Konst

Kaj Stenvall – en förkättrad och Hednisk ”Ankmålare” ?? (inlägg från 27 Juni 2015)

Jag hänvisar till inlägget ”Om Katolska Björnar och annan sommarläsning” som jag skrev så sent som igår.. Kaj Stenvall, den finske målaren vars verk numera är tillgängliga också via Internet, har faktiskt fascinerat mig ganska länge – inte minst därför att jag ser honom som åtminstone delvis Hedning även om han för sin del aldrig offentligt sagt någonting om hans eventuella religiösa läggning eller preferenser – och hur som helst kanske detta också är fullständigt ovidkommande vad nu hans konstnärskap beträffar. Själv ser jag för min del i alla fall klara referenser till Hedendomen, och en mycket konsekvent kritik av vissa Monoteistiska religioner i hans verk; vilket ju är en definition på ”Hedendom” så god som någon. Enligt Svenska Akademins Ordbok – som styr all användning av det svenska språket – är det faktiskt så att själva definitionen på en Hedning är en person som klart och tydligt tar avstånd från all kristendom, Islam eller abrahamitiska ökenreligioner överhuvudtaget – och eftersom jag faktiskt är svensk är det denna definition av begreppet Hedning jag använder.

408628544_0c93f055f4_z

Detta motiv är väl ganska så Hedniskt, eller ?

Kaj Stenvall har målat sina ankor sedan 1990 och ännu tidigare, och denna målning, ”Waterhouse” från 1993 är ett av hans Magnum opus, capolavori (som man säger på italienska) eller viktigaste Oevres, ja ett huvudverk, helt enkelt. Som all god konst kan givetvis hans målningar tolkas på ett flertal olika sätt, inte bara i ett hedniskt kontext. I Finland – särskilt de finskspråkiga delarna eftersom Stenvall råkar vara just finskspråkig – är hans verk betydligt mer kända än hos oss, och som nordisk konstnär skulle han nog vara värd väldigt mycket mer uppmärksamhet.

Den här tavlan såg jag som vykort första gången 1995 (för nu över 20 år sen) och genast associerade jag den till den finska kulturheroen Väinämöinen – den ursprunglige ”Vattumannen” (Kalle Anka är ju också en vattenfågel, om inte precis ”Tuonelas Svan” ) som efter att ha gett människorna Kantelen, Runorna och många andra gåvor, ensam bordade ett skepp – enligt vissa legender – och försvann västerut, efter att ha inlett en ny tidsålder för det finska folket. I Nordisk mytologi och i Asatron har Väinämöinen sin motsvarighet i Heimdall eller Rig, huvudpersonen i Rigsthula, den vandrande guden som höjer människorna till en högre civilisatorisk och andlig nivå, och som därefter lämnar dem för att klara sig själva.

Också i den danska myten om kung Skjold, Skjoldungaättens grundare, som en dag lär ha kommit drivande i en båt över havet, fullastade med utsäde, äpplen och andra frukter som man innan dess inte kände till, samt nyttiga järnredskap som plogar och svärd – Skjolds ankomst var förlagd till bronsåldern – och som vid sin död sattes i samma båt, som långsamt fick driva ut på havet och sättas i brand, därmed utgörande den döde konungens likbål, pekar åt samma håll. Forskare har tvistat om Skjold egentligen var Oden, eller om han var Heimdall, i egenskap av Havsgud (”född av böljor nio, född av mödrar nio”) var en liknande kulturhero – ingen frälsare – men en stor hjälte. Här sätter Kaj Stenvall in Kalle Anka, dvs Aku Ankka, Anders And, Donald Duck på den store befriarens plats, och för därför ner berättelsen från det sublima till det löjliga, vilket möjligen är ett slags hädelse eller i vart fall en sorts förtäckt kritik av själva frälsar-begreppet.

tumblr_m9asdbUgp71qdnqhto1_1280

Men efter ett tag – om man är bildad och påläst nog – vill säga – inser man, att Stenvalls bild pekar åt ett helt annat håll. I själva verket har han utfört en parafras eller ett slags parodi på den här kända målningen av den Engelske pre-rafaeliten John William Waterhouse från 1888, ”The Lady of Shalott

John_William_Waterhouse_-_The_Lady_of_Shalott_-_Google_Art_Project

The Lady of Shalott är en mytisk figur som förekommer i Arthur-sagan och som var mycket populär på 1800-talet. Tennyson skrev en hel dikt om henne. Elaine of Estolat, som hon egentligen hette, var en keltisk prinsessa, som av en svårt kristen familj murades in i ett kloster, och tvangs leva där – fullständigt isolerad från Världen och människorna. Men en dag såg hon Sir Lancelot och hans riddare komma förbi utanför hennes fönster, och Sir Lancelot var den vackraste man hon någonsin sett. Gripen av häftig kärlek till honom övergav hon genast all kristendom, och lämnade klostret, men de kristna lade en förbannelse på henne. Hon skulle bli allvarligt sjuk och dö, och aldrig hinna fram till Camelot eller det hedniska ridderskapet, som fanns någonstans nedför en flod, och på andra sidan havet. man har tvistat om vilket land ”Estolat” eller ”Astolat” egentligen var, och om det någonsin fanns i verkligheten, men det var i alla fall inte alls något så prosaiskt som Guildford i Surrey, som Sir Thomas Mallory senare skulle skriva. Ögonblicket, när Elaine upptäcker kärleken och Hedendomen (i det att hon varseblir Sir Lancelot)har förstås skildrats av många konstnärer, men i den ursprungliga legenden blev hon mycket riktigt sjuk och förkyld, tunnklädd som hon var (så går det om man åker båt utan ordentliga kläder – minns nu det flickor !) och dog av lunginflammation, samtidigt som hon kom fram till slottet Camelot, där Arthur och Lancelot (som fortfarande var hedningar och inte kristna) tog emot henne.

Lady of Shallot Wallpaper Lady_of_Shalott_edmo

För Tennyson och 1800-talets intellektuella handlade myten om Elaine om något annat, eller konstnärens och den skapande människans isolering från samhället, och så är det kanske också för Kaj Stenvall. Jag vet inte. Emellertid är det ganska lätt att se, att hans ”ankmålningar” – som ibland också innehåller pastischer på Edward Hopper – Velasques och andra kända konstnärer, är fulla med mytologiska övertoner ibland, och som sagt övergår från det sublima till det löjliga, i det han hela tiden drar in Kalle Anka i sammanhanget…

d15c9b2d644a499299829e00e959f3ec_1360934127809_620

”Ankan” är kanske Stenvall själv, eller hans alter ego – det är också en tänkbar tolkning ibland många, som erbjuder sig.

Namnlöst 2

 ”Graalmystik” anyone ?

 

Stenvalls bilder av en spjutbärande anka, som Parsifal med Ödets Spjut, påminner lite om de överdrivna bilderna från John Boormans film ”Excalibur” från 1981 där allehanda sårade frälsare stapplar omkring, för att återbörda Excalibur till ”the lady of the lake” som också är Elaine till musik av ”Siegfried’s Tod” från Wagners Götterdämmerung. Skillnaden är bara, att man förstås inte kan ta Stenvalls tolkning riktigt på allvar…

kaj_stenvall_2

Andra målningar av Stenvall närmar sig kanske mera Edward Hopper, eller för all del Turner, den tidige engelske expressionisten som ofta målade havslandskap… Hans anka blir allmängiltig och visionär, ett slags profet i öde landskap, och därifrån breder hans senare kritik över allehanda makthavare och särskilt kristendomen ut sig. Stenvall övergick vid 1990-talets slut till motiv med Kalle Anka som huvudperson till att avbilda just påvar, politiker och präster i Kalle Ankas gestalt, och därifrån har han fortsatt.

3259264170_a48e88d4b3_m tall ships races stenvall gröning

 Samtidigt är hans konst som sagt mångtydig – vilket också är dess styrka. Genom åren har jag utsatt flera människor i min närhet för hans konst, genom att hålla upp vykort på Stenvalls målningar inför dem, och fråga ”Vad ser just du i den här tavlan ?

Quack

Denna målning, ”Quack !” från det tidiga 2000-talet tolkade min fd svarthåriga flickvän så att Daffy Duck, som syns med ett frågande uttryck emot en (uppenbarligen ?) sovande Kalle Anka på bilden är en kvinnlig person, och till på köpet en otillfredställd sådan. Den äldre, manliga ankan (hon tolkar ”Kalle” figuren som en äldre, manlig anka, vilket inte nödvändigtvis behöver vara sant) har uppenbarligen inte givit henne nog med sex, säger hon; och Daffy Duck ska då alltså vara av honligt kön. Min 83-åriga gamla mor tolkar istället bilden till att handla om åldrande, sjukdom och kanske död, och ser den figur jag identifierar som ”Kalle Anka” fastän sovande, som sig själv.. Min muslimske granne, slutligen; hatar hela bilden, och blev våldsamt upprörd av att jag ens visade honom den.

Både Daffy Duck och Kalle Anka är ju män, eller i vart fall av manligt kön -därför är det en homosexuell scen vi ser – och därmed är bilden en styggelse emot Koranen och en hädelse emot Gud, hävdar han – med stor bestämdhet.

För egen del ser jag ingenting sexuellt i bilden överhuvudtaget – i alla fall inte vad man öppet kan se. Både Daffy Duck och Kalle Anka är i alla händelser fiktiva fjäderfän och finns inte på riktigt, därför är det också ganska meningslöst att hålla på och bråka om deras eventuella kön, ålder eller ens ”gender” (”gander” ??)

chri

På den här bilden, ”Los Christianos!” från 2012, ligger Svarte Petter, den oförbätterlige gamle serietidningsskurken och ber i vad som verkar vara ett sjaskigt hyresrum eller möjligen hotellrum. Men är han egentligen äkta i sin tro, eller i sin religiositet ? (se tidigare inlägg om den finske författaren Paasilinnas romaner) Kan vi tro, att Svarte Petter egentligen skulle be på riktigt ? Försöker han återfå sin förlorade oskuld, kanske, eller ber han bara därför att morgondagens rånkupp emot Farbror Joakim eller terrorist-attack ska lyckas.. ? Ja, fältet är fritt för tolkningar..  Andra målningar av Stenvall visar Svarte Peter som rysk general (i en uniform tillhörande en Sovjetisk Marskalk i Flygvapnet från ca 1944) och tavlan är då märkt ”en levande legend” istället. Detta målade Stenvall, samtidigt som det blev känt att Ryssland nu utplacerat kärnvapenbärande medeldistansmissiler riktade emot Finland, varför man måste vara medveten om att hans senare konst helt klart har en politisk dimension.

47a57aab40b73b8c715f69154b952997

Den här bilden, gjord efter ett fotografi av Urho Kekkonen, Finlands förre President – samme man som skrev under ”VSB” – den berömda, ”vänskaps och biståndspakten” med Sovjetryssland, visar vad jag talar om. Ursprungligen såg fotot ut såhär:

1341418982436464”Urrho!” (1900 – 1986)

Att säga sådant om Finsk eller Svensk Socialdemokrati går förstås inte riktigt an. I Sverige skulle en konstnär ögonblickligen bli utfrusen eller utesluten ur etablissemanget, om han ens vågade måla tavlor som dessa, men i Finland är det åtskilligt ”högre i tak” vad idédebatt beträffar än i det politiskt mycket likriktade Sverige, och det måste man vara medveten om.

pope

På en annan av Stenvalls målningar från 2012 ”Convert and Save” avbildas hans helighet Påven som Kalle Anka. Denna påve eller Anka syns nedslagen och ensam fly uppför en flygplanstrappa, och titeln – ”convert” som syftar på att omvandla valuta, eller syssla med penningtvätt och svarta affärer och inte bara ”omvända” i religiöst hänseende, visar vad Katolska Kyrkan håller på med…

Den har ingen framgång i Finland, precis, och även i nästa målning är det ganska så klart vad Stenvall tycks tycka om de kristna, eller katoliker i synnerhet:

agnus

I målningen ”Agnus Dei” vänder sig en ensam, bortvänd (och därmed världsfrånvänd ?) Påve emot Kalle Ankas gestalt, medan denne sover på en schäslong, i stil med den franske målaren Davids målning av Madame Recamier. Men – Ankan svarar inte påven, som står kvar ensam. Hans gud har övergivit honom, och ingen nåd eller frälsning finns att få.

Vad gäller Stenvalls senare politiska konst – eller vad han målar just nufortfarande med Hedendom och ”Ankor” och alltihop lär jag få återkomma… Det är nämligen såpass intressant, att det meriterar ett inlägg till, förutom detta..

Dagens Konstverk, gjort av Hedninga-hand (inlägg från 23 Juli 2015)

”Il Radio Marmo” eller Marmor-radion, gjord av äkta vit Carrara-marmor (se inlägget ”På Marmorklipporna” om marmorns anskaffning) – 3 x 4 cm, arbetstid ca 20 timmar med bågfil, raspar och ett filset från Biltema. Man har inte roligare än man gör sig..

IMG_3912

Mäster Albert och Suggan från Härnevi (inlägg från 23 februari 2015)

Långt före Lars Wilks och hans ”Mohammed som Rondellhund” fanns andra satiriker. Män, som till och med vågade svära i Kyrkan, och till och med måla sina hädelser långt uppåt kyrkväggarna. Monoteismen var aldrig allsmäktig, ens under den svartaste och mörkaste medeltiden; och kristendomen kuvade aldrig det svenska folkets Hug eller vakna sinnen. Någon gång kring 1483, till exempel, dekorerade Albert Målare eller Albertus Pictor (1440-1509) kyrkan i Härnevi, Uppland, med följande garanterat hedniska verk, som verkligen drar kristendomen i smutsen:

DSC_6309”Säg vad spelar Suggan i Kyrkans mörka valv – Nu är visan halv ! Hon har spelat i mer än 500 år, och islam och kristus hotar Världen som förut – men se suggan hon står ut !”

 Mäster Albert, eller Albrecht Immenhausen, som han egentligen hette; var inte ens svensk från början, utan en inflyttad Hanseat. Immenhausen är en liten tysk stad i Norra Hessen, nära Reinhardswald och Nordhausen, dit kristendomen kom förhållandevis sent, på 1100-talet. Men vid 25 års ålder, ungefär, kom han till Arboga, och lärde sig älska Sverige och dess folk med tiden, eftersom han dog här vid mer än 70 års ålder, som borgare i huvudstaden, chef för en hel målerifirma och ett pärlstickeri och en juvelerarverkstad dessutom, och vid sin död var han en både aktad och förmögen man. Inte alla satiriker har lika mycket framgång, som bekant; särskilt inte i våra dagar.

Rav_och_gass2Räven – en kristen präst – predikar för gässen, och har redan tagit en av dem… Alberts kollega Johannes Rosenrod gjorde en variant på motivet

Varför Albert Målare gjorde sin sugga i just Härnevi av alla platser skall jag återkomma till, men låt mig bara konstatera att om än han var kyrkomålare till professionen, och målade vad han var tvungen att göra på beställning, så var han en mycket hednisk man till sin karaktär. Över 40 kyrkor, dekorerade invändigt på så gott som varenda kvadratcentimeter blev hans livsverk, men de bibliska standardmotiv han illustrerade, känns inte sådär hemskt övertygande. I varje konstverk av Alberts hand trängde sig hedendomen på, med bladverk och rankor, ornament och varelser från den svenska naturen. Till och med när han skulle måla Israeliter med Moses i den gammaltestamentliga öknen, som kyrkan föreskrev, slutade det med vanliga uppländska bönder som drack öl i stora krus och festade om, och det så naturalistiskt skildrat, att man nästan kan känna ölsmaken..

