Rekonstruerade Vikingaskepp

Drakskeppet ”Harald Hårfager” på väg till Amerika.. (artikel från 7 Maj 2016)

Från den Norska, hedningavänliga sajten ”Thor News” kommer ett omnämnande om att Drakskeppet Harald Hårfager, hittills Världens största rekonstruktion av ett seglande, Vikingatida skepp nu är på väg från Norges Västkust till Amerika. Avresan skedde redan den 23 April från Avaldsnes i Norge och hon har redan hunnit ett gott stycke Nordväst om Färeöarna,  och närmar sig nu Island, vilket man kan läsa mer om på expeditionens hemsida. Svenska tidningar, Svensk Media och Radio har förstås inte tagit upp ett endaste ord eller gjort ett enda omnämnande om saken, men det är ju helt följdriktigt när vi bor i ett land som har ett svagt och odugligt styre – Regeringen Löfvén formligen hatar nordisk historia och identitet.

dragon-harald-fairhair-viking-ship

Det över 35 meter långa och 8 meter breda skeppet är en fri rekonstruktion över hur ett långskepp kunde se ut, och ohistoriskt nog byggt med 25 årpar, vilken är en ovanlighet, eftersom alla större skepp indelades i jämna aettir eller årtal i grupper om åtta – och skeppet borde därför snarare ha haft 24 årpar eller 48 roddare. Det är också delvis byggt i Douglasgran, vilket är ett amerikanskt trädslag som inte förekommer i Europa, men annars ”tidsäkta” så vitt jag kan se. Jag själv anmälde mig också som frivillig till projektet, och har stött det med smärre penninggåvor, men är inte med på färden eftersom jag ju inte kan avstå ett halvår på grund av normalt arbete hemmavid – det är tänkt att skeppet så småningom skall segla in på de stora sjöarna och även besöka Canada, liksom USA. Hon seglar nu med 5-16 knops fart efter ett första smärre rigghaveri den 26 april då ett av vanten gick av, meddelar expeditionens hemsida, och med över 200 kvadratmeters segelarea är det upp till besättningens skicklighet hur hårt man seglar henne, men norrmän är kända för att vara hårda seglare, och för att vilja gå mycket högre upp i vind än exempelvis nu levande danska och svenska vikingaskeppsentusiaster, det vet jag själv av egen erfarenhet, eftersom jag – som omtalat på denna blogg – själv seglat på Nordsjön, Östersjön och Svarta Havet med de som är mina fränder, och det är mer än vad de flesta levande män nu har gjort. På Nordatlanten har jag visserligen aldrig seglat, men om Asarna så vill, gör jag nog det också…

FilmframesStorm-Shetland-Färöarna00004Vad man kan vänta sig om våren, då man reser emot Färeöarna

DSC1009

2 Maj påbörjade man resan emot Island, dit man nu gått halvvägs. All mat lagas ombord, och den över 30 man starka besättningen sover i skift om 4 timmar åt gången, vilket inte är det normala, eftersom man annars räknar tre aettir och tre skift för dygnets 24 timmar, men varje skepp har idag som förr sin ordning.. Segla skall man ända till Oktober, och enligt vad som är känt är det samma besättning hela vägen, vilket gör att den blir grundligt befaren innan den hinner komma fram.

Måtte god vind, väderlycka och Asar och Vaners välsignelse nu följa det goda skeppet, säger jag – som tydligen får hålla mig på land denna sommar..

Draken Harald Hårfager styr mot Grönland och Amerika (artikel från 16 maj 2016)

I morgon är det den 17 Maj eller Syttende Mai, och med det hälsar jag mitt norska broderfolk, precis som jag förut hälsat danskarna (se gårdagens inlägg). Jag har också tidigare berättat om den norska frihandsrekonstruktionen Harald Hårfager, för närvarande Världens största Vikingaskepp, som idag lämnade Reykjavik på Island och som nu stävar västerut mot Grönland och Amerika med en fart av 7,8 knop – även om hon beroende på vindarna förmår betydligt mer än så, ja ibland dubbla den farten och mer. Hon var tänkt att anlända till Julianehåb på Grönland redan den 15 maj, men ligger nu någon dag efter sitt tidsschema, vilket man förhoppningsvis lätt kan hämta in efter att ha ridit ut den första svåra stormen mellan Färeöarna och Island.

DSC1731-600x320

”Sjömannen ber aldrig om medvind. Han lär sig segla istället. ”

13115925_10153588686647864_1312194157369485370_o-600x320

”The true mariner never prays for a fair wind. He learns to sail instead”  (old swedish saying)

Färder över Atlanten med rekonstruerade Vikingaskepp – eller exakta repliker – har förstås gjorts många gånger tidigare. Den första rekonstruktionen av Gokstad-skeppet, ”Viking” seglade över Atlanten till Världsutställningen i Chicago redan 1893, som denna norsk-amerikanska sajt och många andra källor vet att berätta. Också på Sandefjordsmuséerna i Sandefjord på norska sydkusten – som jag själv besökt – finns en hel utställning om den expeditionen, som bara hade 14 deltagare och som skedde under de seglande handelsfartygens sista era, när folk ännu seglade 100% yrkesmässigt och för sitt bröd, inte för nöjes skull som idag, och utan moderna hjälpmedel ombord så när som på svenska Primus-kök (sådant var en nymodighet för tiden) och konserver i provianten. Idag har besättningen på ”Harald…” moderna GPS:er och navigationshjälpmedel samt inte minst självuppblåsande flytvästar, PIRN-nödsändare och allt annat som hör till, men det hade aldrig någonsin våra förfäder.

c376da5383649901266b387581294603

 10 norrmän och svensken Fredrik Frantzén seglade till Chicago på en Gokstad-kopia redan 1893, under Kapten Markus Andersen, norsk redare…

