Dagen Klara

Idag har Klara namnsdag enligt den gamla svenska almanackan. Man bortförklarar det som en katolsk helgondag – de kristna gör som vanligt anspråk på att ta över hela kalendern, och islam har sin egen – men Klara eller Clara är klingande latin, och därmed ett hedniskt ord och ett hedniskt begrepp från början, ty det betyder också klarhet på de flesta Germanska språk, och även engelskans Clare och franskans Claire samt till och med italienskans Chiara har precis samma ursprung.

För Sveriges bönder och hårt arbetande folk betydde det en gång i tiden inget annat än att skörden skulle vara avklarad nu, för till Klara-dagen kom de första frostnätterna, åtminstone hos Norrlänningar och Fjällbönder i Jämtland. Trots påståenden om värmeböljor och klimatförändringar – vilket är en stor, manifest halvsanning, som knappast håller streck ens på årsperspektiv – är det redan höst i de allra nordligaste delarna av vårt land, åtminstone enligt SMHI:s kartor. Se efter själv om ni inte tror mig

Santa Klara – förgrämd, sjuk och helig som få – en av de första bilderna av henne, målad sådär 70 år efter hennes död

En gång fanns det en historisk person vid namn Santa Clara eller snarare Santa Chiara också. Det var på 1200-talet. Hon var ett riktigt hår av hin, en helig hysterika i likhet med Sanka Katarina av Siena, som brukade smörja in sig med sina avrättade älskares blod och sedan lycksaligt rosslande springa omkring på gatorna i sin hemstad och vråla ”Sangre, Sangre Dolce Sangre” medan hon drabbades av något som påminde om orgasm, eller en sexuell utlösning. Hon hade också för sed att späka sig, slå sig själv och andra med piskor och dessutom svälja ned levande ålar, som hon vid lämpligt tillfälle spydde upp ur magen vid vissa predikanters predikningar – meningen var att folk skulle tro att hon varit besatt, men att den katolska förkunnelsen drivit djävulen ur kroppen på henne.

Ni kan ju själva pröva detta lilla kristna party-trick nu när det ändå är fredagskväll, och minnas den ännu levande Åsa Walldau från Knutby-sekten, ni vet hon som svenska kvällstidningar och den Socialdemokratiska Tidningen Aftonbladet på fullt allvar och utan ironi ville utropa till ”Kristi Brud” – när inte samma Åsa Walldau lekte Heliga Birgitta i Finsta. August Strindberg – på sin tid – kallade den heliga Birgitta för en Djäkla Satkärring, och det gjorde han alldeles rätt i, av hennes bevarade brev och uttalanden att döma – men jag får återkomma till Sveriges enda såkallade ”helgon” när det blir Brittsommar.  Birgittas dotter, som också hette Katarina, var en hysterika av precis samma typ hon med – sånt här brukar ofta gå i arv, eller finnas inom vissa familjer – men till Sankta Klaras klara fördel, får jag säga att hon inte var fullt så sinnessjuk, som alla de hemska exempel jag nu räknat upp.

Vad gäller de andra damerna ifråga ber jag er att läsa relevanta kapitel i den Engelska kvinnliga historikern Frances Stonor Saunders böcker, samt Sven Stolpes gamla biografier över Birfitta – nej förlåt Birgitta, ty trots att herr Stolpe var rent förstockad, var han också klart medveten om katolicismens många avigsidor.

Chiara Offreduccio – som hon egentligen hette – kom från högadeln och var snuskigt rik, dotter till greven av Sasso-Rosso och hans hustru Ortolana. En ren herrskapsjänta med andra ord, ett bortskämt barn och ett slags medeltida Greta Thunberg – vårt sekels sjuka hysterika nummer ett. Hennes mor kom från en gammal högadlig familj hon med, och var hela tiden den drivande i dotterns religiösa och sekteristiska galenskaper – vissa mödrar av det slaget förnekar sig ju aldrig. Fast nåväl, enligt tidens sed skulle Chiara giftas bort när hon blev sådär 14-15 – så gick det till i Medeltidens Katolska Europa, likaväl som i Talibanernas Afghanistan – men se det ville jäntungen inte ! Chiara flydde in i religionen, och det gjorde hon med besked. Hon började med självsvält och att späka sig, för att aldrig behöva växa upp till en vuxen och normalt utvecklad kvinna. Dagens kältrande döttrar i den åldern ägnar sig ofta åt matvägran, veganism och vegetarianism i andra extrema former, och självsvälten eller Anorexia Nervosa – ibland med religiösa drag – har aldrig lämnat det kvinnliga släktet – tyvärr ! Om hon också hade fullt utvecklad Autism, ADHD eller andra typer av beteendestörningar – på medeltiden var sådana ganska okända, även om de såklart förekom – tidens läkare var inte så skickliga i att ställa diagnos – är såklart osäkert, men mycket tyder på det, för ganska snart fick detta ”heliga” underbarn för sig att hon skulle gå in i självvald isolering och leva som eremit eller nunna också…

