Konst

Kaj Stenvall – en förkättrad och Hednisk ”Ankmålare” ?? (inlägg från 27 Juni 2015)

Jag hänvisar till inlägget ”Om Katolska Björnar och annan sommarläsning” som jag skrev så sent som igår.. Kaj Stenvall, den finske målaren vars verk numera är tillgängliga också via Internet, har faktiskt fascinerat mig ganska länge – inte minst därför att jag ser honom som åtminstone delvis Hedning även om han för sin del aldrig offentligt sagt någonting om hans eventuella religiösa läggning eller preferenser – och hur som helst kanske detta också är fullständigt ovidkommande vad nu hans konstnärsskap beträffar, men jag ser för min del i alla fall klara referenser till Hedendomen, och en mycket konsekvent kritik av vissa Monoteistiska religioner i hans verk; vilket ju är en definition på ”Hedendom” så god som någon. Enligt Svenska Akademins Ordbok – som styr all användning av det svenska språket – är det faktiskt så att själva definitionen på en Hedning är en person som klart och tydligt tar avstånd från all kristendom, Islam eller abrahamitiska ökenreligioner överhuvudtaget – och eftersom jag faktiskt är svensk, talar svenska och inte är finskspråkig, till exempel – är det denna definition av begreppet Hedning jag använder.

408628544_0c93f055f4_z

Detta motiv är väl ganska så Hedniskt, eller ?

Kaj Stenvall har målat sina ankor sedan 1990 och ännu tidigare, och denna målning, ”Waterhouse” från 1993 är ett av hans Magnum opus, capolavori (som man säger på italienska) eller viktigaste Oevres, ja ett huvudverk, helt enkelt. Som all god konst kan givetvis hans målningar tolkas på ett flertal olika sätt, inte bara i ett hedniskt kontext. I Finland – särskilt de finskspråkiga delarna eftersom Stenvall råkar vara just finskspråkig – är hans verk betydligt mer kända än hos oss, och som nordisk konstnär skulle han nog vara värd väldigt mycket mer uppmärksamhet.

Den här tavlan såg jag som vykort första gången 1995 (för nu över 20 år sen) och genast associerade jag den till den finska kulturheroen Väinämöinen – den ursprunglige ”Vattumannen” (Kalle Anka är ju också en vattenfågel, om inte precis ”Tuonelas Svan” ) som efter att ha gett människorna Kantelen, Runorna och många andra gåvor, ensam bordade ett skepp – enligt vissa legender – och försvann västerut, efter att ha inlett en ny tidsålder för det finska folket. I Nordisk mytologi och i Asatron har Väinämöinen sin motsvarighet i Heimdall eller Rig, huvudpersonen i Rigsthula, den vandrande guden som höjer människorna till en högre civilisatorisk och andlig nivå, och som därefter lämnar dem för att klara sig själva.

Också i den danska myten om kung Skjold, Skjoldungaättens grundare, som en dag lär ha kommit drivande i en båt över havet, fullastade med utsäde, äpplen och andra frukter som man innan dess inte kände till, samt nyttiga järnredskap som plogar och svärd – Skjolds ankomst var förlagd till bronsåldern – och som vid sin död sattes i samma båt, som långsamt fick driva ut på havet och sättas i brand, därmed utgörande den döde konungens likbål, pekar åt samma håll. Forskare har tvistat om Skjold egentligen var Oden, eller om han var Heimdall, i egenskap av Havsgud (”född av böljor nio, född av mödrar nio”) var en liknande kulturhero – ingen frälsare – men en stor hjälte. Här sätter Kaj Stenvall in Kalle Anka, dvs Aku Ankka, Anders And, Donald Duck på den store befriarens plats, och för därför ner berättelsen från det sublima till det löjliga, vilket möjligen är ett slags hädelse eller i vart fall en sorts förtäckt kritik av själva frälsar-begreppet.

tumblr_m9asdbUgp71qdnqhto1_1280

Men efter ett tag – om man är bildad och påläst nog – vill säga – inser man, att Stenvalls bild pekar åt ett helt annat håll. I själva verket har han utfört en parafras eller ett slags parodi på den här kända målningen av den Engelske pre-rafaeliten John William Waterhouse från 1888, ”The Lady of Shalott

John_William_Waterhouse_-_The_Lady_of_Shalott_-_Google_Art_Project

The Lady of Shalott är en mytisk figur som förekommer i Arthur-sagan och som var mycket populär på 1800-talet. Tennyson skrev en hel dikt om henne. Elaine of Estolat, som hon egentligen hette, var en keltisk prinsessa, som av en svårt kristen familj murades in i ett kloster, och tvangs leva där – fullständigt isolerad från Världen och människorna. Men en dag såg hon Sir Lancelot och hans riddare komma förbi utanför hennes fönster, och Sir Lancelot var den vackraste man hon någonsin sett. Gripen av häftig kärlek till honom övergav hon genast all kristendom, och lämnade klostret, men de kristna lade en förbannelse på henne. Hon skulle bli allvarligt sjuk och dö, och aldrig hinna fram till Camelot eller det hedniska ridderskapet, som fanns någonstans nedför en flod, och på andra sidan havet. man har tvistat om vilket land ”Estolat” eller ”Astolat” egentligen var, och om det någonsin fanns i verkligheten, men det var i alla fall inte alls något så prosaiskt som Guildford i Surrey, som Sir Thomas Mallory senare skulle skriva. Ögonblicket, när Elaine upptäcker kärleken och Hedendomen (i det att hon varseblir Sir Lancelot)har förstås skildrats av många konstnärer, men i den ursprungliga legenden blev hon mycket riktigt sjuk och förkyld, tunnklädd som hon var (så går det om man åker båt utan ordentliga kläder – minns nu det flickor !) och dog av lunginflammation, samtidigt som hon kom fram till slottet Camelot, där Arthur och Lancelot (som fortfarande var hedningar och inte kristna) tog emot henne.

Lady of Shallot Wallpaper Lady_of_Shalott_edmo

För Tennyson och 1800-talets intellektuella handlade myten om Elaine om något annat, eller konstnärens och den skapande människans isolering från samhället, och så är det kanske också för Kaj Stenvall. Jag vet inte. Emellertid är det ganska lätt att se, att hans ”ankmålningar” – som ibland också innehåller pastischer på Edward Hopper – Velasques och andra kända konstnärer, är fulla med mytologiska övertoner ibland, och som sagt övergår från det sublima till det löjliga, i det han hela tiden drar in Kalle Anka i sammanhanget…

d15c9b2d644a499299829e00e959f3ec_1360934127809_620

”Ankan” är kanske Stenvall själv, eller hans alter ego – det är också en tänkbar tolkning ibland många, som erbjuder sig.

Namnlöst 2

 ”Graalmystik” anyone ?

 

Stenvalls bilder av en spjutbärande anka, som Parsifal med Ödets Spjut, påminner lite om de överdrivna bilderna från John Boormans film ”Excalibur” från 1981 där allehanda sårade frälsare stapplar omkring, för att återbörda Excalibur till ”the lady of the lake” som också är Elaine till musik av ”Siegfried’s Tod” från Wagners Götterdämmerung. Skillnaden är bara, att man förstås inte kan ta Stenvalls tolkning riktigt på allvar…

kaj_stenvall_2

Andra målningar av Stenvall närmar sig kanske mera Edward Hopper, eller för all del Turner, den tidige engelske expressionisten som ofta målade havslandskap… Hans anka blir allmängiltig och visionär, ett slags profet i öde landskap, och därifrån breder hans senare kritik över allehanda makthavare och särskilt kristendomen ut sig. Stenvall övergick vid 1990-talets slut till motiv med Kalle Anka som huvudperson till att avbilda just påvar, politiker och präster i Kalle Ankas gestalt, och därifrån har han fortsatt.

3259264170_a48e88d4b3_m tall ships races stenvall gröning

 Samtidigt är hans konst som sagt mångtydig – vilket också är dess styrka. Genom åren har jag utsatt flera människor i min närhet för hans konst, genom att hålla upp vykort på Stenvalls målningar inför dem, och fråga ”Vad ser just du i den här tavlan ?

Quack

Denna målning, ”Quack !” från det tidiga 2000-talet tolkade min fd svarthåriga flickvän så att Daffy Duck, som syns med ett frågande uttryck emot en (uppenbarligen ?) sovande Kalle Anka på bilden är en kvinnlig person, och till på köpet en otillfredställd sådan. Den äldre, manliga ankan (hon tolkar ”Kalle” figuren som en äldre, manlig anka, vilket inte nödvändigtvis behöver vara sant) har uppenbarligen inte givit henne nog med sex, säger hon; och Daffy Duck ska då alltså vara av honligt kön. Min 83-åriga gamla mor tolkar istället bilden till att handla om åldrande, sjukdom och kanske död, och ser den figur jag identifierar som ”Kalle Anka” fastän sovande, som sig själv.. Min muslimske granne, slutligen; hatar hela bilden, och blev våldsamt upprörd av att jag ens visade honom den.

Både Daffy Duck och Kalle Anka är ju män, eller i vart fall av manligt kön -därför är det en homosexuell scen vi ser – och därmed är bilden en styggelse emot Koranen och en hädelse emot Gud, hävdar han – med stor bestämdhet.

För egen del ser jag ingenting sexuellt i bilden överhuvudtaget – i alla fall inte vad man öppet kan se. Både Daffy Duck och Kalle Anka är i alla händelser fiktiva fjäderfän och finns inte på riktigt, därför är det också ganska meningslöst att hålla på och bråka om deras eventuella kön, ålder eller ens ”gender” (”gander” ??)

chri

På den här bilden, ”Los Christianos!” från 2012, ligger Svarte Petter, den oförbätterlige gamle serietidningsskurken och ber i vad som verkar vara ett sjaskigt hyresrum eller möjligen hotellrum. Men är han egentligen äkta i sin tro, eller i sin religiositet ? (se tidigare inlägg om den finske författaren Paasilinnas romaner) Kan vi tro, att Svarte Petter egentligen skulle be på riktigt ? Försöker han återfå sin förlorade oskuld, kanske, eller ber han bara därför att morgondagens rånkupp emot Farbror Joakim eller terrorist-attack ska lyckas.. ? Ja, fältet är fritt för tolkningar..  Andra målningar av Stenvall visar Svarte Peter som rysk general (i en uniform tillhörande en Sovjetisk Marskalk i Flygvapnet från ca 1944) och tavlan är då märkt ”en levande legend” istället. Detta målade Stenvall, samtidigt som det blev känt att Ryssland nu utplacerat kärnvapenbärande medeldistansmissiler riktade emot Finland, varför man måste vara medveten om att hans senare konst helt klart har en politisk dimension.

47a57aab40b73b8c715f69154b952997

Den här bilden, gjord efter ett fotografi av Urho Kekkonen, Finlands förre President – samme man som skrev under ”VSB” – den berömda, ”vänskaps och biståndspakten” med Sovjetryssland, visar vad jag talar om. Ursprungligen såg fotot ut såhär:

1341418982436464”Urrho!” (1900 – 1986)

Att säga sådant om Finsk eller Svensk Socialdemokrati går förstås inte riktigt an. I Sverige skulle en konstnär ögonblickligen bli utfrusen eller utesluten ur etablissemanget, om han ens vågade måla tavlor som dessa, men i Finland är det åtskilligt ”högre i tak” vad idédebatt beträffar än i det politiskt mycket likriktade Sverige, och det måste man vara medveten om.

pope

På en annan av Stenvalls målningar från 2012 ”Convert and Save” avbildas hans helighet Påven som Kalle Anka. Denna påve eller Anka syns nedslagen och ensam fly uppför en flygplanstrappa, och titeln – ”convert” som syftar på att omvandla valuta, eller syssla med penningtvätt och svarta affärer och inte bara ”omvända” i religiöst hänseende, visar vad Katolska Kyrkan håller på med…

Den har ingen framgång i Finland, precis, och även i nästa målning är det ganska så klart vad Stenvall tycks tycka om de kristna, eller katoliker i synnerhet:

agnus

I målningen ”Agnus Dei” vänder sig en ensam, bortvänd (och därmed världsfrånvänd ?) Påve emot Kalle Ankas gestalt, medan denne sover på en schäslong, i stil med den franske målaren Davids målning av Madame Recamier. Men – Ankan svarar inte påven, som står kvar ensam. Hans gud har övergivit honom, och ingen nåd eller frälsning finns att få.

Madame_Récamier_by_Jacques-Louis_Davidoriginalet…

Vad gäller Stenvalls senare politiska konst – eller vad han målar just nufortfarande med Hedendom och ”Ankor” och alltihop lär jag få återkomma… Det är nämligen såpass intressant, att det meriterar ett inlägg till, förutom detta..

Dagens Konstverk, gjort av Hedninga-hand (inlägg från 23 Juli 2015)

”Il Radio Marmo” eller Marmor-radion, gjord av äkta vit Carrara-marmor (se inlägget ”På Marmorklipporna” om marmorns anskaffning) – 3 x 4 cm, arbetstid ca 20 timmar med bågfil, raspar och ett filset från Biltema. Man har inte roligare än man gör sig..

IMG_3912

Mäster Albert och Suggan från Härnevi (inlägg från 23 februari 2015)

Långt före Lars Wilks och hans ”Mohammed som Rondellhund” fanns andra satiriker. Män, som till och med vågade svära i Kyrkan, och till och med måla sina hädelser långt uppåt kyrkväggarna. Monoteismen var aldrig allsmäktig, ens under den svartaste och mörkaste medeltiden; och kristendomen kuvade aldrig det svenska folkets Hug eller vakna sinnen. Någon gång kring 1483, till exempel, dekorerade Albert Målare eller Albertus Pictor (1440-1509) kyrkan i Härnevi, Uppland, med följande garanterat hedniska verk, som verkligen drar kristendomen i smutsen:

DSC_6309”Säg vad spelar Suggan i Kyrkans mörka valv – Nu är visan halv ! Hon har spelat i mer än 500 år, och islam och kristus hotar Världen som förut – men se suggan hon står ut !”

