Cherson, den stad som uppkallades efter Kimbrike Chersonessos, eller Cimbrernas halvö enligt de grekiska historieskrivarna, fortsätter att vara synnerligen aktuell i dessa dagar, även om kristna barbarer från Ryssland gjort sitt bästa för att ödelägga och förstöra den i grund. Vi borde kanske vara föga förvånade vad nu den ryska statsledningen angår, men själv trodde jag inte att det andra kriget i Ukraina ens skulle bryta ut – redan ockupationen av Krim var orättfärdig och exempellös.

Jag minns andra dagar – år 2004 – i Cherson – det är nu 18 år sedan – men det känns som fornhistoria. Stadens rättmätiga invånare lider fortfarande kval, som snart kan bli lika fruktansvärda som de i Marijupol; och notiser finns om att ockupanterna redan fört bort över 3000 barn, skilt dem från deras föräldrar och skickat dem på ”semester” eller ”läger” inne i Ryssland – i väntan på att de placeras hos ryska familjer eller tvingas in i ryska skolor. Även vuxna har lurats och bedragits med samma metoder. Andra notiser talar om hur unga ryska soldater i solglasögon och vita rockar i stora grupper gått rakt in på stadens sjukhus, och under vapenhot mot personalen tvingat till sig sjukvårdsmateriell och förnödenheter, som de anser sig behöva. Så uppträder ockupanterna – men i början av Maj, Frejas månad år 2004 – då var det annorlunda.

Cherson var en vacker, blomstrande och levande stad, med plataner och caféer, som nästan gjorde ett sydfranskt intryck. Gamla envåningshus från 1700-talets tid, från Katarina den Stora och vidare framåt. Skeppsvarv, och allt som en hamnstad vanligen innehåller. Universitet, studenter – leende människor på gatorna – gamla röda SL-bussar som körde omkring – jo faktiskt – det svenska konsulat som fanns i Nova Kachovka på den tiden hade ordnat dem, och Starosvedskoje, Gammalsvenskby var fortfarande inte ockuperat av ryssen, sviket och förrått av odugliga svenska politiker av den sort, som inte vill sända Ukraina den hjälp, som består av rb 56 och Archer-pjäser – för det är faktiskt detta, som Ukraina nu behöver mest av allt. Sjukvårdsmateriell och allt annat inklusive ekonomiskt bistånd kan man få från annat håll – javisst (gör era humanitära donationer här, och satsa dem inte fel här hemma – ni kan till exempel gå ur Svenska Kyrkan) men låt oss studera hur situationen var på 1040-talet, dvs för sådär 980 år sedan:

Läsning ur Ingvars Saga hin Vittförla – i min egen översättning direkt från det norröna originalet:

Sedan for Ingvar många dagar längs floden. Då reste sig en muromgärdad stad med stora byggnader på stränderna, och där fanns de ypperligaste hus byggda av vita marmorstenar. Och när de nalkades staden, såg de en talrik skara kvinnor och män. Kvinnornas skönhet och hållning gjorde ett mycket stort intryck på dem, för de flesta var ovanligt vackra. Men där fanns en, som överglänste alla de andra både ifråga om klädedräkt och fägring. Denna kvinna tecknade åt Ingvar att uppsöka henne, och Ingvar landsteg från sitt skepp för att gå henne till mötes…

”Och du må veta att ingen annan än jag är drottning över denna stad och allt som finns att se där”

Hon sporde honom vilka de var och vart de var på väg. Ingvar svarade ingenting härupppå, ty han ville utröna om hon kunde flera språk. Så blev han varse att hon kunde tala frankernas språk, tyska, dansk tunga, romarspråket och grekiska och många andra språk som brukas i östliga länder. Men när Ingvar fått klart för sig att hon verkligen var ytterst kunnig i alla dessa språk och ännu mycket mera, sade han henne sitt namn och sporde så om hennes namn och värdighet. ”Jag heter Silkisiv” sade hon, ”Och du må veta att ingen annan än jag är drottning över denna stad och allt som finns att se där” Så bjöd hon med sig honom och allt manskapet in i staden. Ingvar tackade ja till allt detta, och invånarna lyfte deras skepp med segel och rår, allt gods och alla tillhörigheter och bad det in under stadsmurarna.

