Enter Flashman, Stage Center !

Först så kommer kavalleristen. Och sen så kommer kavalleristens häst. Och så kommer ingenting, och så kommer ingenting, och så kommer heller ingenting, men sedan så kommer Infanteristen !

– Yttrande, tillskrivet Albert Engström, svensk karikatyrtecknare

Not Amurath an Amurath succeds, but Harry Harry…

– William Shakespeare, Henrik IV, del 2, 5:e akten

 

Jag har skrivit det förr, och jag skriver det om igen. Man skall inte recensera böcker man aldrig läst, och heller inte uttala sig om dem, även om man känner till deras innehåll i mycket stor detalj, för det är skillnad på en recension å ena sidan, och en rekommendation å den andra.

Rekommendationen kan aldrig ersätta recensionen, även om den sorts media och den sorts journalister vi nu tyvärr har i vårt land – i Svenska Dagbladet och överallt annars – bara skumläser de böcker de har att recensera, inte rekommendera, och således både recenserar och rekommenderar på helt felaktig grund.

Det passar sig verkligen inte, denna sista dag under Julen, och det passar sig heller inte på någon annan av veckans dagar, eller någon annan dag överhuvudtaget.

Vad som däremot passar sig – för en svårt Anglofil hedning som jag – är förstås att på Foyles bokhandel i London inköpa första volymen i en ny upplaga av The Flashman Papers, på sin tid (1969 och framåt) skrivna av George Macdonald Fraser – som hann med hela 12 böcker om sin fiktive hjälte, som skall ha levat från 5 Maj 1822 till 1915, då denne uppdiktade person – som i sin tur bygger på en verklig förlaga – dog strax före sin 93-års dag, under första världskrigets andra år – enligt vad den gode Mr Fraser faktiskt förutsatte, att hans hjälte b-o-r-d-e göra. Det blev hela 12 romaner så småningom, och flera enstaka noveller dessutom.

I dagens Storbritannien har böckerna fått en renässans för året, och flera hemliga sällskap och klubbar, ”appreciation societies” lär redan ha bildats. Visserligen kan man också köpa samtliga av dessa romaner på Amazon, om man nu vill – men jag föredrar absolut att köpa mitt förstlingsexemplar på just Foyle’s, eftersom det skulle vara under min värdighet som Gentleman att göra något annat. Jag kan försäkra er  -mitt herrskap och kära läsare – att jag en gång i tiden kände en förtjusande ung Norska vid namn Aadel, som för sin del hade ett stående konto på Blackwell’s i Oxford – men – och det säger jag utan omsvep och vidare spisning – trots vår romans, så lämnade hon mig slutligen för – en annan kvinna ! De är knepiga, de där svartklädda Norskorna – men detta hände förstås på åttiotalet, eller rättare sagt under dess sista år, då jag är rätt gammal vid det här laget, ren akademiker som jag tyvärr är.

Och vad jag nu står i begrepp att göra, är förstås mycket mycket värre än vad som skett i Svenska Dagbladet, just idag. Jag inte bara skriver en rekommendation på en bok jag aldrig läst, men försöker dikta till ett slags ”coda” eller ”svans” på själva boken – vilket kan förskaffa mig många fiender i England, då det hart när kan vara copyright-brott och därmed till och med innefatta juridik och andra obehagliga saker – men nåväl kära publik – om detta lär ni få döma, när vi når till det bittra slutet – på nästa blogginlägg, vill säga.

Harry som Harry – eller Majestätsbrott ?! Man får inte tala illa om Brittiska Kungahuset – men vad händer då, ifall detta medlemmar i detta Kungahus talar illa om andra medlemmar i högst detsamma ?

 

George Macdonald Fraser var brittisk officer, och deltog 1943 i striderna i Burma – och det var inte alls meningen att han först blev journalist, och sedan en driven författare. Hans böcker utkom i pocketupplaga under samma tid som James Bond och Ian Fleming stod i ropet, och det är förstås ingen tillfällighet, även om skotten Fraser aldrig någonsin skulle nedlåta sig till en parodi, eller rena fånigheter i stil med Mr Bean, eller ens Rowan Atkinson i rollen som Johnny English – för att nu nämna ett exempel på grov slapstick, eller dålig brittisk humor som håller usel kvalitet.