2014-09-01_001w3_Harkeberga_ka_Trave_III_valvet_(16)_Mannaregnet_i_oknen;_Mose_som_slar_vatten_ur_klippan

Öl, fest och folkliv förtar helt det bibliska, som får träda i bakgrunden…

Inte heller när Mäster Albert beordrades skrämma människorna med Djävulen och helvetet – alltid de kristnas stora paradnummer – dödsrädsla och helvetes-skräck är ju deras signum – vi Hedningar fruktar ingenting sådant ! – slutade det särskilt övertygande. Hans djävlar ser mera ut som raggiga fauner eller troll, ett slags skogsvarelser, stigna direkt ur folktron och den svenska skogens värld.

harkeberga-albertus-pictor-devil-206-888Inte särskilt skrämmande djävul…

604451_1200_321

Det antika lyckans hjul och en föga övertygande Satan med älghorn och trästubbe till huvud

På en av hans bilder – från Vapenhuset i Övergrans kyrka, om jag inte missminner mig, kommer en hel kö av häxor och utlevade gamla kärringar fram till Djävulen, som helt fredligt sitter på en trästubbe med älghorn på huvudet och ytterligare en trästubbe till huvud, samt fågelklor på fötterna. Han ser mera ut som ett snällt gammalt bergatroll, och räcker dem med ett milt och överseende leende smörja ur ett smörjhorn, som de sedan får med sig. Han är knappast skrämmande, men vaksam och lyhörd, vilket antyds av hans stora öron; men kan svårligen kallas farlig, trots att han skall föreställa själva ondskans genius. Mer ödesmättat är i så fall det antika motivet med lyckans hjul, som Albertus målade påfallande många gånger (fler än tre har i alla fall bevarats) eller det tyska ”Das glücksrad” som också finns i den hedniska Tarock-kortleken… Alberts bild av mannen, som spelar Schack med döden (hämtad från Täby Kyrka) är kanske den allra mest kända av hans bilder – Ingmar Bergman odödliggjorde den i ”Det sjunde Inseglet” – där Albertus Pictor själv också är med som en filmfigur – Bergman är den förste att inse, att Albert egentligen var hedning; men som alla stora svenskar av betydelse; var Ingmar Bergman inte kristen själv, även om han led svårt hela livet av de skador, en kristen uppväxt vållat honom. (Tänk bara på filmen ”Fanny och Alexander” där detta tydligt kommer fram).

DET_SJUNDE_INSEGLET

”Du fick svart” – ”Jaha, men det passar ju bra” (filmdialog fritt efter Albertus Pictor)

Det sjunde inseglet (1957)

Albertus Pictor själv får måla ett hedniskt livsträd på väggen i Bergmans film. Asken Yggdrasil, som står som en livets protest emot de kristna och nedbrytande krafterna..

Innan 1940-50 talen var Albertus Pictors konst knappast känd. Alla hans målningar – eller så gott som alla – var överkalkade och vitmenade av kristna fanatiker, som från 1500-talet och framåt fick styra och ställa i vårt land. Under det jämförelsevis toleranta 1400-talet och unionstiden kunde han ändå satirisera och verka fritt, och kunde komma undan med bra mycket, representant för Humanismen och  senrenässansens Europa som han ändå var… Folk här i landet hänför honom till Medeltiden, men han levde ändå i den tid då Amerika upptäcktes, och då vetenskapen på allvar började göra sig hörd…

2014-09-01_122w2_Harkeberga_ka_Trave_II_N_vaggen_valvanfang_pa_pilaster_(5)_Djur_med_stort_tryne_stora_oron_och_pucklar_(NV)

Ibland skapade Alberts fantasi förunderliga ting. Här en blandning mellan Tvåpucklig dromendar, krokodil och flodhäst – mitt inne brevid altaret i kyrkan (avsikt: Satir !)

122944288.QbzEvNdj

Andra gånger – som här i Härkeberga – nöjde han sig med svenska, uppkäftiga igelkottar…

Just Igelkotten från Härkeberga har blivit en av Alberts mest kända bilder – nuförtiden förekommer den faktiskt som tatuering – jag såg den på en ung asiatisk dams skulderblad, sist jag var på krogen (naturligtvis lägrade jag henne genast – är man hedning så är man !) men låt oss nu återvända till Härnevi….

1280px-Härnevi_road_signMånga tror felaktigt på den isländska 1200-tals källans beskrivning av ”Härn” som ett binamn på Freja, när hon i själva verket kommer från Gerd, Nerthus, Njärd eller Frigg…

Att ”Vi” betyder hednisk helgedom, helig plats, känner de flesta Hedningar än idag till, men däremot är det ibland sämre ställt med ortnamnskunskaperna hos ”fornsedare” och annan bråte, till skillnad från de verkliga Asatroende. Vi Asatroende vet, att Härn och Gerd är samma gudinna, som betyder jorden, och det var bara på senhedendomens Island, som Frigg trädde i bakgrunden för Freja, och fick fylla jordgudinnans växtgivande och välsignelsebringande roll. Inte för inte var ett av binamnen på gudinnan just ”Syr” eller ”Suggan” vilket Albertus Pictor förmodligen kände till… Ett annat namn för Freja är ju Mardöll, eller Havsglansen, och inte för inte målade Albertus just en sjöjungfru inne i Härnevi kyrka – en annan mycket tydlig Freja-symbol, som förekommer också i våra dagar…

2014-07-30_058w2_Harnevi_ka_Trave_II_valvet_(2)_SjojungfruTydlig referens till Freja – också från Härnevi kyrka…

starbucks-logo

Freja som ”Mardöll” dyker även upp i de mest oväntade sammanhang än idag…

Så – vad står Albert Målares hedniska sugga för ? Det var långtifrån en slump, att han målade just denna bild på kyrkväggen, för när han skapade sin bild var ”Härn” i namnet ”Härnevi” fortfarande en levande tradition, troligtvis… Och Albert var – som vi har sett – en stor vän av folktraditionerna i det land, där han kommit att slå sig ned för att skapa och leva – det är kanske hela förklaringen. När han till sist dog, 1509; hade han varit sängliggande i hela två år, säger Stockholms stads tänkeböcker; och han dog som 70-åring, efter ett helt liv av krypande på smala byggnadsställningar i kalla små landsortskyrkor, över hela Uppland och Mälardalen. Kanske han dekorerade mer än 80 av dem – även om de 40 vi har kvar i dag inte är lite de heller – och hans konst lever, genom alla sekel… De kristna besegrade honom inte trots allt – och ända in i döden, intill sista andetaget, var han en man som älskade livet och konsten, och alltjämt vågade skratta åt dem alla, hur än lyckans hjul välvde sig i världen utanför…

Jag påminns också om ett engelskt uttryck, som lyder ”To be born in Hogs Norton, where pigs play the organ” vilket enligt ”The Wordsworth Dictionary of Proverbs”, ISBN 1-85326-321-4 (s 304) har sitt tidigaste belägg redan år 1553, alltså mindre än 50 år efter det att Albertus Pictor dog i Stockholm, Sverige, och uttrycket ”Att vara född i Hogs Norton, där grisarna spelar på orgel” kan alltså mycket väl vara från Albert Målares tid – och kanske rent av Internationellt… Engelska Etymologer har försökt bortförklara det med att det en gång skulle funnits en organist, vid namn Piggs i den byn, men det låter som en efterhandsrekonstruktion. Redan i ”Doomsday Book”, gjord kort efter 1066, nämns Hogs Norton, vars namn kommer från Vikingatiden, och redan då fanns 30 personer och över 400 svin i den lilla byn, som gav engelska kronan stora skatteintäkter.

I Dorset finns en annan by, benämnd ”Toller Porcorum”, i motsats till ”Monk Toller” eller ”Toller Fratorum” där det fanns ett kristet kloster… Jämför med svenska ortnamn av typen ”Munka Ljungby” i motsats till bara ”Ljungby” och hur Svanebäck i Skåne (vid Höganäs) ursprungligen hette Svinebäck, medan Svanberga i Roslagen var Svinberga, liksom Svinesund, Swinojsze i Polen, Swinemünde i Tyskland – alltsammans Vikingatida platsnamn med hednisk klang runt hela Europa, där Frigg, Freja, Frej och Vanerna säkerligen dyrkats, säger en del forskare..

”There is more to it, than meets the eye” säger jag helt stilla.

En enda fråga återstår att lösa. ”Säg – vad spelar suggan” för melodi, och hur låter då den orgelmusik, hon åstadkommer ?

Personligen har jag länge hållit för sannolikt, att hon spelar något liknande The Doors och deras gamle organist Ray Manzarek, som avled 2013, ni vet. Kanske helt enkelt ”Break on Through to the Other side” som en hyllning till hedendomen, och en protest emot all monoteism, all islam och all kristendom…

DSC_6309Fast hur LÅTER Suggans suggestiva musik… ? Skicka era svar i form av kommentarer…såhär… eller såhär kanske… ??

I vår Värld och vardag fortsätter allt som vanligt. Yttrandefrihetens fiender växer sig starkare och starkare i dagens Sverige. Tankefrihet, fritt skapande och konst förbjuds. Konstnärer förföljs, hånas och hindras från att ställa ut sina verk. Islams och Kristendomens blinda hat firar ständigt nya triumfer.

Så var det redan på Albertus Pictors tid, och så är det än idag. Senast för några dagar sedan noterade Björn Wiman i Dagens Nyheter hur ihåliga, tjatiga och stereotypa IS-diktaturens vänners argument är. De fraser som nuförtiden riktas emot Lars Wilks och andra, användes redan för att förfölja Salman Rushdie, på sin tid.

Liksom emot Albertus Pictor, som enligt de kristna a) inte är någon riktig konstnär b) bara skapar dålig konst c) bara provocerar, och därför utsätter andra för fara och d) bara är en gudlös hedning, och därför en dålig människa, hursomhelst (”argumentum ad hominem” alltså)

Visst är det tråkigt med alla dessa intoleranta Monoteister, som ännu får gå lösa i vårt land, tycker ni inte – goda medborgare ?

Är det inte dags att vi gör oss fria från dem – och skrattar åt dem – som redan Mäster Albert, för mer än 500 år sedan. Medeltiden kan ju trots allt inte tillåtas vara för evigt, även om den fortfarande gör det i Syrien, Saudi-Arabien, i Svenska Kyrkan, Antje Jackélens hjärna – om hon nu har någon – och på snart sagt alla andra platser i vår Värld..

Var (och är) den finske tecknaren Harro Koskinen ett av Särimners Sändebud ? (artikel från 11 Januari 2015)

I Kölvattnet på ”Charlie Hebdo” debatten kan man konstatera, att det under modern tid bara finns en enda tecknare i ett Nordiskt land, som blivit dömd för hädelse. DN:s chefredaktör Peter Wolodarski skriver idag utifrån sitt och mitt liberala perspektiv att ”tyst diplomati aldrig mer får användas för att ursäkta sådant som skiljer demokratin från diktaturen: rätten att också få häda.”

Pen_vs_Sword_vs_Laptop_White_by_jrweinman

Detta görs under rubriken ”Tidsandan går aldrig att lita på” men snarare säger jag ”de kristna går aldrig att lita på!”. Hädelse-lagar finns kvar i många Europeiska länder, däribland Finland och Irland, som under påtryckning från katolska grupper plötsligt återinförde dem år 2010. Bibeltrogna kristna förespråkar dödsstraff genom stening vilket finns föreskrivet i bibeln. Här i vårt eget land försökte KD-ledamoten Tuve Skånberg införa kristna strafflagar år 2000, samma år som Statskyrkan i Sverige äntligen upplöstes (eller gjorde den det ?)

Under sådana förutsättningar är det faktiskt aktuellt – inte minst pga herr Wolodarskis ”tidsanda” att vi närmar oss det mycket märkliga fallet med den finske konstnären Harro Koskinen, som åtalades redan 1969. För Asatron och Hedendomen har hädelse som vi sett aldrig varit det minsta problem, och det finns heller inget straff för sådant, men i det konservativa Finland har de kristna lyckats hålla kvar sina både omänskliga och otidsenliga straff, bara för att förfölja och plåga oliktänkande. Krav har gång på gång rests i den finska Riksdagen för att ta bort de onödiga paragraferna, men varje gång – senast 1998 – har de kristna stoppat det.

Då kan man ju undra vad det nu var, som Harro Koskinen – som fortsatt ett helt konstnärsliv sedan 1969 och som fortfarande är verksam – egentligen gjorde, och varför det nu var så fruktansvärt, att han måste bötfällas och förföljas för det. Under tvåtusentalet har han varit aktuell med flera retrospektiva utställningar, men dessa har talande nog aldrig fått ske i hans hemland Finland efter vad det ser ut, men däremot i Tallinn och Estland, den forna Sovjetrepubliken.

Låt oss börja från början. Finlands Riksvapen, vilket nog är allom bekant, ser faktiskt ut såhär:

vapen_fin_riksvapnet

Det finska lejonet, försett med Lagens och Förnuftets raka svärd trampar som vi ser förtryckets, Rysslands, Österlandets och Islams Kroksabel under fötterna, för att krossa den. Ibland har man försett vapnet med två sköldhållare i form av Karelska Björnar också, vilket väckt stor vrede från Ryssland, eftersom man där anser Karelen för ryskt område.

250px-Finland_Greater_Coat_of_Arms.svg

Den finska texten ”Vaapa – Vankka – Vakaa !” betyder ungefär ”Fri – Fast – Stadig” och har inget med det svenska ordet vaksamhet och vaka att göra, även om ett lands medborgare alltid måste vara just vaksamma, för att bevara landets demokrati och säkerhet. Men så kom då Harro Koskinen, och blandade sig i ämnet. Och nu såg vapnet ut som såhär:

sikavaakuna

Redan ser vi här en viss svulstig pregnans, så att säga. Särimners Inflytande hade börjat göra sig påmint. Men detta fick ändå passera, helt obemärkt. Harro Koskinen blev inte åtalad för det, fast han egentligen angrep hela nationen, hela folket, både finlandssvenskar, finnar och övriga finländare (ja, det är skillnad på dessa begrepp) tillsammans. Tilläggas bör, att Harro Koskinen själv var mycket ung, när detta hände, och man väl därför kunde förlåta honom hans tecknarmanér.

id15943-previewImage-15941-50

 ”En Särimners son!” Harro Koskinen, som han såg ut när det begav sig, 1969…

Efter detta ”Sikavakuna” som verket kallades, fortsatte Koskinen helt fräckt på den inslagna vägen. Finlands nationella Polis har en vapensköld eller emblem som ser ut som nästa bild visar, och Heraldiska vapen och liknande är Mönsterskyddade enligt lag. Man får alltså inte fritt förändra eller använda sig av dem.

97859

Som vi ser är det Lagens svärd och Det finska lejonet som är det genomgående temat i de finska polisemblemen, men för Medborgare Koskinen däremot, såg det ut såhär:

kuva-5033-textbodyrunOm någon i Finland hade svårt för att fatta, kallade Koskinen verket för ”Siapoliisi!” eller ”Grispolis” för att göra det extra tydligt vad han menade. Man kan jämföra med det svenska 60-tals uttrycket ”Polis, Polis Potatisgris” som användes i min barndom, fast det egentligen räknades som Missfirmelse emot Tjänsteman, eftersom Sverige faktiskt hade kvar sådana lagar då. Allt det här fick passera, som sagt, helt utan åtal och anmälan. Koskinen angrep egentligen hela Finland som nation, inklusive ordningsmakten och den lagliga regeringen, men ingen brydde sig det minsta om det, utan lät det stå för honom. Tidsandan var annorlunda, som sagt – och idag kan man fråga sig om Koskinen blivit bötfälld alls. Man kan också jämföra med en hel del samtida svenska konstnärer under 1960- och 70-talen, som Carl Johan DeGeer och andra, ni vet han som skrek ”Kuken!” med stora röda bokstäver, tvärs över den svenska fanan…

sikakrusifiksiMen nu gjorde Koskinen det här verket. Särimner, ovanpå ett kristet kors. Och nu tog det genast hus i helvete borta i Finland. De kristna började skrika och vråla, precis som de alltid gör. Hetskampanjer i pressen. Krigsrubriker. Fördömanden och Helvetes-hot ifrån Predikstolarna, inklusive uttalanden om att Koskinen var en ond människa osv osv…

Ni vet hur de kristna är, kära läsare. De förnekar sig aldrig. För säkerhets skull gjorde Koskinen en hel triptyk, där han ställde ut alla tre verken tillsammans, ja som såhär:

Dia28

Med tanke på ”Charlie Hedos” teckningar och vad som är mycket vanligt nuförtiden, kan vi i efterhand fråga oss om det här var så mycket att bli upprörd för, egentligen. Särskilt de kristnas reaktion, intolerant som den var, förtjänar att uppmärksammas. I ett helt liv trakasserades och förföljdes medborgare Koskinen, och fick lida smälek för detta. När hans sista, stora retrospektiva utställning skulle hållas, var det som sagt i Tallinn och inte i Helsingfors den avhölls.

