Med fattning, men ändå inte utan stor sorg, mottar er Hedning det nyligen timade dödsbudet för Raquel Welch, den högt uppburna Hollywood-skådespelerskan. Hon blev hela 83 år, och spelade in sin sista filmroll vid 77 års ålder, så där ser man. Annat var det på det glada 1960-talet, då er Hedning växte upp – och Raquel Welch var visst inte teaterskådespelerska från början, som DN helt felaktigt skriver efter att ha citerat en amerikansk skvaller-blaska, som naturligtvis har fel även den.

”Nej men Grunt Grunt Urk Ook ! – Vad gör en HEDNISK flicka som jag i en B-film som den här ?”

Raquel Welch började sin karriär tidigt, med att träna balett vid sju års ålder, och fortsatte med det tills hon var sjutton, men dömdes ut av sina instruktörer därför att hon var ”för fet” och hade för stora bröst – hennes kropp var helt enkelt ”fel”. Vi kanske kan jämföra med vad som händer kvinnliga blivande elitgymnaster I Sverige. Vårt Sverige, och i nutid. Redan från första början sade man till Raquel – som var till hälften Bolivianska, till hälften av anglosaxiskt ursprung – att hon aldrig, aldrig skulle lyckas inom Show Business – så hon blev ”Skönhetsmiss” och fotomodell – vilket hon var, ända till slutet. Hon vann sina första utmärkelser – ”Miss Photogenic” vid 14 års ålder, och Miss La Jolla och Miss San Diego redan i gymnasieåldern. Hon fick höga avgångsbetyg som 18-åring, men var aldrig någon större skådespelerska – och vid 20 år blev hon väder-hallåa och ”Meteorolog”. Dessutom verkar hon ha haft både intelligens, utstrålning och humor – av den stillsammare sorten – vilket man kan beundra.

Genom ett helt liv agerade hon bara i B-filmer, företrädesvis som pinuppa och ”sexobjekt” – för så sa man på 1960-talet – men hon var förtjänt av ett bättre öde. Den första rollen kom i något som hette ”The Fantastic Voyage” 1966 – en sci-fi rulle av den typ, som aldrig skulle visas i Sverige. Idén kom från en enkel novell, som blev bearbetad av en viss Dr Isaac Asimov, ifall han nu är bekant. Historien – inspelad under det kalla kriget – går ut på att både USA och Sovjetunionen utvecklat miniatyrisering som teknik, inte i form av mikrodatorer, men i form av att krympa faktiska föremål, människor, alla slags levande varelser och mycket mer. Sovjet ligger dock före – precis som vad gällde rymdforskningen – och USA måste kompensera sig genom att kidnappa en sovjetisk vetenskapsman, som visar sig ha en allvarlig blodpropp i hjärnan – men det kan ju åtgärdas genom att krympa ett eget, amerikanskt team av ”mikronauter” och åtgärda det faktumet – veetenskapsmannen stod för nära en radar-antenn – och av radar och mikrovågor får man mycket riktigt blodproppar. Det vet jag av egen erfarenhet.

”Skål, Mikronauter !”

Filmens manus är som ni hör ganska fånigt, men tillkom genom en pedagogisk fint – man ville lära barn och dumma amerikaner hur människokroppen fungerade, och vad cancer-celler och vita blodkroppar är för någonting. Scenerna där en ubåts-liknande farkost injiceras via kanyl i blodomloppet, och hur farkosten – med Raquel Welch som kvinnlig pilot och Vetenskapskvinna  – om jag inte minns fel – samt hur besättningen angrips av kroppens eget immunsystem, löser sin uppgift och tar sig ut genom nervbanorna till ögat och tårkanalen – där den tillfälliga Miniatyriseringen försvinner – pga att USA inte behärskade tekniken fullt ut – är ändå minnesvärda  – om man får se filmen och dess dekor i färg, vill säga – den har bara visats i svart-vitt på svensk TV, men det var för många år sen. Hur djäkla fånigt det hela än var – på tidigt 1960-tals vis – så var det ändå inte så uselt tänkt för sin tid – Raquel kan väl jämföras med Löjtnant Uhura i Star Trek – skådespelerskan som gestaltade henne trillade också av pinn för ett tag sedan.