PG Woodhouse, ifall han nu är bekant – höjde Flashman-böckerna till skyarna, och så lär även en god och driven komiker som John Cleese ha gjort, så där ser man. De utmärker sig främst för sitt klara och flytande språk, samt att de aldrig rådbråkar Engelskan alltför mycket, utan skriver klassisk prosa ungefär som vi kan tänka oss att den skulle ha låtit också under Drottning Viktorias och Imperiets tid, utan att förfalla till dialekt, cockney eller andra övertoner.

 

”En gång kavallerist – ALLTID kavallerist, by Jove !”

Borta är nu också den tid när verkligt begåvade personer som JOLO – Jan Olof Olsson eller till och med Hasse Alfredsson kunde vara svårt anglofila i sitt 60-tals Stockholm, och ägna sig åt sin generations snobbism, ifall den nu ens var någon sådan. För min del har jag min egen, som jag trivs utmärkt bra med – tackar som frågar ! – och jag påminner mig att en annan Burma-veteran – Captain Tom Moore – dog vid 100 års ålder anno 2021 i Februari, efter att ha samlat in en summa motsvarande över 40 miljoner dollar – till stöd för den brittiska Covid-sjukvården också blev till något av samma skrot och korn – genom allt vad han fick uppleva, och hur han blev ”Captain Tom” med hela det brittiska folket – lika folkkär som någonsin ”Major Tom” hos David Bowie – innan han slutligen avled i just den sjukdom han försökt hjälpa sina medmänniskor ifrån. Han slog vad om att gå 100 varv framför det ålderdomshem där han bodde, varje dag han stod upprätt – och det gjorde han också – för insamlingens skull, och detta visar oss att det aldrig är försent att göra en insats – för en kavallerist eller pansarinstruktör.

Visst var det väl halvt ironiskt, på ett mycket brittiskt sätt, men alltnog – han fick en vederbörlig medaljparad från ”the amalgamated” eller den nutida motsvarigheten till sitt gamla regemente, ”The Duke of Wellington’s” – eftersom brittiska regementen hela tiden byter namn, slås ihop, uppgår i varandra och reorganiserar – även om de aldrig någonsin upphör. Jag såg det själv på TV, och det fröjdade mitt hedniska hjärta.

Fast – det är klart ! – nu när vi ändå är inne på ämnet, så uppfann inte George Macdonald Fraser ”Flashman” alls. Denne fanns långt tidigare – som litterär figur – för han dök upp första gången i ”Tom Brown’s Schooldays” av en viss Thomas Hughes – också helt okänd i Sverige – som år 1857 skrev en roman om sitt eget liv på den anrika – och mycket hårda – Internatskolan Rugby, på 1830-talet. ”Flashman” är där ”a bully” eller en ren mobbare, som gör allt för att göra livet surt för huvudpersonen, bland annat via spontan boxning, rugby-matcher och annat i den stilen. Den svartmuskige Flashman, som är långt äldre än den blonde huvudpersonen blir slutligen relegerad efter att ha druckit en hel del sprit och festat om, men Tom Brown och hans lokala gäng går för långt i sitt seger-rus, de också. Och självklart är romanen från 1857 ”a household name” vad viktoriansk litteratur angår – så allt George Macdonald Fraser behövde göra – 1969 och framåt – var att skriva fortsättningen eller kanske slutet på en redan inarbetad, existerande historia – som alla i England kände till..

Om ni inte är bekanta med den viktorianska eran, förresten – eller ”Steampunk” långt långt före själva ordet eller uttrycket blev myntat – så tänk er Sir Michael Caine – han är ju numera adlad, inte sant ! – i rollen som ”Carter” i filmen ”Get Carter !” från 1971 – blandad med ”Alfie” – en annan och betydligt vekare brittisk gentleman – eller en taxichaufför som försöker vara det – i en egen film från 1966. Tänk bort alla re-makes, alla onödiga kopior.

