Runor kontra Fåfänga….

Även mitt under rådande värmebölja publiceras ett nytt nummer av K-bloggen, Riksantikvarieämbetets utmärkta blogg. Glädjande nog handlar det inte om politisering, såkallad ”Museipedagogik” och skriverier av typen ”Hur var man mest queer i huvudet på Medeltiden” (det var man inte alls, för själva begreppet var inte ens uppfunnet då) utan bara om ett seriöst och oantastligt ämne, som till exempel runologi.

Åter för Magnus Källström, nestorn bland svenska runologer och den som företräder den seriösa vetenskapen pennan, och det gör han denna gång också med en försåtlig, hårfin tillstymmelse till ironi. Fokus är nu satt inte bara till sentida runinskrifter – för användningen av Runor och framställningar av Runstenar i Norden har egentligen aldrig upphört – se på moderna Runstenshuggare som Kalle Dahlberg på Adelsö, till exempel – utan till Runinskriptioner funna mitt inne i Stockholms Innerstad. Och Nej – det är inte den klassiska U (som i ”Uppland”) 53 det handlar om – den inmurade runstenen på stadsholmen, eller andra nu för länge sedan preskriberade kulturminnesbrott.

Fåfängligt vore att utropa denna sten till fornminne ”från tiden” – GISSA VARFÖR !!

 

Ånej. Den här gången handlar det om en runinskrift på en berghäll vid Fåfängan i Stockholm av alla platser – och det är ju en händelse som ser ut som en tanke. Jag har i den här bloggen berört en viss professor vid Runforum i Uppsala, ingen nämnd och ingen glömd, som gång efter annan jagat artiklar i pressen och organ som Dagens Industri, där de högljutt sitter och prisar sin egen påstådda genialitet, sägandes att de är ”Världens enda och framförallt absolut största” professorer inom Runologi, osv.

Riktigt så skulle nog inte Magnus Källström någonsin uttrycka sig. Inte jag heller, för den delen. Viss ödmjukhet inför Kulturarvet, kunde trots allt vara klädsamt.

Nyckelordet var fåfänga, som sagt – eller frånvaro av en vetenskaplig inställning, vilket de flesta fullt sansade akademiker BORDE ha.

Exemplen kan mångfaldigas. Jag har berört pajaskonsterna från en viss Lasse Liten Lönnroth i Göteborg, en man som verkligen rotat i lönn med sin enda Eddaöversättning, den som han utan vidare påstått skulle vara världens bästa. Jag har berört hans hart när homofobiska upprepande av ordet ”bög” vilket är att helt förvanska och förfuska kulturella begrepp som ”Ragr” ”aergi” eller ”arghet” och hur han tycker det är ”roligt” eller ”mustigt” att översätta Mannar Allherliga Mannast (om guden Tor) som ”pojkvasker” – vilket det aldrig någonsin betytt och inte kan betyda heller – meningen torde vara helt klar, också för icke fullt svensktalande – och hans skenheliga strunt om att det ”måste” översättas på det viset (det ”måste” det inte alls – en professor E-mer-i-thurs som uttalar sig på det viset ljuger – och det är hela sanningen !)

Vi skulle även kunna ta en fullt klassisk översättare som Björn Collinder, som mitt i sin översättning av Hávamál plötsligt utelämnar två strofrader kring Odins offer, och i en fotnot, med 8 punkters text längst bak i boken gallskriker ”Detta är Runmagi och skall inte översättas !”. Så kunde det gå till under Kulturmarxismens glada dagar på 1960- och 1970-talen, men samme Collinder lurar inte sina läsare lika fult och grovt, när han faktiskt försöker översätta strofraderna om ”Trenne runor ristar jag för dig – Ope, Thope, Otholi” som Frejs tjänare, den skinande Skirnir säger till jättinnan Gerd eller Jorden i Skirnismál.

Vissa Uppsala-snillen säger att runmagi inte existerar, trots vävbrickan från Lund, Björketorpsstenen och tjogtals av bevis över hela Världen. De förnekar själva existensen av de isländska, angelsaxiska och norska runverserna, eller det ovedersägliga faktum, att runor kan tolkas enskilt, var och en med sin speciella innebörd. Varför skulle Skirnismál i klartext annars nämna Odal-runan – som har en viss, alldeles bestämd innebörd. Om talvärden för runor inte existerar, som sagda Uppsala Universitet de facto skrivit på sin hemsida så sent som i fjol, hur vore det då ens möjligt att tyda Rökstenens chifferklavar – som bygger på just talvärden ?

