”Basic Finchley Station” eller STORA MOSSEN – ett språkspel, utvecklat och förbättrat av HEDNINGAR..

Har ni någonsin spelat det kända språkspelet ”Basic Finchley Station” ? – Jaså inte – Det var ju tråkigt, för er det vill säga. Har ni ens hört talas om det ? – Jaha, det var ju ännu tråkigare, för just er kära läsare, men inte för mig, eftersom jag ensam nog med största sannolikhet kan anses vara en av de mycket få personerna i hela Världen som kommer ihåg reglerna till det. Spelet kallades på 1980-talet för ”Stora Mossen” och kom till Sverige efter att ha introducerats och skapats av unga engelska intellektuella i början av 1950-talet, tillsammans med ”Goodminton” (deras svar på Badminton) och mycket annat sådant där, ni vet…

Filmen ”The Dove” eller ”De Düva” skapades av amerikanska filmstudenter på 1960-talet, och är en parodi på Ingmar Bergmans ”Det sjunde inseglet” där en Duva skiter döden i ögat när en ”Goodminton”match som bäst ska avslutas. Döden förlorar givetvis.

Det ädla spelet ”Basic Finchley Station” kan enkelt beskrivas som indelat i tre olika faser, som vi kan kalla:

1. Omedelbar Vinst

2. Förbud emot Upprepning samt tillåten BLUFF

samt slutligen 3. Stilpoäng, Kränkningar och Hotelser, Dragningar och Kontringar

Håll allt detta i minnet och ni vinner GARANTERAT

 

1. Omedelbar Vinst

I ”Basic Finchley Station” eller ”Stora Mossen” vinner alltid den som utropar ”Finchley Station” eller ”Stora Mossen” FÖRST. Det spelar ingen som helst roll ifall spelet utövas man emot man, eller med flera deltagare, ty det kan teoretiskt sett ha precis hur många deltagare som helst, fast aldrig fler än det antal Underground Stations det finns i London, exempelvis – eller Tunnelbanestationer i Stockholm.

Men ”Vad är detta för djävla trams ?” utbrister ni förvånat. På det här sättet kan ju vemsomhelst vinna, närsomhelst – och då är det ju inte alls någon SPORT.

Nej, det är just det – förstås. Eftersom spelet är uppfunnet i Storbritannien, och av sant Brittiska Gentlemen, naturligtvis – måste man först och främst visa just SPORTMANSHIP vilket främst av allt innebär att man krånglar till alltsammans så mycket som det bara går, eftersom allt annat voreNot Cricket” som britterna skulle säga. ”Basic Finchley Station” blir därför mycket snabbt ett våldsamt spel, helt oigenomträngligt och oförståeligt för alla andra än de invigda. Det är i själva verket ett mycket Hedniskt och Esoteriskt spel, tills man råkar genomskåda det.

Därför måste man – som spelare – nämna namnet på FLERA Underground Stationer, eller Tunnelbanestationer, som ni nog säkert förstår. Så många som möjligt – åtminstone många många fler än antalet spelare – och som ”Underground” räknas även stationer som egentligen är Overground, tillhör DLR Högbanan i East End med omnejd, eller stationer med anslutning till National Rail (säg aldrig någonsin mer British Rail, för då avslöjar ni er och har FÖRLORAT by default) så länge de ingår i ”London Transport Network” eller det regionala kollektivtrafiknätet, dock endast spårbundet, aldrig någonsin bussar. Motsvarande regler kan gälla i Storstockholm, och det är också fullt tillåtet att ta med S-bahn eller Lokaltågstationer i någon form, inklusive spårvagnshållplatser, hissbanor, stationer för kugghjulståg och liknande, men däremot aldrig någonsin Shikansen, konventionella järnvägar eller allt utöver spårbunden lokaltrafik, för det räknas i alla fall inte.

Säger ni något sådant, har ni fortfarande förlorat by default, får PÅ KÄFTEN eller blir hårt och synnerligen brutalt UTKASTAD ur den lokal där spelet pågår, för se det passar sig inte, att komma med de minsta invändningar av fel sort, varhelst ”Basic Finchley Station” spelas runt om i Världen.