Hon blev helt enkelt ”mer katolsk än själve påven” eller ”katolischer als der Papst” till sina adliga föräldrars förfäran, och i de tidiga tonåren – kring 14-15 – började hon skaffa sig idoler, liksom nutida tonårsflickor kan ”svärma” för Rockstjärnor eller avvikande unga män, kanske i stil med Johnny Depp i ”Pirates of Caribbean” eller andra, smått revolutionära manliga figurer.. Det närmaste man kunde komma något sådant, kring 1210 i Italien, var den här ”snubben”…

St Antonius av Padua, ska ni veta – enligt vissa den Helige Franciscus själv – var sannerligen en friskus ! Han idkade uteliv, levde i det fria, gick barfota, predikade för fiskarna (ja ni Hajar – mirakel ska ha inträffat, och firrarna skall i tusental ha dykt upp för att lyssna, som på Hultsfred ungefär...) och bar snarare otvättat, risigt hår än någon munkliknande tonsur. Fransciskanerna, ledda av den ”helige broder Frans” själv var till en början revolutionära, ett slags hybrid mellan Che Guevaras Kommunister och de mest extrema ”Ekosoferna” bland miljöpartisternade ville upplösa hela påvedömet, riva ned den katolska kyrkan och börja om från början i någotslags primitiv Adam-och-Eva tillvaro, där man skulle hålla predikningar för ”broder Sol och Syster Himmel” och alla skulle vara fattiga, 100 % kyska naturligtvis och helt utan jordiska ägodelar eller världsliga ting, ty sådant var bara såå syndfullt såå och därför av ondo…

Som vi förstår blev Chiara/Clara eld och lågor genast. Detta var så radikalt, så extremt så att hon bara måste falla för det. Begreppet ”Ungdomsuppror” fanns inte på medeltiden, men det här var det närmaste hon kunde komma – en klar protest emot allt hennes högadliga och stormrika föräldrar möjligen kunde stå för – och så var det mer än lovligt naivt och därmed skojigt också – hippie-tillvaro och lite naturflum har alltid lockat ungdomen – det låter lagom konfirmandiskt och bara såå härligt bekymmerslöst..

Exempel från vår egen tid saknas inte. Patty Hearst, den amerikanska miljardärsdottern som 1974 kidnappades av den såkallade ”Symbiotiska Befrielsearmén” – ingen visste vilka dessa rå-kommunister och Maoister var – men de skulle leva i ”total symbios” med varandra – hjärntvätt, fri sex och rikligt med droger ingick också – som snart nog blev bankrånerska för den goda sakens skull och bytte till en ny identitet som ”kommunistkvinnan Tanja” var ett barn av sin tid – och det var den ”heliga” Klara (fd Chiara) också – för även hon bytte namn och gjorde upp med sin fd. prinsesstillvaro, som en annan Lady Diana.. Jämför också med ”Forn Sed” och andra rörelser i Miljöpartiets utkanter, och ni skall bli varse ett och annat..

På 1200-talet fanns inga banker i staden Assisi värda att råna, trist nog – och vad det gäller sexbiten; hade ”heliga Klaras” kropp redan blivit så anorektiskt utmärglad, att hon inte kunde klara den alls. Men – vid 18 års ålder mötte hon äntligen sin stora idol – Francesco di Assisi – alltså den blivande Franciskus själv – den nya sektens och lärans huvudman. Hon lär ha svimmat under hans predikan, hon lär ha slitit sönder sina egna kläder och visat sig naken i kyrkan – allt för att väcka uppmärksamhet – och jodå – Franciskus var snäll och artig och tog emot henne – han till och med klippte av hennes långa hår och invigde henne i den nya, asketiska Franciskaner-orden eller Gråbröderna, fast det inte ens var påtänkt av honom själv att dessa alls skulle ha en kvinnlig gren…

Att försöka predika för ”Himlens fåglar” var fullständigt VERKNINGSLÖST utom som billigt propaganda-trick !