Harro+Koskinen+22052007+sikamessiasEn bruten man ? Harro Koskinen, som han ser ut idag…

Finnish+soldier+carrying+rifle+and+standing+on+skis

Den hedniske finnen – fortfarande soldat i yttrandefrihetens tjänst !

Ändå har Harro Koskinen – genom 50 år och mer hela tiden fortsatt sitt konstnärsskap. Han har aldrig låtit sig tystas. Han har aldrig låtit sig överröstas. Han – mannen från Ödemarken, den ensamme finnen – likt en skidåkare i ett snöhöljt landskap – har fortsatt leva, skapa, måla och teckna. Och han har hela tiden hållit sig anmärkningsvärt konsekvent och koncentrerad, eftersom han aldrig lämnat en viss ämnessfär, nämligen den hedniska. Han har hyllat Särimner hela tiden – och även kommenterat kristna pedofil-präster, till exempel. Senast i det här verket.

kuv_harro_koskinen_002_w

Visst är Harro Koskinen en hädare. Det är oomtvistligt, och för det finns det oomkullrunkeliga bevis (ja, jag gillar ordet ”oomkullrunkelig” – det borde användas betydligt oftare i det svensk språket, tycker inte ni också det ?). Men han är också en Särimners son. Gång på gång, och ständigt och jämnt, återspeglas detta i hans konst, som kan vara ett porträtt av den store finske landsfadern Urho Kekkonen, till exempel, han som tvingades skriva under den sk ”Vänskaps- och Biståndspaketen” med Stalins Sovjet. Se här bara:

12001520186_227627f06d_zJämför.. ser ni likheten ?

1341418982436464Särimner – lik en gud eller en regent på sin tron, har här svällt ut till rent mytiska proportioner, placerad rakt över presidentens porträtt. Vet ni vad Finlands förste president hette, förresten. Slå upp det själva, så får ni se. Den finska nationen har stått under Särimners uppenbara inflytande hela tiden, och det har Harro Koskinen också. Härmed tilldelas han Samfundets Särimners Kulturpris i Guld, med eklöv och svärd, för 50 år och mer i yttrandefrihetens tjänst…

2495332341_2ddbc05bc6 Tokugawa Ieyasu Tosho-gu Shrine Nikko, Japan

Påminner inte Harro Koskinens porträtt av Särimner i Hlidskakjalf, eller ovanpå gudarnas tron – lite om Statyn av Tokugawa Ieasu – förste Shogun och Landsfader över det hedniska Japan, eller den bild av Gustav Vasa som landsfader över Sverige, som finns i Nordiska Muséet med texten ”Varen Svenske!” förresten ?? Det är nog ingen tillfällighet…

Haren och Hunden – en Hednisk fabel om ”Integrationens” omöjlighet.. (inlägg från 25 Februari 2015)

Den gamle spjuvern Albert Målare, eller Albertus Pictor – en av Sveriges mer kända satiriker – som jag berättade om i måndags målade på väggen i Härkeberga Kyrka – målningarna där räknas som hans ”magnum opus” – en liten illustration till en hednisk saga, som visar att han i allra högsta grad var en bildad man, som följde med sin egen tid. Här är den:

2014-09-01_179w2_Harkeberga_ka_Trave_I_N_vaggen_valvanfang_(8)_En_hund_och_en_hare_som_ror_i_samma_gryta_(NO)

Det var en gång en Hund och en Hare, säger den hedniska sagan, som var goda vänner och ständigt ville vara tillsammans. Så en dag skulle de laga middag, och satte sig ned att röra om i samma gryta –  men se ! – detta gick alls inte bra.

”Vi måste ha i mera kött !” sa hunden.

”Nej, det måste vi inte alls !” skrek genast haren. ”Vi ska bara ha i grönsaker, men absolut inte något annat – och mera kål ska det vara !”

”Men lite kött då!” skrek genast hunden, som också ville äta sig mätt.

”Nej, bara växter – för jag är vegetarian!” fortsatte haren i myndig ton.

Mycket riktigt avbröt Hunden och Haren helt och hållet sina gemensamma matlagningsförsök efter det där, och insåg att det var bäst för dem att de gick skilda vägar, fast detta förstås inte hindrade dem från att vara vänner i alla fall. Kloka och förståndiga, som de båda två var, insåg de snart nog att olika saker och företeelser inte blir ett dugg bättre av att blandas. Hunden var bäst på att vara just Hund, och att försöka göra om honom, så att han tvangs äta Harens mat och till på köpet bli en Hare, skulle aldrig kunna fungera. Och Haren ville för sin del vara just den han var, och alltså fortsätta vara en Hare, utan att försöka bli en hund, som äter kött… Båda två accepterade de varandras gränser i fortsättningen, men lekte och hade roligt på söndagarna, och for runt och jagade varann, och så levde de utmärkt lyckliga hädanefter.

På samma sätt är det med kulturer, människor och exempelvis religion.

Ingen kultur kan samtidigt vara ”kosher” och ”inte kosher” för risken är, att någon grupp blir starkt missnöjd. Man kan inte sälja varmkorv gjord på griskött, såsom varande ”halal” och det fungerar helt enkelt inte för folk, att röra ihop alltsammans i en enda stor gryta, där det är både ”Halal” och ”Haram” samtidigt.  Ingenting blir heller bättre av att försöka blanda samman Asatro och Kristendom, som några alltmer fåtaliga ”fornsedare” vill – och vissa kulturer och idéer kan helt enkelt inte integreras med de vi har i Sverige. Sådan är sanningen, och även om det kanske är en obehaglig sanning för vissa; är den inte mindre sann för det.

Vi måste acceptera varandras gränser – och det är just det den lilla Hedniska fabeln – som skrevs av Aisopos, den grekiske sagoberättaren, redan omkring 600 år före kristus försöker lära ut. Blandar vi ihop kulturer och religioner eller civilisationer med varandra, uppstår bara en enda oaptitlig röra, eller ett multikulturellt mischmasch som inte gör någon glad, och som inte heller för mänskligheten framåt på minsta vis, eftersom det som driver mänsklig uppfinningsrikedom och framåtanda, just alltid varit olikheter och skillnader, och inte det faktum att en del mer diktatoriskt lagda kulturer velat nivellera, snöpa och kontrollera människorna – som kristendomen och islam alltid velat, till exempel.

Nu undrar ni förstås vad all denna hedniska lärdom har med Albertus Pictor att göra.

Jo, det ska jag berätta för er. På 1480-talet, när Albert Målare som bäst var aktiv i Härkeberga, ja då utgavs också Sveriges första tryckta bok, Dyalogus creaturarum moralizatus av boktryckaren Johan Snell på Riddarholmen i Stockholm. Det var närmare bestämt år 1483, och av denna märkliga hedniska bok, ”de skapade varelsernas samtal” har vi idag kvar 5 exemplar. Innehållet består till stora delar av just Aisopos djurfabler, helt oförändrade från antiken, samt också några andra sagor, där sol och måne samt planeterna talar med varandra. Mäster Albert var långtifrån okunnig om allt detta – och som senaste nytt ifrån den litterära världen, ett slags dåtidens ”bokrea” målade han alltihop på kyrkans vägg, så att alla skulle kunna lära sig något av det.

tumblr_ncyzfnLLEH1rhh2tlo1_400

Här är en annan illustration av Pieter Bruegel den äldre, målad 1559 som en illustration till ett nederländskt ordspråk. Den utgör en variant av en saga som heter ”Räven och Tranan” och som också är Hednisk, och som fanns redan hos Aisopos, och långt före honom, förresten. Räven skulle en gång bjuda tranan på middag, och serverade kycklingsoppa på ett fat. Det kunde inte tranan, med sin långa näbb få i sig, och så fick räven hela måltiden för sig själv, vilket förstås var uträkningen med det hela. Men nästa gång bjöd tranan räven över till sitt, och serverade grodor i en kruka. Dem kunde räven inte få tag i, och än mindre svälja, och så satt han där med det tomma fatet framför sig, medan tranan åt sig mätt.

Sensmoralen är återigen, att det inte går att ”integrera” motsatta och helt väsenskilda kulturer och civilisationer med varandra, och att vi ingenting tjänar på att ens försöka med det heller, utan mår bättre av att låta Tranan vara just Trana, och Räven just en Räv, utan att diskutera vem och vilka som nu är vad, eller för den delen bäst.

Från Staden Mosul kommer samtidigt med detta nyheter om hur IS eller Islamska Staten där bränt upp ett helt bibliotek med 8000 oersättliga, antika manuskript.

Återigen visar sig dessa islamister som all kunskaps svurna fiender, ja som rena barbarer.

Från det kristna och katolska Irland kommer andra nyheter. Därifrån berättade BBC World Services – ett av hela Världens mest ansedda nyhetsmedia – hur fanatiska kristna och katoliker skändat och förstört en staty av den Keltiske Havsguden Manannán Mac Lir (förebild till Shakespeares ”Kung Lear”) eller den store havsmannen, som i vår egen Asatrogna kultur motsvaras av Njord, skeppsbyggnadskonstens Gud, även om vi inte ska förglömma havsdjupens Ägir, det fria vattnens Ran och himlens Tor också, som ju råder över allt väder till sjöss. Sinsemellan är de alla olika men ändå vänner, men de skall icke blandas !

_80443102_statueexpsni2Moderna katoliker fördärvade för en vecka sedan detta vackra konstverk, värt över 10 000 pund på Irland. De slog sönder det, reste en massa kors, med texter som ”du ska inga andra gudar hava…” och sina vanliga kristna galenskaper. Precis som islamisterna, visar de bara hat och intolerans – och så har de kristna alltid varit emot oss hedningar !

Också i Sverige har liknande saker hänt. Själv har jag varit med om att bevittna, hur en massa kristna galningar i Bagarmossen slog sönder ett hedniskt vi vid Ulvsjön, hur de reste en massa kors, och lämnade sönderslagna statyer och bibelcitat efter sig, samt mycket annat. En hednisk broder jag känner hämnades sedermera på dem i hemlighet, men hur det gick till, skall jag kanske berätta för er en annan gång – ty det var ett ganska lustigt spratt, och en underjordisk staty det då blir tal om…

Borta på Irland har soldater ur 2nd Batallion Royal Irish Regiment som deltog i en helikoptermanöver nu räddat den skadade statyn. Lojala emot sitt land och folk, som dessa tappra irländare ändå är, hoppas jag på att de nu återställer skadan – för vad allt kan inte en äkta ”army engineer” åstadkomma

The Ministry of Defence is delighted this unique statue has been found.”

Sergeant Major Wallace Mehaffey said the statue was found 300 metres from its original position and was badly damaged.

 

2a3d613d3739052e52fade13fd47756e”Friheten är alltid värd att försvara” – gammalt arméordspråk…

Och det är skillnad på folk och slödder…

 

Historier från Florens #4: En sista Konstpaus (text från 24 Juli 2015)

Är jag ängel eller idiot?

– En smula av ingenting.

Jag går gärna och lägger mig naken
med slitna fotsulor och vackra ögon.

Och över sängen får du springa lättfotad
som flickorna i Botticellis ”Våren

– Lars Norén

Innan jag lämnar staden Florens åt sitt öde – för den här gången – tror jag att dess mest hedniske konstnär vore värdig ett inlägg på denna blogg. Han gjorde bara en handfull rent hedniska verk som stått emot de kristnas förföljelse intill våra dagar – alla de 50-60 andra underbara målningar av hans hand som avbildat rent hedniska motiv tvingades han nämligen bränna, och de blev uppeldade och förstörda tillsammans med många av de vackraste statyer, skulpturer, noveller, romaner, kläder och böcker mänskligheten någonsin skådat. All denna meningslösa förstörelse ägde rum redan under renässansen, och den var ett verk av de kristna, naturligtvis.

Förutom en del Mohammedansk förstörelse i våra egna dagar, och den kristne mördaren Behring Breiviks gärningar för fyra år sedan, lär den sk ”Bonfire of Vanities”, 7 Februari 1497 (samma år som Columbus upptäckte amerika) orsakad av den sinnessjuke fanatikern Girolamo Savonarola vara en av de värsta förbrytelser som någonsin ägt rum, och Savonarola mördade för sin del inte bara en hel kultur, han lär personligen ha varit ansvarig för flera tusen människors död också, genom att ha uppmuntrat till en orgie i mord, våld och hat – och ingen led mer av den än just den konstnär jag tänkt skriva lite om, för att höja ert allmänna medvetande och er bildningsnivå, ack ni hedna och ludna !

Kanske anar en del av er att det är Alessandro di Mariano di Vanni Filipepi (1445-1510) som vi nu har att göra med. Han är mera känd under sitt smeknamn, ”den lilla kaggen”, och i den engelsktalande världen har han förresten gett upphov till ett slags frågesport, i stil med frågeleken ”Tjugo Frågor”. Hans hedniska målningar lär vara en av de mest spridda verk mänskligheten alls känner, till och med idag, sådär 505 år efter hans död. Till och med Italienska Euro-mynt i olika valörer bär bilden av hans mest kända verk, liksom otaliga T-tröjor, kassar, reklamtryck, posters och reproduktioner av alla de slag. Datafirman Adobe har använt hans mest berömda bild för ett av sina dataprogram. En hotellbokningskedja använder samma bild och samma ansikte. Såhär ser det ut, förresten:

botticelli-venus-face-2Namnet på konstnären som målade detta borde väl vara allom bekant, eller ?

Anledningen till att vi alls har kvar Sandro Botticellis mästerverk ”Venus Födelse” är att den hängde som väggdekoration i en av familjen Medicis lantvillor, långt utanför Florens, där den kristna mobben härskade. Familjen Medici var ändå de formellt styrande, även under de tre svarta år den religiösa diktaturen varade (1494 – 1497) och det var mycket nära, att Italien – och därmed hela Världen – fallit tillbaka ned i medeltidens mörker för evigt – precis som de kristna ville. Lyckligtvis tog historien en annan väg, och förnuftet segrade. Renässansen vann, och med den humanismen. Den kristna dräggen besegrades, i alla fall för tillfället. Därför har vi nu kvar målningar som denna:

1280px-Sandro_Botticelli_-_La_nascita_di_Venere_-_Google_Art_Project_-_edited

Sandro Filipepi fick namnet Botticelli – ”den lilla kaggen” mest som ett öknamn. Det anspelar också på ”botta” på italienska eller ”butt” på engelska, alltså samma ord som betyder bakdel, rumpa, arsle eller stuss. Botticelli skall nämligen ha varit fikus, eller en äkta ”Florenzer” som det fortfarande heter på tyska, vilket var allmänt känt i stan, ända tills hans sena ålderdom. Och han gifte sig heller aldrig. Han lär själv ha sagt, att bara tanken på bröllop gav honom mardrömmar. 16 November 1502 står det i staden Florens tänkeböcker, att Botticelli blev officiellt anklagad för pederasti. Då var han minst 52 år gammal. Konstforskarnas uppfattning om anklagelserna går i sär – sant är att Botticelli led av dem hela sitt liv och även försvarade sig emot dem med hjälp av sina målningar (se nedan) – men bevisligen gillade han sköna kvinnor, och han avporträtterade särskilt en av dem om och om igen.

images

Här är hon igen – denna gång som 23-åring. Hon är också med som en av de tre dansande Gracerna i målningen ”La Primavera” eller ”Våren” – även känd som ”Venus Triumf”.