Att en kvinnlig svart löjtnant, utbildad och kunnig som få – fick vara signalist på bryggan till ett framtida USS Enterprise – då som nu namnet på ett verkligt, existerande amerikanskt hangarfartyg – var faktiskt framstegsvänligt för sin tid. Man förutsatte en fiktiv framtid, där olika kulturer kunde samexistera, och alla var Polyteister, inte islamister eller kristna – eftersom Monoteismen dött ut, och den mänskliga tankeförmågan gått framåt. Alla kunde ha kvar sin kulturella, språkliga, nationella identitet – ”Checkov” i Star Treck var alltigenom ryss – Maskinofficeren alltigenom Skotte från Glasgow – ända intill kliché-stadiet.

Så trodde man att framtiden skulle bli, anno 1966. Och jodå – Raquel Welch fick bli massmedioker hjältinna.

Ville hon ens det från början ? Tänkte hon, att hennes liv kunde varit annorlunda ?? Nåja – hon fick kontrakt med 20th century Fox, som genast lånade ut henne till Hammer Films, ett brittiskt bolag som var känt för att göra dåliga skräckfilmer, kalkon-rullar och äkta B-filmer i en salig blandning. Nu åstadkom hon sitt fullbystade storverk, något som hon alltid, alltid skulle komma att associeras med, och aldrig någonsin bli fri ifrån… Ingen, säger jag er – INGEN kvinna har kunnat bära upp en Päls-Bikini så bra som just Raquel Welch – ni bör läsa vad min juridiskt yrkesverksamme bloggkollega Paulus Indomitus – eller Paul den Otämjde – på Latin – säger om henne, ty han är en man som vet – inte minst när det gäller kvinnor, och hur de skall avbildas på ett smakfullt sätt.

Certainly the way it WASN’T !!

 

För 1 Miljon år sedan fanns bara Homo Erectus, men INTE Homo Sapiens, eller ens Homo Sapiens var. Neanderthaliensis, en RAS (ja – just det) av föregående ART. Det fanns förstås inga skräcködlor heller, eftersom de dog ut 65 miljoner år tidigare. Ordningen Brontosauria åt inte kött, utan bara växter – andra dumheter att förtiga – för denna film, också från 1966 – på svenska obegripligt nog kallad ”Giganternas Kamp” – fullkomligt vimlar av groteska dumheter – från en förhistoria som aldrig fanns. Man Raquel Welch var söt och vacker i Päls-bikini, och det med besked. Det kan ingen ta ifrån henne, ens i graven.

Satt bra på sin tid. Visste vad hon gjorde. Tålde att tittas på. Ett Frejas kvinns, som inte bör underskattas…

Raquel Welch klagade hela tiden över det faktum att varken hon eller någon av de andra ”skådespelarna” inte fick några meningsfulla repliker alls. Hon skulle bara utstöta gutturala läten och enstaka lallanden, grymtningar och rap – ungefär som de kristna tungomålstalarna i Uppsala, ni vet. Producenten lär ha vägrat – med hänsyn till att Raquel redan dragit på sig päls-bikinin och skrivit under sitt kontrakt. Men – hon lurade honom ändå. Mitt i en scen kan vi se henne peka på en välsmakande frukt, inför en oförstående grottman, och säga ”Ool, Ool” om frukten – vilket blir hennes ord för frukt – redan på apstadiet, uppfinner Raquel Welch språket som begrepp – och petade in medvetet bibliska referenser. Jag hade en gång en väldigt knepig wiccansk flickvän – ett slags nyhäxa – vars åsikt om en trevlig helg var att vi skulle dra ut i naturreservatet Lunsen, och leva som vildar – utan språk, utan kommunicera enbart genom beröring. Jag satte på henne grundligt – bakifrån -förstås – och gjorde som Raquel Welch. Jag saboterade precis allting – genom att säga ”Ool, Ool” väldigt smeksamt, samtidigt som jag tvingade in bitar av ett äpple i munnen på henne.

”Män är djur” säger våra Hängbröst-feminister. ”Jo, jag tackar ja !” säger de kvinnor som är något värda, och som vill ta för sig.