 Mäster Albert, eller Albrecht Immenhausen, som han egentligen hette; var inte ens svensk från början, utan en inflyttad Hanseat. Immenhausen är en liten tysk stad i Norra Hessen, nära Reinhardswald och Nordhausen, dit kristendomen kom förhållandevis sent, på 1100-talet. Men vid 25 års ålder, ungefär, kom han till Arboga, och lärde sig älska Sverige och dess folk med tiden, eftersom han dog här vid mer än 70 års ålder, som borgare i huvudstaden, chef för en hel målerifirma och ett pärlstickeri och en juvelerarverkstad dessutom, och vid sin död var han en både aktad och förmögen man. Inte alla satiriker har lika mycket framgång, som bekant; särskilt inte i våra dagar.

Rav_och_gass2Räven – en kristen präst – predikar för gässen, och har redan tagit en av dem… Alberts kollega Johannes Rosenrod gjorde en variant på motivet

Varför Albert Målare gjorde sin sugga i just Härnevi av alla platser skall jag återkomma till, men låt mig bara konstatera att om än han var kyrkomålare till professionen, och målade vad han var tvungen att göra på beställning, så var han en mycket hednisk man till sin karaktär. Över 40 kyrkor, dekorerade invändigt på så gott som varenda kvadratcentimeter blev hans livsverk, men de bibliska standardmotiv han illustrerade, känns inte sådär hemskt övertygande. I varje konstverk av Alberts hand trängde sig hedendomen på, med bladverk och rankor, ornament och varelser från den svenska naturen. Till och med när han skulle måla Israeliter med Moses i den gammaltestamentliga öknen, som kyrkan föreskrev, slutade det med vanliga uppländska bönder som drack öl i stora krus och festade om, och det så naturalistiskt skildrat, att man nästan kan känna ölsmaken..

2014-09-01_001w3_Harkeberga_ka_Trave_III_valvet_(16)_Mannaregnet_i_oknen;_Mose_som_slar_vatten_ur_klippan

Öl, fest och folkliv förtar helt det bibliska, som får träda i bakgrunden…

Inte heller när Mäster Albert beordrades skrämma människorna med Djävulen och helvetet – alltid de kristnas stora paradnummer – dödsrädsla och helvetes-skräck är ju deras signum – vi Hedningar fruktar ingenting sådant ! – slutade det särskilt övertygande. Hans djävlar ser mera ut som raggiga fauner eller troll, ett slags skogsvarelser, stigna direkt ur folktron och den svenska skogens värld.

harkeberga-albertus-pictor-devil-206-888Inte särskilt skrämmande djävul…

604451_1200_321

Det antika lyckans hjul och en föga övertygande Satan med älghorn och trästubbe till huvud

På en av hans bilder – från Vapenhuset i Övergrans kyrka, om jag inte missminner mig, kommer en hel kö av häxor och utlevade gamla kärringar fram till Djävulen, som helt fredligt sitter på en trästubbe med älghorn på huvudet och ytterligare en trästubbe till huvud, samt fågelklor på fötterna. Han ser mera ut som ett snällt gammalt bergatroll, och räcker dem med ett milt och överseende leende smörja ur ett smörjhorn, som de sedan får med sig. Han är knappast skrämmande, men vaksam och lyhörd, vilket antyds av hans stora öron; men kan svårligen kallas farlig, trots att han skall föreställa själva ondskans genius. Mer ödesmättat är i så fall det antika motivet med lyckans hjul, som Albertus målade påfallande många gånger (fler än tre har i alla fall bevarats) eller det tyska ”Das glücksrad” som också finns i den hedniska Tarock-kortleken… Alberts bild av mannen, som spelar Schack med döden (hämtad från Täby Kyrka) är kanske den allra mest kända av hans bilder – Ingmar Bergman odödliggjorde den i ”Det sjunde Inseglet” – där Albertus Pictor själv också är med som en filmfigur – Bergman är den förste att inse, att Albert egentligen var hedning; men som alla stora svenskar av betydelse; var Ingmar Bergman inte kristen själv, även om han led svårt hela livet av de skador, en kristen uppväxt vållat honom. (Tänk bara på filmen ”Fanny och Alexander” där detta tydligt kommer fram).

DET_SJUNDE_INSEGLET

”Du fick svart” – ”Jaha, men det passar ju bra” (filmdialog fritt efter Albertus Pictor)

Det sjunde inseglet (1957)

Albertus Pictor själv får måla ett hedniskt livsträd på väggen i Bergmans film. Asken Yggdrasil, som står som en livets protest emot de kristna och nedbrytande krafterna..

Innan 1940-50 talen var Albertus Pictors konst knappast känd. Alla hans målningar – eller så gott som alla – var överkalkade och vitmenade av kristna fanatiker, som från 1500-talet och framåt fick styra och ställa i vårt land. Under det jämförelsevis toleranta 1400-talet och unionstiden kunde han ändå satirisera och verka fritt, och kunde komma undan med bra mycket, representant för Humanismen och  senrenässansens Europa som han ändå var… Folk här i landet hänför honom till Medeltiden, men han levde ändå i den tid då Amerika upptäcktes, och då vetenskapen på allvar började göra sig hörd…

2014-09-01_122w2_Harkeberga_ka_Trave_II_N_vaggen_valvanfang_pa_pilaster_(5)_Djur_med_stort_tryne_stora_oron_och_pucklar_(NV)

Ibland skapade Alberts fantasi förunderliga ting. Här en blandning mellan Tvåpucklig dromendar, krokodil och flodhäst – mitt inne brevid altaret i kyrkan (avsikt: Satir !)

122944288.QbzEvNdj

Andra gånger – som här i Härkeberga – nöjde han sig med svenska, uppkäftiga igelkottar…

Just Igelkotten från Härkeberga har blivit en av Alberts mest kända bilder – nuförtiden förekommer den faktiskt som tatuering – jag såg den på en ung asiatisk dams skulderblad, sist jag var på krogen (naturligtvis lägrade jag henne genast – är man hedning så är man !) men låt oss nu återvända till Härnevi….

1280px-Härnevi_road_signMånga tror felaktigt på den isländska 1200-tals källans beskrivning av ”Härn” som ett binamn på Freja, när hon i själva verket kommer från Gerd, Nerthus, Njärd eller Frigg…

Att ”Vi” betyder hednisk helgedom, helig plats, känner de flesta Hedningar än idag till, men däremot är det ibland sämre ställt med ortnamnskunskaperna hos ”fornsedare” och annan bråte, till skillnad från de verkliga Asatroende. Vi Asatroende vet, att Härn och Gerd är samma gudinna, som betyder jorden, och det var bara på senhedendomens Island, som Frigg trädde i bakgrunden för Freja, och fick fylla jordgudinnans växtgivande och välsignelsebringande roll. Inte för inte var ett av binamnen på gudinnan just ”Syr” eller ”Suggan” vilket Albertus Pictor förmodligen kände till… Ett annat namn för Freja är ju Mardöll, eller Havsglansen, och inte för inte målade Albertus just en sjöjungfru inne i Härnevi kyrka – en annan mycket tydlig Freja-symbol, som förekommer också i våra dagar…

2014-07-30_058w2_Harnevi_ka_Trave_II_valvet_(2)_SjojungfruTydlig referens till Freja – också från Härnevi kyrka…

starbucks-logo

Freja som ”Mardöll” dyker även upp i de mest oväntade sammanhang än idag…

Så – vad står Albert Målares hedniska sugga för ? Det var långtifrån en slump, att han målade just denna bild på kyrkväggen, för när han skapade sin bild var ”Härn” i namnet ”Härnevi” fortfarande en levande tradition, troligtvis… Och Albert var – som vi har sett – en stor vän av folktraditionerna i det land, där han kommit att slå sig ned för att skapa och leva – det är kanske hela förklaringen. När han till sist dog, 1509; hade han varit sängliggande i hela två år, säger Stockholms stads tänkeböcker; och han dog som 70-åring, efter ett helt liv av krypande på smala byggnadsställningar i kalla små landsortskyrkor, över hela Uppland och Mälardalen. Kanske han dekorerade mer än 80 av dem – även om de 40 vi har kvar i dag inte är lite de heller – och hans konst lever, genom alla sekel… De kristna besegrade honom inte trots allt – och ända in i döden, intill sista andetaget, var han en man som älskade livet och konsten, och alltjämt vågade skratta åt dem alla, hur än lyckans hjul välvde sig i världen utanför…

Jag påminns också om ett engelskt uttryck, som lyder ”To be born in Hogs Norton, where pigs play the organ” vilket enligt ”The Wordsworth Dictionary of Proverbs”, ISBN 1-85326-321-4 (s 304) har sitt tidigaste belägg redan år 1553, alltså mindre än 50 år efter det att Albertus Pictor dog i Stockholm, Sverige, och uttrycket ”Att vara född i Hogs Norton, där grisarna spelar på orgel” kan alltså mycket väl vara från Albert Målares tid – och kanske rent av Internationellt… Engelska Etymologer har försökt bortförklara det med att det en gång skulle funnits en organist, vid namn Piggs i den byn, men det låter som en efterhandsrekonstruktion. Redan i ”Doomsday Book”, gjord kort efter 1066, nämns Hogs Norton, vars namn kommer från Vikingatiden, och redan då fanns 30 personer och över 400 svin i den lilla byn, som gav engelska kronan stora skatteintäkter.

I Dorset finns en annan by, benämnd ”Toller Porcorum”, i motsats till ”Monk Toller” eller ”Toller Fratorum” där det fanns ett kristet kloster… Jämför med svenska ortnamn av typen ”Munka Ljungby” i motsats till bara ”Ljungby” och hur Svanebäck i Skåne (vid Höganäs) ursprungligen hette Svinebäck, medan Svanberga i Roslagen var Svinberga, liksom Svinesund, Swinojsze i Polen, Swinemünde i Tyskland – alltsammans Vikingatida platsnamn med hednisk klang runt hela Europa, där Frigg, Freja, Frej och Vanerna säkerligen dyrkats, säger en del forskare..

”There is more to it, than meets the eye” säger jag helt stilla.

En enda fråga återstår att lösa. ”Säg – vad spelar suggan” för melodi, och hur låter då den orgelmusik, hon åstadkommer ?

Personligen har jag länge hållit för sannolikt, att hon spelar något liknande The Doors och deras gamle organist Ray Manzarek, som avled 2013, ni vet. Kanske helt enkelt ”Break on Through to the Other side” som en hyllning till hedendomen, och en protest emot all monoteism, all islam och all kristendom…

DSC_6309Fast hur LÅTER Suggans suggestiva musik… ? Skicka era svar i form av kommentarer…

såhär… eller såhär kanske… ??

I vår Värld och vardag fortsätter allt som vanligt. Yttrandefrihetens fiender växer sig starkare och starkare i dagens Sverige. Tankefrihet, fritt skapande och konst förbjuds. Konstnärer förföljs, hånas och hindras från att ställa ut sina verk. Islams och Kristendomens blinda hat firar ständigt nya triumfer.

Så var det redan på Albertus Pictors tid, och så är det än idag. Senast för några dagar sedan noterade Björn Wiman i Dagens Nyheter hur ihåliga, tjatiga och stereotypa IS-diktaturens vänners argument är. De fraser som nuförtiden riktas emot Lars Wilks och andra, användes redan för att förfölja Salman Rushdie, på sin tid.

Liksom emot Albertus Pictor, som enligt de kristna a) inte är någon riktig konstnär b) bara skapar dålig konst c) bara provocerar, och därför utsätter andra för fara och d) bara är en gudlös hedning, och därför en dålig människa, hursomhelst (”argumentum ad hominem” alltså)

Visst är det tråkigt med alla dessa intoleranta Monoteister, som ännu får gå lösa i vårt land, tycker ni inte – goda medborgare ?

Är det inte dags att vi gör oss fria från dem – och skrattar åt dem – som redan Mäster Albert, för mer än 500 år sedan. Medeltiden kan ju trots allt inte tillåtas vara för evigt, även om den fortfarande gör det i Syrien, Saudi-Arabien, i Svenska Kyrkan, Antje Jackélens hjärna – om hon nu har någon – och på snart sagt alla andra platser i vår Värld..

Var (och är) den finske tecknaren Harro Koskinen ett av Särimners Sändebud ? (artikel från 11 Januari 2015)

I Kölvattnet på ”Charlie Hebdo” debatten kan man konstatera, att det under modern tid bara finns en enda tecknare i ett Nordiskt land, som blivit dömd för hädelse. DN:s chefredaktör Peter Wolodarski skriver idag utifrån sitt och mitt liberala perspektiv att ”tyst diplomati aldrig mer får användas för att ursäkta sådant som skiljer demokratin från diktaturen: rätten att också få häda.”

Pen_vs_Sword_vs_Laptop_White_by_jrweinman

Detta görs under rubriken ”Tidsandan går aldrig att lita på” men snarare säger jag ”de kristna går aldrig att lita på!”. Hädelse-lagar finns kvar i många Europeiska länder, däribland Finland och Irland, som under påtryckning från katolska grupper plötsligt återinförde dem år 2010. Bibeltrogna kristna förespråkar dödsstraff genom stening vilket finns föreskrivet i bibeln. Här i vårt eget land försökte KD-ledamoten Tuve Skånberg införa kristna strafflagar år 2000, samma år som Statskyrkan i Sverige äntligen upplöstes (eller gjorde den det ?)