Hårdkokt i Durham, Birmingham och Londons slum. En FOLKETS Mr Bond utan att alls vara det…

”Flashman” är ett slags blandning av båda två karaktärerna, som vi skall se – för trots att han i vuxen ålder är en kraftig bit, ungefär 1,90 lång och mer än 75 cm bred över axlarna – ett veritabelt köttberg till man – är han också jädrigt, jädrigt feg – ja rent ut sagt skotträdd. Efter att ha druckit sig drängfull på Rugby, gång efter annan, tar han värvning eftersom han inte kan göra så mycket annat, och hamnar snart i Afghanistan.

Vad man kallar ”The Great Game” eller det Brittiska Imperiets strävan att annektera just Afghanistan, hela 1800-talet igenom, i klar konkurrens med Tsarernas Ryssland (efterträtt av Sovjetunionen och nu Putinväldet, men fortfarande ett imperialistiskt Ryssland !) hade flera fruktansvärda faser, lika mordiska som det senaste Afghanistan-fiaskot, där Västmakterna tragiskt nog fick evakuera från Kabul Airport, och Islamisterna triumferade, samtidigt som ALLT återgick till det gamla.

”Första Anglo-Afghanska kriget” år 1838 – 1842 är numera totalt bortglömt – utom i de länder som tvangs utkämpa det. Engelsmännen intog Kabul,mycket riktigt – men måste evakuera hela sin legation och alla sina civila på grund av islamisterna – exakt samma fanatiska islamister och jihadister som vi har där idag, i Syrien och i Sverige – tack vare en felslagen (S)-märkt befolkningspolitik. 21 000 brittiska soldater deltog allt som allt, varav 16 000 var kvar när evakueringen skulle ske. Det fanns ingen flygplats, inga asfalterade vägar såklart – utan man tänkte sig fotvandra över Afghanistans berg om vintern, Januari 1842 – med 12 000 civilister – de flesta indier, men också flera tusen européer.

Det är exakt i detta krig Flashman hamnar, verklighetstroget skildrat av den gode Fraser – och som vi ser, är detta ingen komedi precis.

 

Kartskiss över marschrutten, Kabul till Punjab via Gandamak och mycket mer

Fortet Gandamak – där det låg en brittisk stödjepunkt – belägrades av Pashtuner – samma Pashtuner som idag – och där samlades ungefär 20 brittiska befäl och 45 soldater – det var allt som överlevde av en gång så talrik expeditionskår – men enstaka civila, bland annat en ensam fältläkare, som i sin dagbok och inför överordnade slutligen kunde säga ”Jag är allt som återstår av armén, Sir!” fanns också – på riktigt !  Man hade 20 fungerande musköter kvar, och ett brittiskt underbefäl – Sergeant Major eller en Colour Sergeant, om ni alls vet vad detta innebär – lär ha vrålat – på engelska och till Pashtunerna – ”Not Bloody Likely !” när de uppmanades att för Allahs skull kapitulera.

En viss Captain Souter misstogs för en brittisk general av fienden, när han stulit en gul väst – en generalspersedel – och lyckades gömma 44 Infanteriregementets fana – en variant på Union Jack – närmast kroppen…

I MacDonald Frasers roman – del 1 som jag nu äger – sliter däremot Flashman – som också är med och likt Fänrik Stål kan ge besked – av sig sin vita skjorta och fumlar efter sin näsduk, medan han närmar sig en liten skans eller fältbefästning. Där vajar ännu Imperiets fana i en iskall Januari-vind, men medan försvarsförberedelserna inför slutstriden pågår runtomkring råkar Flashman halka, och slår sig medvetslös. Han blir liggande på marken i kylan.

 

Gandamak anno 1842 enligt en målning från 1898 – men riktigt såhär gick det inte till… (om ni vill veta sanningen, lyssna på detta Youtube-klipp)

När Pashtunerna finner honom, är slaget över – och vad ser då dessa män i sina platta, pastej-artade såkallade ”Pakul” mössor ? Jo, de ser en brittisk underofficer, som livlös ligger stupad med Union Jack i handen – och se, Pashtunerna har lärt sig betydelsen av flaggor – för även Islamister har ju sådana, i våra dagar finns den svarta IS-fanan som även Mahdins anhängare i Sydsudan hissade på 1880-talet – och så finns Saudi-Arabiens gröna fana (grönt är Profetens färg !) med helt andra Koran-citat.

