En Hälsning till Ukraina på Finlands Frihets Dag…

Idag firar Finland – vårt östra grannland – sin nationaldag. I mitt förra inlägg skrev jag, att jag hade viktigare saker att syssla med, än just ”Infotainment” eller fake news.

Det stämmer. Även svenska tidningar och svenska media har på sista tiden uppmärksammat det faktum att det var ”specialenhet Karlsson” som var först över Dnejpr, mitt emot Kherson – man skrev till och med att de utgått från en liten hamn som ägnar sig väl åt träbåtar – jag ska inte säga vilken källa det stod i, men det fick mig att gapskratta. Jag har sett artiklar på Wikipedia om just vilken Ukrainsk underrättelsebataljon denna enhet ingår i, men för tillfället tänker jag inte skriva mer om den saken – just ikväll har den där Wikipedia-artikeln försvunnit för mig, liksom andra källor från den 3:e December igår.

Jag minns fortfarande min egen landstigning och överskeppande tvärs över halvön Kinburn-halvön och mycket annat. Liksom om hur jag och mina muntra kamrater anno 2004 övade ”sammanstöt” med det då sista kvarvarande Ukrainska Marininfanteri-regementet, och en Kapten i samma regemente. Låt det bli sagt, just denna dag – att jag instiftade ett sk ”gentleman’s agreement” med honom om en kustradar, som han hade under bevakningsansvar. Inga foton togs vid det tillfället – förståeligt nog.

Jag hittade till och med på en ”ny” internationell lagparagraf, eller en ”sjölag” om att roddfartygs besättning har rätt till tre timmars vila, vilket i verkligheten utsträcktes till åtta – och för all del – min motpart på andra sidan kan mycket väl vetat att jag ljög – men denna Tyrs tisdag vill jag för rättvisans skull påpeka, att muntliga överenskommelser och handslag, fortfarande gäller enligt svensk lag – så framt man kan bevisa dem. Vi sjöng sånger, det där året. Från den Ukrainska sidan – ”Hej Stenka Razin” vilket handlar om en hetman hos Zaporogerna, som slutligen avrättades av ryssarna på torget i Smolensk. Och från den svenska – ”Vår gud är oss en väldig borg” – en sång, som även finska soldater har sjungit, på just Finlands nationaldag. Den sången – ursprungligen en Luthersk hymn – har sjungits också vid Breitenfeld, Warszawas portar – och vid Poltava. För min del sjunger jag alltid ”Vår THOR är oss en väldig borg” – för inget sägs ju om VILKEN gud som är ”Vår gud” i den där sångtexten..

I samma anda får det nu sägas, att jag inte har mera att ge varesig Ukrainare eller Finländare, denna rättvisans kväll, helgad åt Tyr.

Jag avslutar därför med en något bearbetad text, skriven av Bertel Gripenberg, den finske nationalpoeten – och om även det nu är politiskt inkorrekt att nämna, så må det vara så… Det är för övrigt jämnt 100 år efter det att Gripenbergs original blev skrivet, och därför jubileum…

En hälsning till Ukraina.

(På frihetsdagen 2022.)

En hälsning till Ukraina på Finlands frihetsdag!
En hälsning från forna tider, från nutid och från slag!
En hälsning från de döda, som dött för fredens skull,
Som mördades av ryssar och multnar bort i blodig mull.

En hälsning från de fallna på vår frihets minnesdag
de står med sargade kroppar mitt i de levandes lag.
De viskar från väst och öst, de manar från syd och nord —
vi hör deras röster och deras sista ord.

De ropar med hotande stämmor ur gravarnas djupa natt:
hur förvaltar ni arvet, vår dyrköpta frihetsskatt ?
Är Finlands vita fana så vit som vi lämnade den?
Och står där på vakt omkring den en krets av redliga män?

Är det ryska vilddjuret kuvat och säkert i bojor lagt?
Är landet tryggat och värnat mot lurande oväns makt?
Är rodret i säkra händer? År det pålitligt, ert befäl ?
Har vi män sin som först av allt hedrar rikets ära och väl?

Är det män av prövad gärning, kända från farans stund,
som står på vakt runt Korpfanan i en enda kämparund?
Är varje brott bestraffat, har troheten fått sin lön?
Är landets framtid betryggad och löftesrik och skön?

Så talar gravarnas röster ur Ukrainas frusna jord.
De döda står bredvid oss vid fester och dukade bord.
Se upp, ni som tagit arvet, ert ansvar är stort och svårt!
De dödas hämnd kan drabba de trolösa tungt och hårt.