Under sådana förutsättningar är det faktiskt aktuellt – inte minst pga herr Wolodarskis ”tidsanda” att vi närmar oss det mycket märkliga fallet med den finske konstnären Harro Koskinen, som åtalades redan 1969. För Asatron och Hedendomen har hädelse som vi sett aldrig varit det minsta problem, och det finns heller inget straff för sådant, men i det konservativa Finland har de kristna lyckats hålla kvar sina både omänskliga och otidsenliga straff, bara för att förfölja och plåga oliktänkande. Krav har gång på gång rests i den finska Riksdagen för att ta bort de onödiga paragraferna, men varje gång – senast 1998 – har de kristna stoppat det.

Då kan man ju undra vad det nu var, som Harro Koskinen – som fortsatt ett helt konstnärsliv sedan 1969 och som fortfarande är verksam – egentligen gjorde, och varför det nu var så fruktansvärt, att han måste bötfällas och förföljas för det. Under tvåtusentalet har han varit aktuell med flera retrospektiva utställningar, men dessa har talande nog aldrig fått ske i hans hemland Finland efter vad det ser ut, men däremot i Tallinn och Estland, den forna Sovjetrepubliken.

Låt oss börja från början. Finlands Riksvapen, vilket nog är allom bekant, ser faktiskt ut såhär:

vapen_fin_riksvapnet

Det finska lejonet, försett med Lagens och Förnuftets raka svärd trampar som vi ser förtryckets, Rysslands, Österlandets och Islams Kroksabel under fötterna, för att krossa den. Ibland har man försett vapnet med två sköldhållare i form av Karelska Björnar också, vilket väckt stor vrede från Ryssland, eftersom man där anser Karelen för ryskt område.

250px-Finland_Greater_Coat_of_Arms.svg

Den finska texten ”Vaapa – Vankka – Vakaa !” betyder ungefär ”Fri – Fast – Stadig” och har inget med det svenska ordet vaksamhet och vaka att göra, även om ett lands medborgare alltid måste vara just vaksamma, för att bevara landets demokrati och säkerhet. Men så kom då Harro Koskinen, och blandade sig i ämnet. Och nu såg vapnet ut som såhär:

sikavaakuna

Redan ser vi här en viss svulstig pregnans, så att säga. Särimners Inflytande hade börjat göra sig påmint. Men detta fick ändå passera, helt obemärkt. Harro Koskinen blev inte åtalad för det, fast han egentligen angrep hela nationen, hela folket, både finlandssvenskar, finnar och övriga finländare (ja, det är skillnad på dessa begrepp) tillsammans. Tilläggas bör, att Harro Koskinen själv var mycket ung, när detta hände, och man väl därför kunde förlåta honom hans tecknarmanér.

id15943-previewImage-15941-50

 ”En Särimners son!” Harro Koskinen, som han såg ut när det begav sig, 1969…

Efter detta ”Sikavakuna” som verket kallades, fortsatte Koskinen helt fräckt på den inslagna vägen. Finlands nationella Polis har en vapensköld eller emblem som ser ut som nästa bild visar, och Heraldiska vapen och liknande är Mönsterskyddade enligt lag. Man får alltså inte fritt förändra eller använda sig av dem.

97859

Som vi ser är det Lagens svärd och Det finska lejonet som är det genomgående temat i de finska polisemblemen, men för Medborgare Koskinen däremot, såg det ut såhär:

kuva-5033-textbodyrunOm någon i Finland hade svårt för att fatta, kallade Koskinen verket för ”Siapoliisi!” eller ”Grispolis” för att göra det extra tydligt vad han menade. Man kan jämföra med det svenska 60-tals uttrycket ”Polis, Polis Potatisgris” som användes i min barndom, fast det egentligen räknades som Missfirmelse emot Tjänsteman, eftersom Sverige faktiskt hade kvar sådana lagar då. Allt det här fick passera, som sagt, helt utan åtal och anmälan. Koskinen angrep egentligen hela Finland som nation, inklusive ordningsmakten och den lagliga regeringen, men ingen brydde sig det minsta om det, utan lät det stå för honom. Tidsandan var annorlunda, som sagt – och idag kan man fråga sig om Koskinen blivit bötfälld alls. Man kan också jämföra med en hel del samtida svenska konstnärer under 1960- och 70-talen, som Carl Johan DeGeer och andra, ni vet han som skrek ”Kuken!” med stora röda bokstäver, tvärs över den svenska fanan…

sikakrusifiksiMen nu gjorde Koskinen det här verket. Särimner, ovanpå ett kristet kors. Och nu tog det genast hus i helvete borta i Finland. De kristna började skrika och vråla, precis som de alltid gör. Hetskampanjer i pressen. Krigsrubriker. Fördömanden och Helvetes-hot ifrån Predikstolarna, inklusive uttalanden om att Koskinen var en ond människa osv osv…

Ni vet hur de kristna är, kära läsare. De förnekar sig aldrig. För säkerhets skull gjorde Koskinen en hel triptyk, där han ställde ut alla tre verken tillsammans, ja som såhär:

Dia28

Med tanke på ”Charlie Hedos” teckningar och vad som är mycket vanligt nuförtiden, kan vi i efterhand fråga oss om det här var så mycket att bli upprörd för, egentligen. Särskilt de kristnas reaktion, intolerant som den var, förtjänar att uppmärksammas. I ett helt liv trakasserades och förföljdes medborgare Koskinen, och fick lida smälek för detta. När hans sista, stora retrospektiva utställning skulle hållas, var det som sagt i Tallinn och inte i Helsingfors den avhölls.

Harro+Koskinen+22052007+sikamessiasEn bruten man ? Harro Koskinen, som han ser ut idag…

Finnish+soldier+carrying+rifle+and+standing+on+skis

Den hedniske finnen – fortfarande soldat i yttrandefrihetens tjänst !

Ändå har Harro Koskinen – genom 50 år och mer hela tiden fortsatt sitt konstnärsskap. Han har aldrig låtit sig tystas. Han har aldrig låtit sig överröstas. Han – mannen från Ödemarken, den ensamme finnen – likt en skidåkare i ett snöhöljt landskap – har fortsatt leva, skapa, måla och teckna. Och han har hela tiden hållit sig anmärkningsvärt konsekvent och koncentrerad, eftersom han aldrig lämnat en viss ämnessfär, nämligen den hedniska. Han har hyllat Särimner hela tiden – och även kommenterat kristna pedofil-präster, till exempel. Senast i det här verket.

kuv_harro_koskinen_002_w

Visst är Harro Koskinen en hädare. Det är oomtvistligt, och för det finns det oomkullrunkeliga bevis (ja, jag gillar ordet ”oomkullrunkelig” – det borde användas betydligt oftare i det svensk språket, tycker inte ni också det ?). Men han är också en Särimners son. Gång på gång, och ständigt och jämnt, återspeglas detta i hans konst, som kan vara ett porträtt av den store finske landsfadern Urho Kekkonen, till exempel, han som tvingades skriva under den sk ”Vänskaps- och Biståndspaketen” med Stalins Sovjet. Se här bara:

12001520186_227627f06d_zJämför.. ser ni likheten ?

1341418982436464Särimner – lik en gud eller en regent på sin tron, har här svällt ut till rent mytiska proportioner, placerad rakt över presidentens porträtt. Vet ni vad Finlands förste president hette, förresten. Slå upp det själva, så får ni se. Den finska nationen har stått under Särimners uppenbara inflytande hela tiden, och det har Harro Koskinen också. Härmed tilldelas han Samfundets Särimners Kulturpris i Guld, med eklöv och svärd, för 50 år och mer i yttrandefrihetens tjänst…

2495332341_2ddbc05bc6 Tokugawa Ieyasu Tosho-gu Shrine Nikko, Japan

Påminner inte Harro Koskinens porträtt av Särimner i Hlidskakjalf, eller ovanpå gudarnas tron – lite om Statyn av Tokugawa Ieasu – förste Shogun och Landsfader över det hedniska Japan, eller den bild av Gustav Vasa som landsfader över Sverige, som finns i Nordiska Muséet med texten ”Varen Svenske!” förresten ?? Det är nog ingen tillfällighet…

Haren och Hunden – en Hednisk fabel om ”Integrationens” omöjlighet.. (inlägg från 25 Februari 2015)

Den gamle spjuvern Albert Målare, eller Albertus Pictor – en av Sveriges mer kända satiriker – som jag berättade om i måndags målade på väggen i Härkeberga Kyrka – målningarna där räknas som hans ”magnum opus” – en liten illustration till en hednisk saga, som visar att han i allra högsta grad var en bildad man, som följde med sin egen tid. Här är den:

2014-09-01_179w2_Harkeberga_ka_Trave_I_N_vaggen_valvanfang_(8)_En_hund_och_en_hare_som_ror_i_samma_gryta_(NO)

Det var en gång en Hund och en Hare, säger den hedniska sagan, som var goda vänner och ständigt ville vara tillsammans. Så en dag skulle de laga middag, och satte sig ned att röra om i samma gryta –  men se ! – detta gick alls inte bra.

”Vi måste ha i mera kött !” sa hunden.

”Nej, det måste vi inte alls !” skrek genast haren. ”Vi ska bara ha i grönsaker, men absolut inte något annat – och mera kål ska det vara !”

”Men lite kött då!” skrek genast hunden, som också ville äta sig mätt.

”Nej, bara växter – för jag är vegetarian!” fortsatte haren i myndig ton.

Mycket riktigt avbröt Hunden och Haren helt och hållet sina gemensamma matlagningsförsök efter det där, och insåg att det var bäst för dem att de gick skilda vägar, fast detta förstås inte hindrade dem från att vara vänner i alla fall. Kloka och förståndiga, som de båda två var, insåg de snart nog att olika saker och företeelser inte blir ett dugg bättre av att blandas. Hunden var bäst på att vara just Hund, och att försöka göra om honom, så att han tvangs äta Harens mat och till på köpet bli en Hare, skulle aldrig kunna fungera. Och Haren ville för sin del vara just den han var, och alltså fortsätta vara en Hare, utan att försöka bli en hund, som äter kött… Båda två accepterade de varandras gränser i fortsättningen, men lekte och hade roligt på söndagarna, och for runt och jagade varann, och så levde de utmärkt lyckliga hädanefter.

På samma sätt är det med kulturer, människor och exempelvis religion.

Ingen kultur kan samtidigt vara ”kosher” och ”inte kosher” för risken är, att någon grupp blir starkt missnöjd. Man kan inte sälja varmkorv gjord på griskött, såsom varande ”halal” och det fungerar helt enkelt inte för folk, att röra ihop alltsammans i en enda stor gryta, där det är både ”Halal” och ”Haram” samtidigt.  Ingenting blir heller bättre av att försöka blanda samman Asatro och Kristendom, som några alltmer fåtaliga ”fornsedare” vill – och vissa kulturer och idéer kan helt enkelt inte integreras med de vi har i Sverige. Sådan är sanningen, och även om det kanske är en obehaglig sanning för vissa; är den inte mindre sann för det.

Vi måste acceptera varandras gränser – och det är just det den lilla Hedniska fabeln – som skrevs av Aisopos, den grekiske sagoberättaren, redan omkring 600 år före kristus försöker lära ut. Blandar vi ihop kulturer och religioner eller civilisationer med varandra, uppstår bara en enda oaptitlig röra, eller ett multikulturellt mischmasch som inte gör någon glad, och som inte heller för mänskligheten framåt på minsta vis, eftersom det som driver mänsklig uppfinningsrikedom och framåtanda, just alltid varit olikheter och skillnader, och inte det faktum att en del mer diktatoriskt lagda kulturer velat nivellera, snöpa och kontrollera människorna – som kristendomen och islam alltid velat, till exempel.

Nu undrar ni förstås vad all denna hedniska lärdom har med Albertus Pictor att göra.

Jo, det ska jag berätta för er. På 1480-talet, när Albert Målare som bäst var aktiv i Härkeberga, ja då utgavs också Sveriges första tryckta bok, Dyalogus creaturarum moralizatus av boktryckaren Johan Snell på Riddarholmen i Stockholm. Det var närmare bestämt år 1483, och av denna märkliga hedniska bok, ”de skapade varelsernas samtal” har vi idag kvar 5 exemplar. Innehållet består till stora delar av just Aisopos djurfabler, helt oförändrade från antiken, samt också några andra sagor, där sol och måne samt planeterna talar med varandra. Mäster Albert var långtifrån okunnig om allt detta – och som senaste nytt ifrån den litterära världen, ett slags dåtidens ”bokrea” målade han alltihop på kyrkans vägg, så att alla skulle kunna lära sig något av det.

tumblr_ncyzfnLLEH1rhh2tlo1_400

Här är en annan illustration av Pieter Bruegel den äldre, målad 1559 som en illustration till ett nederländskt ordspråk. Den utgör en variant av en saga som heter ”Räven och Tranan” och som också är Hednisk, och som fanns redan hos Aisopos, och långt före honom, förresten. Räven skulle en gång bjuda tranan på middag, och serverade kycklingsoppa på ett fat. Det kunde inte tranan, med sin långa näbb få i sig, och så fick räven hela måltiden för sig själv, vilket förstås var uträkningen med det hela. Men nästa gång bjöd tranan räven över till sitt, och serverade grodor i en kruka. Dem kunde räven inte få tag i, och än mindre svälja, och så satt han där med det tomma fatet framför sig, medan tranan åt sig mätt.

Sensmoralen är återigen, att det inte går att ”integrera” motsatta och helt väsenskilda kulturer och civilisationer med varandra, och att vi ingenting tjänar på att ens försöka med det heller, utan mår bättre av att låta Tranan vara just Trana, och Räven just en Räv, utan att diskutera vem och vilka som nu är vad, eller för den delen bäst.

Från Staden Mosul kommer samtidigt med detta nyheter om hur IS eller Islamska Staten där bränt upp ett helt bibliotek med 8000 oersättliga, antika manuskript.

Återigen visar sig dessa islamister som all kunskaps svurna fiender, ja som rena barbarer.

