Skansen i Stockholm är ett av Sveriges största och äldsta friluftsmuséer, men man kan fråga sig hur pass bra det muséet – och andra ! – egentligen är på att ta hand om vårt kulturarv. Frågan kommer med anledning av ett inlägg från den outtröttliga runlogen och mästaren Magnus Källström, som kåserar på Riksantikvarieämbetets egen blogg, K-bloggen kring den berömda Lingastenen från Överjärva i Södermanland. Lingastenen har varit känd för forskningen ända sedan 1600-talet, och är mycket intressant, bland annat därför att den försetts med lönn-runor och Chiffer-runor, som nu tyvärr förstörts av vanvård.

Lingastenen som den såg ut 1898 efter att ha ryckts upp ur marken och fraktats till Skansen år 1896. Foto från Nordiska Muséet – numera fattas hela toppstycket, och ingen kan förklara var det tagit vägen någonstans..

Allting började år 1896, när Skansen-grundaren Arthur Hazelius ville ha runstenar som utsmyckning av sitt nya museum. Han stal så småningom fyra stycken, helt i strid med dåvarande Fornminneslagens bestämmelser, och annonserade till och med i tidningarna efter stenar att köpa, vilket framgår av RAÄ:s hemsida. Sådant var nu inte helt ovanligt. Vi som varit med ett tag minns till exempel att Runstenar plundrats, och helt fräckt förts ur landet redan på 1700-talet. Då fanns det en godsherre på Ekolsund som hette Alexander Seaton, och denne företagsamme Engelsman stal flera stenar och exporterade en av dem till Edinburgs universitet, där stöldgodset, som illegalt förts ut ur Sverige, fortfarande står kvar än idag. Först 2014 gjorde min gamle vän Runmästaren Kalle från Adelsö en exakt, tidstrogen kopia med gamla redskap och ställde upp på den plats, där originalet stått. Tre andra stulna stenar förvaras fortfarande på British Museum, och dem har Sverige aldrig fått tillbaks. Ett solklart fall av kulturell appropriering, med andra ord. Grekiska Staten har begärt att få Parthenon-frisen och andra fynd som stulits av britter – ”The Elgin Marbels” tillbaka – borde inte vårt land också kunna begära samma sak ?

Också enligt kulturmiljölagen (KML) som gäller från 1988 och framåt är det förbjudet att plundra eller vandalisera fornminnen – men Arthur Hazelius kom undan med det. Han verkade trots allt inom Sverige, och hade stöd från Eddaöversättaren Erik Brate, som var en av den tidens mest berömda runologer. Hazelius skrev rent ut att Skansen skulle: ”ikläder sig alla omkostnader för deras forsling från huru avlägsna ställen som hälst”.  Han påpekade också att den sk ”Svenska” Kyrkan vanvårdat många stenar, och att runstenar tippats i schaktmassor, vägbankar osv. så hans uppsåt var gott – han ville rädda dem från vanvård och bevara dem åt eftervärlden – men hur gick det sen, och hur illa förvaltade Skansen grundarens arv ?

Här kan vi se hur det gick. Hela toppstycket slogs av, och ingen vet var det tog vägen. Stenens nederdel göts vid okänd tidpunkt fast i betong, troligen någon gång på 1970-talet – och det visade sig ödesdigert, eftersom man då täckte över väsentliga delar av inskriften och gjorde dem oläsliga.

Stenen är nu så illa skadad, att den hamnat hos stenkonservator. Så har det alltså gått, sedan Skansen och Nordiska Muséet skulle ”ta hand” om den, och se till att den skulle bevaras i oskadat skick. De har uppenbarligen inte skött sina åligganden – men hur gick det egentligen till ? Toppstycket på stenen har av några rekonstruerats till ”[ua]rþ u[ti] tuþr [i] u[ikiki]u ” alltså ”vart uti dudr i viking” efter en svensk kämpe, som dödades utomlands, när han var i viking. Så har det hänt också för nutida svenskar i Ukraina, i Mali och Afghanistan – överallt där vi kämpar för folkens frihet och rättvisa, emot Islam och andra totalitära krafter.