Ingvar bodde i en stor sal med allt sitt folk och låste den noga, ty där var fullt med kristna människor och svekfulla munkar överallt man kom. Ingvar bad dem taga sig i akt för allt umgänge med dessa kristna och förbjöd alla utom drottningen och hennes tärnor att komma in i hallen. Några män brydde sig inte om vad han sade för andra kvinnors fägrings skull, men dem lät han dräpa och så vågade ingen mer bryta emot vad han befallt. Den vintern gick allt väl, ty drottningen och hennes tärnor satt var dag i samkväm med honom och hans män, och de berättade många tidender för varandra.

Han talade hela tiden med henne om sina fäders tro, och den föll henne väl i sinnet. När våren kom, höll hon så mycket av honom att hon ville ge sig till honom, dela riket i två hälfter men också ge hela sig själv.  Men han svarade henne: ”Ack min goda och visa drottning, så kan icke ske, ty jag måste först utforska hela denna flods längd och därtill leda mina män, men om jag får leva och ha hälsan; skall jag en dag återvända till dig, och då kan vi tala mera om denna sak”. Så blev där slutligen vår, och då redde de sig till uppbrott och tog avsked av drottningen och allt hennes folk…”

Mycket mer finns att säga om den vackra stad Cherson en gång var, och hur den kallades Citopolis på en blandning av grekiska och munklatin. Den skulle också ha varit den plats, som Amazonerna kom ifrån, och i Ingvarssagan står det faktiskt, att det funnits ”en vittberömd bok, kallad ”Gesta Saxonum” eller Saxarnas bedrifter, om hur Kung Edmund den Gamle av Svea rike också sände sin son till dessa trakter – vilket pekar på 1050-1060 talen och den svenska vikingatidens slut.

Mindre smickrande längre fram i historien – efter 1750 var Chersons rykte som hamnstad – var att den också blev den stad ukrainska ”mail order brides” kom ifrån, och att den blev ett slags blandning mellan Amsterdam och Paris, fast i Ukraina. Jag vill inte precis säga att där pågick några oegentligheter eller något omoraliskt, men jag påminns om krönikören Odd Munks ord angående männen, som Ingvar lät slå ihjäl, bara därför att de umgåtts med fel sorts kvinnor. Å andra sidan var Odd Munk svårartat kristen och därtill en kvinnohatare, som de flesta av Monoteisterna ju tyvärr är – men det må ingen fästa sig vid.

Del av varvsområdena i Cherson och vad som en gång var Katarina II:s galärvarv, senare sovjetiska ubåtsdockor – för de främsta reparationsvarven låg på fastlandet, inte vid Sevastopol på Krim… (bild från google, cirka 2020, innan det andra Ukrainska kriget)

Barry Sadler (se förra inlägget) eller någon annan poet av samma slag – i det här fallet jag själv – skulle väl sammanfatta mina kamraters öden och äventyr i staden som texten nedan visar – själv hade jag ju Drottningen och hennes tärnor att ägna mig åt, men vilka dessa var behåller jag för mig själv, om ni nu inte redan har listat ut det. Men allt det där är en annan historia – och om jag redan inte förtäljt den, kanske det kan ske en annan gång..

Cherson was fair city on the river Dnejpr shore
A place that could overnight make a rich man poor
A city where it was starving peace, a Paris of the East

A young sailor far from home would sit down for a drink
And a blond haired girl with bright blue eyes would help him not to think
She’d talk to you for nothing or maybe just for love
And you’ll swear that Freya sent her from very far above

Yes, she’s so lovely sitting there that you’ll forgotten those who hate
Drinking coffee at a park bench beside the Moscow gate
She’ll smile at you with ruby lips that look so very sweet
Then take you for a little stroll down old Soborna street

Then for a while life is good, the night as sweet as honey
‘Til a morning with blood-shot eyes you find you’re out of money
So at Stary Port you board your ship and go back to the war
You’ve forgotten what it was you really came there for

Though you feel sick your money is at an end
As you look back on Old Cherson and think

I’ll be back again,
I’ll be back again,
Yes !
I’ll be back again…