Flashman ville alltså kapitulera, men hann i själva verket aldrig – det var ju därför han slet av sig den vita skjortan, och fumlade efter näsduken, som ju också var ganska vit.

Flashman, denne svartmuskige skurk – har tidigare förväxlats med Pashtuner – och kanske är det därför som dessa bergskrigare – som är stam-medlemmar FÖRST och Islamister SEDAN, om man ser till hur de är, innerst inne – nu tar av sig sina Pakuler – de kan inte begrava liket, eftersom marken är frusen – och läser åter ett lämpligt Korancitat. Det är allt de kan göra. Och Flashman för sin del, är helt medvetslös – hör ingenting, ser ingenting, tjuvlyssnar inte – men vaknar till liv, en halvtimme senare – lägligt nog, eftersom detta är en roman – och vacklar ned för en bergssluttning, i Afghanistan, Januari 1842 – tills han kommer till en liten by, där han möter andra överlevare och blir bjuden på frukost av vänliga bybor…

I verkligheten fanns det en by som hette Fattehabad, dit 15 brittiska kavalleriofficerare kom – och blev bjudna på frukost av byborna. Men, 10 dödades på platsen av jihadister – tillsammans med några oskyldiga kvinnor och barn – 4 sköts av krypskyttar från hustak, när de försökte rida iväg från byn, och en fånge avrättades genom att man högg huvudet av honom – som IS och Islamiska staten ännu gör. Jag minns själv en man, som jag omnämnt i denna blogg under noa-namnet ”Ärkeängeln” och som var generalinspektör för Kavalleriet, bland annat. Han är numera pensionär, men jag talade mycket med honom om två andra personer som tyvärr dog – jag kan inte säga hur, eller när som ni kanske förstår. Allt jag kan säga, är att jag är tacksam för att ha fått åhöra en god kamrats bikt, om ni så vill – fastän jag är hedning, inte kristen. Jag har aldrig haft någon utbildning på att utföra ”de-briefing”, och det har heller aldrig varit min befattning, men ändå har jag – på en mycket mörk och varm plats – fått utföra just något sådant, och det är allt jag kan säga om just det där.

Flashman, däremot – blir hjälteförklarad, och stiger i graderna tills att han nått sin maximala inkompetensnivå – för att nu tala med den brittiske historiker som skrev ”Parkinson’s Lag” och andra studier i administrationens konst – boken står för övrigt på min bokhylla, i svensk upplaga från 1950-talet, ärvd efter min gamle far, död 1997. Några delar senare i ”The Flashman Papers” – jajamen ! – så är det dags för Krimkriget – 1853 till 1856 – samt Balaklava – och ”The Charge of the light brigade”

Givetvis måste Harry Paget Flashman – senare adlad ! – rida med där också. Han borde inte ha gjort det, med tanke på allt – men så är det i alla fall…

 

Nu är året 1854, inte 2014 – då det också rådde krig på Krim-halvön, och en helt annan invasion utspelades. Slaget vid Balaklava som sådant – och i synnerhet Lätta Brigadens Anfall – har använts som ett ”skolboksexempel” på hur man INTE bör göra, och finns med i populärhistoriska verk typ ”Militära Misstag” av en amerikansk författare, som jag inte alls vill rekommendera. Ni borde verkligen läsa den svenske Brigadgeneralen Hodder Stjernswärd den yngres bok ”Balaklava-syndromet” istället – den är mycket bättre och mycket faktarikare i sin redogörelse för vad Hodder (avliden vid 97 års ålder) kallade ”extrem självöverskattning” om jag inte minns helt fel…

