Kaj Stenvall – en förkättrad och Hednisk ”Ankmålare” ?? (inlägg från 27 Juni 2015)

. Kaj Stenvall, den finske målaren vars verk numera är tillgängliga också via Internet, har faktiskt fascinerat mig ganska länge – inte minst därför att jag ser honom som åtminstone delvis Hedning även om han för sin del aldrig offentligt sagt någonting om hans eventuella religiösa läggning eller preferenser – och hur som helst kanske detta också är fullständigt ovidkommande vad nu hans konstnärskap beträffar. Själv ser jag för min del i alla fall klara referenser till Hedendomen, och en mycket konsekvent kritik av vissa Monoteistiska religioner i hans verk; vilket ju är en definition på ”Hedendom” så god som någon. Enligt Svenska Akademins Ordbok – som styr all användning av det svenska språket – är det faktiskt så att själva definitionen på en Hedning är en person som klart och tydligt tar avstånd från all kristendom, Islam eller abrahamitiska ökenreligioner överhuvudtaget – och eftersom jag faktiskt är svensk är det denna definition av begreppet Hedning jag använder.

Detta motiv är väl ganska så Hedniskt, eller ?

Kaj Stenvall har målat sina ankor sedan 1990 och ännu tidigare, och denna målning, ”Waterhouse” från 1993 är ett av hans Magnum opus, capolavori (som man säger på italienska) eller viktigaste Oevres, ja ett huvudverk, helt enkelt. Som all god konst kan givetvis hans målningar tolkas på ett flertal olika sätt, inte bara i ett hedniskt kontext. I Finland – särskilt de finskspråkiga delarna eftersom Stenvall råkar vara just finskspråkig – är hans verk betydligt mer kända än hos oss, och som nordisk konstnär skulle han nog vara värd väldigt mycket mer uppmärksamhet.

Den här tavlan såg jag som vykort första gången 1995 (för nu över 20 år sen) och genast associerade jag den till den finska kulturheroen Väinämöinen – den ursprunglige ”Vattumannen” (Kalle Anka är ju också en vattenfågel, om inte precis ”Tuonelas Svan” ) som efter att ha gett människorna Kantelen, Runorna och många andra gåvor, ensam bordade ett skepp – enligt vissa legender – och försvann västerut, efter att ha inlett en ny tidsålder för det finska folket. I Nordisk mytologi och i Asatron har Väinämöinen sin motsvarighet i Heimdall eller Rig, huvudpersonen i Rigsthula, den vandrande guden som höjer människorna till en högre civilisatorisk och andlig nivå, och som därefter lämnar dem för att klara sig själva.

Också i den danska myten om kung Skjold, Skjoldungaättens grundare, som en dag lär ha kommit drivande i en båt över havet, fullastade med utsäde, äpplen och andra frukter som man innan dess inte kände till, samt nyttiga järnredskap som plogar och svärd – Skjolds ankomst var förlagd till bronsåldern – och som vid sin död sattes i samma båt, som långsamt fick driva ut på havet och sättas i brand, därmed utgörande den döde konungens likbål, pekar åt samma håll. Forskare har tvistat om Skjold egentligen var Oden, eller om han var Heimdall, i egenskap av Havsgud (”född av böljor nio, född av mödrar nio”) var en liknande kulturhero – ingen frälsare – men en stor hjälte. Här sätter Kaj Stenvall in Kalle Anka, dvs Aku Ankka, Anders And, Donald Duck på den store befriarens plats, och för därför ner berättelsen från det sublima till det löjliga, vilket möjligen är ett slags hädelse eller i vart fall en sorts förtäckt kritik av själva frälsar-begreppet.

Men efter ett tag – om man är bildad och påläst nog – vill säga – inser man, att Stenvalls bild pekar åt ett helt annat håll. I själva verket har han utfört en parafras eller ett slags parodi på den här kända målningen av den Engelske pre-rafaeliten John William Waterhouse från 1888, ”The Lady of Shalott”

The Lady of Shalott är en mytisk figur som förekommer i Arthur-sagan och som var mycket populär på 1800-talet. Tennyson skrev en hel dikt om henne. Elaine of Estolat, som hon egentligen hette, var en keltisk prinsessa, som av en svårt kristen familj murades in i ett kloster, och tvangs leva där – fullständigt isolerad från Världen och människorna. Men en dag såg hon Sir Lancelot och hans riddare komma förbi utanför hennes fönster, och Sir Lancelot var den vackraste man hon någonsin sett. Gripen av häftig kärlek till honom övergav hon genast all kristendom, och lämnade klostret, men de kristna lade en förbannelse på henne. Hon skulle bli allvarligt sjuk och dö, och aldrig hinna fram till Camelot eller det hedniska ridderskapet, som fanns någonstans nedför en flod, och på andra sidan havet. man har tvistat om vilket land ”Estolat” eller ”Astolat” egentligen var, och om det någonsin fanns i verkligheten, men det var i alla fall inte alls något så prosaiskt som Guildford i Surrey, som Sir Thomas Mallory senare skulle skriva. Ögonblicket, när Elaine upptäcker kärleken och Hedendomen (i det att hon varseblir Sir Lancelot)har förstås skildrats av många konstnärer, men i den ursprungliga legenden blev hon mycket riktigt sjuk och förkyld, tunnklädd som hon var (så går det om man åker båt utan ordentliga kläder – minns nu det flickor !) och dog av lunginflammation, samtidigt som hon kom fram till slottet Camelot, där Arthur och Lancelot (som fortfarande var hedningar och inte kristna) tog emot henne.

För Tennyson och 1800-talets intellektuella handlade myten om Elaine om något annat, eller konstnärens och den skapande människans isolering från samhället, och så är det kanske också för Kaj Stenvall. Jag vet inte. Emellertid är det ganska lätt att se, att hans ”ankmålningar” – som ibland också innehåller pastischer på Edward Hopper – Velasques och andra kända konstnärer, är fulla med mytologiska övertoner ibland, och som sagt övergår från det sublima till det löjliga, i det han hela tiden drar in Kalle Anka i sammanhanget…

”Ankan” är kanske Stenvall själv, eller hans alter ego – det är också en tänkbar tolkning ibland många, som erbjuder sig.

 ”Graalmystik” anyone ?

 

Stenvalls bilder av en spjutbärande anka, som Parsifal med Ödets Spjut, påminner lite om de överdrivna bilderna från John Boormans film ”Excalibur” från 1981 där allehanda sårade frälsare stapplar omkring, för att återbörda Excalibur till ”the lady of the lake” som också är Elaine till musik av ”Siegfried’s Tod” från Wagners Götterdämmerung. Skillnaden är bara, att man förstås inte kan ta Stenvalls tolkning riktigt på allvar…

Andra målningar av Stenvall närmar sig kanske mera Edward Hopper, eller för all del Turner, den tidige engelske expressionisten som ofta målade havslandskap… Hans anka blir allmängiltig och visionär, ett slags profet i öde landskap, och därifrån breder hans senare kritik över allehanda makthavare och särskilt kristendomen ut sig. Stenvall övergick vid 1990-talets slut till motiv med Kalle Anka som huvudperson till att avbilda just påvar, politiker och präster i Kalle Ankas gestalt, och därifrån har han fortsatt.

 Samtidigt är hans konst som sagt mångtydig – vilket också är dess styrka. Genom åren har jag utsatt flera människor i min närhet för hans konst, genom att hålla upp vykort på Stenvalls målningar inför dem, och fråga ”Vad ser just du i den här tavlan ?”

Denna målning, ”Quack !” från det tidiga 2000-talet tolkade min fd svarthåriga flickvän så att Daffy Duck, som syns med ett frågande uttryck emot en (uppenbarligen ?) sovande Kalle Anka på bilden är en kvinnlig person, och till på köpet en otillfredställd sådan. Den äldre, manliga ankan (hon tolkar ”Kalle” figuren som en äldre, manlig anka, vilket inte nödvändigtvis behöver vara sant) har uppenbarligen inte givit henne nog med sex, säger hon; och Daffy Duck ska då alltså vara av honligt kön. Min 83-åriga gamla mor tolkar istället bilden till att handla om åldrande, sjukdom och kanske död, och ser den figur jag identifierar som ”Kalle Anka” fastän sovande, som sig själv.. Min muslimske granne, slutligen; hatar hela bilden, och blev våldsamt upprörd av att jag ens visade honom den.

Både Daffy Duck och Kalle Anka är ju män, eller i vart fall av manligt kön -därför är det en homosexuell scen vi ser – och därmed är bilden en styggelse emot Koranen och en hädelse emot Gud, hävdar han – med stor bestämdhet.

För egen del ser jag ingenting sexuellt i bilden överhuvudtaget – i alla fall inte vad man öppet kan se. Både Daffy Duck och Kalle Anka är i alla händelser fiktiva fjäderfän och finns inte på riktigt, därför är det också ganska meningslöst att hålla på och bråka om deras eventuella kön, ålder eller ens ”gender” (”gander” ??)

På den här bilden, ”Los Christianos!” från 2012, ligger Svarte Petter, den oförbätterlige gamle serietidningsskurken och ber i vad som verkar vara ett sjaskigt hyresrum eller möjligen hotellrum. Men är han egentligen äkta i sin tro, eller i sin religiositet ? (se tidigare inlägg om den finske författaren Paasilinnas romaner) Kan vi tro, att Svarte Petter egentligen skulle be på riktigt ? Försöker han återfå sin förlorade oskuld, kanske, eller ber han bara därför att morgondagens rånkupp emot Farbror Joakim eller terrorist-attack ska lyckas.. ? Ja, fältet är fritt för tolkningar..  Andra målningar av Stenvall visar Svarte Peter som rysk general (i en uniform tillhörande en Sovjetisk Marskalk i Flygvapnet från ca 1944) och tavlan är då märkt ”en levande legend” istället. Detta målade Stenvall, samtidigt som det blev känt att Ryssland nu utplacerat kärnvapenbärande medeldistansmissiler riktade emot Finland, varför man måste vara medveten om att hans senare konst helt klart har en politisk dimension.

Den här bilden, gjord efter ett fotografi av Urho Kekkonen, Finlands förre President – samme man som skrev under ”VSB” – den berömda, ”vänskaps och biståndspakten” med Sovjetryssland, visar vad jag talar om. Ursprungligen såg fotot ut såhär:

”Urrho!” (1900 – 1986)

Att säga sådant om Finsk eller Svensk Socialdemokrati går förstås inte riktigt an. I Sverige skulle en konstnär ögonblickligen bli utfrusen eller utesluten ur etablissemanget, om han ens vågade måla tavlor som dessa, men i Finland är det åtskilligt ”högre i tak” vad idédebatt beträffar än i det politiskt mycket likriktade Sverige, och det måste man vara medveten om.

På en annan av Stenvalls målningar från 2012 ”Convert and Save” avbildas hans helighet Påven som Kalle Anka. Denna påve eller Anka syns nedslagen och ensam fly uppför en flygplanstrappa, och titeln – ”convert” som syftar på att omvandla valuta, eller syssla med penningtvätt och svarta affärer och inte bara ”omvända” i religiöst hänseende, visar vad Katolska Kyrkan håller på med…

Den har ingen framgång i Finland, precis, och även i nästa målning är det ganska så klart vad Stenvall tycks tycka om de kristna, eller katoliker i synnerhet:

I målningen ”Agnus Dei” vänder sig en ensam, bortvänd (och därmed världsfrånvänd ?) Påve emot Kalle Ankas gestalt, medan denne sover på en schäslong, i stil med den franske målaren Davids målning av Madame Recamier. Men – Ankan svarar inte påven, som står kvar ensam. Hans gud har övergivit honom, och ingen nåd eller frälsning finns att få.

Vad gäller Stenvalls senare politiska konst – eller vad han målar just nu – fortfarande med Hedendom och ”Ankor” och alltihop lär jag få återkomma… Det är nämligen såpass intressant, att det meriterar ett inlägg till, förutom detta..

Dagens Konstverk, gjort av Hedninga-hand (inlägg från 23 Juli 2015)

”Il Radio Marmo” eller Marmor-radion, gjord av äkta vit Carrara-marmor (se inlägget ”På Marmorklipporna” om marmorns anskaffning) – 3 x 4 cm, arbetstid ca 20 timmar med bågfil, raspar och ett filset från Biltema. Man har inte roligare än man gör sig..

Mäster Albert och Suggan från Härnevi (inlägg från 23 februari 2015)

Långt före Lars Wilks och hans ”Mohammed som Rondellhund” fanns andra satiriker. Män, som till och med vågade svära i Kyrkan, och till och med måla sina hädelser långt uppåt kyrkväggarna. Monoteismen var aldrig allsmäktig, ens under den svartaste och mörkaste medeltiden; och kristendomen kuvade aldrig det svenska folkets Hug eller vakna sinnen. Någon gång kring 1483, till exempel, dekorerade Albert Målare eller Albertus Pictor (1440-1509) kyrkan i Härnevi, Uppland, med följande garanterat hedniska verk, som verkligen drar kristendomen i smutsen:

”Säg vad spelar Suggan i Kyrkans mörka valv – Nu är visan halv ! Hon har spelat i mer än 500 år, och islam och kristus hotar Världen som förut – men se suggan hon står ut !”

 Mäster Albert, eller Albrecht Immenhausen, som han egentligen hette; var inte ens svensk från början, utan en inflyttad Hanseat. Immenhausen är en liten tysk stad i Norra Hessen, nära Reinhardswald och Nordhausen, dit kristendomen kom förhållandevis sent, på 1100-talet. Men vid 25 års ålder, ungefär, kom han till Arboga, och lärde sig älska Sverige och dess folk med tiden, eftersom han dog här vid mer än 70 års ålder, som borgare i huvudstaden, chef för en hel målerifirma och ett pärlstickeri och en juvelerarverkstad dessutom, och vid sin död var han en både aktad och förmögen man. Inte alla satiriker har lika mycket framgång, som bekant; särskilt inte i våra dagar.

Räven – en kristen präst – predikar för gässen, och har redan tagit en av dem… Alberts kollega Johannes Rosenrod gjorde en variant på motivet

Varför Albert Målare gjorde sin sugga i just Härnevi av alla platser skall jag återkomma till, men låt mig bara konstatera att om än han var kyrkomålare till professionen, och målade vad han var tvungen att göra på beställning, så var han en mycket hednisk man till sin karaktär. Över 40 kyrkor, dekorerade invändigt på så gott som varenda kvadratcentimeter blev hans livsverk, men de bibliska standardmotiv han illustrerade, känns inte sådär hemskt övertygande. I varje konstverk av Alberts hand trängde sig hedendomen på, med bladverk och rankor, ornament och varelser från den svenska naturen. Till och med när han skulle måla Israeliter med Moses i den gammaltestamentliga öknen, som kyrkan föreskrev, slutade det med vanliga uppländska bönder som drack öl i stora krus och festade om, och det så naturalistiskt skildrat, att man nästan kan känna ölsmaken..

Öl, fest och folkliv förtar helt det bibliska, som får träda i bakgrunden…

Inte heller när Mäster Albert beordrades skrämma människorna med Djävulen och helvetet – alltid de kristnas stora paradnummer – dödsrädsla och helvetes-skräck är ju deras signum – vi Hedningar fruktar ingenting sådant ! – slutade det särskilt övertygande. Hans djävlar ser mera ut som raggiga fauner eller troll, ett slags skogsvarelser, stigna direkt ur folktron och den svenska skogens värld.

Inte särskilt skrämmande djävul…

Det antika lyckans hjul och en föga övertygande Satan med älghorn och trästubbe till huvud

På en av hans bilder – från Vapenhuset i Övergrans kyrka, om jag inte missminner mig, kommer en hel kö av häxor och utlevade gamla kärringar fram till Djävulen, som helt fredligt sitter på en trästubbe med älghorn på huvudet och ytterligare en trästubbe till huvud, samt fågelklor på fötterna. Han ser mera ut som ett snällt gammalt bergatroll, och räcker dem med ett milt och överseende leende smörja ur ett smörjhorn, som de sedan får med sig. Han är knappast skrämmande, men vaksam och lyhörd, vilket antyds av hans stora öron; men kan svårligen kallas farlig, trots att han skall föreställa själva ondskans genius. Mer ödesmättat är i så fall det antika motivet med lyckans hjul, som Albertus målade påfallande många gånger (fler än tre har i alla fall bevarats) eller det tyska ”Das glücksrad” som också finns i den hedniska Tarock-kortleken… Alberts bild av mannen, som spelar Schack med döden (hämtad från Täby Kyrka) är kanske den allra mest kända av hans bilder – Ingmar Bergman odödliggjorde den i ”Det sjunde Inseglet” – där Albertus Pictor själv också är med som en filmfigur – Bergman är den förste att inse, att Albert egentligen var hedning; men som alla stora svenskar av betydelse; var Ingmar Bergman inte kristen själv, även om han led svårt hela livet av de skador, en kristen uppväxt vållat honom. (Tänk bara på filmen ”Fanny och Alexander” där detta tydligt kommer fram).

”Du fick svart” – ”Jaha, men det passar ju bra” (filmdialog fritt efter Albertus Pictor)

Albertus Pictor själv får måla ett hedniskt livsträd på väggen i Bergmans film. Asken Yggdrasil, som står som en livets protest emot de kristna och nedbrytande krafterna..

Innan 1940-50 talen var Albertus Pictors konst knappast känd. Alla hans målningar – eller så gott som alla – var överkalkade och vitmenade av kristna fanatiker, som från 1500-talet och framåt fick styra och ställa i vårt land. Under det jämförelsevis toleranta 1400-talet och unionstiden kunde han ändå satirisera och verka fritt, och kunde komma undan med bra mycket, representant för Humanismen och  senrenässansens Europa som han ändå var… Folk här i landet hänför honom till Medeltiden, men han levde ändå i den tid då Amerika upptäcktes, och då vetenskapen på allvar började göra sig hörd…

Ibland skapade Alberts fantasi förunderliga ting. Här en blandning mellan Tvåpucklig dromendar, krokodil och flodhäst – mitt inne brevid altaret i kyrkan (avsikt: Satir !)

Andra gånger – som här i Härkeberga – nöjde han sig med svenska, uppkäftiga igelkottar…

Just Igelkotten från Härkeberga har blivit en av Alberts mest kända bilder – nuförtiden förekommer den faktiskt som tatuering – jag såg den på en ung asiatisk dams skulderblad, sist jag var på krogen (naturligtvis lägrade jag henne genast – är man hedning så är man !) men låt oss nu återvända till Härnevi….

Många tror felaktigt på den isländska 1200-tals källans beskrivning av ”Härn” som ett binamn på Freja, när hon i själva verket kommer från Gerd, Nerthus, Njärd eller Frigg…

Att ”Vi” betyder hednisk helgedom, helig plats, känner de flesta Hedningar än idag till, men däremot är det ibland sämre ställt med ortnamnskunskaperna hos ”fornsedare” och annan bråte, till skillnad från de verkliga Asatroende. Vi Asatroende vet, att Härn och Gerd är samma gudinna, som betyder jorden, och det var bara på senhedendomens Island, som Frigg trädde i bakgrunden för Freja, och fick fylla jordgudinnans växtgivande och välsignelsebringande roll. Inte för inte var ett av binamnen på gudinnan just ”Syr” eller ”Suggan” vilket Albertus Pictor förmodligen kände till… Ett annat namn för Freja är ju Mardöll, eller Havsglansen, och inte för inte målade Albertus just en sjöjungfru inne i Härnevi kyrka – en annan mycket tydlig Freja-symbol, som förekommer också i våra dagar…

Tydlig referens till Freja – också från Härnevi kyrka…

Freja som ”Mardöll” dyker även upp i de mest oväntade sammanhang än idag…

Så – vad står Albert Målares hedniska sugga för ? Det var långtifrån en slump, att han målade just denna bild på kyrkväggen, för när han skapade sin bild var ”Härn” i namnet ”Härnevi” fortfarande en levande tradition, troligtvis… Och Albert var – som vi har sett – en stor vän av folktraditionerna i det land, där han kommit att slå sig ned för att skapa och leva – det är kanske hela förklaringen. När han till sist dog, 1509; hade han varit sängliggande i hela två år, säger Stockholms stads tänkeböcker; och han dog som 70-åring, efter ett helt liv av krypande på smala byggnadsställningar i kalla små landsortskyrkor, över hela Uppland och Mälardalen. Kanske han dekorerade mer än 80 av dem – även om de 40 vi har kvar i dag inte är lite de heller – och hans konst lever, genom alla sekel… De kristna besegrade honom inte trots allt – och ända in i döden, intill sista andetaget, var han en man som älskade livet och konsten, och alltjämt vågade skratta åt dem alla, hur än lyckans hjul välvde sig i världen utanför…

Jag påminns också om ett engelskt uttryck, som lyder ”To be born in Hogs Norton, where pigs play the organ” vilket enligt ”The Wordsworth Dictionary of Proverbs”, ISBN 1-85326-321-4 (s 304) har sitt tidigaste belägg redan år 1553, alltså mindre än 50 år efter det att Albertus Pictor dog i Stockholm, Sverige, och uttrycket ”Att vara född i Hogs Norton, där grisarna spelar på orgel” kan alltså mycket väl vara från Albert Målares tid – och kanske rent av Internationellt… Engelska Etymologer har försökt bortförklara det med att det en gång skulle funnits en organist, vid namn Piggs i den byn, men det låter som en efterhandsrekonstruktion. Redan i ”Doomsday Book”, gjord kort efter 1066, nämns Hogs Norton, vars namn kommer från Vikingatiden, och redan då fanns 30 personer och över 400 svin i den lilla byn, som gav engelska kronan stora skatteintäkter.

I Dorset finns en annan by, benämnd ”Toller Porcorum”, i motsats till ”Monk Toller” eller ”Toller Fratorum” där det fanns ett kristet kloster… Jämför med svenska ortnamn av typen ”Munka Ljungby” i motsats till bara ”Ljungby” och hur Svanebäck i Skåne (vid Höganäs) ursprungligen hette Svinebäck, medan Svanberga i Roslagen var Svinberga, liksom Svinesund, Swinojsze i Polen, Swinemünde i Tyskland – alltsammans Vikingatida platsnamn med hednisk klang runt hela Europa, där Frigg, Freja, Frej och Vanerna säkerligen dyrkats, säger en del forskare..

”There is more to it, than meets the eye” säger jag helt stilla.

En enda fråga återstår att lösa. ”Säg – vad spelar suggan” för melodi, och hur låter då den orgelmusik, hon åstadkommer ?

Personligen har jag länge hållit för sannolikt, att hon spelar något liknande The Doors och deras gamle organist Ray Manzarek, som avled 2013, ni vet. Kanske helt enkelt ”Break on Through to the Other side” som en hyllning till hedendomen, och en protest emot all monoteism, all islam och all kristendom…

Fast hur LÅTER Suggans suggestiva musik… ? Skicka era svar i form av kommentarer…såhär… eller såhär kanske… ??

I vår Värld och vardag fortsätter allt som vanligt. Yttrandefrihetens fiender växer sig starkare och starkare i dagens Sverige. Tankefrihet, fritt skapande och konst förbjuds. Konstnärer förföljs, hånas och hindras från att ställa ut sina verk. Islams och Kristendomens blinda hat firar ständigt nya triumfer.

Så var det redan på Albertus Pictors tid, och så är det än idag. Senast för några dagar sedan noterade Björn Wiman i Dagens Nyheter hur ihåliga, tjatiga och stereotypa IS-diktaturens vänners argument är. De fraser som nuförtiden riktas emot Lars Wilks och andra, användes redan för att förfölja Salman Rushdie, på sin tid.

Liksom emot Albertus Pictor, som enligt de kristna a) inte är någon riktig konstnär b) bara skapar dålig konst c) bara provocerar, och därför utsätter andra för fara och d) bara är en gudlös hedning, och därför en dålig människa, hursomhelst (”argumentum ad hominem” alltså)

Visst är det tråkigt med alla dessa intoleranta Monoteister, som ännu får gå lösa i vårt land, tycker ni inte – goda medborgare ?

Är det inte dags att vi gör oss fria från dem – och skrattar åt dem – som redan Mäster Albert, för mer än 500 år sedan. Medeltiden kan ju trots allt inte tillåtas vara för evigt, även om den fortfarande gör det i Syrien, Saudi-Arabien, i Svenska Kyrkan, Antje Jackélens hjärna – om hon nu har någon – och på snart sagt alla andra platser i vår Värld..

Var (och är) den finske tecknaren Harro Koskinen ett av Särimners Sändebud ? (artikel från 11 Januari 2015)

I Kölvattnet på ”Charlie Hebdo” debatten kan man konstatera, att det under modern tid bara finns en enda tecknare i ett Nordiskt land, som blivit dömd för hädelse. DN:s chefredaktör Peter Wolodarski skriver idag utifrån sitt och mitt liberala perspektiv att ”tyst diplomati aldrig mer får användas för att ursäkta sådant som skiljer demokratin från diktaturen: rätten att också få häda.”

Detta görs under rubriken ”Tidsandan går aldrig att lita på” men snarare säger jag ”de kristna går aldrig att lita på!”. Hädelse-lagar finns kvar i många Europeiska länder, däribland Finland och Irland, som under påtryckning från katolska grupper plötsligt återinförde dem år 2010. Bibeltrogna kristna förespråkar dödsstraff genom stening vilket finns föreskrivet i bibeln. Här i vårt eget land försökte KD-ledamoten Tuve Skånberg införa kristna strafflagar år 2000, samma år som Statskyrkan i Sverige äntligen upplöstes (eller gjorde den det ?)

Under sådana förutsättningar är det faktiskt aktuellt – inte minst pga herr Wolodarskis ”tidsanda” att vi närmar oss det mycket märkliga fallet med den finske konstnären Harro Koskinen, som åtalades redan 1969. För Asatron och Hedendomen har hädelse som vi sett aldrig varit det minsta problem, och det finns heller inget straff för sådant, men i det konservativa Finland har de kristna lyckats hålla kvar sina både omänskliga och otidsenliga straff, bara för att förfölja och plåga oliktänkande. Krav har gång på gång rests i den finska Riksdagen för att ta bort de onödiga paragraferna, men varje gång – senast 1998 – har de kristna stoppat det.

Då kan man ju undra vad det nu var, som Harro Koskinen – som fortsatt ett helt konstnärsliv sedan 1969 och som fortfarande är verksam – egentligen gjorde, och varför det nu var så fruktansvärt, att han måste bötfällas och förföljas för det. Under tvåtusentalet har han varit aktuell med flera retrospektiva utställningar, men dessa har talande nog aldrig fått ske i hans hemland Finland efter vad det ser ut, men däremot i Tallinn och Estland, den forna Sovjetrepubliken.

Låt oss börja från början. Finlands Riksvapen, vilket nog är allom bekant, ser faktiskt ut såhär:

Det finska lejonet, försett med Lagens och Förnuftets raka svärd trampar som vi ser förtryckets, Rysslands, Österlandets och Islams Kroksabel under fötterna, för att krossa den. Ibland har man försett vapnet med två sköldhållare i form av Karelska Björnar också, vilket väckt stor vrede från Ryssland, eftersom man där anser Karelen för ryskt område.

Den finska texten ”Vaapa – Vankka – Vakaa !” betyder ungefär ”Fri – Fast – Stadig” och har inget med det svenska ordet vaksamhet och vaka att göra, även om ett lands medborgare alltid måste vara just vaksamma, för att bevara landets demokrati och säkerhet. Men så kom då Harro Koskinen, och blandade sig i ämnet. Och nu såg vapnet ut som såhär:

Redan ser vi här en viss svulstig pregnans, så att säga. Särimners Inflytande hade börjat göra sig påmint. Men detta fick ändå passera, helt obemärkt. Harro Koskinen blev inte åtalad för det, fast han egentligen angrep hela nationen, hela folket, både finlandssvenskar, finnar och övriga finländare (ja, det är skillnad på dessa begrepp) tillsammans. Tilläggas bör, att Harro Koskinen själv var mycket ung, när detta hände, och man väl därför kunde förlåta honom hans tecknarmanér.

 ”En Särimners son!” Harro Koskinen, som han såg ut när det begav sig, 1969…

Efter detta ”Sikavakuna” som verket kallades, fortsatte Koskinen helt fräckt på den inslagna vägen. Finlands nationella Polis har en vapensköld eller emblem som ser ut som nästa bild visar, och Heraldiska vapen och liknande är Mönsterskyddade enligt lag. Man får alltså inte fritt förändra eller använda sig av dem.

Som vi ser är det Lagens svärd och Det finska lejonet som är det genomgående temat i de finska polisemblemen, men för Medborgare Koskinen däremot, såg det ut såhär:

Om någon i Finland hade svårt för att fatta, kallade Koskinen verket för ”Siapoliisi!” eller ”Grispolis” för att göra det extra tydligt vad han menade. Man kan jämföra med det svenska 60-tals uttrycket ”Polis, Polis Potatisgris” som användes i min barndom, fast det egentligen räknades som Missfirmelse emot Tjänsteman, eftersom Sverige faktiskt hade kvar sådana lagar då. Allt det här fick passera, som sagt, helt utan åtal och anmälan. Koskinen angrep egentligen hela Finland som nation, inklusive ordningsmakten och den lagliga regeringen, men ingen brydde sig det minsta om det, utan lät det stå för honom. Tidsandan var annorlunda, som sagt – och idag kan man fråga sig om Koskinen blivit bötfälld alls. Man kan också jämföra med en hel del samtida svenska konstnärer under 1960- och 70-talen, som Carl Johan DeGeer och andra, ni vet han som skrek ”Kuken!” med stora röda bokstäver, tvärs över den svenska fanan…

Men nu gjorde Koskinen det här verket. Särimner, ovanpå ett kristet kors. Och nu tog det genast hus i helvete borta i Finland. De kristna började skrika och vråla, precis som de alltid gör. Hetskampanjer i pressen. Krigsrubriker. Fördömanden och Helvetes-hot ifrån Predikstolarna, inklusive uttalanden om att Koskinen var en ond människa osv osv…

Ni vet hur de kristna är, kära läsare. De förnekar sig aldrig. För säkerhets skull gjorde Koskinen en hel triptyk, där han ställde ut alla tre verken tillsammans, ja som såhär:

Med tanke på ”Charlie Hedos” teckningar och vad som är mycket vanligt nuförtiden, kan vi i efterhand fråga oss om det här var så mycket att bli upprörd för, egentligen. Särskilt de kristnas reaktion, intolerant som den var, förtjänar att uppmärksammas. I ett helt liv trakasserades och förföljdes medborgare Koskinen, och fick lida smälek för detta. När hans sista, stora retrospektiva utställning skulle hållas, var det som sagt i Tallinn och inte i Helsingfors den avhölls.

En bruten man ? Harro Koskinen, som han ser ut idag…

Den hedniske finnen – fortfarande soldat i yttrandefrihetens tjänst !

Ändå har Harro Koskinen – genom 50 år och mer hela tiden fortsatt sitt konstnärsskap. Han har aldrig låtit sig tystas. Han har aldrig låtit sig överröstas. Han – mannen från Ödemarken, den ensamme finnen – likt en skidåkare i ett snöhöljt landskap – har fortsatt leva, skapa, måla och teckna. Och han har hela tiden hållit sig anmärkningsvärt konsekvent och koncentrerad, eftersom han aldrig lämnat en viss ämnessfär, nämligen den hedniska. Han har hyllat Särimner hela tiden – och även kommenterat kristna pedofil-präster, till exempel. Senast i det här verket.

Visst är Harro Koskinen en hädare. Det är oomtvistligt, och för det finns det oomkullrunkeliga bevis (ja, jag gillar ordet ”oomkullrunkelig” – det borde användas betydligt oftare i det svensk språket, tycker inte ni också det ?). Men han är också en Särimners son. Gång på gång, och ständigt och jämnt, återspeglas detta i hans konst, som kan vara ett porträtt av den store finske landsfadern Urho Kekkonen, till exempel, han som tvingades skriva under den sk ”Vänskaps- och Biståndspaketen” med Stalins Sovjet. Se här bara:

Jämför.. ser ni likheten ?

Särimner – lik en gud eller en regent på sin tron, har här svällt ut till rent mytiska proportioner, placerad rakt över presidentens porträtt. Vet ni vad Finlands förste president hette, förresten. Slå upp det själva, så får ni se. Den finska nationen har stått under Särimners uppenbara inflytande hela tiden, och det har Harro Koskinen också. Härmed tilldelas han Samfundets Särimners Kulturpris i Guld, med eklöv och svärd, för 50 år och mer i yttrandefrihetens tjänst…

Påminner inte Harro Koskinens porträtt av Särimner i Hlidskakjalf, eller ovanpå gudarnas tron – lite om Statyn av Tokugawa Ieasu – förste Shogun och Landsfader över det hedniska Japan, eller den bild av Gustav Vasa som landsfader över Sverige, som finns i Nordiska Muséet med texten ”Varen Svenske!” förresten ?? Det är nog ingen tillfällighet…

Haren och Hunden – en Hednisk fabel om ”Integrationens” omöjlighet.. (inlägg från 25 Februari 2015)

Den gamle spjuvern Albert Målare, eller Albertus Pictor – en av Sveriges mer kända satiriker – som jag berättade om i måndags målade på väggen i Härkeberga Kyrka – målningarna där räknas som hans ”magnum opus” – en liten illustration till en hednisk saga, som visar att han i allra högsta grad var en bildad man, som följde med sin egen tid. Här är den:

Det var en gång en Hund och en Hare, säger den hedniska sagan, som var goda vänner och ständigt ville vara tillsammans. Så en dag skulle de laga middag, och satte sig ned att röra om i samma gryta –  men se ! – detta gick alls inte bra.

”Vi måste ha i mera kött !” sa hunden.

”Nej, det måste vi inte alls !” skrek genast haren. ”Vi ska bara ha i grönsaker, men absolut inte något annat – och mera kål ska det vara !”

