare i någotslags diskussion eller meningsutbyte håller på med, och för det andra kan det ju faktiskt också ske, att meningsmotståndaren kanske har RÄTT i en del, eller att det hela utvecklar sig så, att man blir ENIGA om en del saker och ting under diskussionens gång. Inte mig emot. Som herr Aschberg – ni vet att jag citerade honom för två inlägg sedan – säger, så är vi ju alla lika goda kålsupare, och rent allmänmänskligt väger kanske ärlighet och heder tyngre än det här med religion och politik, politik och religion – för dessa två ämnen skall egentligen inte blandas samman…
”Famous last words” – över 20 000 medborgare LÄMNADE Svenska Kyrkan under årets första sju månader – Vad kan det bero på, så säg ??
”Med präster med denna inställning är det inte konstigt att det tillåts bygga moskéer eller att folk lämnar kyrkan”, skriver en.
En annan frågar sig huruvida biskopen ber för kristna som blivit dödade av muslimer.
En tredje har postat en länk till Svenska kyrkan där man kan gå ur som medlem. ”Den som inte känner sig som syskon med islamister kan passa på att gå ur statskyrkan”, skriver personen.
Ja – just det. Är vi svenskar verkligen ”tros-syskon” med Talibanerna i Afghanistan, och är vi för Sharia i vårt eget land ? Vad den kristna tidningen nu skriver, bekräftar bara vad jag själv var först med att skriva – och som vanligt är det så att HEDNISKA TANKAR LEDER – andra bara följer…
Reklam för Homosex är den nya trenden, och såkallad ADHD-HBTQB(i) – alltså ett närmast sjukligt, hastigt påkommet beslut att göra bögar av barn (eller själv göra sig till bög) och andra saker och ren förkortnings-sjuka, som hos KPLM(r) på sin tid – det nya i:et inom parantes står väl antagligen för Idiot – är något som kyrkan inte försummar att genast haka på. Plötsligt vänder man upp och ned på hela Bibeln – ändamålet helgar medlen – och gör allt för att bli populär – fast blir man egentligen det..??
Vår Regering ska ha framställt ett nytt lagförslag i ”transbejakande riktning” och man förväntar sig att de såkallade Kristdemokrafterna röstar med – fast vad har kristendom med demokrati att göra ?
Flera personer är nu, bland annat på sociala medier, frågande till om de fortsatt kan ge partiet sin röst. ”Som kristen kan man inte gå med i detta spektakel. [Det blir] Kristna Värdepartiet för min del”, skriver en person i en kommentar på Facebook. ”Undrar om vissa av KD:s nuvarande företrädare missat de kristna värderingar som var grunden för partiets bildande”, funderar en annan person.
Riksdagsledamöterna Tuve Skånberg och Hans Eklind, som båda representerar detta parti – för egen del anser jag att religiöst motiverade partier inte har i Sveriges Riksdag att göra överhuvudtaget – lär ha sagt: Inte med den agendan, med sexuell lössläppthet och drogförhärligande. Pride är inte primärt för att stå för alla människors lika värde utan det är för att promota RFSL:s agenda där bland annat acceptans av prostitution ingår.
Själv föreslår jag på stående fot att Psalmen ”Det är en Ros utsprungen” genast byts ut emot Kristet Utseendes fina sång ”Kairos Fjollor”. Den som inte OMEDELBART håller med stämplas som ruskigt intolerant och hatisk till natur, samt blir föremål för ett större mediadrev. Allt som betyder något är ju ändå det kristna utseendet, eller hur – men inte längre själva innehållet, för det vill vi inte veta av i alla fall… Protester tolereras inte alls, sanna demokrater som vi naturligtvis är, och bara såå toleranta – så åt alla, som dristar sig att ha det minsta – ja vi säger det minsta – av en egen åsikt, skriker vi klämkäckt och taktfast ”Fascist-jävel !”
Sedan totalförbjuder vi även ”Den Blomstertid nu kommer” som psalm.
Istället ersätter vi den tvångsmässigt med Onkel Kånkels värdefulla komposition ”Homo-Tider” och förklarar en gång för alla, att detta är det allra yppersta som vårt samhälle kan erbjuda av konst och litteratur.
Tycker ni inte själva att det blir Jätte-Jättebra så, Ebba Busch och alla Kristna ??
Ja – kort sagt…
Homotider !
