Försök till en optimistisk betraktelse

Det är nu den första dagen i Tors månad. Ett nyår har passerat, och vi kan säga farväl till anno 2022 enligt vår nutida tideräkning, som egentligen inte är särskilt gammal, och som inte utgår från någon kristus, eftersom denne fiktive, helt uppdiktade person inte föddes det året. Det råder fortfarande krig i Europa. De ryssvänliga lögnarna i vår journalistkår fortsätter att gå Putins ärenden, och påstår helt falskt, att denne skulle vara redo att förhandla. Betecknande nog är det bara den servilt partitrogna och (S) nomenklaturan undergivna kvällstidningen Aftonbladet som tror på den saken.  En gång i tiden – det var för många år sedan – fanns det en komiker i vårt land benämnd Peter Siepen, som offentligt kallade Aftonbladet och dess chefredaktör för ”Hora”. Det stämmer fortfarande, som hela Världen kan se.

Vi har fått en ny Regering i vårt land, som knappt hunnit leverera något. Nomenklaturans och de kristnes makt är på intet sätt bruten, men som ni alla ser, fortsätter jag för min del att vara hedning, och slåss för det goda här i Världen. Under hela det förra året lovade dåvarande Utrikesminister Ann Linde papegojmässigt och taktfast att Sverige skulle vara fullvärdig medlem i NATO före detta årsskifte, men så blev det som alla vet inte alls. Hon ljög, ljög och ljög hela vårt folk och land rakt upp i ansiktet. De flesta någotsånär insiktsfulla medborgare inser att vi aldrig kommer att få se något NATO-medlemskap före det Turkiska parlamentsvalet senare i år, och innan dess kan Sverige mycket väl befinna sig i en mycket allvarligare utrikespolitisk situation än nu. Finland kommer med största säkerhet överge oss, trötta på mer än 50 års svensk Socialdemokratisk inkompetens och vanvård av det nationella försvaret, utrikespolitiken och befolkningspolitiken – alltsammans områden, där vårt närmaste grannland varit överlägset den skändliga soppa och kloak, som den svenska Rikspolitiken tyvärr blivit.

Den internationella atomenergiorganisationen IAEA lär i helgen ha konstaterat, att de 6 reaktorerna vid Zaporizjzja – längesedan avstängda, då Ryssland baserat stridsfordon ända in i reaktorhallarna – nu bara har nödströmförsörjning från en kvarvarande kraftledning av fyra, och när eller om den slås ut, är det sista av reaktorsäkerheten ett minne blott. Och svenska media behåller som vanligt sina rosafärgade glasögon, samt invaggar oss i säkerhet, helgerna till ära.

Tors Månad och det nya årets början innebär offensiv – på flera plan än ett…

Jag har funderat mycket på ämnet dekadens under de senaste dagarna. Det är en dekadent hållning vi ser i hela Västvärlden, en dekadens som manifesterar sig i ovilja att gå in i ett uppenbart orättfärdigt krig och folkmord, som Ryssland riktat emot Ukraina. Aldrig har försäkringarna om ett enat Europa klingat ihåligare, och aldrig har medvetenheten om att Baltikum och därefter Sverige står härnäst på tur varit så svag. Inte sedan Andra Världskriget har vi sett så hållningslösa politiker, och om vi den här gången klarar oss i namn av självbelåten neutralitet, får man anse att bara turen räddat oss. Min utgångspunkt som Hedning och Asatroende har alltid varit, att man till sist får välja sida här i livet, och välja vilka stater eller kulturer man väljer att stötta – för dekadens och inkonsekvens är ofta samma sak. Antingen engagerar man sig helt och hållet för den Ukrainska sidan, eller också inte alls. Antingen stoppar vi folkmordet, eller också låter vi Ryssland hållas.

Det finns inga mellanting, inget tredje alternativ – för kriget har redan börjat, och inom två veckor kommer Ryssland att gå till en ny offensiv – enligt alla tillgängliga ”think tanks” och oberoende bedömare. Tro mig på mitt ord, medborgare – eller förbli självbelåtna, dekadenta och ovilliga att handla eller tänka.

Det är både ynkligt och löjligt att försöka krypa undan, när världen står i brand. Alla kan bidra med något, stort eller litet – om så bara med en blogg, en protestyttring, en liten gåva som ändå räknas. En väninna österifrån säger mig för dagen, att vi får hoppas vi har hälsan nästa år och dessutom turen, eller det jag kallar gudamakternas bistånd. Med tillräckligt mycket tur överlever vi – och den fria världen tillika – och kanske får vi en dag ses igen.

I väntan på den dagen känns allting grått och trist. En nyårsnatt har passerat i den småstad jag numera bebor – den tillhör Sveriges absolut tråkigaste – men det är vackert så – antalet sk ”skjutningar” eller med andra ord planerade mord på svenska medborgare är påfallande litet, men från våningen under hörs fylleristernas vrål. Fyrverkerier exploderar över stadens lilla torg, röda papperslyktor av Buddistisk modell försvinner i skyn däruppe, drivna norrut av en skarp och isande vind. Jag står på min balkong, och ser missbrukarna vackla ut från krogen här bredvid i årets sista timma. Ungdomar mest, en av dem vänder sig emot en sliten trävägg – här är husen ändå för det mesta av trä – och spyr upp vad som är förtärt av julglögg, billig champagne – cava naturligtvis – och vad som ska föreställa livets goda.

Dals-Eds kommun påminner oss viktigpettrigt i sann Miljöpartistisk anda om att papperslyktorna – Khom Loy som de tydligen kallas – kan skada djur och natur med sina ståltrådsfragment, oaktat brandrisken, som såhär års nog är försvinnande liten.  För egen del anser jag för dagen, att det finns mycket värre saker att oroa sig för.

Jag skjuter inte av några festfyrverkerier, för jag har ingenting att fira. Jag äter ett äpple istället, det första jag gör – för att hedra Idun, ungdomens och äpplenas Gudinna och blotar i brännvin – Aalborgs Jubileum – för mig själv, ensam med gudamakterna – som så många gånger förr.  Väninnans ord rinner mig i sinnet idag, då jag städar hela huset – så gör jag varje Nyår – det är en hednisk sedvänja och ett utmärkt blot att städa på Nyårsdagen – och sanningen bakom detta nya bruk från min sida är, att när Världen övergett oss, när människorna omkring oss sviker, då står gudarna ändå kvar vid vår sida.

Idun, från en av Samfundet Särimners hedniska kalendrar

Fiender har vi nog av, men i tider av krig och örlig – som råder och som skall komma – gäller det att veta var man har sina vänner – och på vilken sida man står.

Så är det, och så skall det förbli, nu och alltid, 2023 eller andra årtal.