Anno 1212, när detta möte skedde i kyrkan Portiuncula, ca 4 km från Assisi, så var Franciscus redan 30 år, och inte längre så naiv som han varit i tonåren. Han hade bland annat hunnit med att delta i krig – vid 22 års ålder var han med i ett fälttåg emot Peruggia och satt också ett år därefter inspärrad i fängelse som krigsfånge – och om han någonsin varit en svärmare och naturmystiker, så var den delen av mystiken som bortblåst sen länge. Han hade haft för vana att restaurera små förfallna kapell och vallfartskyrkor för att hans sekt skulle kunna verka i dessa ruiner – och hans sociala ambitioner om en radikal rörelse, i vild opposition emot den sittande Påven kvarstod – men nu trodde han på ”barfotabröder”, sjukvård – något liknande frälsningsarméns långt senare koncept – och inom kort skulle han dra ut på Korståg emot Accra och det heliga landet också – i legosoldaters och kondottiärers sällskap.

Dessutom kände Franciscus nog till Claras odrägliga mamma, den svårt bigotta adelsfrun Ortolana, fåfängare än minst tjugo operadivor och åttio Malena Ernmans – hon hade förresten varit på pilgrimsfärd till ”det heliga landet” hon med, på den tiden de kristna hade makten där – och han förstod nog genast, att bli närmare bekant med en sådan överentusiastisk ung beundrarinna som ”Clara” nog kunde ha sina faror – eller innebära fler och längre fängelsestraff, i värsta fall – han var involverad i storpolitiken redan, och bör ha begripit vart åt det lutade. Steget mellan ”helgon” och ”kättare” var i alla händelser inte långt alls – det berodde bara på vilken falang inom den allsmäktiga Påvekyrkan som för tillfället hade makten..

Följaktligen tog Franciskus det säkra före det osäkra, och rekommenderade den fortfarande halvhysteriska Clara att bli nunna i Benediktiner-orden. ”Sankt Benedikts regler” tillkom redan på 600-talet, och innebar inget extremt eller asketiskt alls – till skillnad från vissa irländska munkordnar var de synnerligen ”middle of the road” på 1200-talet, och lämpliga som förvaringsorter eller kanske universitet för högadliga unga damer, särskilt då den sorten som var galna nog för att hållas inlåsta, och som säkerligen behövde hållas i herrans tukt och förmaning, så att säga.  Till och med Alf Henriksson, den blide svenske polyhistorn, skrev en gång att ”Sankta” Clara och Franciskus hade ett mycket, mycket ovanligt förhållande. Det var inte sexuellt – helgonen var nog så kyska på den punkten, men heller inte särskild faderligt, utan i alla fall till en början ganska misstänksamt från Franciskus sida – och till sådan tvekan hade han alla skäl.

Det visade sig ganska omedelbart, att unga Clara kom fullständigt på kant med de äldre och visare nunnorna i sitt kloster, och Franciskus fick alltså ingen frid och ro – som han hade tänkt. Till slut var han tvingad att hänvisa henne till en smärre klipp-boning nära en mer eller mindre förfallen kyrka vid namn San Damiano. Under tiden hade ”Claras” förståndige far uppenbarat sig och genomfört ett fritagnings-försök ur klostret, i ett sista tappert försök att få sin dotter att överge sina religiösa griller. Det misslyckades totalt, och slutade med ännu en hysterisk scen i ”Galna Gretas” anda, där ”Clara” höll sig fast vid altaret, sprattlade som en fisk på kyrkgolvet, skrek och ojade sig, samt vrålade att hon minsann bara och endast bara skulle bli ”Kristi Brud” och annat i den stilen.

Familjen blev nu djupt splittrad, och en av Claras systrar följde henne tillsammans med modern rätt in i den katolska galenskapen och den religiösa hysterins medeltida tassemarker.