152b1e1fb67e181df25ab7701a31fda3

Seglingen över Atlanten bevisade en gång för alla, att det går att kryssa mycket bra med denna typ av skepp, vilket kristna ”forskare” hela tiden hade försökt motbevisa..

idag måste man å andra sidan ha modern livräddningsutrustning av rena säkerhetsskäl, eftersom det kan ta 14 minuter eller mer att vända ett långskepp i hög sjö, och på den tiden hinner skeppet gå ca 3 km eller mer, så om en man faller över bord, försvinner han (eller numera även hon…) lätt i vågorna. Trots detta finns det allvarliga planer från svenskt håll på att bygga en kopia vars besättning skall segla i ”tidsäkta” kläder och utrustning, dvs vikingatida ”springpäls” och sjökläder, renfällar att sova på och inget modernt kokkärl, men mer om det projektet säger jag inte just nu; eftersom det rör ett skepp som visserligen är kölsträckt sen länge, men annars under byggnad.

Fantastiskt nog finns gamla Viking från 1893 kvar i originalskick än idag – och i Chicago finns faktiskt ett helt museum ägnat åt henne, som detta inlägg från den kände Vikingaexperten Dr. Karl E H Seigfried tydligt visar (se länk). Draken ”Harald…” kommer att besöka sin föregångare, när hon väntas angöra Chicago efter att ha gått förbi Newfoundlands nordspets och in på de Stora Sjöarna i Juli detta år.

Draken ”Harald Hårfager” är halvvägs… (artikel från 21 Maj 2016)

Mindre än en månad efter sin avresa från det Norska Haugesund har nu Draken Harald Hårfager – världens största seglande Vikingaskeppsrekonstruktion, som dock inte är en skeppsreplik, eftersom hon inte är någon exakt kopia av något arkeologiskt fynd – det gäller att ha dessa saker klart för sig, och inte vara så kunskapsfientlig – rundat Grönlands sydspets, och fortsätter nu emot Julianehåb på Grönlands västkust, dit hon väntas under dagen. Bara detta är en ytterst aktningsvärd prestation, och en uppvisning i gott sjömansskap.

Svenska nyhetsmedia skriver som vanligt inte ett enda ord om saken, utan betraktar denna kulturgärning med kall och isande tystnad, och de fåtaliga 150 eller så ”fornsedarna” i Sverige anklagar taktfast oss verkliga Asatroende för att vara ”Vikingaromantiker” när vi omfattar den del av den Nordiska kulturen, som seglande skepp och bygget av dem alltid utgjort. Själv förstår jag inte detta oerhörda hat, som vissa människor i vårt land tvunget ska hopa emot allt nordiskt. Jag tycker det är sorgligt, att det inte finns mer förståelse i vissa kretsar för kulturgärningar som dessa.

Att segla ett skepp man själv varit med och byggt eller stöttat över halva Atlanten, under krävande förhållanden och tillsammans med andra är en sällsam upplevelse, som är få förunnat. Som jag berättat för er kommer Draken Harald Hårfager att segla ända till Chicago och de amerikanska sjöarna i år, om gudarna vill och skeppets lycka håller i sig, vilket jag verkligen hoppas av allt mitt hjärta. Många följer hennes resa på Internet och via youtube varje dag, och älskar vad våra Norska grannar gör, istället för all denna svenska avund och småaktighet, som vår journalistkår (och andra !) tyvärr hyser.

Eftersom jag själv seglat på Nordsjön, Östersjön och Svarta Havet i ett antal år – även om jag inte seglar just denna sommar – har en del människor, som vill ta del av den nordiska kulturen och komma närmare dess själ frågat mig hur det egentligen känns, när man seglar ett stort långskepp på över 30 meter, och forsar fram över vattenytan i tolv knop eller mer, ja ända upp till 18 knop i mycket byig vind.

Jag har bara ett svar till er. Har ni någonsin hört Dick Dale, den amerikanska surfpunkens mästare (och grundare) lira gitarr ? Visst – Dick Dale är Amerikan, och har inget med skepp som dessa att göra men spela hans glada komposition ”Banzai Washout” på MAXIMAL VOLYM samtidigt som ni tittar på klippet från ”Haralds” under flera år bedrivna provseglingar, och ni ska kanske förstå lite av känslan jag talar om, trots allt…

”Sjömannen ber inte om medvind” lyder ett svenskt ordspråk. Också det fångar lite av Asatrons själ, i motsats till all felnavlad fornsed, eller de ”kulturer” som inte har kommit längre i sjömansskap och fartygskonstruktion, att de drunknar när de ska försöka gå över Bosporen eller nu också Öresund. Kanske är det vår plikt att hjälpa sådana människor, som inte har ute på sjön att göra, och som heller inte kan segla eller ens stå upp för sig själva – men då ska de också börja ta råd av Gudarna, och lyssna en smula till oss, de Asatrogna…

tumblr_l8s226rnq91qdfkomo1_500_large_107570594

230px-1535NjordHell Njord !

 

Draken Harald Hårfagre går mot Vinland från Grönland – svåraste etappen på resan inledd ! (artikel från 29 Maj 2016)

Draken Harald Hårfagre – inte ”Hårfager” som jag råkat skriva (men det beror bara på att den norske Konungen faktiskt stavas så på korrekt svenska) stävar nu vidare från Julieanehåb på Grönland emot Nordamerika och Newfoundland, eller närmare bestämt L’Anse Aux Meadows på Newfoundlands Nordspets – samma klassiska plats som alla arkeologer identifierat som ”Leifsbudir” (eller den övervintringsplats som Leif Eriksson grundade enligt Vinlandssagorna) men däremot inte alls det riktiga Vinland, som låg mycket längre söderut, och som man säkert vet låg i Nova Scotia eller till och med Maine, USA – därför att Vinlandssagorna innehåller uppgifter om dagens längd vid Midsommar, och Sommarsolståndet – och den är olika på olika breddgrader, som alla vet.

