Norge

Nordfjordeid bygger Vikingaskeppsmuseum (artikel från 26 april 2016)

Den norska lilla staden Nordfjordeid gör just nu vad som aldrig gjorts eller får göras i Sverige, trots Viksbåten, Äskekärrsskeppet, Foteviksskeppet och många andra Svenska Vikingatida skeppsfynd. I alla andra Nordiska länder utom Sverige har det varit tradition att rekonstruera de Vikngaskepp man har, men i Sverige har detta gjorts enbart av frivilliga krafter – aldrig av stat och kommun, mycket beroende på att Sverige fortfarande är ett land, där den politiska ledningen motarbetar alla som vill slå vakt om den nationella identiteten och kulturen. Själv är jag dock medlem av Sällskpet Vikingatida Skepp (SVS), Föreningen Viksbåten och många andra skeppslag och föreningar, och jag har seglat med åtminstone sex svenska rekonstruktioner på tre olika hav, vilket få nu levande män torde ha gjort.

4

I Norge bygger man just nu ett nytt upplevelse- och besökscenter kallat Sagastad, där skeppsfyndet Muklebust III (som det kallas av arkeologerna) kommer stå utställt inomhus som rekonstruktion. Skeppet är mycket mycket större än vad Gokstad-skeppet och Osebergs-skeppet – både kända från ett otal seglande skeppsrepliker, från Viking (1898) och vidare framåt. Det är faktiskt det största som hittats i Norge hittills, och har en respektingivande längd på över 32 meter, och hade minst 22 årpar eller ”sessor” som roddarbänkarna kallades i Sagorna.

5

Skeppet från Myklebust var en Skeid, men inget Drakskepp, eftersom ett skepp måste ha minst 24 roddarbänkar i rad för att få kallas så, enligt Sagornas vittnesbörd. Och i Danmark har man hittat ännu större skepp än det i Norge, med ännu större dimensioner. Både Draken Harald Hårfager, världens nu största seglande kopia, och Skulderlev 3 (återuppstått som Havhingsten, Roskilde – och det skeppet har jag också seglat) var troligen 24-sessor, eftersom de större skeppen nästan alltid hade jämna ”aettir” eller grupper av åtta besättningsmän. Roskilde 6, som man hittade när den nya musei-hamnen i Roskilde skulle byggas på 1990-talet, var 34 meter långt, men har aldrig rekonstruerats på grund av penningbrist, då det fodrar mycket god organisation och ännu bättre sjömansskap för att ha en seglande besättning på över 64 personer – en 24-sessa hade 48 roddare, och därutöver ungefär 16 besättningsmän eller 8-manna grupper för att sköta segelföring, styra och navigera – erfarenheten visar att man behöver ungefär 25 % manskap utöver roddarna för att göra detta, ifall skeppet är av en större storlek.

Ännu större skepp är dock omtalade i Sagorna. Vi vet att Olaf Tryggvasons berömda ”Ormen Långe” var en 34-sessa, eftersom Kungen bad sin skeppsbyggmästaren Torben Skåhugg att sätta in två roddarbänkar över det normala antalet, och han gjorde henne på eget bevåg betydligt lägre över relingen midskepps än vad drakskepp annars var, vilket svårligen misshagade Kungen – men fick ändå rätt, eftersom skeppet seglade mycket bättre då. Skepp som dessa kan likt Havhingsten segla i 16 knop eller något mer, och kan landsätta cirka 70 tungt beväpnade krigare på Englands kust inom bara ett dygn efter det man lämnat Norge eller Danmark. I dagens Värld finns den sk LCAC-svävaren som US Marines disponerar över – det är den enda typ av farkost som med modern teknik kan gå rakt upp på en främmande kust i så hög fart och släppa av en kompanistor styrka – men den farkosten bullrar med 120 decibel, kräver oceaner av bränsle, smutsar ned och förstör miljön och kan knappast lagas eller repareras i fält om den går sönder – redan för 1000 år sedan var Vikingarnas farkoster överlägsna på alla punkter, eftersom de kom svepande in helt ljudlöst med bara vinden och årorna som drivkraft, och de kunde enkelt repareras och underhållas av ett fåtal timmermän, även om de förstås erbjöd  sämre skydd och hade något sämre eldkraft (i våra dagars mått mätt) än vad vi har idag. Och ändå har det gått tusen år av utveckling mellan drakskeppet och LCAC-svävaren, som kanske bara blir en kort parantes i krigshistorien…