Det hela tillgick så, att Lord Raglan – numera bara ihågkommen för ett i stort sett värdelöst klädesplagg – Raglan-rocken, som inte duger i fält – såsom överbefälhavare för den allierade expeditionskåren och därmed Fältmarskalk hade avsett anfalla de ryska artilleriställningarna uppe på Causeway Heights, belägen mellan två skarpa dalgångar. (Jodå, jag har själv varit på Krimhalvön, dock endast vid Bachsi-Saray och inte Balaklava och vet ungefär hur brant terrängen är) Lord Cardigan – också bara ihågkommen för ett värdelöst klädesplagg – nu en damtröja – som var befäl på plats, alltså den agerande chefen, har vanligen fått skulden för alltihop enligt historieböckerna, vilket är att skuldbelägga helt fel person. Den verkligt skyldige var Lord Lucan – den förres svåger – som var nominell befälhavare över allt kavalleri vid Balaklava, således också det franska kavalleriet. Denne författade den sedermera så berömda ”blyerts-biljetten” alltså ett order-utkast, en papperslapp skriven med blyerts, direkt från hästryggen till svågern – som han hjärtligt ogillade, rent privat.

En kavalleribrigad var förstås på intet sätt lika stor som dess moderna motsvarighet kring 5000 man eller så, utan betydligt mindre – exakt räknat ca 600, eller rättare sagt precis 617 man, med huvudbeväpning sablar.

Brigaden skulle anfalla, ja – men HUR tolka denna order, skriven från hästryggen med BLYERTSPENNA ?!?

Såhär löd ordern, exakt och ordagrant:

”Lord Raglan wishes the cavalry to advance rapidly to the front, follow the enemy, and try to prevent the enemy carrying away the guns. Troop horse artillery may accompany. French cavalry is on your left. Immediate.”

Historikerna har tolkat det hela så, att lätta brigaden borde ha ridit rakt upp för det branta partiet vid Causeway heights – och med den tunga brigaden – kyrassiärer och lansiärer – som eftertrupp eller ”andra anfallsvåg” bemäktiga sig de ryska och turkiska artilleriställningar som fanns där. Turkiet och Ryssland är ofta i allians, och som vi kan se har detta i våra dagar helt spolierat det svenska NATO-inträdet, vilket få svenska media alls vill nämna, och ännu färre vanliga svenskar de facto begriper.

Den man som överlämnade den berömda depeschen, en Kapten Nolan, var  Kanadensare och 34 år gammal – och skulle inte överleva dagen, eller anfallet. Medan en häftig dispyt uppstod mellan befälet på plats, och de olika kavallerichefer som var församlade, råkade Nolan peka mot en obestämd punkt i fjärran – den norra dalgången, som var alldeles slät – och han trodde i sin nybyggar-iver att det var den norra dalgången som betydde något, inte den södra eller Causeway heights, mellan dalgångarna.

Till sist skrek han ”there Sir, there are your guns” och pekade på de ryska kanoner, som fanns vid norra dalens slut – men glömde de ryska och turkiska batterier, som fanns norr och söder därom, på bägge sidorna av samma dal. Uppställda som till exercis red nu en hel brigad in i en fälla, in i en dal som på tre sidor var omgiven av ryskt artilleri, uppställt i öppen fyrkant. Samtliga närvarande förstod aldrig detta, men de hade så mycket sinne för lägesuppfattning i stort, att de antagligen visste var det franska kavalleriet och den tunga kavalleribrigaden befann sig – men nu gick det som det gick...

Denna brittiska filmscen från 1969 – ett år efter att Flashman debuterade som romanfigur och mitt i Vietnam-eran – med ett krigstrött Storbritannien – är inte helt exakt i början (bland annat fanns inga civilister eller journalister på Causeway Heights, de befann sig 2 km längre bort i Lätta Brigadens läger) men vad vi ser är i huvudsak korrekt. Ni MÅSTE se klippet till slut, hela 11 minuter för att kunna ta in vad som faktiskt hände…

 

Nu över till romanens värld, och vad Flashman – som aldrig funnits, men skulle kunna ha funnits – gjorde denna minnesvärda dag, vars datum var 25 Oktober.

Flashman drack champagne den morgonen, tillsammans med en alldeles ny väninna – och några journalister, förstås. Alltid dessa godagspiltar, alltid dessa civila idioter. Rida och slåss kunde Flashman emellertid – eller sitta upp på en häst, även om han var lite opasslig – och dålig i magen efter denna champagnefrukost – ”Ruby of Crimea” och andra  mousserande viner framställdes från antiken och grekerna tills 1980-talet – och Sovjets glansdagar i dessa berg, då de också fanns att få hos oss, i Sverige – men bluddervin är bluddervin allenast – och Flashman råkar fisa, under det han skumpar framåt på sin häst – som missförstår alltsammans – på hästars vis…

Flashman blir – varesig han vill eller inte – en av dem, som driver hela brigaden framåt, rider främst och ökar anfallstakten till det maximala.