En som skrivit mycket om det här är för övrigt den svenske forskaren Mats G Larsson, vars bok ”Vinland det Goda” rekommenderas för alla intresserade.

10953978-origpic-e816b6

Skeppet är nu ute på den farligaste och svåraste etappen av sin resa, och på dess blogg noterar man, hur de drabbats av dimma och fått kryssa mellan isberg – något som redan Leif Eriksson, Bjarne Herjulfson – som först fann vägen till Vinland – och många andra noterade, redan på sin tid. År 1997 försökte amerikansk författare vid namn Hodding Carter konstruera ett skepp, benämnt ”Snorri” – ännu en Gokstad-kopia – vilket Harald Hårfagre – vida större och längre – inte är – men det skeppet höll på att förolyckas

När det alls kom fram, var det efter svåra läckage, och ständiga fel. Bland annat hade man gjort misstaget att bygga det i Contora-tall och andra veka, amerikanska träslag istället för riktig furu och riktig ek, och till råga på allt hade man använt moderna maskiner och redskap, som sågar rakt genom fibrerna i träet istället för handbilat virke.

13263695_1261305353898617_6062771355446123834_n

Det är nämligen med skepp, som med allt annat – ”fuskbyggen” lönar sig intedet är skillnad på ”fornsederi” och verklig Asatro, till exempel.

Hodding Carter skrev senare en bok om sina upplevelser under den farofyllda resan, lika väl som jag har skrivit flera inlägg här om min egen farofyllda resa, genom mordbränder, dödshot och annat obehagligt ”fornsederi” till en vila och förtröstan i den verkliga Asatron och hedendomen. Se mina inlägg från den förra veckan, om ni inte tror mig.

Experter jag talat med säger att ett handbilat bord – av äkta ekvirke – tål minst 20 gånger så stor belastning som en sågad bräda – och det vet man genom belastningsprov, som att helt enkelt ställa sig på brädan – och se när den går av – om den nu går av…

indexAtt handbila fram en enda planka ta ett helt dygn – men det är värt besväret..

Det gäller att man seglar sitt eget skepp med rätt sorts besättning och rätt sorts människor – också av ”det rätta virket” – också när man ger sig ut på evighetens ocean. Lajvare, Nazister, drägg, ”fornsedare”, drogpåverkade och andra har inte ombord att göra – den erfarenheten drar jag, och den erfarenheten har också många andra dragit, redan år 2000, när Hoddings bok skrevs..

Carter Viking Voyage

 

Så är det nu officiellt. Svenska Media nämner äntligen saken, fastän två dagar för sent. Tidningen Metro, Dagens Nyheter och till och med TV 4 Nyhetsmorgon, har alla nämnt den stora nyheten. Draken Harald Hårfagre har kommit fram till St Johns Harbour strax nära L’Anse aux Meadowes på New Foundlands nordspets, där Leif Eriksson grundade sin övervintrings-plats ”Leifsbudir” eller Leifsbodarna för så många år sedan. Exakt på dagen, den 1 Juni, kom skeppet fram, tack vare sina väldiga 260 kvadratmeter segel. Hon ankom exakt på dagen efter sitt i förväg uppgjorda schema, trots rigghaveri vid Färeöarna. Med på resan är också den svenske kaptenen Björn Ahlander – från den svenska västkusten – och 33 man besättning, som antagligen skiftas efter resans olika etapper, även om pressen och skeppets hemsida inte nämner något om detta.

indexSvensk skeppare på skepp med Norsk besättning !

Skeppets besättning har all heder av sin resa. De har navigerat bland isberg i ett av världens hårdaste farvatten och fortsätter nu in i St Lawrence-flodens mynning, och mot de stora sjöarna, istället för att som de flesta forskare alltid har trott ställa sin kosa nedåt Nova Scotia, där Vinland antagligen låg. Många människor Världen över har inspirerats av denna resa, som knappast skulle vara möjlig utan Asarnas bistånd och en fast och stark tro på det rätta i uppgiften.

13346317_10209858297323812_5436241777830886214_o”Slik sejler Nordmenn !”

Naturligtvis finns det alltid dem, som har olika åsikter om saken, och från de facebook-grupper som är närmast anknutna till expeditionen har jag fått höra om en fransk forskare, som nu hävdar att Vinland istället skulle vara att söka nära Quebec eller Montreal, fast nästan alla andra som läst Vinlandssagorna i original tolkar dem så att Leif och de andra bara utforskade St Lawrence-viken, och sedan fortsatte ned längs den nordamerikanska kusten. Det enda som egentligen talar för den nya franska teorin, som jag ser det – är att Vinlandssagorna innehåller mycket få uppgifter om tidvatten, trots att Tidvattnet här är ett av de kraftigaste i hela Världen – kusten kan vara tidvis uttorkad flera kilometer ut från land – och vana sjöfarare som Vikingarna, skulle helt klart ha märkt och noterat en sådan sak, till sina efterkommandes information och upplysning, eftersom de liksom vi moderna Asatroende alltid trodde på att sprida väsentlig kunskap vidare.

13325650_10207522897444562_6144210650975442024_nHittills obevisade franska teorier, som sagt. Inga arkeologiska fynd stöder hypotesen, men flera boplatser på Newfoundland har nu hittats..