”Men lite kött då!” skrek genast hunden, som också ville äta sig mätt.

”Nej, bara växter – för jag är vegetarian!” fortsatte haren i myndig ton.

Mycket riktigt avbröt Hunden och Haren helt och hållet sina gemensamma matlagningsförsök efter det där, och insåg att det var bäst för dem att de gick skilda vägar, fast detta förstås inte hindrade dem från att vara vänner i alla fall. Kloka och förståndiga, som de båda två var, insåg de snart nog att olika saker och företeelser inte blir ett dugg bättre av att blandas. Hunden var bäst på att vara just Hund, och att försöka göra om honom, så att han tvangs äta Harens mat och till på köpet bli en Hare, skulle aldrig kunna fungera. Och Haren ville för sin del vara just den han var, och alltså fortsätta vara en Hare, utan att försöka bli en hund, som äter kött… Båda två accepterade de varandras gränser i fortsättningen, men lekte och hade roligt på söndagarna, och for runt och jagade varann, och så levde de utmärkt lyckliga hädanefter.

På samma sätt är det med kulturer, människor och exempelvis religion.

Ingen kultur kan samtidigt vara ”kosher” och ”inte kosher” för risken är, att någon grupp blir starkt missnöjd. Man kan inte sälja varmkorv gjord på griskött, såsom varande ”halal” och det fungerar helt enkelt inte för folk, att röra ihop alltsammans i en enda stor gryta, där det är både ”Halal” och ”Haram” samtidigt.  Ingenting blir heller bättre av att försöka blanda samman Asatro och Kristendom, som några alltmer fåtaliga ”fornsedare” vill – och vissa kulturer och idéer kan helt enkelt inte integreras med de vi har i Sverige. Sådan är sanningen, och även om det kanske är en obehaglig sanning för vissa; är den inte mindre sann för det.

Vi måste acceptera varandras gränser – och det är just det den lilla Hedniska fabeln – som skrevs av Aisopos, den grekiske sagoberättaren, redan omkring 600 år före kristus försöker lära ut. Blandar vi ihop kulturer och religioner eller civilisationer med varandra, uppstår bara en enda oaptitlig röra, eller ett multikulturellt mischmasch som inte gör någon glad, och som inte heller för mänskligheten framåt på minsta vis, eftersom det som driver mänsklig uppfinningsrikedom och framåtanda, just alltid varit olikheter och skillnader, och inte det faktum att en del mer diktatoriskt lagda kulturer velat nivellera, snöpa och kontrollera människorna – som kristendomen och islam alltid velat, till exempel.

Nu undrar ni förstås vad all denna hedniska lärdom har med Albertus Pictor att göra.

Jo, det ska jag berätta för er. På 1480-talet, när Albert Målare som bäst var aktiv i Härkeberga, ja då utgavs också Sveriges första tryckta bok, Dyalogus creaturarum moralizatus av boktryckaren Johan Snell på Riddarholmen i Stockholm. Det var närmare bestämt år 1483, och av denna märkliga hedniska bok, ”de skapade varelsernas samtal” har vi idag kvar 5 exemplar. Innehållet består till stora delar av just Aisopos djurfabler, helt oförändrade från antiken, samt också några andra sagor, där sol och måne samt planeterna talar med varandra. Mäster Albert var långtifrån okunnig om allt detta – och som senaste nytt ifrån den litterära världen, ett slags dåtidens ”bokrea” målade han alltihop på kyrkans vägg, så att alla skulle kunna lära sig något av det.

Här är en annan illustration av Pieter Bruegel den äldre, målad 1559 som en illustration till ett nederländskt ordspråk. Den utgör en variant av en saga som heter ”Räven och Tranan” och som också är Hednisk, och som fanns redan hos Aisopos, och långt före honom, förresten. Räven skulle en gång bjuda tranan på middag, och serverade kycklingsoppa på ett fat. Det kunde inte tranan, med sin långa näbb få i sig, och så fick räven hela måltiden för sig själv, vilket förstås var uträkningen med det hela. Men nästa gång bjöd tranan räven över till sitt, och serverade grodor i en kruka. Dem kunde räven inte få tag i, och än mindre svälja, och så satt han där med det tomma fatet framför sig, medan tranan åt sig mätt.

Sensmoralen är återigen, att det inte går att ”integrera” motsatta och helt väsenskilda kulturer och civilisationer med varandra, och att vi ingenting tjänar på att ens försöka med det heller, utan mår bättre av att låta Tranan vara just Trana, och Räven just en Räv, utan att diskutera vem och vilka som nu är vad, eller för den delen bäst.

Från Staden Mosul kommer samtidigt med detta nyheter om hur IS eller Islamska Staten där bränt upp ett helt bibliotek med 8000 oersättliga, antika manuskript.

Återigen visar sig dessa islamister som all kunskaps svurna fiender, ja som rena barbarer.

Från det kristna och katolska Irland kommer andra nyheter. Därifrån berättade BBC World Services – ett av hela Världens mest ansedda nyhetsmedia – hur fanatiska kristna och katoliker skändat och förstört en staty av den Keltiske Havsguden Manannán Mac Lir (förebild till Shakespeares ”Kung Lear”) eller den store havsmannen, som i vår egen Asatrogna kultur motsvaras av Njord, skeppsbyggnadskonstens Gud, även om vi inte ska förglömma havsdjupens Ägir, det fria vattnens Ran och himlens Tor också, som ju råder över allt väder till sjöss. Sinsemellan är de alla olika men ändå vänner, men de skall icke blandas !

Moderna katoliker fördärvade för en vecka sedan detta vackra konstverk, värt över 10 000 pund på Irland. De slog sönder det, reste en massa kors, med texter som ”du ska inga andra gudar hava…” och sina vanliga kristna galenskaper. Precis som islamisterna, visar de bara hat och intolerans – och så har de kristna alltid varit emot oss hedningar !

Också i Sverige har liknande saker hänt. Själv har jag varit med om att bevittna, hur en massa kristna galningar i Bagarmossen slog sönder ett hedniskt vi vid Ulvsjön, hur de reste en massa kors, och lämnade sönderslagna statyer och bibelcitat efter sig, samt mycket annat. En hednisk broder jag känner hämnades sedermera på dem i hemlighet, men hur det gick till, skall jag kanske berätta för er en annan gång – ty det var ett ganska lustigt spratt, och en underjordisk staty det då blir tal om…

Borta på Irland har soldater ur 2nd Batallion Royal Irish Regiment som deltog i en helikoptermanöver nu räddat den skadade statyn. Lojala emot sitt land och folk, som dessa tappra irländare ändå är, hoppas jag på att de nu återställer skadan – för vad allt kan inte en äkta ”army engineer” åstadkomma

The Ministry of Defence is delighted this unique statue has been found.”

Sergeant Major Wallace Mehaffey said the statue was found 300 metres from its original position and was badly damaged.

 

”Friheten är alltid värd att försvara” – gammalt arméordspråk…

Och det är skillnad på folk och slödder…

 

Historier från Florens #4: En sista Konstpaus (text från 24 Juli 2015)

Är jag ängel eller idiot?

– En smula av ingenting.

Jag går gärna och lägger mig naken
med slitna fotsulor och vackra ögon.

Och över sängen får du springa lättfotad
som flickorna i Botticellis ”Våren

– Lars Norén

Innan jag lämnar staden Florens åt sitt öde – för den här gången – tror jag att dess mest hedniske konstnär vore värdig ett inlägg på denna blogg. Han gjorde bara en handfull rent hedniska verk som stått emot de kristnas förföljelse intill våra dagar – alla de 50-60 andra underbara målningar av hans hand som avbildat rent hedniska motiv tvingades han nämligen bränna, och de blev uppeldade och förstörda tillsammans med många av de vackraste statyer, skulpturer, noveller, romaner, kläder och böcker mänskligheten någonsin skådat. All denna meningslösa förstörelse ägde rum redan under renässansen, och den var ett verk av de kristna, naturligtvis.

Förutom en del Mohammedansk förstörelse i våra egna dagar, och den kristne mördaren Behring Breiviks gärningar för fyra år sedan, lär den sk ”Bonfire of Vanities”, 7 Februari 1497 (samma år som Columbus upptäckte amerika) orsakad av den sinnessjuke fanatikern Girolamo Savonarola vara en av de värsta förbrytelser som någonsin ägt rum, och Savonarola mördade för sin del inte bara en hel kultur, han lär personligen ha varit ansvarig för flera tusen människors död också, genom att ha uppmuntrat till en orgie i mord, våld och hat – och ingen led mer av den än just den konstnär jag tänkt skriva lite om, för att höja ert allmänna medvetande och er bildningsnivå, ack ni hedna och ludna !

Kanske anar en del av er att det är Alessandro di Mariano di Vanni Filipepi (1445-1510) som vi nu har att göra med. Han är mera känd under sitt smeknamn, ”den lilla kaggen”, och i den engelsktalande världen har han förresten gett upphov till ett slags frågesport, i stil med frågeleken ”Tjugo Frågor”. Hans hedniska målningar lär vara en av de mest spridda verk mänskligheten alls känner, till och med idag, sådär 505 år efter hans död. Till och med Italienska Euro-mynt i olika valörer bär bilden av hans mest kända verk, liksom otaliga T-tröjor, kassar, reklamtryck, posters och reproduktioner av alla de slag. Datafirman Adobe har använt hans mest berömda bild för ett av sina dataprogram. En hotellbokningskedja använder samma bild och samma ansikte. Såhär ser det ut, förresten:

Namnet på konstnären som målade detta borde väl vara allom bekant, eller ?

Anledningen till att vi alls har kvar Sandro Botticellis mästerverk ”Venus Födelse” är att den hängde som väggdekoration i en av familjen Medicis lantvillor, långt utanför Florens, där den kristna mobben härskade. Familjen Medici var ändå de formellt styrande, även under de tre svarta år den religiösa diktaturen varade (1494 – 1497) och det var mycket nära, att Italien – och därmed hela Världen – fallit tillbaka ned i medeltidens mörker för evigt – precis som de kristna ville. Lyckligtvis tog historien en annan väg, och förnuftet segrade. Renässansen vann, och med den humanismen. Den kristna dräggen besegrades, i alla fall för tillfället. Därför har vi nu kvar målningar som denna:

Sandro Filipepi fick namnet Botticelli – ”den lilla kaggen” mest som ett öknamn. Det anspelar också på ”botta” på italienska eller ”butt” på engelska, alltså samma ord som betyder bakdel, rumpa, arsle eller stuss. Botticelli skall nämligen ha varit fikus, eller en äkta ”Florenzer” som det fortfarande heter på tyska, vilket var allmänt känt i stan, ända tills hans sena ålderdom. Och han gifte sig heller aldrig. Han lär själv ha sagt, att bara tanken på bröllop gav honom mardrömmar. 16 November 1502 står det i staden Florens tänkeböcker, att Botticelli blev officiellt anklagad för pederasti. Då var han minst 52 år gammal. Konstforskarnas uppfattning om anklagelserna går i sär – sant är att Botticelli led av dem hela sitt liv och även försvarade sig emot dem med hjälp av sina målningar (se nedan) – men bevisligen gillade han sköna kvinnor, och han avporträtterade särskilt en av dem om och om igen.

Här är hon igen – denna gång som 23-åring. Hon är också med som en av de tre dansande Gracerna i målningen ”La Primavera” eller ”Våren” – även känd som ”Venus Triumf”.

Oftast kallas de tre gracerna Aglaia,(”havsglansen” – precis som Freja heter Mardöll) som ska vara den ständigt givande, Euphrosyne – vars namn betyder den vänligt mottagande – och Thalia – ”överflödet” eller den ständigt återgäldande – men somliga män vill ha dem till att vara två eller fem, eller kanske en – somliga vill ju alltid ”sprida sina gracer” som det heter, medan andra män finner dem alla i en och samma kvinna. Själv har jag nu också en blond Venus i mitt liv, som jag älskar över allt annat, medan andra för länge sedan blivit ratade, av uppenbara orsaker och skäl, men när det gäller favoritmodeller är jag väl mer som Filippino Lippi, den ostyrige munken Filippeios son, som jag berättade om för några inlägg sedan. Avbilda och älska är inte samma sak. För övrigt retades jag lite med någon för ett tag sedan, och sade till henne:

– För övrigt vet jag någon som är ännu snyggare än du, fast bara lite… Och hon påminner också mycket om dig….

– ”Jaså!” sa genast någon, med en riktigt kylig underton, på kvinnors vis.

Jag fortsatte retas, och sa ”Jo, hon är blond också, precis som du – och så har jag en nakenbild av henne, ja en där hon är nästan naken, och är på väg att bli insvept i ett rosa badlakan av en annan tjej ”

– ”Nu räcker det!” sa någon, med mycket bestämd röst. Hur vågar du, hur vågar du komma dragandes med detta idiotiska snusk ! Tror du, ditt eländiga hedna svin, att jag bryr mig om ditt förflutna, eller kanske dina hålldamer !!”

Det var då jag langade fram den här bilden igen:

– ”Ja alltså, hon där i mitten är n-ä-s-t-a-n lika vacker som du, i mina ögon alltså – tycker du inte ? Och så är du förstås lite mer vältränad. Och så har du förstås snyggare vader och höfter…”

Det uppstod en sekunds tystnad i rummet. Sedan fick jag en kram, och en mycket intensiv blick till svar. Ni förstår säkert varför – det finns strofer i Hávamál som handlar även om detta, det är allt jag säger.

Botticelli – för att återgå till just honom – höll sig alltså till en och samma modell för nästan alla sina mest berömda och mest hedniska verk, och det var också henne som han hela tiden satte över allt annat, till och med när hon var död. Titta här. Samma ansikte. Nu står hon modell för ”Venus” i ”Venus och Mars” varom mera sedan.

Kristna konsthistoriker har ägnat hela volymer åt att förneka och osynliggöra Botticellis stora kärlek. Om och om och om igen har man förklarat, att det inte var något emellan dem – man har hatat just den kärleken, försökt dödförklara den, låtsas som den inte fanns…Det gjorde även vissa människor i Florens redan på 1400-talet, särskilt då den unga damens släktingar, hennes mor och hennes man – till exempel – eftersom hon faktiskt var gift med en helt annan man – hon blev nämligen bortgift redan som 15-åring (det var ganska vanligt bland adelsdamer på den här tiden) och hon kom faktiskt från Genua – inte fårn Florens. Dessutom var hon rik och berömd – mycket rik och berömd faktiskt och älskad och omtyckt av alla. Hela Florens (som dåförtiden hade ca 100 000 invånare) ansåg att hon var den vackraste av alla – i alla fall ibland dåtidens ”jet set” och adel.  Poeter skrev dikter till hennes ära, där hon jämfördes just med den böljeskumfödda Venus – Genua (som jag också besökt) är ju inte för inte en kuststad.

Simonetta Vespucci hette hon – glöm aldrig det namnet – fast hon föddes som ”della Volta” – och visst – det var något elektromagnetiskt över henne – hon tycks ha fått stort inflytande över precis alla i sin omgivning – och trots att katolikerna än idag håller på och osynliggör henne, var hon en av de mest synliga personerna i hela sin generation, hela Europa över. Höjdpunkten kom nog redan 1475, när hon – 22 år gammal – hyllades som ”skönhetens drottning” vid ett stort tornerspel på Piazza Sancta Croce – fortfarande ett av Florens vackraste stad – där Giuliano – Lorenzo ”Il Magnifico” Medicis egen bror bar ett handritat och handmålat banér av just Botticelli, där hon visades som Pallas Athena, vishetens gudinna, med hjälm och allt.

Dessutom förekommer hon också på den här tavlan, ”Pallas och Kentauren” som en del historiker menat skulle vara en politisk allegori för en allians mellan Kungariket Neapel (Kentauren) och Republiken Florens (Gudinnan i Bilden, vars dräkt pryds med Medicis tre guldringar) men som andra tolkat som en bild av förhållandet mellan Manligt och Kvinnligt i tillvaron, om än en något gåtfull sådan. Alla Botticellis konstverk har flera betydelser, dolda meningar, konstnärliga och intellektuella rebusar, som samtiden förstod helt ut men som gått förlorade för en del av oss – även om även turister från Sverige håller med om att salen i Ufficierna, där de visas – nästan gör en berusad, knäsvag och yr vid anblicken av så mycket skönhet på en och samma gång.

Också den lilla tavlan ”Mars och Venus” som finns i London talar förresten just om förhållandet mellan man och kvinna – och alldeles speciellt om förhållandet mellan Sandro och Simonetta – de två som aldrig fick varandra i verkliga livet, därför att hon var den rikaste och vackraste i hela Florens, och han bara en fattig konstnär… Konstnärer stod inte högt i kurs socialt sett – de var visserligen erkända som hantverkare, ungefär som ovanligt skickliga snickare eller guldsmeder (Botticelli var guldsmed från början, och dessutom var han boktryckare med eget förlag och verkstad – han ägnade minst tjugo år åt utgivning av konstböcker, bland annat än aldrig fullbordad version av ”Divina Commedia”) men även om de kunde vara ledande i borgarklassen, så var de ingenting, nada, niente och noll emot adelns absoluta toppskikt, dit Simonetta hörde. Dessutom var hon också släkt med Amerigo Vespucci – en annan av Amerikas upptäckare, som också var en av Spaniens mest berömda amiraler, och tillika kartograf – om det kan intressera.

Någon har sagt att ”Pallas och Kentauren” skulle vara den allra mest gåtfulla av Botticellis hedniska målningar – de som tillkom mellan 1470 och 1476, då Botticelli förlorade Simonetta för alltid, och fram till 1492, då den kristna terrorn började ta över.  Landskapet i bakgrunden sägs vara Neapel-bukten, medan Hillebarden i Pallas hand ser alldeles för stor och tung ut – själv tar jag den som en symbol för Marco, Simonettas frånvarande man, samt släkten Vespucci; som kunde klämma till honom ordentligt, ja till och med mörda honom om det behövdes. Mord i den tidens socitet var vanligt. Bianca Cappello (som också var blond) blev giftmördad, sådär 100 år senare – eftersom hon var ingift i Medici-familjen. En annan av Medicis, Petro di Medici, ströp sin egen hustru till döds med den något originella metoden att lura på henne ett hundkoppel i sängen, och sen hissa upp henne i det tills hon kvävdes. Detta hände 11 Juni 1576, och 1400-talets umgängesvanor var inte så mycket bättre.

 Ingift i familjen Medici – avbildad i sin bröllopsklänning, begraven i samma klänning…efter att ha mördats..

Simonettas och Sandros förbindelse var kanske något riskfylld, eftersom den uppenbarligen pågick i flera år. ”Venus Födelse” målade Sandro dock först klar nio år efter Simonettas död, och även om hon är lättklädd eller nästan helnaken på minst tre av hans tavlor, verkar just den bilden bara vara en tavla ur minnet, eller som han ville minnas henne. På ”Pallas och Kentauren” vrider sig den senare nästan i smärta, medan Gudinnan (som är Simonetta ) verkar nästan medlidsam, och kärvänligt stryker honom över kinden, som om hon ville säga ”Det är ok, jag finns ju hos dig. Vi kan fortfarande träffas – och vi kan låtsas inför världen att vi bara är vänner, ingen behöver ju få veta om oss – det vet ju bara vi två, eller hur ?” Eller – visar hon vänlighet och kärlek emot honom, också när han förtjänar det som allra minst ? Kristna tolkare ska ha sagt, att Pallas står för intellektet, medan Kentauren är begäret, och den råa sexualiteten.  Själv tror jag Botticellis syn på sex var en annan, och avsevärt frigjordare, liksom hos de flesta i hans samtid.

Det syns rätt tydligt på den här bilden:

Venus ligger där i en vacker, halvgenomskinlig klänning eller kanske ett elegant nattlinne, med sina allra vackraste smycken. Ett av dem – bröstsmycket – är en blomma i Lapis Lazuli – halvädelstenen som bara finns i Afghanistans berg, och som importerades därifrån redan på faraonernas tid – som guldsmed var också Botticelli noga med detaljer. Hennes hår är välfriserat, in i minsta detalj. Hon behöver inte kamma eller styla sig själv – rik och berömd som hon är; kan andra göra det åt henne. På hennes läppar lyser ett segervisst leende, och det råder ingen tvekan om vem som är den starkare i det här förhållandet. Mars är fullständigt bedövad, ja medvetslös, totalt utslagen och knock out. Runt hans huvud svävar – om man tittar efter – en getingsvärm – Vespucci – på Italienska. Tydligare kan det inte sägas, eller hur ?

Fyra små lurviga troll – eller smådjävlar – leker med Mars rustning, som han för en gångs skull tagit av sig. Han litar uppenbarligen totalt på sin Venus – inför henne kan han vara vapenlös, vilket han aldrig är i vanliga fall, och kanske känns det också skönt och naturligt att vara naken i hennes sällskap. Han kan sova ostört, vila hos henne utan att någon bryr sig. Från hans ena finger hänger något som konsthistoriker säger skall vara en flöjt, vilket tyder på att Mars har blivit ordentligt ”flöjtad” på italienska eller blåst skulle vi säga på svenska. (Jfr det tyska slippriga uttrycket ”blaskonzert” eller ”jemand blasen” som betyder något helt annat – kanske är det vad Venus just nu har i sinnet, eller vad hon tänker på ?)

Konsthistoriker har också anmärkt, att en annan detalj – frukten, som smådjäveln längst ned i högra hörnet döljer i sin vänstra hand (Varför är Mars bröstharnesk av grå plåt, helt utan utsmyckningar, när hjälm och lans är blånerade och förgyllda – var det bara något som Botticiellis gesäller – han hade en hel verkstad med medhjälpare för varje tavla – glömde bort, eller ?) skall vara en spikklubba (datura stramonium).  Växten innehåller Skopolamin, som för det första är ett narkotiskt preparat som kan framkalla medvetslöshet och starka muskelkramper – under 1400-talet användes det både som afrodisiaka och abortmedel – vilket ger en ganska illavarslande bild av Venus och Mars förhållande, eller vad de äckliga små djävlarna (som kanske symboliserar omvärlden, eller människorna runt kärleksparet) håller på med.

För övrigt är spikklubba en av ingredienserna i häxors traditionella flygsalva, vilket är ett rent djävla ”fornsederi” och inget anständiga människor eller unga älskande ska hålla på med. Inte gamla älskande heller förresten – den terapeutiska marginalen, eller mellanrummet mellan effekt och förgiftning är väldigt liten – men Botticellis tavla handlar helt uppenbart om en kärlek som är hotad, eller som inte är erkänd – trots att Venus och Mars verkar trivas mycket bra ihop, och ser så trygga ut tillsammans. Omvärlden hotar dem. Man vill dem illa, man försöker skada dem och hålla dem åtskilda. Kanske är det vad han försökt säga med sin tavla.

Särskilt en detalj – smådjävulen som håller på att ”blåsa revelj” i Mars öra – är intressant. Detta kan vara ett exempel på ”Ohrenblaserei” som man säger i sydliga länder, eller att ”tuta i luren” om folk. Ryktesspridning med andra ord, ont förtal – skvaller. Kanske skvaller om fru Venus ? Vi vet inte, men det är en möjlig tolkning. Mars verkar döv och blind för det mesta – han bryr sig synbarligen inte alls om skvallret, som de otäcka djävlarna sprider ut. En av Botticellis andra målningar heter just ”Förtalet” och den skall jag återkomma till här nedan.

Och för övrigt – vad betyder det, att bara Venus är vaken på tavlan ? Hon verkar inte ”se” eller varsebli smådjävlarna, som kryper och kravlar och stör och tutar och bär sig åt – hennes blick är antingen bara riktad på Mars, eller också ut ur tavlan, åt ett annat håll. Finns Mars bara i hennes föreställningar om den ideale mannen/älskaren och hur han borde se ut enligt henne (Mars verkar lite för vek och sötaktig, han är mest tillkommen efter de Florentinska David-statyer jag nämnt i ett annat inlägg) och är hon i själva verket ensam på bilden ?

En del konsthistoriker har tolkat bilden så.

Man har påpekat, att bilden kan ha suttit på en ”cassone” eller brudkista (ordet har givit upphov till svenskans ”kassun”) i vilken Florentinska damer under 1400-talet förvarade den dyrbara bröllopsklänningen – som sällan var vit – nattsärkar och privata brev. I så fall kanske bilden bara handlar om en adelsdam, som drömmer sig bort från vardagen, halvliggande i sitt palats, och som i sin fantasi ser Mars och allt det andra. Men varför då alla direkta referenser till Vespuccis, som getingsvärmen, och så detta med spikklubban ? En sådan brudkista vore nog mer än lovligt ”vågad” även för 1400-talets publik, och den skulle nog vara ganska svårsåld i dåtidens Florens. Inget någon skulle ha i sina privata gemak, om de inte ville stöta sig med de styrande i staden.

Natten mellan den 26 – 27 april 1476 dog plötsligt Simonetta Vespucci, med den påstådda orsaken lungsot. Tuberkulos är annars en hemsk, allt förtärande sjukdom, och den borde alla redan ha märkt på henne långt tidigar, inte minst eftersom hon var en firad skönhetsdrottning, och stod modell för många fler konstnärer än enbart Sandro Botticelli. Blev hon förgiftad ? Dog hon plötsligt, knall och fall, innan hon ens hann bli 24 – och i så fall av vad ?? Hennes grav, i kyrkan Ognissanti, har mig veterligt aldrig blivit undersökt och öppnad, trots att man gjort så med Medicéernas gravar i San Lorenzo, till exempel.

Sandro Botticelli, för sin del – ska omedelbart efter hennes död ha målat den här tavlan:

Tavlan heter kort och gott ”Förtvivlan” och skildrar en man utanför en kyrkport, som mycket påminner om Ognisantis. Enligt legenden ska Sandros egen reaktion ha varit än mer våldsam. Han ska ha rivit sönder sina kläder, och offentligt ha kastat sig ned på Simonettas grav; samt vägrat gå därifrån, när kyrkan stängde. Han vägrade äta, han vägrade dricka. Sådant uppträdande måste ha framstått som ytterst störande, ja opassande – man kan ju tänka sig vad Simonettas man Marco – som fortfarande var i livet – eller hennes släktingar – tyckte om detta. Sandro Botticelli skall också ha blivit bortsläpad från Simonetta Vespuccis grav med våld, samt inspärrad i klostret San Marco, där Savonarola – den fanatiske Dominikanermunken – härskade. Man tvingade honom att bikta sig. Dominikanerna stod också bakom inkvisitionen, Katolska Kyrkans genom tiderna mest fruktade domstol. Botticelli tvangs förstås om och om igen försäkra att det inte varit något mellan honom och Simonetta Vespucci alls – och hädanefter skulle han bara få måla Madonnor och andra kristna motiv.

Han blev sig aldrig mera lik. All glädje i hans konst försvann.

Konsthistoriker av alla sorter, i alla länder är helt ense om att Botticelli måste genomgått en allvarlig kris, liknande hjärntvätt, och hans senare bilder liknar paradoxalt nog 1300-tals målningar, gjorda i en stil som de kristna fanatikerna gillade. Under Savonarola var dans och musik förbjudet. Hednisk litteratur var förbjudet – knappt några andra böcker än bibeln tilläts. Kvinnor fick inte gå ut med håret obetäckt, eller ens visa sitt hår – som på Botticellis tidigare målningar. Firande av födelsedagar var förbjudet. Bärande av kläder i fel färg var förbjudet – inget annat än tjockt ylle, grått, vitt eller svart var tillåtet. Allt annat var syndigt, förkastligt och fel – och medförde antingen spöstraff och böter i det här livet – samt helvetet efter döden. Inte undra på att Botticelli blev dyster till sinnes.

Precis när de kristna höll på att gripa makten – genom en rasande mobb – målade han den här tavlan – den sista av hans ”hedniska” bilder:

 Tavlan skall handla om den grekiske målaren Apelles, som förs inför Kung Midas – en härskare med åsneöron – medan en verklig Skitstövel, som symboliserar Hatet, frambär sina groteska, påhittade anklagelser.

Två kvinnor, Dumheten och Misstanken viskar i Kungen-makthavarens öron. Tre andra kvinnor, Bedrägeri (pyntad i lysande rött) Förräderi ( i oskuldsfullt blått) och Skvaller (som springer omkring och drar förräderiet i håret) släpar in konstnären, vars händer är sammanbundna. Han får inte ens försvara sig. Dessutom är han naken, och får inte se de löjeväckande ”bevis” som Hatet med sin brandfackla som bäst lägger fram.

Bakom detta tvivelaktiga sällskap står Visheten – en Odens-liknande gammal man i kåpa, som är den ende i hela rummet som kan se den nakna Sanningen som i form av ”Venus” (från Botticellis egen ”Venus födelse”) står ensam och avklädd för sig själv, längst ut till höger och bild. En del konstkritiker har velat se homosex-anklagelserna emot Botticelli i denna bild, men den kan nog snarare handla om stämningen i hela Florens i början på 1490-talet, när det hela höll på att gå över styr..

 

Titta på den här bilden. Det är en detalj ur ”Lucretias historia” som Botticelli och hans medhjälpare ska ha målat någon gång under det sena 1490-talet. Motivet påstås som vanligt vid den här tiden vara antikt eller historiskt, men Botticelli skildrar sin egen vardag, och vad som faktiskt pågick runt omkring honom, i staden han levde i. En kvinna kommer ut på gatan ur sitt hus, men har på sig kläder i fel färg, och har dessutom ingen slöja på sig. Genast kommer en kristen legoknekt med en dolk i handen, och vi kan alla förstå vad som kommer att hända med kvinnan… Minst 30 000 personer – de flesta kvinnor – lär ha dött under Savonarolas förföljelser. Somliga historiker säger att det var betydligt fler, andra förnekar och osynliggör som vanligt.

Se här !

Kvinnans anhöriga skriker, gråter och beklagar sig – men det hjälper förstås inte ! Hon är praktiskt taget död – det historiska motivet handlar om våldtäkt – och i sex-sju års tid målade Botticelli – han som hade varit den gladaste av människor och den kärleksfullaste av Hedningar, med sina hyllningar till Venus och livet – bara sådana här tavlor…

Många gånger målar han städer och torg som är ödsliga och tomma. Fönster och dörrar står tillbommade. Gestalter i långa kåpor – mest präster och soldater – virvlar runt, som i ultrarapid, som i en dålig film. Under ett krucifix ligger några ädlingar på gatan och spyr ut djävlar. På ett torg i staden ligger två ruttnande lik i öppna kistor. Ett annat färskare lik – med uppbunden haka – det var en ung man i sina bästa år – har just dött, och med stor åskådlighet skildras hur förbipasserande nästan kräks av den fräna likstanken. Pesten har kommit till Florens, och det skedde också i verkligheten. Botticelli målade bara vad han såg med egna ögon, och hur det blev för honom och alla andra, när de kristna tog över i stan.

Till slut vaknade folk ur den långa mardömmen. Savonarolas kristna sekt förbjöds – och Borgia-Påven Alexander VI bannlyste honom faktiskt – eftersom alla dessa medeltida fasoner inte gärna kunde få fortsätta längre. Savonarola brändes till sist på bål tillsammans med två av sina mest fanatiska anhängarna, mitt på Piazza della Signoria – själva Gamla Stans Stortorg – i Florens. Det såg ut såhär:

Botticelli hade under tiden blivit gammal, fattig och sjuk. Ingen ville ju veta av hans tavlor längre, och förutom några helgonbilder, sålde han dåligt. Boktryckeriet gick i konkurs, för i kristna länder och i fundamentalistiska diktaturer lönar det ju sig inte att försöka publicera böcker. Man har till och med sagt, att perspektivförskjutningarna i en del senare målningar berodde på synfel, eller att han började lida av förlamningar, reumatism och värk, fast han inte var mer än 55-56 år gammal. Tiden han hade suttit inspärrad i Savonarolas kloster hade knäckt honom. Hans hälsa var förstörd. Han målade den här bilden av Lucifer, det kristna monstret, i färd med att äta upp hela världen:

Bara en gång till spände Sandro Botticelli musklerna på allvar, och lyckades få till en verkligt glad eller innerlig bild, ungefär som i hans tidigare hedniska konst – den som bara finns kvar i fem-sex verk, men som nästan helt förstördes på Savonarolas många bokbål och helvetes-eldar.

”Den mystiska födelsen” från 1501 – Botticelli levde 9 år till – men slutade måla efter den här bilden – har visserligen ett kristet motiv i mitten, och så änglapar som kramas längst ned – samt en ringdans i himlen helt och hållet bestående av kvinnliga änglar med Simonetta Vespuccis flygande lockar och ansikte. Man talar om Botticellis bekantskap med filosofer, och hans intresse för nyplatonism. Men ändå – hans kärlek till Simonetta, kärleken som alla andra hatade, kärleken som alla försökte förbjuda och förhindra – var lika stark ändå.

Hans sista önskan lär ha varit att få begravas vid hennes fötter, så att de skulle kunna vara tillsammans i nästa värld – precis som på bilden av ”Venus och Mars”. Så blev det också.

Och över Savonarolas gravsten – som jag spottat och stampat på, i rent förakt – dansar Florentinarna idag en glad vals. Liksom Botticellis änglar. Jag har själv sett det, jag har själv stått där, jag har själv fotograferat det med egna ögon. Kärleken övervinner allt. Till och med kristendomens hemska pest, svärmödrar, omgivningar, skvaller, förtal, falska vänner och tusen försakelser. Den är Hednisk till sin natur, liksom själva livet – därför kan den aldrig besegras, trots alla de, som vill förgöra den..