Från det kristna och katolska Irland kommer andra nyheter. Därifrån berättade BBC World Services – ett av hela Världens mest ansedda nyhetsmedia – hur fanatiska kristna och katoliker skändat och förstört en staty av den Keltiske Havsguden Manannán Mac Lir (förebild till Shakespeares ”Kung Lear”) eller den store havsmannen, som i vår egen Asatrogna kultur motsvaras av Njord, skeppsbyggnadskonstens Gud, även om vi inte ska förglömma havsdjupens Ägir, det fria vattnens Ran och himlens Tor också, som ju råder över allt väder till sjöss. Sinsemellan är de alla olika men ändå vänner, men de skall icke blandas !

_80443102_statueexpsni2Moderna katoliker fördärvade för en vecka sedan detta vackra konstverk, värt över 10 000 pund på Irland. De slog sönder det, reste en massa kors, med texter som ”du ska inga andra gudar hava…” och sina vanliga kristna galenskaper. Precis som islamisterna, visar de bara hat och intolerans – och så har de kristna alltid varit emot oss hedningar !

Också i Sverige har liknande saker hänt. Själv har jag varit med om att bevittna, hur en massa kristna galningar i Bagarmossen slog sönder ett hedniskt vi vid Ulvsjön, hur de reste en massa kors, och lämnade sönderslagna statyer och bibelcitat efter sig, samt mycket annat. En hednisk broder jag känner hämnades sedermera på dem i hemlighet, men hur det gick till, skall jag kanske berätta för er en annan gång – ty det var ett ganska lustigt spratt, och en underjordisk staty det då blir tal om…

Borta på Irland har soldater ur 2nd Batallion Royal Irish Regiment som deltog i en helikoptermanöver nu räddat den skadade statyn. Lojala emot sitt land och folk, som dessa tappra irländare ändå är, hoppas jag på att de nu återställer skadan – för vad allt kan inte en äkta ”army engineer” åstadkomma

The Ministry of Defence is delighted this unique statue has been found.”

Sergeant Major Wallace Mehaffey said the statue was found 300 metres from its original position and was badly damaged.

Jag höjer ett horn för denne okände Sergeant Major – för även jag har samma tjänstegrad !

2a3d613d3739052e52fade13fd47756e”Friheten är alltid värd att försvara” – gammalt arméordspråk…

Och det är skillnad på folk och slödder…

 Rysk ”Vikings” och Socialistisk Asatro – går det ihop ? (inlägg från 2015-11-22)

Medan det kristna USA och Hollywood vräker mer eller mindre välgjorda TV-serier typ ”Vikings” över oss, annonseras det nu flitigt över hela Internet om en ny rysk storfilm med episk bredd och djup… Ett smakprov, eller rättare sagt själva trailern, kan ses genom att följa länken här…  (viking)

20140310-comm2I Ryssland finns det Monoteister, Patriarker och Totalitära Makthavare av alla de slag… I Sverige behärskar de än så länge bara media och dagstidningarna…

Regissören Andrei Kravchuk är lite känd i väst, men har belönats med några internationella filmpris, senast år 2005, och denna film påstås vara gjord dels efter Heimskringlas norska konungasagor, och dels efter Nestorkrönikan. Hur pass historiskt äkta den är, och var någonstans den hör hemma rent ideologiskt, återstår att se.

RussianVikingFilm

Vi hedningar och Asatroende är vana vid att se vår egen religion och historia avporträtteras på ett oerhört fördomsfullt sätt – man kan tänka på hur den amerikanska tv-serien ”Vikings” hela tiden innehåller dumheter som en stad benämnd ”Uppsala” inklämd mellan höga fjäll, en massa oaptitliga människooffer (för vilka man inte har minsta bevis, varken arkeologiskt eller historiskt – Adam av Bremens kristna lögner kan vi helt bortse ifrån, för de är inte vittnesgilla och har heller aldrig varit det) samt segel som driver ett stort skepp framåt, fast vinden kommer in från fel hål, en gravt ohistorisk ”sköldmö” (ok, typiskt ”manliga” vapen har hittats i en del gravar, men det finns inte det ringaste bevis för att det verkligen sprang omkring kvinnliga krigare i Frankerriket eller England på 800-talet)

Den ryska filmen handlar om hur Vladimir av Novgorod, son av Jaroslav den Vise (som fortfarande är mycket berömd i Ukraina, och ihågkommen som en man som ledde Kiev Rus in i en guldålder) och Ingegerd, Olov Skötkonungs dotter från Sverige, återvänder till de hedniska Svearna och deras Rike (det skall verkligen bli intressant att se hur detta Rike presenteras av dagens ryska filmmakare !) och med svensk och hednisk hjälp återtar sin rättmätiga plats som Kievrikets rättmätiga härskare från sina kristna bröder, som tagit över tronen och drivit honom i landsflykt. Vladimir, som inte skall förväxlas med den senare Vladimir den store, var en fullt historisk person, vars existens är belagd, och även i verkligheten fick han hjälp av en svensk krigare vid namn Sveneld, samt en hel armada av skepp ifrån Sverige, så mycket av vad man försöker skildra här, är faktiskt en del av både Sveriges, Nordens, Baltikums, Ukrainas och Rysslands gemensamma historia, och allas vårt historiska arv.

Redan av den anledningen är filmen mycket värd att se, även om den först kommer ha premiär under 2016, efter vad det ser ut, och kanske inte är riktigt färdiginspelad ännu.

1920599_946499542027608_6621222106792364446_nÅter till Kiev Rus ! Vi var alla Hedningar, Asatroende och bröder från början…

Man kan jämföra denna film med vad slags avporträtteringar av Vikingarna och Asatron som sänds på BBC i England just nu. TV-serien ”The Last Kingdom” som skildrar Alfred den Store av Wessex (i själva verket var han inte alls någon stor Härskare, för i hans dagar tog Vikingarna över hela England, så när som på ett litet, litet hörn i sydväst) och hans äventyr enligt Assers gamla krönika. Detta sker under öppet rasistiska utrop som ‘This is our land. Our Wessex. Our England. And we shall murder any heathen bastard that tries to take it’ och till och med liberala tidningar som ”The Guardian” reagerar nu emot denna makabra TV-soppa. I själva verket – som alla vet – införde Vikingarna lag och ordning i England – Danelagen – och deras riksbildning kom att bli bestående intill Knut den Store, cirka 200 år senare. Än idag beräknas det, att 25 % av alla invånare i Storbritannien faktiskt genetiskt har direkta anor från Vikingarna, efter vad det påstås, och man kan fråga sig, vad all denna kristna hets emot våra förfäder skall tjäna till.

saxonengland0911

Nej, 900-talets England var inte särskilt ”engelskt” eller kristet – mer än hälften var hedniskt !

I alla händelser har vi mer gemensamt med Ryssland än med det kristna västeuropa, med tanke på vilka anti-Nordiska stämningar som ibland härskar där i media, nuförtiden. Nu över till ett helt annat ämne (eller ”Now, over to something quite different” som Monty Pythons påannonsörer plägade säga), från en helt annan blogg jag tipsades om härom dagen:

Visste ni att det fanns en organisation som heter HRA, eller Hedniska Rapublikanska Armén här i Sverige – åtminstone fanns det det år 2006…

Numera har dess utgivare, en viss ”J Cederlund, JR” vem nu det kan vara, gått över till allmänt Gentlemannaskap, dock gärna med en prägel av gammaldags Kropotkiansk Anarakism, (åtminstone antar jag att bloggen ”Punchverandans” innehavare är Kropotkian, snarare än Bakunian, eftersom det är en himmelsvid skillnad mellan de två slagen av anarkister. Och ur Herr Cederlunds hedniska kvarlåtenskap saxar jag, helt frankt:

Inom vänstern finns en tämligen spridd slentrian-ateism, som ibland gränsar till rabiat ateism, inte helt olik vissa frikyrkliga gruppers inställning till frälsning. Man utgår från att alla inom vänstern ska vara ateister, inte sällan helt ogrundat. Bilden av den religiösa människan utgår helt från frikyrkliga högerspöken som Ulf Ekman och Alf Svensson.— —

Religion handlar inte, som många fått för sig, om underkastelse. Det handlar om att acceptera saker och ting som de är. Visserligen finns det gudar inom vissa religioner som kräver underkastelse, men det handlar om den specifika gudens lynne och inte om religionens funktion i sig. Att acceptera att en gud har mer makt än du själv innebär inte att man viljelöst lägger sig för den gudens vilja. Precis som man ibland måste acceptera att en annan människa är starkare eller smidigare än du själv är så måste man acceptera att gudar och gudinnor är mäktigare än människor. Det bara är så. Det är varken bra eller dåligt. Det är något vi måste leva med. Därmed inte sagt att vi måste ägna våra liv åt att tillfredställa gudarna eller uppfylla deras vilja. Tvärt om. Vi är här på jorden för att leva våra egna liv, för vår egen skull. Vi är inte här för att gudarna tycker det är skoj, utan därför att de behöver oss. Precis som vi behöver dem. Det är ett samspel.

Enad front emot Monoteismen, således !

Många har en annorlunda infallsvinkel på Hedendomen och Asatron än jag, som politiskt sett är liberal numera, men våra Gudar och vår livssyn samt vårt historiska arv som landsmän har vi gemensamt…

 

Historier från Florens #4: En sista Konstpaus (text från 24 Juli 2015)

Är jag ängel eller idiot?

– En smula av ingenting.

Jag går gärna och lägger mig naken
med slitna fotsulor och vackra ögon.

Och över sängen får du springa lättfotad
som flickorna i Botticellis ”Våren

– Lars Norén

Innan jag lämnar staden Florens åt sitt öde – för den här gången – tror jag att dess mest hedniske konstnär vore värdig ett inlägg på denna blogg. Han gjorde bara en handfull rent hedniska verk som stått emot de kristnas förföljelse intill våra dagar – alla de 50-60 andra underbara målningar av hans hand som avbildat rent hedniska motiv tvingades han nämligen bränna, och de blev uppeldade och förstörda tillsammans med många av de vackraste statyer, skulpturer, noveller, romaner, kläder och böcker mänskligheten någonsin skådat. All denna meningslösa förstörelse ägde rum redan under renässansen, och den var ett verk av de kristna, naturligtvis.

Förutom en del Mohammedansk förstörelse i våra egna dagar, och den kristne mördaren Behring Breiviks gärningar för fyra år sedan, lär den sk ”Bonfire of Vanities”, 7 Februari 1497 (samma år som Columbus upptäckte amerika) orsakad av den sinnessjuke fanatikern Girolamo Savonarola vara en av de värsta förbrytelser som någonsin ägt rum, och Savonarola mördade för sin del inte bara en hel kultur, han lär personligen ha varit ansvarig för flera tusen människors död också, genom att ha uppmuntrat till en orgie i mord, våld och hat – och ingen led mer av den än just den konstnär jag tänkt skriva lite om, för att höja ert allmänna medvetande och er bildningsnivå, ack ni hedna och ludna !

Kanske anar en del av er att det är Alessandro di Mariano di Vanni Filipepi (1445-1510) som vi nu har att göra med. Han är mera känd under sitt smeknamn, ”den lilla kaggen”, och i den engelsktalande världen har han förresten gett upphov till ett slags frågesport, i stil med frågeleken ”Tjugo Frågor”. Hans hedniska målningar lär vara en av de mest spridda verk mänskligheten alls känner, till och med idag, sådär 505 år efter hans död. Till och med Italienska Euro-mynt i olika valörer bär bilden av hans mest kända verk, liksom otaliga T-tröjor, kassar, reklamtryck, posters och reproduktioner av alla de slag. Datafirman Adobe har använt hans mest berömda bild för ett av sina dataprogram. En hotellbokningskedja använder samma bild och samma ansikte. Såhär ser det ut, förresten:

botticelli-venus-face-2Namnet på konstnären som målade detta borde väl vara allom bekant, eller ?

Anledningen till att vi alls har kvar Sandro Botticellis mästerverk ”Venus Födelse” är att den hängde som väggdekoration i en av familjen Medicis lantvillor, långt utanför Florens, där den kristna mobben härskade. Familjen Medici var ändå de formellt styrande, även under de tre svarta år den religiösa diktaturen varade (1494 – 1497) och det var mycket nära, att Italien – och därmed hela Världen – fallit tillbaka ned i medeltidens mörker för evigt – precis som de kristna ville. Lyckligtvis tog historien en annan väg, och förnuftet segrade. Renässansen vann, och med den humanismen. Den kristna dräggen besegrades, i alla fall för tillfället. Därför har vi nu kvar målningar som denna:

1280px-Sandro_Botticelli_-_La_nascita_di_Venere_-_Google_Art_Project_-_edited

Sandro Filipepi fick namnet Botticelli – ”den lilla kaggen” mest som ett öknamn. Det anspelar också på ”botta” på italienska eller ”butt” på engelska, alltså samma ord som betyder bakdel, rumpa, arsle eller stuss. Botticelli skall nämligen ha varit fikus, eller en äkta ”Florenzer” som det fortfarande heter på tyska, vilket var allmänt känt i stan, ända tills hans sena ålderdom. Och han gifte sig heller aldrig. Han lär själv ha sagt, att bara tanken på bröllop gav honom mardrömmar. 16 November 1502 står det i staden Florens tänkeböcker, att Botticelli blev officiellt anklagad för pederasti. Då var han minst 52 år gammal. Konstforskarnas uppfattning om anklagelserna går i sär – sant är att Botticelli led av dem hela sitt liv och även försvarade sig emot dem med hjälp av sina målningar (se nedan) – men bevisligen gillade han sköna kvinnor, och han avporträtterade särskilt en av dem om och om igen.

images

Här är hon igen – denna gång som 23-åring. Hon är också med som en av de tre dansande Gracerna i målningen ”La Primavera” eller ”Våren” – även känd som ”Venus Triumf”.