Nämnas bör också, att det naturligtvis finns mindre seriösa sajter på nätet, som ägnar sig åt pseudovetenskap och vad man kallar ”pseudo-archeology” i samband med Nordbornas färder till Amerika. Redan för några år sedan avslöjade den svenske forskaren Docent Mats G Larsson sanningen om den sk ”Kensington-stenen” som bevisligen är en förfalskning, gjord och huggen av den svenske immigranten Olof Öhman och hans kompanjon, den ”försupne” kristne prästen Sven Fogelblad (ja, Fogelblad stod verkligen antecknad som ”försupen” i Svenska Kyrkans arkiv på den tiden) någon gång på 1880-talet. Dessutom inkorporerade Öhman ett chiffer, som visade att han var upphovsman till texten, och det kunde Mats G Larsson senare lösa.

13320442_10209858297283811_6228530384734555518_oSjälv har jag bara seglat på Nordsjön med ett mer än 28 meter långt skepp som detta…

På Wikipedia kan man läsa om hur Vikinga-frälsta amerikaner börjat tillverka fejkade bevis i form av moderna runstenar, som de senare angivit för att vara ”äkta” och andra sk ”Hoaxes” från USA. Det finns minst 15 stycken sådana förfalskade runinskriptioner ända ned från de stora sjöarna till Oklahoma, och den mest sorglustiga historien är väl den om de narr-aktiga personer som gjort den föregivna sk ”Narraganset-Runstenen” på såsiga Rhode Island… Denna stals från sin plats i vattenbrynet 2012, men blev senare återfunnen, och minst en person har erkänt att han som tonåring högg runorna på stenen i strandkanten under ett tråkigt sommarlov år 1964…

RickLynchBoHakalaAndyAwesAmerikanska landkrabbor undersöker en mystisk sten…

Narragansett Bay Runestone 5

Såhär såg stenen ut, och tråkigt nog ligger inskriften under vattenytan vid normalvattenstånd…

Narraganset-stenen innehåller inskriften ”Skraelings Af…” och sen kommer den inte längre, ungefär som om det skulle stå ”skraelinga aft” eller skrälingar – Vikingarnas namn för indianerna – akteröver – men ristaren har gjort ett fel, när han insatte ett pluralis-s, och dessutom undrar ju varför någon skulle göra sig besväret att rista in denna replik mitt under vad som ger sig ut för att vara ett indianöverfall – det tar minst 15 minuter för en skicklig ristare att rista en runa i alla fall, och som alla vet, ristade ingen Viking enstaka repliker under strid… (Denna ristare var synnerligen oskicklig – dessutom kan man se på huggdjupet i kalkstenen att ristningen inte är äkta, för hade den varit det, skulle den ha nötts på ett annat sätt över århundradena)

runristare-vv2012introSvensk modern Runristare, som inte fuskar utan vet vad han talar om – och vad han gör…

13320561_10209858285403514_5770629491140324806_o 13323811_10209858296363788_2909801869064469627_o

Folk av det RÄTTA virket…

Men, nog med detta nu, govänner ! Folk av det rätta virket – inte ”fornsedare” och fårskallar – här hemma eller over there – är något jag beundrar. Draken Harald Hårfagre är en äkta båt i alla fall, byggd efter äkta metoder och på äkta vis, och seglad av äkta människor och äkta Vikingar dessutom. DET är i alla fall bevisat…

Björn Ahlander i UNT, men tyvärr inte digitalt… (artikel från 1 Mars 2017)

I dagens pappersupplaga av UNT, Uppsala Nya Tidning – men tyvärr inte i nätupplagan  – finns en artikel med Björn Ahlander, tidigare riggansvarig på ostindiefararen Göteborg, och dessutom skeppare på Draken Harald Hårfagre, världens största nu seglande Vikingaskepp,  en fri rekonstruktion med 35 m längd och 25 årpar, även om sagorna alltid nämner jämna ”sessor” eller fördelningar om 8 – det enda undantaget som alls finns, är Torbjörn Skreihoggs bygge av ”Ormen Långe” på Olav Tryggvasons uttryckliga order som Konung av hela Norge – ”Ormen” fick 34 årpar, och inte 32 som traditionen bjöd.. vilket står att läsa i ”Heimskringla”

02-bjrn_ahlander

Nåja. Björn Ahlander har tidigare (10 februari 2017) hållit föredrag på båtmässan om sin och besättningens bedrift, och om hur det goda skeppet år 2016 seglade över hela Atlanten, in på de kanadensiska sjöarna, och hur det nu ligger kvar i Mystic Seaport, Connecticut, USA där det för övrigt finns ett marinmuseum, och där jag själv också har inte mindre än 40 släktingar, då min släkt och själva Särimners Stam finns spridd på båta sidorna av Atlanten. ”We are invincible” – för vi bara återuppstår hela tiden – det är just det som är Hedendomens och Asatrons styrka..

david-mast-1920x1080Hurusom riggen lagas anno 2016

Nu återvänder han som bygdens son till Tierpstrakten, där han kommer ifrån, och håller föredrag även där, skriver UNT. Synd bara att detta arrangemang inte blir mer uppmärksammat eller spritt i media – det är därför jag skriver detta inlägg, då jag också seglat för om masten, och satt skot på fleraa goda skepp än jag orkar nämna, samt seglat på Nordsjön med – men däremot inte Nordatlanten.