Jag känner att jag börjar få fjång
(Homotider)
Det måste vara bögsäsong
En riktig gaysauna här i det gröna
Överallt hör man bögarna stöna
Jag min penis med stjärt ska belöna
Om jag är gay för dig!
Homotider gay gay, homotider
Ollon mot ollon och pungar som möts
Homotider gay gay, homotider
Penis mot rövhål och skinkor som nöts
(Homotider)
Jag känner mig kåt som en hund
(Homotider)
Du kan väl ligga på mage en stund?
Tänk att ligga naken på stranden
Med penis djupt i en bög från de Arabiska landen
Som pillar pung med den andra handen
Det vore helt o'gay för mig!
Homotider gay gay, homotider
Ollon mot ollon och pungar som möts
Homotider gay gay, homotider
Penis mot rövhål och skinkor som nöts
Homotider gay gay, homotider
Finger i anus, bajs i min mun
Homotider gay gay, homotider
Förskrynklade könsförvirrad penis och pung
(Homotider)
Det känns som om min stjärt är för trång
(Homotider)
Din penis har sånt jätteomfång
Vi kan leka perversa lekar
Vi kan ballen i solen steka
Vi kan anus med penis smeka
Om det é o'gay för dig!
Homotider gay gay, homotider
Ollon mot ollon, pungar som möts
Homotider gay gay, homotider
Penis mot rövhål, skinkor som nöts
Homotider gay gay, homotider
Finger i anus, bajs i min mun
Homotider gay gay, homotider
Förskrynklade könsförvirrad penis och pung
Könsförvirrad penis och pung
Könsförvirrad penis och pung
Könsförvirrad penis och pung
Robert Aschberg och hans gode kompanjon Gert Fylking (fd Kustjägare) var bland mina publicistiska idoler på den tiden jag gick på universitetet, och bara var fil kand. Robert gjorde sig känd för att sparka på bilar som stod vid övergångsställen, och herr Fylking – som aldrig kunde bära sig åt som Fylk, nej förlåt Folk, intervjuade diverse potentater medan han var klädd i Rosa träningsoverall och då och då framträdde som Juckarhund i Tv-rutan. Bland annat anföll han den dåvarande italienska politikern Ilona Staller alias Cicciolina medan han var klädd i hunddräkt, förutom en del andra opassande framträdanden i våra grannländer…
Angående bilsparkandet, så imiterade jag faktiskt detta beteende ett par gånger, eftersom jag dåförtiden bodde en tid på Studenthemmet Hemtrefnad på Öfvre Östermalm. På Jungfrugatan, där detta närapå var beläget, fanns ett av Stockholms större horstråk, och därför stördes studierna av tät biltrafik dagarna i ända – oftast var det hantverkare och andra företagare, som for omkring där, och eftersom de utgjorde ett trafikhinder – vilket de agerande damerna knappast var – de var mest patetiska vrak som ofta tiggde cigaretter eller småpengar av oss studenter – gav jag åtminstone en av de där firmabilarna en rejäl buckla i sidoplåten, och fick vederbörligen stryk av en rör mock, fastän fil lic.
En FOLKETS Man. Dessutom Närapå HEDNING – Se sån stil han har ! (Foto: Thomas Alm, SVT)
Herr Aschberg, för sin del, har nu hunnit till den långt framskridna åldern av 70 år, och har numera ångrat sitt förflutna som kommunist, men är fortfarande vänsterintellektuell. En högt värderad kollega höll för två dagar sedan på att köra i diket, när han hörde den musik, som Robert Aschberg spelade i sitt sommarpratar-program, eftersom Grotescos härligt anti-kristna sång om runkande Jesusar blev för mycket för honom, och han såg detta som ett slags förstulet inlägg från Herr Aschberg om Yttrandefriheten, som ju Svenska Kyrkan vill begränsa. Själv ser jag det mer som en klar referens till att sagda ”Svenska” Kyrka vill göra om hela psalmboken, enligt sin egen utsago, men låt oss inte gå händelserna i förväg, eftersom just det faktumet kräver sitt eget blogginlägg.
Texten till hela sommarpratarprogrammet finns ännu en tid publicerad på SR:s hemsida, och för min del tycker jag Robert Aschberg har rätt i mycket vad han säger – framförallt att det som på hans tid räknades som vulgo-tv, förargelseväckande och direkt smaklöst eller äckligt nu blivit det nya normala, i takt med att det svenska medialandskapet ständigt förflackas, och även våra politiker sänker sig till tidigare aldrig nådda djup.
