Att Samerna, som på ytterst lättvindiga grunder fått Riksdagen att kalla dem för ”Urbefolkning” i Sverige i själva verket kom som sentida invandrare österifrån, har länge varit känt av forskare, och bevisat av arkeologin. De kan inte ha överträtt det nuvarande Sveriges gränser förrän långt efter vår tideräknings början, och först på medeltiden nådde de Jämtland och Härjedalen.

Bevisen för detta utgörs bland annat av fem vikingagravar på kalfjället i Jämtlands fjällvärd, förutom allt vad Kall-bygden och Storsjötrakten kan erbjuda av högklassiga Vikingatida lämningar, stormannagravar och exklusiva fynd av guldspännen, vapen och högväxta individer – som fanns där redan på bronsåldern. Populationen från Krankmårtenhögens bronsålder – ett sextiotal långskalliga individer – där männen hade en medellängd av mer än 210 centimeter, och kvinnorna var över 190 centimeter långa (så ser inga kortskalliga samer ut – deras antropologi var helt annorlunda) visar att Jämtlands centralbygder var i Svearnas händer redan under Bronsålderns första hälft, och nu läggs nya bevis till kedjan..

Idag blev jag tipsad om en artikel som berättar hur en fjällvandrare denna sommar stötte på den första Vikingatida kvinnograven, belägen på Jämtländskt kalfjäll.

Två stora spännen eller fibulor från 800-talet och rester av ben och kol från en brandgrav har hittats, mitt ute på Kalfjället. Nu kan man inte längre bortförklara de gravar efter krigare som redan hittats med att det skulle vara lämningarna av enstaka fredlösa, eller män som gått Holmgång och mötts i Tvekamp, som Gunnlaug och Ravn från Island gjorde enligt Gunnlaug Saga Ormstungu, eller Gunnlaug Ormstungas Saga – där de två Islänningarna efter flera års tvist om Helga den Fagra dräper varandra, fastän Ravn först fegt nog slår ned Gunnlaug bakifrån med ett sista hugg, och ropar ”Föga unnar jag dig hennes famntag !”

Detta ska ha hänt strax nära den berömda ”Stenen i Grönan Dal” som ännu existerar.  Dåförtiden hade den stenen inga ristningar eller tecken, för det skulle med all säkerhet ha nämnts i sagan, som också har en ”coda” eller en slutkläm om hur Helga – ensam och gammal – hon lär ha blivit över 80 år – minns hur ”hon var allra värst emot den man, som älskade henne allra mest” och hur hon orsakade många mäns bråda död, alltför sin stora skönhets skull.

Chefsarkeolog Anders Hansson på Jamtli i Östersund ståtar på bild (se ovan) med både Tors Hammare och det kristna korset, som han i egenskap av etnisk svensk gott kan ta av sig, och lägga åt sidan för evigt – enligt vad vi här på Hedniska Tankar tycker.

Anders Hansson vill inte berätta var på Jämtlands kalfjäll graven ligger, och det är nog bäst så.

Annars kan det ju hoppa fram sk ”samenationalister” som är rätt talrika nuförtiden och förstöra alla de andra fynd som kan dölja sig i dessa tunna mosslager. Han bekräftar också, att detta fynd handlar om vem som verkligen bosatte sig i Jämtland, vilka som levde där och vem landet tillhörde. Det var inga Samer. Där fanns inga sådana.Inga lämningar av dem har hittats från denna tid – i alla fall inte vad vi hittills kan säga med säkerhet – så SVEAR OCH NORRMÄN VAR FÖRST. Det var deras land. Ingen annans.

I Undromskogen och på andra platser finns gravfält, som brukats kontinuerligt från ca 300 – 1100 enligt vår tideräkning. Det bevisar, att det var jordbruksbygd och att inga samer fanns på platsen. Nu har vi bevis för att också kalfjället var koloniserat.

Graven är också en brandgrav, och mig veterligt brände aldrig samerna sina döda – motbevisa gärna den som kan, och om ni alls kan hitta något arkeologiskt daterat bevis för samisk närvaro i Jämtland överhuvudtaget före cirka år 1600 enligt vår tideräkning. Jag kan det i varje fall inte. Brandgravar tillhör vanligen Hedendomen och Asatron – även om det finns lokala avvikelser, i alla fall söderut i landet.

Kalfjället utgör annars renbetesland, och var den sista jord som koloniserades; eftersom det då som nu lämpar sig väldigt dåligt för jordbruk. Att hitta en väldigt rikt utrustad kvinnograv med högstatus-föremål som fibulor däruppe, tyder helt klart på en fast bosättning – ända uppe på kalfjället- och det betyder nog också, att man sökte sig dit upp redan på 800-talet därför att all annan bättre jordbruksmark redan var upptagen.

Jämtland var ett folkrikt land, med täta handelskontakter både åt söder och väster över fjällen. Man höll inte bara till på ensliga fäbodar sommartid, som en del av oss felaktigt tror – utan man bodde antagligen året om däruppe – ända ut i fjällvärldens utmarker, precis som på Island, Grönland, Orkneys höga och bergiga öar osv.

Inga Samer göre sig besvär i det som var och är ett svenskt landskap – de kom till Jämtland först på 1600-talet, och innan dess fanns inga ”samebyar” där.

Vi är Urbefolkningen, Vi är det svenska folket. Så är det.