Björn Ahlander är förstås varken Asatroende eller hedning, tror jag mig veta; men här i riket behöver vi inte alltid avslöja våra andliga preferrenser, för den händelse att vi nu alls har några. Dock – de flesta som seglar skepp av denna typ – och av sådana finns det mer än 40 seglande skepp i Världen – är dock hedna män och kvinnor, samt långtifrån kristna. Mången har fått erfara, att Tor, Njord och Ran har mer att säga till om på sjön än Vitekrist, och därför håller de mer på makterna än på han den där ni vet, som kallas ViteKrist, och mest stannar på land, i en utbombad öken i mellanöstern eller någonstans.

namnlo%cc%88st-61-1920x1080Stamboarna i förskeppet har som alltid ett hårt jobb. I bakgrunden ser man en beitass, och skothornet, som sätts an när skeppet går på kryss

Också den egna släkten har följt Harald Hårfagres historiska seglats, och även om Björn Ahlander fick mer än 2000 ansökningar från hela Världen till vad som blev en besättning kring 36 man, eventuellt indelad i flera omgångar då det väl är naturligt att anta, att inte alla besättningsmedlemmar hade tid eller möjlighet att delta i de ca 6 månader resan varade så vet jag, att det finns en hel del gott folk, som skulle velat vara med där – också av den kära släkten. Men, det är förstås en annan historia…

 

Nyheter om Gokstad och Oseberg (artikel från 25 Januari 2018)

Skeppen från Gokstad och Oseberg tillhör alltsedan 1880 respektive 1903 – då båda två hittades som jordfynd – världens mest kända Vikingatida skepp, och båda är sedan länge att anse som Världsarv och Norska nationalklenoder. Nu påpekar Thor News, vår granne i den hedniska bloggosfären, att nyare forskning vill avskriva teorin om att Olav Geirstadalv skulle ha gravlagts i Gokstadsskeppet, eftersom han antas ha varit född omkring år 800, enligt den gängse kronologin, och Gokstadskeppets ektimmer fälldes först 880, medan det bör ha satts i gravhögen år 902, vilket man vet av årsringarna och den dendrokronologiska analysen – allt som behövs är ju bara att spåra, när den sista träbiten ombord i form av en åra, en pyts, eler någon riggdetalj tillverkades….

Gokstadskeppet, som det stått i Bygdöy-muséet sedan 1930-talet.

2007 undersökte professor Per Holck från Oslo Universitet kungen i Gokstadhögen, och kom fram till att han varit en osedvanligt muskulös och lång man, jämfört med de dåtida Européernas medellängd på 164 cm – närmast dvärgar med dagens mått. Gokstadd-kungen var minst 178 – 184 cm, och således nästan ett huvud högre än alla andra. Han bör ha dött för sex olika hugg, tillfogade av minst tre olika vapen, som svingats av åtminstone två personer, och trots skadorna på fotskelettet – Olav Geirstadalf ska mycket riktigt ha dött av gikt – kan det möjligen ha varit ett hugg emot insidan av ett lårben som lade kungen i graven. Således dog han i strid, och då kan det inte ha varit Olav Geirstadalf, menar man, men kanske en av hans söner.

Nederdelen av Tibia eller Skenbenet från Gokstadmannen, med ett svärdshugg och en spricka klart markerad.

Uppgiften om att det var Olaf Geirstadalf som skulle ligga i Gokstadhaugen, kommer från skalden Tjodolf av Hvin från 900-talet, vars kväden skrevs ned först på 1230-talet, men kanske hade de inte traderats exakt. I tidsavstånd är det ungefär, som nutida svenskar skulle missa att citera Georg Stierhielms dikter från 1600-talet helt korrekt – det var bland annat han som skrev ”Månen går sin tysta gång, och aktar icke hundgläfs !” i ett epigram om en hund, som skäller emot månen.

Jag själv, som nu sedan tre veckor brottas med infekterade sår, som läcker var och sårvätska just ifrån det krossade skenbenet (jag blev inte huggen med svärd, men var inblandad i en olycka med ett tungt fordon för nu sex vintrar sedan) vet, hur mannen i Gokstad-haugen kände sig, och hur ont han hade. Ändå har jag titanskruvar insatta i mitt skenben, men som ni vet ämnar jag låta mig kremeras efter Hednisk sed, och hade inte tänkt mig någon skeppsbegravning, när jag väl dör. Krigare har jag varit, men nu för jag pennan och icke svärdet, och Asarna trogen skall jag förbli, till min sista livsdag. En hård tid är allt jag har kvar.

Om Oseberg-skeppet lär nu förmälas, att det skall tas av från sina stöd i Bygdöy-muséet, och vägas för allra första gången, enligt NRK, Norsk Rikskringkastning. Ny laserscanning och tomografi lär också vara på väg, och man har fortfarande stora problem med den ursprungliga konservering med Alun, som utfördes i början av 1900-talet, och som nu visat sig ge upphov till förstört trävirke i de sprickor, som originalskeppet nu har. Fast i Norge vårdar man sina kulturskatter – helt olikt den kulturpolitik, som Sverige under Regeringen Löfvén numera för.. Ett helt nytt museum för båda skeppen, Tune-skeppet och alla andra fynd är redan under uppbyggnad på Bygdöy. Heja Norge !

Oseberg-skeppet på 21,5 meter skall lyftas 1 millimeter för att kunna vägas.

De av oss, som i likhet med mig seglat över Nordsjön, Skagerak, Östersjön och Svarta Havet med dylika skepp – jag har själv gjort allt av ovanstående – vet, att när Oseberg-kopian ”Dronningen” skulle byggas, så tog man förstås mått efter originalet, så som det står uppställt och rekonstruerat på Bygdöy. Men, rykten förmäler att skeppets ”undirlut” – den del av kölen som sitter mellan kölplankan och förstäven, och som består av ett separat trästycke – var vinklat 2-3 mm fel. Man skulle inte tro, att ett så litet fel på ett mer än tjugo meter långt skepp skulle betyda mycket för hållfastheten, men så är det faktiskt. Dessutom säger Jon Godal, nestorn bland nutida skeppsbyggmästare, att Dronningen hade för lite ballast, och därför förliste.

Saga Oseberg och andra senare kopior lär ha tagit med det faktum att skeppsborden krympt, och att man inte monterat ihop dem helt exakt vid den tidiga 1900-tals rekonstruktionen, och har därför blivit hållfastare.

