DÅLIG JOURNALISTIK och FAKE NEWS i Svenska Dagbladet. Dick Harrison MISSTAR SIG TOTALT angående Odensjakten

Det finns många väldigt dåliga artiklar i Svenska Dagbladet, vars journalister ibland utmärker sig för helt undermålig research. Nu trodde jag visserligen inte att Dick Harrison, historieprofessorn från Lund, skulle sänka sig så lågt – men hans senaste kria om Asgårdsreien eller Odensjakten är ett verkligt botten-napp, och ett exempel på utelämnade basfakta om ämnet.

Vad Dick Harrison skriver är rena löjan. Fake rent igenom, och det är minst sagt förvånande att en seriös populärhistoriker som han inte tar hänsyn till rena fakta. Han påstår, att Odensjakten skulle vara ett 1800-talsfenomen, att den skulle vara en sen folktradition som bara är spridd från det kontinentalgermanska området, att tysken Jacob Grimm skulle ha uppfunnit alltsammans år 1835 och annan idioti i samma stil.

Inget kunde vara felaktigare.

Traditionen om ”The Wild Hunt” är inte bara känd från kontinenten, utan också från England, Norge, Danmark, Sverige, Island och Färeöarna. En av de tidigaste Engelska källorna nämner i skrift guden Wodens jakt genom himlen på Vinterkvällarna i skrift redan år 1091, och därmed är det ställt bortom all rimlig tvekan, att företeelsen är minst Vikingatida. ”King Herla” – en förvanskning av ”Härfader” – ett av Odens många namn – nämns som den vilda jaktens ledare hela medeltiden igenom, och i Frankrike blev ”Herle King” eller Kung Herla – jämför också Odens-heitet ”Härjan” till ”Herlechim” och så småningom familia Herlechini;

Redan Tacitus, den romerske historieskrivaren, nämner i ”Germania” (skriven kring år 79) germanstammen ”Harii” som hade en förkärlek för nattliga räder, och maskerade sig med svart och vit ansiktsfärg, så att de såg ut som vålnader och spöken – ledda av Odin.

De dödas andar troddes fordomdags rida under vinternätterna – också Norrskenet tyddes som dem…

 

Också på Keltiskt område fanns samma föreställning om ett jagande, manligt väsen redan på 800-talet eller tidigare, och på slaviskt område trodde man att guden Jarilo – slavernas motsvarighet till Frej – ledde den vilda jakten genom molnen. Föreställningarna är alltså inte bara just germanska, utan finns hos ALLA Indoeuropeiska folk, vilket tyder på deras höga ålder. Om herr professor Harrison bara bekvämat sig till att läsa på, skulle han på Engelskpråkiga Wikipedia – en synnerligen allmän källa – ha hittat följande:

In West Slavic Central Europe it is known as divoký hon or štvaní (Czech: ‘wild hunt’, ‘baiting’), dzëwô/dzëkô jachta (Kashubian: ‘wild hunt’), Dziki Gon or Dziki Łów (Polish), Дзiкае Паляванне (Belarusian: ‘wild hunt’) and Divja Jaga (Slovene: ‘the wild hunting party’ or ‘wild hunt’). Other variations of the same folk myth are Caccia Morta (‘Dead hunt’), Caccia infernale (‘infernal hunt‘), or Caccia selvaggia (‘wild hunt’) in Italy; Estantiga (from Hoste Antiga, Galician: ‘the old army’), Hostia, Compaña and Santa Compaña (‘troop, company’) in Galicia; Güestia in Asturias; Hueste de Ánimas (‘troop of ghosts’) in León; and Hueste de Guerra (‘war company’) or Cortejo de Gente de Muerte (‘deadly retinue’) in Extremadura.

In the Netherlands and Flanders (in northern Belgium), the Wild Hunt is known as the Buckriders (Dutch: Bokkenrijders) and was used by gangs of highwaymen for their advantage in the 1700s.

Kort sagt, företeelsen är känd från hela Europa, och visst inte bara germanskt område, som Harrison helt felaktigt skriver. Han har FEL I SAK, och frågan är väl varför en såpass undermålig och svag artikel skall publiceras i Svd.

Jarilo, slavernas Frej, är intressant i sammanhanget. Hans namn kommer ur samma indoeuropeiska ordrot som Jara-runan, ordet Jahr eller Year, det vill säga År och äring, som vi ju ofta talar om i samband med just Frej. Årshjulet välver sig också under vinternätterna och årets längsta natt, och därifrån kommer själva ordet Jul.

I många delar av Sverige har man låtit Julmaten stå framme under Lussenatten eller Midvinternatten. Då skulle Oden och de döda förfäderna kunna slå sig ned i stugan, och låta sig väl smaka. Till och med barnvisans ”se då tittar tomtar fram ur vrårna” har ett helt klart hedniskt ursprung, och har med traditionerna om den vilda jakten att göra. Själva tomtarna är ju avledda av ”tomten” – den gårdstomt som den förste ägaren eller brukaren av en gård röjde, och alla efterföljande släktled tänktes bo kvar på samma plats, anförda av Jolner eller Jultomten – som ju är Oden…

Betecknande nog är – som jag visat er tidigare år – en hel del sägner om förfäderna i tomte-gestalt överflyttade från Västsverige och Norge till England. I en Värmländsk folksaga försöker en ovis och oklok man flytta ifrån sina förfäder, men se det går inte ! Tomtarna sticker upp huvudena ur varje bytta och kärl på flyttlasset, och ropar ”vi flötter idag, vi flötter idag..” . I en engelsk saga från Northumberland säger de istället ”Aye, we’re flitting too, George – we’re flitting too..” och observera att de säger just ”flitting” med ett nordiskt ord, och inte ”moving” på modern engelska..

Man kan aldrig flytta ifrån sina förfäder. Man kan aldrig förneka sitt ursprung. Dick Harrison gör sig bara dummare än han är, när han sysslar med sin eviga ”Christian Belittlement” eller ett uppsåtligt förnekande av Asatron…

En tanke på “DÅLIG JOURNALISTIK och FAKE NEWS i Svenska Dagbladet. Dick Harrison MISSTAR SIG TOTALT angående Odensjakten

  1. Pingback: DÅLIG JOURNALISTIK och FAKE NEWS i Svenska Dagbladet. Dick Harrison MISSTAR SIG TOTALT angående Odensjakten | Varjager's Weblog

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s