Botticelli-primavera_crop_Simonetta

Oftast kallas de tre gracerna Aglaia,(”havsglansen” – precis som Freja heter Mardöll) som ska vara den ständigt givande, Euphrosyne – vars namn betyder den vänligt mottagande – och Thalia – ”överflödet” eller den ständigt återgäldande – men somliga män vill ha dem till att vara två eller fem, eller kanske en – somliga vill ju alltid ”sprida sina gracer” som det heter, medan andra män finner dem alla i en och samma kvinna. Själv har jag nu också en blond Venus i mitt liv, som jag älskar över allt annat, medan andra för länge sedan blivit ratade, av uppenbara orsaker och skäl, men när det gäller favoritmodeller är jag väl mer som Filippino Lippi, den ostyrige munken Filippeios son, som jag berättade om för några inlägg sedan. Avbilda och älska är inte samma sak. För övrigt retades jag lite med någon för ett tag sedan, och sade till henne:

För övrigt vet jag någon som är ännu snyggare än du, fast bara lite… Och hon påminner också mycket om dig….

– ”Jaså!” sa genast någon, med en riktigt kylig underton, på kvinnors vis.

Jag fortsatte retas, och sa ”Jo, hon är blond också, precis som du – och så har jag en nakenbild av henne, ja en där hon är nästan naken, och är på väg att bli insvept i ett rosa badlakan av en annan tjej

– ”Nu räcker det!” sa någon, med mycket bestämd röst. Hur vågar du, hur vågar du komma dragandes med detta idiotiska snusk ! Tror du, ditt eländiga hedna svin, att jag bryr mig om ditt förflutna, eller kanske dina hålldamer !!”

Det var då jag langade fram den här bilden igen:

1280px-Sandro_Botticelli_-_La_nascita_di_Venere_-_Google_Art_Project_-_edited

– ”Ja alltså, hon där i mitten är n-ä-s-t-a-n lika vacker som du, i mina ögon alltså – tycker du inte ? Och så är du förstås lite mer vältränad. Och så har du förstås snyggare vader och höfter…

Det uppstod en sekunds tystnad i rummet. Sedan fick jag en kram, och en mycket intensiv blick till svar. Ni förstår säkert varför – det finns strofer i Hávamál som handlar även om detta, det är allt jag säger.

Botticelli – för att återgå till just honom – höll sig alltså till en och samma modell för nästan alla sina mest berömda och mest hedniska verk, och det var också henne som han hela tiden satte över allt annat, till och med när hon var död. Titta här. Samma ansikte. Nu står hon modell för ”Venus” i ”Venus och Mars” varom mera sedan.

af73b81311126b213d370e5db1d8c8a8

Kristna konsthistoriker har ägnat hela volymer åt att förneka och osynliggöra Botticellis stora kärlek. Om och om och om igen har man förklarat, att det inte var något emellan dem – man har hatat just den kärleken, försökt dödförklara den, låtsas som den inte fanns…Det gjorde även vissa människor i Florens redan på 1400-talet, särskilt då den unga damens släktingar, hennes mor och hennes man – till exempel – eftersom hon faktiskt var gift med en helt annan man – hon blev nämligen bortgift redan som 15-åring (det var ganska vanligt bland adelsdamer på den här tiden) och hon kom faktiskt från Genua – inte fårn Florens. Dessutom var hon rik och berömd – mycket rik och berömd faktiskt och älskad och omtyckt av alla. Hela Florens (som dåförtiden hade ca 100 000 invånare) ansåg att hon var den vackraste av alla – i alla fall ibland dåtidens ”jet set” och adel.  Poeter skrev dikter till hennes ära, där hon jämfördes just med den böljeskumfödda VenusGenua (som jag också besökt) är ju inte för inte en kuststad.

Simonetta Vespucci hette hon – glöm aldrig det namnet – fast hon föddes som ”della Volta” – och visst – det var något elektromagnetiskt över henne – hon tycks ha fått stort inflytande över precis alla i sin omgivning – och trots att katolikerna än idag håller på och osynliggör henne, var hon en av de mest synliga personerna i hela sin generation, hela Europa över. Höjdpunkten kom nog redan 1475, när hon – 22 år gammal – hyllades som ”skönhetens drottning” vid ett stort tornerspel på Piazza Sancta Croce – fortfarande ett av Florens vackraste stad – där Giuliano – Lorenzo ”Il Magnifico” Medicis egen bror bar ett handritat och handmålat banér av just Botticelli, där hon visades som Pallas Athena, vishetens gudinna, med hjälm och allt.

Dessutom förekommer hon också på den här tavlan, ”Pallas och Kentauren” som en del historiker menat skulle vara en politisk allegori för en allians mellan Kungariket Neapel (Kentauren) och Republiken Florens (Gudinnan i Bilden, vars dräkt pryds med Medicis tre guldringar) men som andra tolkat som en bild av förhållandet mellan Manligt och Kvinnligt i tillvaron, om än en något gåtfull sådan. Alla Botticellis konstverk har flera betydelser, dolda meningar, konstnärliga och intellektuella rebusar, som samtiden förstod helt ut men som gått förlorade för en del av oss – även om även turister från Sverige håller med om att salen i Ufficierna, där de visas – nästan gör en berusad, knäsvag och yr vid anblicken av så mycket skönhet på en och samma gång.

Också den lilla tavlan ”Mars och Venus” som finns i London talar förresten just om förhållandet mellan man och kvinna – och alldeles speciellt om förhållandet mellan Sandro och Simonettade två som aldrig fick varandra i verkliga livet, därför att hon var den rikaste och vackraste i hela Florens, och han bara en fattig konstnär… Konstnärer stod inte högt i kurs socialt sett – de var visserligen erkända som hantverkare, ungefär som ovanligt skickliga snickare eller guldsmeder (Botticelli var guldsmed från början, och dessutom var han boktryckare med eget förlag och verkstad – han ägnade minst tjugo år åt utgivning av konstböcker, bland annat än aldrig fullbordad version av ”Divina Commedia”) men även om de kunde vara ledande i borgarklassen, så var de ingenting, nada, niente och noll emot adelns absoluta toppskikt, dit Simonetta hörde. Dessutom var hon också släkt med Amerigo Vespucci – en annan av Amerikas upptäckare, som också var en av Spaniens mest berömda amiraler, och tillika kartograf – om det kan intressera.

20pallas

Någon har sagt att ”Pallas och Kentauren” skulle vara den allra mest gåtfulla av Botticellis hedniska målningar – de som tillkom mellan 1470 och 1476, då Botticelli förlorade Simonetta för alltid, och fram till 1492, då den kristna terrorn började ta över.  Landskapet i bakgrunden sägs vara Neapel-bukten, medan Hillebarden i Pallas hand ser alldeles för stor och tung ut – själv tar jag den som en symbol för Marco, Simonettas frånvarande man, samt släkten Vespucci; som kunde klämma till honom ordentligt, ja till och med mörda honom om det behövdes. Mord i den tidens socitet var vanligt. Bianca Cappello (som också var blond) blev giftmördad, sådär 100 år senare – eftersom hon var ingift i Medici-familjen. En annan av Medicis, Petro di Medici, ströp sin egen hustru till döds med den något originella metoden att lura på henne ett hundkoppel i sängen, och sen hissa upp henne i det tills hon kvävdes. Detta hände 11 Juni 1576, och 1400-talets umgängesvanor var inte så mycket bättre.

800px-Bronzino_-_Eleonora_di_Toledo_col_figlio_Giovanni_-_Google_Art_Project

 Ingift i familjen Medici – avbildad i sin bröllopsklänning, begraven i samma klänning…efter att ha mördats..

Simonettas och Sandros förbindelse var kanske något riskfylld, eftersom den uppenbarligen pågick i flera år. ”Venus Födelse” målade Sandro dock först klar nio år efter Simonettas död, och även om hon är lättklädd eller nästan helnaken på minst tre av hans tavlor, verkar just den bilden bara vara en tavla ur minnet, eller som han ville minnas henne. På ”Pallas och Kentauren” vrider sig den senare nästan i smärta, medan Gudinnan (som är Simonetta ) verkar nästan medlidsam, och kärvänligt stryker honom över kinden, som om hon ville säga ”Det är ok, jag finns ju hos dig. Vi kan fortfarande träffas – och vi kan låtsas inför världen att vi bara är vänner, ingen behöver ju få veta om oss – det vet ju bara vi två, eller hur ?” Eller – visar hon vänlighet och kärlek emot honom, också när han förtjänar det som allra minst ? Kristna tolkare ska ha sagt, att Pallas står för intellektet, medan Kentauren är begäret, och den råa sexualiteten.  Själv tror jag Botticellis syn på sex var en annan, och avsevärt frigjordare, liksom hos de flesta i hans samtid.

Det syns rätt tydligt på den här bilden:

1920px-Venus_and_Mars

Venus ligger där i en vacker, halvgenomskinlig klänning eller kanske ett elegant nattlinne, med sina allra vackraste smycken. Ett av dem – bröstsmycket – är en blomma i Lapis Lazuli – halvädelstenen som bara finns i Afghanistans berg, och som importerades därifrån redan på faraonernas tid – som guldsmed var också Botticelli noga med detaljer. Hennes hår är välfriserat, in i minsta detalj. Hon behöver inte kamma eller styla sig själv – rik och berömd som hon är; kan andra göra det åt henne. På hennes läppar lyser ett segervisst leende, och det råder ingen tvekan om vem som är den starkare i det här förhållandet. Mars är fullständigt bedövad, ja medvetslös, totalt utslagen och knock out. Runt hans huvud svävar – om man tittar efter – en getingsvärm – Vespucci – på Italienska. Tydligare kan det inte sägas, eller hur ?

Fyra små lurviga troll – eller smådjävlar – leker med Mars rustning, som han för en gångs skull tagit av sig. Han litar uppenbarligen totalt på sin Venus – inför henne kan han vara vapenlös, vilket han aldrig är i vanliga fall, och kanske känns det också skönt och naturligt att vara naken i hennes sällskap. Han kan sova ostört, vila hos henne utan att någon bryr sig. Från hans ena finger hänger något som konsthistoriker säger skall vara en flöjt, vilket tyder på att Mars har blivit ordentligt ”flöjtad” på italienska eller blåst skulle vi säga på svenska. (Jfr det tyska slippriga uttrycket ”blaskonzert” eller ”jemand blasen” som betyder något helt annat – kanske är det vad Venus just nu har i sinnet, eller vad hon tänker på ?)

Konsthistoriker har också anmärkt, att en annan detalj – frukten, som smådjäveln längst ned i högra hörnet döljer i sin vänstra hand (Varför är Mars bröstharnesk av grå plåt, helt utan utsmyckningar, när hjälm och lans är blånerade och förgyllda – var det bara något som Botticiellis gesäller – han hade en hel verkstad med medhjälpare för varje tavla – glömde bort, eller ?) skall vara en spikklubba (datura stramonium).  Växten innehåller Skopolamin, som för det första är ett narkotiskt preparat som kan framkalla medvetslöshet och starka muskelkramper – under 1400-talet användes det både som afrodisiaka och abortmedel – vilket ger en ganska illavarslande bild av Venus och Mars förhållande, eller vad de äckliga små djävlarna (som kanske symboliserar omvärlden, eller människorna runt kärleksparet) håller på med.

För övrigt är spikklubba en av ingredienserna i häxors traditionella flygsalva, vilket är ett rent djävla ”fornsederi” och inget anständiga människor eller unga älskande ska hålla på med. Inte gamla älskande heller förresten – den terapeutiska marginalen, eller mellanrummet mellan effekt och förgiftning är väldigt liten – men Botticellis tavla handlar helt uppenbart om en kärlek som är hotad, eller som inte är erkänd – trots att Venus och Mars verkar trivas mycket bra ihop, och ser så trygga ut tillsammans. Omvärlden hotar dem. Man vill dem illa, man försöker skada dem och hålla dem åtskilda. Kanske är det vad han försökt säga med sin tavla.

Särskilt en detalj – smådjävulen som håller på att ”blåsa revelj” i Mars öra – är intressant. Detta kan vara ett exempel på ”Ohrenblaserei” som man säger i sydliga länder, eller att ”tuta i luren” om folk. Ryktesspridning med andra ord, ont förtal – skvaller. Kanske skvaller om fru Venus ? Vi vet inte, men det är en möjlig tolkning. Mars verkar döv och blind för det mesta – han bryr sig synbarligen inte alls om skvallret, som de otäcka djävlarna sprider ut. En av Botticellis andra målningar heter just ”Förtalet” och den skall jag återkomma till här nedan.

Och för övrigt – vad betyder det, att bara Venus är vaken på tavlan ? Hon verkar inte ”se” eller varsebli smådjävlarna, som kryper och kravlar och stör och tutar och bär sig åt – hennes blick är antingen bara riktad på Mars, eller också ut ur tavlan, åt ett annat håll. Finns Mars bara i hennes föreställningar om den ideale mannen/älskaren och hur han borde se ut enligt henne (Mars verkar lite för vek och sötaktig, han är mest tillkommen efter de Florentinska David-statyer jag nämnt i ett annat inlägg) och är hon i själva verket ensam på bilden ?

En del konsthistoriker har tolkat bilden så.

Man har påpekat, att bilden kan ha suttit på en ”cassone” eller brudkista (ordet har givit upphov till svenskans ”kassun”) i vilken Florentinska damer under 1400-talet förvarade den dyrbara bröllopsklänningen – som sällan var vit – nattsärkar och privata brev. I så fall kanske bilden bara handlar om en adelsdam, som drömmer sig bort från vardagen, halvliggande i sitt palats, och som i sin fantasi ser Mars och allt det andra. Men varför då alla direkta referenser till Vespuccis, som getingsvärmen, och så detta med spikklubban ? En sådan brudkista vore nog mer än lovligt ”vågad” även för 1400-talets publik, och den skulle nog vara ganska svårsåld i dåtidens Florens. Inget någon skulle ha i sina privata gemak, om de inte ville stöta sig med de styrande i staden.

Natten mellan den 26 – 27 april 1476 dog plötsligt Simonetta Vespucci, med den påstådda orsaken lungsot. Tuberkulos är annars en hemsk, allt förtärande sjukdom, och den borde alla redan ha märkt på henne långt tidigar, inte minst eftersom hon var en firad skönhetsdrottning, och stod modell för många fler konstnärer än enbart Sandro Botticelli. Blev hon förgiftad ? Dog hon plötsligt, knall och fall, innan hon ens hann bli 24 – och i så fall av vad ?? Hennes grav, i kyrkan Ognissanti, har mig veterligt aldrig blivit undersökt och öppnad, trots att man gjort så med Medicéernas gravar i San Lorenzo, till exempel.

Sandro Botticelli, för sin del – ska omedelbart efter hennes död ha målat den här tavlan:

800px-Sandro_Botticelli_025

Tavlan heter kort och gott ”Förtvivlan” och skildrar en man utanför en kyrkport, som mycket påminner om Ognisantis. Enligt legenden ska Sandros egen reaktion ha varit än mer våldsam. Han ska ha rivit sönder sina kläder, och offentligt ha kastat sig ned på Simonettas grav; samt vägrat gå därifrån, när kyrkan stängde. Han vägrade äta, han vägrade dricka. Sådant uppträdande måste ha framstått som ytterst störande, ja opassande – man kan ju tänka sig vad Simonettas man Marco – som fortfarande var i livet – eller hennes släktingar – tyckte om detta. Sandro Botticelli skall också ha blivit bortsläpad från Simonetta Vespuccis grav med våld, samt inspärrad i klostret San Marco, där Savonarola – den fanatiske Dominikanermunken – härskade. Man tvingade honom att bikta sig. Dominikanerna stod också bakom inkvisitionen, Katolska Kyrkans genom tiderna mest fruktade domstol. Botticelli tvangs förstås om och om igen försäkra att det inte varit något mellan honom och Simonetta Vespucci alls – och hädanefter skulle han bara få måla Madonnor och andra kristna motiv.