Andra skepp, som Amerikanen Hodding Carters Gokstad-kopia ”Snorri” från 2007 byggdes av Kanadensiska träslag, med mycket sämre hållfasthet än nordens ekträn och furor, inte minst därför att de använde maskinsågat och inte handbilat virke. Också det ledde till problem, på sin tid…

 

”Du herrans signade båt” (inlägg från 8 Augusti 2017)

Att det finns många Sverigefientliga och kulturfientliga människor i vårt land nuförtiden, är väl känt. Om och om igen har vi från de styrande i landet fått lära oss att ”Sveriges historia saknar betydelse” – detta lät man en Socialdemokratisk kulturminister skriva i en proposition om landets Kulturpolitik på sin tid, och det har också hetat att just vårt folk och vårt land skulle sakna all kultur överhuvudtaget, ungefär som om vi svenskar vore ett sämre slags människor. Statsminister Fredrik Reinfeldt ville på sin tid tuta i svenskarna att de är barbarer, och att andra folkslag skulle ha större rätt till det här landet än vi, vilket är ett mycket grovt rasistiskt påstående.

 

En KAMPANJ har inletts för att bevara ett lokalt KULTURMINNE

Och nu har det hänt igen. Också en såpass skenbart lugn och fridsam sammanslutning som Missionsförsamlingen i Värnamo har tagits över av kulturfientliga element, som tydligen hatar och förbannar allt svenskt, och vill utrota varje spår av Nordisk kultur från jordens yta. I sextio år har skeppet Vidfamne – som uppges vara en halvskalekopia ev Gokstad-skeppet enligt Värnamo Nyheter – seglat på sjön Vidösterns yta, till glädje både för ortsbor och turister. Men nu måste hon förstöras och brännas, för så har de kristna bestämt.

Plötsligt säger Missionsförsamlingen, att de inte skulle ha råd att betala de i sammanhanget obetydliga 10 600 kronor, som det kostar att underhålla och vårda båten, varje år. Transportstyrelsen, en myndighet som inte har det bästa rykte; har infört en ny besiktningsrutin, som nu måste genomföras varje år. Detta till trots vill man inte sälja båten, och låta någon annan ta över kostnaderna, vilket kanske vore mer inkomstbringande för frikyrkan, som ju alltid brukar vara intresserad av pengar.

Kanske vore det förnuftigare att ställa upp skeppet på land, ifall hon nu inte skulle vara i segelbart skick längre – ett öde som till slut brukar drabba de flesta skeppskopior. För tydlighetens skull vill jag meddela, att kopian Vidfamne i Småland INTE är identisk med den kopia av Äskekärrsskeppet som går under samma namn, och som seglas av SVS, Sällskapet Vikingatida Skepp i Göteborg (jodå, jag har själv varit med och seglat Vidfamne för en dag jag också). – ett av de många vikingatida skepp i original som faktiskt hittats i Sverige – visst, Gokstads-skeppet och Osebergsskeppet är mer kända, liksom de danska Skulderlevskeppen, men här i Sverige har man ofta vägrat att bygga kopior, till dess att frivilliga krafter och kulturintresserade privatpersoner tagit över.

Döm själva ! Fartyget på bilden är kanske inte längre segeldugligt, då riggen saknas, men skulle det verkligen vara i så dåligt skick att det måste förstöras ?

Missionsförsamlingen påstod först på falska och uppdiktade grunder, att skeppet skulle vara så slitet så att det inte gick att bevara det. Man sa, att det fanns ett enhälligt styrelsebeslut som innebar att de kristna måste förstöra och elda upp båten. Nordiska Asatrosamfundet grep genast in, och anordnade en namninsamling, som snabbt fick 2400 underskrifter via Facebook.

Visst – hon står på en dålig, ”hemsvetsad” trailer och har skavanker, men måste detta innebära eldning ? För övrigt är det FÖRBJUDET att bränna upp båtar som målats med blymönja och liknande som bottenfärg…

Stenar Sonnevang, talesperson i NAS säger till Värnamo Nyheter:

– Motiveringen vi fick var att båten var uttjänt. Men den var uppenbarligen sjöduglig för två år sedan, så det argumentet köper jag inte. Dessutom har vi personer inom vårt samfund som är båtbyggare och som gärna tar sig an Vidfamne. Man ställer sig frågan om detta handlar om inriktningen på vårt förbund. Kyrkan och asatron har ju inte alltid gått hand i hand, säger Stenar Sonevang.

Tre gånger har tidningen skrivit om saken, och många Värnamo-bor är ledsna, bestörta och förbannade på de kristna, och den vandalism och kulturskymning, och den uttalat Sverigefientliga hållning de som vanligt manifesterar.

Hon har motor, och är ingen autentisk kopia. Dessutom har man försett henne med ett ohistoriskt stävroder förutom styråran.

Där står frågan nu – och sedan 3 Augusti i år – fem dagar sedan – verkar inget ha hänt i frågan. Förslag efter förslag har ställts av ledsna och arga ortsbor, men Kyrkan vägrar fortfarande att sälja, och står bakom sina krav på häxbål och total förstörelse. Har de ingen som helst känsla för skönhet och rättvisa här i världen ?

– Märklig inställning. De låter hellre skeppet ruttna bort eller huggas upp än att det hamnar i händerna på några ”hedningar”, skriver en läsare.

Andra instämmer:

– Patetiskt att de hellre förstör skeppet än att sälja det vidare till entusiaster som skulle ta väl hand om skeppet, skriver en.

– Låt NAS få köpa skeppet. Där kommer det att tas väl omhand av kunniga och intresserade människor istället för att bara kastas bort. Låt Vidfamne få segla igen, skriver en annan.

– Skulle vara fint på Bolmen! Gislaved kommun kan väl köpa den? Köra turister. Vi har vikingagravar på väg på Odensjö, kommenterar en.