 

Слава Україні!

Veckans Läsarfråga: ”Runsyllabariet” från Sigtuna

På Tors Dag, denna vecka – är det dags för Julfullet, eller med andra ord Fullmånen i Julmånaden. Detta är rena fakta, som envar kan konstatera och det går inte att bestrida detta faktum, trots att det alltid finns klantskallar här och var som tror att de kan fira Midvinterblot i Januari eller – likt en viss skrattretande New Age-sekt – att det skulle gå och fira ”Påskblot” enligt hednisk tradition, vilket är ett exempel på avgrundsdjup idioti om något, eftersom påsken är kristen,och Asatro och Kristendom aldrig någonsin ”samexisterat” trots halvdebila exempel på ”infotainment” eller såkallade ”drama-dokumentärer” från Sveriges Radio.

Det mest sannolika är alltjämt, att Midvinterblotet de facto firades vid Midvintersolståndet och inget annat, och inte alls något påstått datum för ”Vinterns mittpunkt” trots språkförbistringen mellan vad vi kallar Juliansk och Gregoriansk kalender. Och detta skriver jag, trots att någon halvkriminell galning till Lastbilschaufför neråt Västergötland till – före detta ”Biker” – hotat mig till livet just för detta, då han kommit dragandes med amsagor om att hans far minsann var hedning han också, och alltid förlade såväl Jul – då Årshjulet välves – som Midvinterblotandet till Januaris mittpunkt, fast det väl annars bara är synnerligen Ortodoxa Ryssar och Putin-anhängare som firar Julen i Januari.. Detta skulle sedan vara skäl nog för att slå mig på käften, samt även brista ut i vad som enligt Brottsbalken, BrB 4 Kap 5 § faktiskt får rubriceras som olaga hot, eftersom det haft ”verkshöjd” nog då det utförts i skrift, och inte ”i hastigt mod”.

Likadant förhåller det sig med den lilla träbit från Sigtuna som ni ser på bilden här ovan. Vad som är skrivet, eller ristat i trä, ben eller till och med metall, görs alltid med avsikt och mening, och då rör det sig inte om småbarnapjoller.

Man har – sedan år 2000 – då fyndet gjordes – ivrigt förfäktat att det skulle röra sig om ett ”runsyllabarium”, alltså en i sig meningslös text som skulle lära småbarn att ljuda och läsa, trots att alla fyndomständigheter pekar på att det är ett nautiskt föremål, eller närmare bestämt en ”Húnbora” eller ett ”hon-hål” till ett block eller en skiva för fallet på ett vikingatida råsegel, och inget annat. Dessutom är det sk ”syllabariet” en av de längsta bevarade runinskrifter vi har överhuvudtaget, då det innehåller över 100 tecken.

Vad tyder då detta sena fynd från 1000-talet på ?

Är fufofafi [þuþ]oþaþ [i rur]orari kukokaki... för att nu återge textens första tecken bara en meningslös skrivövning, resterna av någon berusad sjömans försök att timme efter timme rista in ett språkligt exempel på ”Rövarspråket” eller någon ”Pippi Grovings anfader”, i påtaglig närhet till ”hem till Midgård” och någotslags Bungholio – Markolio ? – Ja, för sena tiders barn kanske – men runmagi existerar, och varje kod har en mening.

Än är sista ordet inte sagt. Betecknande nog är det en viss kvinnlig ”forskare” – vars ”gärning” bestått i att febrilt försöka hitta ”bevis” för kvinnliga krigare i en av Hjalmar Stolpes tidigast utgrävda kammargravar från Birka, genom att hastigt och lustigt ”omtolka” fynd – som lanserat ”syllabarium”-teorin – vilken är fullständigt obevisad. Alla fyndomständigheter pekar åt ett annat håll.

De som följt med i SR:s och Sveriges televisions ”politiskt korrekta” tillrättalägganden av fornhistorien, vet naturligtvis vilken grav jag tänker på – en grav vars innehaverska bokstavligt talat tappat huvudet, eftersom hennes kranium kommit bort eller stulits från Historiska Muséets arkiv, och kvinnans muskelfästen är fortfarande för smala för att någonsin spänna ens en orientalisk eller sammansatt båge, därför att också Compound-bågar av idag fodrar en hel del kraft, tråkigt nog. Jag har redan skrivit nog om det fyndet, om arvsföljder och annat.

