Norge

Nordfjordeid bygger Vikingaskeppsmuseum (artikel från 26 april 2016)

Den norska lilla staden Nordfjordeid gör just nu vad som aldrig gjorts eller får göras i Sverige, trots Viksbåten, Äskekärrsskeppet, Foteviksskeppet och många andra Svenska Vikingatida skeppsfynd. I alla andra Nordiska länder utom Sverige har det varit tradition att rekonstruera de Vikngaskepp man har, men i Sverige har detta gjorts enbart av frivilliga krafter – aldrig av stat och kommun, mycket beroende på att Sverige fortfarande är ett land, där den politiska ledningen motarbetar alla som vi slå vakt om den nationella identiteten och kulturen. Själv är jag dock medlem av Sällskpet Vikingatida Skepp (SVS), Föreningen Viksbåten och många andra skeppslag och föreningar, och jag har seglat med åtminstone sex svenska rekonstruktioner på tre olika hav, vilket få nu levande män torde ha gjort.

4

I Norge bygger man just nu ett nytt upplevelse- och besökscenter kallat Sagastad, där skeppsfyndet Muklebust III (som det kallas av arkeologerna) kommer stå utställt inomhus som rekonstruktion. Skeppet är mycket mycket större än vad Gokstad-skeppet och Osebergs-skeppet – både kända från ett otal seglande skeppsrepliker, från Viking (1898) och vidare framåt. Det är faktiskt det största som hittats i Norge hittills, och har en respektingivande längd på över 32 meter, och hade minst 22 årpar eller ”sessor” som roddarbänkarna kallades i Sagorna.

5

Skeppet från Myklebust var en Skeid, men inget Drakskepp, eftersom ett skepp måste ha minst 24 roddarbänkar i rad för att få kallas så, enligt Sagornas vittnesbörd. Och i Danmark har man hittat ännu större skepp än det i Norge, med ännu större dimensioner. Både Draken Harald Hårfager, världens nu största seglande kopia, och Skulderlev 3 (återuppstått som Havhingsten, Roskilde – och det skeppet har jag också seglat) var troligen 24-sessor, eftersom de större skeppen nästan alltid hade jämna ”aettir” eller grupper av åtta besättningsmän. Roskilde 6, som man hittade när den nya musei-hamnen i Roskilde skulle byggas på 1990-talet, var 34 meter långt, men har aldrig rekonstruerats på grund av penningbrist, då det fodrar mycket god organisation och ännu bättre sjömansskap för att ha en seglande besättning på över 64 personer – en 24-sessa hade 48 roddare, och därutöver ungefär 16 besättningsmän eller 8-manna grupper för att sköta segelföring, styra och navigera – erfarenheten visar att man behöver ungefär 25 % manskap utöver roddarna för att göra detta, ifall skeppet är av en större storlek.

Ännu större skepp är dock omtalade i Sagorna. Vi vet att Olaf Tryggvasons berömda ”Ormen Långe” var en 34-sessa, eftersom Kungen bad sin skeppsbyggmästaren Torben Skåhugg att sätta in två roddarbänkar över det normala antalet, och han gjorde henne på eget bevåg betydligt lägre över relingen midskepps än vad drakskepp annars var, vilket svårligen misshagade Kungen – men fick ändå rätt, eftersom skeppet seglade mycket bättre då. Skepp som dessa kan likt Havhingsten segla i 16 knop eller något mer, och kan landsätta cirka 70 tungt beväpnade krigare på Englands kust inom bara ett dygn efter det man lämnat Norge eller Danmark. I dagens Värld finns den sk LCAC-svävaren som US Marines disponerar över – det är den enda typ av farkost som med modern teknik kan gå rakt upp på en främmande kust i så hög fart och släppa av en kompanistor styrka – men den farkosten bullrar med 120 decibel, kräver oceaner av bränsle, smutsar ned och förstör miljön och kan knappast lagas eller repareras i fält om den går sönder – redan för 1000 år sedan var Vikingarnas farkoster överlägsna på alla punkter, eftersom de kom svepande in helt ljudlöst med bara vinden och årorna som drivkraft, och de kunde enkelt repareras och underhållas av ett fåtal timmermän, även om de förstås erbjöd något sämre skydd och hade något sämre eldkraft (i våra dagars mått mätt) än vad vi har idag. Och ändå har det gått tusen år av utveckling mellan drakskeppet och LCAC-svävaren, som kanske bara blir en kort parantes i krigshistorien…

6

Bullrig, dyr och underlägsen – jämfört med ett Vikingatida långskeppp

Norska arkeologer har från Sagorna klarlagt att det redan fanns 20-sessor med 90 man ombord, och från Bayeux-tapeten och andra vittnesbörd vet man att det fanns skepp som kunde ta 12-14 kavallerister, eller hela skvadroner av kavalleri. Håkon Jarls skepp ”Visunden” hade 40 rum, och var alltså en 42-sessa (man har en bänk extra i förskeppet och en längst akterut) vilket betyder minst 84 roddare, och säkert närmare 120 mans besättning. Och Knut den Stores drakskepp vid Vikingatidens slut hade hela 60 rum, och därmed minst 62 roddarbänkar, 124 roddare eller mer, och kanske i allt närmare 160 mani besättningen – 3 sådana skepp kunde överföra en hel bataljon eller en färdig stridsgrupp, och vi vet att flottor på 60-40 skepp på Västerhavet och Nordsjön långtifrån var någon ovanlighet, medan de ”tusenskeppsräder” eller flottor på mer än 200 skepp som Ryska och Byzantinska krönikor omtalar på Svarta Havet, byggde på båtar som var gjorda för att gå på de ryska floderna, och därmed var väsentligt mindre eller såpass korta som 10-12 meter, med högst 12-20 man per skepp – men det kan ändå betyda härar på brigads eller divisions eller till och med armékårs storlek, redan på 800-talet….

Björn Landström, den kände svenske Marinhistorikern som redan på 1960-talet skrev sin klassiker ”Seglande Skepp” påpekade att Ormen Långe – med de 34 årparen – borde ha haft en köllängd på närmare 52 meter, vilket kommer mycket nära de 54 meter som noterades för Amiral Nelsons ”Victory” cirka 900 år senare. Självklart finns det ett ”knäckningsmaximum” också för vad man kallar löa eller längd överallt i skeppsbyggnadsmässiga termer, men de största Vikingatida långskeppen kom antagligen mycket nära gränsen för vad som ens var fysiskt möjligt att bygga i träslag som furu och ek – och vad det nya muséet i Norge berättar om, är en aktningsvärd prestation av en av de mest kapabla och sjömansmässiga civilisationer och kulturer som någonsin funnits – i hela Världen… Ett faktum att vara stolt över – och ett stort skede i vår historia.

7

Bild från 2013 – Våra skepp seglar ännu – OCH SÅ SKALL DET FÖRBLI… Så länge vinden blåser, så länge vågorna slår emot Världens kuster…