Under några minuter nådde lätta brigaden faktiskt fram – och fann sig stå som segrare bland de ryska kanonerna vid dalens botten – och den löste närapå sin uppgift. Man kan jämföra med Sydstaternas tappra infanterister i slaget vid Gettysburg – som för några minuter faktiskt kom nära att vända kanonerna i ett annat batteri emot Unionisterna. Lätta Brigaden hade sådär 100 man kvar av sina ursprungliga 617 – resten var redan sårade eller döda – men om de hade hunnit sitta av från sina hästar, och om de ryska kanonernas fänghål inte hade varit förnaglade, och om det funnits lämpliga anmarschbommar – så hade det varit en annan sak..

Sex veckor efter slaget – då saken blivit ordentligt utredd på Minister-nivå hemma i London – skrev en poet vid namn Alfred, Lord Tennyson ett poem, som obegåvade personer från 1900-talets senare halva ansett vara krigsförhärligande. Men se – så är det inte alls. Pseudonymen ”Alfred” (som inte ville vara någon ”Lord” egentligen) var för det första just poet, och då måste han skriva vad som var allmängiltigt, precis som alla andra poeter och författare. För det andra använde han sig av dagstidningar – dåtidens enda större media – och skrev alltså ”Dagsvers” i likhet med de små Dagsedlar som i vårt land utdelades av Alf Henriksson och Stig Dagerman, till exempel.

Tennyson ”förhärligar” heller ingenting, utan skriver rent ut i andra strofen att ”someone had blundered eller att alltihop bara var ett enda stort misstag, lika mycket som det nutida kriget i Ukraina. Det kan man inte kalla att ”förhärliga” något – snarare var det ett slags protest, eller att ihågkomma redan döda och lemlästade, vilket ställde sig rätt så naturligt för den Engelska hemmafronten… En hel del familjer i bildade kretsar hade ju mist sina anhöriga.
Och så tillkom de berömda raderna:

 Someone had blundered.
   Theirs not to make reply,
   Theirs not to reason why,
   Theirs but to do and die.
   Into the valley of Death
   Rode the six hundred.
Cannon to right of them,
Cannon to left of them,
Cannon in front of them
   Volleyed and thundered;
Stormed at with shot and shell,
Boldly they rode and well,
Into the jaws of Death,
Into the mouth of hell
   Rode the six hundred.

Tennysons beskrivning är som ni hör mycket exakt, och utgår från existerande geografiska förhållanden, som jag redan nämnt och förklarat för er.

 

Förstudie till omslaget för ”Flashman at the Charge” av Frank Frazetta, amerikansk illustratör

Vad hände då med Flashman, sedan han hamnat i första ledet på Lätta Brigadens Anfall ? – Jo, ser ni – hans häst bara galopperade på och vek av åt sidan – och efter att ha passerat artilleriställningen i botten på den norra dalen, brakade han rakt fram genom ett rökmoln och fram emot ett Ukrainskt Kosackregemente, som stod uppställt bredvid ett ryskt regemente med lansiärer – inalles hade den ryska sidan mer än 1800 man att sätta in emot ungefär 100 överlevande…

Nu finns det ett begrepp, som heter ”Kosackheder”.  Och detta rörde sig om Zaporoger, alltså Ukrainska kosacker, och inte några ryssar – vars beteende än idag är ett helt annat. För övrigt har det också funnits Iranska kosacker, och Gustav III hade faktiskt långt gångna planer på att sätta upp ett eget Kosackregemente i Örebro av alla platser – men det är en annan historia. De såg en ensam man anfalla ett helt regemente – en sådan karl kan bevisligen både rida och slåss, men är han skvatt galen, eller ytterst modig ? Kosackerna bestämde sig allesammans för det första alternativet, goda Ukrainare som de var – och ännu är. Det rörde sig inte längre om en kavallerichock, utan om en chockad kavallerist. Kosacker råkar vara bra på voltige, alltså diverse akrobatiska trick på hästryggen – den term jag använder är fransk, och även Kejsar Napoleon hade särskilda regementen av voltigörer, men den ukrainska termen för deras nationella motsvarighet, har tyvärr fallit mig ur minnet. Två kosacker griper alltså Flashman under armarna, och lyfter honom elegant ur sadeln, medan hans häst får lugna ned sig till skarp trav och till sist långsam skritt, varefter den leds bort och tas om hand.