Han blev sig aldrig mera lik. All glädje i hans konst försvann.

Konsthistoriker av alla sorter, i alla länder är helt ense om att Botticelli måste genomgått en allvarlig kris, liknande hjärntvätt, och hans senare bilder liknar paradoxalt nog 1300-tals målningar, gjorda i en stil som de kristna fanatikerna gillade. Under Savonarola var dans och musik förbjudet. Hednisk litteratur var förbjudet – knappt några andra böcker än bibeln tilläts. Kvinnor fick inte gå ut med håret obetäckt, eller ens visa sitt hår – som på Botticellis tidigare målningar. Firande av födelsedagar var förbjudet. Bärande av kläder i fel färg var förbjudet – inget annat än tjockt ylle, grått, vitt eller svart var tillåtet. Allt annat var syndigt, förkastligt och fel – och medförde antingen spöstraff och böter i det här livet – samt helvetet efter döden. Inte undra på att Botticelli blev dyster till sinnes.

Precis när de kristna höll på att gripa makten – genom en rasande mobb – målade han den här tavlan – den sista av hans ”hedniska” bilder:

Botticelli_Calumny_of_Apelles_1485

 Tavlan skall handla om den grekiske målaren Apelles, som förs inför Kung Midas – en härskare med åsneöron – medan en verklig Skitstövel, som symboliserar Hatet, frambär sina groteska, påhittade anklagelser.

BotticelliCalumnyI

Två kvinnor, Dumheten och Misstanken viskar i Kungen-makthavarens öron. Tre andra kvinnor, Bedrägeri (pyntad i lysande rött) Förräderi ( i oskuldsfullt blått) och Skvaller (som springer omkring och drar förräderiet i håret) släpar in konstnären, vars händer är sammanbundna. Han får inte ens försvara sig. Dessutom är han naken, och får inte se de löjeväckande ”bevis” som Hatet med sin brandfackla som bäst lägger fram.

Bakom detta tvivelaktiga sällskap står Visheten – en Odens-liknande gammal man i kåpa, som är den ende i hela rummet som kan se den nakna Sanningen som i form av ”Venus” (från Botticellis egen ”Venus födelse”) står ensam och avklädd för sig själv, längst ut till höger och bild. En del konstkritiker har velat se homosex-anklagelserna emot Botticelli i denna bild, men den kan nog snarare handla om stämningen i hela Florens i början på 1490-talet, när det hela höll på att gå över styr..

 Sandro Botticelli-449622

Titta på den här bilden. Det är en detalj ur ”Lucretias historia” som Botticelli och hans medhjälpare ska ha målat någon gång under det sena 1490-talet. Motivet påstås som vanligt vid den här tiden vara antikt eller historiskt, men Botticelli skildrar sin egen vardag, och vad som faktiskt pågick runt omkring honom, i staden han levde i. En kvinna kommer ut på gatan ur sitt hus, men har på sig kläder i fel färg, och har dessutom ingen slöja på sig. Genast kommer en kristen legoknekt med en dolk i handen, och vi kan alla förstå vad som kommer att hända med kvinnan… Minst 30 000 personer – de flesta kvinnor – lär ha dött under Savonarolas förföljelser. Somliga historiker säger att det var betydligt fler, andra förnekar och osynliggör som vanligt.

Se här !

800px-Lucretia_detail

Kvinnans anhöriga skriker, gråter och beklagar sig – men det hjälper förstås inte ! Hon är praktiskt taget död – det historiska motivet handlar om våldtäkt – och i sex-sju års tid målade Botticelli – han som hade varit den gladaste av människor och den kärleksfullaste av Hedningar, med sina hyllningar till Venus och livet – bara sådana här tavlor…

botticelli-three-miracles-saint-zenobius-NG3919-fm

Många gånger målar han städer och torg som är ödsliga och tomma. Fönster och dörrar står tillbommade. Gestalter i långa kåpor – mest präster och soldater – virvlar runt, som i ultrarapid, som i en dålig film. Under ett krucifix ligger några ädlingar på gatan och spyr ut djävlar. På ett torg i staden ligger två ruttnande lik i öppna kistor. Ett annat färskare lik – med uppbunden haka – det var en ung man i sina bästa år – har just dött, och med stor åskådlighet skildras hur förbipasserande nästan kräks av den fräna likstanken. Pesten har kommit till Florens, och det skedde också i verkligheten. Botticelli målade bara vad han såg med egna ögon, och hur det blev för honom och alla andra, när de kristna tog över i stan.

Three-Miracles-of-St-Zenobius-(detail)-large

Till slut vaknade folk ur den långa mardömmen. Savonarolas kristna sekt förbjöds – och Borgia-Påven Alexander VI bannlyste honom faktiskt – eftersom alla dessa medeltida fasoner inte gärna kunde få fortsätta längre. Savonarola brändes till sist på bål tillsammans med två av sina mest fanatiska anhängarna, mitt på Piazza della Signoria – själva Gamla Stans Stortorg – i Florens. Det såg ut såhär:

Hanging_and_burning_of_Girolamo_Savonarola_in_Florence

Botticelli hade under tiden blivit gammal, fattig och sjuk. Ingen ville ju veta av hans tavlor längre, och förutom några helgonbilder, sålde han dåligt. Boktryckeriet gick i konkurs, för i kristna länder och i fundamentalistiska diktaturer lönar det ju sig inte att försöka publicera böcker. Man har till och med sagt, att perspektivförskjutningarna i en del senare målningar berodde på synfel, eller att han började lida av förlamningar, reumatism och värk, fast han inte var mer än 55-56 år gammal. Tiden han hade suttit inspärrad i Savonarolas kloster hade knäckt honom. Hans hälsa var förstörd. Han målade den här bilden av Lucifer, det kristna monstret, i färd med att äta upp hela världen:

Inferno,-Canto-XXXIV-(detail)-1480s-largeBara en gång till spände Sandro Botticelli musklerna på allvar, och lyckades få till en verkligt glad eller innerlig bild, ungefär som i hans tidigare hedniska konst – den som bara finns kvar i fem-sex verk, men som nästan helt förstördes på Savonarolas många bokbål och helvetes-eldar.

800px-Boticelli_-_Mystische_Geburt

”Den mystiska födelsen” från 1501 – Botticelli levde 9 år till – men slutade måla efter den här bilden – har visserligen ett kristet motiv i mitten, och så änglapar som kramas längst ned – samt en ringdans i himlen helt och hållet bestående av kvinnliga änglar med Simonetta Vespuccis flygande lockar och ansikte. Man talar om Botticellis bekantskap med filosofer, och hans intresse för nyplatonism. Men ändå – hans kärlek till Simonetta, kärleken som alla andra hatade, kärleken som alla försökte förbjuda och förhindra – var lika stark ändå.

Hans sista önskan lär ha varit att få begravas vid hennes fötter, så att de skulle kunna vara tillsammans i nästa värld – precis som på bilden av ”Venus och Mars”. Så blev det också.

Och över Savonarolas gravsten – som jag spottat och stampat på, i rent förakt – dansar Florentinarna idag en glad vals. Liksom Botticellis änglar. Jag har själv sett det, jag har själv stått där, jag har själv fotograferat det med egna ögon. Kärleken övervinner allt. Till och med kristendomens hemska pest, svärmödrar, omgivningar, skvaller, förtal, falska vänner och tusen försakelser. Den är Hednisk till sin natur, liksom själva livet – därför kan den aldrig besegras, trots alla de, som vill förgöra den..

DSCF0041

Sam Flegal tolkar Havamal… (inlägg från 24 maj 2016)

”Mer ska mer ha, sade bonden om ölet” lyder ett svenskt ordspråk. Och för er som inte fått nog av den Moderna Asatrons poesi, vill jag bara erinra om den glade konstnären Sam Flegal borta i USA, och hans crowd-fundade Hávamálsprojekt. Han vill göra en illustrerad version av diktverket nämligen, och hittills lär han ha åstadkommit över 40 tuschteckningar. Jag har skrivit om hans konst tidigare i den här bloggen, och även publicerat ett par exempel, vilket jag tycker mig kunna göra då det ju blir svårt att kommentera konstverk utan att visa dem, eller åtminstone ge en länk eller två så att alla kan få skapa sig en egen uppfattning, för konstens och yttrandefrihetens skull.

Så sant som det är sagt – eller sjunget och drucket ?

Sam Flegal använder sig av den så kallade Bellows-upplagan, efter en Henry Adams Bellows som översatte Eddan till engelska år 1935, och som sedan dess räknats som en klassisk översättning till det språket, även om jag för min del rätt ofta föredrar WH Audens, som är mer poetisk – till skillnad från vår egen klassiska svenska översättning av Erik Brate, är nämligen Bellows lite väl oprecis och översätter väldigt prosaiskt, eller inte så nära textens ursprungliga ordalydelse och betydelse, vilket är synd.

Idag kan alla som kan läsa Norröna, eller har tillräcklig kunskap om de nordiska språken ladda ned Gudni Jonssons transkription till Isländska, som räknas som den mest fullständiga uppteckning som någonsin gjorts av Hávamál i original. Ifall man är kunnig nog, kan man också kommentera, utvärdera och jämföra olika översättningar, vilket underlättar förståelsen av verket – också på ett andligt, och inte bara språkligt eller historiskt-kulturellt plan, och det förvånar mig storligen, att en del människor – inte minst här i Norden och Sverige – aldrig tagit sig tid nog att läsa Hávamál som den verkligen ska läsas när så många andra människor i helt andra delar av Världen faktiskt känner sig inspirerade av kvädet !

Här nedan skall jag göra en del jämförelser med min egen översättning, som inte blivit utgiven ännu, men som kommer att publiceras som ”motupplaga” till en viss Lönnroths version, så snart det blir dags för den saken. Först en av Hávamáls ”Ölverser” som behandlar Odens jakt efter det första ölet, och hur han ensam gjorde sig förtrogen med det – så att vi människor slipper att göra oss själva onyktra och bära oss åt – Oden har redan gjort det åt oss, och talar av egen erfarenhet, när han varnar oss för rusmedel, (se i 11-13:e strofen )ty…

tumblr_o4uv8cVDLI1uq4wbgo1_1280

Bellows räknar Hávamáls strofer på annat sätt – ett misstag många översättare gjort, men i 105:e strofen står det riktigt nog:

   Gunnlöð mér of gaf gullnum stóli á / drykk ins dýra mjaðar; /ill iðgjöld / lét ek hana eftir hafa/ síns ins heila hugar,/ síns ins svára sefa.

I min egen version blir detta:

Gunnlöd mig gav på guldstolen / en dryck av det dyrbara mjödet/ Illa återgäld /lät jag henne efteråt få / för hennes heliga hug/ för hennes svåra sorg.

Den första strofraden, inklusive ”gullnum stoli á” torde vara ganska lätt att begripa, och det står att mjödet var dyrbart, inte att det var ”marvellous” eller underbart i och för sig. Formen ”Sins ins” som återkommer i inledningen på de två sista strofraderna är dativ, alltså ”hennes” på modern svenska, och även om ”heila Hugar” också kan översättas ”hela Hug” eller hennes hela sinne, det vill säga jättinnan Gunnlöd – som väl också kan tänkas vara ett annat namn på Gerd, moder jord, mjödets och det godas förvalterska, gav sig åt Oden helt och fullt, utan ånger, utan baktankar, helt oreserverat; men för Asarnas och människornas skull måste han föra hem Mjödet till Valhall, så att Jättar och troll inte kunde komma åt det – Hávamál betonar också i sina sista slutstrofer, att kunskapen och det bästa i livet inte kan delas med alla, eller de som ingenting vill och ingenting kan förstå i alla fall, utan i sin okunskap bara förstör det finaste livet har, likt okunniga ”fornsedare” och annan tvåbent boskap.. Andra engelska översättare har skrivit att Gunnlöd skulle vara ”bold and passionate” – ”modig och passionerad” alltså, men det här är översättningar som leder tanken helt fel, och som använder en kvinnosyn och uttryck som inte alls finns i originalet. Det står inte ett enda ord om någon särskild utlevelse eller ”mod” från Gunnlöds sida, utan bara att hon var ärlig, ”helhjärtad” och utan svek.

doeplergunnlododinOdens möte med Gunnlöd, som det skildrades av den tyske konstnären Emil Doeppler på 1800-talet. Jämför med scenen ovan.

Det står inte alls, att Gunnlöds hjärta skulle varit ”heroiskt” eller att hennes ”ande” – spirit – skulle ha varit ”sårig”.  ”Spirit” är ett helt igenom kristet ord som inte finns i Eddan eller Asatron, lika lite som föreställningen om en ”själ” – Alla har en Hug och en Hamn, således TVÅ själar, eller med en mycket exaktare fras intellekt, respektive känslor. Oden ångrar mycket väl sin mjödstöld, eller att han svek Gunnlöd på det känslomässiga planet, men intellektuellt vet han, att mjödet måste räddas ändå. Så förvandlade han sig till en stor örn, och flög stinn hem av mjöd till Valhalls port, medan Suttung, ”den besuttne” eller Gunnlöds man också förvandlade sig till en örn, och satte efter honom.

220px-Processed_SAM_mjodr

Oden – som flyger först – och Suttung i Örnhamn enligt Loptsons Edda från 1600-talet. Lite av mjödet for i hastigheten ur Oden baktill, och det blev ”fornsedares” och Skithus-poeters lott…

Nu menar jag inte det här som någon kritik emot konstnären (vars verk jag tycker mycket om och uppskattar) men däremot emot Bellows översättning. Något översättare i alla tider måste akta sig för, är att ändra värderingar, åsikter och ”tonfall” eller ordval som finns i originalet, bara för att det skall vara ”Politiskt Korrekt” eller därför att ”läsarna tycker annorlunda idag” eller något annat sådant. Håller man på på det befängda viset är man för det första inkorrekt, för det andra en dålig översättare, och sysslar även med dålig vetenskap – eftersom en del översättare – typ Lars Lönnroth med sin ”mannar all herliga mannast” översatt som ”pojkvasker” inte bara missar innebörden väldigt grovt, utan också förvanskar originalet. Ett slags halvtaskig PK-Edda, med andra ord, eller en förflackning, som vuxna människor helst vill slippa.

Låt oss ta en annan – och mycket simplare – strof ur Bellows, suveränt illustrerad av Sam Flegal, som enligt min enkla uppfattning fångat innebörden bra och tydligt nog. Här handlar det inte om någon mytisk text, men enkla och nästan prosaiska goda råd och allmän livsvisdom, som vi ska se…

tumblr_o4fzfmBIBP1uq4wbgo1_1280I original heter detta:

I vindi skal við höggva/,veðri á sjó róa/,myrkri við man spjalla/,mörg eru dags augu/;á skip skal skriðar orka/,en á skjöld til hlífar/,mæki höggs,/en mey til kossa.

Och i min översättning – som jag av andliga skäl vill ha så noggrann som möjligtutan betydelsemässiga förändringar, så blir detta:

”I vind ska du timmer hugga / i medvind segla / och i mörker med möar nojsa / Många är dagens ögon / Ett skepp ska orka skrida. / Man har skölden till skydd / svärd till hugg / och kvinnan till kyssar…”

”Vidh” är egentligen ved, men också ”skog” som i Mirkvidhi, den mörka skogen. Här översätter jag timmer, för tydlighetens skull. I nästa strofrad står mycket riktigt ”roa” som ordagrannt är ro, men också ”färdas” i allmänhet – jag har bytt ut det emot segla, vilket är en något fri översättning, men en lättbegriplig. ”Spjall” är prat, samtal – och moderna islänningar använder detta ord för ”chatta” i sociala media – vi kan också minnas Eddakvädet Forspjallsljod, till exempel – om vi är visa nog att komma ihåg dess innehåll. Jag har spelat viss nutida svensk musik, inspirerad av just det kvädet för er, och då borde ni faktiskt begripa.. De två strofraderna ”Många är dagens ögon” och ”Skeppet ska orka skrida” (här har jag behållit det ursprungliga ordet i texten) är egentligen isländska ordspråk, som är varandras motsatser, så att säga. ”Dagen har många ögon” kan tydas till en uppmaning att vara försiktig och hålla sig stilla, men skeppet som ska duga till att segla, är det rakt omvända. Oden ger oss rådet att smida, medan jäntan är varm, och antyder att den som vågar, vinner – medan försiktighet eller list i kärlek också är en bra egenskap. ”Hlifar” är också bål, liv, kropp – men här gör jag en fri översättning – och slutet kan ni ändå inse.