Men – härmed ger jag ordet till honom själv, och saxar ur hans livsberättelse, som han framfört på det mest oefterhärmliga vis:
Det är 32 år sedan jag senast pratade i det här programmet och nu skulle man kunna sitta här och dra anekdoter från ett ganska långt liv som journalist. Om hur man jagat ubåtar, intervjuat seriemördare, rest i 60 länder, sett människor dö av svält, hört granater explodera, rest jorden runt på 80 timmar, fyllnat till i Brezjnevs gamla datja, och druckit kaffe med kungen av Tonga. Men alltför många gamla journalister ältar sådant. Och nu skriver tidningarna spaltmetrar om dejtingprogrammet Naked Attraction.
Gäsp, det gjorde vi redan för typ 30 år sedan i programmet Diskutabelt. Alla debattgäster var nakna, ingen i den månghövdade studiopubliken hade en enda tråd på kroppen. Skillnaden är att vårt program hade ett innehåll. Ett salt. Nudister stod nämligen mot naturister. Och tro det eller ej, där fanns stora ideologiska motsättningar. Be mig inte beskriva ståndpunkterna, för dem har jag glömt. Det blev i alla fall bråk.
— —
I are Schentlemans ! I are Schentlemans !!
Min farsa är inte religiös. Men jude. Vad det nu betyder. Morsan var arier. Vad det nu betyder.— — I vårt hus låg en fisk- och mjölkaffär med vatten som rann över hela skyltfönstret. Och en skomakare som vi ständigt retade tills han jagade iväg oss. Och en tobakist som lät oss köpa lösa cigaretter när vi hade tröttnat på att plocka fimpar. 1959 samlade vi ihop pengar och köpte en tidning i kiosken vid Kungsholmstorg. Skriften hette Tidlösa och var full av sepiatonade foton med nakna tanter och farbröder och glada familjer som badade och kastade bollar till varandra. Det var verkligen oerhört spännande för oss småpojkar att studera nudister. Samma år var vi uppe en natt med Radio Luxemburg och hörde Ingo knocka Floyd.
— —
Sex år gammal började jag i Eiraskolan. Jag grät floder när farsan lämnade mig första dagen. Undervisningen inleddes varje morgon med att fröken Collenius satte sig vid tramporgeln och ledde en fostrande psalmsång. Hur orkade vi lyssna på eländet? Vi var nog helt enkelt för små för att ens reflektera över denna påtvingade andlighet. Var det inte slagsmål på rasterna så spelades det kula och byttes filmstjärnor, små samlarkort med handkolorerade foton av diverse dåtida filmskådespelare och musiker.
Som yngst fick man mycket stryk. De äldre eleverna kunde ta en brutalt i kragen och fråga: Elvis eller Tommy? Det var en vattendelare. Polariseringen var närmast total. Vem var bäst? Elvis Presley eller den brittiske motsvarigheten Tommy Steele? Rätt svar berodde bara på vem som frågade och svarade man fel fick man vanligtvis en riktig snyting.
— —
På den tiden, och ända fram till 1970, var det i lag förbjudet att smäda Guds namn. Och det tog ända fram till år 2000 innan kyrkan skildes från staten. Skapades Eva av Adams revben? Är jorden platt? Kan kristaller hjälpa mot cancer? Finns det övervakningschips i vaccin? Enligt min mening ska vem som helst få tro på vad som helst. Men de ska ge fan i att försöka tvinga sin tro på andra människor. Numera råder yttrandefrihet när det gäller religion. Man kan inte längre åka i finkan för att man ifrågasatt påhittade högre makter.
Bokbränningens symbolik är vidrig. Men den danske pajasen och högerextremisten Rasmus Paludan har rätt – och ska ha rätt – att bränna koranen. Likväl som du eller jag ska ha rätt att bränna bibeln eller toran eller tipskuponger om vi vill. De som kastar sten mot poliser och eldar bilar i fåfänga försök att hindra Paludan, de spelar honom bara i händerna, som lealösa marionetter.
Själv tror jag inte ett skit på övernaturliga fenomen, om de inte bevisats och därmed blivit naturliga. Vetenskapen, med dess hårda krav på upprepade observationer, experiment och kritisk granskning är det enda hållbara. Vetenskapen omprövar, utvecklas och gör framsteg som är till gagn för mänskligheten. Den är ingen tro, ingen religion, Den bygger på fakta. Bevis.