En annan tycker att det kan vara något för Vandalorum:

– Varför tar inte Värnamo kommun hand om den tillsammans med Åminne och Vandalorum museum och för något gemensamt? Kan ge ungdomar jobb under sommaren. Bra PR för alla.

Ja, varför har vi så Sverigefientliga politiker och Museimän i Sverige ? Det skulle jag själv vilja veta – och att konservera en gammal träbåt eller ställa ut henne med hjälp av frivilliga krafter, är inte så svårt. Tänk vilken symbol detta kunde bli vid infartsronellen i Värnamo, till exempel – ifall man nu inte vill segla denna ”herrans signade båt”

För tre år sen seglade hon hur bra som helst, och kunde även ros…

Så långt bort som i Chicago har man inte haft några som helst svårigheter med att bevara gamla träbåtar från 1893 – för där har man faktiskt ett Gokstad-skepp i full skala som det året seglade över till den stora Världsutställningen – och med tanke på Värnamos kopplingar till Svenskbygderna i USA – samt Vilhelm Moberg (som skrev ”Från Oden till Engelbrekt” samt ”Svensk Strävan” och många andra böcker) – kanske man kan hämta en viss expertis och intresse även därifrån.

Om Svenskar och Nordbor i Chicago, Illinois helt frivilligt och utan officiellt stöd kan bevara ett Gokstad-skepp i full skala i över 125 år, varför kan Värnamo-borna inte göra detsamma med ett 60 års skepp i halv skala ??

Måste vi svenskar utvandra, för att ens bevara vårt arv och vår kultur, vårt språk och våra seder, allt för detta kristna och politiska förtryck, som numera råder här i landet ? – Ja, man kan verkligen undra… Missionsförsamlingen i Värnamo lyssnar ju inte på några böner, utan vill i sin oerhörda dårskap bara förstöra, bränna och riva ned vad andra byggt upp.

Vilhelm Moberg, bygdens egen son – vars dödsdag är idag – skrev en gång såhär:

FRIHETEN ÄR ALLTID VÄRD ATT FÖRSVARA – STÖD NAS KAMPANJ ”RÄDDA VIDFAMNE”

Vilka är djuren som avbildas på Osebergsskeppets stolpar ? (inlägg från 3 December 2017)

För en tid sedan skrev Thor News ett intressant inlägg om de träskulpturer, som man år 1907 fann tillsammans med Osebergsskeppet i Norge. Vi vet alla att detta extremt vackra skepp enligt traditionen tillhörde Drottning Åsa av Vestfold, mor till halvdan Svarte och farmor till Harald Hårfagre. Mycket riktigt fann man också två kvinnor i Osberg-graven – den äldre tros nu vara äldre än 70 år eller såpass gammal som 80 år, och antas på goda grunder vara Drottning Åsa själv. Den yngre kvinnan i Oseberg-begravningen, vars dödsorsak ännu är okänd, anges nu vara ungefär 50 år, och för en tid sedan visade det sig, att de DNA prover man tagit från henne gav ett alldeles felaktigt ursprung. ”Fake news” producenter över hela Världen påstod att hon skulle ha varit från mellanöstern, men det visade sig vara en skröna. I själva verket talar det mesta för att också hon var av rent nordiskt ursprung, eftersom haplogrupp U7 också förekommer sparsamt i Nordeuropa.

Nåja.

Man påstår ofta, att det skulle ha funnits ”drakhuvud” på Osebergsskeppet, men skeppets förstäv har faktiskt ingen fästanordning för något sådant. Fem olika, sttolpformade skulpturer i trä, som bevisligen måste ha varit tillverkade av olika träsnidare har hittats i skeppet – en av dem med en tvärslå, vilket skvallrar om den riktiga användningen – men ingen av dessa skulpturer, har ett huvud, liknande en drakes. Betrakta den här skulpturen, till exempel, som låg placerad framför förstäven, som var intakt och som därför antagligen inte alls hör till själva skeppet.

Som ni ser, ser det här inte alls ut som någon ”drake”. Osebergsskeppets skulpturer är visserligen fabeldjur i runslingornas ornamenterade stil, men som precis överallt annars har snidarna utgått från riktiga djur, som finns i verkligheten. Vi skulle kunna jämföra med de snidade gavelstolparna på den säng man fann i Osebergsskeppet, som helt klart anses visa Hästhuvuden eller möjligen hundhuvuden, och som ser ut som bilden nedan visar. Vad det än är för djur som den första Osebergsstolpen visar, så är det i alla fall INTE en stiliserad häst eller en hund.

Då man hittat vad som kallas ”drakhuvuden” har de så gott som alltid långa, utdragna nosar eller krokodil-liknande gap med långa tandrader. Titta på de här huvudena till stödkäppar från 1000-talet (ja, spatserkäppar för äldre gentlemän fanns redan då !) som kommer från Lund respektive Dublin, till exempel. De är också helt annorlunda till utformningen än Osebergs-skeppets runda djurhuvud, som därför rimligen måste sägas höra till ett annat slags varelse.

Stödkäpparnas ”drakar” skulle enligt vissa forskare lika gärna kunna vara hästhuvuden, eller ”käpphästar” vilket ju förekommer än idag, men vi kan ju också betrakta denna tenngjutform från Birkas 800-tal, som otvivelaktigt visar vad som brukar betecknas som ett ”drakhuvud”.

Mycket riktigt ser det också ut att kunna ha placerats i förstäven på ett drakskepp i miniatyr, och även runstenarnas ”drakslingor” visar samma slags varelse, som alltid avbildas med en lång, utdragen käft.

