Idag är det den fest som kallas ”Thanksgiving” eller Tacksägelsen i USA, men gudarna ske lov och pris har den inte kommit över till oss här i Norden än, som Halloween och en massa andra amerikanska dumheter. Vårt svenska kulturetablissemang och de krafter som styr och ställer i vårt samhälle har en svårförklarlig tendens att hela tiden nedvärdera det Nordiska arvet, och hela tiden hylla Multikulturalism och amerikanisering, men hittills manifesterar det hela sig såhär års i något kommersiellt jippo som man kallar ”Black Friday” fastän den fredag som följer i morgon inte är ett dugg svartare eller mörkare än alla andra fredagar…

Oden leder Åsgårdsreien i de mörka Vinternätterna, och det är honom vi hedrar såhär års !

Amerikanska historiker har spårat den första Thanksgiving till ett skepp fyllt med kristna puritaner, som på order och befallning hemifrån firade sin lyckliga ankomst till Amerika den 4 December 1619. Det var nog ingenting att fira, eftersom vi Nordbor såklart via män som Leif Eriksson och Bjarne Herjulfsson upptäckt kontinenten långt, långt tidigare. Men den gängse amerikanska nationalmyten säger att det var indianer från Wampoanag-stammen – senare utrotad av de kristna med hjälp av smittkoppor – som anno 1621 i Plymouth, Massachusetts firade en lyckad skörd med hjälp av den ädle Tisquantum, en krigare från Pawtucket-stammen (som de vita också utrotat till näst sista man) som visade de kristna hur de skulle överleva i amerikas ogästvänliga miljö, och som förutom att visa dem hur man odlar majs, också hjälpte dem igenom den första vintern. Vi vet alla vad som hände sedan, och hur de kristna bar sig åt emot den amerikanska urbefolkningen. Våra förfäder däremot, behövde för det första ingen hjälp utan var tillräckligt intelligenta för att överleva själva av egen kraft, och för det andra utrotade de inga indianer. Det rådde i och för sig tidvis krig, men som Grönlands- och Vinlandssagorna visar, berodde detta i allt väsentligt på missförstånd, och så småningom fann vi för gott att åka hem, och lämna urbefolkningen ifred.

Tänk om även andra civilisationer och kulturer här och var, ingen nämnd och ingen glömd, kunde lära sig av vårt exempel och lämna även oss ifred, även om det lär vara försent för amerikas ursprungliga inbyggare, som numera lever i reservat. Det är vi, och inte samerna som är den verkliga urbefolkningen i Nordens länder – vilket är värt att komma ihåg.

Fast nåja – Thanksgiving är på sitt sätt den sista skördefesten eller det sista Höstblotet, även om dagens amerikaner firar det under helt andra former än ett riktigt blot. Det närmaste man kommer är väl Gåsablotet i Skåne, som jag för min del gärna firar, medan jag låter amrisarna behålla sin torra och fadda kalkon. Var och en har sin egen kultur och smak – eller brist däruppå – men det är att märka, att även i det kontinentala och katolska Tyskland har man firat en ”Erntedankfest” eller en tacksägelse för årets skörd, och så har varit fallet i alla keltiska och kontinentalgermanska länder – det enda som skiljer är att man förlagt tidpunkten för alla dessa årstidsbundna blot och fester till olika datum, beroende på klimat och väder.

På Irland kommer vintern sent, och därför har kelterna där haft sin ”Samhain” när vi firar Alvablot eller senare Allhelgona. Två olika fester har hos dem blivit en, men de som inte förstår bättre, utan som vanställer och profanerar hela Asatron till ett slags New Age, och kallar den ”forn sed” (”nutida osed” vore ett bättre namn, för deras påstådda hitte på-traditioner är inte alls forna, och har inte ett enda förbaskat dugg med verklig Asatro att göra) har inte ens förstått, vad ordet ”Höst” eller ”Inhösta” betyder.