Botticelli-primavera_crop_Simonetta

Oftast kallas de tre gracerna Aglaia,(”havsglansen” – precis som Freja heter Mardöll) som ska vara den ständigt givande, Euphrosyne – vars namn betyder den vänligt mottagande – och Thalia – ”överflödet” eller den ständigt återgäldande – men somliga män vill ha dem till att vara två eller fem, eller kanske en – somliga vill ju alltid ”sprida sina gracer” som det heter, medan andra män finner dem alla i en och samma kvinna. Själv har jag nu också en blond Venus i mitt liv, som jag älskar över allt annat, medan andra för länge sedan blivit ratade, av uppenbara orsaker och skäl, men när det gäller favoritmodeller är jag väl mer som Filippino Lippi, den ostyrige munken Filippeios son, som jag berättade om för några inlägg sedan. Avbilda och älska är inte samma sak. För övrigt retades jag lite med någon för ett tag sedan, och sade till henne:

För övrigt vet jag någon som är ännu snyggare än du, fast bara lite… Och hon påminner också mycket om dig….

– ”Jaså!” sa genast någon, med en riktigt kylig underton, på kvinnors vis.

Jag fortsatte retas, och sa ”Jo, hon är blond också, precis som du – och så har jag en nakenbild av henne, ja en där hon är nästan naken, och är på väg att bli insvept i ett rosa badlakan av en annan tjej

– ”Nu räcker det!” sa någon, med mycket bestämd röst. Hur vågar du, hur vågar du komma dragandes med detta idiotiska snusk ! Tror du, ditt eländiga hedna svin, att jag bryr mig om ditt förflutna, eller kanske dina hålldamer !!”

Det var då jag langade fram den här bilden igen:

1280px-Sandro_Botticelli_-_La_nascita_di_Venere_-_Google_Art_Project_-_edited

– ”Ja alltså, hon där i mitten är n-ä-s-t-a-n lika vacker som du, i mina ögon alltså – tycker du inte ? Och så är du förstås lite mer vältränad. Och så har du förstås snyggare vader och höfter…

Det uppstod en sekunds tystnad i rummet. Sedan fick jag en kram, och en mycket intensiv blick till svar. Ni förstår säkert varför – det finns strofer i Hávamál som handlar även om detta, det är allt jag säger.

Botticelli – för att återgå till just honom – höll sig alltså till en och samma modell för nästan alla sina mest berömda och mest hedniska verk, och det var också henne som han hela tiden satte över allt annat, till och med när hon var död. Titta här. Samma ansikte. Nu står hon modell för ”Venus” i ”Venus och Mars” varom mera sedan.

af73b81311126b213d370e5db1d8c8a8

Kristna konsthistoriker har ägnat hela volymer åt att förneka och osynliggöra Botticellis stora kärlek. Om och om och om igen har man förklarat, att det inte var något emellan dem – man har hatat just den kärleken, försökt dödförklara den, låtsas som den inte fanns…Det gjorde även vissa människor i Florens redan på 1400-talet, särskilt då den unga damens släktingar, hennes mor och hennes man – till exempel – eftersom hon faktiskt var gift med en helt annan man – hon blev nämligen bortgift redan som 15-åring (det var ganska vanligt bland adelsdamer på den här tiden) och hon kom faktiskt från Genua – inte fårn Florens. Dessutom var hon rik och berömd – mycket rik och berömd faktiskt och älskad och omtyckt av alla. Hela Florens (som dåförtiden hade ca 100 000 invånare) ansåg att hon var den vackraste av alla – i alla fall ibland dåtidens ”jet set” och adel.  Poeter skrev dikter till hennes ära, där hon jämfördes just med den böljeskumfödda VenusGenua (som jag också besökt) är ju inte för inte en kuststad.

Simonetta Vespucci hette hon – glöm aldrig det namnet – fast hon föddes som ”della Volta” – och visst – det var något elektromagnetiskt över henne – hon tycks ha fått stort inflytande över precis alla i sin omgivning – och trots att katolikerna än idag håller på och osynliggör henne, var hon en av de mest synliga personerna i hela sin generation, hela Europa över. Höjdpunkten kom nog redan 1475, när hon – 22 år gammal – hyllades som ”skönhetens drottning” vid ett stort tornerspel på Piazza Sancta Croce – fortfarande ett av Florens vackraste stad – där Giuliano – Lorenzo ”Il Magnifico” Medicis egen bror bar ett handritat och handmålat banér av just Botticelli, där hon visades som Pallas Athena, vishetens gudinna, med hjälm och allt.

Dessutom förekommer hon också på den här tavlan, ”Pallas och Kentauren” som en del historiker menat skulle vara en politisk allegori för en allians mellan Kungariket Neapel (Kentauren) och Republiken Florens (Gudinnan i Bilden, vars dräkt pryds med Medicis tre guldringar) men som andra tolkat som en bild av förhållandet mellan Manligt och Kvinnligt i tillvaron, om än en något gåtfull sådan. Alla Botticellis konstverk har flera betydelser, dolda meningar, konstnärliga och intellektuella rebusar, som samtiden förstod helt ut men som gått förlorade för en del av oss – även om även turister från Sverige håller med om att salen i Ufficierna, där de visas – nästan gör en berusad, knäsvag och yr vid anblicken av så mycket skönhet på en och samma gång.

Också den lilla tavlan ”Mars och Venus” som finns i London talar förresten just om förhållandet mellan man och kvinna – och alldeles speciellt om förhållandet mellan Sandro och Simonettade två som aldrig fick varandra i verkliga livet, därför att hon var den rikaste och vackraste i hela Florens, och han bara en fattig konstnär… Konstnärer stod inte högt i kurs socialt sett – de var visserligen erkända som hantverkare, ungefär som ovanligt skickliga snickare eller guldsmeder (Botticelli var guldsmed från början, och dessutom var han boktryckare med eget förlag och verkstad – han ägnade minst tjugo år åt utgivning av konstböcker, bland annat än aldrig fullbordad version av ”Divina Commedia”) men även om de kunde vara ledande i borgarklassen, så var de ingenting, nada, niente och noll emot adelns absoluta toppskikt, dit Simonetta hörde. Dessutom var hon också släkt med Amerigo Vespucci – en annan av Amerikas upptäckare, som också var en av Spaniens mest berömda amiraler, och tillika kartograf – om det kan intressera.

20pallas

Någon har sagt att ”Pallas och Kentauren” skulle vara den allra mest gåtfulla av Botticellis hedniska målningar – de som tillkom mellan 1470 och 1476, då Botticelli förlorade Simonetta för alltid, och fram till 1492, då den kristna terrorn började ta över.  Landskapet i bakgrunden sägs vara Neapel-bukten, medan Hillebarden i Pallas hand ser alldeles för stor och tung ut – själv tar jag den som en symbol för Marco, Simonettas frånvarande man, samt släkten Vespucci; som kunde klämma till honom ordentligt, ja till och med mörda honom om det behövdes. Mord i den tidens socitet var vanligt. Bianca Cappello (som också var blond) blev giftmördad, sådär 100 år senare – eftersom hon var ingift i Medici-familjen. En annan av Medicis, Petro di Medici, ströp sin egen hustru till döds med den något originella metoden att lura på henne ett hundkoppel i sängen, och sen hissa upp henne i det tills hon kvävdes. Detta hände 11 Juni 1576, och 1400-talets umgängesvanor var inte så mycket bättre.

800px-Bronzino_-_Eleonora_di_Toledo_col_figlio_Giovanni_-_Google_Art_Project

 Ingift i familjen Medici – avbildad i sin bröllopsklänning, begraven i samma klänning…efter att ha mördats..

Simonettas och Sandros förbindelse var kanske något riskfylld, eftersom den uppenbarligen pågick i flera år. ”Venus Födelse” målade Sandro dock först klar nio år efter Simonettas död, och även om hon är lättklädd eller nästan helnaken på minst tre av hans tavlor, verkar just den bilden bara vara en tavla ur minnet, eller som han ville minnas henne. På ”Pallas och Kentauren” vrider sig den senare nästan i smärta, medan Gudinnan (som är Simonetta ) verkar nästan medlidsam, och kärvänligt stryker honom över kinden, som om hon ville säga ”Det är ok, jag finns ju hos dig. Vi kan fortfarande träffas – och vi kan låtsas inför världen att vi bara är vänner, ingen behöver ju få veta om oss – det vet ju bara vi två, eller hur ?” Eller – visar hon vänlighet och kärlek emot honom, också när han förtjänar det som allra minst ? Kristna tolkare ska ha sagt, att Pallas står för intellektet, medan Kentauren är begäret, och den råa sexualiteten.  Själv tror jag Botticellis syn på sex var en annan, och avsevärt frigjordare, liksom hos de flesta i hans samtid.

Det syns rätt tydligt på den här bilden:

1920px-Venus_and_Mars

Venus ligger där i en vacker, halvgenomskinlig klänning eller kanske ett elegant nattlinne, med sina allra vackraste smycken. Ett av dem – bröstsmycket – är en blomma i Lapis Lazuli – halvädelstenen som bara finns i Afghanistans berg, och som importerades därifrån redan på faraonernas tid – som guldsmed var också Botticelli noga med detaljer. Hennes hår är välfriserat, in i minsta detalj. Hon behöver inte kamma eller styla sig själv – rik och berömd som hon är; kan andra göra det åt henne. På hennes läppar lyser ett segervisst leende, och det råder ingen tvekan om vem som är den starkare i det här förhållandet. Mars är fullständigt bedövad, ja medvetslös, totalt utslagen och knock out. Runt hans huvud svävar – om man tittar efter – en getingsvärm – Vespucci – på Italienska. Tydligare kan det inte sägas, eller hur ?

Fyra små lurviga troll – eller smådjävlar – leker med Mars rustning, som han för en gångs skull tagit av sig. Han litar uppenbarligen totalt på sin Venus – inför henne kan han vara vapenlös, vilket han aldrig är i vanliga fall, och kanske känns det också skönt och naturligt att vara naken i hennes sällskap. Han kan sova ostört, vila hos henne utan att någon bryr sig. Från hans ena finger hänger något som konsthistoriker säger skall vara en flöjt, vilket tyder på att Mars har blivit ordentligt ”flöjtad” på italienska eller blåst skulle vi säga på svenska. (Jfr det tyska slippriga uttrycket ”blaskonzert” eller ”jemand blasen” som betyder något helt annat – kanske är det vad Venus just nu har i sinnet, eller vad hon tänker på ?)

Konsthistoriker har också anmärkt, att en annan detalj – frukten, som smådjäveln längst ned i högra hörnet döljer i sin vänstra hand (Varför är Mars bröstharnesk av grå plåt, helt utan utsmyckningar, när hjälm och lans är blånerade och förgyllda – var det bara något som Botticiellis gesäller – han hade en hel verkstad med medhjälpare för varje tavla – glömde bort, eller ?) skall vara en spikklubba (datura stramonium).  Växten innehåller Skopolamin, som för det första är ett narkotiskt preparat som kan framkalla medvetslöshet och starka muskelkramper – under 1400-talet användes det både som afrodisiaka och abortmedel – vilket ger en ganska illavarslande bild av Venus och Mars förhållande, eller vad de äckliga små djävlarna (som kanske symboliserar omvärlden, eller människorna runt kärleksparet) håller på med.

För övrigt är spikklubba en av ingredienserna i häxors traditionella flygsalva, vilket är ett rent djävla ”fornsederi” och inget anständiga människor eller unga älskande ska hålla på med. Inte gamla älskande heller förresten – den terapeutiska marginalen, eller mellanrummet mellan effekt och förgiftning är väldigt liten – men Botticellis tavla handlar helt uppenbart om en kärlek som är hotad, eller som inte är erkänd – trots att Venus och Mars verkar trivas mycket bra ihop, och ser så trygga ut tillsammans. Omvärlden hotar dem. Man vill dem illa, man försöker skada dem och hålla dem åtskilda. Kanske är det vad han försökt säga med sin tavla.

Särskilt en detalj – smådjävulen som håller på att ”blåsa revelj” i Mars öra – är intressant. Detta kan vara ett exempel på ”Ohrenblaserei” som man säger i sydliga länder, eller att ”tuta i luren” om folk. Ryktesspridning med andra ord, ont förtal – skvaller. Kanske skvaller om fru Venus ? Vi vet inte, men det är en möjlig tolkning. Mars verkar döv och blind för det mesta – han bryr sig synbarligen inte alls om skvallret, som de otäcka djävlarna sprider ut. En av Botticellis andra målningar heter just ”Förtalet” och den skall jag återkomma till här nedan.

Och för övrigt – vad betyder det, att bara Venus är vaken på tavlan ? Hon verkar inte ”se” eller varsebli smådjävlarna, som kryper och kravlar och stör och tutar och bär sig åt – hennes blick är antingen bara riktad på Mars, eller också ut ur tavlan, åt ett annat håll. Finns Mars bara i hennes föreställningar om den ideale mannen/älskaren och hur han borde se ut enligt henne (Mars verkar lite för vek och sötaktig, han är mest tillkommen efter de Florentinska David-statyer jag nämnt i ett annat inlägg) och är hon i själva verket ensam på bilden ?

En del konsthistoriker har tolkat bilden så.

Man har påpekat, att bilden kan ha suttit på en ”cassone” eller brudkista (ordet har givit upphov till svenskans ”kassun”) i vilken Florentinska damer under 1400-talet förvarade den dyrbara bröllopsklänningen – som sällan var vit – nattsärkar och privata brev. I så fall kanske bilden bara handlar om en adelsdam, som drömmer sig bort från vardagen, halvliggande i sitt palats, och som i sin fantasi ser Mars och allt det andra. Men varför då alla direkta referenser till Vespuccis, som getingsvärmen, och så detta med spikklubban ? En sådan brudkista vore nog mer än lovligt ”vågad” även för 1400-talets publik, och den skulle nog vara ganska svårsåld i dåtidens Florens. Inget någon skulle ha i sina privata gemak, om de inte ville stöta sig med de styrande i staden.