Känslosam kan man vara utan religion. Jag blir tårögd när fiolerna läggs på i filmer trots att jag vet hur de byggt upp det dramaturgiskt. Och jag älskar maskiner. Men vi föds, vi lever, vi kan bygga och riva och städa eller onanera och samla på konstigheter hur mycket som helst.
Allting går förr eller senare sönder. Allting strävar efter kaos. Vilket egentligen, i slutändan, blir en slags jämvikt.
Det är RÄTT att göra som Paludanen ! Låt oss TUTTA ELD på hela Koranen !!
— —
Min farfars far Herman Asch föddes i Hrodna i nuvarande Belarus. Han var handelsresande i egentillverkade madrasser. Han kom till Stockholm med båt 1875, 22 år gammal, jobbade hårt, öppnade butiker och gjorde affärer. Senare startade han en fabrik som tillverkade färdigsydda kläder, vilket var relativt nytt på den tiden. Han hade stor butikslokal på Hamngatan, blev kunglig hovleverantör och byggde stenhus med moderniteten varmvatten på Birger Jarlsgatan.
Hans son Olof Asch, min farfar, skickades redan som 16-åring som lärling till både Hamburg och London. Han började göra affärer tidigt och under en blöt kväll på restaurang Skomakarekällaren bestämde ha sig för att lägga suffixet “berg” till sitt efternamn. Aschberg således, och inte Asch. Man kunde ju inte heta som en interjektion.
Inom parantes får jag här infoga att jag själv alltid trodde att Robert Aschberg kom från en högreståndsmiljö, och att han var släkt med Rutger von Ascheberg, Fältmarskalken. Nu visar det sig emellertid att han har mera gemensamt med Korporal Asch – en av Hans Hellmut Kirsts romanfigurer, som också har lite av Aschberg över sig – hedniskheten, känslan av att vara en enda tänkande människa i ett absurt system, samt ett fosterland som håller på att gå käpprätt åt helvete – en känsla vi alla har ibland..
Olof Aschberg reste mycket och var med och förmedlade det första amerikanska lånet till tsar-Ryssland. Han gjorde senare – i likhet med många svenska företag – mycket affärer med bolsjevikregeringen. Via Reval, nuvarande Tallinn, förmedlade han guld som bolsjevikerna lagt beslag på till banker i Sverige. Guldet smältes om och försågs med svenska stämplar. Så kunde bankerna kringgå västmakternas blockad mot Sovjet och sälja guldet utomlands. — —
Själv ärvde jag säkert också något från min farfar. Dock inga pengar. Det har jag inte gjort från någon släkting. Vad jag har idag har jag jobbat ihop själv, vilket känns utmärkt. Tillgångar som kommit alltför lättvindigt inger sällan respekt.
När jag var 14 flyttade hela familjen till Nashville i Tennessee i USA. Vi bodde där i ett år för att farsan skulle gästforska. Jag gick i en stor high school i ett medelklassområde med en enda svart lärare och en enda svart elev. Att de ens fanns där berodde troligen på att skolan skulle få rätt till bidrag. Detta var bara tre år efter Civil Rights Act som förbjöd alla former av diskriminering i USA. Men rasismen i sydstaterna var historiskt grundmurad och segregationen näst intill total.
Det tog en stund att få kompisar i skolan. En äldre elev som snabbt tog sig an mig visade sig förespråka apartheid enligt sydafrikansk modell. Före en middag hemma hos honom skulle alla hålla varandras händer runt matbordet och be en bön. Jag häpnade, men spelade med av artighet. Snart hade jag roligare vänner. På alla mjölkpaket uppmanades konsumenterna att besöka kyrkan: “Visit the church of your choice”. Själv har jag aldrig varit troende – vare sig på tomtar eller gudar – så när en tjej bjöd mig till kyrkan hon gick till på söndagarna för att diskutera detta med hennes kamrater förklarade en äldre pastor för mig att så välordnat och genialt byggt himlavalvet var med alla stjärnor som lyste fridfullt gick det inte att tvivla, det var ju gudsbeviset. — — Det jag själv upptäckte när jag i kvällen gick hemåt till fots från kyrkan var att min gudsförnekelse inte fallit i god jord hos alla i det heliga rummet.
En bil med fyra stora killar stannade till. De hoppade ut, och slog mig så mycket på käften att jag slutligen ramlade avsvimmad i diket. De var försvunna när jag vaknade till och kunde linka hem.