Sam Flegal tolkar Havamal… (inlägg från 24 maj 2016)

”Mer ska mer ha, sade bonden om ölet” lyder ett svenskt ordspråk. Och för er som inte fått nog av den Moderna Asatrons poesi, vill jag bara erinra om den glade konstnären Sam Flegal borta i USA, och hans crowd-fundade Hávamálsprojekt. Han vill göra en illustrerad version av diktverket nämligen, och hittills lär han ha åstadkommit över 40 tuschteckningar. Jag har skrivit om hans konst tidigare i den här bloggen, och även publicerat ett par exempel, vilket jag tycker mig kunna göra då det ju blir svårt att kommentera konstverk utan att visa dem, eller åtminstone ge en länk eller två så att alla kan få skapa sig en egen uppfattning, för konstens och yttrandefrihetens skull.

Så sant som det är sagt – eller sjunget och drucket ?

Sam Flegal använder sig av den så kallade Bellows-upplagan, efter en Henry Adams Bellows som översatte Eddan till engelska år 1935, och som sedan dess räknats som en klassisk översättning till det språket, även om jag för min del rätt ofta föredrar WH Audens, som är mer poetisk – till skillnad från vår egen klassiska svenska översättning av Erik Brate, är nämligen Bellows lite väl oprecis och översätter väldigt prosaiskt, eller inte så nära textens ursprungliga ordalydelse och betydelse, vilket är synd.

Idag kan alla som kan läsa Norröna, eller har tillräcklig kunskap om de nordiska språken ladda ned Gudni Jonssons transkription till Isländska, som räknas som den mest fullständiga uppteckning som någonsin gjorts av Hávamál i original. Ifall man är kunnig nog, kan man också kommentera, utvärdera och jämföra olika översättningar, vilket underlättar förståelsen av verket – också på ett andligt, och inte bara språkligt eller historiskt-kulturellt plan, och det förvånar mig storligen, att en del människor – inte minst här i Norden och Sverige – aldrig tagit sig tid nog att läsa Hávamál som den verkligen ska läsas  – när så många andra människor i helt andra delar av Världen faktiskt känner sig inspirerade av kvädet !

Här nedan skall jag göra en del jämförelser med min egen översättning, som inte blivit utgiven ännu, men som kommer att publiceras som ”motupplaga” till en viss Lönnroths version, så snart det blir dags för den saken. Först en av Hávamáls ”Ölverser” som behandlar Odens jakt efter det första ölet, och hur han ensam gjorde sig förtrogen med det – så att vi människor slipper att göra oss själva onyktra och bära oss åt – Oden har redan gjort det åt oss, och talar av egen erfarenhet, när han varnar oss för rusmedel, (se i 11-13:e strofen )ty…

Bellows räknar Hávamáls strofer på annat sätt – ett misstag många översättare gjort, men i 105:e strofen står det riktigt nog:

   Gunnlöð mér of gaf gullnum stóli á / drykk ins dýra mjaðar; /ill iðgjöld / lét ek hana eftir hafa/ síns ins heila hugar,/ síns ins svára sefa.

I min egen version blir detta:

Gunnlöd mig gav på guldstolen / en dryck av det dyrbara mjödet/ Illa återgäld /lät jag henne efteråt få / för hennes heliga hug/ för hennes svåra sorg.

Den första strofraden, inklusive ”gullnum stoli á” torde vara ganska lätt att begripa, och det står att mjödet var dyrbart, inte att det var ”marvellous” eller underbart i och för sig. Formen ”Sins ins” som återkommer i inledningen på de två sista strofraderna är dativ, alltså ”hennes” på modern svenska, och även om ”heila Hugar” också kan översättas ”hela Hug” eller hennes hela sinne, det vill säga jättinnan Gunnlöd – som väl också kan tänkas vara ett annat namn på Gerd, moder jord, mjödets och det godas förvalterska, gav sig åt Oden helt och fullt, utan ånger, utan baktankar, helt oreserverat; men för Asarnas och människornas skull måste han föra hem Mjödet till Valhall, så att Jättar och troll inte kunde komma åt det – Hávamál betonar också i sina sista slutstrofer, att kunskapen och det bästa i livet inte kan delas med alla, eller de som ingenting vill och ingenting kan förstå i alla fall, utan i sin okunskap bara förstör det finaste livet har, likt okunniga ”fornsedare” och annan tvåbent boskap.. Andra engelska översättare har skrivit att Gunnlöd skulle vara ”bold and passionate” – ”modig och passionerad” alltså, men det här är översättningar som leder tanken helt fel, och som använder en kvinnosyn och uttryck som inte alls finns i originalet. Det står inte ett enda ord om någon särskild utlevelse eller ”mod” från Gunnlöds sida, utan bara att hon var ärlig, ”helhjärtad” och utan svek.

Odens möte med Gunnlöd, som det skildrades av den tyske konstnären Emil Doeppler på 1800-talet. Jämför med scenen ovan.

Det står inte alls, att Gunnlöds hjärta skulle varit ”heroiskt” eller att hennes ”ande” – spirit – skulle ha varit ”sårig”.  ”Spirit” är ett helt igenom kristet ord som inte finns i Eddan eller Asatron, lika lite som föreställningen om en ”själ” – Alla har en Hug och en Hamn, således TVÅ själar, eller med en mycket exaktare fras intellekt, respektive känslor. Oden ångrar mycket väl sin mjödstöld, eller att han svek Gunnlöd på det känslomässiga planet, men intellektuellt vet han, att mjödet måste räddas ändå. Så förvandlade han sig till en stor örn, och flög stinn hem av mjöd till Valhalls port, medan Suttung, ”den besuttne” eller Gunnlöds man också förvandlade sig till en örn, och satte efter honom.

Oden – som flyger först – och Suttung i Örnhamn enligt Loptsons Edda från 1600-talet. Lite av mjödet for i hastigheten ur Oden baktill, och det blev ”fornsedares” och Skithus-poeters lott…

Nu menar jag inte det här som någon kritik emot konstnären (vars verk jag tycker mycket om och uppskattar) men däremot emot Bellows översättning. Något översättare i alla tider måste akta sig för, är att ändra värderingar, åsikter och ”tonfall” eller ordval som finns i originalet, bara för att det skall vara ”Politiskt Korrekt” eller därför att ”läsarna tycker annorlunda idag” eller något annat sådant. Håller man på på det befängda viset är man för det första inkorrekt, för det andra en dålig översättare, och sysslar även med dålig vetenskap – eftersom en del översättare – typ Lars Lönnroth med sin ”mannar all herliga mannast” översatt som ”pojkvasker” inte bara missar innebörden väldigt grovt, utan också förvanskar originalet. Ett slags halvtaskig PK-Edda, med andra ord, eller en förflackning, som vuxna människor helst vill slippa.

Låt oss ta en annan – och mycket simplare – strof ur Bellows, suveränt illustrerad av Sam Flegal, som enligt min enkla uppfattning fångat innebörden bra och tydligt nog. Här handlar det inte om någon mytisk text, men enkla och nästan prosaiska goda råd och allmän livsvisdom, som vi ska se…

I original heter detta:

I vindi skal við höggva/,veðri á sjó róa/,myrkri við man spjalla/,mörg eru dags augu/;á skip skal skriðar orka/,en á skjöld til hlífar/,mæki höggs,/en mey til kossa.

Och i min översättning – som jag av andliga skäl vill ha så noggrann som möjligt,  utan betydelsemässiga förändringar, så blir detta:

”I vind ska du timmer hugga / i medvind segla / och i mörker med möar nojsa / Många är dagens ögon / Ett skepp ska orka skrida. / Man har skölden till skydd / svärd till hugg / och kvinnan till kyssar…”

”Vidh” är egentligen ved, men också ”skog” som i Mirkvidhi, den mörka skogen. Här översätter jag timmer, för tydlighetens skull. I nästa strofrad står mycket riktigt ”roa” som ordagrannt är ro, men också ”färdas” i allmänhet – jag har bytt ut det emot segla, vilket är en något fri översättning, men en lättbegriplig. ”Spjall” är prat, samtal – och moderna islänningar använder detta ord för ”chatta” i sociala media – vi kan också minnas Eddakvädet Forspjallsljod, till exempel – om vi är visa nog att komma ihåg dess innehåll. Jag har spelat viss nutida svensk musik, inspirerad av just det kvädet för er, och då borde ni faktiskt begripa.. De två strofraderna ”Många är dagens ögon” och ”Skeppet ska orka skrida” (här har jag behållit det ursprungliga ordet i texten) är egentligen isländska ordspråk, som är varandras motsatser, så att säga. ”Dagen har många ögon” kan tydas till en uppmaning att vara försiktig och hålla sig stilla, men skeppet som ska duga till att segla, är det rakt omvända. Oden ger oss rådet att smida, medan jäntan är varm, och antyder att den som vågar, vinner – medan försiktighet eller list i kärlek också är en bra egenskap. ”Hlifar” är också bål, liv, kropp – men här gör jag en fri översättning – och slutet kan ni ändå inse.

Sammantaget – som man förstår – konstaterar Hávamáls skapare att allt har sin tid, och att allt, som ska bli bra gjort och hålla, måste göras i det rätta ögonblicket.

Vi lever än i Frejas månad, några dagar – och nu går jag att söka mina Husfrejor.

Att läsa Hávamál är att inte låta sig förblindas av nutidens eller nittonhundratalets hastigt förbiflimrande skuggor. Det är att lyssna på texten och försöka begripa vad som sägs, när den Gamle vise Thulen berättar om sitt liv, och allt han hört och sett – bland annat..

En mästare besöker Stockholm – Mark Bodé är i stan… (30 Aug 2016)

Jag vet inte längre varför eller hur det kom sig, men alltsedan mina tidigare tonår under 1970-talet, gillade jag undergroundkonst, alternativa serietidningar och annat sådant. Det gör jag i och för sig fortfarande, men kanhända i mindre doser eller mindre omfattning än förr. Två av de tecknare som följt mig genom åren, däremot; är Vaughn Bodé (1941-1973) och hans son Mark Bodé, sådär ett år äldre än mig och fortfarande i allra högsta grad verksam konstnär. Han är tecknare, målare, professionell tatuerare och grafitti-konstnär, känd från nästan varenda kontinent på Jordklotet och har väl snart besökt varenda land och stat som tänkas kan, utom möjligen länder som Nordkorea, Burma och Vitryssland.

Mästaren själv och ett ”Work in Progress”

Följaktligen är det bara rätt och riktigt och på alla sätt passande att han nu – till slut ! – besöker Stockholm, Sverige också, och det har han gjort med besked i helgen, dels genom en utställning på Seriegalleriet, St Paulsgatan, Södermalm och dels genom en tio timmars arbets-session inför publik i Snösätra Grafitti Hall of Fame (ett gammalt industriområde, adress Rågsved) där hans – och den svenska grafitti-elitens verk till far och son Bodés ära nu kan beskådas. Dessutom kommer han medverka i något som heter All-in Body Art (mindre intressant för min del) vilket är tänkt att gå av stapeln 2-4 September, även om jag än så länge inte vet något om lokalen och platsen för det hela.

Jag kanske borde börja från början och förklara kulturfenomenet Bodé genom att börja i 50-talets USA där Vaughn växte upp – antagligen hos tyskättade föräldrar och senare hos en morbror, men det gör jag inte. Istället blir det här ett exempel på ”Gonzo Journalism” eller mina egna bloggar, precis som vanligt. Dagen då jag ger mig av till Södermalm, inte mera en arbetarstadsdel, utan en trendig stadsdel för hipsters etc är en solig lördag, varm och härlig som i Californien, eller som i San Francisco, kanske den mest Europeiska eller internationella bland USA:s storstäder, och självklart den stad där Mark Bodé annars bor.

Gatorna är överfulla, och hela stan är fylld av ortsbor och turister. Alla tycks njuta av solen, och vad som kan vara den sista helgen på det som varit en lång och vilsam sommar; men själv är jag hungrig och känner mig därför rastlös. Därför uppsöker jag inte Seriegalleriet med en gång, trots lördagens vernissage och alltihop. Jag går in på ett alldeles för trendigt fik med alldeles för ny inredning, vars alldeles för trevliga personal försöker alldeles för hårt att ge intryck av att deras café funnits här i evigheter, och ändå är hela inredningen, med bardisk och allt, bara ditfraktad sedan i maj. Jag beställer en toast med falukorv – en maträtt som ger intryck av att vara genuin och lite arbetarklass – ska det vara ”Söder” så ska det, men finner – när det trevliga äldre bögparet bakom disken äntligen blir klara med min beställning – att hela anrättningen – som bara kostar 40 SEK – inte är mycket större än en tjuga eller en Dollarsedel. Den smakar åtminstone Falukorv på riktigt, och jag tänker på någon i den korvens ursprungsort vars läppar också smakade så, fast utan Slotts senap. Så vredgas jag över mitt kaffe – man kan inte få en hygglig kopp här under 70 SEK, beslutar att återigen glömma denna någon, gå på den där vernissagen och tänker på vad Cheech Wizard – en av Vaughns figurer, som Mark ärvt – skulle sagt om vilket slag av läppar det gällde. Upptill eller nedtill ? Bak eller Fram ?

”Whatever” men Tor – guden Tor, Asa-tor själv står staty på Mariatorget, alldeles runt hörnet till den lilla lokal där vi nu befinner oss – och den visar sig vara ovanligt välbesökt !

En lång kö sträcker sig ut på gatan, fastän det hela började för tre timmar sen vid min ankomst, och därinne är det ännu trängre. Själv hade jag trott att det bara var de verkliga konnässörerna eller möjligen serienördarna som skulle hitta hit, men det säljs T-shirts utanför – mot kontanter eller Swish – vårt nyaste betalningsmedel, för dem som inte vill ta ut det in natura – och Mark Bodé själv sitter inne vid ett litet bord bredvid kassan och signerar just nu de nyinköpta tröjorna av hjärtans lust, samtidigt som han med söker och van hand ritar små ödlor på dem med filtpenna. Han har mycket att göra – det är ett som är säkert – för strömmen av besökare sinar aldrig, och förutom originalkonstverk för det facila priset av 3000 – 12000 SEK kan man se en hel rad intressanta skisser i blyerts, som visade hur Vaughns numera klassiska teckningar kom till. Jag märker att de flesta besökare är minst en generation – eller till och med två generationer eller tre-fyra årtionden yngre än jag. De flesta verkar vara insatta i det här med grafitti, street art och liknande prylar – det är inte jag – jag är bara en gammal hedning med breda intressen, och ett rikt förflutet, så jag utbrister stilla ”Oo var Dish” (referensen förstås av de invigda) och beslutar mig – likt Cheech Wizard och även Cobalt 60 – varom mera sedan – att inte störa en hårt arbetande konstnär som jag bara känner lite grann på Facebook, för det här är äkta hantverk, en roadshow och hårt arbete – cirkus Bodé är nu i stan – och därmed förbli anonym, min vana trogen.

Vi kanske ska ta det här med ödlorna, grodorna och brudarna först – och detta med Vaugn Bodés liv – innan jag ger mig in på att försöka förklara Cheech Wizard, och dennes konceptuella framtoning, så långt det nu är möjligt. Mark Bodé gör det i alla händelser bättre själv, och jag är inte den som stjäl andras åska (Torstroende som jag är !) eller någon som bryter emot copyright. Om jag ”lånar” en hel rad privata foton, teckningar och annat just nu, är de därför att de för det första kommer från internet och därmed public domain, och för det andra därför att jag har det vällovliga syftet och ädla ändamålet att skriva en recension som varken Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet eller något annat exempel på mainstream media någonsin kommer publicera, för här i landet kommer Vaughn & Mark Bodé nog att förbli underground ett tag till, tror jag – fast deras fans är många, många fler än vad jag själv insåg…

Typiska ödlor i Bodé-stil – här som grafitti…

Marks far Vaughn började som kommersiell – och oerhört produktiv – illustratör på universitetet, och illustrerade därefter allting – barnböcker, science fiction, 60-talets alternativa press – East Village Other och andra – liksom massor av underground-serier. Han nådde ett visst mått av berömmelse på 1970-talet, och var alltid något av en ”andlig sökare” eller i hög grad en man av det 1960-tal han kom ifrån, samtidigt som han nog aldrig hade känt sig hemma i 1950-talet. Han genomlevde en kort period i Amerikanska Armén – vilket syns – men slutade som en självutnämnd ”Cartoon Messiah” eller ett slags Guru och predikant, kan man säga, som i tecknad form lade fram vad han ville säga om tillvaron och Världen – och förutom det faktum att han faktiskt – enligt honom själv – såg ”gud” eller det vi kan kalla skaparen minst fyra gånger (även om det nog inte var Jahve eller den kristne guden – Vaugnh Bodés andliga sökande var mer omfattande än så) innan han också – som otroligt teknikintresserad – en dag tog sig före att uppfinna en apparat som stängde av syretillförseln till hans egen luftstrupe, men det var bara det att apparaten tyvärr gick i baklås, och så dog han, vid 33 års ålder.  Kvar fanns hans son, som var 9 år gammal.

Det där med fäder är inte lätt, märker jag. När min egen far dog – på ett badrumsgolv och av en massiv hjärtattack – var jag visserligen vuxen, men ensam om att ta hand om honom och försöka få igång syreförsörjningen till hans hjärna igen. Tyvärr är det nu så att hjärtan som bokstavligt talat brister och går sönder inte kan lagas, inte ens av gudarna, men det finns värre och betydligt otrevligare sätt att dö på än i armarna på sin ende son, hursomhelst. Och lika sant är att vi nog alltid bär med oss våra fäder inom oss, på ont eller på gott, oavsett om vi haft en god eller dålig relation till dem, medan de ännu levde. Den längsta tid jag haft ett totalt avbrott i relationen till min egen far var nog sådär 14 månader, då vi överhuvudtaget inte talade med varandra eller ens låtsade om varandras existens – men när vi frivilligt gjorde slut på uppehållet, var vi lika nära vänner som förr, och började samtala, precis där vi slutat.

Vaughn Bodés privata fantasivärldar – som i sinom tid skulle ge upphov till mycket av den senare grafitti-konsten – var inte så barnsliga, som en del kritiker fått för sig. I själva verket rymde hans alster – likaväl som Marks ! – en hel del av realistisk teckning, men i en egen stil – se tornen på ”Stockholmstavlan” överst i detta inlägg, så förstår ni bättre.

 Bodé-ödlor – nu som 3-dimensionell skulptur – finns i vilka färgvarianter som helst (även i brons eller regnbågsfärgad, för de som så önskar)

Ödlorna – Vaughns mest spridda skapelser – är nog en elak karikatyr på genomsnitts-amerikaner, eller i varje fall amerikanska män, skulle jag tro. Kanhända sådana som röstar på Donald Trump, för att nu vara lite ”samhällstillvänd”. De är hyperaggressiva, nervösa, skjutglada och tycks styras helt av det vi kallar ”Reptilhjärnan” eller R-komplexet, dvs det limbiska systemet och ryggmärgen, och de förfaller ständigt till rena, basala drifter eller ”känslotänkande” trots att de också är teknik-frälsta, och påfallande ofta lyckas bygga avancerade konstruktioner, som rymdskepp, gigantiska städer eller olika sorters ytterligt destruktiva vapensystem, vilket är dessa ödlors största fördel och hela raison d´etré.  Jag är ingen expert på deras biologi (trots många förklarande skisser från Mark) men de är antagligen ett slags högt utvecklade, tvåbenta Ankylosaurier, eller något. Åtminstone har de alltid anknäbb.

”Brudarna” (ja, i det amerikanska originalet står just ”broads” trots att ordet i sig inte är politiskt korrekt i vissa kretsar ) är ett slags rara, drömska och – för ödlorna – allmänt oåtkomliga varelser, som är självförsörjande – och självtillräckliga, på gränsen till självupptagenhet – helt utan någon materiell eller teknisk kultur överhuvudtaget – i princip befinner de sig på stenålders-nivå (de har inte ens några kläder) – vars attityd till livet mest är att acceptera precis allt, och ta det hela som det kommer; vilket ibland kan vara synnerligen oklokt, inte minst när man ska dela livsrum och hemplanet med en hop aggressiva, hormon-stinna ödlor. Till sist uppfann Vaughn Bodé också ett släkte av talande, intelligenta grodor – inte mycket bättre än ödlorna, moraliskt sett, men mer inriktade på egen vinning, girighet, ha-begär snarare än ren erövrar-instinkt – möjligen var de ett litet stycke dummare än ödlorna och därför inte lika lyckosamma, och dessutom befolkades hans olika universa av hoptals med fabeldjur eller fabelaktiga människor förutom det.

Cheech Wizard, till exempel, är en underlig figur klädd i en kondom-liknande trollkarlshatt, som ständigt är vilt amoralisk (snarare än blott och bart omoralisk) och fräck i käften. Ingen vet egentligen om han är fågel eller fisk eller vad slags varelse han egentligen är, för alla som sett hans ansikte blir omedelbart blinda eller dör en plötslig död. Någon särskild magi kan han inte heller, utom det fruktade ”tidsförskjutnings-tricket” eftersom han blev relegerad från SU eller Sorceror’s Univerrsity, liknande det Syracuse University där Vaughn Bodé själv gick. För övrigt skulle nog Cheech relegeras från Stockholms Universitet eller vilket lärosäte som helst, utom möjligen LHS eller Livets Hårda Skola – han tillbringar sina dagar med Miss Berlinda Bump (som jag också känner – jag är närmast buk-svåger med Cheech, så det så !) och massor av ölflaskor, och när någon av hans ödle-följare besöker honom, svarar han med att sparka dem hårt hårt hårt mellan benen, medan han säger: ”Observe, you runty backstabber, how each moment seems like hours, what a flood of sensations you is havin‘” – och detta är Tidsförskjutnings-tricket – det enda trolleri-trick Cheech i själva verket kan – men han behärskar det till fulländning.

En ordentlig kukspark pryder alltid upp ! Skitstövlar skall ha stryk !!

Mark har förklarat Cheech som faderns alter ego, och budskapet i det hela är nog att vi alla har sidor av vår personlighet som är mindre behagliga – levde vi som Cheech Wizard faktiskt gör i sin fabelvärld, skulle vi nog vara arresterade inom tjugo minuter i den verkliga världen. En hel del av Vaughn Bodés serier är inte alls så barnsliga som man kunde tro, utan är små berättelser med ”vuxen” moral.

I en av dem sitter en ödla och en brud på en liten asteroid som är på väg att krocka med jorden, och båda inser att de snart kommer att dö. Innan det oundvikliga slutet vill hon förstås höra att han älskat henne, hela tiden – men ödlan – som i vanlig ordning styrs av sina drifter – vill lägga de sista femton minuterna i livet på ett hejdundrande samlag. Hans kvinna nekar honom såklart, men han sänker oavbrutet ribban hela tiden, och säger slutligen ”Okay if I cop a feel beforree we hits” (”Äre okej om ja tafsar dig lite på bröna innan vi kolar ?”) Sådär uttrycker sig ingen gentleman, sant nog, men herr Bodé blickade nog ganska djupt in i det mänskliga (och manliga) psyket.

I en annan ”fabel” står en ödla och en brud på varsin sida om en stängd lägenhetsdörr och grälar, efter vad jag minns – fast mitt minne ofta är felaktigt. Ödlan går ut hårt och säger: ”Öppna dörren, du ditt pestsmittade,  halvruttna gamla syfilitiska rövhålsluder !” varvid vi hör svaret ”Jaså du, gubbdjävel till fis-farbror ! Nämen fy faan vad ful du är, jag skulle hellre få mig själv att kräkas genom att svälja en blodig tampong” från andra sidan. De går på sådär emot varandra ett bra tag – skrik, nattsvarta förolämpningar och allehanda hotelser skär genom luften – men i sista rutan ser vi dörren från sidan (de har kunnat gå runt den hela tiden) och ser att det står en bandspelare på marken – uppenbarligen roar sig de två bara på varandras bekostnad – och i sista rutan flätas de samman i en kärvänlig kram. Paret ifråga avreagerar sig alltså bara, och vad de gör är att få ut sina aggressioner genom att spela in dem på band och sedan lyssna på hur fånigt det låter – kanske ett ganska bra samlevnads-tips..

”Konstnärsskap” är inget mystiskt. Man börjar tidigt, och så övar man tills man lär sig…

Två korta resuméer till kan jag inte undanhålla er. En av mina absoluta favoriter heter i original ”Up!” och visar en underlig varelse, som i panisk rädsla klamrar sig fast vid ett stenblock. En välvillig tvåbent ödla kommer förbi, och säger ”Nämen lille vän, släpp nu den där stenen…”. Varelsen protesterar våldsamt och säger att han är mycket rädd för vad som kan hända om han gör så, men ödlan kontrar: ”Jag står ju här, utan någon sten att hålla fast mig i…” och varelsen släpper taget. I nästa serie-ruta ser vi hur samma varelse med ett illvrål far rakt upp i luften, tills han når himlen och inte syns mer, och ödlan konstaterar, efterklokt: ”He fell – up !”

Sensmoralen – om man vill – det är lätt att tänka på Vaughn Bodés egen död – är att vi alla är bundna vid den vanliga, materiella verkligheten omkring oss, och vore vi inte det skulle det nog sluta illa för vår del, eftersom vi då skulle diffundera ut i idé-världen eller konstens värld alltför mycket, alltför snabbt…

En annan av Vaughn Bodés serier har faktiskt klara referenser till de isländska sagorna – detta är det enda exempel jag hittat – men det hela kan förstås vara en tillfällighet.

Storyn går såhär: En liten grabb sitter för sig själv och läser en bok i en stor skog, när en krokodil-liknande kristen präst kommer förbi, med sin ”twice blessed soul guncher” – detta är en stor yxa, som han håller i handen. Prästen frågar grabben om han hört talas om Herren Gud. Grabben svarar nej, och krokodilen-prästen fortsätter med att säga att ”Gud är kärlek !” på de kristnas vanliga hycklande vis… När grabben sedan svarar att ”Nämen jag har redan kärlek – jag älskar skogen, djuren omkring mig och nästan allt” så skriker prästen genast: ”Hädare, hedning, Gudsförnekare !” och slår honom i skallen med ett stort ”GUNCH !” så att blod och hjärnsubstans skvätter åt alla håll.

Prästen går därifrån, och säger ”Tha´Lord provideth for those who Guncheth in his name (Pork 3:14)” medan han samlar ihop den lille grabbens veckopengar…

Cyniskt – javisst – men mycket kristet !

Saken är bara, att i Heimskringla nämns en kristen präst, Thangbrand, som var tvåfaldig mördare, precis som ”Brother Victory” i Bodés serie, och enligt legenden kom han för sent till Alltinget på Island, som redan avslutats när Thangbrand äntligen var framme vid Tingsplatsen. Kvar fanns bara en gammal gumma vid namn Turid, som svarade att ”Ingen har någonsin sett den du kallar jesus kristus, utom som en död bild på ett kors”. När Thangbrand frågade om Turid trodde på Tor istället, svarade hon att hon inte sett Tor heller, men att den gud som skapade solen och sommaren, var hennes Gud. Då slog och misshandlade Thangbrand henne genast med krucifixet, medan han skrek att hon var ”den värsta hedning och hädare”

Mycket likt den senare serien, som vi ser – tillfälligheter, eller inte…

Ännu mer cynisk – och direkt mordisk – är figuren ovan, som Mark Bodé tagit till nya höjder. Cobalt 60, som han heter, är en småväxt mutant och yrkesmördare, som antas leva någon gång då mänskligheten nästan utplånat sig själv i ett kärnvapenkrig (vi behöver inte vänta länge – vi k-a-n rösta på Mr Trump ! ) och diverse krigsherrar, biskopar, präster och andra figurer slåss om återstoden. Cobalts största problem är att han är utestängd ur människornas värld, men fortfarande kapabel till att hysa mänskliga känslor. Dock visar han aldrig sitt ansikte – antagligen därför att han är fullständigt anskrämlig att se på – utan förblir anonym, hela serien (på minst fem album av Mark Bodé)  igenom. Han får sin mycket berättigade hämnd (all släkthämnd är berättigad, om man är en klassisk Asatroende – vi moderna har anpassat oss lite, såtillvida att vi inte längre utför Vendettor, som på Sicilien ) men vägrar att ta över makten – och också ett faderskap med en eller annan kvinna, som han träffat under mellantiden.

Ett typiskt exempel på replikstilen lyder: ”Cobalt – se din egen son ! Vill du hålla honom ett tag ?”  – ”Hålla honom ? Vad tusan då för ?? Jag ser honom utmärkt därifrån jag står – och nu g-å-r jag !”

Kanske är Cobalt 60 i själ och hjärta Norrlänning, för kvinnotjafs tål han inte – så är det med den saken!

Om jag skulle fråga Mark Bodé något, vore det om han känner till Hans Arnold (1925-2010) vår egen svenske illustratör. Ok, Arnold gjorde aldrig grafitti, men han var bland annat serieskapare, och illustrerade nästan allt – inte bara skräck och barnböcker – i sin egen mycket särpräglade ”ligne claire” stil – ifall man nu kan kalla den så – som en smula ytligt ibland kan påminna svagt om Bodés…

Hans Arnold var i rätt hög grad samhälls-satiriker, vilket folk numera har glömt bort…

”Framtidens svenskar” år 2016 trodde han – i sitt 1970-tal – skulle se ut såhär, och med tanke på dagens miljöpartister och annan bråte, så ser vi att han fick ganska rätt.. Bäst var Arnold annars när han ritade omslag till de svenska utgåvorna av Hans Hellmut Kirsts böcker – och här finns – oväntat nog ! en del beröringspunkter med tidig Vaughn Bodé, om än inte med den nutida Mark. Både ”Löjtnanten är galen !”, ”Officersfabriken” och en hel del andra titlar påminner förresten om den miljö jag befinner mig i till dagligdags, och Arnolds mer erotiska verk, är väl också hämtade ur Bodés världar…

Den tidige Bodé gjorde nämligen en hel bok med skämtteckningar av tyska Wehrmacht (man undrar varför, om det inte vore för att han själv var tyskättad ??) så tidigt som 1963, vilket numera är en underground-klassiker, den också. Och här kommer likheterna med Hans Arnolds och Kirsts egen särpräglade typ av humor verkligen fram. Dåförtiden fanns det också ett slags enrutas dagstidnings-serie betitlad ”Love is..” eller ”Kärlek är” – vilket Bodé – arg och cynisk redan då – genast parodierade som ”war is..” eller ”Krig är när…”. Här är min absoluta favorit ur den bildsviten, som omfattar sådär 80 teckningar…

”Krig är… När något Stabs-miffo dekorerar dig med Järnkorset – Trots att allt du som äkta Fältsvin gjorde var att ”lägga rök och springa bakåt !”

Här – och i vår respektive fascination för gamla flygplan, dåliga skämt, anslående grafitti ooch mycket annat – tror jag att jag själv och Mark Bodé har ganska många beröringspunkter, förresten. Eller gemensamma intressen, trots aatt jag inte orkat besöka Snösätra än.  ”Det som är Cobalt 60 i dig själv, är Cobalt 60 också i andra” skulle man kunna säga, med en lätt travesti på Gunnar Ekelöf, den svenske poeten. Men – allt det där kanske är en annan historia…

 

Om Katolska Björnar och annan sommarläsning… (artikel från 26 Juni 2015)

Vi befinner oss i tiden efter Midsommar, och är på väg emot Sommarblotet eller ”Sumarblót” som man sa på det gamla Island, som alltså infaller vid första fullmånen i Juli. Denna tid sammanfaller vanligen med den av de flesta svenskar firade ”industrisemestern” som blev lagstadgad först under Folkhemmets stora tid på det begynnande 1950-talet, men som snart kanske långtifrån är någon rättighet för alla, därför att förhållandena i vårt sönderinvandrade land med tiden blivit sämre. ”Folkhemstanken” – ett från början sunt ideal – är sedan länge satt på undantag, och den rörelse som en gång drev denna tanke; har numera satt andra länders och andra folkslags intressen före det egna folket…

För egen del förbereder jag mitt arkiverande av gamla inlägg på den här sajten – de senaste femtio eller så av dem kommer ni att få läsa på flikarna här ovan – och i samband med det botaniserar jag på nätet. Jag fastnade idag för den Finländske målaren Kaj Stenvalls tavla ”Bear in Mind” från 2010.

 

Kaj Stenvall, som utpekades som Hedning redan på 1990-talet, är svenskättad och alltså Folksvensk,  fast finskspråkig och en konstnär jag följt ganska länge, eller ända sedan han målade Jesus som Kalle Anka redan på 1990-talet. Eller om man så vill – Kalle Anka som Jesus – Ankan som ”frälsaren” eller ”Soter” vilket fick alla kristna i Finland att skrika högt på sin tid, och hota honom med straff för hädelse.  Hans konst är så intressant, att den skulle fodra ett helt eget inlägg i denna blogg, och en vidare analys av hans tavlor och konstnärsskap får därför vänta tills senare.

En av Stenvalls mest hedniska verk – som numera tagits bort från hans egen Internet-sajt...

Låt oss därför återvända till målningen ”Bear in Mind” vilken påminner inte så lite om den likaledes finske författaren Arto Paasilinnas berömda romaner. Alla Hedningar och Asatroende i Sverige känner väl säkert till hans bok ”Åskgudens Son” (Ukkosenjumalan poika) vilket handlar om hur gamle Ukko eller Ukko-Pekka, sänder sin son ned till jorden för att återinföra Hedendomen i hela Finland och vad som sedan händer. Denna bok skrevs redan 1995, 15 år före Stenvalls tavla, men under den tid han höll på med sina första ankmålningar och började med sin fräna kritik emot all kristendom och dess allmaktsfantasier, sina ”Frälsare” eller de kristnas eviga Führer-princip, som ju har mycket gemensamt med Nazismen, Kommunismen och andra totalitära samhällsläror. Hela kristendomen är ju i likhet med Islam just totalitär till sin själva natur, och tillåter bara en enda gud, likaväl som de totalitära politiska lärorna bara tillåter ett enda samhällssystem.