Filmen går – som andra – ”Queens of the Stone Age” filmer ut på att den ledande kvinnan i Blondin-stammen (gissa vem !) på något sätt blir ovän med den ledande kvinnan i brunett-stammen (detta är faktiskt hela intrigen i Hammer Films ”When dinosaurs ruled the earth” från 1970 – hjältinnan heter ”Sanna” vilket klingar oväntat svenskt) som senare visar sig vara lesbisk – men blondiner förstår ju ingenting, och föredrar karlar likt Monika Zetterlund i sången ”Den sista jäntan” på sin tid – så mänskligheten överlever – och tur är väl det – ty genom perversioner, blir inga barn gjorda.. Kön är en elementär biologisk realitet, ingen ”social konstruktion”

I en annan minnesvärd scen kommer den köttätande jätte-sköldpaddan ”Archelon” – utdöd redan innan Krit-epoken började och hotar Blondin-stammen, inklusive dess manliga medlemmar – när de fiskar från stranden. Nu kan de – ledda av Raquel – plötsligt säga just ”Archelon !” med korrekt uttal, trots att de bara fem minuter tidigare inte alls hade något språk – filmens storyboard är helt ologisk – eller så ingrep Mrs Welch i handlingen, på ett högst oväntat sätt. Men ack – o ve och fasa – Raquel blir plötsligt bortrövad av en övernaturligt stor Pterodactyl, med tycke av Pteranodon – fast de var inte alls sådär stora ! – hon klarar sig genom att krossa ett ägg i flygreptilens hemska näste, fullt av guano – och kryper in i äggskalet, varvid Mamma Pterandon troligen tycker att hon är ”a nice chick” och Raquel klarar sig  – efter det kommer riktiga, nutida leguaner in, ”uppsminkade” till att föreställa urtidsdjur, och så är där – ännu löjligare – T Rex i plast, som inte ens kan ha övertygat en 6-åring – anno 1966.

 

Hela inspelningen igenom – den lär ha gjorts på Hawaii eller i Kalifornien under vinter-förhållanden och regn – 5 grader i luften, och inte alls inbjudande – höll Raquel Welch stilen, trots att hon måste gå 2 km fram och tillbaka till sin egen ägandes husvagn – och bokstavligt talat frysa häcken av sig. Det krävs hängivenhet av en HEDNISK kvinna, ifall man ska offra sig för konsten och laget – och det var just vad hon gjorde, ett helt liv igenom.

Jag ska medlidsamt dra ett streck över Mrs Welch övriga produktioner – och hur hon gjorde B-film emot Marcello Mastroianni i Italien också. Men – i en annan B-film ”Bedazzled” 1967 är kanske minnesvärd– ”en modern omtolkning av Faust-legenden, omsatt till 1960-tal och Swinging London” sägs det – jag har inte alls sett den, och har heller ingen större lust att göra det – men nu spelar Raquel Welch en av de sju dödssynderna – som Miss Lillian Lust – gissa vilken synd det ska vara ! – fast hon egentligen är ganska snäll, och visst ingen djävulsk brutta – filmen lär ha gjorts i en nutida remake, amerikansk – ännu sämre – om det ens är möjligt – än originalet…

Jag ska för dagen be att påminna om Ann Heberlein i SvD – hon som skrivit ”Blondinernas kulturhistoria” – även om Raquel Welch, för sin del – faktiskt var svarthårig, men färgade om sig hela tiden – ibland till blondin och ibland till rödtott, allt efter vad hennes roller krävde. Fru Heberlein – från den Akademiska Bondbyn Lund – som alla vet – är på väg att BLI HEDNING hon också, och har redan beskyllts för att vara ”Rasist” av Hängbröst-vänstern och alla de förgrämda, kristna haterskor som svenska media hyser. Just nu är hon invecklad i en MYCKET TUNG kulturdebatt med bland andra Vesna Prekopic – invandrarkvinna och tidigare Rektorska, med våld hotad och bortdriven från yrket – som hävdar i den ärke-kristna, Låtsas-liberala smuts-blaskan Dagens Nyheter att Otrohet är skoj, minsann !

Fru Heberlein säger rätt ut och rakt fram att hon aldrig varit den trogna typen hon heller, och för all del – som Hednisk man tror jag helt oreserverat på henne…

Själv föredrar jag blondiner, ty lika barn leka bäst – Vesna får faktiskt ursäkta, men kommer Ann Heberlein förbi, så är hon hjärtligt välkommen ! Hon får hemskt gärna vara otrogen med just mig också, så mycket hon nu kan, vill eller orkar. Detta ”Kultur-resonemang” damerna emellan i vad som skall vara vårt lands två största morgontidningar, påminner mig om en rolig historia: ”Den kristne pessimisten och islamisterna tycker, att alla kvinnor är horor, och omoraliska !”