Höstblot och Skördeblot är exakt samma sak, och inte två olika fester. De kan och bör firas på samma dag, som kan infalla lite olika, beroende på var i vårt land man nu befinner sig. Hösten infaller inte på samma tidpunkt i Norra Norrland som i Sydligaste Skåne, och det är hela saken. Svårare än så behöver det inte vara, och tidpunkten för när skörden kan anses vara bärgad varierar av förklarliga skäl den också. Vid höstblotet bör vi ära Tor och Frej, samt de övriga makter som ger oss äring och god årsväxt.

Men nu ärar och firar vi Oden – för denna tid på året, fram till Jul – är sannerligen hans. Idag har jag sett en mycket rörande och sann hyllning och tack till just Oden eller Odin från en i vissa och visa kretsar högt uppburen amerikansk gode, som skriver följande. Jag håller till fullo med honom i detta, och ger i egenskap av Särimners Sändebud mitt höga gillande:

Det är riktigt, vad som här sägs – och mycket sant. Vi Asatroende behöver inte be om ursäkt för oss själva. Vi behöver inte tåla oförrätter från de kristna eller ”fornsedarna” och annat patrask. Vår tro är en levande tro – inte någon ”sed”. Vår tro är HÄR och NU och den är ingen ”rekonstruktionism” utan vilar på vilka vi är, och var vi kommer ifrån. Vi är inte ”forna” utan fortsätter att förkovra oss i kunskap, vi växer, förkovrar och utvecklas.

Sed är en mekanisk upprepning, en slentrianmässig företeelse som bara görs av gammal vana, men som ingen kan förklara skälen med eller anledningen till.

Den är själva motsatsen, ja antitesen till allt vad sann tro innebär, och Asatrons absoluta motsats.

De kristna utgår från att människan är ond av naturen, ”syndig” och låg, och att hon hela tiden måste krypa i stoftet och vara underlägsen sin gud. Oden lär oss att stå upp för oss själva. Han förespråkar ingen underkastelse, ingen bakåtsträvande ”islam” men talar till fria män och kvinnor som vågar vara vuxna, och som vet vad de vill.

För honom är människan god av naturen, och behöver inte ”frälsas” som hos de kristna – vars gud uppenbarligen är en blodtörstig psykopat på idiot-nivå. Först skapar de kristnes gud mänskligheten, får vi veta – men sen dömer han ut den, eftersom han själv gav den fri vilja, och dömer den till helvete och evig pina, enbart för att den enligt honom ska ha brutit emot de regler han själv ställt upp – men om han får tortera ihjäl sin ende son, ska vi bli ”frälsta” av detta – allt enligt de kristnas förvända och sjuka logik, som vänder sig bort från livet, hyllar döden och förklarar den mänskliga kroppen och dess behov som skadliga.

Oden ser inget skadligt i oss, och straffar oss heller inte. Han utbildar oss bara, ger oss goda råd – som de bättre bland oss kan välja att följa, och låter oss växa och gå framåt mot mera kunskap, större insikt, mera klokhet. Han för oss ut på vida hav, ut i rymder vi inte skådat och låter oss se och famna hela Universum. Så gör en sann gud.

I centrum för Asatron finns livet och naturen. Inte döden eller något påhittat ”liv efter detta” utom äran, och Valhall – för de som verkligen förtjänat att komma dit.

Läs Hávamál, och öppna era ögon och öron !

Jag avslutar dagens betraktelse med några strofer av Per Lagerkvist, den svenske nobelpristagaren – ur hans samling ”Aftonland” översatt som ”Evening Land” av WH Auden, den amerikanske poeten. Lagerkvist talar mycket om ”Tankens spjut” eller Odens genomborrande intellekt, hans sätt att ständigt fråga och ifrågasätta.

Och han manar oss !

”Jag är den som fortsätter
när du dröjer kvar,
som stiger ut i natten
när du går till vila.

Som öppnar porten till mörkret
och går vidare
till mörket och stjärnorna
och går vidare.

På en oviss stig,
en stig som kanske inte alls finns
överger jag dig.”

”I am the one who goes on
when you remain behind
the one who steps out into the night
when you retire to rest.

The one who opens the gate into the darkness
and walks further
into the darkness and the stars
and walks even further.

On an uncertain path
a path which perhaps does not exist
I forsake you.”