När alla dessa personer, som tycks lida av långt framskriden ”Professoriasis” (en mycket hemsk och svårbehandlad sjukdom – de stackars offren märker inte ens hur de ljuger för sig själva, eller hur det kliar i deras fingrar över möjligheten att erövra ännu en akademisk titel ) fortsätter yttra sig, utan att ens våga erkänna, att de har fel – totalt och ohjälpligt fel – i vad jag råkat vara oförskämd nog att nämna – bara som en glad amatör… ja – då äcklas jag nästan av deras självgoda inställning, eller uppenbara brist på hyfs och förstånd..

Gudarna ske pris och Tor ske lov förhåller det sig annorlunda med runstenen vid Fåfängan.

En fullt klassisk Stockholmsbild – men hur många fler stenar döljer sig i äldre byggnader, kantro ?

 

Den blev först känd genom en artikel i Dagens Nyheter måndagen den 3 september 1923 – men den kände Eddaöversättaren Erik Brate – som ännu levde då – dömde ut den genast, och ansåg att den var mycket valhänt ristad, utan någon verklig konsekvens i användningen av vokaler som O eller Ö, och vad gäller runsvenskan. Nutida ristare med smak – kompetenta nog att resonera om mejslar, huggdjup och annat – likt vännen Kalle på Adelsö – skulle nog haft synpunkter de också, eftersom det går att avgöra ristningars ålder någotsånär genom hur nötta de kan bli på tusen år, ungefär. Falsariet avslöjades alltså snabbt – det fanns ju årtal och allt – men den verklige ristaren gav sig till känna först senare.

Personen ifråga hette Gösta Storm, och var fd. redaktör på Gotlands Allehanda (jodå – sådana känner jag också!) samt kunde identifieras som en stor nykterhetsvän, tack vare tillägget lifui niktirhitin på stenen.

Om detta och andra inskrifter i Stockholm – samt hur Jan Fridegård, icke oäven ”proletärförfattare” med ett antal garanterat okristna verk som ”Torntuppen”, ”Jag – Lars Hård” (en studie i dräng- och dragonmentalitet, enligt en enig kritikerkår) samt en hel Vikinga-triologi på sitt samvete – kom att upptäcka en alldeles ”ny” och för vetenskapen okänd runinskrift kan ni läsa vidare hos Magnus Källström själv.

Epigoner till Fridegård, Frans G Bengtsson och de som försökt skriva i deras efterföljd äro legio, men dem struntar jag i att ens nämna så länge.

Liksom fullständigt inkompetenta ”fornsedares” idiotiska runklotter på berghällar i Tantolunden, ett känt tillhåll för detta slödder – av allt att döma ”mycket unga” som Källström skriver.

I rest my case.

Kanhända vi också skulle påminna oss ett antal läsvärda böcker, som amatörforskaren Mats G Larssons ytterst välskrivna bok om Kensington-stenen, ett annat känt falsarium – som vetenskapen ganska slutgiltigt avslöjat, in i minsta runa, minsta detalj, minsta skriv- och skiljetecken – för den stenen har lustigt nog sådana..

Själv vill jag – innan jag slutar detta inlägg – minnas vännen Kalle på Adelsö, som konsekvent använder nusvenska på sina stenar, med separata stungna runor för Å,Ä och Ö om jag nu minns rätt, och som i likhet med mig är en man, som älskar sanningen – och hårt arbete. Han tål inte lögner ser ni, fuskar aldrig – och därför är han en sann Runomästare.

Den verklige mästaren ristar inte för stunden, utan för evigheten. Han är icke olärd, ljuger aldrig, utan sätter sanna stavar

En gång gav jag honom en vinkelslip – i misshugg – eftersom jag tidigare fått äran att ta fram en lång text till en spiselhäll, och dessutom hjälpt honom att hugga en av hans stenar – själv blev jag aldrig snabbare i den konsten, än att jag kunde hugga ungefär en runa per timme. Givetvis tänkte jag att han kanske kunde massproducera, göra mindre betydelsefulla verk eller små stenar på det sättet – men han log bara, ur sitt blonda skägg – och så sa han ”den gåvan ställer jag i garaget så länge – föga förstår du väl vad som menas med hantverk !

Det var ett svar, värdigt en Tors man. Han kunde drämt till mig med första bästa hammare – sådana måste också finnas till hands för att rista – men se ! – det gjorde han inte, för han visade saktmod och överseende – något som verkliga vänner kan göra – men som passar dåligt i andra sammanhang, för Tors egen hammare, den bör nog finnas till reds, den också.

Jag ger er ett brottstycke av en dikt – kanske kan ni gissa, varifrån den kommer..

För att allt på den gröna jorden 
skall gå sin gång och allt få sitt 
och unga hjärtan bulta samman, 
gärna någon stund ibland 
vi bistra kämpar vakta getter.»

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s