Men – faktum är nog, som sagt. De flesta av Sigtunas runfynd – en oerhört stor och omfattande fyndmassa liksom all bevarad ornamentik – består av hundratals små runbleck av metall. Man ristar inte i sten eller metall för att stava fel, och man sitter inte djupt nere i 1000-talets hamnkvarter och skär in fler än 100 runor i en riggdetalj, utan att ha något viktigt att säga.

Detta, sentida sjömansarbeten till trots – men det fanns inga flask-skepp under sen järnålder, för sådant trams hade dåtidens praktiskt sinnade människor inte tid med. Idag, till exempel – är det Finlands Frihets Dag eller den Finska Nationaldagen, men det är förstås ämnet för ett helt annat inlägg..

Ni som vill ha en väldigt dålig Jul i år, och köpa dåliga julklappar ni snart kommer att vilja glömma, kan ju gärna spilla bort er tid och ert privatliv på att läsa strunt-romaner som till exempel ”Miklagård” av den ärkekristna författarinnan Agneta Arnesson Westerdal, en konstruktissa vars hela gärning som skribent går ut på att ”visa” att kristendomen är helt överlägsen den hedna tron (varför det ?) och att våra sjöfarande förfäder var halvidioter, som med flit seglade sina största Drakkar i kvav, plågade sitt eget manskap, var slavägare och andra dumheter i den stilen.

Vederbörande gav mig en gång ett recensionsexemplar av hennes första bok i Margit Sandemos stil, enkom för att jag skulle recensera den och höja samma verk till skyarna, men se det gick inte – jag faller inte för mutor… Att Historiska Media sänker sig till utgivande av sådant kolportage förstår jag inte – det här är inte Frans G Bengtsson precis..

En bok full av fördomar. En bok full av osakligheter. Du bör inte läsa den till Jul, och inte sedan heller… Läs gärna Jan Fridegårds ”Trägudars land” istället – den har i alla fall en tillstymmelse av äkta känsla över sig…

Nytt på nöjes- och infotainment-fronten – nu när vi redan nämnt Markolioo, simpel dasshumor, halvtaskig ”Vikingabuskis” och sådant – är att Stockholms Stadsteater och ”Kulturhuset” i vår huvudstad gett sig på att Förstöra ”Röde Orm” för all framtid, genom att göra om den till en ”episk komedi” med Magnus Uggla i huvudrollen. Med all respekt för herr Ugglas tidigare verk, typ ”Om Bobo Viking” och annat sådant – men vad är syftet med alltsammans ?

Syftet – tror jag mig veta – är inte att roa, men förflacka, profanera och ”göra ned” – helt enkelt därför att det är politiskt korrekt att göra så, och passar vissa makthavares eller ”grupperingars” syfte som hand i handske.

Annars kunde ju Herr Uggla et consorties lika gärna spelat revy på Oscars-teatern. Det vore kanske liksom lite mera passande.

Vid Fara av att inte lyckas, Faravid ? Quo Vadis, Reuter ? Minnes i Beryl Corny-hill ?

 

Ett annat ”team” som jag tyvärr också har vissa dubier om, rent kvalitetsmässigt, ser vi här ovan. Suzanne Reuter – van att spela komedi – skall enligt säker källa nu ha engagerats av en viss ”Faravid Af Ugglas” på Ekeröarna, ty denne herre skall nämligen göra ett fullt seriöst Vikingadrama betitlat ”Varnagel” (”kartnagel” vore kanske ett bättre namn) som enligt skådespelerskan själv, och B-lags journalister från tidningen ”Mitt i” så har aktrisen lärt sig ”massor” och att det skulle ha funnits ”ett dolt matriarkat” under Vikingatiden – vilket är bullshit, feministiska floskler, ytliga tillrättalägganden. Vad som däremot fanns, var fast utmejslade könsroller – det var hela det dåtida samhället till stort gagn – och en klar skiljelinje mellan kvinnor som styrande på gårdarna och i hemmet, medan män styrde över handel, samfärdsel, sjöfart och krig.

Ni får verkligen ursäkta mig, godvänner – men gällande amatörteater på Ekeröarna, och en viss Beryl Kornhills krumsprång kring ”Gerlögs runa” redan år 1995 – så har jag sett en hel del redan – som jag inte tänker ”se om” eller spilla mera tid på. Mitt liv är alldeles för kort för sådant, och även om jag kanske står i fara, nu när det är fara värt att jag gör en viss ”Faravid af något” skada, eller är gräsligt orättvis emot just honom denna Tyrs dag – helgad åt rättvisan – så tror jag som ofrälse och oadlig, att pjäsen eller filmen ”Varnagel” kanske borde tas med en viss nypa salt – om än inte VARNAS för… så var det med den saken..