Paasilinna skrev för övrigt 1999 en annan roman på finska, Prosten Huuskonens bestialiska betjänt (Rovasti Huuskosen petomainen miespalvelija) vilken i alldeles osedvanligt hög grad påminner just om Stenvalls målning.

Finns även översatt till svenska, engelska, franska, tyska och en mängd andra språk. Rekommenderas starkt som sommarläsning !

Boken, som kom på svenska år 2003, handlar om hur Prosten Huuskonen av en församlingsbo, som är jägare, får en liten björnunge i present, eftersom jägaren inte förmår döda björnungen och därför ger den till prosten att uppfostra, då han tycker att det vore en kristlig gärning. Björnen växer och växer, och Huuskonen skiljer sig snart från sin hustru och övervintrar i ett konstgjort ide hos en 25-årig björnforskarinna, som han blivit närmare bekant med. Till slut tar björnen dock efter människan, och inte bara människan efter björnen – Huuskonens prästerliga björn fungerar som hjälpreda i kyrkan, brummar med i allehanda psalmer, sätter upp siffror på bibelcitat och lär sig genuflektera eller knäfalla på rätt ställe i predikan, alldeles som vore den en människa. Den finske prästmannen och hans björn hamnar så på en internationell teologisk konferens, där representanter från alla Värdsreligioner diskuterar om björnen egentligen kan betraktas som troende eller inte. Huuskonen hävdar naturligtvis som Protestant att björnen faktiskt har blivit kristen och att den är ”frälst” eftersom den mumlar sina böner, och därför enligt Luther har frälsts ”sola fide” eller av tron allena.

Katolikerna protesterar emellertid hårt emot björnens närvaro, då Bibeln inte nämner något om troende björnar, och islamisterna vill omedelbart skjuta den, eftersom de anser att bara tanken på en troende björn är en svår hädelse emot Allah. Buddhisterna, slutligen – anser att björnen inte alls är en björn – eftersom den bär sig åt som en människa är den helt enkelt en reinkarnerad själ som hamnat i en björnkropp, eller en återfödd människa egentligen…

Bakom alla dessa resonemang skymtar en större fråga, eller den egentliga meningen med Paasilinnas bok – när kan man egentligen säga att en människa alls tror – och är vi Nordbor – inte alla som Huuskonens dompterade björn – mot vår vilja har vi tagits ur naturen, tvingats att hata det land som blivit vårt och fått oss en kristen tro påtvingad, som inte alls varit eller är vår egen ? Precis som björnen har vi tvingats till knäfall inför den kristne guden, fast det egentligen är djupt onaturligt för oss, och precis som björnen tvingas vi sjunga med i psalmerna, fast vi kanske inte egentligen tror alls...

Hela den finska och nordiska befolkningen, menar Paasilinna, är egentligen som ”dresserade björnar” allihop – vi tvingas vara kristna, fast vi egentligen är hedningar, och däri finns själva meningen med hans roman, som likt hans andra berättelser (se t ex den om den svartskäggige Majoren i ”De hängda rävarnas skog” eller ”den ylande mjölnaren”) är starkt civilisationskritisk. Också utomlands har Paasilinnas björnbok blivit högst populär, och speciellt i Frankrike, där många icke-kristna intellektuella och existensialister tagit den till sitt hjärta, har den blivit mycket populär.

På ett vidare plan fungerar Paasilinnas bok – och Stenvalls tavla – också som en kritik av Monoteism och andra Totalitära läror överhuvudtaget. Vi har inte haft religionsfrihet så särskilt länge, varken i vårt land eller i Finland. Konventikelplakatet gällde i Finland ända tills 1870, och först 1952 fick vi religionsfrihet i Sverige. Tidigare gällde tvångsmedel som kyrkoplikt  (först avskaffad 1918) och husförhör (avskaffade först 1888)  som skulle hålla den svenska och nordiska befolkningen ”i rätt kristendom” och tvinga den till att besöka kyrkan. Det är just detta Paasilinna ironiserar över.

I ett totalitärt eller kristet samhälle, där inga andra uppfattningar är tillåtna, kan enskilda personer säga att de håller med diktatorn, eller att de är kristna, precis som Prosten Huuskonens björn. De kan böja sig och rabbla böner, eller haspla ur sig sitt ”Fader vår” och säga att ”jag fattig syndig människa” etc (ett av kristendomens utmärkande drag har alltid varit, att vi ska skämmas över oss själva) men vet diktatorn eller prästen egentligen vad hans församlingsmedlemmar tror, innerst inne ? Och kan man alls VETA om någon egentligen är ”troende” ?

Boken slutar med att Pastorn blir rädd för sin egen björn, eller sin egen skapelse. ”Den troende björnen” blir till ett slags Frankensteins monster, som till sist varken är människa eller djur. Det moderna samhället ”frälser” inte alls björnen, utan gör den bara olycklig och splittrad. På samma sätt har vi också nu också ett antal ”fornsedare” som egentligen är gamla missionförbundare eller kristna i förklädnad, fast de låtsas vara hedningar...

Fromlande, hycklande människor, eller de som säger att ”hedendomen är bara på lek eller ett experiment” finns det många av, särskilt inom den ”Fornsediska” rörelsen. De kallar sig också för ”Översteprästinnor” och liknande…

 

För mig personligen, måste jag säga, handlar också Stenvalls målning om just detta. På bilden ser man en fromlande, religiöst hycklande och svårt bigott kvinna i övre medelåldern (också Hedendomen och speciellt ”fornsederiet” har sådana ”Skogsbergare” och andra skenheliga, ytligt sett fromma eller hycklande personer) som tillber ett slags björn – men någon naturlig björn är detta inte – det ser mera ut som någotslags sagofigur i stil med ”Björne” i ”Björnes magasin”.  Den utklädda björnen eller mannen ser verkligen inte road ut, och är inte alls trakterad av kvinnans skenheliga uppenbarelse.

Hela dess kroppshållning, och alldeles särskilt tassarnas avvaktande hållning andas ett ”blanda inte in mig i det här – jag är bara en helt vanlig björn, alltså en helt vanlig – och nu vill jag gå hem, hum hum”  och förundrat ser den på kvinnan, vars tomma tillbedjan den inte alls tycker om. Så tolkar jag själv Stenvalls målning åtminstone, och i den ser jag en tydlig varning, riktad emot allt detta ”naturtroende” eller ”fornsederi” som förr eller senare visar sig vara just kristendom i förklädnad, där ”frälsar-tron” och hela ”Führer-komplexet” och andra rätt skumma religiösa och politiska föreställningar, så att säga bakvägen förs in i vad som varit sund Asatro och Hedendom från början.

Nej det går inte att ”krisitifera” björnarna, djuren eller naturen – lika lite som det går att kristna Nordborna, ”Birka” osv till trots…

”Is a bear catholic ?” eller ”Does the pope shit in the woods ?” lyder två amerikanska slang-uttryck. (Ursprungligen löd de förstås ”is the Pope catholic?” samt ”does a bear…” men senare rörde folk ihop dem, ungefär som en del folk rört ihop fornsederi med verklig hedendom här i landet). Kanhända har Kaj Stenvalls tavla ”Bear in mind” tillkommit med detta i tankarna också.

Samtidigt tror jag också att Stenvalls tavla handlar om hur vi ska akta oss för tom trivialisering av naturen, oss själva eller det hedniska – vilket är vad en del rörelser alltjämt ägnar sig åt.

Det är i alla fall ett av de budskap, som jag ser i den bilden. Det är skillnad på verklig tro, fromleri, ”sed” eller tom och ytlig upprepning, som sagt…

Asatemplet om ”Inkräktarna” – ny roman om Asatro (artikel från 18 Augusti 2015)

Den Hedniska sajten ”Asatemplet” – som inte behandlar sk ”forn sed” och annat som du helt klart bör avstå ifrån – recenserade idag en nyutkommen roman av den tidigare för mig helt okände författaren Linus Karlén. Böcker som skildrar Asatron och Hedendomen i ett positivt ljus är det sannerligen inte gott om i dagens Sverige, även om undantag finns.

Till de absoluta klassikerna hör givetvis Frans G Bengtssons odödliga mästerverk ”Röde Orm” som utgavs i två delar under andra världskriget, och som sedan dess ansetts stilbilande, även om nästan ingen författare kommit upp i den suveräna språkbehandling och det sätt att använda originalkällor från Vikingatiden som underlag för spännande äventyrshistorier som denna bok ger. ”Röde Orm” har förlorat avsevärt på att översättas till engelska, och den engelskspråkiga versionen från 1994 når inte alls upp till originalets kraft och charm.

Redan inledningskapitlet ”Hur de rakade hade det i Skåne i Kung Harald Blåtands tid” visar var Frans G Bengtssons sympatier i själva verket låg, liksom episoderna om fader Willibald, den supige och oduglige missionären som slutar som omvänd till hedendomen tack vara Värends kvinnor vid Kraka Sten och att han också var Hedning i själ och hjärta, även om han aldrig offentligt vågade erkänna det. Före 1952 var det inte tillåtet att utträda ur Svenska Kyrkan, som alla vet.

Fortfarande ett odödligt mästerverk – skrivet av en mycket kunnig språkman

På 1960- och 1970-talet dominerade Vänstern i Sverige, och då var det ett tag högsta mode bland ”proletärförfattare” som Jan Fridegård och Sven Wernström att skriva mycket negativt om allt som hade med Asatro och Hedendom att göra. Åter dominerade de kristnas skräcksyner, där de Asatroende offrar människor (trots att arkeologiska och historiska bevis för den saken helt saknas, åtminstone om vi håller oss efter 400-talet) och plågar ihjäl sina trälar på löpande band, trots att de flesta forskare numera anser att det var just de kristna och inte hedningarna som på bred front införde träldomen i Sverige. Tidigare hade kortvarig träldom använts som ett juridisk straff, och i form av ”gävträlar” för de som inte kunde betala sina skulder på annat sätt, men någon ärftlig träldom, som i Fridegårds böcker existerade knappast. Ändå var ”Holme-serien” som Jan Fridegårds tre böcker hette inte ensidigt negativ emot Asatron.

Fridegård erkände att positiva drag hos Asatron fanns, och att kristendomen på många punkter gjorde vanligt folks levnadsvillkor oerhört mycket sämre, bland annat för kvinnorna. En festlig skildring bland många är hur en kristen person dyker upp och vandaliserar en Frejsbild under en fredlig Midsommarfest, en händelse som nog också många gånger hade direkta motsvarigheter i verkligheten, om vi ser till hur Mordbrännarbiskopen Eskil och många andra missionärer bar sig åt, i Södermanland och andra delar av landet. Också Vilhelm Moberg skrev positivt om Asatron, åtminstone ibland. Hans teaterpjäs ”Gudens Hustru” som just behandlade Frejskulten, samt hans svenska historia och andra icke-skönlitterära verk bär syn för sägen.

Redan omslagen från Wernströms böcker, som hyllar inbördeskrig och väpnat våld, under 1000-talet lika mycket som i vår tid, visar också tydligt vad författaren stod för. Den här ensidigt negativa synen på allt vad Asatro och Hedendom heter, samt rent fördomsfulla eller rasistiskt färgade böcker – ett verkligt ”skräck-exempel” är den kristne rasisten och fanatikern Måns Kallentofts dåliga deckare ”Midvinterblod” från 2007 – i den boken skildras också genomgående alla moderna Asatroende som kallblodiga mördare, medan hjältarna undantagslöst är kristna. Kallentoft är rasist, helt enkelt, och det är också viktigt att förstå.

En både rasistisk, fördomsfull och skadlig bok, som tyvärr fått många efterföljare…

Tyvärr har rasisten Kallentoft fått en del efterföljare, bland annat i Tyskland och Danmark. Ett exempel på dessa ytterligt fördomsfulla och rasistiska böcker är Sara Blaedels ”Dödsängeln” från 2014 – den skildrar också alla moderna Asatroende som ritualmördare, helt utan undantag, och sprider en förvirrad och stympad berättelse om något som bara ytligt inspirerats av diverse äldre källor (Muslimen Ibn Fadhlans fördomsfulla ”Risala” till exempel, fast utan den berättelsens försonande drag) – att böcker som dessa ens får säljas i Sverige är otroligt – författare som Kallentoft och andra borde anmälas för Hets emot Folkgrupp, om rätt skulle vara rätt. Tänk er att någon skulle skriva en deckare, där exempelvis Eritreaner, Zigenare eller Muslimer hela tiden skildras som ritualmördare. Hur skulle en sådan bok tagits emot av en svensk kritikerkår ?

Motbilder emot Kallentofts och andras rasistiska dynga saknas dock inte. Från 2004 och framåt har exempelvis Johanne Hildebrandt, annars kvinnlig krigsreporter skrivit en bokserie i flera delar som Antropomorfiserar de Nordiska Gudarna – någonting redan Snorre Sturlasson gjorde under början av den kristna eran, när han utmålade Oden och de andra Asarna som fiktiva kungar över Svitjod, som skulle levt någon gång i den grå forntiden. Böcker som de här ger åtminstone de Asatrogna under tidigare sekel lite rättvisa, och försöker i alla fall skildra våra förfäder på ett något mer objektivt sätt, även om Hildebrandts berättelser är mycket färgade av hennes moderna glasögon. Det märks inte minst när hon kommer in på historiska personer som faktiskt levat och funnits, som Sigrid Storråda, till exempel – eller hennes bild av Vikingatida äktenskap och kvinnoöden. Också Hildebrandts uppfattning om Vanerna och deras kult är mycket personligt färgad, och har kanske inte så mycket med Asatron som den skildras i andra icke-skönlitterära källor att göra, men den är i alla fall inte helt nedsablande och fylld av idel kristna fördomar.

En bok jag tidigare recenserat är den här romanen från 2012 – ”Sagas Krönika” som till rätt stor del bygger på arkeologiskt och till och med osteologiskt underlag, men som här och där inte kan undvika att ta ”politiska poänger” (jag tänker då främst på baksidestexten). De Asatrogna skildras här i alla fall inte som stereotypt onda, eller primitiva, människo-offrande vildar eller något ditåt – men Agneta Andersson Westerdahl målar upp ett scenario, där en Vikingatida gydja utnyttjar tron på Freja för sina egna syften och lyckas lura alla i sitt godord till ett människooffer – något som antagligen inte alls skulle kunna lyckas i verkligheten. Eftersom jag rensat i mitt länkarkiv har jag inte texten kvar, men delar av den finns på författarens bloggsida.

Böcker av kvinnliga författare är inte alltid ”Margit Sandemo-litteratur” eller det man skulle kunna kalla ”Miss-romaner” (jfr engelskans uttryck ”bodice-ripping romance” ) och emot denna genre – som jag verkligen inte tycker är särskilt bra – profilerar sig i alla fall Linus Karlén som en mycket ”manlig” författare med en helt annan syn på nordens kristnande än som tidigare varit vanligt…

Visste ni att det finns en hel genre med ”Vikinga-mjukporr” i USA ? Trash och Sleaze med andra ord – jag har redan skrivit om det populärkulturella fenomenet…

Linus Karléns roman – som bara kostar 152 kr från adlibris, och 145 kr från bokus (det är mycket billigt i dagens läge) – rubriceras enligt förlagspresentationen såhär:

Inkräktarna utspelar sig i 1000-talets Norden. Vi får träffa Leif – en hednisk ung man som bor i en liten bygd där frid och fröjd råder. Folket lever i harmoni med naturen och varandra. Allt detta ändras dock när två hemvändare kommer till bygden efter att ha levt flera år på andra sidan världen. De har nämligen med sig femtio krigare i följe. Tillsammans är de ett kristet fanatiskt brödraskap, som snart kommer att kallas för ”korsbärarna” i folkmun. Det uppstår en kulturkamp och konflikten är ofrånkomlig. Bygden kommer aldrig mer att vara sig lik.
Vi får en annan bild av Nordens kristnande.

Själv har jag inte ännu läst den aktuella boken – och något jag alltid sagt är att ingen författare, skönlitterär eller inte – bör bedömas oläst, men onekligen tycker jag att Karléns version av Nordens kristnande känns mycket fräschare och mer intressant än vad vi kunnat läsa i bokhandeln på flera decennier. Han försöker i alla fall att förstå vår svenska historia ur de Asatrognas eget perspektiv, och inte minst det tycker jag är viktigt.

Många historiker har dock sagt, att 1000-talet inte alls var slutpunkten för Sveriges kristnande – i själva verket hade kristnandeprocessen bara precis börjat vid denna tid. De gamla lögnerna om Ansgar och Birka är i alla fall inget Karlén ägnar sig åt att föra vidare, antar jag – men ”Schwertmission” eller rent våld i missionssyfte, som boken förefaller skildra, kontra ”tatmission” (alltså attentat, mordbränder, ödeläggelse och det vi idag kallar terrorism – vilket de kristna bevisligen bedrev rätt flitigt i 1000-talets och 1100-talerts Sverige) och slutligen ”wortmission” (som Ansgar bedrev i början, innan de kristna började nästla sig in på allvar) finns onekligen flera steg. Dessutom får man heller inte glömma bort, att de kristna tillämpade olika taktik eller en kombination av tvångsmedel hela tiden – dvs ”piska och morot” – först inbillade belöningar, sedan hot och trugande, parat med brännande av gudalundar och kungahallar, sedan rent våld emot oliktänkande osv. – viktigt att förstå är att det hela var en kulturkamp och ett inbördeskrig, precis som Karlén också beskriver det – naturligtvis är hans bok skönlitterär, men helt utan verklighetsförankring kan den antagligen inte sägas vara – det är i alla fall så det framstår för mig vid ett ytligt bedömande om saken.

En hel del forskare anser nu, att kristendomen inte alls var etablerad utanför Sveriges mest centrala jordbruksbygder ens på 1200-talet

Karta, som visar medeltidskyrkornas utbredning i Sverige och Danmark på 1230-talet. I Norra Sverige fanns inga kyrkor alls, och utanför centralbygderna var de ytterst sällsynta. Småland, Dalsland och Norra Skåne var inte kristet, och inte Södermanland, Tiveden och Närke heller.

Kanhända är den verkliga romanen om Sveriges kristnande – oaktat ”Arn” och andra kristifierade amsagor – inte skriven ännu. En ny roman som ger en helt annorlunda bild av saken tycker jag är bra, och mycket berikande – men förutom att Kungahuset och en handfull stormansätter blev kristna, liksom en del ledande bönder – hur kristet var det svenska 1000-talet och 1100-talet egentligen, och är vi alls kristna idag, för den delen ? Bara 10 % av alla svenskar lär ens tro en aning på jehova eller den kristne guden, och det är ju inte särskilt mycket – medan Asatron växer så det knakar – och påstådd ”forn sed” snabbt glöms bort…

 

”HÄNGBRÖSTVÄNSTERN” SLÅR TILL – CENSUR av Offentlig Konst drabbar Uppsala – Landstingets ”Kulturchef” ligger bakom.. (inlägg från 12 Oktober 2016)

Vad ska en Kulturchef på Landstinget i Uppsala Län göra egentligen ? Vad har hon för uppgifter ? Vad har hon för arbetsbeskrivning, om en sådan alls finns skriven ? Alla vet, att våra politiker på Riksplanet just nu diskuterar en länsreform eller nya stor-regioner, och just Uppsala Läns Landsting har då utpekats som en av de administrativa myndigheter som inte alls behövs; utan som bör läggas ned för att aldrig någonsin återupprättas, och det fortast möjligt.

Det kanske är likaså gott, förresten. Den sk ”Kulturdirektören” Anna Söderbäck (det rör sig om en direktörska) på Uppsala Läns Landsting verkar uppriktigt sagt inte riktigt klok. Hon tror – absurt nog ! –  att det skulle vara hennes uppgift, att censurera offentlig konst i en hel region.  Detta har mig veterligen aldrig någonsin hört till uppgifterna för svenska landsting överhuvudtaget, så man förstår knappast varför detta ska behöva förekomma.

Konstverket till vänster ”för tankarna till 30-talet och nazismen” anser den märkliga personen till höger. Vad har hon mellan öronen ??

Anna Söderbäck är nämligen en känd kristen. Sådan är den bistra sanningen. Hon blir skrämd vid blotta åsynen av nakna människor, har tidigare rört sig i kristna sammanhang i bland annat Norberg, och har flera frikyrkliga kopplingar.  Nära det nybyggda kvarteret Eldaren i Uppsala – som inte alls har med någon nazism att göra – utan ligger bekvämt lokaliserat nära Centralstationen – har byggnadsbolaget Jernhusen gjort en skulptural fris, som innehåller nakna människor av motsatta kön (de kristna gallskriker genast som galna hundar !) och sedan ett helt år tillbaka, fronderar den fnoskiga gamla fru Söderbäck emot detta.

Hon lär ha terroriserat det stackars byggbolaget med flera mail och brev, och säger nu till ständigt PK-kristna Dagens Nyheter att ”Bilderna gav oss associationer från 30-talet. Det här är inte vad en offentlig byggnad år 2016 ska representera. Vi vill flagga för de farliga signaler som sänds ut, när man pryder ett hus med perfekta, trettiofemåriga vita kroppar”

Ni hör själva. Den här personen vet inte vad hon pysslar med... Om någon nu sänder ut ”farliga signaler” om just offentlig censur, åsiktsförtryck, PK-anda så är det just Anna Söderbäck.  Cecilia Granath på Fastighetsbolaget Jernhusen vägrar klokt nog att ge efter för det Söderbäckska tjatet – alla dessa rabiata, bigotta, inskränkta, fördomsfulla uttalanden – meddelar DN – som säger att konstverket är ”Normativt”, inte gynnar mångfalden osv osv – de vanliga politiserade flosklerna – med andra ord. Vilket stolleri… ! Byggbolaget Jernhusen svarar anspråkslöst:

– Konstpanelerna är gjorda utifrån ett konsthistoriskt perspektiv där man använder en genomsnittsmänniska, som man har gjort genom alla tider i de flesta konstverk. Det är ett val vi har gjort utifrån den inriktningen och därav symboliserar de en genomsnittsperson, säger Cecilia Granath, pressansvarig på Jernhusen. (SVT 2016-10-07)

Alla dessa Monoteister. Alla dessa kristna ! Sist vi hade offentlig censur i Sverige var på 1700-talet, men under upplysningens tidevarv tog ingen mindre än Gustav III bort de bestämmelserna. Niclas von Oelrich, Sveriges siste offentlige censor, var ingen populär person, utan har gått till eftervärlden som en av de största insnöade ärkenöten i riket, någonsin. Det ritades flera karikatyrer av honom.

Vad är det som är så farligt med människor i 35-års åldern ? Varför är Anna Söderbäck så rädd för detta ?

Har hon aldrig sett lite naket ? Vet hon inte ens hur nakna människor ser ut, svårartat kristen som hon är – eller vad har hon för problem ?? Måste hon se på bilder av sjuka människor på kryckor och i rullstol, klädda i burka, shador och muslimska huvudbonader – eller vad menas ? Vad är det för fel med att hylla det starka, det sköna och det vackra – varför vill de kristna hela tiden slå sönder det som är skönt och vackert här i Världen ?

Alla Hedniska Kulturer har bejakat manlig – och kvinnlig nakenhet. Det är bara pryda, sippa och bigotta människor – typ kristna och muslimer – som är rädda för detta.

Den Barberinske faunen – t ex – från 200-talet före kristus – är en romersk kopia av ett grekiskt original. Numera står han i Münchens glyptotek, tillsamans med frodiga bilder av dansande satyrer – jag ska inte säga hur de är utstyrda, för då får väl gamla fru Söderbäck en hjärtattack i pur förskräckelse – många av dem ser lite 35-åriga ut också 🙂 I Indiens hinduiska konst går det också hett till, vill jag lova – redan tusentals år före kristus avbildade man helt frejdigt vissa sunda och stärkande kroppsövningar, helt utan att censurera – precis som på våra egna hällristningar – men när kristna Engelsmän kom till Khajuraho -försökte de fördärva alltsammans med sprängämnen och dynamit – som dagens Talibaner i Afghanistan  vars tänkande på pricken liknar Fru Söderbäcks.

 

I Vårt nära grannland Finland – vår förlorade östra Rikshalva – som vi borde arbeta för att återta – har en sk ”Queer Same Aktivist” vid namn Petra Lahti – som inte talar samiska, inte är av samisk etnicitet, och inte bor i Sameland – utan som har blont hår och blå ögon (det har inga samer) på ett liknande sätt börjat kräva statlig censur – bara för att hon inte gillar ett videokonstverk kallat ”The Grind” som en finsk konstnärinna (inte konstnär – hon är av kvinnligt kön) kallad Jenni Hiltunen gjorde år 2012. Krav på censur av finska muséer, yrkesförbud för konstnärer och liknande har förts fram, liksom det vanliga oartikulerade skrikandet om ”urbefolkningars rättigheter” osv.

(Här kommer en länk till en finsk konstnärinnas videoverk, som innehåller lack, läder, tuttar och rumpor. Ifall ni kristna är känsliga – så håll för ögonen !)

I videon dansar vita kvinnor dancehall iklädda till exempel leopardmönstrade underkläder och en oäkta samedräkt.”Sameaktivisten” som inte är same och inte talar ren samiska jämrar sig, och gråter krokodiltårar. Ungefär som vi Asatroende skulle klaga över Marvels framställningar av Thor och Loke – vilket vi inte gör – eftersom de för det första är oskyldiga, för det andra är gjorda av amerikaner – om inte förstår bättre – och därför att vi inte är vänner av censur – av religiösa eller politiska skäl – eftersom sådan censur representerar något föråldrat och helt idiotiskt, som är just ”30-tal” om något.

Har ni tänkt på att alla människor är nakna under sina kläder ? Vi till och med föds nakna… Jag och min flickvän är alldeles nakna när vi duschar också – Väldigt chockerande, eller hur ??

För övrigt – varför denna skräck för sexualiteten som bara flödar ut ur ”Hängbröstvänsterns” och de kristnas argumentation ? Sk ”Feminism” och sexualfientlighet – främst riktad emot män, men särskilt också kvinnor – särskilt då yngre kvinnor med vissa attribut – går hand i hand med ”tokvänster” och kristna samt islamska floskler. Har de här människorna aldrig hört talas om Femen – ledda av Inna Shevchenko från Ukraina – hon som Sågade ned korset i Kiev – och sedan nästan blev skjuten, under en presskonferens i Köpenhamn – jag har redan skrivit en hel del om henne och hennes ”Ståpattsfeminister” som vi kanske en smula skämtsamt får lov att kalla dem ”spung” är kodordet för dagen…

Inte 35, utan 26. Unarmed, but Dangerous. Väl artikulerad. Var är JENNY WENHAMAR – Sveriges enda riktiga Femen-aktivist – och Inna, nu när VI BEHÖVER DEM I UPPSALA – Dags för aktion i Frejas namn, käraste systrar… ! Landstinget MÅSTE stoppas – uppgiften är given – order har utgått – samla styrkorna – agera och LÖS uppgiften – bekämpa våra fiender !

Frejas röst måste höras ovan all kristen idioti. Det är dags att agera. Liberal, som jag faktiskt är – kräver jag nästan det. Censur av konst och litteratur får aldrig någonsin stillatigande accepteras i ett demokratiskt land – och om Sverige fortfarande ÄR en demokrati, så måste vi GÖRA NÅGOT emot censurens förespråkare…

Fritt Fram för Farbror Frej – han har ett budskap och ett redskap – det vill jag säga dej…

Själv känner jag en kvinna någonstans (hon är exakt 35 år gammal, och välträdad samt kroppsligen frisk som en nötskrika – förlåt nötkärna) och har förändrat sitt eget utseende med hjälp av kosmetik och vissa smärre operativa ingrepp. Hon är en smula blyg, eftersom hon har beröringsfobi, men det kan hon inte hjälpa. Hon är kristen, jag är Asatroende och Hedning, men vi har ändå ett förhållande i det tysta. Hon gillar rent av leopardmönster och sådant där, kan jag försäkra. För sex år sedan hände det något väldigt hemskt. Det var i ett land i Sydeuropa – och sådant händer ofta blonda kvinnor – även i Sverige, som bekant. Även i svensk dagspress, förekommer som vi alla vet mer och mer censur – särskilt om vissa ämnen – exempelvis våld mot etniska svenskar.

Inte för att jag och någon med mig låter detta skrämma oss.

Vi tystnar inte.

Vi tänker oss inte stoppas av censuren – oavsett om den kommer från ”Hängbröstvänstern” eller någon annanstans ifrån, kanske från Syriens öken.

Vi fortsätter skapa – ”30-tal och Arno Breker – jajamensan fattas bara !”

FREJA eller GULLVEIG – utkast till en kommande Hednisk Kalender – ”Och kunde Breker, så kan väl vi två… 🙂 ”

Jernhusens presschef, förresten – har all anledning att säga NEJ till alla dessa kristna hatare, dess kultur”förståsigpåare” dessa censorer… Vad har de i vårt offentliga rum, i vårt Sverige att göra – när vi kan ha bildning och Humanism ?

”Wahrheit reden heisst leuchten und brennen. Kannst du nicht allem gefallen durch dein Kunst, mache es wenigen Recht ! Vielen gefallen ist schlimm !” (Bild: NUDA VERITAS eller ”Den Nakna Sanningen” av Gustav Klimt, målad 1889)

 

Jamen kors… är väl detta ”frälsaren” ? (inlägg från 16 april 2017)

Kanhända minns ni Kaj Stenvall, den förkättrade och hedniske ankmålaren från Finland, tillika en av det moderna Finlands allra mest kända konstnärer.  A propos det här med ”frälsare” publicerade han nyss denna bild, som han kallar ”påsk”:

Själv finner jag inget hädiskt i denna bild, som faktiskt är renare, vackrare och utan samma fokus på grymheter och blod, som genom alla tider präglat kristendomens morbida dödskult. Ett Mumintroll har gjorts till ”kristus”, och en påhittad fantasivarelse har bytts ut emot en annan – och ingen kan väl ta illa upp över något sådant ? Som Ivan Stang, Sacred Scribe i The Church of the Subgenius (se under rubriken ”adiafora” ovan ) en gång sa: ”We have no problems with Christ as such – it is just his followers that we don’t like”

I Kaj Stenvalls ständigt pågående serie av filosofiska ankor – han tycks formligen ha pippi på Kalle Anka eller Aku Ankka som han heter på finska, förekommer i år följande verk, betitlat ”I have a dream”.

Donald Duck har uppenbarligen en mardröm, eller är detta verklighet ? Han har hamnat i samma säng som Donald Trump, den amerikanske presidenten, och ankan ser verkligen inte road ut av situationen, utan är högst betänksam över hur detta alls kunde hända. En gräslig, atombombsviftande galning, som tryggt sover och kanske drömmer om ”MOAB” eller ”The mother of all bombs” och det Haramageddon eller den världsbrand dessa kristna ser fram emot – för dem är ju världens undergång något gott, som förebådar Jesu återkomst och tusenårsriket, till skillnad från Ragnarök, som hedningarna uppfattar som något ont, och något man helst bör undvika..

Matt 10:34-36
Tro inte att jag har kommit med fred till jorden. Jag har inte kommit med fred utan med svärd. Ty jag har kommit för att ställa en man mot hans far, en dotter mot hennes mor, en sonhustru mot hennes svärmor, och alla mäns släkt ska bli deras värsta fiender…

Den jesus som bibeln grundar sig på var en lokal terrorist, som direkt uppmanade till inbördeskrig, och var minst lika vildsint som Al Quaida. Alla Monoteistiska rörelser utvecklas förr eller senare till något sånt här, och vi vet redan hur stor skada kristendomen ställt till med genom århundradena. Är han då något att dyrka ?

Själv tycker jag att Kaj Stenvalls tavlor verkar som tankeväckande satir, eftersom de kan tolkas på flera sätt, vilkett god konst alltid kan. Också jag har satiriska syften ibland, som ni vet – eller kanske kan märka – och nytt från Finlands konstliv är också att man gett sig på Mumintrollet som nationalsymbol och kombinerat det med Tom of Finlands bögporr, eller så att säga blandat ihop bögporr med Mumin. Det var skämtnissarna och Pikkuherrat från reklamtidskriften ”Image” som stod bakom alltsammans, enligt vad Vasabladet, Hufvudstadsbladet och Helsingin Sanomat berättat, tidigare i år.

Ärligt talat, är inte all denna Mumin-kult lite…tja… vad ska man säga ?

The Moomin Foundation, som tagit åtskilligt illa upp av bilder som de nedan, ska numera ha förlikts med ”Image” och dess redaktörer, men innan påsken gällde alltså detta som ”sanning”

Pärmen på det senaste numret pryds av en teckning av Sami Saramäki där muskulösa mumintroll poserar i Tom of Finland-utstyrsel. Bilden är en illustration till en artikel av Antti Holma om hur Tom of Finlands karaktärer blivit hela folkets maskotar. Texten under bilden lyder Moomin of Finland.

Images chefredaktör Heikki Valkama säger till HS att det handlar om ett separat satiriskt verk som kombinerar två olika saker. Moomin Characters vd Roleff Kråkström godkänner inte förklaringen. Han säger att satir handlar om att man vill förlöjliga till exempel statsministern, men att det inte är frågan om det när det gäller pärmbilden. Speciellt användningen av ordet Moomin är graverande, tycker han. Kråkström godkänner inte heller parallellen till Kaj Stenvalls ankmålningar.

– Stenvall har aldrig använt Kalle Ankas varumärke. Han har målat generiska ankfigurer som vem som helst kan använda. Däremot är mumintrollen som karaktärer och ord ett helhetskonstverk skapade av Tove Jansson, säger Kråkström. (Vasa-bladet 25 Mars 2017)

Stenvalls ankor skulle alltså vara A-Ok – men man får inte skoja med Mumin, som är ett ”gesamtkunstwerk” eller helhetskonstverk. Var ligger logiken i detta ?