Natten mellan den 26 – 27 april 1476 dog plötsligt Simonetta Vespucci, med den påstådda orsaken lungsot. Tuberkulos är annars en hemsk, allt förtärande sjukdom, och den borde alla redan ha märkt på henne långt tidigar, inte minst eftersom hon var en firad skönhetsdrottning, och stod modell för många fler konstnärer än enbart Sandro Botticelli. Blev hon förgiftad ? Dog hon plötsligt, knall och fall, innan hon ens hann bli 24 – och i så fall av vad ?? Hennes grav, i kyrkan Ognissanti, har mig veterligt aldrig blivit undersökt och öppnad, trots att man gjort så med Medicéernas gravar i San Lorenzo, till exempel.

Sandro Botticelli, för sin del – ska omedelbart efter hennes död ha målat den här tavlan:

800px-Sandro_Botticelli_025

Tavlan heter kort och gott ”Förtvivlan” och skildrar en man utanför en kyrkport, som mycket påminner om Ognisantis. Enligt legenden ska Sandros egen reaktion ha varit än mer våldsam. Han ska ha rivit sönder sina kläder, och offentligt ha kastat sig ned på Simonettas grav; samt vägrat gå därifrån, när kyrkan stängde. Han vägrade äta, han vägrade dricka. Sådant uppträdande måste ha framstått som ytterst störande, ja opassande – man kan ju tänka sig vad Simonettas man Marco – som fortfarande var i livet – eller hennes släktingar – tyckte om detta. Sandro Botticelli skall också ha blivit bortsläpad från Simonetta Vespuccis grav med våld, samt inspärrad i klostret San Marco, där Savonarola – den fanatiske Dominikanermunken – härskade. Man tvingade honom att bikta sig. Dominikanerna stod också bakom inkvisitionen, Katolska Kyrkans genom tiderna mest fruktade domstol. Botticelli tvangs förstås om och om igen försäkra att det inte varit något mellan honom och Simonetta Vespucci alls – och hädanefter skulle han bara få måla Madonnor och andra kristna motiv.

Han blev sig aldrig mera lik. All glädje i hans konst försvann.

Konsthistoriker av alla sorter, i alla länder är helt ense om att Botticelli måste genomgått en allvarlig kris, liknande hjärntvätt, och hans senare bilder liknar paradoxalt nog 1300-tals målningar, gjorda i en stil som de kristna fanatikerna gillade. Under Savonarola var dans och musik förbjudet. Hednisk litteratur var förbjudet – knappt några andra böcker än bibeln tilläts. Kvinnor fick inte gå ut med håret obetäckt, eller ens visa sitt hår – som på Botticellis tidigare målningar. Firande av födelsedagar var förbjudet. Bärande av kläder i fel färg var förbjudet – inget annat än tjockt ylle, grått, vitt eller svart var tillåtet. Allt annat var syndigt, förkastligt och fel – och medförde antingen spöstraff och böter i det här livet – samt helvetet efter döden. Inte undra på att Botticelli blev dyster till sinnes.

Precis när de kristna höll på att gripa makten – genom en rasande mobb – målade han den här tavlan – den sista av hans ”hedniska” bilder:

Botticelli_Calumny_of_Apelles_1485

 Tavlan skall handla om den grekiske målaren Apelles, som förs inför Kung Midas – en härskare med åsneöron – medan en verklig Skitstövel, som symboliserar Hatet, frambär sina groteska, påhittade anklagelser.

BotticelliCalumnyI

Två kvinnor, Dumheten och Misstanken viskar i Kungen-makthavarens öron. Tre andra kvinnor, Bedrägeri (pyntad i lysande rött) Förräderi ( i oskuldsfullt blått) och Skvaller (som springer omkring och drar förräderiet i håret) släpar in konstnären, vars händer är sammanbundna. Han får inte ens försvara sig. Dessutom är han naken, och får inte se de löjeväckande ”bevis” som Hatet med sin brandfackla som bäst lägger fram.

Bakom detta tvivelaktiga sällskap står Visheten – en Odens-liknande gammal man i kåpa, som är den ende i hela rummet som kan se den nakna Sanningen som i form av ”Venus” (från Botticellis egen ”Venus födelse”) står ensam och avklädd för sig själv, längst ut till höger och bild. En del konstkritiker har velat se homosex-anklagelserna emot Botticelli i denna bild, men den kan nog snarare handla om stämningen i hela Florens i början på 1490-talet, när det hela höll på att gå över styr..

 Sandro Botticelli-449622

Titta på den här bilden. Det är en detalj ur ”Lucretias historia” som Botticelli och hans medhjälpare ska ha målat någon gång under det sena 1490-talet. Motivet påstås som vanligt vid den här tiden vara antikt eller historiskt, men Botticelli skildrar sin egen vardag, och vad som faktiskt pågick runt omkring honom, i staden han levde i. En kvinna kommer ut på gatan ur sitt hus, men har på sig kläder i fel färg, och har dessutom ingen slöja på sig. Genast kommer en kristen legoknekt med en dolk i handen, och vi kan alla förstå vad som kommer att hända med kvinnan… Minst 30 000 personer – de flesta kvinnor – lär ha dött under Savonarolas förföljelser. Somliga historiker säger att det var betydligt fler, andra förnekar och osynliggör som vanligt.

Se här !

800px-Lucretia_detail

Kvinnans anhöriga skriker, gråter och beklagar sig – men det hjälper förstås inte ! Hon är praktiskt taget död – det historiska motivet handlar om våldtäkt – och i sex-sju års tid målade Botticelli – han som hade varit den gladaste av människor och den kärleksfullaste av Hedningar, med sina hyllningar till Venus och livet – bara sådana här tavlor…

botticelli-three-miracles-saint-zenobius-NG3919-fm

Många gånger målar han städer och torg som är ödsliga och tomma. Fönster och dörrar står tillbommade. Gestalter i långa kåpor – mest präster och soldater – virvlar runt, som i ultrarapid, som i en dålig film. Under ett krucifix ligger några ädlingar på gatan och spyr ut djävlar. På ett torg i staden ligger två ruttnande lik i öppna kistor. Ett annat färskare lik – med uppbunden haka – det var en ung man i sina bästa år – har just dött, och med stor åskådlighet skildras hur förbipasserande nästan kräks av den fräna likstanken. Pesten har kommit till Florens, och det skedde också i verkligheten. Botticelli målade bara vad han såg med egna ögon, och hur det blev för honom och alla andra, när de kristna tog över i stan.

Three-Miracles-of-St-Zenobius-(detail)-large

Till slut vaknade folk ur den långa mardömmen. Savonarolas kristna sekt förbjöds – och Borgia-Påven Alexander VI bannlyste honom faktiskt – eftersom alla dessa medeltida fasoner inte gärna kunde få fortsätta längre. Savonarola brändes till sist på bål tillsammans med två av sina mest fanatiska anhängarna, mitt på Piazza della Signoria – själva Gamla Stans Stortorg – i Florens. Det såg ut såhär:

Hanging_and_burning_of_Girolamo_Savonarola_in_Florence

Botticelli hade under tiden blivit gammal, fattig och sjuk. Ingen ville ju veta av hans tavlor längre, och förutom några helgonbilder, sålde han dåligt. Boktryckeriet gick i konkurs, för i kristna länder och i fundamentalistiska diktaturer lönar det ju sig inte att försöka publicera böcker. Man har till och med sagt, att perspektivförskjutningarna i en del senare målningar berodde på synfel, eller att han började lida av förlamningar, reumatism och värk, fast han inte var mer än 55-56 år gammal. Tiden han hade suttit inspärrad i Savonarolas kloster hade knäckt honom. Hans hälsa var förstörd. Han målade den här bilden av Lucifer, det kristna monstret, i färd med att äta upp hela världen:

Inferno,-Canto-XXXIV-(detail)-1480s-largeBara en gång till spände Sandro Botticelli musklerna på allvar, och lyckades få till en verkligt glad eller innerlig bild, ungefär som i hans tidigare hedniska konst – den som bara finns kvar i fem-sex verk, men som nästan helt förstördes på Savonarolas många bokbål och helvetes-eldar.

800px-Boticelli_-_Mystische_Geburt

”Den mystiska födelsen” från 1501 – Botticelli levde 9 år till – men slutade måla efter den här bilden – har visserligen ett kristet motiv i mitten, och så änglapar som kramas längst ned – samt en ringdans i himlen helt och hållet bestående av kvinnliga änglar med Simonetta Vespuccis flygande lockar och ansikte. Man talar om Botticellis bekantskap med filosofer, och hans intresse för nyplatonism. Men ändå – hans kärlek till Simonetta, kärleken som alla andra hatade, kärleken som alla försökte förbjuda och förhindra – var lika stark ändå.

Hans sista önskan lär ha varit att få begravas vid hennes fötter, så att de skulle kunna vara tillsammans i nästa värld – precis som på bilden av ”Venus och Mars”. Så blev det också.

Och över Savonarolas gravsten – som jag spottat och stampat på, i rent förakt – dansar Florentinarna idag en glad vals. Liksom Botticellis änglar. Jag har själv sett det, jag har själv stått där, jag har själv fotograferat det med egna ögon. Kärleken övervinner allt. Till och med kristendomens hemska pest, svärmödrar, omgivningar, skvaller, förtal, falska vänner och tusen försakelser. Den är Hednisk till sin natur, liksom själva livet – därför kan den aldrig besegras, trots alla de, som vill förgöra den..

DSCF0041

Sam Flegal tolkar Havamal… (inlägg från 24 maj 2016)

”Mer ska mer ha, sade bonden om ölet” lyder ett svenskt ordspråk. Och för er som inte fått nog av den Moderna Asatrons poesi, vill jag bara erinra om den glade konstnären Sam Flegal borta i USA, och hans crowd-fundade Hávamálsprojekt. Han vill göra en illustrerad version av diktverket nämligen, och hittills lär han ha åstadkommit över 40 tuschteckningar. Jag har skrivit om hans konst tidigare i den här bloggen, och även publicerat ett par exempel, vilket jag tycker mig kunna göra då det ju blir svårt att kommentera konstverk utan att visa dem, eller åtminstone ge en länk eller två så att alla kan få skapa sig en egen uppfattning, för konstens och yttrandefrihetens skull.

Så sant som det är sagt – eller sjunget och drucket ?

Sam Flegal använder sig av den så kallade Bellows-upplagan, efter en Henry Adams Bellows som översatte Eddan till engelska år 1935, och som sedan dess räknats som en klassisk översättning till det språket, även om jag för min del rätt ofta föredrar WH Audens, som är mer poetisk – till skillnad från vår egen klassiska svenska översättning av Erik Brate, är nämligen Bellows lite väl oprecis och översätter väldigt prosaiskt, eller inte så nära textens ursprungliga ordalydelse och betydelse, vilket är synd.

Idag kan alla som kan läsa Norröna, eller har tillräcklig kunskap om de nordiska språken ladda ned Gudni Jonssons transkription till Isländska, som räknas som den mest fullständiga uppteckning som någonsin gjorts av Hávamál i original. Ifall man är kunnig nog, kan man också kommentera, utvärdera och jämföra olika översättningar, vilket underlättar förståelsen av verket – också på ett andligt, och inte bara språkligt eller historiskt-kulturellt plan, och det förvånar mig storligen, att en del människor – inte minst här i Norden och Sverige – aldrig tagit sig tid nog att läsa Hávamál som den verkligen ska läsas när så många andra människor i helt andra delar av Världen faktiskt känner sig inspirerade av kvädet !

Här nedan skall jag göra en del jämförelser med min egen översättning, som inte blivit utgiven ännu, men som kommer att publiceras som ”motupplaga” till en viss Lönnroths version, så snart det blir dags för den saken. Först en av Hávamáls ”Ölverser” som behandlar Odens jakt efter det första ölet, och hur han ensam gjorde sig förtrogen med det – så att vi människor slipper att göra oss själva onyktra och bära oss åt – Oden har redan gjort det åt oss, och talar av egen erfarenhet, när han varnar oss för rusmedel, (se i 11-13:e strofen )ty…

tumblr_o4uv8cVDLI1uq4wbgo1_1280

Bellows räknar Hávamáls strofer på annat sätt – ett misstag många översättare gjort, men i 105:e strofen står det riktigt nog:

   Gunnlöð mér of gaf gullnum stóli á / drykk ins dýra mjaðar; /ill iðgjöld / lét ek hana eftir hafa/ síns ins heila hugar,/ síns ins svára sefa.

I min egen version blir detta:

Gunnlöd mig gav på guldstolen / en dryck av det dyrbara mjödet/ Illa återgäld /lät jag henne efteråt få / för hennes heliga hug/ för hennes svåra sorg.

Den första strofraden, inklusive ”gullnum stoli á” torde vara ganska lätt att begripa, och det står att mjödet var dyrbart, inte att det var ”marvellous” eller underbart i och för sig. Formen ”Sins ins” som återkommer i inledningen på de två sista strofraderna är dativ, alltså ”hennes” på modern svenska, och även om ”heila Hugar” också kan översättas ”hela Hug” eller hennes hela sinne, det vill säga jättinnan Gunnlöd – som väl också kan tänkas vara ett annat namn på Gerd, moder jord, mjödets och det godas förvalterska, gav sig åt Oden helt och fullt, utan ånger, utan baktankar, helt oreserverat; men för Asarnas och människornas skull måste han föra hem Mjödet till Valhall, så att Jättar och troll inte kunde komma åt det – Hávamál betonar också i sina sista slutstrofer, att kunskapen och det bästa i livet inte kan delas med alla, eller de som ingenting vill och ingenting kan förstå i alla fall, utan i sin okunskap bara förstör det finaste livet har, likt okunniga ”fornsedare” och annan tvåbent boskap.. Andra engelska översättare har skrivit att Gunnlöd skulle vara ”bold and passionate” – ”modig och passionerad” alltså, men det här är översättningar som leder tanken helt fel, och som använder en kvinnosyn och uttryck som inte alls finns i originalet. Det står inte ett enda ord om någon särskild utlevelse eller ”mod” från Gunnlöds sida, utan bara att hon var ärlig, ”helhjärtad” och utan svek.

doeplergunnlododinOdens möte med Gunnlöd, som det skildrades av den tyske konstnären Emil Doeppler på 1800-talet. Jämför med scenen ovan.