Sammantaget – som man förstår – konstaterar Hávamáls skapare att allt har sin tid, och att allt, som ska bli bra gjort och hålla, måste göras i det rätta ögonblicket.

Vi lever än i Frejas månad, några dagar – och nu går jag att söka mina Husfrejor.

Att läsa Hávamál är att inte låta sig förblindas av nutidens eller nittonhundratalets hastigt förbiflimrande skuggor. Det är att lyssna på texten och försöka begripa vad som sägs, när den Gamle vise Thulen berättar om sitt liv, och allt han hört och sett – bland annat..

En mästare besöker Stockholm – Mark Bodé är i stan… (30 Aug 2016)

Jag vet inte längre varför eller hur det kom sig, men alltsedan mina tidigare tonår under 1970-talet, gillade jag undergroundkonst, alternativa serietidningar och annat sådant. Det gör jag i och för sig fortfarande, men kanhända i mindre doser eller mindre omfattning än förr. Två av de tecknare som följt mig genom åren, däremot; är Vaughn Bodé (1941-1973) och hans son Mark Bodé, sådär ett år äldre än mig och fortfarande i allra högsta grad verksam konstnär. Han är tecknare, målare, professionell tatuerare och grafitti-konstnär, känd från nästan varenda kontinent på Jordklotet och har väl snart besökt varenda land och stat som tänkas kan, utom möjligen länder som Nordkorea, Burma och Vitryssland.

14079648_10153935580559065_1916161849304458579_n

Mästaren själv och ett ”Work in Progress”

Följaktligen är det bara rätt och riktigt och på alla sätt passande att han nu – till slut ! – besöker Stockholm, Sverige också, och det har han gjort med besked i helgen, dels genom en utställning på Seriegalleriet, St Paulsgatan, Södermalm och dels genom en tio timmars arbets-session inför publik i Snösätra Grafitti Hall of Fame (ett gammalt industriområde, adress Rågsved) där hans – och den svenska grafitti-elitens verk till far och son Bodés ära nu kan beskådas. Dessutom kommer han medverka i något som heter All-in Body Art (mindre intressant för min del) vilket är tänkt att gå av stapeln 2-4 September, även om jag än så länge inte vet något om lokalen och platsen för det hela.

Jag kanske borde börja från början och förklara kulturfenomenet Bodé genom att börja i 50-talets USA där Vaughn växte upp – antagligen hos tyskättade föräldrar och senare hos en morbror, men det gör jag inte. Istället blir det här ett exempel på ”Gonzo Journalism” eller mina egna bloggar, precis som vanligt. Dagen då jag ger mig av till Södermalm, inte mera en arbetarstadsdel, utan en trendig stadsdel för hipsters etc är en solig lördag, varm och härlig som i Californien, eller som i San Francisco, kanske den mest Europeiska eller internationella bland USA:s storstäder, och självklart den stad där Mark Bodé annars bor.

Gatorna är överfulla, och hela stan är fylld av ortsbor och turister. Alla tycks njuta av solen, och vad som kan vara den sista helgen på det som varit en lång och vilsam sommar; men själv är jag hungrig och känner mig därför rastlös. Därför uppsöker jag inte Seriegalleriet med en gång, trots lördagens vernissage och alltihop. Jag går in på ett alldeles för trendigt fik med alldeles för ny inredning, vars alldeles för trevliga personal försöker alldeles för hårt att ge intryck av att deras café funnits här i evigheter, och ändå är hela inredningen, med bardisk och allt, bara ditfraktad sedan i maj. Jag beställer en toast med falukorv – en maträtt som ger intryck av att vara genuin och lite arbetarklass – ska det vara ”Söder” så ska det, men finner – när det trevliga äldre bögparet bakom disken äntligen blir klara med min beställning – att hela anrättningen – som bara kostar 40 SEK – inte är mycket större än en tjuga eller en Dollarsedel. Den smakar åtminstone Falukorv på riktigt, och jag tänker på någon i den korvens ursprungsort vars läppar också smakade så, fast utan Slotts senap. Så vredgas jag över mitt kaffe – man kan inte få en hygglig kopp här under 70 SEK, beslutar att återigen glömma denna någon, gå på den där vernissagen och tänker på vad Cheech Wizard – en av Vaughns figurer, som Mark ärvt – skulle sagt om vilket slag av läppar det gällde. Upptill eller nedtill ? Bak eller Fram ?

Whatever” men Tor – guden Tor, Asa-tor själv står staty på Mariatorget, alldeles runt hörnet till den lilla lokal där vi nu befinner oss – och den visar sig vara ovanligt välbesökt !

14063780_10153939210339065_4498293706858109643_n

En lång kö sträcker sig ut på gatan, fastän det hela började för tre timmar sen vid min ankomst, och därinne är det ännu trängre. Själv hade jag trott att det bara var de verkliga konnässörerna eller möjligen serienördarna som skulle hitta hit, men det säljs T-shirts utanför – mot kontanter eller Swish – vårt nyaste betalningsmedel, för dem som inte vill ta ut det in natura – och Mark Bodé själv sitter inne vid ett litet bord bredvid kassan och signerar just nu de nyinköpta tröjorna av hjärtans lust, samtidigt som han med söker och van hand ritar små ödlor på dem med filtpenna. Han har mycket att göra – det är ett som är säkert – för strömmen av besökare sinar aldrig, och förutom originalkonstverk för det facila priset av 3000 – 12000 SEK kan man se en hel rad intressanta skisser i blyerts, som visade hur Vaughns numera klassiska teckningar kom till. Jag märker att de flesta besökare är minst en generation – eller till och med två generationer eller tre-fyra årtionden yngre än jag. De flesta verkar vara insatta i det här med grafitti, street art och liknande prylar – det är inte jag – jag är bara en gammal hedning med breda intressen, och ett rikt förflutet, så jag utbrister stilla ”Oo var Dish” (referensen förstås av de invigda) och beslutar mig – likt Cheech Wizard och även Cobalt 60 – varom mera sedan – att inte störa en hårt arbetande konstnär som jag bara känner lite grann på Facebook, för det här är äkta hantverk, en roadshow och hårt arbete – cirkus Bodé är nu i stan – och därmed förbli anonym, min vana trogen.

Vi kanske ska ta det här med ödlorna, grodorna och brudarna först – och detta med Vaugn Bodés liv – innan jag ger mig in på att försöka förklara Cheech Wizard, och dennes konceptuella framtoning, så långt det nu är möjligt. Mark Bodé gör det i alla händelser bättre själv, och jag är inte den som stjäl andras åska (Torstroende som jag är !) eller någon som bryter emot copyright. Om jag ”lånar” en hel rad privata foton, teckningar och annat just nu, är de därför att de för det första kommer från internet och därmed public domain, och för det andra därför att jag har det vällovliga syftet och ädla ändamålet att skriva en recension som varken Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet eller något annat exempel på mainstream media någonsin kommer publicera, för här i landet kommer Vaughn & Mark Bodé nog att förbli underground ett tag till, tror jag – fast deras fans är många, många fler än vad jag själv insåg…

14192160_10153942251704065_4505462042111107547_nTypiska ödlor i Bodé-stil – här som grafitti…

Marks far Vaughn började som kommersiell – och oerhört produktiv – illustratör på universitetet, och illustrerade därefter allting – barnböcker, science fiction, 60-talets alternativa press – East Village Other och andra – liksom massor av underground-serier. Han nådde ett visst mått av berömmelse på 1970-talet, och var alltid något av en ”andlig sökare” eller i hög grad en man av det 1960-tal han kom ifrån, samtidigt som han nog aldrig hade känt sig hemma i 1950-talet. Han genomlevde en kort period i Amerikanska Armén – vilket syns – men slutade som en självutnämnd ”Cartoon Messiah” eller ett slags Guru och predikant, kan man säga, som i tecknad form lade fram vad han ville säga om tillvaron och Världen – och förutom det faktum att han faktiskt – enligt honom själv – såg ”gud” eller det vi kan kalla skaparen minst fyra gånger (även om det nog inte var Jahve eller den kristne guden – Vaugnh Bodés andliga sökande var mer omfattande än så) innan han också – som otroligt teknikintresserad – en dag tog sig före att uppfinna en apparat som stängde av syretillförseln till hans egen luftstrupe, men det var bara det att apparaten tyvärr gick i baklås, och så dog han, vid 33 års ålder.  Kvar fanns hans son, som var 9 år gammal.

Det där med fäder är inte lätt, märker jag. När min egen far dog – på ett badrumsgolv och av en massiv hjärtattack – var jag visserligen vuxen, men ensam om att ta hand om honom och försöka få igång syreförsörjningen till hans hjärna igen. Tyvärr är det nu så att hjärtan som bokstavligt talat brister och går sönder inte kan lagas, inte ens av gudarna, men det finns värre och betydligt otrevligare sätt att dö på än i armarna på sin ende son, hursomhelst. Och lika sant är att vi nog alltid bär med oss våra fäder inom oss, på ont eller på gott, oavsett om vi haft en god eller dålig relation till dem, medan de ännu levde. Den längsta tid jag haft ett totalt avbrott i relationen till min egen far var nog sådär 14 månader, då vi överhuvudtaget inte talade med varandra eller ens låtsade om varandras existens – men när vi frivilligt gjorde slut på uppehållet, var vi lika nära vänner som förr, och började samtala, precis där vi slutat.

Vaughn Bodés privata fantasivärldar – som i sinom tid skulle ge upphov till mycket av den senare grafitti-konsten – var inte så barnsliga, som en del kritiker fått för sig. I själva verket rymde hans alster – likaväl som Marks ! – en hel del av realistisk teckning, men i en egen stil – se tornen på ”Stockholmstavlan” överst i detta inlägg, så förstår ni bättre.

 780c3837d8f46e3c85ef472e97219c82Bodé-ödlor – nu som 3-dimensionell skulptur – finns i vilka färgvarianter som helst (även i brons eller regnbågsfärgad, för de som så önskar)

Ödlorna – Vaughns mest spridda skapelser – är nog en elak karikatyr på genomsnitts-amerikaner, eller i varje fall amerikanska män, skulle jag tro. Kanhända sådana som röstar på Donald Trump, för att nu vara lite ”samhällstillvänd”. De är hyperaggressiva, nervösa, skjutglada och tycks styras helt av det vi kallar ”Reptilhjärnan” eller R-komplexet, dvs det limbiska systemet och ryggmärgen, och de förfaller ständigt till rena, basala drifter eller ”känslotänkande” trots att de också är teknik-frälsta, och påfallande ofta lyckas bygga avancerade konstruktioner, som rymdskepp, gigantiska städer eller olika sorters ytterligt destruktiva vapensystem, vilket är dessa ödlors största fördel och hela raison d´etré.  Jag är ingen expert på deras biologi (trots många förklarande skisser från Mark) men de är antagligen ett slags högt utvecklade, tvåbenta Ankylosaurier, eller något. Åtminstone har de alltid anknäbb.

bode08

Brudarna” (ja, i det amerikanska originalet står just ”broads” trots att ordet i sig inte är politiskt korrekt i vissa kretsar ) är ett slags rara, drömska och – för ödlorna – allmänt oåtkomliga varelser, som är självförsörjande – och självtillräckliga, på gränsen till självupptagenhet – helt utan någon materiell eller teknisk kultur överhuvudtaget – i princip befinner de sig på stenålders-nivå (de har inte ens några kläder) – vars attityd till livet mest är att acceptera precis allt, och ta det hela som det kommer; vilket ibland kan vara synnerligen oklokt, inte minst när man ska dela livsrum och hemplanet med en hop aggressiva, hormon-stinna ödlor. Till sist uppfann Vaughn Bodé också ett släkte av talande, intelligenta grodor – inte mycket bättre än ödlorna, moraliskt sett, men mer inriktade på egen vinning, girighet, ha-begär snarare än ren erövrar-instinkt – möjligen var de ett litet stycke dummare än ödlorna och därför inte lika lyckosamma, och dessutom befolkades hans olika universa av hoptals med fabeldjur eller fabelaktiga människor förutom det.

22ee468e7c71fb7229d2045dcaa7d553

Cheech Wizard, till exempel, är en underlig figur klädd i en kondom-liknande trollkarlshatt, som ständigt är vilt amoralisk (snarare än blott och bart omoralisk) och fräck i käften. Ingen vet egentligen om han är fågel eller fisk eller vad slags varelse han egentligen är, för alla som sett hans ansikte blir omedelbart blinda eller dör en plötslig död. Någon särskild magi kan han inte heller, utom det fruktade ”tidsförskjutnings-tricket” eftersom han blev relegerad från SU eller Sorceror’s Univerrsity, liknande det Syracuse University där Vaughn Bodé själv gick. För övrigt skulle nog Cheech relegeras från Stockholms Universitet eller vilket lärosäte som helst, utom möjligen LHS eller Livets Hårda Skola – han tillbringar sina dagar med Miss Berlinda Bump (som jag också känner – jag är närmast buk-svåger med Cheech, så det så !) och massor av ölflaskor, och när någon av hans ödle-följare besöker honom, svarar han med att sparka dem hårt hårt hårt mellan benen, medan han säger: ”Observe, you runty backstabber, how each moment seems like hours, what a flood of sensations you is havin‘” – och detta är Tidsförskjutnings-tricket – det enda trolleri-trick Cheech i själva verket kan – men han behärskar det till fulländning.

Cheech_Obama

En ordentlig kukspark pryder alltid upp ! Skitstövlar skall ha stryk !!

Mark har förklarat Cheech som faderns alter ego, och budskapet i det hela är nog att vi alla har sidor av vår personlighet som är mindre behagliga – levde vi som Cheech Wizard faktiskt gör i sin fabelvärld, skulle vi nog vara arresterade inom tjugo minuter i den verkliga världen. En hel del av Vaughn Bodés serier är inte alls så barnsliga som man kunde tro, utan är små berättelser med ”vuxen” moral.

I en av dem sitter en ödla och en brud på en liten asteroid som är på väg att krocka med jorden, och båda inser att de snart kommer att dö. Innan det oundvikliga slutet vill hon förstås höra att han älskat henne, hela tiden – men ödlan – som i vanlig ordning styrs av sina drifter – vill lägga de sista femton minuterna i livet på ett hejdundrande samlag. Hans kvinna nekar honom såklart, men han sänker oavbrutet ribban hela tiden, och säger slutligen ”Okay if I cop a feel beforree we hits” (”Äre okej om ja tafsar dig lite på bröna innan vi kolar ?”) Sådär uttrycker sig ingen gentleman, sant nog, men herr Bodé blickade nog ganska djupt in i det mänskliga (och manliga) psyket.

I en annan ”fabel” står en ödla och en brud på varsin sida om en stängd lägenhetsdörr och grälar, efter vad jag minns – fast mitt minne ofta är felaktigt. Ödlan går ut hårt och säger: ”Öppna dörren, du ditt pestsmittade,  halvruttna gamla syfilitiska rövhålsluder !” varvid vi hör svaret ”Jaså du, gubbdjävel till fis-farbror ! Nämen fy faan vad ful du är, jag skulle hellre få mig själv att kräkas genom att svälja en blodig tampong” från andra sidan. De går på sådär emot varandra ett bra tag – skrik, nattsvarta förolämpningar och allehanda hotelser skär genom luften – men i sista rutan ser vi dörren från sidan (de har kunnat gå runt den hela tiden) och ser att det står en bandspelare på marken – uppenbarligen roar sig de två bara på varandras bekostnad – och i sista rutan flätas de samman i en kärvänlig kram. Paret ifråga avreagerar sig alltså bara, och vad de gör är att få ut sina aggressioner genom att spela in dem på band och sedan lyssna på hur fånigt det låter – kanske ett ganska bra samlevnads-tips..