Redan på medeltiden fanns det människor, som inte trodde på ”frälsarmyten” och öppet drev med den.

Under rubriken ”Resor” ovan har jag talat om den vilde och oborstade munken Fra Filippo Lippi, som på 1300-talet – vid 52 års ålder satte på en 18-årig nunna, Lucretia Buti, som han skulle ha ansvaret för – tillsammans med 27 andra unga nunnor. Sedan målade han av henne som Jungfru Maria (trots att hon inte alls var någon jungfru längre, utan tvärtom) och deras nyss födde son som Jesus – vilket han blev utesluten ur Karemeliter-orden för. Också Påven tyckte det var rätt magstarkt, men Fra Filippo bad honom bokstavligt talat dra åt helvete i skrift, och målade flera bilder av sin unga hustru istället, till allmänhetens jubel.

För egen del förstår jag inte de meningslösa krucifixen, lidandet, matyrskapet och allt det andra. Ska man nu tro på kristendomens eviga Führer-princip, eller ”herren” som alla måste följa slaviskt, så kan man väl ta fasta på goda gärningar, uppbyggliga historier, eller när den påstådde ”frälsaren” eller rättare sagt fiktive profeten gjort något bra istället, eller hur ?

Det vore väl ändå en mycket sundare, friskare och bättre reklam för religionen, än en halvnaken man som torteras ihjäl – till och med de kristna borde väl inse detta – om de inte vore så inskränkta och begränsade i sitt tänkande. Den bästa kristna bild jag alls vet i västerländsk konst, förresten, är den här:

Det här är fresken ”St Petrus botar de sjuka med sin skugga” från Cappelle Brancacci i Florens, ett litet sidokapell till klosterkyrkan Santa Maria del Carmine som jag också besökt. Masaccio, en av högrenässansens bästa, anses ha målat det här, företrädd av en annan konstnär vid namn Masolino. Petrus liknar Tor, och skrider fram som en vredgad gud genom gatorna på det Florens som finns utanför kyrkan. Han ser inte ens tiggarna, de halta och de lytta. han går bara rakt förbi, och minen på hans ansikte visar att ”he means business” minst sagt – kanske är det de rika och besuttna, biskopar, kardinaler och andra hycklare omvartannat, som snart ska få ett mindre uppskattat besök, medan Petrus kommer att säga dem några sanningens ord. Men hans kraft är så stor, att redan hans skugga botar dem.

Den rättfärdige bär icke sitt värd förgäves, heter det – och förvisso finns profeter, gudsmän, ordets förkunnare. Kapellet nere i Florens, förresten, målades färdigt först 60 år efter man börjat – det är en historia jag redan berättat –  eftersom Påven ville ha allt färdigt av rena propaganda-syften. Ingen mindre än Filippino Lippi, den bråkige målarmunkens son fick rycka in, och vad han krävde som lön enligt legenden, var det här:

• 4 blonda modelltjejer från Venedig
• 4 brunetter
• 3 svarthåriga
• 1 rödhårig
• 5 negresser eller blandade turkinnor
• 18 bekväma madrasser, samt 12 lyxiga sängar
• 1 florentinsk tunna grappa eller med andra ord starksprit (dvs 45 liter)
• 4 tunnor gott rödvin (180 liter)
• 2 tunnor vitt vin (90 liter)
• 30 libbra (skålpund) blodig rostbiff (ca 130 kg) dvs bistecca florentina
• massor av frukt och flera salladshuvud (minst 40 libbra)
• 10 libbra bröd samt söta kakor (Panforte)
• 25 libbra Cinta Senese – det berömda fläsket från staden Sienas svart-vita svin

Allt detta skulle genast levereras till kyrkporten, och dörrarna mellan klostret och kyrkan med kapellet skulle stängas under en tidrymd av 14 dagar. Ingen utomstående fick komma in, medan Filippino arbetade därinne, helt ensam med sina vackra och söta modelltjejer, vinet och allt det där andra..

Flickskratt, ljudet av vinglas som slogs sönder, spyende unga kvinnor och så vidare fortsatte att strömma in över klosterväggarna, medan festen bara fortsatte, dagarna i ända. Till slut fick klostrets prior ändå nog, och beväpnade de tolv kraftigaste munkar han kunde hitta med käppar och påkar, och gick in för att spöa upp Lippis berömde son.

– Vet hut, vet sjufalt hut din hemske Hedning, och ta alla dina Satans Skökor och äckliga småfnask till gatuhoror med dig härifrån, alltmedan du drager till de fjärran nejder, där Piper Nigrum, eller den såkallade pepparn plägar växa, hotade alla munkarna på en gång.

– Hur vågar ni! skrek Filippino, alldeles röd i ansiktet. Inga av dessa hederliga unga damer förtjänar att benämnas med vårt språks allra lägsta skymford, och jag kan då inte annat finna, än att de alla uppfört sig ytterst dygdigt och anständigt…

– Försök inte ! ropade Priorn. Inte kan du neka till, att du lägrat och knullat de flesta av dem redan, din suput !

 

– Jag har så tusan heller ! skrek Filippino Lippi argt. Damerna ifråga kan säkert intyga, att inte så mycket som ett hår krökts på deras huvuden– inte sant flickor ?

– Oooh jaa ! ropade alla konstnärsmodellerna på en gång. Mycket högt, dessutom.

– Desslikes kan man förmärka, att då dessa damer är utfattiga allesammans, och därest den heliga kyrkan anses vara nåderik och välgörande, vad vore då naturligare för mig än att bjuda dem på fest allihop, på det att de må ha någon glädje i sina annars så torftiga och glädjelösa unga liv, av ren barmhärtighet och inget annat ! fortsatte Lippi i något mer sansad, men medeltida ton.

– Sacramento Idioto ! vrålade munkarna. Sluta diskutera teologi med oss, din djävla tölp  ! Vi skolom gifva digh på moppo, ifall du inte börjar måla nu på minuten…

Så var det också. Filippino Lippi hade nämligen inte rört den ofullbordade fresken än, inte på någon av de sju dagarna av de 14 han ville ha på sig, och freskomålning eller pittura al fresco som det egentligen heter, är något av det svåraste hantverk man alls kan försöka sig på. Målar man på våt puts med kol och andra pulverpigment, snarare än riktig färg, sugs nämligen färgen upp ögonblickligen, och man kan inte på något sätt sudda, radera eller göra om, med mindre än att man knackar ned hela putsväggen igen, men i det här fallet kunde man ju inte göra det, eftersom Masolino och Masaccio – båda odödliga mästare – redan gjort ifrån sig rätt bra på väggarna.

Filippio, full av vin och kvinnors gunst, vacklade mot väggen, tog sin pensel och började måla med en trött gest. Och han målade så fint och så bra, att inte ens de bästa konsthistoriker än idag kan säga var hans egna linjer börjar, eller Masaccios eller Masolinos slutar.

”Men vi förstår ingenting, ja ingenting alls” sa alla munkarna. Om du kunnat måla sådär bra hela tiden, vad skulle du då med alla modellerna, vinet, köttet, frukten och allt det där andra till ?

– Det har jag redan förklarat för er sa Filippino Lippi. Själv är jag inte som ni munkar. Jag gillar kvinnor, fruntimmer, kjoltyg – och tycker om att umgås med dem, inte tusan umgås jag med män. Flickorna är bara här för att hålla mig lite trevligt sällskap, och se till att jag kommer i stämning, sedan kan jag måla hur mycket fresker jag vill…

Kaj Stenvall målade vidare – också 2017 (artikel från 2 Januari 2018)

Kommer ni ihåg mina artiklar om Kaj Stenvall från Finland, den förkättrade och ganska så hedniske Ankmålaren, vars verk jag tagit upp under rubriken ”Konst” här ovan ? Han är inte så känd i Sverige, men mycket mer berömd i sitt hemland, men jag tycker att också vi här i landet gjorde väl i att ge hans satiriska och politiska verk uppmärksamhet, för goda satiriker och dessutom Donaldister – som Kaj Stenvall helt säkert får betraktas som – är det inte så gott om här i landet. Huruvida han verkligen är hedning hör inte heller hit – det kan ju vara var och ens personliga uppfattning, och är därmed inget man skall gå in på – men i hans konst märker jag själv en ganska tydlig udd emot kristendomen…

Detta verk – ”I confess that I have empathized” publicerades under hösten 2017 och säger väl allt – eller åtminstone något. Kalle Anka har drabbats av det kristna skuldkomplexet, och han mår inte bra av det. Avklädd och naken – utan sin sedvanliga sjömansuniform – står han nu där i all sin betänkliga glans, som en skenhelig kvackare…

Blev denna bild för mycket för er, govänner ? Vad säger ni då om följande konstverk, för här går ingen säker – inte ens Världens stora, ni vet..

”I have a dream” heter bilden, och uppenbarligen skildrar den en fullständigt insomnad person, som bara drömmer – och det är för en gångs skull inte Donald Duck eller Kalle Anka. Donald Trump har hamnat i säng med den vanligen byxlösa ankan, som är av hankön och faktiskt ganska kinky, och vad som föregått detta kan vi bara ana oss till – om vi nu vill tänka så pass långt – men Kalle Anka har synbarligen fått kalla fötter, och är mycket tveksam över vad han gett sig in på, efter vad det ser ut…

”Necessity makes strange bedfellows” brukar det ju heta, men ångrar den Amerikanska ankan möjligen att han någonsin gav sig i lag med Trump, eller röstade på honom ?

Många har röstat fel i det här landet också, exempelvis de som röstade på Löfvén eller Miljöpartiet, tycks det mig…

Bild tre – där Kalle Anka agerar kristen Präst eller Påve – är hur tydlig som helst – tycker jag… Bra konst eller satir är som vanligt öppen för flera tolkningar, för vad försiggår egentligen här ?

”I am always with you” heter den sista bilden, där Ankan-Kristprästen tycks ha tryckt en symbolisk döds-kyss på Donald Trumps grisiga tryne... men är det en välsignelse, eller kanske den sista smörjelsen vi ser ? Jag själv – likt Pontius Pilatus på sin tid – Tvår mina händer över Trumps administration, och hela hans land därjämte…

Måtte deras högst eventuelle gud vara de stackars människorna i amerika nådiga, som valt en sådan president åt sig och halva Världen – för det kan faktiskt leda till krig – och krig är som bekant en högst allvarlig sak – är detta också vad den vanligen så skämtsamma ankan vill säga oss ?

Harappappapappadia… torde vi väl utbrista. Det har ändå ganska nyligen varit Jul, och inför nästa år torde vi väl hoppas på det bästa…

Porr på Facebook – En fråga om ”Survival of the FATTEST” (inlägg från 1 Mars 2018)

Ja, ni läste rätt. Återigen är rubriken ganska förbryllande, men verkligheten överträffar till synes ofta dikten. Journalisten Johanna Palm på SVT Kultur skrev så sent som igår ett inlägg som är faktamässigt korrekt, väl researchat och utan vinklingar – vilket är ganska anmärkningsvärt, med tanke på källan. Detta trots sakens ämne – för här rör vi oss återigen med ”fake news” och en skapad mediastorm av rang.

Facebook, detta sociala media i USA – skapat av en viss Mark Zuckerberg – förbjöd för någon tid sedan alla bilder på det arkeologiska fyndet ”Venus från Willendorf”, påträffat i Österrike-Ungern år 1908. Detta enligt Arts News Paper, också i USA – och det är inte första gången sådant händer.

27 000 – 30 000 år gammal istida konst. Åtgärd på Facebook: OMEDELBART TOTALFÖRBUD !

Här ser ni alltså den uppenbart pornografiska statyn, som alltså måste förbjudas. Tidigare har Facebook – vilket jag själv rapporterat om i den här bloggen – också totalförbjudit alla bilder av den svenske 18-1900-talskonsstnären Anders Zorn, vilket Johanna Palm mycket riktigt påpekar. Just det inslaget tog jag bort, eftersom herr Zuckerbergs skapelse ganska snart rättade sitt skäligen idiotiska förbud, men den här gången har ingen rättelse inkommit – ännu !

Ca 100 år gammal svensk konst – Åtgärd på Facebook: OMEDELBART TOTALFÖRBUD !

Även nedanstående exempel på Europeisk skulptur från 1900-talet har drabbats av de amerikanska skräpmedias attacker, till synes helt urskiljningslöst:

Exakt 103 år gammal Europeisk skulptur – Åtgärd på Facebook: OMEDELBART TOTALFÖRBUD !

Slutligen nämner också Johanna Palm exemplet med den franske konstnären Gustave Courbets kända verk ”L’origine du Monde” eller Världens ursprung, från 1866. Detta verk beställdes märkligt nog av en ottomansk diplomat med aliaset Khalil Bey – den Ottomanska eller Moriska stilen var mycket inne på 1860-talet – och många teorier har under åren lanserats om vem just det konstverket egentligen avbildar. Är det månne den rödhåriga Irländskan Johanna Hifferman som avbildats, ”me fissen opp !” som dansken säger, och ifall den så kända fröken Hifferman inte varit i farten, precis som vanligt (hon var på sin tid ”mycket hejsan !” ) – vem tusan var det då, som avbildats av Monsieur Courbet… Ack ja, dessa konstnärer och deras Irländskor…

Man har också teoretiserat om inte Courbets tavla varit försedd med flera delar av den unga damens anatomi, till exempel ett huvud, och om inte målningen skurits sönder och försålts i flera delar (ett synnerligen inkomstbringande konstnärligt grepp !) men på Musée d´Orsay i Paris har man tillbakavisat detta som fullkomligt groteskt, ja fullständigt nonsens…

Konstkännare, Connaissörer, Posörer och Performance Artists har siktats i Paris… Åtgärd på Facebook: OMEDELBART TOTALFÖRBUD !!

Man kan nu fråga sig vad alla dessa konstverk egentligen har för gemensam nämnare, och varför just Facebook hela tiden manifesterar ett och samma beteende, oavsett vad saken egentligen gäller. Det har i Sverige spekulerats om att hemliga bildavkänningsprogram, som teoretiskt skulle kunna identifiera antal kvadratcentimeter naken hudyta, styrda av matematiska algoritmer skulle kunna ligga bakom detta, men som precis just jag råkar känna till av en eller annan anledning, är det inte alls så Facebooks censur fungerar, vilket jag beslöt mig för att ”testa av” så sent som igår… Ånej. Så lätt kommer vi inte undan.

Johanna Palm har redan dragit sin slutsats, i ett hastigt påkommet anfall av klarsyn, och utpekat den kvinnliga aktivisten Laura Ghianda som skyldig till allt, dock helt utan att nämna exakt vilken sorts aktivist sagda ”Laura” egentligen är – men sanningen antyds under den dolska och oklara formuleringen ”som kallar sig konst-aktivist”.  Är då Laura Ghianda aktivist på riktigt eller på låtsas, och vad slags aktivist är hon egentligen, och med  exakt vilka motiv och syften ? Jag själv har redan identifierat, isolerat och kopierat sagda ”Lauras” ursprungliga post från Facebook, och man kan ju då bara fråga om det är en ”Hönan Laura” vi här har framför oss, eller ett klart fall av andra kacklande ”Hens”

Aktivisten Ghianda hör alldeles uppenbart till en grupp av samma typ som ”FEMEN”, den mycket underliga proteströrelsen från Ukraina, som jag skrivit mycket om tidigare, men som nu gått in i en helt ny fas; och som jag därför – av rent personliga hänsyn – då jag råkar vara avsides bekant med några av aktivisterna – Musiklärarinnan Bianca Muratagic, ifrån Uppsala, hör dock inte till dem – även om jag nyligen nämnt just henne – men jodå, ni tänker alldeles rätt – saken är den, att jag liksom samlar på kvinnliga aktivister – man kan nämligen rätt ofta så att säga förena nytta med nöje, när det kommer till just dem; har jag märkt.

Formliga gallskrik har dock utbrutit över ”FEMEN” från andra Feministiskt anstuckna rörelser, främst då de partitrogna ”gammelfeministerna” eller rättare sagt Fi -kärringarna på den yttersta vänsterkanten. De har påstått, att de unga Ukrainskorna – och deras enda kvarvarande representant i Sverige – skulle gjort sig skyldig till det uppenbara lagbrottet ”Könsförräderi” (det är alltså när man umgås med det motsatta könet) fastän denna förbrytelse inte står i några normala svenska lagböcker. Femen skulle också ha ”gått patriarkatets ärenden” har vi fått förklarat för oss, och sådant medför omedelbar uteslutning.

En annan av FEMEN Swedens medlemmar – med oklar identitet – begick självmord efter en av deras aktioner, och sedan dess har FEMEN föga låtit tala om sig just här i vårt land, vilket jag också förutspådde – eftersom deras metoder inte passar i ett svenskt kulturellt kontext, och inte är tänkbara här under rådande politiska förhållanden. Aliiah Elmahdy, officersdottern från Egypten, tillika fd. ”naken-bloggerska” som faktiskt fick politisk asyl i just Sverige, säger sig numera ha hoppat av, och vill inte ha ett dugg med Femen att göra längre, fast hon fortsätter sin högst ovanliga yrkesbana på många andra sätt. Vad beror just det ställningstagandet från hennes sida på, tror ni ??

Med tanke på vilka krafter i det svenska samhället som kan dyka upp, gör Johanna Palm förmodligen mycket, mycket klokt i att inte våga nämna eller inte våga skriva mer om vilka aktivister som är inblandade, och exakt vilka rörelser de kan tänkas representera. Så blir det nog bäst.

Inte alls Förbjudet enligt Facebook (bilden är hämtad just därifrån). Rödhårig kvinna, som bevisligen besökt Irland. Förmodligen Dalkulla. ”Ett Zorn-motiv”…Misstänkt ?

Dock har vi ännu inte kommit till den springande punkten i vår analys. Facebook. All denna plötsliga konst-censurs kärna och centrum – men varför det ? Jag har nu lagt ut så många lösa trådar, så många tankemässiga fallgropar, så många idéassociationer här ovan som det överhuvudtaget är möjligt på den begränsade tid, som står till mitt förfogande, att jag likt den hedervärda Fru eller Fröken Palm lindat in sanningen, eller rentav dolt den.

Dessutom kan det hända, att jag bara spekulerar – men hur ska man egentligen annars lösa den gåta, som Facebooks beteende representerar ?

Vad hade konstverken på bilderna ovan gemensamt ? De råkar allesammans vara Europeiska konstverk, naturligtvis.  Vem eller Vilka, och framförallt Varför skulle någon just reagera emot denna typ av konstverk, som alltså allesammans visar Europeiska kvinnor, från skilda tidsepoker visserligen, och med skilda anletsdrag eller inga alls, skilda grader av realism i det konstnärliga utförandet – exempelvis den sk ”Venus” råkar vara sjukligt fet, tydligt steatopyg som det heter – men vem skulle egentligen kunna reagera emot det, och försöka piska upp en hat-storm, med så tydliga eller rättare sagt trubbiga vapen som fröken Ghianda ?

Vad är det för Monoteister eller Monomaner, utanför Europa, som hela tiden måste dra ”påse över huvudet” på just Europeiska eller rättare sagt Västerländska kvinnor, eller helst en fullkomligt heltäckande, svart sopsäck – visserligen inte i plast, men inte i tyg – och vilka är det, som vissa påstått ”feministiska” grupper i Väst hela tiden sympatiserar med ?

Vilka är det, som i kraft av ”kränkthet” hela tiden försöker skapa sig en lättköpt politisk plattform, om inte för ”Konstens” så för en viss ”Guds” skull – Varifrån kommer den ideologin, och varför har den lätt – i förstone – att lyckas – i sociala media ?

Tills jag och Johanna Palm går in och avslöjar det billiga tricket, vill säga… Eller – hur är det nu egentligen ? Framtiden, eller redan de kommande dagarna, kommer nog att utvisa en hel del, för de som sysslar med källkritik, därute..

It is Chinatown out there, my friends…. Chinatown….

”U can’t touch dis ! U can’t touch dis !”

”Ord som hotar hela vår Världsbild” – Gatukonst och ”Gatans Parlament” (inlägg från 21 Oktober 2016)

 

För någon dag sedan läste jag i Svenska Dagbladet en kulturartikel, som handlade om ”ord som hotar hela vår världsbild”. – ja, så löd faktiskt rubriken. Skribenten Magnus P Ängsal – som jag inte träffat på tidigare – hade skrivit en recension av en ny bok, utgiven av Språkvetare vid Göteborgs Universitet, bland annat. Också professorer i tyska där lär ha konstaterat, att det finns alldeles för lite forskning om hur språket styr tankarna, och hur tankarna styr språket, eller rättare sagt den värdeladdning, som förmedlas av olika ord och uttryck; så att säga.

I Tyskland säger man till exempel ”Herrar och Fruar Doktorer” om man talar inför ett akademiskt sällskap – man erkänner, att personerna i salen har olika genus, och att detta är ett ovedersägligt biologiskt faktum – man klumpar inte bara plumpt och dumt ihop alla som ”Hens” som vi gör i Sverige.Man kan till och med vara ”Frau Doktor Doktor” (om det gäller en kvinna, som tagit två olika doktorsgrader i helt olika ämnen) eller ”Herr Doktor und Professor” också i rent talspråk – i alla fall om man möter vederbörande ute på gatan

Genus och Kasus i språket har fortfarande betydelse – och SvD illustrerar med helt andra slags exempel också – Ordet ”bög” har en viss laddning, ordet ”stjärtgosse” en helt annan, oavsett om man talade om protestantiska bögar i Sverige, kanhända; kontra Katolska Stjärtgossar, som ju kan tänkas vara ganska så allmänt förekommande. I svensk dagspress, har jag märkt – används ordet ”bög” inte alltid som en förolämpning – men används det på en skolgård eller arbetsplats, så kan åtal följa.

Och vad ska man säga om en del ”nybildningar” typ ”Hängbröstvänster” ?

Kan man skriva så ? Jag för min del har använt det ordet om en del personer, som jag faktiskt tycker förtjänar det. För övrigt var det inte alls min uppfinning från början, utan en mig mycket närstående person; som kom fram med det. Hon sade även ordet ”Ståpattsfeminist” rakt upp i ansiktet på precis just mig, eftersom hon känner till mitt engagemang rörande den mycket, mycket särartsfeministiska rörelsen ”FEMEN” – mina äventyr med dem får jag berätta om en annan gång – men jag har följt dem genom alla faser i deras utveckling sedan 2010, ungefär, då jag först uppmärksammade dem.

Verklighetens Inna Shevchenko lanserades nyligen som seriefiguren ”Agraffena Raskolnikova” i ett dataspel. Till sist blir det väl dåliga seriefigurer av oss alla… (ja ja – hon finns på franska frimärken som ”La Marianne” också )

I Sverige är den rörelsen – med allt vad den står för av frihetslängtan, kompromisslös ideologi, eget språk och hutlöst beteende – hjärtligt avskydd av etablissemanget, Hängbröstvänstern och den nuvarande regeringen, samt all dagspress – den har ingen framtid här – och är nästan helt utrotad, till sista Valkyria (nej, de gillar inte alls att jag jämför dem med just Valkyrior – allt sådant är ”för nationalistiskt” enligt deras fanatiska ideologi) men i Frankrike har den åtminstone tidvis varit kulturetablissemangets egen lilla älskling, trots dess sammandrabbningar med den mycket märkliga, högerextrema Katolska rörelsen ”Civitas” – som också tros ligga bakom flera brandattentat i Paris. Detta oaktat att Lars Wilks och Inna S – tillsammans (vilket par !) nästan blev skjutna till döds i Köpenhamn – svensk press kommenterade den händelsen, men sa inget inget inget om vem som höll på att drabbas…Inna ville de liksom helst slippa att bara nämna, såväl som Frankrikes Ambassadör i Danmark.

Och jag har svarat någon – som jag inte är Trolovad med – ”Jaha, så jag är en typisk Ståpattsfeminist nu också !”  Vi har aldrig mötts i verkligheten, varken här eller i Ukraina eller någon annanstans, och jag har bara av och till talat med vissa personer – och ändå är någon så avundsjuk, ja svartsjuk och missunnsam.

Men – inte nog med det…

Min trogne läsare och hedniske vän på bloggen Rotlöshet (som inte är ”fornsedare” men finns i Göteborgsområdet) funderar av min användning av ord som ”övernaturligt” eller ”allsmäktighet”. Han kommer liksom jag fram till den självklara slutsatsen att varken den ”allsmäktige” finns, lika lite som det ”övernaturliga” eftersom en allsmäktig gud som samtidigt är allgod, allvis och allvetande är en logisk omöjlighet, givet hur världen faktiskt ser ut, och att det inte kan finnas något ”utanför” naturen eller universum, eftersom universum är det enda som alls k-a-n finnas.

Vi är också båda två eniga om att ordet har en fruktansvärd makt över tanken, ty:

”Allt jag skriver och talar är en referens till min historia, kultur, uttal, min samtid inför framtiden”, ungefär så var det någon som sa till mig för länge sedan.

Varje till synes obetydligt ord kan ha en referens av värdefull betydelse tillbaka i tiden. Där användningen och uttrycket för ordet förändras en aning med tiden. En inre mening som är innesluten i, som få verkligen kan förklara värdet av.

När vi tappat förståelsen för de allra enklaste ord och stavelser, vart ifrån och varför de uppstod, hur de användes och varför de används nu. Så har vi också tappat en del av vårt förflutna. En del av vår historia. En del av vårt säregna uttryck i världen. Då har vi tappat en del av oss själva. En del av våra förfäder och deras liv, en bit av deras värdefulla tid. Då har vi glömt vilka vi är. Är det så, så har vi tappat en del av vår värdighet, den värdighet som frodades ur kulturen, en kultur som ingen behövde ifrågasätta.– —

Det finns många ord som kan brytas isär inom svenskan. Som kan spåras tillbaka i tiden, till närliggande värderingar genom språket. Ju mer du studerar runorna, desto mer finner du ordens… arketypiska innebörd eller värden. Inte bara det, du finner även flera sanningar och perspektiv. Ingen mer värdefull än någon annan. Ju mer du finner, desto mer värde konservativ tenderar du att bli, för själva ordets betydelse. För när du finner det värdena, så som du då också finner ordets egentliga kraft. Dess sammansättning, dess uttryck och avtryck. Dess sammanflätning med ditt tal och skrift och hur det egentligen sprider sig till andra. Det är kanske därför som vi ibland förundras hur andra uppfattar ordet eller reagerar annorlunda på ordet än du själv. Eller när de värdemässigt kommit bort från dess betydelse?

• Från bloggen ”Rotlöshet” 2016-10-16

Samma skribent undrar också lite över ett annat ord, som har samband med den offentliga konsten i Uppsala, som jag skrev om här för leden. Ni minns ju alla den fullständigt Kollriga Kulturdirektrisen på Landstinget – alltså hon som påstår att hon vill börja med att censurera konstverket nedan, eftersom det visar nakna 35-åriga människor (ja guuud så hemskt !) som ”för tankarna till 30-talet” enligt henne. Konstverket är dessutom sk ”hetero-normativt” har hon förklarat, eftersom det råkar visa en naken man och en naken kvinna, och då måste det ovillkorligen tas bort genast, och det är alltså i-n-t-e  alls så som vi förstår, att just hon skulle lida av någon sexualskräck och vara sipp, respektive bigott och pryd – neej då…

”Entartete Kunst” enligt Uppsalas Landsting och dess ”Kulturdirektris”. DN och Erik Helmerson har varnat för hennes 30-tals åsikter…

– Jag blev alldeles förskräckt när jag såg figurerna på plattorna, säger Anna Söderbäck, kulturdirektör på Uppsala läns landsting. (SVT 2016-10-16) Dessutom är det ingen hemlighet, att Landstinget i Uppsala skall läggas ned till årsskiftet, enligt vad SVT också berättar.  Är detta Kulturdirektrisens sista stund i rampljuset ? – innan hon själv också avgår, frågar jag i Alvablotets och dödens årstid…

Och förresten – vad finns det att bli ”förskräckt” över i detta konstverk – ja VAD ??

Utanför Järnvägsstationen i Uppsala, alltså Uppsala Central, står denna offentliga skulptur – som kanske också förskräcker vissa kristna…

Nämen.. Man ser ju hela KALLE URBAN KALLE ERIK NIKLAS… Fyy så ”Normativt” av Bror Hjorth på sin tid...

Bror Hjorth var aldrig särskilt kristen, men hans konst – med tidstypiska jesusar och glada svarta barn – pryder fortfarande månget ABF-hus i Sverige (på Sveavägen i Stockholm t ex – gå in och titta en trappa upp – jag har själv varit där) liksom Skogskyrkogården. I Uppsala finns museet Bror Hjorths Hus – och genom ett helt konstnärsliv, från 1915 tilll 1968, häcklades och fördömdes han i den svenska pressen. Hans skapande ansågs direkt hedniskt. Han hatades och förföljdes, och på det röda 1960-talet ansågs han också ”reaktionär” även om han från början var snickarlärling, och alltid gjorde mycket folkliga, friskt frodiga skulpturer…

Kanske är det detta vår Kulturdirektris tänker på…

Påminner hon inte om ”The Church Lady” i det amerikanska humor-programmet ”Saturday Night Live” – alltså hon som med indignerad röst halvskriker ”Well.. could it be… Sataaan !” så fort hon upptäcker något, som hon själv inte gillar.  Men nu lämnar jag ordet till min gode vän på bloggen Rotlöshet igen:

Ett ord som många reagerar på är ordet kuk. Ett ord på något naturligt som hänger mellan benen på en man. Uppfattas som ett fult ord, ett ord du allmänt bland folk inte får uttala. Det är ett orent ord. Varför är en manlig snopp oren? Om jag tvättar den, får jag säga kuk då? Om det bara syftar till själva ordet och varje bokstavs betydelse så kommer vi till dess kärnvärden. Värden som kristna rodnar och förpliktigar sig att hålla sig från. Det handlar om sexuell lust och vital styrka. På sätt och vis också kunskap och förståelse om sig själv. Hur farligt är detta för gemene människas självbild och bild av omvärlden? Hur farligt är detta för vissa monoteister? Vem eller vilka är förbudet avsedd för(?) och vilken makt/påverkan har egentligen i så fall ordet på varje människa? Finns det en faktor inräknad för varje runa för hur det kan påverka varje individ till att hamna in på ”rätt” väg i livet? Alltså en mer naturlig väg, en hednisk väg? För att inte leva sitt liv i blindhet utan se naturen och relationerna för vad de är, utan att tro att de är något annat än den naturliga verkligheten? För om det skulle vara en gud som hoppar emellan varje gång du gör något för vad du upplever eller gör så är den guden ”mannen i mitten”. Den som filtrerar ditt liv och upplevelse. Styr och ställer vad du får göra och inte göra.

Lev som du bäst kan själv! Raido!

Ord har makt och makterna har betydelse! (från bloggen ”Rotlöshet” 2016-10-16)

Vad är det som är så oerhört farligt med normal och sund manlig sexualitet, egentligen ? Särskilt i all denna ”Hängbröstvänsters” ögon, frågar jag som Asatroende Ståpattsfeminist.. Varför ska ständigt ALLA män stämplas som förövare i denna narcissitiskt marxistiska rörelses ögon, och varför får man inte nämna sådana fakta som faktiskt visar, att förövare till våldtäkter och andra liknande grova brott faktiskt i mycket högre grad finns ibland vissa etniciteter och religiösa grupper än bland svenska och Nordiska män, och varför talas det aldrig om Taharrush Gamea, som faktiskt existerar, och inte är något skämt, varesig på musikfestivaler för ungdomar i Sverige eller annorstädes ?

Ok, förklaringen är inte alltid så enkel; att brottet skulle bero på själva religionen eller kulturen, eftersom utbildning, bakgrund, bostadsort och tusen andra sociala faktorer spelar minst lika stor roll, men i alla fall.. Och sedan Hängbröstvänsterns omhuldande av sina kära klyschor, typ ”patriarkat”, ”normativitet” etc – samt dyrkandet av slipprigast möjliga stjärtsex, formligen religiöst krypande inför ”prajd” festivaler och homosexuell reklam (Putin har genomskådat Västvärlden på denna punkt) samt hur kulten av bögeriet – alltså den normale mannens motsats – har blivit dessa människors käpphäst och främsta kännetecken.

Kanhända är sanningen barnsligt enkel. Kärringfeministerna är ”Fag Hags” helt enkelt. De är rädda för vanliga män, för vanlig kvinnlig sexualitet – på Strindbergs tid blev de ibland sk Tribader eller Lesbiska – men nuförtiden är det emot Strindberg själv, som alla är skeptiska. Också han var ju – som Hjorths ”Näck” – ”En Djefla Man, som kunde många konster” – konsten att en smula för öppenhjärtigt vara hänsynslöst ärlig, och berätta om sitt förhållande till sig själv och olika kvinnor, inte minst.

 

”ja, det första jag fick se fallera, det var en lärare fallera – Han lärde sina småååå.. att.. ” (fortsättningen finns att läsa i en av folkloristen Bengt af Klintbergs böcker)

Hängbröstfeminismens företrädare hatar särskilt självutlämnande eller ärliga, starka män – de kunde ju tänkas skämta, och skämtet kanske blev på någon annans bekostnad – samtal förbjudet, samvaro förbjudet och samlag med kvinnor förbjudet – ”Det kunde ju hända att någon där ute – i 35-års åldern eller så – har roligare än jag, och därför tvingar vi på ungdomen en massa kristna ord, typ skuld, oskuld och så...” tänker den kristna Hängbröstfeministen, direkt från seminarier med rörelsen ”Tro & Solidaritet” och Evangeliska Fosterlandsstiftelsen, Sensus, Batik-häxorna och hela konkarongen…

Visste ni att Bror Hjorths ”Näck” för övrigt är ett självporträtt – den har en karikatyrmässig framställning av konstnärens eget ansikte, och att den ända tills för några år sen – då Uppsala C byggdes om och stationsingången flyttades – var det första en besökare såg, direkt man klev ut genom stationens huvudingång, och stegade vidare in emot vad som kallats ”Den eviga Ungdomens stad”

Högst upp finns en piga och en dräng, som svänger runt i en rasande slängpolska av hjärtans lust, och när man sedan åker från staden, och ser statyn från andra hållet – som idag står på en vändplan för taxibilar utanför en restaurang – vad ser man då ? Jo, en naken huldra, precis som i den skånske poeten Anders Österlings kända dikt. ”Kom snart igen, säger Huldran blygt, och tack för en trevlig stund – välkomna tillbaka..”