Det står inte alls, att Gunnlöds hjärta skulle varit ”heroiskt” eller att hennes ”ande” – spirit – skulle ha varit ”sårig”.  ”Spirit” är ett helt igenom kristet ord som inte finns i Eddan eller Asatron, lika lite som föreställningen om en ”själ” – Alla har en Hug och en Hamn, således TVÅ själar, eller med en mycket exaktare fras intellekt, respektive känslor. Oden ångrar mycket väl sin mjödstöld, eller att han svek Gunnlöd på det känslomässiga planet, men intellektuellt vet han, att mjödet måste räddas ändå. Så förvandlade han sig till en stor örn, och flög stinn hem av mjöd till Valhalls port, medan Suttung, ”den besuttne” eller Gunnlöds man också förvandlade sig till en örn, och satte efter honom.

220px-Processed_SAM_mjodr

Oden – som flyger först – och Suttung i Örnhamn enligt Loptsons Edda från 1600-talet. Lite av mjödet for i hastigheten ur Oden baktill, och det blev ”fornsedares” och Skithus-poeters lott…

Nu menar jag inte det här som någon kritik emot konstnären (vars verk jag tycker mycket om och uppskattar) men däremot emot Bellows översättning. Något översättare i alla tider måste akta sig för, är att ändra värderingar, åsikter och ”tonfall” eller ordval som finns i originalet, bara för att det skall vara ”Politiskt Korrekt” eller därför att ”läsarna tycker annorlunda idag” eller något annat sådant. Håller man på på det befängda viset är man för det första inkorrekt, för det andra en dålig översättare, och sysslar även med dålig vetenskap – eftersom en del översättare – typ Lars Lönnroth med sin ”mannar all herliga mannast” översatt som ”pojkvasker” inte bara missar innebörden väldigt grovt, utan också förvanskar originalet. Ett slags halvtaskig PK-Edda, med andra ord, eller en förflackning, som vuxna människor helst vill slippa.

Låt oss ta en annan – och mycket simplare – strof ur Bellows, suveränt illustrerad av Sam Flegal, som enligt min enkla uppfattning fångat innebörden bra och tydligt nog. Här handlar det inte om någon mytisk text, men enkla och nästan prosaiska goda råd och allmän livsvisdom, som vi ska se…

tumblr_o4fzfmBIBP1uq4wbgo1_1280I original heter detta:

I vindi skal við höggva/,veðri á sjó róa/,myrkri við man spjalla/,mörg eru dags augu/;á skip skal skriðar orka/,en á skjöld til hlífar/,mæki höggs,/en mey til kossa.

Och i min översättning – som jag av andliga skäl vill ha så noggrann som möjligtutan betydelsemässiga förändringar, så blir detta:

”I vind ska du timmer hugga / i medvind segla / och i mörker med möar nojsa / Många är dagens ögon / Ett skepp ska orka skrida. / Man har skölden till skydd / svärd till hugg / och kvinnan till kyssar…”

”Vidh” är egentligen ved, men också ”skog” som i Mirkvidhi, den mörka skogen. Här översätter jag timmer, för tydlighetens skull. I nästa strofrad står mycket riktigt ”roa” som ordagrannt är ro, men också ”färdas” i allmänhet – jag har bytt ut det emot segla, vilket är en något fri översättning, men en lättbegriplig. ”Spjall” är prat, samtal – och moderna islänningar använder detta ord för ”chatta” i sociala media – vi kan också minnas Eddakvädet Forspjallsljod, till exempel – om vi är visa nog att komma ihåg dess innehåll. Jag har spelat viss nutida svensk musik, inspirerad av just det kvädet för er, och då borde ni faktiskt begripa.. De två strofraderna ”Många är dagens ögon” och ”Skeppet ska orka skrida” (här har jag behållit det ursprungliga ordet i texten) är egentligen isländska ordspråk, som är varandras motsatser, så att säga. ”Dagen har många ögon” kan tydas till en uppmaning att vara försiktig och hålla sig stilla, men skeppet som ska duga till att segla, är det rakt omvända. Oden ger oss rådet att smida, medan jäntan är varm, och antyder att den som vågar, vinner – medan försiktighet eller list i kärlek också är en bra egenskap. ”Hlifar” är också bål, liv, kropp – men här gör jag en fri översättning – och slutet kan ni ändå inse.

Sammantaget – som man förstår – konstaterar Hávamáls skapare att allt har sin tid, och att allt, som ska bli bra gjort och hålla, måste göras i det rätta ögonblicket.

Vi lever än i Frejas månad, några dagar – och nu går jag att söka mina Husfrejor.

Att läsa Hávamál är att inte låta sig förblindas av nutidens eller nittonhundratalets hastigt förbiflimrande skuggor. Det är att lyssna på texten och försöka begripa vad som sägs, när den Gamle vise Thulen berättar om sitt liv, och allt han hört och sett – bland annat..

En mästare besöker Stockholm – Mark Bodé är i stan… (30 Aug 2016)

Jag vet inte längre varför eller hur det kom sig, men alltsedan mina tidigare tonår under 1970-talet, gillade jag undergroundkonst, alternativa serietidningar och annat sådant. Det gör jag i och för sig fortfarande, men kanhända i mindre doser eller mindre omfattning än förr. Två av de tecknare som följt mig genom åren, däremot; är Vaughn Bodé (1941-1973) och hans son Mark Bodé, sådär ett år äldre än mig och fortfarande i allra högsta grad verksam konstnär. Han är tecknare, målare, professionell tatuerare och grafitti-konstnär, känd från nästan varenda kontinent på Jordklotet och har väl snart besökt varenda land och stat som tänkas kan, utom möjligen länder som Nordkorea, Burma och Vitryssland.

14079648_10153935580559065_1916161849304458579_n

Mästaren själv och ett ”Work in Progress”

Följaktligen är det bara rätt och riktigt och på alla sätt passande att han nu – till slut ! – besöker Stockholm, Sverige också, och det har han gjort med besked i helgen, dels genom en utställning på Seriegalleriet, St Paulsgatan, Södermalm och dels genom en tio timmars arbets-session inför publik i Snösätra Grafitti Hall of Fame (ett gammalt industriområde, adress Rågsved) där hans – och den svenska grafitti-elitens verk till far och son Bodés ära nu kan beskådas. Dessutom kommer han medverka i något som heter All-in Body Art (mindre intressant för min del) vilket är tänkt att gå av stapeln 2-4 September, även om jag än så länge inte vet något om lokalen och platsen för det hela.

Jag kanske borde börja från början och förklara kulturfenomenet Bodé genom att börja i 50-talets USA där Vaughn växte upp – antagligen hos tyskättade föräldrar och senare hos en morbror, men det gör jag inte. Istället blir det här ett exempel på ”Gonzo Journalism” eller mina egna bloggar, precis som vanligt. Dagen då jag ger mig av till Södermalm, inte mera en arbetarstadsdel, utan en trendig stadsdel för hipsters etc är en solig lördag, varm och härlig som i Californien, eller som i San Francisco, kanske den mest Europeiska eller internationella bland USA:s storstäder, och självklart den stad där Mark Bodé annars bor.

Gatorna är överfulla, och hela stan är fylld av ortsbor och turister. Alla tycks njuta av solen, och vad som kan vara den sista helgen på det som varit en lång och vilsam sommar; men själv är jag hungrig och känner mig därför rastlös. Därför uppsöker jag inte Seriegalleriet med en gång, trots lördagens vernissage och alltihop. Jag går in på ett alldeles för trendigt fik med alldeles för ny inredning, vars alldeles för trevliga personal försöker alldeles för hårt att ge intryck av att deras café funnits här i evigheter, och ändå är hela inredningen, med bardisk och allt, bara ditfraktad sedan i maj. Jag beställer en toast med falukorv – en maträtt som ger intryck av att vara genuin och lite arbetarklass – ska det vara ”Söder” så ska det, men finner – när det trevliga äldre bögparet bakom disken äntligen blir klara med min beställning – att hela anrättningen – som bara kostar 40 SEK – inte är mycket större än en tjuga eller en Dollarsedel. Den smakar åtminstone Falukorv på riktigt, och jag tänker på någon i den korvens ursprungsort vars läppar också smakade så, fast utan Slotts senap. Så vredgas jag över mitt kaffe – man kan inte få en hygglig kopp här under 70 SEK, beslutar att återigen glömma denna någon, gå på den där vernissagen och tänker på vad Cheech Wizard – en av Vaughns figurer, som Mark ärvt – skulle sagt om vilket slag av läppar det gällde. Upptill eller nedtill ? Bak eller Fram ?

Whatever” men Tor – guden Tor, Asa-tor själv står staty på Mariatorget, alldeles runt hörnet till den lilla lokal där vi nu befinner oss – och den visar sig vara ovanligt välbesökt !

14063780_10153939210339065_4498293706858109643_n

En lång kö sträcker sig ut på gatan, fastän det hela började för tre timmar sen vid min ankomst, och därinne är det ännu trängre. Själv hade jag trott att det bara var de verkliga konnässörerna eller möjligen serienördarna som skulle hitta hit, men det säljs T-shirts utanför – mot kontanter eller Swish – vårt nyaste betalningsmedel, för dem som inte vill ta ut det in natura – och Mark Bodé själv sitter inne vid ett litet bord bredvid kassan och signerar just nu de nyinköpta tröjorna av hjärtans lust, samtidigt som han med söker och van hand ritar små ödlor på dem med filtpenna. Han har mycket att göra – det är ett som är säkert – för strömmen av besökare sinar aldrig, och förutom originalkonstverk för det facila priset av 3000 – 12000 SEK kan man se en hel rad intressanta skisser i blyerts, som visade hur Vaughns numera klassiska teckningar kom till. Jag märker att de flesta besökare är minst en generation – eller till och med två generationer eller tre-fyra årtionden yngre än jag. De flesta verkar vara insatta i det här med grafitti, street art och liknande prylar – det är inte jag – jag är bara en gammal hedning med breda intressen, och ett rikt förflutet, så jag utbrister stilla ”Oo var Dish” (referensen förstås av de invigda) och beslutar mig – likt Cheech Wizard och även Cobalt 60 – varom mera sedan – att inte störa en hårt arbetande konstnär som jag bara känner lite grann på Facebook, för det här är äkta hantverk, en roadshow och hårt arbete – cirkus Bodé är nu i stan – och därmed förbli anonym, min vana trogen.

Vi kanske ska ta det här med ödlorna, grodorna och brudarna först – och detta med Vaugn Bodés liv – innan jag ger mig in på att försöka förklara Cheech Wizard, och dennes konceptuella framtoning, så långt det nu är möjligt. Mark Bodé gör det i alla händelser bättre själv, och jag är inte den som stjäl andras åska (Torstroende som jag är !) eller någon som bryter emot copyright. Om jag ”lånar” en hel rad privata foton, teckningar och annat just nu, är de därför att de för det första kommer från internet och därmed public domain, och för det andra därför att jag har det vällovliga syftet och ädla ändamålet att skriva en recension som varken Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet eller något annat exempel på mainstream media någonsin kommer publicera, för här i landet kommer Vaughn & Mark Bodé nog att förbli underground ett tag till, tror jag – fast deras fans är många, många fler än vad jag själv insåg…

14192160_10153942251704065_4505462042111107547_nTypiska ödlor i Bodé-stil – här som grafitti…

Marks far Vaughn började som kommersiell – och oerhört produktiv – illustratör på universitetet, och illustrerade därefter allting – barnböcker, science fiction, 60-talets alternativa press – East Village Other och andra – liksom massor av underground-serier. Han nådde ett visst mått av berömmelse på 1970-talet, och var alltid något av en ”andlig sökare” eller i hög grad en man av det 1960-tal han kom ifrån, samtidigt som han nog aldrig hade känt sig hemma i 1950-talet. Han genomlevde en kort period i Amerikanska Armén – vilket syns – men slutade som en självutnämnd ”Cartoon Messiah” eller ett slags Guru och predikant, kan man säga, som i tecknad form lade fram vad han ville säga om tillvaron och Världen – och förutom det faktum att han faktiskt – enligt honom själv – såg ”gud” eller det vi kan kalla skaparen minst fyra gånger (även om det nog inte var Jahve eller den kristne guden – Vaugnh Bodés andliga sökande var mer omfattande än så) innan han också – som otroligt teknikintresserad – en dag tog sig före att uppfinna en apparat som stängde av syretillförseln till hans egen luftstrupe, men det var bara det att apparaten tyvärr gick i baklås, och så dog han, vid 33 års ålder.  Kvar fanns hans son, som var 9 år gammal.

Det där med fäder är inte lätt, märker jag. När min egen far dog – på ett badrumsgolv och av en massiv hjärtattack – var jag visserligen vuxen, men ensam om att ta hand om honom och försöka få igång syreförsörjningen till hans hjärna igen. Tyvärr är det nu så att hjärtan som bokstavligt talat brister och går sönder inte kan lagas, inte ens av gudarna, men det finns värre och betydligt otrevligare sätt att dö på än i armarna på sin ende son, hursomhelst. Och lika sant är att vi nog alltid bär med oss våra fäder inom oss, på ont eller på gott, oavsett om vi haft en god eller dålig relation till dem, medan de ännu levde. Den längsta tid jag haft ett totalt avbrott i relationen till min egen far var nog sådär 14 månader, då vi överhuvudtaget inte talade med varandra eller ens låtsade om varandras existens – men när vi frivilligt gjorde slut på uppehållet, var vi lika nära vänner som förr, och började samtala, precis där vi slutat.

