Raud hin Rammes dag passeras…

Många är de märkesdagar som passeras, nu när Jultolften är till ända. Thorre månad har nu varat i tio dagar, ja nästan en tredjedel av dess längd, och vid Tjugonde dagen Jul anses Julen vara slut, fastän vi Asatroende Hedningar firar den efter Knut den Store och inte efter någon kristen Knut Lavrad eller andra pseudohelgon. Man må veta, att Knut var konung över Danmark, ansenliga delar av vad som ännu ska vara Sverige, Norges rike, Färeöarna, Orkney, Shetland och hela England, på sin tid.

I lördags var nyårsfull, och enligt vissa källor firar man höknatten torsdagen den 12:e i år – och kanske minns ni, att jag på fullt allvar och utan minsta ironi blev utmanad på Holmgång intill döden av en galning till Lastbilschaufför neråt Västergötland till, då denne ville gå ed på att hans far själv lärt honom den traditionen – och visst är det sant att den finns i Västsverige, men man haver ej snille för det man är galen – trots att Edgång och Holmgång förvisso existerar. Vi hedningar tar mycket allvarligt på sådana ting, men sanna är också Hávamáls ord om att man aldrig kan ge sig in i ordstrider med en nolla och en narr. Jämför med vad jag så sent som igår skrev om begreppet språkspel.

 

Idag har Sigurd namnsdag, i den nutida svenska almanackan, och igår kunde vi fira Gunnar. Båda var namnkunniga män, och minnet av Sigurd Fafnesbane, drakdödaren skall leva länge än, oavsett om han nu var Arminius Cheruskern, han som vid Teutoburger Wald besegrade de slingrande romerska pansarkolonnerna, eller om han var någon annan. Gunnar Gjukasson, han som enligt Sigurdsagan blev nedkastad i en ormgrop känner också de flesta etniska svenskar till, åtminstone de som är av den bildade sorten.

Igår var det Raud hin Rammes dag för de amerikanska Asatrogna, fast få vill fira hans dag här, av politisk korrekthet eller någon annan slätstruken orsak.

På denna strand lät Raud den Ramme sitt liv, på grund av kristna förtryckare, som missionerade med svärdet

Men låt det nu bli sagt, att Raud var den Fylkeskonung vid Haleygjaland och Saltströmmen – platser för tingsfrid och handel sedan urminnes tid – som Olaf Tryggvason, den kristne mördaren lät plåga och dräpa. Det gick till så att de kristna band fast honom med ansiktet uppåt vid en bjälke, spärrade upp hans mun med en kavel och tvingade en huggorm att krypa ned i svalget på honom genom en stängel av Kvanne, en gammal ört vars namn de kristna har förvanskat.

Men Rauds Folk vid Saltströmmen i Norge glömde honom aldrig, och Raud hin Ramme – han som talade fritt ur hjärtat och var stark och skicklig, firar de ännu.

De håller till och med värdiga ceremonier, i öppen fyrkantsformering som sig bör. Varför man inte bör stå i cirkel som fornsedare, idioter och djur skall jag förklara för er någon annan gång, liksom skillnaden mellan värdiga och ovärdiga ceremonier för de döda.

Angående ceremonier och högtidlighållanden, så noterar jag att Humanisterna, tidigare Human-Etiska Förbundet passande nog gett ut ett nytt nummer av sin tidskrift Humanisten kring detta tema. Tyvärr har ett ovärdigt samfund tagits med, som enligt sin egen påstådde ”Riksgode” har svårt att beskriva vad den sk ”ortopraxi” eller det animistiska kaos och flum han själv varit med att skapa egentligen går ut på, och än mindre kan precisera hur ritualerna skall gå till.

Det är ynkligt, ja skämmigt att se den sortens figurer uppträda i Humanistiska sammanhang, särskilt på Raud den Rammes dag. Jag får be att istället rekommendera Mikael Göransson, officiant för Humanisterna och tidigare ordförande där år 1995, som tyvärr fått bevittna hur Scientologikyrkan, den sk ”Trosrörelsen”, Islamistiska Fatwa-Rörelsen och ett 40-tal liknande sekter fått vigselrätt sedan år 2000. Han skriver att han vänder sig emot det. Jag förstår honom, för det skulle jag också göra om jag gett upphov till något sådant – som Mikael Göransson ofrivilligt kommit i kontakt med och tyvärr släppt fram, men det hedrar honom åtminstone att inse misstaget.

”Forn sed” och allt som hör dit, borde överhuvudtaget inte få förekomma i tidskriften Humanisten, lika lite som Scientologerna.

Och – vad gör Mikael Göransson nuförtiden ? undrar ni kanske. Jo, han blev kommunalpolitiker i Järfälla. Känner jag själv – verklig Hedning som jag är – några sådana ? Jodå, i rikt mått svarar jag er, eftersom det är i Järfälla jag råkar bo. Kommunalpolitiker för Medborgerlig Samling också till exempel, ifall vi nu ska gå in på det.

Var sak har sin plats – var sak har sin tid, och det gäller att välja sida här i livet, som jag ofta sagt.

Utanför våra fönster – och i Ukraina – rasar fortfarande slaget om Bakhmut, och nu gruvorten Soledar.  Själva ordet ”Raud” betyder förresten ”järn” på estniska. Kanhända är det inte en slump. Hur hyllar vi och Ukraina våra döda på ett värdigt sätt ? Det sker nog utan skrikande galningars dunkande på grytlock, eller schamaniska ”cirkelceremonier” även om man inte skall låta sig förbluffas av något här i Världen.

I morgon kommer denna blogg troligtvis ta upp ett helt annat ämne, men för dagen äcklas jag faktiskt av vad jag sett av Världen. Raud, som fick en orm nedkörd i sitt gap av kristna lögnhalsar och fanatiker var den ärligaste av män i Världen, och hans anda lever än.

Vid slutet står segern, vid slutet står sanningen – och i sanningens minut strålar allt med ett förklarat sken.