En naken huldra gick här nyss förbi,
och ännu viskar vägens pil därom,
hon bar ej slånens blommor i sin famn,
och ändå blommar slånen, där hon kom,
hon nämnde ingen jordfödd älsklings namn,
och ändå ekar allt av het musik.
Med dessa trolskt förvuxna vita snår
och dessa pilvedflöjters hedna skrik
blott den förstår, som under molnen går
och tigger himlens vindar om besked
var natt, när mossens isar gå itu,
om varför bröstet aldrig kan få fred
av vårlig törst till blom och sång ännu. –
En naken huldra gick här nyss förbi.

• Ur ”Våren” av Anders Österling, 1907

Redan på nittonhundratalets början fick man alltså skriva sådär härligt befriande och hedniskt – men det får man inte nu – i Stefan Löfvéns och Miljöpartiets Sverige – för där blåser helt andra och kallare, kulturpolitiska vindar. Här finns censur, uteblivna kulturbidrag till den som ej sköter sig, och det viskas redan om straff, för de som uttryckt sig ”för heteronormativt” eller i alla fall en skampåle i media-form – om än inte piskrapp för bloggare som i det riktiga Saudi-Arabien, inte bara ”feminismens Saudi-arabien” som här hemma. Stefan Löfvén har ju själv – i rollen som Statsminister, till och med – ställt sig upp inför hela FN, och deklarerat att vi har ”En Feministisk Utrikespolitik” i vårt land – vad det nu är – eller skall vara – men nej, men nej, det är bara oberoende bloggare och onda, onda nazister, som påverkar Sverigebilden negativt – har vi fått veta i DN.

Men nu är det alltså Fredag – och jag själv ”till Fröjas dyrkan går” som en annan svensk poet sa.

MIDVINTERBLOT åter på Nationalmuseum, skriver Nättidningen Svensk Historia (inlägg från 27 Februari 2018)

 

Nättidningen Svensk Historia, en av våra grannar i den hedniska bloggsfären i vårt land – som ständigt växer, dag för dag – rapporterade härförleden om Midvinterblot, Carl Larssons kända Monumentalmålning från 1915, som nu är tillbaka på sin rätta plats i Nationalmuseum, efter att ha konserverats och restaurerats. Midvinterblot har kallats för det mest utskällda konstverket i Sveriges historia, och det stämmer nog också, som vi ska få se.

Hantverkare, Arbetare, Konstvetare och Administratörer – alla går de samman för att rädda vårt kulturarv ! (Foto: Anna Danielsson / Nationalmuseum)

Väggfälten i Nationalmuseum övre trapphall hade stått tomma sedan byggnaden invigdes 1866, men 1883 bestämde de kristna att en konsttävling skulle utlysas. Bara kristna och nationella motiv godkändes, något annat var helt enkelt otänkbart. Vann gjorde målaren Gustaf Cederström (som gjorde Karl XII:s likfärd) som skulle få måla hur ”Ansgarius kristnar Sverige” – alltså en ren historieförfalskning, eftersom en sådan händelse på Birkas borgberg aldrig ägt rum.  Turligt nog fanns det vettiga herrar i priskommittén också, för där hittade man namn som Eddaöversättaren Nils Fredrik Sander (vars Edda på svenska fortfarande hör till de allra bästa versionerna) konstnären August Malmström (som målat ”Aslög” och ”Bråvalla Slag”) samt författaren Viktor Rydberg (som skrev Fädernas Gudasaga och flera undersökningar om Nordisk mytologi).  Också hygienforskaren Carl Curman ville ha ett hedniskt motiv, men de kristna började genast skrika och oja sig..

Under flera hundra år hade Hedendomen levt som en dold underström i Svensk kultur, alltsedan ”Fogelbergs Gudar” (som jag skrev om för ett tag sedan) och Riksantikvarieämbetets grundande på Gustav II Adolfs 1600-tal. Gång på gång hade de kristna försökt utrota den, men alltid kom hedendomen tillbaks – och nu gav Carl Larsson den en alldeles personlig tolkning – och det är tack vare hans innovativa nyskapande – och framsynta människor i hans samtid – som konstverket alls fick lov att skapas. Många var emot det, redan från första början.

De kristna intrigerade, och skrev till Regeringen år 1891. Cederström bara måste vinna, för så hade man bestämt. Ansgar och kristendomen var det som skulle få definiera hela Sveriges historia för all framtid, trots att Sverige som vi nu vet inte alls kristnades på  830-talet…

Men våra ledande kulturpersonligheter slog tillbaka. Nu hade de fått med sig självaste Prins Eugen – målarprinsen. Kända konstnärer som Anders Zorn, Richard Berg, Georg Pauli och många fler. Det är att märka, att flera av tidens ledande judiska kulturpersonligheter, som Ernst Josephsson och Geskel Saloman, också skrev på uppropet för Hedendomens och Asatrons sak. 1894 gav regeringen uppdraget till Carl Larsson, på vägnar av Konstakademin; och så kom det sig att ”Gustav Vasas intåg i Stockholm” och ”Midvinterblot” skulle få sitta mitt emot varann i den väldiga trapphallen…

”Gustav Vasas intåg” symboliserar början på den nya tidens Sverige – den sitter ännu mitt emot ”Midvinterblot” som symboliserar vårt Asatrogna ursprung…

Men Carl Larsson skapade nu något helt nytt.  Han valde motivet med den hedniske Kung Domalde, kungen som offrade sitt eget liv, för att rädda Sverige undan missväxt. Och kungen fick bära Carl Larssons egna anletsdrag… Dessutom var Kungen alldeles naken – ja man kunde se hans kön – precis som i sagan om ”Kejsarens nya kläder”. Nu satte de kristna igång med en hat- och förtalskampanj av sällan skådade mått. De tjöt som galna hundar. De hetsade. De intrigerade, och de hatade, hatade, hatade och buade ut den hedniska tavlan.

Nymoralisterna gottade sig. Carl Larsson angreps personligen, och kallades ”storsvensk”, ”sjuk i huvudet” eller helt enkelt ”galen”.

Först tänkte sig Carl Larsson att Domalde dränktes i en källa, med sin drottning och en kungason med en häst strax bredvid..

Hela tiden arbetade Carl Larsson vidare på sina underbara målningar och teckningar, som idag räknas som det yppersta i svensk konsthistoria. Sundborn – hans konstnärshem – är fortfarande en turistattraktion, som lockar besökare från hela Världen. Överallt är hans verk ännu populära och folkkära – också i utlandet – men ”Midvinterblot” hamnade länge i skymundan, och refuserades faktiskt två gånger, trots att till och med Sveriges Riksdag fattat beslut om att tavlan skulle få sitta där den nu sitter.. I Dagens Nyheter i februari 1911 opponerade sig en anonym insändare, signaturen ”Arkeolog” och menade att de Kinesisk-inspirerade ”Lejonhundarna” på pelare bredvid ingången till vad som skulle vara Uppsala Tempel (nu vet vi att det var en vanlig Kungsgård, och ett Gudahov, visst inte något ”tempel” men det visste man inte 1911..) ”mest liknade en utomhus-restaurang” och att den lapska nåjden i 1800-tals kläder, som syns till vänster i tavlan, omöjligt kunde ha varit närvarande vid Gamla Uppsala under den tidsperiod, som tavlan skulle skildra, alltså 400-talet efter kristus…

Carl Larsson själv var nära att knäckas, och skrev i sin dagbok att: ”Opinionen är tydligen denna gång så starkt emot mig (och kanske med rätta), så att inte behöver varken min vän läsaren eller min ovän arkeologen vara orolig.” 1913 medgav han i Stockholms dagblad att han faktiskt tänkt måla dit några folkdansare från Skansen istället, och helt enkelt ge upp inför det besinningslösa hatet, men han stod på sig…

Tredje skissen – nu med bronsålderslurar, vendeltida hjälmar, Tors bild inne i Gudahovet, en naken kung och en Blotgode i flammande rött…

Richard Berg, och flera av Sveriges allra bästa konstnärer under det tidiga 1900-talet stödde Carl Larsson, och ivrade för att han skulle få måla färdigt sitt mästerverk. Men de tjutande, kristna hatarna gav sig inte. Höga Ministrar och Politiker – som Ecklesiastikminister Walter Murray engagerades ”bakom scenen” för att hindra att tavlan någonsin skulle bli färdig. Murray avgick till sist, och med hjälp av den österrikiske konstvetaren Joseph Strygowski (som intresserade sig för islamsk, ”etnisk” och slavisk konst) och en ny Ecklesiastikminister, fick Midvinterblot slutligen accepteras i alla fall, och det är ironiskt. Först när utlandet intresserade sig för tavlan, och när utländska experter gav den sitt stöd, slutade svenskarna att skrika och protestera… Men på Nationalmuseum fick den INTE hänga. Det förbjöd man…

Den färdiga tavlan – som de kristna kallade hednisk och hädisk, bland annat därför att Domalde liknade Jesus, och att en Torshammare tydligt visas i centrum av bilden.. Ändå gläder den dagens hedningar, och är ännu omtalad internationellt..

”Midvinterblot” förvisades från Stockholm, och Kungliga Huvudstaden, inte minst på grund av den Kungliga Svenska Avundsjukan. Carl Larsson dog bara fyra år senare, som en sjuk och bruten man. Liljewachls konsthall vågade visa tavlan tills Carl Larsson dog, men sedan gömdes den undan på ”Arkivet för Dekorativ Konst” i Lund, och visades inte på 40 år. Där såg jag den själv också för första gången, på 1980 talet, och Carl Larsson skrev:

”Midvinterblotets öde knäckte mig! Med dov vrede erkänner jag detta. Och dock var det nog det bästa där skedde, ty nu säger mig min intuition – igen! – att denna målning med alla sina svagheter, skall en gång, sedan jag är borta, hedras med en vida bättre plats”  (Ur Carl Larssons självbiografi)

I mitten på 1980-talet erbjöds Nationalmuseum om att få köpa tavlan, och man tänkte väl att nu till slut – då 75 år hade gått – så skulle de kristna hatarna ha gett med sig. Men icke. I en Magisteruppsats från 2011 från Södertörns Bögskola (nej förlåt – vad skriver jag – Södertörns Högskola skall det naturligtvis vara) skildrar Tintin Hodén med stor humor och värme hur nya, Kulturmarxistiska hatare kastade sig över Carl Larsson i bästa 1970-tals socialdemokratiska DDR-stil, och genast utnämnde honom som rasist och nazist, bara därför att han vågat måla en tavla med fornnordiska motiv år 1915 – då INGEN i Europa knappt visste vad nazism var …

Den störste hataren av alla var Per Bjurström, Nationalmuséets politiskt utsedde chef på 1980 talet. Han skrev insändare i DN med titeln ”Därför vill vi inte ha Midvinterblot” och påstod att tavlan skulle vara främlingsfientlig, att ”klottrare i Stockholms tunnelbana” skulle kunna lockas till Nationalmuséet, och att horder av Skinheads skulle bryta sig in där, osv osv… Istället föreslog man att tavlan skulle säljas på den internationella konstmarknaden, så att inga svenskar någonsin mer fick se den eller komma i kontakt med den .

Också idag finns det djärva konstnärer och bildskapare, som VÅGAR gå i Carl Larssons och ”Midvinterblots” fotspår. Här ”en lille en” med JIM LYNGVILD ogsaa Valkyrier fra Danmark, ni vet… (hversgo !)

Köparen – den penningstarke Japanske magnaten Hiroshi Ishizuka var en diskret herre, och han skulle nog gömma undan konstverket för alltid i sitt fina hem i Tokyo. Så hade man räknat ut det – men hej vad man bedrog sig ! – Herr Ishizuka var nämligen Shintoist – en Japansk Hedning – och han förstod målningen, genom den gamla Shinto-dygd som kallas ”Honne” eller hjärtats röst, i motsats till Giri, eller pliktens väg. Så – han lät sig inte köpas av (S) ledda politrucker – och det är tack vare Herr Ishizuka – en stor Sverigevän – och det faktum att han frivilligt, år 1992, lånade ut tavlan till Natonalmuseums 200-års jubileum – samt att han 1996 lät Svenska folket köpa tillbaka den efter en landsomfattande insamling – som vi nu alls har den i vårt land.

Så har den nu hängt på sin rätta plats i över 22 år – och inga svenska kristna har numera problem med den saken.

Knotet och gnället har tystnat. Inga Hemska Ondingar, för att inte tala om Onda Hemskingar har stormat Nationalmuseums trapphall. Inga attentat. Inga onda, onda grafitti-konstnärer från Stockholms tunnelbana har dykt upp heller – vad det nu kan bero på – den gamle kulturmarxisten Per Bjurström och hans idioti till trots.

Tavlan tillhör numera oss alla, och är en omistlig del av vårt Kulturarv – det accepterar nuförtiden Nationalmuseums experter också…

Vinden blåser friskt kring mitt enkla tjäll, denna Hedniska vinterdag i landet Sverige. Ett land som sett så mycket kulturellt förtryck, så mycket hat och hets – inte minst emot vårt eget svenska folk.

Och Domalde, Konungen vars kärlek till det egna folket var så stor, att han lät sig dras fram på en av Oseberg-skeppets slädar – av en Samisk Nåjd och allt – offrar sig fortfarande – för allas vårt gemensammas bästa.

I Torshammarens tecken. Idag, som alla dagar. De kristna har inte segrat, och inte islamisterna i IS heller. 

Carl Larssons artistiska vision står sig, och är samtidigt en protest emot censur, inskränkningar i den konstnärliga friheten och ett försvar för allt det, som kallas yttrandefrihet och demokratiska värden.

”Kan du inte tilltala alla genom dina handlingar och din konst – tala då till de få ! Att sänka sig till de alltför många är l-å-g-t !” (devis för tavlan ”Nuda Veritas” eller ”Den Nakna Sanningen” av Gustav Klimt – samtida med Carl Larsson och målad 1889 )

Vissa citat varar – och HEDENDOMEN är EVIG…..

På sätt och vis är ”Midvinterblot” av Carl Larsson också en del av den svenska Hedendomens och Asatrons historia. Den är inte bara et betydelsefullt verk i svensk konsthistoria, vad man nu än må tycka om den – uppfattningarna går fortfarande isär om dess konstnärliga värde, och vad som är bra konst eller inte bra konst kan man kanske diskutera.

Men trots allt hat, trots all kristen förföljelse är vi ändå här – vi mer än 3000 eller kanske 5000 i Sverige av idag som kallar oss Asatroende. Fördömarna haglar emot osss, liksom glåporden – liksom på Carl Larssons eller Fogelbergs tid. En del påstår till och med i sin enfald och sin fundamentala okunskap, att vi skulle kunna vara rasister eller något ännu värre.

Men konsten och skönheten segrar ändå till sist – liksom yttrandefriheten. I höst öppnar vårt nya Nationalmuseum, med Fogelbergs Gudar och Carl Larssons målning på sina självklara platser. Vi tänker inte låta oss tystas, vi tänker inte låta oss överröstas. Var så säker !

Kungsholmens Konstlade Kuk – ett verk av en Militant Frejs-dyrkerska… ? (inlägg från 12 april 2018)

Rubriken kan tyckas en smula utflippad, kära läsare, men dagens namn är Liv och detta är den tolfte april, inte den första. Igår nåddes jag av nyheten att ett nytt konstverk sett dagens ljus på Kronobergsgatan i Stockholm, alldeles i trakten av stadens polishus – och det skulle ha fått sitta uppe i ett halvår, sas det. Det rör sig förstås om grafitti, på vad som ska vara stadens första och största lagliga vägg, men låt oss först granska förutsättningarna för det hela, med kvällstidningen ”Aftonbladets” hjälp..

”Liv” betyder skydd och värn på det Norröna språket. Namn och symboler är visst inte ”tomma” som en del märkvärdigt oupplysta halvfigurer tror, utan konstanta genom Världshistorien. Det är just därför konsten på Kungsholmen väcker frågor..

Ordet ”Konst” har alltid betytt något ”konstlat”, ”konstgjort” – det vill säga något tillverkat av människohand. Det är avlett från ”kunnande”, att kunna, som är ett urgermanskt ord, och det är inte för inte som det är så. Samma faktum råder på alla Germanska språk än idag, inklusive svenska och tyska. Om alla kunde göra konst – vore det ju – ingen konst ! Samtidigt talar vi också om något som är ”konstifikt” eller ”konstigt” när vi möter något som påminner om konst, men som kanske inte är det…

Döm nu själva om detta är sann och hög konst eller inte – jag dömer ingen ohörd, utan förklarar mig neutral – som den goda Hedning jag är.

”Vår i luften, flickor – men var har ni er ?”

”kollektivet Livet” som ska ha skapat grafitti-väggen, och haft den i drift sedan 2008 har rekryterat Carolina Falkholt, som skapat verket ”Fuck the World” – vilket hon tidigare försökte ställa ut i New York, fast den gången i rött och rosa. Det togs då omedelbart bort efter en dag, skriver Aftonbladet – men sen är ju en hel del amerikaner fundamentalistiska kristna, och har det svårt med sin sexualsyn. Falkholt säger till tidningen att hon ”hoppas att många tar till sig budskapet” – men vad är det då för ett budskap, hon försöker lyfta fram ?

Gjorde en manlig person en liknande bild, och lade ut den på sociala media, skulle den personen ögonblickligen ha blivit ditsatt för ”kränkning” eller dömd för sexuellt ofredande. Det skulle ha kallats för en ”dick pic” som man säger i Landet Trump, och ögonblickligen ha fördömts, även i Sverige. Men nu är Carolina Falkholt alltså kvinna, och ska dessutom vara konstnär, har vi fått veta. Omkringboende har såklart protesterat, men konstverket får ändå sitta uppe i en hel vecka, vilket Svenska Dagbladet vet att berätta..

Svea Rikes Lag – som ska vara lika för alla, säger man – fast det är klart – ”Svea Fattiges Lag” tillämpas aldrig – för lagen skyddar Nomenklaturan, och de som i namn av ”konst” kan åberopa sig på den – påstår i alla fall följande om sånt här:

Brottsbalken, 16 Kap 16 §: Den som för oljud på allmän plats eller annars offentligen beter sig på ett sätt som är ägnat att väcka förargelse hos allmänheten, döms för förargelseväckande beteende till penningböter

Observera, att ”offentligen” inte innebär på Internet. Internet och bloggar, exempelvis, är inte en offentlig plats, eftersom man behöver utrustning (datorer) för att alls ha tillträde dit, och dessutom aktivt måste söka efter information… Detta gäller däremot inte i det offentliga rummet, som var och en kan förstå. Dessutom vet alla redan att Sveriges fåtaliga polismakt är överbelastad med sprängdåd, attentat, mord, våldtäkter och andra vansinnigheter, och en ”blåkuk” mer eller mindre rankas förstås inte så högt i Polisunderrättelserna..

Slutligen vill ”Konstnärinnan” också diskutera den nya Samtyckes-lagen, sägs det i tidningen – och det kan hon väl få…

Så – likt den Asatroende Hedning jag är, tror jag att Fader Frej månde mysa i Alfheim över allt detta.

”Ser du himmelen klar, ser du Bassen på far – se vilken storståtlig Rälling han har !” (ur en gammal svensk Folkvisa – Rällinge är namnet på den by i Södermanland, där detta konstverk hittades)

Carolina Falkholt påstår också, att ”unga tjejer som passerat konstverket, känt sig väldigt stärkta av vad de såg”. Hur eller på vilket sätt detta skulle vara så stärkande för dem, förklarar Aftonbladet inte, men nog kan det inge liksom en hälsosam vördnad och dyrkan – eller vad tror väl ni ? – särskilt såhär års. Det är ju trots allt vår… Och här rör vi oss nog med Militanta Frejsdyrkare på Krigsstigen, de såkallade Kuk Lux Klan som bedriver sin egen säregna form av upplysning…

Tror ni inte också det ?

Jag avslutar med en liten fin dikt, skriven på det ”syndiga” 1960-talet av vår store svenske Humanist, Tage Danielsson:

Riddarna kring det runda ordet

Vi är fullvuxna män, vi har kärlek i blicken,
och vi brinner av lust att visa er…tricken.

Vi vill kämpa för fädernas seder och bruk.
Vill ni se när vi hissar vår blågula…duk?

I vår svenska natur, ibland vårlök och sippa,
är det ljuvligt för älskande par att få …trippa.

Duka upp vårt förråd utav kakor och bullar!
Kom, på detta förråd glatt vi ligger och… tullar!

Det är grant som en tavla, den saken är viss.
I beundran betraktar vi mammas… skiss.

 

Hednisk Kortlek från Nordiska Asa Samfundet (inlägg från 4 Maj 2018)

Nordiska Asa Samfundet, som jag ju är livstids medlem i, går från klarhet till klarhet, liksom jag själv. Ett livstids medlemskap kostar mindre än vad en del dumma medborgare slösar bort på ”svenska” Kyrkan eller Jehova & Allah Fanboys på ett enda år… så det kan jag verkligen, helt oreserverat ställa mig upp och rekommendera.. Nu har de också utgett en Asatrogen kortlek för endast 99 kronor, med motiv som Georg von Rosens ”Oden” , John Bauers ”Freja” och bilder från Brynjulfssons 1600-tals Edda från Island.

En kulturgärning i det lilla formatet – köp den här, säger jag – ”ty det finns mer att bära i hand, än en bräddfull egyptisk gryta…”.

Oden har blivit Hjärter Kung, medan Vanerna – med Njord i Spetsen – tar Spader Kungs plats, följd av Freja som Spader Dam – borde hon inte snarare vara hjärter ? – samt Frej som spader knekt,medan Hjärter Dam blir Frigg – uppenbarligen är denna kortlek gjorde av en person som inte var medveten om den gamla tarockens färger, där svärd blev spader, pokaler hjärter, klubbor klöver (som ju fortfarande heter clubs på engelska) och mynt ruter – varje färg har också sin fastställda, genom hundratals år fastställda symbolik, där hjärter representerade känslorna eller Hamnen för att införa ett Asatroget och Nordiskt begrepp, Svärd eller Spader (som ju heter Espada på spanska) intellektet, alltså viljan eller Hugen, medan det materiella, kroppen var ruter eller mynten, och klöver, slutligen, stod för livskraften, blodet, äringen och naturens växtkraft. Lite synd att kortlekens skapare helt tappade bort denna symbolik på vägen, men ett bra försök var det allt….

Själv tycker jag kortleken är värd att köpa enbart för de snygga bildernas skull, fastän man nog knappast kan använda den till att spå med, exempelvis. Också på Island och i många andra länder har det gjorts kortlekar med renodlat Hedniska eller Asatrogna motiv, vilket nog alla som samlar på spelkort,nogsamt har noterat.

Isländska spelkort från Köpenhamn, 1958 – design Sigurlinni Pétursson – obs att Oden och Frigg också var i hjärter-sviten den gången…

Äss och ”målare” från den berömda Saga-kortleken från Island, som tillverkats i flera upplagor sedan 1930…

Freja som Hjärter Dam – vilket hon väl bör vara ? enligt Thorbjörn Ingason från en isländsk 1960-tals lek

Loke som Joker ur samma kortlek

Gunnar på Lidarände ur Njalls saga som Hjärter Kung, och Hallgerd, hans fåfänga och stolta hustru som Hjärter Dam… (ur en modern saga-lek)

Asken till den första Saga-kortleken, och baksidan på dess ”lankor” eller nummerkort… Casinon är dock förbjudna i Isländsk Lag – visste ni det ?

En Ikonmålerskas död… (inlägg från 25 Juli 2018)

 

“Animula, vagula, blandula
Hospes comesque corporis
Quae nunc abibis in loca
Pallidula, rigida, nudula,
Nec, ut soles, dabis iocos.”

– Kejsar Hadrianus Döds-sång, 10 Juli anno 138

 

Arma själ, lilla pladdrerska, fladdrerska, du ömma..
Trogen gäst och följeslagerska åt min kropp,
till vilka hemska platser ska du nu gå ?
Kala, stela och nakna.
Och inte som förr ska du få skämta och glamma…

(Ur min egen översättning, ganska fritt efter Alf Henriksson och Frans Mikael Franzén)

Oksana Shachko är faktiskt död, död vid 32 års ålder. Hon tog livet av sig, någon gång mellan den 20:e och 23:e denna månad, av allt att döma. Inte ens hennes vänner och närmaste vet när hon dog, och inte hennes kvarvarande familj – broder och mor i just det här fallet – heller.

Vem var hon ? frågar ni, en smula näsvist, enträget.  Självklart kan ni läsa en massa strunt och fake news på nätet om ni vill, och där få se påståendet att hon ensam skulle ha grundat den mycket märkliga FEMEN rörelsen från Ukraina, ett ämne jag skrivit om förr. Det är förstås fel i sak, som så mycket annat, därför att hon var en av dess grundare men långt ifrån dess viktigaste medlem på något sätt – den rollen bars upp av helt andra personligheter på sin tid (2008 – 2013 om någon råkar undra) – Anna Hutsol, numera en skäligen sansad journalist i Moskva – som med tanke på sin geografiska och sociala belägenhet knappast kan unna sig att säga eller skriva för mycket – det kan ju vara ytterst farligt, som alla vet – var den verkliga grunderskan, följd av Inna Chevchenko – dessa aktivisters obestridliga överhuvud sedan minst 8 år, och så arbetshästen Yana Zhdanova, expert på att ta emot rent okristligt mycket stryk och ren misshandel i samband med aktioner, tidigare strippa och mycket van att sitta i Ukrainskt och Ryskt fängelse på ledningens order, samt charmtrollet Alexandra Shevchenko (som inte alls är släkt med Inna) rörelsens retsticka och besvärliga lillasyster – kvinnan som utmanade självaste Vladimir Putin, men fick honom att agera artigt och gentlemannamässigt, som vi ska få se – bara för att hon uppträdde med bar bringa eller rättare sagt bara bröst – vilket Putin själv gjort i media många gånger – som ni vet – ifall ni följt med i denna blogg i dess tidigare inkarnationer (före 2013) så har jag skrivit om dem allihop, därför att de råkat fascinera mig, och därför att vi så småningom haft en hel del kontakt, ehuru flyktig – via sociala media.

Ukrainska media påstår fortfarande papegojmässigt och rent lögnaktigt att det skulle ha hittats en enstaka handgranat och en ensam pistol i FEMENs dåvarande lokaler (2013, under Janukovitj tid vid makten) – detta är fullständigt irrelevant och skitsnack, inte mint därför att det var så att dessa aktivister långtifrån var de enda i Ukraina som beväpnade sig – diverse högerextrema grupper hotade dem då som nu till livet, och hursomhelst har de aldrig utfört några direkt våldsamma eller terror-inriktade aktioner, förutom det faktum att de gång efter annan fått ordentligt på käften själva, inte minst i samband med diverse ordningsmakters försök att arrestera och bura in dem, inbegripet här i Sverige.

Oksana i Paris, skuren i ansiktet, anno 2014 – vid en av sina nakenaktioner. Det krävs ganska mycket mod att slåss naken emot stilettbeväpnade araber, skinheads och katoliker… Feg var hon inte…

Jag kände inte Oksana Shachko i levande livet, även om jag ännu har ett hövligt och snällt brev och ett foto från henne i min ägo, men jag erkänner alltså att jag växlat ord och en hel del tankar med henne, men inte mer än så. Anledningen till att jag inte längre skriver ett enda ord om Femen, min bekantskap med dem (på lång distans, aldrig i verkligheten) och deras för länge sedan avtynade och bortdomnade svenska gren (jag förutspådde redan från början att de inte ens skulle ha skuggan av en chans i ett land som Sverige – och det fick de aldrig någonsin heller, trots tappra försök av Inna Shevchenko att förlägga några av sina aktioner hit, utanför Egyptiska Ambassaden bland annat.)

Min och Femens agenda sammanföll på några enstaka punkter, eftersom de liksom jag hatar all Monoteism, dessutom envisades med att utföra för allt etablissemang och all svensk Nomenklatura högeligen irriterande aktioner emot både Islam och Katolikerna, på sin tid. Dessutom var några av dem liksom jag verkliga hedningar – Oksana, som jag uppriktigt saknar och nu sörjer över, sörjer så ofattligt – hennes död genom självmord hade ingen större anledning alls, den borde inte ha inträffat, och den uträttade ingenting, rien, rien du rien, pas du tout och Nitchivo, vilket också betyder ingenting – var faktiskt den allra största hedningen och häderskan av dem alla, på sitt eget lilla vis, vilket inte minst framgick ifall man fick tillfälle att inleda en dialog med henne. Hon var nämligen aldrig oförskämd, näsvis eller ful i mun rent privat, vilket en hel del av Femens övriga medlemar var (och fortfarande är). Istället var hon lågmäld, ytterst fåordig och faktiskt mycket underhållande och trevlig på ett mycket tyst vis, full av bildmässiga vitsar och underfundig humor, men så ville hon egentligen innerst inne av allt bli konstnärinna och galleriägerska, inte politisk aktivist. Hennes känsliga inre och hennes synnerligen omfångsrika intellekt passade inte för den saken, nämligen – och ville hon, så kunde hon prata om vadsomhelst – i timmar.

”Det var en gång en rysk, en tysk och BELLMAN” – nej förlåt jag menar Gospodin Putin, Frau Merkel och…

Låt oss istället studera Femens berömda aktion emot Vladimir Putin i Davos 2013 till exempel, och kontrastera detta med Fredrik Reinfeldts personliga uppträdande emot Jenny Wenhammar (då riksdagskandidat för Mp) i Almedalen, 2014. Putin drabbades av spänst-fenomenet Alexandra Shevchenko, som på framsidan av sin nakna överkropp skrivit orden ”Putin Dictator” – vilket jag själv anser var överdrivet – en hel del medlemmar i Femen försökte som Yana Zdanova samtidigt knivmörda Putin in effige på ett vaxmuseum – samtidigt som de högt uttalade en önskan om att få döda honom med kniv på riktigt – jag sa omedelbart till Yana att sluta med det där, eftersom mord på statsöverhuvuden är något jag tycker våldsamt illa om, och historien – som i fallen Kennedy, Olof Palme och många andra – klart och tydligt visar oss, att det där inte löser någonting alls, och allra minst sätter igång några revolutioner…

Alexandras inskrift – med stora svarta bokstäver – syntes inte från ryggsidan, men Putin svarade bara: ”Jaså, min unga dam ! Ni har alltså klagomål av något slag att framföra – Nåväl, jag är idel öra och vill gärna lyssna på vad ni har att säga, men då måste vi ha kläder på oss. Jag har alltid hållit på den principen själv, när man talar politik har man kläder på sig,  för mig högst personligen är inget aannat möjligt, då jag är rysk ortdoxt kristen..” Trots personliga förolämpningar, gick Putin sin antagonist till mötes, avstod helt från att kalla på några ”gorillor” eller säkerhetsvakter till exempel, utan försökte inleda en civiliserad dialog – vilket jag själv också hade – ehuru fåordigt – med Oxana.

I ”fallet Wenhammar”, Almedalen 2014 däremot, gick det fullständigt annorlunda. Fredrik Reinfeldt stod hånskrattande, berusad av makt och skadeglädje, medan hans vedersakerska skrikande och vrålande släpades över gräsmattan, bort från talarstolen och in i ett buskage, där man ryckte hennes armar ur led, och slog och sparkade henne om och om och om igen i flera minuter. Man såg tydligt att han njöt av alltsammans, och erfor en närmast sadistisk upphetsning när hans livvakter torterade och plågade sitt offer inför journalisternas kameror, och detta säger mycket om Fredrik Reinfeldt som människa, och hur han fungerar som person innerst inne, i alla fall enligt vad jag tycker. Fråga offret själv, ifall ni inte tror mig. Vem var det nu som visade klara diktatorsfasoner i detta exempel. Svaret är enkelt. Det var Reinfeldt och endast Reinfeldt som var diktatorn. Inte Putin !

Strax före Janukovitj-regimens fall i Ukraina, innan kriget med Ryssland bröt ut på allvar och innan regimen började skjuta emot sina egna medborgare, som för att visa dem hur mycket politikerna hatade och föraktade sitt eget folk (I Sverige har vi ännu inte nått till denna fullständiga botten-nivå, men också här har vi kriminella gäng från utlandet på gatorna) visade Femen att de visste vad klockan var slagen genom den berömda kors-nedsågningen, genomförd av Inna S (med assistans av bland andra Anna Hutsol) – för mig är och var detta rörelsens absoluta höjdpunkt, dess non plus ultra, dess mest lyckade aktion, dess absoluta kulmen..

Därefter följde en hastig flykt av de flesta av Femens ledande taleskvinnor till Paris, eftersom de fått lära sig att alla stora världsrevolutioner börjat där. De vann visserligen Parisbornas hjärtan, särskilt hos vänsterfolk och rödvinskommunister, men där slutade det hela med en nedbränd lokal, några ytterligare barbröstade media-jippon och nakenchocker, och så blev det inte så mycket mer. Jenny Wenhammar gjordes utfattig, arbetslös och fråntogs all värdighet som människa och all politisk status, efter en aktion emot moskén i Björns Trädgård och Reinfeldts fula påhopp – för det var snarare rikspolitikerna och Nomenklaturan som via pressen hoppade och stampade på Femen, och inte det omvända. Aliaah Elmahdy, egyptisk nakenbloggerska och officersdotter var med i Femen Sweden ett tag, men tröttnade, växte upp och gick ur hon också. Många av Femens ledande medlemmar, främst Inna S – är faktiskt officersdöttrar, och har klara organisatoriska talanger – de minns vad deras fäder lärde dem – jag vet det, eftersom jag diskuterat täcktabeller, stabsfyrkanter, bords uppställning och kartrum med dem själv, via nätet – och besökt deras egna stabsutrymmen via ”telepresence” – allt tack vare Oxana också, och jag försäkrar er att det varit mycket roligt och givande, på alla sätt och vis.. för båda parter i dialogen.