Enbart Sankt Franciskus – som fortfarande hade stor auktoritet inom sin egen rörelse – och en annan klok karl vid namn Hugolino – han skulle senare bli Påve under namnet Gregoius den Nionde lyckades bibringa ”San Damianos Fattiga Jungfrur” som de nu kallade sig en smula stil, och försökte med sträng och varsam hand forma dem till en fungerande nunneorden, utan att det hela skulle urarta alldeles. Borta var de sönderslitna kläderna, gråtexcesserna, de ständiga vredesutbrotten och kvinnliga intrigerna, skvallret och kaoset i kapell och kyrkor – tillbaka var värdighet och fattning, bildning och en smula av god smak.

Franciskanernas kvinnliga gren – som fortfarande existerar – fick lära sig vad hårt arbete, fattigdom och kyskhet ville säga – och det genomfördes ”den hårda vägen”. Deras alltför extatiska drag tunnades ut. Hugolino beviljade dem som Påve den egendomliga rätten att neka alla former av penning-gåvor (som naturligtvis skulle gå till honom själv) för att de skulle förbli fattiga och han ålade dem också tysthetslöfte -åtminstone under de flesta av dygnets timmar – samt gillade och stadfäste ett antal kloster-regler i enlighet därmed. Och Franciskanerna eller Gråmunkarna – ja de blev en penning-stinn katolsk organisation och en indoktrinerings-anstalt som alla andra, och av dess sociala och världsförbättrande delar återstod inte mycket, när de slutligen var etablerade på ”Gråmunkeholmen” – numera Riddarholmen – i ett fjärran Stockholm.

Kanske mina läsare känner till att det finns en ”Klara Kyrka” på nedre Norrmalm också, på vars kyrkogård man kan bli överfallen, misshandlad och rånad – jotack – jag har själv blivit det – och där knarkare och andra husvilla kan få övernatta gratis ibland kulturminnesskyddade objekt, som helst inte bör förstöras, för kulturarvets skull. De riktigt allmänbildade bland er känner kanske till att det funnits ett ”Klara Kloster” på i stort sett samma plats också – arkeologerna och Stadsmuséet har undersökt dessa rester av kväljande medeltid, och oavsett det, så är det för länge länge sen klarlagt att detta kloster visst INTE var någotslags social institution för behövande, som dagens Klara-proselyter hävdar, utan ett riktigt storgodskomplex, en feodal utsugar-apparat med täta band till kungahuset – men knappast något för stadens fattiga – snarare var det hela återigen en apparat för en kyrka, som ville berika sig själv. 

Först på Gustav Vasas tid upplöstes alltsammans, och Konungen befallde de kvarvarande nunnorna att arbeta som sjuksköterskor och personal på Danvikens Hospital och Dårkista istället, vilket förmodligen behövdes. Innan dess hade självaste Magnus Ladulås eller Ladislaus spärrat in sin sexåriga dotter Rikissa på ort och ställe – och hon slutade som Abedissa, den 3:e i ordningen av 20 kända – rika och bortskämda döttrar tålde han inte, och lilla Rikissa tyckte kanske för mycket om Rikedomar. Gudskelov slapp vi andra ”Fattiga Klaras Kloster” i hela vårt land – utom ett – ty den katolska styggelsen, som vi numera uppmuntrar med statsbidrag i 100-miljonersklassen, är tyvärr inte utrotad här ännu. Man måste i sanningens namn fråga, varför endast och endast bara Sverige av alla länder i hela Europa tycker att islamism och katolicism skall statsfinansieras för, och hur det alls skall gagna eller nytta för vårt moderna samhälle. Religion är en privatsak, och fan i mig inget samhällsintresse, som du och jag ska betala dyra skattepengar för.

August Strindberg – för att återvända till honom – berättade i sin bok ”Gamla Stockholm” om ett försök till Smyg-katolisering av Sverige på 1850-talet”Sancta Clara” är nämligen skyddshelgon inte för några supiga Klarabohemer, utan för tvätterskor, illusionister och Televisionen samt TV-producenter också – hur det nu kan komma sig.

Men – då – kring 1850 -trodde många Stockholmare verkligen på ”Clara Nunna” som skulle vara ett livs levande spöke från den katolska tiden. Varför hon egentligen spökade fanns det olika teorier om – bland annat för att hon försökt mörda sitt eget barn, enkom för att uppfylla klosterlöftet -eller för att allt allt allt var svenskarnas eller möjligen Gustav Vasas fel (historien går igen, eller hur ?)