Ser man sen på de andra Osebergs-stolparna, så avbildar de en alldeles olik djurart. Åtminstone två av dem visar runda små öron, placerade överst på huvudet, och även den första stolpen – den med tvärslå – visar ett par runda cirklar överst, vilket väl får antyda öronen. Vargar eller andra hundliknande djur har inte alls sådana öron, och heller inte en såpass trubbig eller avrundad nos, så det kan omöjligen röra sig om något hund-djur, som stått modell för träsnidarnas arbete, utom kanske i ett fall..

Nummer två i denna bildsamling skulle visserligen med lite fantasi kunna tolkas som en hund, men det gäller inte den första eller den tredje bilden ovan. Djuren har ganska kraftiga läppar, runda små öron överst på huvudet, trubbig nos och tydliga rovdjurständer. Titta på den femte och sista stolpen – som kanske ingått i en sextett – och ni får se:

Det sista djuret i Osebergs femtal har ibland ansetts föreställa ett lejon, och det må vara hänt – men några lejon fanns nog inte i Nordeuropa på Osebergs-skeppets tid, och det är väl också föga sannolikt att en träsnidare i södra Norge skulle kunna ha fått se ett livs levande sådant. Då är det nog mycket mera sannolikt, att träsnidarna mött ett djur, som sett ut som såhär:

Här ser ni förebilden till Osebergs djurfigurer, livs levande ! Det är förstås en vanlig brunbjörn det är fråga om – sådana var talrika på Vikingatiden, och björnar har verkligen rundad nos, tydliga rovtänder, markerade läppar och små rundade öron överst på huvudet, som vi alla vet. Vilket djur skulle det annars kunna vara, förresten ? I den nordiska faunan, så stämmer varken bäver, djärv eller något annat känt djur in på beskrivningen, så att Osebergs djurstolpar föreställer just björnar, framstår i alla fall som mycket sannolikt, om än inte fullständigt bevisat.

För övrigt – i Oseberg-fyndet fanns också vagnar och slädar, och ett gammalt namn för släde eller kälke på Nordiska språk är just BJÖRN, och för att citera Nordisk Familjebok, 1957 års upplaga:

Björn = Stark, låg vagn, försedd med rullar istället för hjul och särskilt avsedd för transport av tyngre gods en kortare vägsträcka, transportvagn, använd ombord på örlogsfartyg till transport av projektiler

Också i dagens värld finns såkallade vagnbjörnar för järnvägs-bruk, och därmed förstår vi klart och tydligt varför träskulpturerna med björnhuvud hamnade i Osebergs-graven.

Den k ”Gustavssons släde” från Osebergs-fyndet – märk de björnliknande huvudena !

Hur gjorde man förresten, när man transporterade hela skeppet ned i Oseberg-gravhögens mitt ? Behövde man då inte just någon sorts vagn, medar eller släpanordning, som man sedan tog bort när man ställde skeppet och gravgodset i ordning för själva begravningen, och täckte över alltihop med jord ? Så kan det mycket väl ha gått till enligt min mening, och därmed har också skulpturerna i graven fått sin naturliga förklaring…

Vikingatidens och den äldre järnålderns människor var inte dumma. De behövde inte alls låna allting utifrån, eller ”låta sig inspireras av islam” som en del idioter och historieförfalskare lögnaktigt säger. Tvärtom visar nästan allt vi vet om dem att de levde av sin egen kraft, sitt eget skapande och i sin egen bild- och motivvärld, som inte liknande något annat. Deras kultur var unik och stark, och den genomsyrade hela den värld de bebodde – det var också därför de kunde överleva, och kolonisera halva den kända världen.

Tor hjälpe och styrke !

Osebergsskeppet under utgrävning – att lyfta ett sådant skepp på plats med handkraft går inte – antagligen använde man sig av en ”vagnbjörn”

Dagens Tanke: Professionalism… (inlägg från 1 Augusti 2015)

Vad man än må syssla med här i Världen, Asatro eller något annat; så finns det vissa grundregler att ta hänsyn till, som man aldrig aldrig får glömma bort.

Rätt sorts farkost eller bärande filosofi, rätt tid, rätt vind, rätt utrustning, rätt plats = professionalism !!

Här ett kort litet filmklipp med jollesegling från Norge, som jag helt enkelt hittat på nätet och nu använder som ett slags citat. Det gäller att begripa filosofin bakom det hela. Här rör vi oss med ”brown water navigation” eller extrem rörlighet i den högre skolan – exempelvis för att kunna landsätta små förband snabbt, när det verkligen gäller…

Självklart är det också så, att det inte bara är moderna segeljollar med gaffelrigg, som har dessa suveräna egenskaper. Också de långt äldre nordlandsbåtarna eller smärre, historiska fartyg från före 1200 AD eller den kristna eran, har samma karaktäristika; och även om jag inte fått segla något – just denna sommar – det är första gången på 15 år som jag inte gör det – så kommer jag ihåg hur det känns. Detta är verklig ”pride”, långt bort från allt fjolleri, massmediokra storstäder och unkna festivaler.

Frihet – och mänsklig natur i gudarnas hägn. Som det är, och som det skall vara.

mismar6

Expedition Vittfarne

galtabacksskeppet-viking-skepp-varberg-1_0

Måtte skaparna av Galtabäcksskeppet utanför Varberg, alla Norrmän från Krageröy till Ofoten och tillbaka igen, Himingglävas skapare och alla de andra ursäkta lånet av dessa bilder. Jag är en rikare man för vad jag sett, upplevt och varit med om, tack vare er. Och till Erik ”Tofta” Johansson, död vid 72 års ålder för 4 år sedan, mest av allt. Han seglade in i det sista, även i sin sjuttioandra sommar, och han är nu hos Njord på Noatun.

Professionalism är viktigt, i det stora som det lilla. Säkerhet i utförandet, långt bortom slarv och kitsch, new age eller flum.

Annonser