De Zaporogiska kosackerna känner sedan urminnes tid bara till tre sorters läkare. Det är Doktor Vitlök, Doktor Badstuga (Bannik !) och Doktor Kallvatten.

Psykologi i fält har de liksom aldrig förstått sig på därborta, men till skillnad från ryssar och därmed likställda i vår nutid, berövar de inte Svenska och Tjeckiska OSSE-observatörer livsviktiga mediciner, eller utsätter dem för skenavrättningar, mörk arrest eller psykisk tortyr. Jag kan berätta för er, att jag i tio år av mitt liv haft förmånen att tjänstgöra med någon som slutligen utsattes för detta, men ni skulle ändå inte tro mig ifall jag berättade mer om just det.

Zaporogiska Kosacker skriver ett okristligt skällebrev till den Turkiske Sultanen (Tavla av den ryske konstnären Ilja Repin från 1880 – 1891)

I kraft av Kosackhedern anordnas så en fångutväxling, snabbt och utan diplomatiskt krångel (ni vet väl att självaste Carl Bildt besökt denna blogg, jag besöker hans egna krior om det Nordiska perspektivet desdå oftare, eftersom vi faktiskt är landsmän, och därmed står på samma sida) och Flashman finner sig förflyttad till ett riktigt krigssjukhus – eftersom en viss Florence Nightingale – som var född i just Florens – varit först med att anordna ett sådant – i alla fall ansåg man att hon skulle varit först, under 1850-talets Krimkrig. Det är dock inte alls sant, eftersom redan legioner under romersk kejsartid hade riktiga, och fullt fungerande sjukhus – i separata byggnader i fasta, muromgärdade städer eller baser, byggda enligt Cardo-Maximus planer av bästa snitt.

 

Za Porogi = Norr om forsarna, Aifur och Kachovkas stora damm innan Cherson, 2004. En gång kosack, alltid kosack. Слава Україні!

 

Flashman hjälteförklaras förstås ånyo av sina egna Han blir nu adlad, och befordras till sin Maximala Inkompetensnivå – för man befordras icke för sina förtjänster, utan allt som oftast för sina fel. Han är nu Sir Harry, VC – och kommer alltså hem med ett Viktoria-kors i bagaget, en av de finaste utmärkelser en brittisk medborgare alls kan få – och ändå är alltihop bara ett enda stort misstag – och baseras på idel tillfälligheter.. Så småningom blir han även Knight Commander av Bath-orden, och når samma grad i The Order of The Indian Empire (KCIE) – men det sker först i bok 5 eller 8 – som också är utan sans och måtta.

Nu måste han till på köpet dricka te med den Engelska Drottningen, på Balmoral Castle i Skottland av alla platser – för det är ju där som ”The Widow at Windsor” vistades sommartid, och därmed kommer vi osökt in på Flashmans förhållande till kvinnor – se omslaget på den första pocketboken ovan….

Det ämnet tarvar dock en grundlig utredning – samt ett separat blogginlägg – men vid närmare eftertanke har jag inte ens tid att skriva det. Jag lämnar därför min gode vän Flashman – som nog närapå var Hedning – likt den svenske fältherren Carl von Döbeln – ni vet han som sett och umgåtts med ”upp och nedvända dansande Bajadärer” under sin tjänstgöring i Indien (ja, just Indien ja – Döbeln hade faktiskt varit där) och som aldrig, aldrig trodde på den svenska kyrkans lära.

Också på Von Döbelns dödsbädd, utropade ju ”Svenska” Kyrkans representant ”Här har jag gjort nog, som människa och som präst”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s