6

Bullrig, dyr och underlägsen – jämfört med ett Vikingatida långskeppp

Norska arkeologer har från Sagorna klarlagt att det redan fanns 20-sessor med 90 man ombord, och från Bayeux-tapeten och andra vittnesbörd vet man att det fanns skepp som kunde ta 12-14 kavallerister, eller hela skvadroner av kavalleri. Håkon Jarls skepp ”Visunden” hade 40 rum, och var alltså en 42-sessa (man har en bänk extra i förskeppet och en längst akterut) vilket betyder minst 84 roddare, och säkert närmare 120 mans besättning. Och Knut den Stores drakskepp vid Vikingatidens slut hade hela 60 rum, och därmed minst 62 roddarbänkar, 124 roddare eller mer, och kanske i allt närmare 160 mani besättningen – 3 sådana skepp kunde överföra en hel bataljon eller en färdig stridsgrupp, och vi vet att flottor på 60-40 skepp på Västerhavet och Nordsjön långtifrån var någon ovanlighet, medan de ”tusenskeppsräder” eller flottor på mer än 200 skepp som Ryska och Byzantinska krönikor omtalar på Svarta Havet, byggde på båtar som var gjorda för att gå på de ryska floderna, och därmed var väsentligt mindre eller såpass korta som 10-12 meter, med högst 12-20 man per skepp – men det kan ändå betyda härar på brigads eller divisions eller till och med armékårs storlek, redan på 800-talet….

Björn Landström, den kände svenske Marinhistorikern som redan på 1960-talet skrev sin klassiker ”Seglande Skepp” påpekade att Ormen Långe – med de 34 årparen – borde ha haft en köllängd på närmare 52 meter, vilket kommer mycket nära de 54 meter som noterades för Amiral Nelsons ”Victory” cirka 900 år senare. Självklart finns det ett ”knäckningsmaximum” också för vad man kallar löa eller längd överallt i skeppsbyggnadsmässiga termer, men de största Vikingatida långskeppen kom antagligen mycket nära gränsen för vad som ens var fysiskt möjligt att bygga i träslag som furu och ek – och vad det nya muséet i Norge berättar om, är en aktningsvärd prestation av en av de mest kapabla och sjömansmässiga civilisationer och kulturer som någonsin funnits – i hela Världen… Ett faktum att vara stolt över – och ett stort skede i vår historia.

7

Bild från 2013 – Våra skepp seglar ännu – OCH SÅ SKALL DET FÖRBLI… Så länge vinden blåser, så länge vågorna slår emot Världens kuster…

Hedniskt motstånd i Stavanger och Sverige – kampen går vidare ! (inlägg från 2 November 2016)

I Stavanger Aftenblad, den största dagstidningen i vad som är Norges tredje största stad, finns idag en artikel om hur kampen för Hedendom och oberoende går vidare även i dagens Norge, trots kristendom och indoktrinering. Som vanligt ger sig de kristna på barn, och tvekar inte att oblygt försöka indoktrinera och värva samhällets svagaste medlemmar. Norskan Thyra Graesdahl, som säger sig vara muslim, samt hennes sambo – mångårig medlem i det Norska Hedningsamfunnet fick uppleva hur deras nioårige son fick ”värvningsbrev” och riktad reklam från den sk ”Norske” Kirken, som inbjöd till bibelstudier och kristnande av barn som går i femte, sjätte och sjunde klass – och även då är Thyras son för liten, eftersom han bara går i tvåan ännu.

norwegian-society-of-heathens

”Dere må STÅ PÅ KRAVA – VI er Hedna !”

– Hvorfor sender de ut personlig adresserte brev til tiåringer som aldri har vært medlem av kirken? Vi har ingen interesse av dette. Selv meldte jeg meg ut av kirken som tenåring, det samme gjorde min samboer. Jeg synes dette vitner om aggressiv kirke­rekruttering. Dette er ufattelig frekt, sier Græsdal til avisa Vårt Land.