14089212_10153942281954065_5661124416424280131_n”Konstnärsskap” är inget mystiskt. Man börjar tidigt, och så övar man tills man lär sig…

Två korta resuméer till kan jag inte undanhålla er. En av mina absoluta favoriter heter i original ”Up!” och visar en underlig varelse, som i panisk rädsla klamrar sig fast vid ett stenblock. En välvillig tvåbent ödla kommer förbi, och säger ”Nämen lille vän, släpp nu den där stenen…”. Varelsen protesterar våldsamt och säger att han är mycket rädd för vad som kan hända om han gör så, men ödlan kontrar: ”Jag står ju här, utan någon sten att hålla fast mig i…” och varelsen släpper taget. I nästa serie-ruta ser vi hur samma varelse med ett illvrål far rakt upp i luften, tills han når himlen och inte syns mer, och ödlan konstaterar, efterklokt: ”He fell – up !”

index

Sensmoralen – om man vill – det är lätt att tänka på Vaughn Bodés egen död – är att vi alla är bundna vid den vanliga, materiella verkligheten omkring oss, och vore vi inte det skulle det nog sluta illa för vår del, eftersom vi då skulle diffundera ut i idé-världen eller konstens värld alltför mycket, alltför snabbt…

En annan av Vaughn Bodés serier har faktiskt klara referenser till de isländska sagorna – detta är det enda exempel jag hittat – men det hela kan förstås vara en tillfällighet.

Storyn går såhär: En liten grabb sitter för sig själv och läser en bok i en stor skog, när en krokodil-liknande kristen präst kommer förbi, med sin ”twice blessed soul guncher” – detta är en stor yxa, som han håller i handen. Prästen frågar grabben om han hört talas om Herren Gud. Grabben svarar nej, och krokodilen-prästen fortsätter med att säga att ”Gud är kärlek !” på de kristnas vanliga hycklande vis… När grabben sedan svarar att ”Nämen jag har redan kärlek – jag älskar skogen, djuren omkring mig och nästan allt” så skriker prästen genast: ”Hädare, hedning, Gudsförnekare !” och slår honom i skallen med ett stort ”GUNCH !” så att blod och hjärnsubstans skvätter åt alla håll.

Prästen går därifrån, och säger ”Tha´Lord provideth for those who Guncheth in his name (Pork 3:14)” medan han samlar ihop den lille grabbens veckopengar…

Cyniskt – javisst – men mycket kristet !

brother-wictory

Saken är bara, att i Heimskringla nämns en kristen präst, Thangbrand, som var tvåfaldig mördare, precis som ”Brother Victory” i Bodés serie, och enligt legenden kom han för sent till Alltinget på Island, som redan avslutats när Thangbrand äntligen var framme vid Tingsplatsen. Kvar fanns bara en gammal gumma vid namn Turid, som svarade att ”Ingen har någonsin sett den du kallar jesus kristus, utom som en död bild på ett kors”. När Thangbrand frågade om Turid trodde på Tor istället, svarade hon att hon inte sett Tor heller, men att den gud som skapade solen och sommaren, var hennes Gud. Då slog och misshandlade Thangbrand henne genast med krucifixet, medan han skrek att hon varden värsta hedning och hädare

Mycket likt den senare serien, som vi ser – tillfälligheter, eller inte…

art 4 gallery 002

Ännu mer cynisk – och direkt mordisk – är figuren ovan, som Mark Bodé tagit till nya höjder. Cobalt 60, som han heter, är en småväxt mutant och yrkesmördare, som antas leva någon gång då mänskligheten nästan utplånat sig själv i ett kärnvapenkrig (vi behöver inte vänta länge – vi k-a-n rösta på Mr Trump ! ) och diverse krigsherrar, biskopar, präster och andra figurer slåss om återstoden. Cobalts största problem är att han är utestängd ur människornas värld, men fortfarande kapabel till att hysa mänskliga känslor. Dock visar han aldrig sitt ansikte – antagligen därför att han är fullständigt anskrämlig att se på – utan förblir anonym, hela serien (på minst fem album av Mark Bodé)  igenom. Han får sin mycket berättigade hämnd (all släkthämnd är berättigad, om man är en klassisk Asatroende – vi moderna har anpassat oss lite, såtillvida att vi inte längre utför Vendettor, som på Sicilien ) men vägrar att ta över makten – och också ett faderskap med en eller annan kvinna, som han träffat under mellantiden.

Ett typiskt exempel på replikstilen lyder: ”Cobalt – se din egen son ! Vill du hålla honom ett tag ?”  – ”Hålla honom ? Vad tusan då för ?? Jag ser honom utmärkt därifrån jag står – och nu g-å-r jag !”

Kanske är Cobalt 60 i själ och hjärta Norrlänning, för kvinnotjafs tål han inte – så är det med den saken!

Om jag skulle fråga Mark Bodé något, vore det om han känner till Hans Arnold (1925-2010) vår egen svenske illustratör. Ok, Arnold gjorde aldrig grafitti, men han var bland annat serieskapare, och illustrerade nästan allt – inte bara skräck och barnböcker – i sin egen mycket särpräglade ”ligne claire” stil – ifall man nu kan kalla den så – som en smula ytligt ibland kan påminna svagt om Bodés…

2fd431ee5138d6a3b7574b9a7b6e3024

Hans Arnold var i rätt hög grad samhälls-satiriker, vilket folk numera har glömt bort…

Arnold2

”Framtidens svenskar” år 2016 trodde han – i sitt 1970-tal – skulle se ut såhär, och med tanke på dagens miljöpartister och annan bråte, så ser vi att han fick ganska rätt.. Bäst var Arnold annars när han ritade omslag till de svenska utgåvorna av Hans Hellmut Kirsts böcker – och här finns – oväntat nog ! en del beröringspunkter med tidig Vaughn Bodé, om än inte med den nutida Mark. Både ”Löjtnanten är galen !”, ”Officersfabriken” och en hel del andra titlar påminner förresten om den miljö jag befinner mig i till dagligdags, och Arnolds mer erotiska verk, är väl också hämtade ur Bodés världar…

dam

Den tidige Bodé gjorde nämligen en hel bok med skämtteckningar av tyska Wehrmacht (man undrar varför, om det inte vore för att han själv var tyskättad ??) så tidigt som 1963, vilket numera är en underground-klassiker, den också. Och här kommer likheterna med Hans Arnolds och Kirsts egen särpräglade typ av humor verkligen fram. Dåförtiden fanns det också ett slags enrutas dagstidnings-serie betitlad ”Love is..” eller ”Kärlek är” – vilket Bodé – arg och cynisk redan då – genast parodierade som ”war is..” eller ”Krig är när…”. Här är min absoluta favorit ur den bildsviten, som omfattar sådär 80 teckningar

kämpf2”Krig är… När något Stabs-miffo dekorerar dig med Järnkorset – Trots att allt du som äkta Fältsvin gjorde var att ”lägga rök och springa bakåt !”

Här – och i vår respektive fascination för gamla flygplan, dåliga skämt, anslående grafitti ooch mycket annat – tror jag att jag själv och Mark Bodé har ganska många beröringspunkter, förresten. Eller gemensamma intressen, trots aatt jag inte orkat besöka Snösätra än.  ”Det som är Cobalt 60 i dig själv, är Cobalt 60 också i andra” skulle man kunna säga, med en lätt travesti på Gunnar Ekelöf, den svenske poeten. Men – allt det där kanske är en annan historia…

 

Om Katolska Björnar och annan sommarläsning… (artikel från 26 Juni 2015)

Vi befinner oss i tiden efter Midsommar, och är på väg emot Sommarblotet eller ”Sumarblót” som man sa på det gamla Island, som alltså infaller vid första fullmånen i Juli. Denna tid sammanfaller vanligen med den av de flesta svenskar firade ”industrisemestern” som blev lagstadgad först under Folkhemmets stora tid på det begynnande 1950-talet, men som snart kanske långtifrån är någon rättighet för alla, därför att förhållandena i vårt sönderinvandrade land med tiden blivit sämre. ”Folkhemstanken” – ett från början sunt ideal – är sedan länge satt på undantag, och den rörelse som en gång drev denna tanke; har numera satt andra länders och andra folkslags intressen före det egna folket…

För egen del förbereder jag mitt arkiverande av gamla inlägg på den här sajten – de senaste femtio eller så av dem kommer ni att få läsa på flikarna här ovan – och i samband med det botaniserar jag på nätet. Jag fastnade idag för den Finländske målaren Kaj Stenvalls tavla ”Bear in Mind” från 2010.

bear in mind

 

Kaj Stenvall, som utpekades som Hedning redan på 1990-talet, är svenskättad och alltså Folksvensk,  fast finskspråkig och en konstnär jag följt ganska länge, eller ända sedan han målade Jesus som Kalle Anka redan på 1990-talet. Eller om man så vill – Kalle Anka som JesusAnkan som ”frälsaren” eller ”Soter” vilket fick alla kristna i Finland att skrika högt på sin tid, och hota honom med straff för hädelse.  Hans konst är så intressant, att den skulle fodra ett helt eget inlägg i denna blogg, och en vidare analys av hans tavlor och konstnärsskap får därför vänta tills senare.

iso-rakkaus

En av Stenvalls mest hedniska verk – som numera tagits bort från hans egen Internet-sajt...

Låt oss därför återvända till målningen ”Bear in Mind” vilken påminner inte så lite om den likaledes finske författaren Arto Paasilinnas berömda romaner. Alla Hedningar och Asatroende i Sverige känner väl säkert till hans bok ”Åskgudens Son” (Ukkosenjumalan poika) vilket handlar om hur gamle Ukko eller Ukko-Pekka, sänder sin son ned till jorden för att återinföra Hedendomen i hela Finland och vad som sedan händer. Denna bok skrevs redan 1995, 15 år före Stenvalls tavla, men under den tid han höll på med sina första ankmålningar och började med sin fräna kritik emot all kristendom och dess allmaktsfantasier, sina ”Frälsare” eller de kristnas eviga Führer-princip, som ju har mycket gemensamt med Nazismen, Kommunismen och andra totalitära samhällsläror. Hela kristendomen är ju i likhet med Islam just totalitär till sin själva natur, och tillåter bara en enda gud, likaväl som de totalitära politiska lärorna bara tillåter ett enda samhällssystem.

Paasilinna skrev för övrigt 1999 en annan roman på finska, Prosten Huuskonens bestialiska betjänt (Rovasti Huuskosen petomainen miespalvelija) vilken i alldeles osedvanligt hög grad påminner just om Stenvalls målning.

Rovasti huuskosenFinns även översatt till svenska, engelska, franska, tyska och en mängd andra språk. Rekommenderas starkt som sommarläsning !

Boken, som kom på svenska år 2003, handlar om hur Prosten Huuskonen av en församlingsbo, som är jägare, får en liten björnunge i present, eftersom jägaren inte förmår döda björnungen och därför ger den till prosten att uppfostra, då han tycker att det vore en kristlig gärning. Björnen växer och växer, och Huuskonen skiljer sig snart från sin hustru och övervintrar i ett konstgjort ide hos en 25-årig björnforskarinna, som han blivit närmare bekant med. Till slut tar björnen dock efter människan, och inte bara människan efter björnen – Huuskonens prästerliga björn fungerar som hjälpreda i kyrkan, brummar med i allehanda psalmer, sätter upp siffror på bibelcitat och lär sig genuflektera eller knäfalla på rätt ställe i predikan, alldeles som vore den en människa. Den finske prästmannen och hans björn hamnar så på en internationell teologisk konferens, där representanter från alla Värdsreligioner diskuterar om björnen egentligen kan betraktas som troende eller inte. Huuskonen hävdar naturligtvis som Protestant att björnen faktiskt har blivit kristen och att den är ”frälst” eftersom den mumlar sina böner, och därför enligt Luther har frälsts ”sola fide” eller av tron allena.

Katolikerna protesterar emellertid hårt emot björnens närvaro, då Bibeln inte nämner något om troende björnar, och islamisterna vill omedelbart skjuta den, eftersom de anser att bara tanken på en troende björn är en svår hädelse emot Allah. Buddhisterna, slutligen – anser att björnen inte alls är en björn – eftersom den bär sig åt som en människa är den helt enkelt en reinkarnerad själ som hamnat i en björnkropp, eller en återfödd människa egentligen…

Bakom alla dessa resonemang skymtar en större fråga, eller den egentliga meningen med Paasilinnas bok – när kan man egentligen säga att en människa alls tror – och är vi Nordbor – inte alla som Huuskonens dompterade björnmot vår vilja har vi tagits ur naturen, tvingats att hata det land som blivit vårt och fått oss en kristen tro påtvingad, som inte alls varit eller är vår egen ? Precis som björnen har vi tvingats till knäfall inför den kristne guden, fast det egentligen är djupt onaturligt för oss, och precis som björnen tvingas vi sjunga med i psalmerna, fast vi kanske inte egentligen tror alls...

26_256628

Hela den finska och nordiska befolkningen, menar Paasilinna, är egentligen som ”dresserade björnar” allihop – vi tvingas vara kristna, fast vi egentligen är hedningar, och däri finns själva meningen med hans roman, som likt hans andra berättelser (se t ex den om den svartskäggige Majoren i ”De hängda rävarnas skog” eller ”den ylande mjölnaren”) är starkt civilisationskritisk. Också utomlands har Paasilinnas björnbok blivit högst populär, och speciellt i Frankrike, där många icke-kristna intellektuella och existensialister tagit den till sitt hjärta, har den blivit mycket populär.

På ett vidare plan fungerar Paasilinnas bok – och Stenvalls tavla – också som en kritik av Monoteism och andra Totalitära läror överhuvudtaget. Vi har inte haft religionsfrihet så särskilt länge, varken i vårt land eller i Finland. Konventikelplakatet gällde i Finland ända tills 1870, och först 1952 fick vi religionsfrihet i Sverige. Tidigare gällde tvångsmedel som kyrkoplikt  (först avskaffad 1918) och husförhör (avskaffade först 1888)  som skulle hålla den svenska och nordiska befolkningen ”i rätt kristendom” och tvinga den till att besöka kyrkan. Det är just detta Paasilinna ironiserar över.

I ett totalitärt eller kristet samhälle, där inga andra uppfattningar är tillåtna, kan enskilda personer säga att de håller med diktatorn, eller att de är kristna, precis som Prosten Huuskonens björn. De kan böja sig och rabbla böner, eller haspla ur sig sitt ”Fader vår” och säga att ”jag fattig syndig människa” etc (ett av kristendomens utmärkande drag har alltid varit, att vi ska skämmas över oss själva) men vet diktatorn eller prästen egentligen vad hans församlingsmedlemmar tror, innerst inne ? Och kan man alls VETA om någon egentligen är ”troende” ?

Boken slutar med att Pastorn blir rädd för sin egen björn, eller sin egen skapelse. ”Den troende björnen” blir till ett slags Frankensteins monster, som till sist varken är människa eller djur. Det moderna samhället ”frälser” inte alls björnen, utan gör den bara olycklig och splittrad. På samma sätt har vi också nu också ett antal ”fornsedare” som egentligen är gamla missionförbundare eller kristna i förklädnad, fast de låtsas vara hedningar...

