Om inte föregående hymn var tillräckligt allmängiltig eller enkel nog att förstå för er, kanske jag måste drämma till med något ÄNNU ENKLARE, ja så enkelt att det nästan blir ett pekoral, eller något universellt.

Barry Sadler var en amerikansk sångare, kioskbok-författare, stabssergeant och galning, som av okänd orsak blev omåttligt populär under det fjärran 1960-talet, men som kom i bråk med kriminella grupperingar och därför slutligen blev mördad – i Guatemala.

Även jag har en del av dessa attribut eller förvärvade egenskaper, utan att vara fullt lika galen, och kanske är det därför som man inte mördat mig ännu, fast  jag intet ont anandes hamnat i fejd med flera kriminella grupperingar och organisationer. De som ännu sitter i styrelsen för Nordiska Asa Samfundet är bara ett smärre och ganska oskyldigt exempel. Ingen som lever i dagens Sverige kan undgå att se effekterna av tung kriminalitet, och man frågar ibland om vi inte bör förbereda oss på ett slags krig, oavsett om ett sådant eländigt sakernas tillstånd kan tänkas bryta ut inom eller utom landet. I Guatemala har jag dock aldrig varit, fastän jag tror att förhållandena kan vara långt mycket värre där än i dagens Sverige – eller det slags internationella populationsgenetiska soptipp man gjort vårt land till under nu snart tre decennier.

Allt slags mänskligt avskräde, som egentligen ingen vill hysa inom sina gränser och som ingen vill ha, hamnar här förr eller senare.

I Ukraina råder dessutom fullt krig i detta nu, medan vår nya Regering likt den förra knappast lyft ett enda finger för att råda bot på den saken.

Barry Sadler var som sagt en person, som försökte skriva så att det som skrevs blev allmängiltigt, eller universellt. Man skulle kunna beskriva honom som ett slags kioskböckernas och Vietnam-erans Per Lagerkvist, ehuru en ganska misslyckad sådan, eftersom jämförelsen måste utfalla till vår Nobelpristagares absoluta fördel. Egentligen var det under just kriget i Vietnam, som hans huvudsakliga karriär infann sig, och nästan allt han skrev eller sjöng, rörde sig om just det.

Vår tid präglas däremot av kriget i Ukraina, som snart kan bli världsomfattande.

 

I’m going home, my tour is done
I’m going home, I’m a lucky one

But I left friends behind me
Who won’t come home no more
Yes, many friends remain forever
On that bloody shore

But at night when I sleep
I know my dreams will be
about my friends
I left across the sea
I’ll hear boisterous young men laugh again out loud
We’ll all be together in a happy crowd

But then I hear the sound of bullets whining overhead
Feel the crash of mortars, and all my friends are dead
My friends they fought and gave their all
My friends they died for freedom’s call

As my dream is ending, they’ll come and say good-bye
Though I’ll get wide awake, a tear I’ll cry
And they say something which fills my heart with pain:
Tell them about us, oh Heathen; don’t let us die in vain

I’m going home, my tour is done
I’m going home, I’m a lucky one…