Tilläggas bör, att tidningen ”Vårt Land” tidigare tillhörde de media i Norge som avslöjade katolikernas ränker, och hur medlemsfusk resulterat i kristna bedrägerier på mer än 80 miljoner NOK (mer än 100 miljoner svenska kronor) som Katolska Kyrkan tilltvingat sig från Norska staten och folket. Svenska medier vågar fortfarande inte skriva ett enda ord om detta. 

Till och med ”Bispedömerådet”, Stavangers regionala motsvarighet till de kristna special-domstolarna, eller de sk ”Domkapitlen” i Sverige, stöder Thyra Graesdal och erkänner, att metoder som de här är både oetiska och illegala. Mission borde inte riktas emot barn – det är inte acceptabelt.

– Jeg ringte menighetsrådet i Garder kirke for å spørre hvordan de hadde fått tak i adressen til sønnen min. Den hadde de fått via «lokalkunnskap», sa han jeg snakket med. Han var overhodet ikke lydhør til kritikken min og virket mer opptatt av å formidle hvor positivt og fint det er å ha sin egen bibel, sier Græsdal, som derfor besluttet å ta kontakt med bispedømmerådet. Hun husker ikke navnet på vedkommende.

imageHedniska mödrar i Norge måste nu försvara sina egna barn – emot fräcka attacker från kristna !

Själv tror jag att Thyra Graesdal – som inte alls klätt sig i hijab eller liknande (se bild ovan – även ”Vårt Land” har skrivit om saken) skulle kunna få sin son att växa upp i fred, om hon hängde en Torshammare om sonens hals – Thor har alltid varit de smås och svagas beskyddare ! Också här i Sverige upplever jag själv hur jag ständigt bombarderas med upplagor av ”Amos” och allehanda kristna förslamningsblad, eller vad det nu heter. Och det trots att jag klart och tydligt satt upp en skylt med texten ”INGEN REKLAM” samt ”BETTLERI UNDANBEDES” på min egen dörr..

640-670-emaljskylt-bettleriJust det ! Påvar, Tiggare, Nasare och andra kristna Bedragare är inte välkomna här längre…

Det senaste ”förslamningsblad” jag fick innehöll det groteska påståendet om att ”den kristna läran har tusen användningsområden”. Jag använde detta budskap till att rensa upp i vasken med – och i och för sig – tidningen fyllde verkligen sin funktion, det kan jag garantera…

Men allvarligt talat – När till och med barn blir utsatta för all denna kristna mission och ”värvningsförsök” – hur ska vi Hedningar och föräldrar ens stå ut. ”The line, it is drawn, the curse, it is cast” skrev årets Nobelpristagare i litteratur, som alla vet. Det passar ovanligt bra, såhär i Allhelgonatider. Nu är det dags att de kristna lärs veta hut, helt enkelt !

d837ea889573836e03102262dca41e27

Utanför Stavanger står fortfarande detta monument över slaget vid Harfsfjord 872 och Norges enande !

Tusen år av motståndskamp – Tusen år av seger !!

Thor News erinrar oss om en Nordisk vandringssägen (inlägg från 4 Januari 2018)

Vår bloggkollega Thor News i Norge erinrade oss alla om Kung Herlag av Namdalen, som med sina 12 närmaste män lät sig högsättas i den enorma gravhögen på Leka, somm är mer än 12,5 meter hög och 70 meter bred, och därmed en av de största kungshögarna i Norge. Detta hände vid 900-talets början under Harald Hårfagres tid, men trots att man under 1700-talets slut lär ha hittat ett skelett i graven, har moderna undersökningar med markradar inte givit några resultat.

Var ”Herlags kämpar” ett slags hednisk brigadstab ? – Mycket talar för det…

Historien om hur Kung Herlag och hans kämpar undgick Harald Hårfagre, som ju inte tordes plundra dem när de var döda – respekten för högsatta var stor, det var inte som hos ”Svenska” Kyrkan i Botkyrka som jag nyligen skrivit om (se bland de tidigare inläggen)  med den behöver dock inte alls vara sann. Det finns en berömd norsk folkvisa vid namn ”Kempene fra Dovrefjell” där tolv kämpar eller framstående krigare sägs vila någonstans i en grotta på Dovreberget, och de kommer alla att vakna och komma tillbaka i den farans stund, när deras land behöver dem som bäst.