Katolska Mirakel skulle i vanlig ordning inträffa. Nunnan skulle verkligen visa sig på kyrkogården med dok och allt, och i mörka vinterkvällar hade de kristna sett henne, vilket alltså skulle bevisa att katolikerna hade rätt – och att underverk kunde inträffa – men så kom det fram att några personer (bland dem den unge August ?) sysslat med en sk ”laterna magica” och projicerat bilder av nunnan, hämtad ur en vanlig läsebok, på rökmoln och Katarina kyrkas väggarän idag finns det som bekant väldigt många i vårt land, som sysslar med ”religiös – eller politisk – rökläggning

”All can be done with SMOKE and MIRRORS – Men LÅT INTE LURA ER gott folk !”

Kanhända ni undrar varför ”Sankta” Klara skulle vara skyddshelgonet för Kinematografen, Televisionen osv osv – alltsammans saker som hon rimligen inte kan ha känt till, eftersom de inte ens existerade när hon levde. På hennes ålderdom – hon blev bara 59 år gammal – hade självsvälten, späkningarna och det andra slitit ut hennes kropp till den grad, att hon blev mycket sjuklig och spenderade sin sista år sängliggande, helt i strid emot de klosterregler hon själv hittat på, men inte längre kunde följa. (Just ett snyggt litet helgon !) Men – en sk ”leksyster” berättade allt intressant skvaller för henne om vad som hänt, nere i högmässan i den stora klosterkyrkan – och på så sätt ”kunde hon se allt ungefär som hon vore med själv” – ett stooort katolskt mirakel, halle-halle luu jaah !

Den kristne Guden är faktiskt väldigt motbjudande – Ähuörrörrölk – Emottag vördsamt den store Jahvehs och Tre-enighetens spyor…

Anno 2009 befanns det – enligt Göteborgs-Posten – att ”Clarissorna” som de numera kallas, hade nästlat sig in i Rävlanda av alla platser, och där orsakat problem för ortens alla omkringboende.

Det finns naturligtvis svärmare, världsfrånvända fjantar och Medeltids-entusiaster som tror att det skulle kännas ”härligt” att bo granne med en fullkomligt föråldrad institution, där man praktiserar klockringning vid Matutina och Vesper, ja pinglar morgon middag och kväll – men verklig religionsfrihet kan vara detsamma som frihet från all religion överhuvudtaget, i synnerhet mycket skadliga religioner som katolicismen, eller alla varianter därav.

Det uppdagades också, att Clarissinnorna var på väg att bryta emot den svenska byggnadslagens uttryckliga bestämmelser, och så kan vi ju inte ha det. Numera har man förvisat dem till ett före detta gästhem för Frälsningsarmén utanför Alingsås vid sjön Mjörns stränder, där de säljer ”andliga sånger på CD” likt Bert Carlsson eller ett eller annat Sataniskt Hårdrocksband typ ”Ghost” – för de gossarna är ju på sitt sätt mycket mycket högkyrkliga de också, och flörtar ständigt med kristendomen.

Själv föredrar jag att de slutar missionera, och lämnar den svenska ungdomen ifred – särskilt då vår kvinnliga ungdom, som allvarligt kan skadas av dessa nunnors uppträdande. Hellre tror jag väl på Hårdrock åt ungdomen, men nunnor aktar jag föga uppå.

Dock – de lär gilla hantverk – samt hårt arbete som sagt – och reparerar sina byggnader och tak själva. Det hedrar dem. Dessutom säger de sig vara en kontemplativ orden, som alltså bara ägnar sig åt bibelstudier numera – under tystnad, och inte klockringning, och under sådana förutsättningar, kan även jag som hedning acceptera deras närvaro – på mina villkor och av min stora nåd – men ICKE av Herrans, det säger jag eder…

 

Om mig bör man veta, att jag är en sådan man till sinnet, som Bartolomeo Colleoni – Kondottiärernas Kondottiär – om än inte till utseendet eller kroppsbyggnaden. Av en Österrikisk Jesuit-pater fick jag en gång – nära Katedralen i Wien – där Tyska Ordens högkvarter fortfarande ligger (ursäkta mig, mina damer – jag menar förstås vår Frus den heliga Marias tyska hus i Jerusalem – ty så heter denna Riddarorden egentligen) – frågan om jag som en sann korsets stridsman inte borde gå med i den – Men jag svarade honom genast att jag för det första är hedning, för det andra aldrig någonsin bär avog sköld emot mitt eget fädernesland, och – för det tredje – att jag inte lierar mig med tjuvar och mördare, oavsett hur mycket de betalar.