En kompis hade rika föräldrar, egen Corvette och pratade alltid om att hur mycket han gillade Europa. En annan jobbade extra och svabbade blodiga golv på akuten. Varje fredag- och lördagskväll kom det skottskador. Han var prästson, körde motorcykel och förfogade över ett gevär. Vi köpte ammunition i järnaffären och sköt prick på skrot vi hittade i skogen.
Synnerligen läsvärd, om man har humor och sinne för realism..
Det finns något som både lockar och skrämmer med sydstaterna i USA. Och massor av kitsch. I en park i Nashville står en exakt betongkopia av Parthenon, så som det grekiska templet bör ha sett ut innan det började vittra sönder. — —
Som fjortonåring gjorde jag sexdebut med en två år äldre flicka i ett rosa sittbadkar. Hon gick med stor sannolikhet inte på moln under akten. Inte jag heller. Stämningen var ju allt annat än romantisk. Vi var ölberusade och ville båda få det gjort. Utanför badrummet stod min kompis mamma, en äldre blåhårig kvinna, och bankade på den låsta dörren. Hon var frisör, och hennes lilla hund som skällde oavbrutet vid hennes fötter var också färgad blå. Några månader senare fäste jag mig vid en kvinna som var 27, hade jobb, bjöd på körsbärsvodka och lät mig köra hennes bil.
Dubbelmoralen var utbredd, både i skolan och samhället i stort. De äldre killarna i plugget ville gärna gå på skolbalen med den snyggaste helylleflickan, men föraktade verkligen tjejerna de fick ligga med, och kallade dem madrasser.
Och en dag satt en grabb som tidigare gått i skolan i matsalen och berättade för gamla kompisar om hur han tagit värvning. Sexton år gammal hade han skickats till Vietnam som helikopterburen kulspruteskytt. — —
Om svenska kommunister kan man säga att det bland dem – i likhet med dagens svenska högerextremister, nazister, islamister, antivaxxare och Putinvänner – alltid uppstår bittra inbördes falangstrider. Striderna handlar ytligt sett om olika tolkningar av diverse politiska, religiösa eller allmänt stolliga urkunder. Men i grunden närs tvisterna för det mesta av människans sämre drivkrafter: fåfänga, inflytande och makt.
Jämför med den sk ”Forn sed” rörelsen, och dess sätt att agera – vilket är genomgående destruktivt. Herr Aschberg kunde gärna ha nämnt vissa ”nyandliga” rörelser också. Men han fortsätter, angående sitt eget liv. Kommunist har jag för min del aldrig någonsin varit, men däremot Socialdemokrat. Skillnaden är i vissa avseenden hårfin, och visst har Robert Aschberg rätt när han säger:
Apropå Mao och hans lilla röda citatbok: Under åren jag var med i FNL-rörelsen dök det upp några riktiga galningar för att försöka värva oss ungdomar. Det var de så kallade Rebellerna – en liten grupp som inte bara tillbad den kinesiske ledaren rent slaviskt, de styrdes på ett sätt som hade fått Knutbysekten att framstå som demokratisk. De här Rebellerna simmade på led i bassäng med Maos lilla röda. De marscherade fram i takt på gatorna och viftade med citatboken. Sektledaren själv styrde sina proselyter med en slags ultrademokrati: Han frågade “är det mötets mening att….” och det han föreslog blev givetvis alltid mötets mening.
Nu satt vi med de här tomtarna i ett hus i Bromma och vi skulle alltså värvas. En timmes mässande läsning av Mao-citat och frågor om huruvida det var mötets mening om det ena eller andra blev ganska tröttande. Min kompis Bosse Johansen kroknade först och ropade plötsligt: “Är det mötets mening att jag ska lägga en brakskit?” Varpå mötet upplöstes. Rebellerna värvade ingen och Bosse och jag gick därifrån och rökte på. Man ville ju ha lite kul också.
Det här är ju ”forn sed” upp i dagen – titta på dess sk ”Rådsgydjor” och allt vad det nu är för bråte..