”Ja den tolfte var så vis och underlig en man – för se han visste ALLT som sas uti främmande land… ” (да это красиво !)

Alla har de också enligt visan – som är känd sedan åtminstone 1500-talet – olika beundransvärda egenskaper. En av dem har till exempel skaffat sig amfibieförmåga, och kan simma under vattnet snabbare än en säl, en annan kan skjuta pilar så snabbt, att den första pilen inte ens hunnit träffa i målet innan nästa avlossats (archer-förmåga, skulle vi säga på modernt militärt språkbruk) en tredje är expert på underhållstjänst och ser till att maten aldrig tryter, och ”den tolfte var en så vis och underlig man – för han visste ALLT som sas i  främmande land” eller med andra ord en symbol för underrättelsetjänsten – visan räknar helt enkelt upp olika goda egenskaper, som militära ledare måste ha för att bli framgångsrika.

På samma sätt förhåller det sig också med legenden om Ållebergs ryttare från Västergötland. Enligt den finns det på Ålleberg en stor grotta, där antingen tolv eller flera tusentals ryttare sover, och inväntar den tid, när de måste återuppstå och rider ut till försvar av Sverige. Ållebergs ryttare skall – liksom det gamla svenska Regementet Västgöta Ryttare ha varit synliga senast i slaget vid Åsle tå år 1389, men flera sagor och sägner har efterhand berättats om dem. Några sådana hittar du till exempel här eller här.

I Danmark berättar man om Holger Danske – som också har tolv följeslagare – en legendarisk motståndsgrupp under andra världskriget hade tagit sitt namn från honom, och i Tyskland har man under berget Kyffhäuser tänkt sig att Fredrik Barbarossa ligger begraven, också följd utav tolv av sina allra mest framstående män. I England, Wales och över hela den keltiska världen slutligen, berättar man förstås om den mytiske Kung Arthur, ”the once and future king som tillsammans med riddarna av runda bordet – som i några versioner också är precis tolv till antalet – som skall komma tillbaka, och rädda Britannien från undergång i tidens fullbordan…

Att man då inte hittar något i den enorma gravhögen från Namdalen, är kanske inte så konstigt… Motivet med de tolv sovande krigarna, som frivilligt gick in i gravhögen snarare än att låta sig besegras, är ett sägenmotiv, som finns över hela Norden och alla de länder våra förfäder kom i kontakt med..

Sannerligen, Sannerligen säger jag eder… Skåda Särimner ! (ty det är något dolt bakom detta…)

”Vårt Land” i Norge noterar kraftig uppgång för Asatron… (inlägg från 18 December 2018)

Tidningen ”Vårt Land” i Norge noterar en kraftig uppgång för Asatron, skrev man den 15:e December i år. Tidningen är faktiskt kristen, ägs av kristna och tillhör samma koncern som den av fanatism präglade svenska tidningen ”Dagen” men ändå kan man i Norge konsten att skriva positivt om det egna landets kultur och historia – en förmåga, som många journalister i Sverige numera helt saknar.

Om kristna i Norge klarar av att se Asatrons tillväxt och intresset för det egna landets kultur som något positivt, varför klarar kristna i Sverige inte av att göra samma sak ?
(illustration: Idun med Ungdomens äpplen av Johan Egerkrans)

Journalisten Arne Guttormsen intervjuar professorn Ivar Kjölsvik på Norduniversitetet i Verdal. Han berättar att ortnamn tydligt bevisar, att Njord, Frö, Ull och Tor var dyrkade i hela Norge redan på århundradena efter kristi påstådda födelse. Asatron är inte alls Vikingatida, utan mycket, mycket äldre än så – och det erkänner den kristna tidningen öppet.

Bland norska lärarstudenter växer nu vetskapen om landets kulturella identitet, och det faktum att våldskristnandet, infört av Olaf Haraldsson (som dog en rättvis död för norska bönders hand i slaget vid Stikelstad) inte alls utrotade hedendomen. Bilden av Asatron som något gammalt och förlegat, en ”forn sed” som några påstår med en kristen speglosa, stämmer inte alls längre. Lika fel är det förstås att tala om termen Asatro som något som tillkom på 1800-talet – för termen finns redan i Eddan.

Blant studentene er det alltid noen som velger å sette seg nærmere inn i vikingtiden og den norrøne gudelæren.