Men vad tycker då Den Hedniske Optimisten ?? – Jo, förstår ni – han hoppas, att den kristne pessimisten och islamisterna för en gångs skull har rätt…

 

”Syndigt, Farligt”- Vårt land ska inte ha någon ”feministisk utrikespolitik” numera,men kristendom och nymoralism samt ”feminism” är samma andas barn…

 

Skämt åsido, förstå mig rätt, kära pub-lik. Otrohet ligger faktiskt i kvinnans biologiska natur. Evolutionärt sett är det naturligt, att kvinnor söker sig till olika män, antingen för att hitta en man med de – i deras tycke – bästa generna – eller för att hitta en man som är omtänksam och snäll även emot kvinnornas avkomma, och som kan hjälpa dem genom exempelvis en hård vinter. Det är naturligt för kvinnor att tycka så – särskilt i nordiskt klimat, och under naturförhållanden.

Så var det redan på de gamla Neaderthalarnas tid – förresten – och med liberala regler, kan vi säga att de uppstod för 800 000 år sedan, medan Svante Pääbo, Eske Willerslev och många andra forskare redan konstaterat, att vi Nordbor har mest Neanderthal-gener i oss av alla nu levande folkslag. Fast – nu var det inte som i de dåliga filmerna. Neanderthalarna hade ett språk, och till och med hednisk religion – enligt vad de flesta tecken visar, eller enligt den nutida forskningen ståndpunkt. Märkligt nog utvecklades deras favorit-redskap handkilen aldrig under deras ca 720 000 år långa utvecklingshistoria, utan höll sig konstant till form, utförande och storlek. Den kunde användas som yxa också, ifall den fästes i ett hålförsett träskaft, eller kanske bands fast med sentråd vid skaftet – vilket måste varit en sämre metod.

Man har etablerat hypotesen, att varje Neanderthal-man gjorde dessa handkilar helt själv – eftersom de aldrig hade något skriftspråk, och större hjärnor med mer kapacitet än vi. Varje individ bar helt enkelt på hela stammens kunnande, medan vi har lätt för att glömma; och lagrar vår kunskap i skrift – runor, böcker, på internet. Handkilarna var helt enkelt gjorda för att imponera på honorna i stammen – en man som kunde ha styrka nog i slagen, när han klöv flinta, och dessutom kunde producera flest handkilar, vann.. Men – vissa hannar fuskade – man har hittat mycket små, centimeter-långa fint gjorda miniatyrer – ungefär som smycken – vilka kvinnorna kunde bära runt halsen, också i sentråd – och med så mycket precision och intelligens, föll också den senare sortens män vissa honor i smaken…

Vår Ras av människa (ja – just det – vi är en art, vi har raser – tro inte på PK-bluffen !) har helt klart mer monogama tendenser, fast vi från början var polygama, som Neanderthalarna. Vår ras kom på, att stabilt föräldraskap kräver fasta könsroller, fastän det inte är alla människopar som ens passar till föräldrar. Vissa passar bättre som specialister inom jakt, krukmakeri, bearbetning av trä och horn – så småningom sten och metall – och det är just differentieringen av olika ”yrken” som gjorde vår ras livskraftig och stark. Vi fick extra överlevnadsförmåga. Via stammar med framgångsrika jägare och krigare – som av naturliga skäl inte kunde vara av kvinnligt kön (en kvinna med småbarn i följe kan inte jaga eller kriga särskilt bra – hon behöver i så fall ”extra” kvinnor för att ta hand om barnen) fick vi ”big man societies” som i Polynesien – där de starkaste delade med sig av mat och resurser, så hövdingadömen som i det gamla Norden, sedan Nationer och Kungariken, som blev ett slags sken-demokratier via allmänna val.

Men kvinnor är alltjämt kvinnor, och män är alltjämt män.

Raquel Welch – som hade lite mer karisma och utstrålning än de flesta – råkade bara vara lite extra mycket kvinna, vid rätt tillfälle. Och blev berömd.

Nu går hon rak i ryggen till Sessrumnirs Salar, och till Frejas Glada Hus. Där är gott att vara, ty där är alltid glädje, och alls ingen sorg. Tror ni att en kvinna som Raquel Welch skulle få komma till den kristna himlen ? Spela harpa, och förses med vingar, tvingas ned på knä, och delta i de obligatoriska ”lovprisningarna av herren” som förväntas ske stup i kvarten.. ?? Så tror icke jag.

Nej – till himlen kommer hon aldrig. Men Sessrumnir är ”den på sittplatser rika” – och finns det hjärterum, så finns där Stjärterum, som i det folkliga svenska ordspråket.

Vill ni mig något, ack ni blonda Heberleins, eller vilka ni nu än må vara ? Ja, då träffas vi där, i sinom tid. Kom rosor och akvileja, kom sommarns fröjd….