Oavsett om man heter Mr Bean eller Ronny O’Sullivan, krävs det absolut rätt klädsel för ett mästerskap i Snooker…

 

2. Förbud emot Upprepningar, samt tillåten BLUFF

Detta för oss snabbt till regelsektion 2, dvs i första hand förbudet emot upprepningar. Självfallet får man som deltagare bara säga namnet på en Underground station eller motsvarande endast en enda gång, och aldrig någonsin upprepa sig, för då har man tråkat ut de övriga deltagarna, och får därmed fortfarande PÅ KÄFTEN så hårt och brutalt som det överhuvudtaget är möjligt, och med så mycket våld – eller helst lite mera – som det överhuvudtaget går att prestera eller komma undan med i den aktuella situationen. Om det känns ”socialt bekvämt” för er, eller om ni befinner er på – låt oss säga – en saloon i Vilda Västern, exempelvis – eller bland Skinheads, hos Hell’s Angels i deras lokal nära Bromma Flygplats eller så, ja så kan ni helt enkelt dra upp lämpligt vapen och SKJUTA NED den eller de deltagare, som råkade upprepa sig – för se så kan ”Basic Finchley” station också gå till; även om detta fortfarande rör sig om ett språkspel, och det vanligen inte tillgår på det sättet emellan just Gentlemen av Brittisk sort.

Detta leder i sin tur till regeln om Tillåten BLUFF vilken är mycket enkel att memorera. Skulle samtliga andra deltagare glömma sin självklara rätt att skjuta ned just er, eller ge er PÅ KÄFTEN vid första bästa tillfälle, genom att helt enkelt vara GLÖMSKA – så kan ni alltid komma undan med att BLUFFA er genom spelet, som alltså handlar om Kollektivtrafik.

Det gäller att kunna skilja på en riktig Taxi och en Fake Taxi. Vad händer om en ensam kvinna, oavsett ålder – kliver in i en av de senare sent på kvällen ?

Om någon till exempel säger ”Tottenham Court Road” eller ”Tottenham Hale” trots att vi redan passerat den stationen i spelet, och därmed blir UPPREPNING eller ren felsägning (vilket också innebär total förlust by default, på en gång och ögonblickligen) så är det tillåtet, förutsatt att ingen annan spelare – din motpart eller kanske ett oändligt antal andra personer och intelligenser, inklusive onda andar och de från yttre rymden – märker det, och låter dig komma undan med det hela. Du kanske säger ”Oxford Circus” och kan komma undan med det, liksom Piccadilly Circus såklart – det går bra – men gör du om det, en enda djävla gång till ska du inte tro att du vinner. Nehej du, du förlorar hårt och brutalt, och helt obarmhärtigt – för jag sade redan i inledningen, att ”Basic Finchley Station” är ett mycket esoteriskt spel, och endast för de invigda.

REN BLUFF däremot kan fortfarande löna sig, så länge dina med- eller motspelare är glömska – och ifall bluffen går hem, det vill säga. För då vinner du istället. Du kan mycket väl tänkas säga ”Holborn”, ”Hötorget” eller rent av rent av ”Rotherhithe” upp till tre gånger per match – ifall du är ovanligt djärv och pigg på det…

Just det. Rotherhithe, men fan i mig inte dit. Det gäller också att veta, exakt när detta foto är taget – när existerar vissa stationer ?

3. Stilpoäng, Kränkningar och Hotelser, Dragningar och Kontringar

Även tidsfaktorn, eller med andra ord exakt när det är legalt – enligt de grundläggande definitionerna – att nämna en station i spelet som ”existerande” eller öppen kan spela en stor, eller för att inte säga avgörande roll, och föra till OMEDELBAR VINST eller kanske UTKASTNING ur lokalen, och därmed evig förlust. Det är fullt tillåtet att ta ”stilpoäng” för att psyka motståndaren eller motståndarna, eller helt omvänt – bilda allianser, kotterier och lag, samt därmed tillskansa sig segern, ungefär som medspelare i Bridge eller något annat, egentligen ganska meningslöst kortspel, som uppfunnits av människor – eller designats av en mänsklig hjärna.