– ”Vårt Land” 2017-12-15

Dock resonerar både herr professorn och den kristna tidningen fördomsfullt om ”fruktbarhetsgudar” en av de mest spridda fördomar som finns när det gäller Nordisk Hedendom, och det bisarra påståendet, att det skulle ha funnits någotslags dunkel motsättning mellan Asar och Vaner, när dessa hela tiden omnämns gemensamt, eller ”Asar och Alfer” också omnämns minst lika ofta, samt det faktum att de olika gudasläkterna går in i varandra, och att Njord omväxlande kallas både As och Van, och att Gerd är ingift hos Asarna, till exempel, fastän Frej, hennes man, är av vanernas ätt, och till på köpet den främste Vanen. Vad många glömmer, är att våra förfäder för det mesta antagligen inte alls såg någon motsättning mellan de två Gudaätterna, och mytologin behöver ju heller inte alltid vara benhårt logiskt.

Frej är den främste Vanen, men han och de andra Vanerna eller Alferna uppträder alltid på Asarnas sida…

Vanernas funktion gick inte alls ut på blott och bart ”fruktbarhet” som många felaktigt tänker sig. Snarare stod de för balansen i naturen, årstidernas gång och jämna växling, födelse och död – samt all magi i förbindelse med det, och de såg också till den egna ätten, folket och gården – redan ”tomten” eller de andra alferna, vättarna och väsendena var ju underställda Frej – och allt detta handlade om så oerhört mycket mer än bara ”fruktbarhet” och förökande, men detta har inga kristna någonsin kunnat förstå…

Att hela tiden jamsa, ”tulle og mase” som norrmännen säger om att ”jamen Asatron är en fruktbarhetsreligion” är att trivialisera och förringa den, och det är minst lika felaktigt som någon populärkultur av idag. Annars intresserar sig förstås den kristna tidningen mest för just populärkulturen, och använder den som ett slags klädsam ”bortförklaring” till varför så många människor skulle intressera sig för Asatro.

Inte mindre än två norska böcker med titeln Norrøne guder ligger på bokhandelsdiskarna till Jul, och man citerar också den svenske illustratören Johan Egerkrans, som ska ha sagt såhär:

– Da nynazistiske skinheads la sin elsk på det norrøne på 1990-tallet, var det ikke mulig å ta i den norrøne mytologien med tang. Nå har vi lykkes i å «ta tilbake» mytene fra den ekstreme høyresiden og da blomstrer interessen igjen, sier Egerkrans.

Internasjonalt har interessen alltid vært der, og særlig i England mener han interessen har holdt seg lenge.

Just detta med att ta tillbaka Asatron från diverse politiska ideologier, som inte alls har med den att göra är ett viktigt mål, det måste jag hålla med Johan Egerkrans om.  Men lika viktigt, är att inte Asatron utnämns till någon innehållslös ”sed” eller hamnar i klorna på någotslags ”Pk-ideologi” som kör med omvänd rasism emot nordbor.

Man framhåller särskilt Gro Steinsland och den mer seriösa akademiska forskningen i Norge som en förebild, men bereder sig som vanligt på att försöka ta över 1000-års jubileet av Stiklestad, och göra den till en kristen propaganda-seger. ”Det vil ikke lykkes” sier jeg.

Professor emerita Gro Steinsland har skrevet en grundig innføring i norrøn religion. I boka Norrøn religion: myter, riter, samfunn viser hun at vår førkristne verden var langt mer sammensatt enn det bildet man kan få av enkeltstående gudehistorier. Boka ble omtalt som nyskapende i sin bruk av tverrfaglig innsikt fra historie, religionsvitenskap, stedsnavnsforskning, arkeologi, historie, runologi, kunsthistorie og norrøn filologi. Boka presenterer guder, gudinner og andre mytiske skikkelser, men gir også innblikk i verdensbildet og skapelses- og undergangsmytene. Og som undertittelen lover, får vi innblikk i forholdet mellom religion og samfunn. Steinsland holder stadig foredrag og får flere invitasjoner enn hun kan si ja til.

– Interessen er forbausende stor, sier hun.

En saklig bok, fri från de flesta kristna fördomar..Vad mer kan man önska sig till Jul eller annars ?