Man må veta, att Tyska Orden – herrarna av Järnkorset – Polackerna kallar dem ”Kryszasi” eller ”Black crusaders” om jag nu ens kan stava det rätt på polska – är en av de mest blodbesudlade och blodtörstiga organisationer som någonsin funnits på vår jord, näst Waffen-SS – som en hel del tyska ordensriddare faktiskt tillhörde, även om några av dem också avrättades såsom pacifister. Tyska orden bär skuld till att de västslaviska språken inte existerar längre – förutom Sorbiskan – och att Kassjuberna inte existerar utom som för länge sedan ruttnande lik – liksom 3 miljoner andra balter, för att Litauer och balter intar en åtskilligt undangömd plats i Europeisk historia, och de bekrigade på sin tid Böhmens och Tjeckiens fria folk, vilket jag aldrig förlåter dem. Och långt före den historiske Vlad Tepes införde Tyska Orden pålspetsning som avrättningsmetod vid sitt intåg i Siebenbürgen, senare Rumänien. De var nästan lika sjuka i huvudet som Vladimir Putins kriminal-dårar.

 

 

Man kan snarare likna mig vid Sir John Hawkwood, javisst – Turken, Påven eller Satan – jag kan tjäna dem alla, så länge de betalar bra – men jag för fortfarande inte avog sköld emot Hedningar eller mina egna, jag drar aldrig i korståg, och jag han inget med korsets tecken att göra. Möjligen är jag Taborit eller Utrakvist – ifall ni nu ens vet vad det är för något – eftersom jag till äventyrs kan tro på begreppet den Heliga Graal – just som begrepp – i Gustav Frödings anda – och att frälsning är möjlig att ernå för alla – enbart genom hårt arbete och att uppoffra sig själv, som soldat bland soldater – men det är också allt en gammal Odinist som jag är mäktig att tro på, för lyssna och lär:

Gral är allt varandes hopp och hugsvalan,
Gral är juvelen med underligt sken,
siad är Gral av Sibyllan och Valan,
Gral är de vises sten.
Fordom ett kärl av smaragd, som har flutit
över i urtid av livets vin,
nu kring sin dryck har det helt sig slutit,
vinet är vordet rubin.

— —

Kraft suger Gral ifrån nedan och ovan,
han bringar enhet åt allt, som är delt,
han har den frälsande läkande gåvan,
allt, som är bräckt, gör han helt.
Synd signar han till det luttrande saltet,
vilket kan rena till bragd ett brott,
han kastar skönhetens ljus över Alltet,
han gör det onda till gott.

— —

Den, som är älskad av Gud som av Satan,
den, som har Gud liksom Satan kär,
den, som går fram över Vintergatan,
följd av all helvetes här,
kuvande himmelens hat mot de dömda
med de förbannades kärleksbragd,
han är den rätte, som finner det gömda
vin i dess kärl av smaragd

Större mystiker än så blir jag aldrig, och för de av er som fortfarande är trögfattade, för de av er som ingenting kan begripa – detta:

Anno 1386, efter slaget vid Brentelle närmare bestämt – ett fältslag mellan de italienska stadsstaterna Verona och Padua, hände det sig att Paduensarna vann, under sin borgarmilis och sina legosoldater, som varit överlägsna fiendens. Då förde man i triumf mer än 120 tillfångnatagna tvätterskor, marketenterskor, horor, lägerslinkor och andra till stadens rådstuga, där man lät smycka dem alla med blomsterkransar i håret, och delta i en större festmåltid, tillsammans med Paduas honoratiores och de knektar, anförare och kondottiärer, som fortfarande var i livet.

Kyrkans män tyckte illa om detta, i synnerhet om bekransandet av horor och tvätterskor om varandra, men en viss Cortesio Serego – Paduas Generalkapten – lär ha slagit sin bepansrade näve i bordet vid det tillfället, och rutit – fast på tyska – det var att språk han också behärskade, ty som Kondottiär måste man ge order åt många slags folk: ”Gehört sie beim Sterben, So gehört sie beim Sieg !” – och eftersom de utstått en och annan belägring, varit med om fälttåg, örlig och annat mera, lika mycket som hans egna manskap, eller staden Paduas befolkning för övrigt, ja då ansåg han dem alla för saliga, eller lika goda kålsupare – och för övrigt avskydde han både nunnor och späkningar..

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s