Konst, stabsarbete, skapande, fotograferande och vila. Vi hade mycket gemensamt, hon och jag…

Men för Oxana gick det bra. Hon fick gå på Ecole des Beaux Arts i Paris – bara en sådan sak. Enligt uppgift på franska Wikipedia idag var hon den bästa i sin avgångssklass, och 2016 fick hon ställa ut sitt eget ikonmåleri – i traditionell stil – på anrika galleri Mansart i Paris. Strax före sin död var hon faktiskt nära ett genombrott, inte sammanbrott som konstnärinna – och hon var värd det. I de första kommunikéerna och artiklarna från Ukraina hette det förstås, att hon skulle ha varit en varmt troende ortodox kristen.  Och annan bullshit. Visst, hennes bakgrund och familj var kristen, liksom de flesta äldre släktingar – men så är det i hennes hemland, där hedendomen är ganska okänd, och så är det med den saken.

Men kristen var hon inte alls, det kan jag försäkra er. Många gånger betecknade hon sig själv som ”nyhäxa” eller hedning på annat sätt, och hennes ikoner var öppet hädiska, med Jesus och lärjungarna ifärd med att gruppvåldta en blond, ensam flicka, apostlar i bög-gestalt, röda i ansiktet eller med kalashnikovs i händerna, och annat sådant. I andra stunder målade hon vad som nästan var valkyrior till häst, bilder av något som liknar Freja, Idun och de andra gudinnorna – jag tror att bilderna delvis kom från henne själv, delvis från vad Jung kallade det kollektiva undermedvetna, folksjälen, ett folks ethnos…och samtidigt ethos.. Självmörderskor – och självmördare kan som bekant inte heller komma till det Rysk-Ortodoxa paradiset, för därifrån är de alldeles totalt uteslutna, i evigheters evighet. Amen. Vore hon troende, skulle hon nu ha gjort sig själv så illa, tror ni ?

Hon skickade bilder av sig själv på sociala media tillsammans med sina verkliga vänner, där de lekte 1800-tals konstnärer, eller något som påminde om Strindberg och Carl Larsson, plus de andra svenska konstnärerna (bla Hannah Pauli, Richard Berg) i Grez. Hon var långt ifrån obegåvad – och det här med Femen låg till synes bakom henne. I hennes lägenhet – som bröts upp av Ukrainska vänner med våld igår, 24 Juli 2018 hittade man ett långt självmordsbrev, skrivet till resten av mänskligheten, och enligt vad Anna Hutsol – fortfarande seriös, sansad och utan åthävor – med Femen vet man aldrig, det är sant – en hel del av deras aktioner har varit väldigt publikfriande, minst sagt – berättat för The Independent, som jag anser är en fullt vederhäftig källa, till skillnad från ”Dagens Nyheter” och andra rena smuts-tidningar vi har i Sverige, så skall självmordet alltså verkligen ha ägt rum – på allvar.

Orsaken är däremot än så länge fullständigt okänd, och det är kanske bäst, om det får förbli så.

Också The Guardian och flera andra media, som är överlägsna allt vi har i Sverige, och mycket sakligare – bekräftar samma sak.

Hennes död har verkligen inträffat, och hon är borta nu. Borta för alltid.

You’re too old to lose it, too young to choose it…

And the flock waits so patiently on your song..

Nya Konstprojekt av Jim Lyngvild (inlägg från 27 September 2018)

Jim Lyngvild, mannen som blivit ”Mr Asatru” med hela Danmark, och den ende man som både tilldelats Nordiska Asatrosamfundets Kulturpris, samt Samfundet Särimners stora galt i guld med briljanter, eklöv och svärd – en utmärkelse som är ytterst svår att vinna, och som hittills bara utdelats en enda gång i Världshistorien – upphör aldrig att leverera och intressera.

Han är industridesigner, bryggeri-ägare, skapare av Danmarks största privata gudahov, fotograf, innovatör och mycket annat. Vi minns hans ”Rondell-Valkyrior” i guld för tre år sedan, som ställdes upp i staden Assens. Med hjälp av industrirobotar från ABB kunde det vackra konstverket ovan ta form och skepnad. Ganska snart blev det krossat och vandaliserat av människor, som hatar den nordiska kulturen, men Jim Lyngvild är inte mannen, som låter sig nedslås. ”Jeg er ligeglad” utbrast han till den danska pressen, och hastade vidare till något annat projekt.

Mannen som gör vad som faller honom in ! En sann son av Särimner !

Lige nu, som det heter, ”laver” han något annat. Detta är inte en förstudie till en fotoserie av Farbror Frej, ovanpå Gullinborsti, som man kunde tro, men en skiss och ett utkast till ett konstverk, föreställande Hyrrokkin eller själva förintelsen, ridande på sin Varg, hon som syns på Hunnestads-monumentet i östra Skåne, rest över Gunne Hand. Joachim Jensen, en av Danmarks allra bästa 3D-designers, medverkar också i projektet – ytterligare en förstudie ses här…

Kort sagt – Jim Lyngvild slutar inte skapa, och som den kreatör och designer han egentligen är, har han sällsynt god lycka i att få tag i bra medarbetare. För egen del avundas jag honom faktiskt en smula. Vad jag mest tycker om – kanske förutom det sortiment av Whiskeyflaskor och labels Jim Lyngvild designat för Highland Park – är hans fotokonst – allt från Valkyriorna på Kronborgs slott till det självporträtt som Loke han gjorde för ett antal år sedan… Också jag själv driver mina egna projekt i herr Lyngvilds Hedniska efterföljd, så att säga, och jag nekar mig ingenting i den vägen heller. Visste ni att ”Fädernas Gudasaga” av Viktor Rydberg snart lär komma ut som ljudbok, förresten ?

Ett av de otaliga Lyngvildska självporträtten…

Text på Secessionsbyggnaden i Wien – Ni är väl bildade nog att tyda den ?

HERMAN HEDNING lämnar Egmont… (inlägg från 5 December 2018)

 

De små Hedningar och fula white trash skäggtroll, som är helt ”forna” i huvudet, eller annars PK har inte tyckt om, när jag nämnt Humor-serier som Herman Hedning i den här bloggen, men egentligen struntar jag fullkomligen i vad sådana sorgliga exemplar alls tycker. SVT:s program ”Kulturnyheterna” nämner emellertid nu, att Jonas Darnells mångåriga seriefigur ”Herman Hedning” inte längre kommer att ges ut av Egmont Förlag, eftersom serietidningen med samma namn – som funnits i mer än tjugo år – har alltför dålig lönsamhet.

”Karl XII:s likfärd” av Cederström, men gjord till lätt igenkännbar parodi… Ett tidens tecken ?

Jonas Darnell, seriens upphovsman, säger dock till Kulturnyheterna att han inte kommer sluta skapa – och det gör han alldeles rätt i om ni frågar mig. Indirekt, och Undermedvetet, har ”Herman Hedning” faktiskt genom åren uppvisat en del likheter med den verkliga hedendomen, trots att den rör sig i ett fiktivt, kristet inspirerat förhistoriskt universum, där en gammaltestamentlig ”Gud” ofta figurerar, ehuru mest som en parodisk figur. Seriens tre huvudpersoner, Herman (som liknar Tor) samt den kloke Gammelman (far till den föregående, och påminnande om Oden) och Lilleman (Hermans son om jag inte minns fel, som liknar Frej) är Arketypiska gestalter, som nästan alla seriefigurer, eller figurer i nutida populärkultur, och just därför faller de – omedvetet för dess skapare – in i vad som i alla fall för de mest hängivna av läsare blir en ”pseudo-mytologi”.

Som många har konstaterat före mig, kan dagens populärkultur faktiskt ingenting skapa, utan att den förr eller senare faller tillbaka på gamla mytologier, och denna lilla svenska skämtserie är inget undantag – och att falla tillbaka på gammal mytologi, eller att i satirform skildra tillvaron, men poplärkulturen som redskap, är enligt mig inget fel, utan snarare en förtjänst. Jonas Darnell har all heder av sin skapelse – och vem vet – kanske han har fått enstaka personer i en hel generation att själva falla in på riktig hedendom så småningom... Om så har skett, är det vackert så…

DAGENS BILDGÅTA – 50 spänn till den som märker någon skillnad 🙂 – inlägg från 17 oktober 2017

Vi vet alla att Vikingarnas dräktskick inte var ”inspirerat” av någon annan kultur är den Nordiska. Möjligen skulle man kunna säga, att man upptog enstaka influenser från Baltikum och Ryssland, och kanske en eller annan tidig ”pluderhosa” eller utsvängd byxa från kalifatet, men inte mer än så.

Man sydde alla sina kläder själv, spann sin tråd själv, anskaffade skinn och hudar själv, som man garvade själv och smederna man hade framställde själva de smycken och knivar, bältespännen, spännbucklor och annat som hörde till dräkten – och allt färgade man själv med självplockade färgväxter som gav naturfärger, inspirerade av ingenting alls utom den Nordiska Naturen..

Ändå dillar vissa förnumstiga PK-människor eller historieförfalskare vidare om att dessa dräkter skulle ”vara inspirerade av islam” och så vidare… Jo – kyss mig där ryggen slutar, säger då jag, som man en gång brukade säga i Gårdarike eller Svitjod Hin Mikla. Ser ni själv ett – såsom ett säger ett enda sådant drag i de moderna rekonstruktioner – tillräckligt tidsäkta förutom möjligen färgerna och skorna – som jag visar här.

50 kronor i pris i så fall, ifall ni kan motivera detta i en kommentar…

Från Hurstwik i England kommer denne Viking – och vad finns i hans klädsel, som INTE är Nordiskt ?

De här damerna då ? (frånsett att deras hucklen verkar misstänkt medeltida)

En enkel bärnstens-kedja mellan spännbucklorna, men så bär hon också en ogift kvinnas dräkt… (har ingen fästman – gåvor borde ha getts..)

Stadgad Dannekvinna i stabilt äktenskap, med mycket silver och hängen som sig bör. Inte en enda arabisk influens !!

Tyvärr ett kristet kors runt halsen, men så ser karln missnöjd ut ! (mycket riktigt !)

Finlands fd president Tarja Halonen lär ha ifört sig denna rekonstruerade dräkt, hämtad från ett museum i Helsingfors. Påminner den alls om något, så är det möjligen det antika Greklands dräkter (delad Ylle-Pelops). Finns INGA arabiska drag där alls…

”Procul este, Procul este, Profani !” (gammalt hedniskt ordspråk)

Kan ni nu hitta en – säger en enda detalj som inte stämmer med vad jag sagt ovan, och dessutom motivera er väl i kommentarsfälten nedan,  så får ni en fin kalender på posten, levererad av sjungande uttrar eller något…

MURALGRANSKAREN utkommer med ny bok… (inlägg från 20 Mars 2018)

Idag är det inte bara Vårdagjämning, vilket är och förblir en ytterst viktig dag för alla Hedningar, utan också den Internationella Glädjedagen, har jag fått höra, ty den har råkat bli utlyst av självaste FN, till råga på allt.

Själv tror jag i och för sig inte att just denna dag är så mycket glädjefylldare än andra för kanske de flesta människor i Världen, ty de har säkert nog av problem i alla fall, och Vårdagjämningen känns nog en smula naturligare att fira, hursomhelst. Men – om man nu ska ha en Glädjedag, och den till på köpet skall vara just Internationell – ty så har ju FN nu bestämt – Hur skall man egentligen fira den alls ? Genom att bjuda in särskilda glädjeflickor kanske ? – Nej, bort med sådana tankar – kanske är det bättre och värdigare att vi firar en av våra stora svenska komiker istället, som Serietecknaren David Nessle till exempel, trebarnsfar och dessutom förr i världen vår mångårige vän och andlige bror. Han är faktiskt så gott som hedning – eller i alla fall nästan..

Så gott som Hedning. Uppvuxen i Sala. Grundade ett punkband, med namnet ”Geggamoja ûbermensch och det Heterosexuella Närstridskommandot”. Mångårig tecknare i Magasinet ”Kapten Stofil”. Besökt Litauen, fullt rehabiliterad… (Nitroglycerin som acne-kur finns dock inte…)

Förutom att han skrivit ”Den Maskerade Proggarens Oändliga Jamsession” – ett seriealbum vars omslag jag själv använt för att häckla vissa obskyra och fullkomligt onödiga extremistgrupper – har han nu även gått åstad och utgivit en ny bok, som på Ad Libris bara betingar det i sammanhanget synnerligen facila priset av 138 krisch, inklusive gratis frakt för privatpersoner. Självfallet har såpass högoktaniga dagspresspublikationer som såväl Svenska Dagbladet och Tidningen Metro – denna sanningens och den oomkullrunkeliga källkritikens strålande banérförarorgan, mer lysande av idel vältalighet än på sin tid Kim Il Song (jag kan nästan skriva som David, jag också)  men nu har de intresserat sig för saken så sent som igår, varvid jag som en annan ligne claire tecknare med förhinder känner mig mer än lovligt malplacerad, där jag åtskilligt hundsfotterad andtrutet anträder parnassens nedre B-lagshalva för att sälla mig till den klämkäckt obligatoriska hyllningskören – men nej då – det är solo här, pojkar – och jag ska förstås hålla tyst…

 

MURALGRANSKAREN behövs, om sanningen skall fram…

 

För övrigt gillar både jag och David det där ordet, ”oomkullrunkeligen”, som man inte ser i tryck så ofta numera, men för all del – det hör inte hit...

Vad som däremot hör hit, är att blotta dagar efter det att jag själv skrivit om Albertus Pictor och hans målning med Haren och Hunden, så förvandlade David sig plötsligt till Muralgranskaren, sitt nya alter ego. (Ni kan se mina ursprungliga inlägg under sidan ”Konst” härovan – håll med om att uppslaget är ganska likt, även om jag själv inte riktigt hade vad som krävdes för att bli muralgranskare. ) Namnet tog han sannolikt från Tidningen Metros ”Viralgranskaren” – och David skaffade sig twitter-konto, varvid en succé var född – mycket beroende på hans humor – och hans sätt att skämta med kristendomen – samt fler monoteistiska läror. Se här bara:

 

Äsch – vi tar en till:

Muralgranskarens stora fördel är kanske inte vitsandet, utan att han faktiskt är konsthistoriskt intresserad på allvar, samtidigt som han driver ganska mycket med en förlegad religion; med ett idag än mer förlegat bildspråk. Det är i alla fall så jag tolkar det hela – men Herr Nessle och jag har väl sysslat med religionskritik lite till mans, själv minns jag hans serie om Jesu Kristi Återkomst till FESKEKÖRKA i Göteborg, ur seriealbumet ”Gasen i Botten, Hieronymus Bosch” – en annan typisk titel – som väl sprider glädje, inte bara på glädjedagen…

I ”De goa gubbarnas Stad” blev inget som frälsaren tänkte sig…

”Detta skulle vara ett Herrans tempel – men ni – Ni har gjort det till en FISK-AFFÄR !”

 

Detta blogginlägg skulle väl egentligen bara vara en anmälan av en god bok, men nu blev det kanske lite mer. Jag tror jag avslutar med min text om ”Haren och Hunden” och deras gemensamma middag, från anno 2015 – samma år som den mäktige Muralgranskaren blev född:

Det var en gång en Hund och en Hare, säger den hedniska sagan, som var goda vänner och ständigt ville vara tillsammans. Så en dag skulle de laga middag, och satte sig ned att röra om i samma gryta –  men se ! – detta gick alls inte bra.

”Vi måste ha i mera kött !” sa hunden.

”Nej, det måste vi inte alls !” skrek genast haren. ”Vi ska bara ha i grönsaker, men absolut inte något annat – och mera kål ska det vara !”

”Men lite kött då!” skrek genast hunden, som också ville äta sig mätt.

”Nej, bara växter – för jag är vegetarian!” fortsatte haren i myndig ton.

Mycket riktigt avbröt Hunden och Haren helt och hållet sina gemensamma matlagningsförsök efter det där, och insåg att det var bäst för dem att de gick skilda vägar, fast detta förstås inte hindrade dem från att vara vänner i alla fall. Kloka och förståndiga, som de båda två var, insåg de snart nog att olika saker och företeelser inte blir ett dugg bättre av att blandas. Hunden var bäst på att vara just Hund, och att försöka göra om honom, så att han tvangs äta Harens mat och till på köpet bli en Hare, skulle aldrig kunna fungera. Och Haren ville för sin del vara just den han var, och alltså fortsätta vara en Hare, utan att försöka bli en hund, som äter kött… Båda två accepterade de varandras gränser i fortsättningen, men lekte och hade roligt på söndagarna, och for runt och jagade varann, och så levde de utmärkt lyckliga hädanefter.

På samma sätt är det med kulturer, människor och exempelvis religion.

Ingen kultur kan samtidigt vara ”kosher” och ”inte kosher” för risken är, att någon grupp blir starkt missnöjd. Man kan inte sälja varmkorv gjord på griskött, såsom varande ”halal” och det fungerar helt enkelt inte för folk, att röra ihop alltsammans i en enda stor gryta, där det är både ”Halal” och ”Haram” samtidigt.  Ingenting blir heller bättre av att försöka blanda samman Asatro och Kristendom, som några alltmer fåtaliga ”fornsedare” vill – och vissa kulturer och idéer kan helt enkelt inte integreras med de vi har i Sverige. Sådan är sanningen, och även om det kanske är en obehaglig sanning för vissa; är den inte mindre sann för det.

Vi måste acceptera varandras gränser – och det är just det den lilla Hedniska fabeln – som skrevs av Aisopos, den grekiske sagoberättaren, redan omkring 600 år före kristus försöker lära ut. Blandar vi ihop kulturer och religioner eller civilisationer med varandra, uppstår bara en enda oaptitlig röra, eller ett multikulturellt mischmasch som inte gör någon glad, och som inte heller för mänskligheten framåt på minsta vis, eftersom det som driver mänsklig uppfinningsrikedom och framåtanda, just alltid varit olikheter och skillnader, och inte det faktum att en del mer diktatoriskt lagda kulturer velat nivellera, snöpa och kontrollera människorna – som kristendomen och islam alltid velat, till exempel.

 

”Mannen som ÄLSKADE själva livet” – Harlan Ellison (1934-2018) – ett försök till eftermäle (inlägg från 29 Juli 2018)

”For a little time, I was here,
and for a little time, I mattered”

”Mad dogs have kicked us in the groin !”

– Said by Harlan Ellison

”En liten tid fanns jag här,
och för en stund betydde jag något”

”Galna hundar har sparkat oss i skrevet !”

Sagt av Harlan Ellison (han sa det vid olika tillfällen – inte samtidigt)

Den 28 Juni i år – för exakt en månad sedan – dog en av mina största litterära idoler från den tid var jag var ungefär femton till trettio år gammal. Jag måste erkänna att jag inte läst mycket av honom alls sedan dess, och att jag helt och hållet missade hans senare verk, från ”den tredje perioden” som en insatt kritikerkår i USA kallat det, då hans skrivsätt enligt uppgift blivit lugnare och mognare än under de två föregående perioderna, ”Men fan tro’t, sa Relling”.  Emellertid, till och med SVT eller Statstelevisionen i Sverige ägnade honom en dödsruna, när han väl dog. Det gjorde alla möjliga andra media också, världen över – mer saklig information än SVT:s felaktigheter finns här – de påstår till exempel att han skulle ha varit ”science fiction författare”, något som han under 50 år av sitt liv bestämt och ihållande förnekade, och det är mycket mera rätt att betrakta honom som en ”Magisk Realist” i Nobelpristagaren Gabriel Garcia Marquez anda, eller att jämföra honom med andra storheter från Latinamerika, som Jorge Luis Borges, till exempel.

Vad han skrev var visst inte ”science” och – även om det var ”fiction” till största del, ett helt annat slags populärlitteratur och ibland mer minnesvärda, korta noveller; som jag ska få be att återkomma till. Man kan absolut inte kalla dem för fantasy, även om Harlan Ellison också skev essäer, filmmanus, tv-recensioner, allvarligt menade försök till romaner (som han dock ofta misslyckades med) och artiklar om serietidningar och nästan vad slags amerikansk skräp- och populärkultur som helst, men det som stod hans hjärta närmast var de korta novellerna, och antologierna han redigerade, för i de verken – som han tog på största allvar – han var inte alltid 100 % gravallvarlig som person, kan man tänka – utan en stor Hedning och skämtare – lade han ned hela sitt hjärta och själ. Fantay-litteratur däremot, hatade och avskydde han något alldeles intensivt. Idiotiska berättelser med alver, orcher och prinsessor och allt sådant, i förstelnade, förljugna kristna medeltidsvärldar á la Tolkien var det värsta han visste – annars accepterade han alla genres och arbetade också inom dem – han skrev till och med deckarhistorier och självupplevda kåserier – och här måste jag säga att jag håller med honom.

 

”The Beast that shouted Love at the Heart of the World” – 1969 – en novellsamling (oöversatt till svenska) kongenialt illustrerad av Leo och Diane Dillon

Harlan Ellison var en person som ett helt liv igenom dominerades av sina känslor, och sin ”känslokropp” eller ”Hamingja”, alltså ”Hamn” som vi säger på nutida svenska, även om det inte alls var något fel på hans Hugr, eller skarpa och ofta sarkastiskt bitande intellekt.

Man kan säga att han var en ”omedveten” Hedning, eftersom han ett helt liv igenom var Agnostiker av benhård och ohejdad vana, eller en av ”den egna kraftens män” – sådana som Egil Skallagrimsson och de andra på 900-talet, även om han skulle ha vänt sig emot den jämförelsen. Till växten var han kort och liten, ja ”then lillsta man” som Engelbrektskrönikan skriver om Engelbrekt Engelbrektsson, den store frihetshjälten, men trots sina 165 cm var han mycket bra på att slåss, vilket jag själv fått erfara den gång vi gjorde det.

Han var en otroligt flyhänt, produktiv och energisk person, skandalomsusad som få, ja närmast manisk – åtminstone under vissa dagar och perioder av sitt liv. Men mycket av vad som sagts om honom stämmer inte alls, och SVT har fel i sak när de påstår att han skulle ha skickat 213 tegelstenar på posten till en förläggare, som inte betalt honom, (”fourth class mail” – eller särskilt långsamtgående post – ofrankerat, så att förläggaren fick lösa ut allting) och sedan en död kindpåsråtta (en sk ”gopher”) i en låda till en annan. Det stämmer inte. Den informationen är felaktig, och det vet jag därför att jag fått höra denna historia från honom själv – jag träffade honom nämligen fem gånger, medan han fortfarande levde. Det var samme förläggare som drabbades av allt det där.

”Vaa ? Sa ni ”gopher” – alltså en varelse av släktet Geomyideae ?”

Historien finns inspelad på gammaldags LP eller grammofonskiva också, och det är allmänt känt att förläggaren som drabbades av detta och väl mer, efter att försökt lura Harlan på en massa pengar, hette Ezra Eisen, och jobbade för Signet Books i New York, på den tiden (1970-talet) ett välkänt skräpförlag. Mr Eisen drabbades senare – oturligt nog – av en hjärtattack, men det var först sedan Harlan kontaktat sin gamle vän Szandor (som kom from the Bronx och jobbade inte åt den italienska maffian, inte den ryska maffian, men den litauiska maffian, hör och häpna) – Szandor såg ut som en stor, 2 meter hög, koppärrrig kejsarpingvinn i kritstecksrandig kostym ungefär, eller som den läskige ”The Penguin” (spelad av Danny DeVito) i en film från 1992, och det var först efter att denne bizarre man trängt sig in bakom förläggaren i en hiss, och sagt några menande saker om förläggarens barn och Harlan Ellisons obetalda manus, som Ezra Eisen fick en hjärtattack och beslöt sig för att betala sina skulder…

Harlan Ellison var bosatt i Sherman Oaks, California, inte långt från Hollywood (där han hade en stor, lyxigt inredd bungalow med ett omfångsrikt bibliotek, och där han slutligen dog) – och känd för sina många rättstvister, bland annat för att alla hans konkurrenter hela tiden snodde, korpade och stal de idéer och uppslag som han i kraft av en kreativ fantasi hela tiden sprutade ur sig. Bland annat livnärde han sig nästan ett tag på att stämma producenterna till ett antal kända filmer (däribland ”Terminator”) för att de ”lånat” mer eller mindre hela bitar av hans idéer och utkast – i USA kan man göra så, men här i Sverige stjäl, lurar, bedrar människor i de litterära etablissemanget varann helt ohejdat. Tänk bara på Eva Gabrielsson, till exempel, och vad Stig Larssons familj gjorde emot henne efter framgången för ”The girl wih the dragon tatoo” böckerna. Inget av det var särskilt snällt.

Det första twitter-budskapet om Harlan Ellisons död, från morgonen 28 Juli i år.  Han hittades död i sin säng, i sviterna efter en stroke, som han ådrog sig redan hösten 2014. Han ville INTE ha någon begravning alls, men en stor och hjärtlig hyllnings-fest för själva livet…

 

Hans många vänner skrek, bönade och bad honom om att han skulle ”välja sina strider” som det så vackert heter, men det ville han egentligen inte. Men så en dag kom han på något – och det var med frågan ”Where does a writer go to get his ideas?” från en okänd beundrarinna, vilket han själv blixtsnabbt besvarade med ortnamnet ”Schenectaty !”. (Den orten är en liten tråkig förstad till New York, fylld av smutsiga industrier – ungefär som ett amerikanskt ”Älvsjö” – men Harlan tänkte sig alltså att där skulle sitta en liten, liten man på en firma någonstans, occh för en usel lön dela ut bruna kuvert med idéer i) Han insåg nämligen, att han ju kunde sälja själva idéerna och uppslagen till de stora filmbolagen i Hollywood, och sedan låta någon annan skriva alla manus, som en ”creative consultant” under pseudonym ungefär, och sen kamma hem hela vinsten. På så sätt blev han mycket framgångsrik, och lyckades redan under 1980-talets första år komma upp i inkomster på 475 000 USD eller mer, vilket var mycket pengar just då.

 

Harlan Ellison vid sina föräldrars grav i Painesville, Ohio – småstadshålan där han föddes under depressionen på 1930-talet

Hans mor var pianolärarinna, hans far tandläkare. Inte alltför kreativa yrken, kanske. Han var också amerikansk jude under 30-talet, och var 11 år när Andra Världskriget slutade – en period av historien då den internationella judenheten låg mycket pyrt till, för att nu uttrycka sig både milt och en smula rått på samma gång. Som barn var han hackkyckling, vilket han senare skulle återskapa i ett par sentimentala noveller som ”One Life, Furnished in Early Poverty” (”Berättelse om ett liv, inrett i tidig fattigdom”) där en tidsresenär åker tillbaka och möter sig själv som barn, bara för att finna, att det är tidsresenären själv som gör barnet till vad det senare blev, genom att åka tillbaka till framtiden (en senare Hollywood-film) och överge sitt tidigare jag, som blir än mer traumatiserat och övergivet av den upplevelsen. En annan snyftig liten historia på samma tema – lika intensivt självutlämnande (vilket Harlan Ellison alltid var) kallad ”Jefty is Five” handlar om en man, som fått förmågan att stoppa omvärldens tid – alla gamla radioprogram, all musik som fanns på trettiotalet, alla tidningsrubriker som de hade då osv osv ”kommer tillbaka” igen – och de senare födda personer som upplever detta, får helt enkelt ”noja och spader”.

Samma tema återfinns för övrigt i en tecknad film, benämnd ”Cool World” som aldrig gått upp i Sverige – huvudpersonen går till slut in i en imaginär värld som hämtad från tecknade serier typ Will Eisner’s ”Spirit” eller ”The Shadow” för de som nu känner till dem. I den filmen förekommer också minst en referens till Harlan Ellisons Stockholmsbesök under 1980-talet, men jag tänker inte tala om för er var i filmens ”storyboard” den referensen förekommer.

”Who knows what evil lurks in the hearts of men” ( filmer som ”Gäckande skuggan” och raddioserier som ”Mannen i svart”, som också fanns i Sverige på 1930-50 talen)

Harlan försörjde sig som lagerarbetare, hamnarbetare, skivkonvolutsförpackare, livvakt åt en rik paranoid galning, nitroglycerin-lastbilsförare, gruvarbetare och fruktplockare (bland annat) enligt hans egna självbiografiska skriverier. Det var innan han slog igenom på allvar, förstås. 1954-1956 återfanns han i New York, där han gick med i ett Puerto Ricanskt gatugäng, bara för att prova på hur det var, och för att skriva någonting socialrealistiskt, självupplevt. På den här tiden var gatugäng i New York – eller dagens Malmö, Göteborg och Stockholm ännu inte så inriktade på skjutvapen, mord och knark som idag – det låg ännu ett slags läderjackornas skimmer över dem, med stiletter, ”West Side Story” och Marlon Brando’s ”The Wild One” i färskt minne.

Man ska minnas, att Hunter S Thomson – en annan av mina litterära idoler, mannen som grundade ”Gonzo Journalism” som begrepp, långt innan Günter Wallraff nere i Västtyskland ( ett land som inte längre finns) ens gick ur blöjstadiet – faktiskt skaffade sig en motorcykel, och gick med i Hells Angels, California (the original, and only) på den tiden då dessa helskäggiga herrar faktiskt var riktiga hojåkare som kunde fixa med motorer, och inga sjabbiga knarklangare. Harlans erfarenheter av den här epoken samlade han i böcker som ”Web of the City” (”stadens snaror” i mitt utkast till översättning, aldrig utgiven) och novellsamlingar av typen ”The deadly streets”, innan han en kort tid fick sitta i fängelse för illegalt vapeninnehav, en episod i hans liv som blott upptog några enstaka veckor, men som ändå resulterade i boken härovan.

En av hans senare novellsamlingar (från 2014) skulle komma att heta ”Again, Honorable Whoredom at a Penny a Word”  (Återigen: Ärligt Horande för ett öre per ord !” ) och under de första 35 åren eller så av sitt liv, tjänade han aldrig någonsin mer pengar än så på sitt skrivande. Att jobba för ”the pulps” eller magasin i USA av typen Astounding, som bara gav ut dålig science fiction och ännu sämre horror- och detektivhistorier, måste ha varit oändligt påfrestande, särskilt som Harlan Ellison aldrig någonsin ville hålla sig inom dessa begränsade genrer. Han var helt enkelt för bra för sådant, men man ska betänka, att om en riktig ”Schlockmeister” eller paperback-författare då kunde sälja två-tre noveller i månaden (som allra bäst) på vardera 2-3000 ord, så blir det bara 40-50 dollar i månadslön – och det var inte mycket, inget man försörjer en familj på – ens på det nu fjärran 1960-talet.

Precis som arbetarförfattaren Sven Wernström i Sverige (som han absolut inte kände till) med sin bok ”skrivandets hantverk” hävdade Harlan alltid, att skrivande är ett hantverk, inget annat. (”I’m a craftsperson and I work at my craft – that’s all I can do” – det sa han själv – till mig också !) Han gjorde mycket för att de-mystifiera författaryrket och sig själv, men blev ironiskt nog föremål för desdå fler falska rykten och myter.  Författare är inga gudalika vitskäggiga gamla profeter som skriver i elfenbenstorn, eller på höga bergstoppar bortom molnen, utan de är alla medlemmar i en yrkeskår, som inte är ett djävla dugg bättre än horans, eller för den delen snickarens, och rörmockarens.. ”Och ingen Gud ska komma ner från bergen och rädda era svarta själar och liljevita arslen – det ska ni inte tro !” (det är ett citat av honom själv, från ett förord betitlat ”the waves in rio” översatt av mig själv)

 

Ur kortnovellen ”From A to Z in the chocolate alphabeth” som han skrev på tid, sittande i ett bokhandelsfönster, och med temat ”A-Z” i korta stycken under tiden han skrev autografer, lät sig simultanintervjuas osv

 

Han kunde gång efter annan vara väldigt snäll, ödmjuk och hjälpsam emot nybörjare och amatörer som han ofta bjöd in till sitt hem och lät dem bo där gratis i flera veckor, men lika skoningslös var han emot sk ”fans” eller efterhängsna beundrare, till vilkas skara jag dock aldrig blev räknad.

Folk – fruntimmer då mest – brukade fråga honom om han läst alla de tusentals böcker, som fanns i hans hem. Då blev han snäsig emot dem och ropade högt: ”Nämen så tusan heller ! Tror ni att jag är så djäkla dum att jag skulle spara på sådant, som jag redan läst eller kan !” och naturligtvis samlade han på olästa böcker, aldrig lästa. ”För att bli bra på att själv skriva, måste man framförallt kunna läsa – oavbrutet, oavbrutet – inte bara texter man själv tycker om och gärna läser för nöjes skull, utan sånt man intensivt ogillar, som tidningsartiklar” – detta var ett annat av hans ”goda råd”.

Det var om sina tidiga kritiker han redan som ung formulerade frasen ”Mad dogs have kicked us in the groin” vilken framkallade mest skratt bland kritikerkåren, för hur ser det ut, när en galen hund verkligen sparkar en människa i skrevet ? Hur går det till, rent fysiskt ?? Hundar kan inte hopp-sparka, eller lära sig karate, vilket människor kan. Lyfter de på ett ben, som man får förutsätta, gäller det ju oftast något annat än att sparka…och den, som drabbas av sparken, måste i så fall vara en väldigt kortväxt person, ja närmast dvärglik – vilket Harlan Ellison också var.