Detta skriver Magnus Källström ingenting om, men jag vågar ensam skriva det. Varför slog någon av just denna del av inskriften, förresten ? Var det bara ett sammanträffande, eller kanske en medveten handling av hat och ren vandalism ?

Linga-stenen under räddning och konservering enligt RAÄ:s foto, 2023

En lustig detalj – av många – syns på stenens baksida, där man menat sig hitta ett kristet kors. (se bilden högst upp i detta inlägg). Debatten och åsikterna som ”solkorsen” på många runstenar från 1000-talet går isär – var de kristna symboler, eller hedniska – kanske bara ett ”mode” eller ett manér hos runristarna – och stenar med kors på blev mycket oftare bevarade än de med Torshammare på – det vet vi av fyndmaterialet – men hur var det egentligen ? Var de som betalade vandrande runmästare för att resa stenar över döda anhöriga verkligen så kristna som man påstått ? Ok, i en del fall rör vi oss med otvivelaktigt kristna inskrifter – det kan ingen prata bort ! som ”Kudh hialpi and hans” eller andra rent kristna ord typ ”sial” eller ”själ” – men – som vi skall se – och det gäller också Linga-stenen – så är det mera tveksamt, minst sagt – i de flesta fallen.

Ofta nämner inskrifterna ingen religion alls, men släktskapen – som var mycket mycket viktigare i dåtidens ättesamhälle betonas alltid starkt. Detta gäller också Linga-stenen. Hælgulfʀ(?) ræisti stæin þannsi at Þorfast, mag sinn, Disa at broður sinn säger inskriften, och det borde alla etniska svenskar kunna förstå, än idag. Underligt nog står namnet ”TISA” eller ”Disa” – vilket kanske är meningsfullt såhär i Distingets tid – mitt i ”solkorset” och man har skrivit flera runor också på korsarmarna. Så gör man inte med en påstått ”helig” symbol som ett kristet kors – och de som ristade detta, var i alla fall inte kristna så det störde – utan ganska vanvördiga emot den ”nya” religionen.

Detta är min åsikt om saken. Magnus Källström har via arkivstudier kommit fram till att Stenen utförts med ett manér som exakt liknar  andra stenar i Södermanland, och tidigare har man antagit att ristarens namn skulle vara Traen eller Thraen – av djuret Trana – kanhända var han en ovanligt lång eller smalbent person – en kvinna vid namn ”Tranebena” nämns redan i Rigsthula i Eddan – så kanske är det inte helt omöjligt. Vid Aspa Löt – en gammal brobank – i Ludgo, eller ”Ljotgoda” – alltså en gud som utgjuter säd – jämför ”Ljotgodaland” eller Luggude härad i Skåne som också har sitt namn efter Sviagod, eller Svearnas Gud Frej – står en sten, som Källström säger exakt påminner om samma ristare till stil och innehåll.

Det syns bland annat på rundjurens huvuden, eller den avslutning på ”drakslingan” eller språkbandet som bär upp runorna – efter hur det vanligen är på runstenar. Ursprungligen visste forskarna, att ”ormarnas” huvuden hade små tvärstreck vid ögonen – men Skansens personal missade helt att måla i detta, under tiden som årtiondena gick, och stenen vanvårdades mer och mer..

Stenen får tillbaka sitt ursprungliga utseende och en del av sin målning efter besöket hos stenkonservatorn…

Detta har visat sig vara en ytterst betydelsefull detalj, och visst inte så oviktigt, som man kunde tro. Erik Brate trodde på sin tid att detta kunde vara en lönn-runa, eller ett slags ”kristifikation” – man skulle kunna utläsa ordet ”and” eller ”ande” som ju är en kristen term på stenen, men detta är en tolkning som Magnus Källström avvisar – för att det inte finns några övertygande bevis för den.

Det skulle också kunna vara precis tvärtom. Roger Wikell, tragiskt avliden alldeles för tidigt 2019 – en av RAÄ:s flitiga medarbetare och uppriktigt sörjd av runologer över hela riket – han blev bara 49 år, och fick inte ens uppleva sin 50-årsdag – har också skrivit en hel uppsats om Lingastenen – och tagit upp de ristningar, som cementerats över och dolts under betong-foten, av Skansens okunniga och okänsliga personal.

