Nya Läsefrukter i Iduns månad

Torsmånaden har redan inletts hos oss nutida Asatroende i Sverige, som följer en nutida kalender. Islänningarna, vars tideräkning i just detta avseende ligger närmare den gamla Julianska kalendern, räknar i år sin Thorre månad och därmed startskottet för det stora Thorrablotet, då det sista av Julmaten ätes upp till datumen 20 Januari till 18 Februari, då vi svenskar redan hunnit in i Distingets tid. Och kristna lögnar-professorer som den gamle E-mer-i-Thursen Lasse Liten Lönnroth i Göteborg försöker fortfarande kristifiera, ogiltigförklara och ljuga, precis som varje Nordisk tradition som stammar från hednisk tid ogilitigförklaras eller approprieras av de kristna.

Själv befinner jag mig också i Äppelgudinnan Iduns hägn, trots att några vill räkna henne till Julen. Nya läsefrukter hägrar ständigt, samtidigt som denna bloggs läsare byts ut. Jag hade hellre hållit mig till de traditionella ämnen jag nu bevakat i mer än sex år på WordPress, och mer än 12 år sammanlagt, då ”Hedniska Tankar” har haft sina föregångare annorstädes på nätet. Decennium efter Decennium av hednisk kamp har fortsatt, för vår kultur, vårt sätt att leva och allt det goda det levnadssättet innehåller i en alltmer och mer Monoteistisk, Fundamentalistisk och Islamiserad, Kristifierad värld. Det senaste kriget i Ukraina, som också förs med ortodoxt religiösa förtecken är bara ett exempel i raden på hur de totalitära fanatikerna försöker skada oss.

Jag noterar, att ytterligare 46 817 svenska medborgare träffade rätt val förra året, och lät hedna sig. De gick ur ”Svenska” Kyrkan, ett samfund som inte är ett enda förbannat dugg svenskare än något annat, och som representerar en förlegad öken-religion från Mellersta Östern. En vidare analys får vänta tills senare, men med sådana samfund vill allt färre och färre svenskar ha något att skaffa – och trenden är densamma över hela Västvärlden. Överallt vänder människor åter till sina fäders sanna tro, till de kulturer de själva tillhör – och har självklar rätt att tillhöra. För tre veckor sedan fick jag reda på att jag är 100 % etnisk svensk, enligt vad ett tvåtusenkronors gentest faktiskt visar, och sålunda bekräftas vad jag redan vet. Varifrån ni läsare egentligen kommer ifrån är däremot en helt annan sak – det vet ni väl bäst själva – och har ni råd, tid och möjlighet kan ni ju också låta gentesta er, om ni vill. Kanske kommer ni från någotslags blandfolk – till skillnad från just mig – men det är gott nog så – jag dömer er varken efter gener eller ursprung, men efter ert uppförande och er intelligens.

De läsare jag ursprungligen hade, har också bytts ut. Jag har varit inne på det tidigare, och jag har berättat för er om sekterism i den hedniska Världen, medan åren gått och jag ägnat mig åt mediabevakning och annat i stor skala – så ofta jag kunnat. Det framgår också ganska klart ur alla de tusentals inlägg jag publicerat här. De läsare jag har just nu litar jag inte helt och hållet på, eftersom de i stor utsträckning utgörs av människor jag inte känner, och sådana som inte alls delar mina intressen eller min Hedniska Agenda, som ni gör bäst i att ta på fullt allvar – ifall detta liv vi alla lever eller tvingas leva är er kärt. Å andra sidan får man väl inte vara alltför nödbedd, då man rör sig ute på nätet.

Försäljningen av Samfundet Särimners Kalender för 2023 är nu i hamn, och projektet noterade en vinst på över 1100 kronor – 25 exemplar återstår av en upplaga på 150 ex, och vill ni köpa en kalender under vad som är var av januari, så skriv till hedniskatankar2@gmail.com

Men i Iduns anda har jag införskaffat några goda böcker, med ett vackert och behagligt språk. Id är att arbeta, att vara idog. Det vet varje nordbo, fast det inte står varifrån gudinnans namn kommer på de utländska, undermåliga utgåvorna av Wikipedia. Vi vet att idrott är drottarnas id, den sorts arbete som blir över åt kungar, överklass och därmed likställda, medan jag själv är och förblir en folkets man; lika mycket som Jan Fridegård eller Ville Moberg på sin tid – utan att ta till överord eller att jämföra sig med dessa män, som också var Hedningar innerst inne, och svurna motståndare till kyrkan på sin tid – men varje skribent måste också ha sina idoler utifrån det land där han verkar, arbetar och sliter.

Böckerna jag skaffat, kommer från Matts Bergmark, en svensk civilingeniör, kemist och författare; vars böcker märkligt nog fanns under hyllorna för Medicinalhistoria på snart sagt varje kommunbibliotek i Sverige från sådär 1960 till 1990. Hans verk kom ut i många upplagor, men så när som på hans bok om Medevi hälsobrunn, är min samling nu äntligen komplett. Också han var en svuren motståndare till de kristna – det märks om man väl sätter sig ner och verkligen läser hans böcker, vilket jag gjorde redan vid 16 års ålder, då man gång på gång försökte kasta ut mig från vuxenavdelningen på Tyresös största kommunbibliotek – för det var i den tråkiga kranskommunen jag först växte upp – och jag lämnade den samma år för att aldrig återkomma. ”Stugan blev mig för trång” som det står i Geijers fina dikt ”Vikingen”.

Sedan dess har jag bott för mig själv – i kasernen eller i skogen, från studentrum till kyffiga ettor – men utan hustrur, barn eller något sådant, ifall ni nu vill eller ens behöver veta.

Kanhända meddelar jag er mina rön om just svenska frukter, eller något annat botanikbaserat, Idun till ära och med tonvikt på allt som finnas kan av ren och skär Hedendom, ja Asatro. Det ämne jag utlovade er igår, får jag återkomma med i morgon – för tidens hjul fortsätter snurra, liksom historiens kvarnar.

Mal de fort eller långsamt ? Det får ni själva avgöra, bäst ni nu vill eller ens kan.

Jag frågar er inte efter ämnen – det vore under min värdighet som skribent – men vill ni ge förslag, så come along !

En hedning arbetar ständigt, hans flit är som Iduns och Bäverns – se ”I naturen” här ovan – och med det konstaterandet för dagen slutar jag…