Vaughn Bodés privata fantasivärldar – som i sinom tid skulle ge upphov till mycket av den senare grafitti-konsten – var inte så barnsliga, som en del kritiker fått för sig. I själva verket rymde hans alster – likaväl som Marks ! – en hel del av realistisk teckning, men i en egen stil – se tornen på ”Stockholmstavlan” överst i detta inlägg, så förstår ni bättre.

 780c3837d8f46e3c85ef472e97219c82Bodé-ödlor – nu som 3-dimensionell skulptur – finns i vilka färgvarianter som helst (även i brons eller regnbågsfärgad, för de som så önskar)

Ödlorna – Vaughns mest spridda skapelser – är nog en elak karikatyr på genomsnitts-amerikaner, eller i varje fall amerikanska män, skulle jag tro. Kanhända sådana som röstar på Donald Trump, för att nu vara lite ”samhällstillvänd”. De är hyperaggressiva, nervösa, skjutglada och tycks styras helt av det vi kallar ”Reptilhjärnan” eller R-komplexet, dvs det limbiska systemet och ryggmärgen, och de förfaller ständigt till rena, basala drifter eller ”känslotänkande” trots att de också är teknik-frälsta, och påfallande ofta lyckas bygga avancerade konstruktioner, som rymdskepp, gigantiska städer eller olika sorters ytterligt destruktiva vapensystem, vilket är dessa ödlors största fördel och hela raison d´etré.  Jag är ingen expert på deras biologi (trots många förklarande skisser från Mark) men de är antagligen ett slags högt utvecklade, tvåbenta Ankylosaurier, eller något. Åtminstone har de alltid anknäbb.

bode08

Brudarna” (ja, i det amerikanska originalet står just ”broads” trots att ordet i sig inte är politiskt korrekt i vissa kretsar ) är ett slags rara, drömska och – för ödlorna – allmänt oåtkomliga varelser, som är självförsörjande – och självtillräckliga, på gränsen till självupptagenhet – helt utan någon materiell eller teknisk kultur överhuvudtaget – i princip befinner de sig på stenålders-nivå (de har inte ens några kläder) – vars attityd till livet mest är att acceptera precis allt, och ta det hela som det kommer; vilket ibland kan vara synnerligen oklokt, inte minst när man ska dela livsrum och hemplanet med en hop aggressiva, hormon-stinna ödlor. Till sist uppfann Vaughn Bodé också ett släkte av talande, intelligenta grodor – inte mycket bättre än ödlorna, moraliskt sett, men mer inriktade på egen vinning, girighet, ha-begär snarare än ren erövrar-instinkt – möjligen var de ett litet stycke dummare än ödlorna och därför inte lika lyckosamma, och dessutom befolkades hans olika universa av hoptals med fabeldjur eller fabelaktiga människor förutom det.

22ee468e7c71fb7229d2045dcaa7d553

Cheech Wizard, till exempel, är en underlig figur klädd i en kondom-liknande trollkarlshatt, som ständigt är vilt amoralisk (snarare än blott och bart omoralisk) och fräck i käften. Ingen vet egentligen om han är fågel eller fisk eller vad slags varelse han egentligen är, för alla som sett hans ansikte blir omedelbart blinda eller dör en plötslig död. Någon särskild magi kan han inte heller, utom det fruktade ”tidsförskjutnings-tricket” eftersom han blev relegerad från SU eller Sorceror’s Univerrsity, liknande det Syracuse University där Vaughn Bodé själv gick. För övrigt skulle nog Cheech relegeras från Stockholms Universitet eller vilket lärosäte som helst, utom möjligen LHS eller Livets Hårda Skola – han tillbringar sina dagar med Miss Berlinda Bump (som jag också känner – jag är närmast buk-svåger med Cheech, så det så !) och massor av ölflaskor, och när någon av hans ödle-följare besöker honom, svarar han med att sparka dem hårt hårt hårt mellan benen, medan han säger: ”Observe, you runty backstabber, how each moment seems like hours, what a flood of sensations you is havin‘” – och detta är Tidsförskjutnings-tricket – det enda trolleri-trick Cheech i själva verket kan – men han behärskar det till fulländning.

Cheech_Obama

En ordentlig kukspark pryder alltid upp ! Skitstövlar skall ha stryk !!

Mark har förklarat Cheech som faderns alter ego, och budskapet i det hela är nog att vi alla har sidor av vår personlighet som är mindre behagliga – levde vi som Cheech Wizard faktiskt gör i sin fabelvärld, skulle vi nog vara arresterade inom tjugo minuter i den verkliga världen. En hel del av Vaughn Bodés serier är inte alls så barnsliga som man kunde tro, utan är små berättelser med ”vuxen” moral.

I en av dem sitter en ödla och en brud på en liten asteroid som är på väg att krocka med jorden, och båda inser att de snart kommer att dö. Innan det oundvikliga slutet vill hon förstås höra att han älskat henne, hela tiden – men ödlan – som i vanlig ordning styrs av sina drifter – vill lägga de sista femton minuterna i livet på ett hejdundrande samlag. Hans kvinna nekar honom såklart, men han sänker oavbrutet ribban hela tiden, och säger slutligen ”Okay if I cop a feel beforree we hits” (”Äre okej om ja tafsar dig lite på bröna innan vi kolar ?”) Sådär uttrycker sig ingen gentleman, sant nog, men herr Bodé blickade nog ganska djupt in i det mänskliga (och manliga) psyket.

I en annan ”fabel” står en ödla och en brud på varsin sida om en stängd lägenhetsdörr och grälar, efter vad jag minns – fast mitt minne ofta är felaktigt. Ödlan går ut hårt och säger: ”Öppna dörren, du ditt pestsmittade,  halvruttna gamla syfilitiska rövhålsluder !” varvid vi hör svaret ”Jaså du, gubbdjävel till fis-farbror ! Nämen fy faan vad ful du är, jag skulle hellre få mig själv att kräkas genom att svälja en blodig tampong” från andra sidan. De går på sådär emot varandra ett bra tag – skrik, nattsvarta förolämpningar och allehanda hotelser skär genom luften – men i sista rutan ser vi dörren från sidan (de har kunnat gå runt den hela tiden) och ser att det står en bandspelare på marken – uppenbarligen roar sig de två bara på varandras bekostnad – och i sista rutan flätas de samman i en kärvänlig kram. Paret ifråga avreagerar sig alltså bara, och vad de gör är att få ut sina aggressioner genom att spela in dem på band och sedan lyssna på hur fånigt det låter – kanske ett ganska bra samlevnads-tips..

14089212_10153942281954065_5661124416424280131_n”Konstnärsskap” är inget mystiskt. Man börjar tidigt, och så övar man tills man lär sig…

Två korta resuméer till kan jag inte undanhålla er. En av mina absoluta favoriter heter i original ”Up!” och visar en underlig varelse, som i panisk rädsla klamrar sig fast vid ett stenblock. En välvillig tvåbent ödla kommer förbi, och säger ”Nämen lille vän, släpp nu den där stenen…”. Varelsen protesterar våldsamt och säger att han är mycket rädd för vad som kan hända om han gör så, men ödlan kontrar: ”Jag står ju här, utan någon sten att hålla fast mig i…” och varelsen släpper taget. I nästa serie-ruta ser vi hur samma varelse med ett illvrål far rakt upp i luften, tills han når himlen och inte syns mer, och ödlan konstaterar, efterklokt: ”He fell – up !”

index

Sensmoralen – om man vill – det är lätt att tänka på Vaughn Bodés egen död – är att vi alla är bundna vid den vanliga, materiella verkligheten omkring oss, och vore vi inte det skulle det nog sluta illa för vår del, eftersom vi då skulle diffundera ut i idé-världen eller konstens värld alltför mycket, alltför snabbt…

En annan av Vaughn Bodés serier har faktiskt klara referenser till de isländska sagorna – detta är det enda exempel jag hittat – men det hela kan förstås vara en tillfällighet.

Storyn går såhär: En liten grabb sitter för sig själv och läser en bok i en stor skog, när en krokodil-liknande kristen präst kommer förbi, med sin ”twice blessed soul guncher” – detta är en stor yxa, som han håller i handen. Prästen frågar grabben om han hört talas om Herren Gud. Grabben svarar nej, och krokodilen-prästen fortsätter med att säga att ”Gud är kärlek !” på de kristnas vanliga hycklande vis… När grabben sedan svarar att ”Nämen jag har redan kärlek – jag älskar skogen, djuren omkring mig och nästan allt” så skriker prästen genast: ”Hädare, hedning, Gudsförnekare !” och slår honom i skallen med ett stort ”GUNCH !” så att blod och hjärnsubstans skvätter åt alla håll.

Prästen går därifrån, och säger ”Tha´Lord provideth for those who Guncheth in his name (Pork 3:14)” medan han samlar ihop den lille grabbens veckopengar…

Cyniskt – javisst – men mycket kristet !

brother-wictory

Saken är bara, att i Heimskringla nämns en kristen präst, Thangbrand, som var tvåfaldig mördare, precis som ”Brother Victory” i Bodés serie, och enligt legenden kom han för sent till Alltinget på Island, som redan avslutats när Thangbrand äntligen var framme vid Tingsplatsen. Kvar fanns bara en gammal gumma vid namn Turid, som svarade att ”Ingen har någonsin sett den du kallar jesus kristus, utom som en död bild på ett kors”. När Thangbrand frågade om Turid trodde på Tor istället, svarade hon att hon inte sett Tor heller, men att den gud som skapade solen och sommaren, var hennes Gud. Då slog och misshandlade Thangbrand henne genast med krucifixet, medan han skrek att hon varden värsta hedning och hädare

Mycket likt den senare serien, som vi ser – tillfälligheter, eller inte…

art 4 gallery 002

Ännu mer cynisk – och direkt mordisk – är figuren ovan, som Mark Bodé tagit till nya höjder. Cobalt 60, som han heter, är en småväxt mutant och yrkesmördare, som antas leva någon gång då mänskligheten nästan utplånat sig själv i ett kärnvapenkrig (vi behöver inte vänta länge – vi k-a-n rösta på Mr Trump ! ) och diverse krigsherrar, biskopar, präster och andra figurer slåss om återstoden. Cobalts största problem är att han är utestängd ur människornas värld, men fortfarande kapabel till att hysa mänskliga känslor. Dock visar han aldrig sitt ansikte – antagligen därför att han är fullständigt anskrämlig att se på – utan förblir anonym, hela serien (på minst fem album av Mark Bodé)  igenom. Han får sin mycket berättigade hämnd (all släkthämnd är berättigad, om man är en klassisk Asatroende – vi moderna har anpassat oss lite, såtillvida att vi inte längre utför Vendettor, som på Sicilien ) men vägrar att ta över makten – och också ett faderskap med en eller annan kvinna, som han träffat under mellantiden.

Ett typiskt exempel på replikstilen lyder: ”Cobalt – se din egen son ! Vill du hålla honom ett tag ?”  – ”Hålla honom ? Vad tusan då för ?? Jag ser honom utmärkt därifrån jag står – och nu g-å-r jag !”

Kanske är Cobalt 60 i själ och hjärta Norrlänning, för kvinnotjafs tål han inte – så är det med den saken!

Om jag skulle fråga Mark Bodé något, vore det om han känner till Hans Arnold (1925-2010) vår egen svenske illustratör. Ok, Arnold gjorde aldrig grafitti, men han var bland annat serieskapare, och illustrerade nästan allt – inte bara skräck och barnböcker – i sin egen mycket särpräglade ”ligne claire” stil – ifall man nu kan kalla den så – som en smula ytligt ibland kan påminna svagt om Bodés…

2fd431ee5138d6a3b7574b9a7b6e3024

Hans Arnold var i rätt hög grad samhälls-satiriker, vilket folk numera har glömt bort…

Arnold2

”Framtidens svenskar” år 2016 trodde han – i sitt 1970-tal – skulle se ut såhär, och med tanke på dagens miljöpartister och annan bråte, så ser vi att han fick ganska rätt.. Bäst var Arnold annars när han ritade omslag till de svenska utgåvorna av Hans Hellmut Kirsts böcker – och här finns – oväntat nog ! en del beröringspunkter med tidig Vaughn Bodé, om än inte med den nutida Mark. Både ”Löjtnanten är galen !”, ”Officersfabriken” och en hel del andra titlar påminner förresten om den miljö jag befinner mig i till dagligdags, och Arnolds mer erotiska verk, är väl också hämtade ur Bodés världar…

dam

Den tidige Bodé gjorde nämligen en hel bok med skämtteckningar av tyska Wehrmacht (man undrar varför, om det inte vore för att han själv var tyskättad ??) så tidigt som 1963, vilket numera är en underground-klassiker, den också. Och här kommer likheterna med Hans Arnolds och Kirsts egen särpräglade typ av humor verkligen fram. Dåförtiden fanns det också ett slags enrutas dagstidnings-serie betitlad ”Love is..” eller ”Kärlek är” – vilket Bodé – arg och cynisk redan då – genast parodierade som ”war is..” eller ”Krig är när…”. Här är min absoluta favorit ur den bildsviten, som omfattar sådär 80 teckningar

kämpf2”Krig är… När något Stabs-miffo dekorerar dig med Järnkorset – Trots att allt du som äkta Fältsvin gjorde var att ”lägga rök och springa bakåt !”

Här – och i vår respektive fascination för gamla flygplan, dåliga skämt, anslående grafitti ooch mycket annat – tror jag att jag själv och Mark Bodé har ganska många beröringspunkter, förresten. Eller gemensamma intressen, trots aatt jag inte orkat besöka Snösätra än.  ”Det som är Cobalt 60 i dig själv, är Cobalt 60 också i andra” skulle man kunna säga, med en lätt travesti på Gunnar Ekelöf, den svenske poeten. Men – allt det där kanske är en annan historia…

One thought on “Konst

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s