Från Roger Wikells uppsats, 2013

Han har hittat vad som verkar vara en framställning av den äkthedniska myten om Tors Fiskafänge på stenen – och det motivet är inte så unikt som man skulle kunna tro. Oxhuvudet förekommer ju också på Altuna-stenen från Fjärdhundraland, som jag bloggat om förr..

I en av Kalle ”Runristare” Dahlbergs moderna tolkningar – han har huggit Tors Fiske flera gånger, inklusive scenen med den räddhågade och fege jätten Hymer, som inte vågar tala sanning och sjunga ut, och som Tor mycket riktigt kastar i sjön till slut…så ser scenen ut såhär – märk att Oxens huvud är med här också… och du kan se samma oxhuvud på stjärnhimlen, där Karlavagnen och Oxens stjärnbild skymtar nu om våren..

Bild från Kalle Runristares arkiv.

Så är det. Så ihågkommer hedningarna Tor också i dödens stund, när de ristar i sten för att hedra sina anhöriga, och de som gått i förväg. Vi blir aldrig kristnade, och inte heller den familj och ätt som reste Linga-stenen, var kristna om ni frågar mig. Levande och längesen döda män, blandas om varandra och går framåt än.

Några – som Roger Wikell – har gått i förväg – och Oxens Stjärnbild föreställer enligt vissa – tillsammans med Orion – just Hymer och Tors fiske. Andra har menat, att Sagas Sökkvabäck skulle vara Oxens Stjärnbild, och eftersom också Roger – som fattas mig – var en god berättare, sitter han nog i Sagas salar just nu.

Somliga män dör hemmavid, och i sina sängar. Andra i fjärran land, och i strid – som på Lingastenen.  Alla bevarar vi vårt kulturarv, alla kämpar vi för det land och den arvedel som blev vår.

Men en gång skall också själva stenarna ropa, och nu ofödda generationer skall minnas sången och sagan om oss. Vi som aldrig svek. Vi som bevarade kunskapen och höll vår tro ren, också i de glömskans dagar då somliga ljög och förnekade allt vi stod för och ännu står för, ljög och skylde över med betong.

En annan runsten, Högby-stenen från Östergötland, uttryckte saken såhär:

Gode bonden Gulle
fick fem söner.
Föll på Föret
djärve kämpen Åsmund,
ändades Assur
österut i Grekland,
blev i Holmgång
Halvdan dräpt.
Kåre blev atuti [tolkn. ”kvar därute”]
Död är ock Boe.
Torkel ristade runorna

”All gave some – some gave their all !” Så lyder ett gammalt uttryck på Engelska, lustigt nog dök en kollega nyss upp, med den formuleringen på en sliten gammal T-shirt. Gulle, som gav alla sina söner för en god och rättvis sak, trodde nog att någon skulle komma hem igen, att någon skulle ta över den fäderneärvda jorden, och bruka den som hans fäder gjort före honom. Men alla stupade, alla blev borta. Tusen år senare lever ändå minnet, för allt vad vi gör, skriver eller tänker, gör ändå avtryck i evigheten, och det är vår och alla Asatroendes lott att vara gudarnas armar, ben och händer – också där ingen vårdar eller minns. Det kallas Kulturarv, och det är heligt – och de som förvaltar denna gåva, förvaltar den åt hela mänskligheten.

Eller – som Roger Waters – gillad av Roger Wikell – en gång uttryckte det:

All alone, or in two’s
The ones who really love you
Walk up and down outside the wall
Some hand in hand
And some gathered together in bands
The bleeding hearts and the artists
Make their stand

And when they’ve given you their all
Some stagger and fall, after all it’s not easy
Banging your heart against some mad bugger’s wall…

Så segrar inte kristendomen eller islam. Så segrar inte de totalitära förkunnelserna. Här eller Ukraina. Stenarna skola ropa. Inskrifterna skall förkunna sitt budskap, både i nutiden och i framtiden. Rättvisan skall segra till sist, liksom Polyteismen – och Monoteisterna sopas bort från vår planet. Idag är en Onsdag, en Odens Dag.

Hell Oden !