Jag skulle kunna nämna ”Whitechapel Road” eftersom den tunnelbanestationen ligger i uppenbar närhet av de platser där Jack Uppskäraren en gång härjade, till exempel. Jag skulle också kunna klämma i med ”Tensta”, ”Rinkeby”, ”Husby” och ”Rissne” i stegrat röstläge och på slutet rena vrål, ifall där nu inträffat någon ny skjutning – för här i Sverige får vi ju inte säga Mord om just rena Mord, och heller inte nämna det banala ordet ”dråp” längre – i så fall ingår vi inte i det av ett (S)-märkt parti designade samhället, med alla dess mediakanaler, utan blir obarmhärtigt avslöjade, och därmed utkastade ur hela detta samhälle i stort, eller i alla fall vissa politiska lokaler.

Jag skulle kunna nämna Underground stationen ”Bethnal Green” på ett mycket menande sätt, och i ett visst tonfall; om jag spelade ”Basic Finchley Station” eftersom det är ett spel, där lokalkännedom och kartkunskap ibland är absolut avgörande. I vissa lokaler och bland Engelska gentlemen i rätt ålder skulle det kunna ”gå hem” som psykning, eftersom inte mindre än 173 personer, bokstavligt talat ramlade ovanpå varandra och klämdes till döds där under Blitzen i London 3 Mars 1943 – och ändå skedde det omedelbart vid gatuplanet, och de översta trapporna ned till själva biljetthallen – som för övrigt var nästan helt ny, då den designats av en ovanligt skicklig Art Deco arkitekt, som ansågs vara mycket i ropet på den tiden. Det räcker att en enda person snubblar, och drar flera med sig i fallet – för att samma händelse ska kunna upprepas, än idag. Jag har själv besökt och passerat stationen ett tjugotal gånger, så jag vet…

Som en möjlig ”Kontring” eller dragning – och för att förvirra motståndaren eller motståndarna, och få henne eller honom, de eller dem (alla har två genus, något tredje gives inte) ”ur form” skulle jag bara kunna nämna trevliga stationer istället, och i det oändliga försöka upprepa ”Canary Warf” – ifall det nu alls går pga medspelares glömska – därför att den stationen ligger i det nybyggda och nu helt futuristiska docklands, eller kanske konsekvent klämma till med Greenwich, Stratford – som associerar till Shakespeares hemstad med samma namn, ”Finsbury Park” (ett känt ginmärke) eller rent av Regent’s Park, Maida Vale eller rent av ”Shepherds Bush” enbart för att de platserna för mig kanske väcker starkt positiva minnen – åtminstone för mig – eller dra till med ”Paddington” med en gång – i alla fall om spelet utövas i småbarnsföräldrars sällskap, och dessa nu har kvar alla sina barn, det vill säga. Annars vore det ju för hemskt, och kunde leda till negativa tankeassociationer, men det gäller alltså att växla in på rätt spår för att invagga sina motspelare eller medspelare i en känsla av säkerhet – falsk eller riktig – det får ni själva avgöra – och för övrigt behöver stationerna eller de namn som sägs i spelet inte alls ligga ”längs samma spår” eller på samma linje.

I Berlin skulle jag kunna säga ”Jungfernheide”, ”Kleistpark”, ”Alt Tempelhof” eller rentav ”Grünewald” enbart för att jag en gång flanerade med en ung dam just där, till exempel. Hon var dessutom anhängare av FKK eller vad vi kallar Freikörperkultur, och därmed mycket vacker. I skogens grönska kan man dessutom uppträda naken, och liksom väldigt, väldigt nära någon sjö nära ”Stora Mossen” någon gång – förutsatt naturligtvis, att ni tror er kunna komma undan med något sådant där.

Ni kan även spela ”Basic Finchley Station” i Tokyo, oavsett om ni skulle befinna er nära Roppongi Crossing eller i Ueno Park – exempelvis – eller vid Veleslavin i Prag, fast ta mig tusan inte vid Pankrac – men däremot Pavlov, för en sådan regionaltågsstation existerar faktiskt i sinnevärlden – i alla fall just nu, i året 2023.

Allt ni kommer undan med är verkligt, fast i ”Basic Finchley Station” gäller det som sagt att göra det blixtsnabbt – eftersom spelet också ska spelas på tid.

Och den som först säger ”Stora Mossen” vinner fortfarande alltid – om spelet utspelas i Mälardalen, låt oss säga, eller på östsidan av Sverige.

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s