 

Nej, ALLA har INTE ALLS ”rätt till en åsikt” i kraft av YTTRANDEFRIHET eller något sådant. Man måste skilja på åsikter och fakta. Man har ALDRIG rätt att yttra sig, om man tror på det som är FELAKTIGT eller FEL I SAK.

 

1957 – 1959 gav sig Harlan Ellison in i USA.s Armé, där han tillhörde pansartrupperna i Georgia. I stridsvagnar och stridsfordon av alla slag har man nytta av kortväxta och små personer, och tjänsten där passade hans temperament. ”Fort och Fel” brukar man säga är pansartruppernas valspråk i Konungariket Sveriges Armé, som jag väl känner till efter mer än tjugo års samlad tjänstgöring. I själva verket är det ”Eld och Rörelse” – den moderna stridens två grundelement, giltiga i alla tider – som är deras valspråk.

Han utgav några artiklar för garnisonstidskriften ”Inside the Turret” men annars gjorde han knappast någon karriär, blev aldrig mer än private eller menig, och inte ens 1st Sgt eller plutonchef, som vissa andra snillen någonstans, var det nu kan vara… Episoden med Armén var något Harlan Ellison aldrig skrev om, aldrig talade om, aldrig beskrev – men så var han nog också lojal emot sitt land, trots ibland mycket vildsint liberala åsikter på 60-70 talen. Han gisslade Nixon och Reagan mycket hårt, men vad han tyckte om Donald Trump har aldrig förmälts mig. Antagligen tyckte väl Harlan Ellison att Trump var under hans värdighet som författare och människa att alls kommentera, och det är förmodligen lika bra.

 

Åldrad, gammal, slagrörd och sjuk, paralyserad i ena kroppshalvan, men fortfarande lika produktiv. Han fortsatte skriva, ända till det bittra slutet.

 

I yngre år hade han dock för vana att direkt ta namn och identitet från personliga fiender i levande livet, och väva in dem i sina noveller, bara för att hämnas på dem, och för att göra ett praktfullt ”Nid” enligt Asatrogen sed – ty som jag sa, han levde i enlighet med Havámáls ord, och var lite av en hedning, fast han aldrig ville erkänna det. Särskilt en av hans utbildare och instruktörer i pansartrupperna – en viss Sgt Bedzyk, polskättad och därför fullfjädrad anti-semit – förekommer faktiskt som figur i flera noveller. Men även från honom, lärde sig Ellison ett och annat. Hur man ska umgås med eleverna på författarkurser och skrivarkurser, till exempel. Skrivarkurser för SFWA – Science Fiction Writers of America – vars möten jag också plankat in på efter att ha angett falska uppgifter, som min aldrig skrivna romanserie ”Vad katten gör i lådan – del 1, 2 och 3”   – var faktiskt något Harlan Ellison höll i ganska ofta, och han var mycket bra som instruktör – på armévis, då – det får jag verkligen säga.

Han bildade en hel författarskola på 1970 talet, med sina – delvis politiska – antologier ”Dangerous Visions” och ”Again, Dangerous Visions” där han fick sina elever att ta upp ämnen, som ingen annan velat ta i och skriva fritt och ohämmat, genom vad som liknar ”method acting” inom skådespeleriet – en teknik för att forma om folks sinnen, som användes redan på 1950-talet. Men först kom ett slags ”hell week” där Harlan, ex cathedra, ägnade sig åt att systematiskt skälla ut folk efter noter, inför hela auditoriet, intill nedbrytningens gräns. Speciellt en av hans kvinnliga elever, en viss miss Evelyn Lief, höll på att bli halvt vansinnig, och idag efter alla #metoo #boohoohoo #jagärhärnu och ”det är såå synd om lättkränkta mig”  kampanjer, skulle metoder som dessa inte gå att tillämpa år 2018, men 1970-1990 ungefär, gick det här jättebra.

Hollywood är trots allt Hollywood, och vad som förekommer i branschen där, är ganska tufft, ska ni veta. Jag känner en märklig man vid namn Carl – en riktig bastard eller ”a real bastard” på flera sätt än ett – som varit på ort och ställe, och berättat, men utomäktenskaplig avkomma av en adelsman, det är han – och därmed alltså ”a bastard” på allvar…

”Sömnlösa nätter i Prokrustes säng” – en av Ellisons essäsamlingar

Överhuvudtaget var Harlan en sannskyldig mästare på tillkrånglade, men fantasieggande och säljande titlar och rubriker, som inbjuder läsaren att tänka efter själv. Det är också något jag låtit mig influeras av i den här bloggen, som ni kanske har märkt.

Han kunde få till sådana lekfulla titlar som ”I Have no mouth and I must scream” (översatt till ”Det tysta ropet” på svenska, vilket helt skiljer sig från originalets känsla) eller ”Repent, Harlequin; the ticktockman said” (på svenska bara ”Ångra dig, Harlequin” om jag minns rätt) eller ”Shattered like a glass goblin” vilket blev ”Krossad som en gnom av glas” på svenska, eller för den delen ”Pretty Maggie Moneyeyes” översatt som ”Vackra Maggie Penningblick” av Gunnar Gällmo. Eller – min favorit i titelväg – ”The executioner of the malaformed children”  – (”avrättaren för de missbildade barnen” alltså, viilken alltjämnt är oöversatt) För de som vill läsa Harlan Ellison på svenska och inte i original – vilket man borde göra – många fina små språkliga nyanser i hans verk går inte att översätta alls, utan är ”lost in translation” – rekommenderas samlingen ”Ensamvärk” från 1992 – en förkortad upplaga av ”The Essential Ellison” (1987) som är en samling av det bästa från hans första och andra period (före genombrottet på 1970-talet, och fram till 1990 ). Enbart den svenske humoristen David Nessle, numera anställd av DN i egenskap av ”Muralgranskare” kunde väl komma upp i ännu mer häpnadsväckande och orimligt lustifierande titlar som ” Geggamoja Übermensch och Det Heterosexuella Närstridskommandot” (detta var namnet på ett rockband) eller för den delen ”Ivar Lo Johanssons dödsdömda UFO-brigad”

Man har sagt, att ”I Have no mouth and…” (1967) skulle vara hans mest berömda novell, eftersom den ”förutspådde internet” men det är en dålig lögn. Den utgår från det faktum att USA i Kalla Krigets skugga börjat koppla ihop sina militära stordatorer – det var så Internet föddes – och den innehåller också illustrationer i form av inklippta hålkortsremsor, som fortfarande var vanliga på den tiden – ungefär som de bilder jag lagt in i den här bloggtexten – Harlan Ellison skrev långt senare bloggar själv, och var visst inte främmande för sådana grepp. Men någon vidare ”science” förekommer inte alls – allt vi får är en berättelse om en ond dator som utlöser atomkrig, förstås, och sedan – långt originellare – en berättelse om det helvete som fem-sex överlevande genomgår, när datorn likt de kristnas galna och ”Allsmäktiga” gud försöker plåga, förnedra och tortera dem – bara just därför att den vill spara några exemplar ur mänskligheten, så att den alls har någon att just plåga, förnedra och tortera i evigheters evighet, amen. Huvudpersonen sätter sig dock upp emot Datorn-Gudens allmakt, och trotsar hela systemet genom att ta livet av dem – så att de slipper lida och plågas mer – men då kommer han att själv få lida femdubbelt och sexdubbelt istället, för datorn omformar honom till ett slags formlös protoplasma eller slemklump, och därför har han alltså ingen mun – men måste skrika – eftersom han förvisso har anledning till att göra just så. Inte trevligt, precis – och ingen vetenskap heller – bara ett stort känsloflöde.

Originalupplagan, från tiden det begav sig (1968)

”Repent, Harlequin” är i så fall spexigare. Den handlar om en man med extremt dålig förmåga att passa tider, en viss Everett C Marm; som alltid kommer fyra-fem minuter försent, vad han än gör. I framtiden har detta blivit ett lagbrott, och sådana brott bestraffas mycket strängt, eftersom de tär på hela samhällets resurser, och dessutom sätter andra händelser och skeenden i svang. Ett enda försenat tunnelbanetåg, som står still därför att någon genomsnittsmedborgare fastnar i dörrarna, kan ju faktiskt lamslå en hel storstad, med i sin tur helt oanade konsekvenser för hela Världen. Marm blir här en upprorsman, en pajas, en upptågsmakare med drag av Ellison själv, och lyckas ”välta” hela systemet, med påföljd att tidens tyranni upphör. Eller åtminstone nästan. Läs själva, får ni se – men denna lilla novell lär vara den mest återtryckta på hela engelska språket.

En annan ”klassiker” från hans andra period, ”The Discarded” bygger på det lustiga infallet – från författaren själv – att ”Om människors yttre faktiskt såg ut som deras inre, vilka fruktansvärda missbildningar och ofattbara monster skulle vi inte då se vandra runt på gatorna i våra städer”. Det är här Harlans gamle plågoande, Pansarsergeant Bedzyk, förekommer som litterär figur för allra första gången – för han hämnas rejält på just honom. Bedzyks flickvän, till exempel, är en fjolla av den sorten som alltid ropar ”äähu bäähu – jag gråter ögonen ur mig om du lämnar mig !” och detta händer henne verkligen också. Hennes ögon förvandlas till vatten, och rinner bokstavligt talat ur skallen på henne…

Härmed är vi inne på ett annat stort kapitel i Harlan Ellisons liv, nämligen hans förhållande till kvinnor – vilket man kan skriva mycket om. Han gifte sig inte mindre än fem gånger i sitt liv, men enbart hans femte (och sista) äktenskap blev lyckligt och lugnt, förskonat från livets stormar och mycket kärleksfullt. Detta vet jag själv, för ”I was there when it happened” kan jag stolt för er alla bedyra, ungefär som Johnny Cash på sin tid, en person som Harlan delvis liknade.

 

Susan, som han mötte på en science-fictionkongress i Glasgow 1986, där jag själv också var närvarande, hade visserligen läst några av hans noveller, men var långt ifrån någon hängiven ”fan” vilket jag inte heller var. Men, lugn och praktisk som hon är (och var) har hon genom 32 års äktenskap spelat rollen av fru Lovisa Bellman, i jämförelse med Harlans ganska stökige Carl Michael, om ni förstår hur jag menar. Harlan Ellison var skådespelare till sin natur.  Han var en man som talade oupphörligen, fort och inlevelsefullt; och som gillade att ”hålla hov” på en reneässans-furstes vis, särskilt på bättre restauranger i exempelvis Stockholm, men också Los Angeles med omnejd. Det var som en italiensk familjemiddag i en film av Fellini ungefär – Harlan gillade Fellinis och Bergmans filmer – för honom var de både ”Européer” och därmed sak samma – och en sittning med förrätt kunde inledas klockan 1630, men middagen – med allt ni kan tänka er av mat och dryck – avslutades kanske först klockan halv ett på natten, då taffeln äntligen bröts. Jag har också fått uppleva minst två längre ”bokhandelsvernissager” med tillhörande autografsignering – och enligt en god vän var Harlan – som stundtals försörjt sig som uppläsare av Lewis Caroll, till exempel – ungefär om ”Groucho Marx på speed”.

 

”Love ain’t nothing but sex mis-spelled” sa han också – och använde som boktitel. ”Kärlek är ingenting annat än en felstavning för Sex” med andra ord. Han trodde inte på platoniska förhållanden, förhållanden på långdistans eller via nätet – något snusk måste människorna alltid ha för sig – så var det bara. Hans första äktenskap ingicks när han var 22 och varade i 4 år. När han var 41, gifte han sig med en 19-åring, något han ursäktade med att han faktiskt blivit blixtförälskad – vilket alla människor kan bli – men att detta var ett nattsvart misstag, ett misstag av den sort som ingendera parten kunde hjälpa – och som alltid var han mycket självutlämnande – men inte självbefläckande (sex i alla former är inget att vara rädd för) i sina egna verk.

”Pretty Maggie Moneyeyes” eller ”Vackra Maggie Penningblick” handlar om en ung långbent skönhet som faktiskt stal Harlan Ellisons kreditkort; rakt av bara, och åkte till Las Vegas med alla pengarna. Där blir hon bokstavligt fängslad av en spelautomat, visar det sig (på det sättet att hon får hjärtattack till följd av en elektrisk felkoppling och får sitt psyke för evigt fångat inuti maskinen – ”be careful what you wish for – you might eventually get it” ) – men av viss, gentlemannamässig hänsyn, använde Harlan inte hennes riktiga namn och identitet i denna novell. Han gjorde bara en perfekt beskrivning och ett porträtt av henne. Han själv hade också begynnande hjärtproblem när han skrev just den berättelsen. De skulle komma att förvärras under den senare delen av hans liv. ”Jag skriver alltid naken” var ett annat av hans uttalanden, men detta syftade inte på något Freudianskt sublimerat, eller ens sex som sådant.

Att skriva är en psykiskt ansträngande verksamhet, och att leta efter rätt ord medan man smider ihop en sats, för att använda Herman Hesses uttryck blir till sist rena kroppsarbetet, om man bara håller på tillräckligt länge med tillräcklig ihärdighet, vilket Harlan hade – intill självförbrännande. Därför svettades han, svettades kopiöst – han bodde i Californien, känt för sina skogsbränder och värmeböljor, som sagt – och när jag skriver den här texten arbetar jag som Vladimir Putin – med bar överkropp…

Något liknande ”Maggie Moneyeys” hände också mig själv en gång – då var jag i trettioårsåldern. Cathrine – som kom från Norge – ni får varken efternamn eller telefonnummer här – jag har mina gränser, jag också – var bokhandelsbiträde, nyligen bliven ensam, och mycket mycket vacker. Hennes kropp… på den tiden… – nu är hon lyckligen gift och har flera vuxna barn också, har det sagts mig. Hon bestal mig aldrig på mycket pengar, och skickade tillbaka det där kreditkortet sönderklippt, vilket var reko gjort av henne. Allt hon egentligen ville ha, var en biljett hem efter en sommarvecka eller två, och hon gav mig det bästa ”Dear John Letter” eller avskedsbrev som jag någonsin fått, i hela mitt liv.

Hon köpte helt enkelt en literflaska Absolut Renat Brännvin – med pepparsmak – och ställde denna på mitt nattduksbord, bredvid sängen, tillsammans med det där brevet: ”Blir saknaden för stark, drick det här och tänk på mig… vänligen din Cathrine, men varför hoppade du inte i säng med mig när du hade chansen ?” (Fast, på Norska då förstås. Hon var trots allt Oslojente – som i ”Jenta och gentagelse” eller med andra ord dejlig deja vue…)

 

De har något visst, bokhandelsbiträdena… (personen på bilden har inget samband med vad som skildras i denna text)

Man bör alltid vara en gentleman, men även gentlemän har sina fasta gränser, som ingen kvinna kan kliva över. Otrohet tar jag lätt på (en gång är ingen gång, två gånger är också ingen gång, men tredje gången ringer fanimig en gong-gong – ”three strikes and you are out!” ), men lägger man sig med en annan man och försöker knulla i min egen ägandes säng, till exempel (också detta har hänt mig, och hände Harlan en gång) så blir man struken ur min bekantskapskrets, och får sina skitiga trosor utkastade på gatan, tillsammans med vad som nu finns av kläder och övriga tillhörigheter. Så är det, bara – och anklagelser i efterhand, kommer man ingenstans med.

Till sist – innan jag avslutar detta långa försök till nekrolog, på gott och på ont – över en man som älskade livet och var levande, verkligen levande – på alla sätt och vis – borde jag kanske ägna mig åt några försök att beskriva Mr Ellisons andliga sidor också – han hade sådana med – och hur han utvecklades som debattör och författare, med tonvikt på vad jag själv upplevt av den saken.

Efter Harlan Ellisons första besök i Sverige på 1980-talet fick jag ett stort och okristligt skällebrev (för att nu tala med Karl XI, som på sin tid brevväxlade med Tsar Ivan den Förskräcklige av Ryssland) på ungefär en sida, utmynnande i ”You Sir, are a – ist… -ist” (efter det stod där ungefär 15 invektiv som slutar på – ist, ni kan själv tänka er vilka och i gengäld gav jag honom ett tre sidor långt brev tillbaks, som syftar på den keltiska dikten ”The Child Taliesin” om en ung bards födelse – Harlan Ellison var otroligt beläst, och kunde nog förstå de mytologiska referenserna, så antog jag i alla fall… med utrop som ”I am a word in a book, I am the gopher on your hillside, I am every person you ever hated, I am all that which you would wish unwell” bara för att visa att jag genomskådat honom fullständigt och dessa ord skulle senare leda till en del saker, för oss båda två.

Men, låt oss inte gå händelserna i förväg. En av Harlan Ellisons stora knep, var vad man kallar ”The formula story” – en ofta använd sanning, som kan uttryckas såhär:

Redan Homeros kände till det här, och knepet förekommer ofta flitigt i amerikanska filmer och TV-serier. ”Sjung om den vrede, som besatt Peliden Akilles” är de ord, som inleder Iliaden, till exempel. Vi får alltså se en person i en spännande situation, eller vad som kan kallas en ”cliffhanger” och sedan kommer naturligtvis en tillbakablick eller fortsättning: Hur har den personens liv varit, hur uppkom den situation vi sett framför oss – och så katharsis, som grekerna sa – eller avslutningen – som naturligtvis kan vara lycklig eller olycklig, beroende på omständigheterna. Nästan alla noveller, filmer osv är uppbyggda så, som små ”storyboards” om man tänker efter, och Harlan behärskade denna teknik – med tusentals varianter – till fulländning…

Den eller de som kan debattera och skriva det, bör absolut göra det – hela tiden. Ingen strid är för liten – ingen konflikt ovärdig att utkämpas – för den som har styrkan, måste använda denna styrka för att lätta omvärldens kval och problem, och hjälpa de medmänniskor man möter på livets väg, om så bara genom att hötta och skrika åt dem, eller väcka dem ur deras sömn en smula, kanske roa dem eller åtminstone väcka en enda tanke hos dem. Och det där är författarens och debattörens jobb – ibland högst påtagligt, ja fysiskt – även om det tröttar…

Harlan använde – som jag har antytt – denna förmåga att ”ruska om” människor i levande livet också. Skandalerna omkring honom var många, även på slutet, i lättkränkthetens tidevarv, då så många människor ägnar sig åt rent skitsnack, särskilt om berömdheter. Han avbröt under början av 2000-talet ett av sina sista offentliga framträdanden på en paneldebatt med att bara resa sig upp och gå ifrån den, med orden ”Jag är dödende…döende. Vilken bokstav i ordet ”döende” är det som ni journalister och intervjuare inte kan förstå” eller – i ett företal till en bok – ”Tänk på alla miljoners miljarders sandkorn i Gobi-öknen. Dela sedan vart och ett av dessa sandkorn i lika många delar som det totala antalet sandkorn i Gobi-öknen, och skriv på vart och ett av dessa billioner trillioner fragment av sandkorn ordet ”Shitty” eller skitighet. Ändå motsvarar det inte ens en tiondels miljarddel av den fundamentala skitighet jag känner precis just nu, i det här ögonblicket.”

Trätgirigheten själv i unga år…

Ett ofta spritt rykte är att han skulle ha kastat ned en efterhängsen beundrare i ett hiss-schakt, vilket skulle ha skett på 1980-talet, men det hände aldrig. Ett annat är att han skulle ha sågat ned en gigantisk kristallkrona i en eller annan föredragslokal, likt fantomen på Stora Operan, ungefär. Det ryktet fanns verkligen också, och här får vi svara som Hunter S Thomson gjorde när han tillfrågades om det var sant, att det fanns rykten om att Ed Muskie, republikanernas presidentkandidat, hade tagit Ibogain. ”Jodå, svarade Hunter glatt. Det f-a-n-n-s ett sådant rykte – det vet jag med bestämdhet, för det var ju jag själv som lät sprida ut det !”

Nåja.

Det finns ett berömt foto av mig där jag vilt grimaserande står med armen om Mr Ellison  – Glasgow 1986 – vi hade båda två en förmåga att grimasera vilt inför kameror – som är oklanderligt klädd i Vit Stetson-hatt av Cowboy-model och Läderjacka (med texten ”Eddie Burma” på ryggen, efter en av hans figurer i en novell som börjar med en tidningsrubrik: ”Eddie Burma funnen mördad” – och huvudpersonen tänker ”Men – det är ju j-a-g som är Eddie Burma !” ) vilket är taget 5 minuter efter vårt stora slagsmål – som mycket riktigt skedde i en hiss.

Sensibel scen ur ”The Misfit Brigade” – Men man uppför sig INTE såhär på litterära kongresser – om man inte är Harlan Ellison, förstås…

Harlan hade ett sinne för psykologiska ögonblick, och gillade nog aldrig själv riktigt hissar, eftersom han hade lätt klaustrofobi. En gång lär han ha plattat till Charles Platt,en berömd kritiker, just inne i en hiss – Mr Platt (nu 73 år gammal) nämnde aldrig någonsin den incidenten i hela sitt liv, eftersom han faktiskt är en brittisk adelsman, och inte någon ”american bastard” om nu någon tror det. Jag har inte nämnt den incident, som nu skildras heller – förrän nu, vill säga – en månad efter Harlans död – men det gick inte till som i det stora bondslagsmålet mellan ”Lilleman och Legionären” i ”Döden på Larvfötter” ifall ni minns den filmen (eller har Tjänstgjort i Treköping, den vackra garnissonsstaden ) men jodå – Harlan Ellison var med på ett hörn som creative consultant där också, i alla fall efter vad jag gissar.

Sven Hassel, som författare, har aldrig hört till mina favoriter, så där jag kom från baren med en påse potatischips i näven, blev jag mycket förvånad – vid 22 års ålder – att se min store litteräre idol dåförtiden med en Sven Hassel-bok i sin näve, särskilt när han var jude till råga på allt. Följande dialog utspann sig: ”Do you like Sven Hassel ?” – och så svaret, lika blixtsnabbt ”Do you like potato crisps ?”.

Därpå slog Mr Ellison till mig i maggropen, med full kraft, och började skrika invektiv och förolämpningar åt mig, bland annat ”Swede, Squarehead och Rutabaga”, ibland stavat Rootabagga, vilket ursprungligen är ett Västgötskt uttryck för kålrot, för övrigt ett av de mycket få svenska dialektord som inlånats i amerikansk engelska. Det var ett bra slag, men jag fick in en fullträff på hans haka – eller en ”volltreff!” som tysken säger. ”Shattered like a glass goblin” gör sig onekligen påmint i sammanhanget, för Mr Ellison hade verkligen ”a glass jaw” som det heter, och jag golvade faktiskt honom – men på det sättet blev vi alltså goda vänner. Inte alltid man får tillfälle att bokstavligen golva en litterär idol, när man är 22 år gammal… Men jag gjorde det faktiskt.

Angående sådant som är vackert, poetiskt och sensibelt – allt sådant låg ibland Harlan väldigt fjärran, fängslad till händer och fötter av den kulturella omgivning han föddes in i, eller med andra ord Amerikas populärkultur under senare delen av 1900-talet, så hade han kanske ibland inte så väldigt mycket att erbjuda. Det var först under hans sista, tredje och ganska korta period som författare – från år 2000 till år 2007 då hans hälsa verkligen började svikta – som han ägnade sig åt sådant – men citatet här nedan, hämtat från novellen ”Paladin of the Lost Hour”  – vad den handlar om skall jag inte beskriva – men bland annat handlar den om Jordens allra sista timma, samt om två ganska udda karaktärers bekantskap (man bör dock inte dra alltför höga växlar på det här – jag varnar er för allt sådant) är ett bra exempel på hur han kunde skriva – i sina bästa ögonblick…

Sov i ro, min mästare och sanne vän. Arvet efter dig skall jag försöka att förvalta väl. I det led, där du ställt dig själv, finns också jag, och jag tar vid efter dig när din tid i Midgårds dalar är ute, och har avslutats. Så skall andra skalder, skribenter, bråkmakare och pugilister, skapare och skrivare följa i våra fotspår en vacker dag, och ta vid efter oss, ända intill Ragnarök, ända intill den bleka döden. ”Ej med klagan skall ditt minne firas, ej likt den som går, och snart skall glömmas ” – för dina ord och ditt rykte lever, som Havámál självt har sagt oss i en berömd strof.

”Dey call me Cuba Pete – and I’m not discreet…”

I sina sämre ögonblick däremot, var Harlan Ellison en helt annan karaktär – mitt svar på hans skällebrev, där jag skrev en hel del om Loke, samt om dennes förvandlingar, vill jag minnas, liksom om Tyrs (i min ursprungliga långa kria om hans Stockholmsbesök) nämnde jag också detta med masker – och maskering – och det tog Harlan fasta på, för han medverkade också – återigen som creative consultant – till filmen ”The Mask” med Jim Carrey i huvudrollen från 1994 – filmen handlar om den annars så stillsamme och skötsamme banktjänstemannen Walter Ipkiss eller Lipschitz (lip – shits – get it ?) som av någon anledning hittar en trämask, vilken ursprungligen tillhört Loke själv, och den förvandlar honom verkligen. Endast sonen till en känd undergroudntecknare i USA torde känna till bakgrunden till det där och annat, som är svårt att intyga eller leda i bevis, men jag ser så att säga en ond, karikerad och helt utflippad beskrivning och sammansmältning av våra respektive karaktärer där – eller vad som skulle resultera i en kombination av våra krafter, så att säga – hur det nu kan komma sig…

Och visst – Harlan hade humor. Humor är något som bara varar för stunden, och som aldrig någonsin bär eftervärldens prägel, för den föds i ögonblicket och dör på samma gång. Sådant är livet, bara. Och en vacker dag är det över, som bekant.

Måtte jorden vila lätt på dig. Du lärde mig mycket, inte bara om hur man ska skriva, utan om hur man bör leva sitt liv – och hur man inte bör göra just det. Dig vill jag kalla min andlige fader, om någon – och oss emellan, Harlan – din lille skit – jag kan ändå inte tro att du är död på riktigt.

Jag har ändå på känn, liksom, att du plötsligt – förr eller senare – som ”The Mask” kommer att hoppa fram bakom ett hörn, med en vattenpistol fylld med outplånligt bläck; en flagga som det står ”BANG !” på, eller något annat lika fånigt, veva och fäkta med armarna i tunna luften, och ropa: ”Swede – Squarehead – Rootabagga ! Kom an nu din fattige djävel, så ska du och jag slåss – på allvar !”

 

Peter Dahl går ur tiden… (inlägg från 20 Maj 2019)

 

”Bort gå de,
stumma skrida de
en efter en till skuggornas värld.
Klockorna dåna. Tungt slå de,
mullra och kvida de,
sjunga sin sång till de dödas färd.

— —

Förunderligt stort är ett människoöde.
Dröm och saga och skummande flöde,
vågor och lågor och stormars kör,
men hon själv är det sköraste rör.”

– Verner von Heidenstam, Svensk Nobelpristagare, ur ”Gustaf Frödings jordafärd”

I fredags dog Peter Dahl, en av det moderna Sveriges och nittonhundratalets mest berömda konstnärer. Han var född i Norge, men blev naturaliserad svensk, därför att hans föräldrar ur den mäktiga norska industrifamiljen Dahl emigrerade hit under Andra Världskrigets första år. Han var mycket ”inne” under 1980-talet, när den Socialdemokratiska nomenklaturan gjorde honom till sin förklarade gullegris, och även hans litografier såldes för nära hundratusen kronor. Ett tag var han det trendigaste som gick att få i Stockholms ytterligt begränsade konstvärld, och det var då jag själv upptäckte honom.

Men så hade det inte alltid varit. Peter Dahl började sin bana som en av Sveriges mest hatade och kontroversiella målare. 1970 beslagtog Polisen hans målning ”Liberalismens intåg i Sociteten” som ni kan se ett utdrag ur här nedan. Man tog honom också till Polisförhör, och behöll honom i arrest flera dagar tills att hans hustru vädjat om nåd hos Regeringen för honom, något han också senare kom att skildra på självbiografiska tavlor. Orsaken var, att han avbildat självaste Volvo-chefen PG Gyllenhammar och Prinsessan Sibylla – idag mest ihågkommen för en serie korvkiosker – på ett för dem smädande sätt.

Utdrag ur målningen ”Liberalismens intåg i Sociteten”… Ganska likt, eller hur ?

Idag, när flera ”retrospektiva” utställningar ägt rum på Millesgården och Sven-Harrys Konstmuseum – ett privatmuseum som byggts för en skånsk byggmästares pengar – har väl både staten och kapitalet (som Ebba Grön en gång sjöng om) för längesen förlåtit honom, och nu är han alltså död, som sagt. De Mortibus nisi bonum, eller ”om de döda, inget annat än gott” sa en gång de hedniska romarna, och det är numera ett välkänt latinskt ordspråk. Peter Dahl började som rebell, och hela hans liv fanns ett dionysiskt -apollinskt-hedniskt drag i hans konst, för att nu tala med Nietsche.

Allra tydligast kom det fram i hans oljemålningar och litografier till Carl Mikael Bellmans ära – Bellman var inte för inte den skald, som först av alla utropade ”Ja, jag är en HEDNING !” på svenska språket, i en tid när detta kunde leda till fängelsestraff, och livslång utfrysning ur det svenska samhället, något som ju också blev Bellmans öde och död till sist. Man får komma ihåg, att Svenska Kyrkan intensivt förföljde Bellman, och hindrade hans ”Fredmans Epistlar” att komma ut, nästan hela hans livstid – och först åren före hans död, kunde det monumentala verket ändå ges ut till sist – genom bidrag från frivilliga krafter. Peter Dahls liv hade ett liknande förlopp. Han blev inte erkänd och gillad förrän vid femtio år fyllda, men kunde ändå åstadkomma målningar som den här – betitlad ”Stolta Stad” !

 

Det är Bellmans Stockholm vi ser, där Mowiz ”kastar hatten i vågorna, och dricker hela Världens skål”. I bakgrunden möter oss en stolt Ostindiefarare, också skildrad av Bellman i hans sång, björnvaktare, birfilare och tullsnokar samt horor och suputer i en 1700-tals tillvaro, som trots allt inte är för olik vår egen tid – en annan förfallsperiod i Sveriges historia, då fattigdomen ökar och utlänningar berikar sig på bekostnad av den infödda befolkningen. Bellman hade, liksom Peter Dahl, känsla för den tid han skildrade. JM Turner, den engelske konstnär som målade ”The fighting Temeraire” är också med som ett slags parafras, med tanke på linjeskeppet i bakgrunden. På min hallvägg hänger nuförtiden en annan av Peter Dahls illustrationer till Bellman, en litografi till Fredmans epistel nummer 28, den om ”ett anställt försåt mot Ulla Winblad”

 

På åttiotalet, när jag var ung, var det omöjligt för mig att köpa också det minsta verk av honom, men nu säljs originallitografier för ungefär tolvhundra spänn, vilket är en spottstyver emot de priser, som rådde på 1980-talet. Sic Transit Gloria Mundi – så förgår denna världens storhet. Målningen med ”Frejas barn” som Bellman skriver, eller en hednisk kvinna, som blir förföljd, släpad i smutsen och gripen av polis, bara därför att hon vägrar gå med slöja och klä sig som man ”ska” enligt vissa religioner har stor aktualitet i dagens Sverige, där till och med runor och enskilda skrivtecken förbjuds, i takt med att statsmakten åter börjar trakassera, förfölja och ge sig på enskilda medborgare. Jag behåller litografin på mina väggar som en påminnelse om allt det onda, som socialister, kristna och muslimer gjort överallt i Världen, och hur Monoteism och andra totalitära åskådningar fortfarande skördar miljontals oskyldiga offer, hela Världen över.

En annan sida av Peter Dahl, som få känner till är hans modelljärnvägsbygge, en tämligen unik hobby, som han utövade hela livet.

Som barn utropade sig krigsflyktingen Dahl till ”Kejsare av Caribanien”, storvulet nog, och byggde upp ett slags blandning mellan 1930-talets Oslo – där han ju var född – Stockholm och Berlin hemma i sin lägenhet på Sigurd Rings Gata i Aspudden – en hednisk adress, döpt efter en av våra forntidskungar. Dusenbergs och gammaldags Mercedesar i 1930-tals stil kör fortfarande omkring på en drömd huvudstads gator, trupper paraderar, medan riktiga pansartåg – när såg ni ett av dem senast ? – åker förbi centralstationen och som vi ser på den första bilden i detta blogginlägg byggde Peter Dahl också upp hela Slussen, Katarinahissen och Söders höjder i miniatyr – alla som sett originalet känner nog igen hans egen, konstnärliga tolkning.

Men idyllen är bedräglig, vad gäller detta ”Merzbau” i dadaisten Kurt Schwitters anda. I hamnen pågår ett arbetaruppror, som håller på att bli nedslaget av beväpnad Polis. Tittar man noga efter, känner man igen miljön från Statsgården i Stockholm… De svarta bilarna, som kör omkring i 30-tals idyllen, kan mycket väl innehålla män från någon säkerhetstjänst, och pansarfordonen, som också syns på stadens gator, åker där inte bara för syns skull. Med rebellen Dahl visste man aldrig riktigt. Han hade ironi och humor – och han var inte främmande för att sticka hål på maktens pösande, jäsande byxbakar, och ge alla dessa självgoda arslen i Rosenbad den omgång, som de så väl förtjänar…

Nu är han borta, mitt i den stund när vi behöver honom som mest – men gudarna ska nog rikligen löna honom. Hans verk består, efter det att han själv gått till Idun och Brage, där de goda skalderna och konstnärerna finns, och får leva evinnerligen, intill Ragnarök och tidens ände..

En vild strejk verkar pågå i hamnen… Man kan just undra varför ?