Kfml, och senare SKP, som partiet hette, var i stort sett samma skit. I ytterkanterna vill ju alltid de mest radikala ta befälet. Och under tryck brukar de lyckas. Vid ett möte i en lägenhet i Jordbro, där jag bodde då, satt en norsk kvinna och citerade långa haranger av Stalin. Obegripligt varför. Det var äckligt. Men hon hade hittat några floskler i en kommunistisk urkund för att få sin vilja igenom. Som alla fundamentalister alltid gör, hittar ett något som sägs bevisa vad fan som helst. Där började jag ledsna på riktigt. Efter något år och flera resor i öststaterna – där jag träffade en rad dissidenter och tyckte mig se ett tydligt mönster – då tröttnade jag totalt. Jag talade med en partikoryfé, en som mestadels försörjt sig som politruk, och jag sa att jag inte är kommunist längre, om jag någonsin varit. Jag är inte intresserad. Punkt. Hon kunde inte fatta det. Det var som att sitta med en pingstpastor och säga att man blivit bög. Proletariatets diktatur, ät min skit.
Och sedan, den stora upplösningen på det Aschbergska sommarpratet, trots allt sänt i riksradion 8 Augusti i år…
För snart 30 år sedan ledde jag ett soffprogram i TV3. En av gästerna var Paul Oldfield från Macclesfield i England. Paul är professionell pruttoman, och mera känd som Mr Methane. Han uppträder alltid i en grön, åtsittande dräkt med cape, som en slags anti-superhjälte. Paul arbetar i en tradition som härrör från den franske bagaren Joseph Pujol, med artistnamnet Le Pétomane. Pujol slog igenom för en bred publik på Moulin Rouge i Paris under slutet av 1800-talet. Först vid Första Världskrigets utbrott återupptog han den civila verksamheten vid sitt bageri i Marseille.
Den nu aktive, brittiske Paul, använder något slags yogateknik för att dra in luft i ändtarmen. Luften stöter han sedan kontrollerat och rytmiskt ut i takt med ackompanjemanget. Hans breda repertoar omfattar inte bara den brittiska nationalsången, som han framförde i mitt program. På den tiden spelade han ofta örhängen som “Vad tar ni för valpen där i fönstret”, “An der schönen blauen Donau” eller Phil Spectors “Da Doo Ron Ron”. Spector – en världsberömd musikproducent som senare dömdes för mord – rasade för övrigt mot att Mr Methane hade vanhelgat hans stora poplåt.
Hur som helst, uppträdandet i TV3 ledde till skandalrubriker, delvis också för att dåvarande utrikesminister Margaretha af Ugglas satt i studiosoffan och bevittnade konserten. En del av publiken som var där skrattade hysteriskt. Andra vred sig av vämjelse. Själv skrattade jag så tårarna rann, mest åt åskådarnas reaktioner. Humor upplevs ju inte sällan indirekt. Reaktionerna kan vara roligast.
En del fina människor menade att något så vidrigt som pruttomanens framträdande aldrig borde visats i svensk tv. Att tittarna i andra program regelbundet försågs med skildringar av våldtäkter, mord och tortyr som underhållning hörde inte till saken, även om det borde skänkt perspektiv åt den debatt som egentligen var en storm i ett vattenglas.
Så långt Herr Aschberg. Som jourhavande Hedning, måste jag bara säga att jag instämmer kraftfullt och håller med. Låt oss avsluta med vad Robert Aschberg själv kallat ”en andlig sång” i radio och Grotescos suveräna musiklyrik:
Du ska aldrig runka bulle med herren Jesus Krist
Ty Jesus är vår herre och han kommer aldrig sist
Så säger var apostell och var evangelist
Du ska aldrig runka bulle med herren Jesus Krist
När Satan runka bulle med herren Jesus Krist
Han fuskade som vanligt och nyttjade sin list
En klädnypa han fäste på vår herre Jesus snopp
Men den flög av och bullen den fick Satan äta upp
Du ska aldrig runka bulle med herren Jesus Krist
Ty Jesus är vår herre och han kommer aldrig sist
Så säger var apostel och var evangelist
Du ska aldrig runka bulle med herren Jesus Krist
Petrus han kom trea
Markus silver fick
Judas han kom allra sist
Sen gick det som det gick
Så sig vad har ni lärt er utav denna melodi?
Att aldrig blanda kaffebröd med simpel onani!
Du ska aldrig runka bulle med herren Jesus Krist
Ty Jesus är vår herre och han kommer aldrig sist
När du sedan står där uppe
På herrens förstukvist
Är det mycket som är oklart
Men vi vet helt vist:
Att Kristus är vår störste
Fickpingis ekvilibrist!
Till och med på 1600-talet framstod det som helt klart vad Kung Radbod tyckte om Påvar och Biskopar…
Synnerligen läsvärd, om man har humor och sinne för realism..
Hedniska Tankar 