978009Fromlande, hycklande människor, eller de som säger att ”hedendomen är bara på lek eller ett experiment” finns det många av, särskilt inom den ”Fornsediska” rörelsen. De kallar sig också för ”Översteprästinnor” och liknande…

 

För mig personligen, måste jag säga, handlar också Stenvalls målning om just detta. På bilden ser man en fromlande, religiöst hycklande och svårt bigott kvinna i övre medelåldern (också Hedendomen och speciellt ”fornsederiet” har sådana ”Skogsbergare” och andra skenheliga, ytligt sett fromma eller hycklande personer) som tillber ett slags björn – men någon naturlig björn är detta inte – det ser mera ut som någotslags sagofigur i stil med ”Björne” i ”Björnes magasin.  Den utklädda björnen eller mannen ser verkligen inte road ut, och är inte alls trakterad av kvinnans skenheliga uppenbarelse.

Hela dess kroppshållning, och alldeles särskilt tassarnas avvaktande hållning andas ett ”blanda inte in mig i det här – jag är bara en helt vanlig björn, alltså en helt vanlig – och nu vill jag gå hem, hum hum”  och förundrat ser den på kvinnan, vars tomma tillbedjan den inte alls tycker om. Så tolkar jag själv Stenvalls målning åtminstone, och i den ser jag en tydlig varning, riktad emot allt detta ”naturtroende” eller ”fornsederi” som förr eller senare visar sig vara just kristendom i förklädnad, där ”frälsar-tron” och hela ”Führer-komplexet” och andra rätt skumma religiösa och politiska föreställningar, så att säga bakvägen förs in i vad som varit sund Asatro och Hedendom från början.

2226981575_fd985117c2

Nej det går inte att ”krisitifera” björnarna, djuren eller naturen – lika lite som det går att kristna Nordborna, ”Birka” osv till trots…

”Is a bear catholic ?” eller ”Does the pope shit in the woods ?” lyder två amerikanska slang-uttryck. (Ursprungligen löd de förstås ”is the Pope catholic?” samt ”does a bear…” men senare rörde folk ihop dem, ungefär som en del folk rört ihop fornsederi med verklig hedendom här i landet). Kanhända har Kaj Stenvalls tavla ”Bear in mind” tillkommit med detta i tankarna också.

Samtidigt tror jag också att Stenvalls tavla handlar om hur vi ska akta oss för tom trivialisering av naturen, oss själva eller det hedniska – vilket är vad en del rörelser alltjämt ägnar sig åt.

Det är i alla fall ett av de budskap, som jag ser i den bilden. Det är skillnad på verklig tro, fromleri, ”sed” eller tom och ytlig upprepning, som sagt…

Asatemplet om ”Inkräktarna” – ny roman om Asatro (artikel från 18 Augusti 2015)

Den Hedniska sajten ”Asatemplet” – som inte behandlar sk ”forn sed” och annat som du helt klart bör avstå ifrån – recenserade idag en nyutkommen roman av den tidigare för mig helt okände författaren Linus Karlén. Böcker som skildrar Asatron och Hedendomen i ett positivt ljus är det sannerligen inte gott om i dagens Sverige, även om undantag finns.

Till de absoluta klassikerna hör givetvis Frans G Bengtssons odödliga mästerverk ”Röde Orm” som utgavs i två delar under andra världskriget, och som sedan dess ansetts stilbilande, även om nästan ingen författare kommit upp i den suveräna språkbehandling och det sätt att använda originalkällor från Vikingatiden som underlag för spännande äventyrshistorier som denna bok ger. ”Röde Orm” har förlorat avsevärt på att översättas till engelska, och den engelskspråkiga versionen från 1994 når inte alls upp till originalets kraft och charm.

Redan inledningskapitlet ”Hur de rakade hade det i Skåne i Kung Harald Blåtands tid visar var Frans G Bengtssons sympatier i själva verket låg, liksom episoderna om fader Willibald, den supige och oduglige missionären som slutar som omvänd till hedendomen tack vara Värends kvinnor vid Kraka Sten och att han också var Hedning i själ och hjärta, även om han aldrig offentligt vågade erkänna det. Före 1952 var det inte tillåtet att utträda ur Svenska Kyrkan, som alla vet.

818bLgoDlcL

Fortfarande ett odödligt mästerverk – skrivet av en mycket kunnig språkman

På 1960- och 1970-talet dominerade Vänstern i Sverige, och då var det ett tag högsta mode bland ”proletärförfattare” som Jan Fridegård och Sven Wernström att skriva mycket negativt om allt som hade med Asatro och Hedendom att göra. Åter dominerade de kristnas skräcksyner, där de Asatroende offrar människor (trots att arkeologiska och historiska bevis för den saken helt saknas, åtminstone om vi håller oss efter 400-talet) och plågar ihjäl sina trälar på löpande band, trots att de flesta forskare numera anser att det var just de kristna och inte hedningarna som på bred front införde träldomen i Sverige. Tidigare hade kortvarig träldom använts som ett juridisk straff, och i form av ”gävträlar” för de som inte kunde betala sina skulder på annat sätt, men någon ärftlig träldom, som i Fridegårds böcker existerade knappast. Ändå var ”Holme-serien” som Jan Fridegårds tre böcker hette inte ensidigt negativ emot Asatron.

images-7

Fridegård erkände att positiva drag hos Asatron fanns, och att kristendomen på många punkter gjorde vanligt folks levnadsvillkor oerhört mycket sämre, bland annat för kvinnorna. En festlig skildring bland många är hur en kristen person dyker upp och vandaliserar en Frejsbild under en fredlig Midsommarfest, en händelse som nog också många gånger hade direkta motsvarigheter i verkligheten, om vi ser till hur Mordbrännarbiskopen Eskil och många andra missionärer bar sig åt, i Södermanland och andra delar av landet. Också Vilhelm Moberg skrev positivt om Asatron, åtminstone ibland. Hans teaterpjäs ”Gudens Hustru” som just behandlade Frejskulten, samt hans svenska historia och andra icke-skönlitterära verk bär syn för sägen.

033-tralarnas-framtid Wernstrom-tralarna

Redan omslagen från Wernströms böcker, som hyllar inbördeskrig och väpnat våld, under 1000-talet lika mycket som i vår tid, visar också tydligt vad författaren stod för. Den här ensidigt negativa synen på allt vad Asatro och Hedendom heter, samt rent fördomsfulla eller rasistiskt färgade böcker – ett verkligt ”skräck-exempel” är den kristne rasisten och fanatikern Måns Kallentofts dåliga deckare ”Midvinterblod” från 2007 – i den boken skildras också genomgående alla moderna Asatroende som kallblodiga mördare, medan hjältarna undantagslöst är kristna. Kallentoft är rasist, helt enkelt, och det är också viktigt att förstå.

124976

En både rasistisk, fördomsfull och skadlig bok, som tyvärr fått många efterföljare…

Tyvärr har rasisten Kallentoft fått en del efterföljare, bland annat i Tyskland och Danmark. Ett exempel på dessa ytterligt fördomsfulla och rasistiska böcker är Sara Blaedels ”Dödsängeln” från 2014 – den skildrar också alla moderna Asatroende som ritualmördare, helt utan undantag, och sprider en förvirrad och stympad berättelse om något som bara ytligt inspirerats av diverse äldre källor (Muslimen Ibn Fadhlans fördomsfulla ”Risala” till exempel, fast utan den berättelsens försonande drag) – att böcker som dessa ens får säljas i Sverige är otroligt – författare som Kallentoft och andra borde anmälas för Hets emot Folkgrupp, om rätt skulle vara rätt. Tänk er att någon skulle skriva en deckare, där exempelvis Eritreaner, Zigenare eller Muslimer hela tiden skildras som ritualmördare. Hur skulle en sådan bok tagits emot av en svensk kritikerkår ?

9789137136486_200_sigrid

Motbilder emot Kallentofts och andras rasistiska dynga saknas dock inte. Från 2004 och framåt har exempelvis Johanne Hildebrandt, annars kvinnlig krigsreporter skrivit en bokserie i flera delar som Antropomorfiserar de Nordiska Gudarna – någonting redan Snorre Sturlasson gjorde under början av den kristna eran, när han utmålade Oden och de andra Asarna som fiktiva kungar över Svitjod, som skulle levt någon gång i den grå forntiden. Böcker som de här ger åtminstone de Asatrogna under tidigare sekel lite rättvisa, och försöker i alla fall skildra våra förfäder på ett något mer objektivt sätt, även om Hildebrandts berättelser är mycket färgade av hennes moderna glasögon. Det märks inte minst när hon kommer in på historiska personer som faktiskt levat och funnits, som Sigrid Storråda, till exempel – eller hennes bild av Vikingatida äktenskap och kvinnoöden. Också Hildebrandts uppfattning om Vanerna och deras kult är mycket personligt färgad, och har kanske inte så mycket med Asatron som den skildras i andra icke-skönlitterära källor att göra, men den är i alla fall inte helt nedsablande och fylld av idel kristna fördomar.

En bok jag tidigare recenserat är den här romanen från 2012 – ”Sagas Krönika” som till rätt stor del bygger på arkeologiskt och till och med osteologiskt underlag, men som här och där inte kan undvika att ta ”politiska poänger” (jag tänker då främst på baksidestexten). De Asatrogna skildras här i alla fall inte som stereotypt onda, eller primitiva, människo-offrande vildar eller något ditåt – men Agneta Andersson Westerdahl målar upp ett scenario, där en Vikingatida gydja utnyttjar tron på Freja för sina egna syften och lyckas lura alla i sitt godord till ett människooffer – något som antagligen inte alls skulle kunna lyckas i verkligheten. Eftersom jag rensat i mitt länkarkiv har jag inte texten kvar, men delar av den finns på författarens bloggsida.

sagas-kronika

Böcker av kvinnliga författare är inte alltid ”Margit Sandemo-litteratur” eller det man skulle kunna kalla ”Miss-romaner” (jfr engelskans uttryck ”bodice-ripping romance” ) och emot denna genre – som jag verkligen inte tycker är särskilt bra – profilerar sig i alla fall Linus Karlén som en mycket ”manlig” författare med en helt annan syn på nordens kristnande än som tidigare varit vanligt…

Viking+Takes+a+KnightVisste ni att det finns en hel genre med ”Vikinga-mjukporr” i USA ? Trash och Sleaze med andra ord – jag har redan skrivit om det populärkulturella fenomenet…

Linus Karléns roman – som bara kostar 152 kr från adlibris, och 145 kr från bokus (det är mycket billigt i dagens läge) – rubriceras enligt förlagspresentationen såhär:

Inkräktarna utspelar sig i 1000-talets Norden. Vi får träffa Leif – en hednisk ung man som bor i en liten bygd där frid och fröjd råder. Folket lever i harmoni med naturen och varandra. Allt detta ändras dock när två hemvändare kommer till bygden efter att ha levt flera år på andra sidan världen. De har nämligen med sig femtio krigare i följe. Tillsammans är de ett kristet fanatiskt brödraskap, som snart kommer att kallas för ”korsbärarna” i folkmun. Det uppstår en kulturkamp och konflikten är ofrånkomlig. Bygden kommer aldrig mer att vara sig lik.
Vi får en annan bild av Nordens kristnande.

9789174659177_200_inkraktarna_haftad

Själv har jag inte ännu läst den aktuella boken – och något jag alltid sagt är att ingen författare, skönlitterär eller inte – bör bedömas oläst, men onekligen tycker jag att Karléns version av Nordens kristnande känns mycket fräschare och mer intressant än vad vi kunnat läsa i bokhandeln på flera decennier. Han försöker i alla fall att förstå vår svenska historia ur de Asatrognas eget perspektiv, och inte minst det tycker jag är viktigt.

Många historiker har dock sagt, att 1000-talet inte alls var slutpunkten för Sveriges kristnande – i själva verket hade kristnandeprocessen bara precis börjat vid denna tid. De gamla lögnerna om Ansgar och Birka är i alla fall inget Karlén ägnar sig åt att föra vidare, antar jag – men ”Schwertmission” eller rent våld i missionssyfte, som boken förefaller skildra, kontra ”tatmission” (alltså attentat, mordbränder, ödeläggelse och det vi idag kallar terrorism – vilket de kristna bevisligen bedrev rätt flitigt i 1000-talets och 1100-talerts Sverige) och slutligen ”wortmission” (som Ansgar bedrev i början, innan de kristna började nästla sig in på allvar) finns onekligen flera steg. Dessutom får man heller inte glömma bort, att de kristna tillämpade olika taktik eller en kombination av tvångsmedel hela tiden – dvs ”piska och morot” – först inbillade belöningar, sedan hot och trugande, parat med brännande av gudalundar och kungahallar, sedan rent våld emot oliktänkande osv. – viktigt att förstå är att det hela var en kulturkamp och ett inbördeskrig, precis som Karlén också beskriver det – naturligtvis är hans bok skönlitterär, men helt utan verklighetsförankring kan den antagligen inte sägas vara – det är i alla fall så det framstår för mig vid ett ytligt bedömande om saken.

En hel del forskare anser nu, att kristendomen inte alls var etablerad utanför Sveriges mest centrala jordbruksbygder ens på 1200-talet

kyrkor

Karta, som visar medeltidskyrkornas utbredning i Sverige och Danmark på 1230-talet. I Norra Sverige fanns inga kyrkor alls, och utanför centralbygderna var de ytterst sällsynta. Småland, Dalsland och Norra Skåne var inte kristet, och inte Södermanland, Tiveden och Närke heller.

Kanhända är den verkliga romanen om Sveriges kristnande – oaktat ”Arn” och andra kristifierade amsagor – inte skriven ännu. En ny roman som ger en helt annorlunda bild av saken tycker jag är bra, och mycket berikande – men förutom att Kungahuset och en handfull stormansätter blev kristna, liksom en del ledande bönder – hur kristet var det svenska 1000-talet och 1100-talet egentligen, och är vi alls kristna idag, för den delen ? Bara 10 % av alla svenskar lär ens tro en aning på jehova eller den kristne guden, och det är ju inte särskilt mycket – medan Asatron växer så det knakar – och påstådd ”forn sed” snabbt glöms bort…

 

”Garmarnas” återkomst (inlägg från 11 april 2016)

Vid 1990-talets börjannär jag själv var ett gott stycke yngre än idag – fanns det ett svenskt elektrifierat folkmusikband vid namn ”Garmarna som var mycket pro-hedniskt. Inte alla i det bandet var Hedningar – dess frontfigur och sångerska Emma Härdelin (bördig från Jämtland och tillhörande en gammal spelmansfamilj) har haft och har kanske ännu starka kristna böjelser, tyvärr – men för den Hedniska rörelsen och den begynnande Asatron i 1990-talets Sverige betydde ”Garmarna” oerhört mycket. Knappast något annat band eller musikgrupp var lika inflytelserika och blev så flitigt lyssnade på, undantaget kanske ”Hedningarna” och möjligen ”Ale Möller Band” som dock aldrig var Hednisk folkmusik, utan mera ”world music” redan från första början.

Svensk Asatro är nu mycket mycket äldre än 1990-talet, förstås – egentligen har den alltid funnits, och haft sina ”revivals” ända sedan Esaias Tégners och Lings 1800-tal eller 1600-talets första återkomst – men på den tiden Sverige verkligen hade ett fungerande, landsomfattande Asatrosamfund – träffade jag själv ”Garmarnas” medlemmar, och skrev om dem i sk ”fanzines” – Internet var nämligen knappt tillgängligt för svenskar i gemen då…

Det var en tid för stagediving och allmänt slagsmål. Jag själv utkämpade dueller i Kungsträdgården, och lite varstans i stan. Jag medverkade i ”Poetry Slams” och var mycket mer av en offentlig person än jag är idag. Minst trettio år som Asatroende har lärt mig en del – och idag har jag blivit tvungen att bli försiktigare, pga all Muslimsk och Kristen extremism vi har här i landet – den verkliga vändpunkten, om ni frågar mig, var vid Husby-kravallerna ungefär…

Första gången jag mötte Emma Härdelin och de andra i bandet kan jag inte för mitt liv glömma, eller få ur huvudet. Det var på Södra Teatern, ungefär 1993 – efter en av mina poesiuppläsningar av egenhändigt skrivna dikter – ”Havets mäktiga traktor” – ”Vill proletariatet ha slipstvång?” och annat sådant – jag var nog inte särskilt bra, det ska medges – men kunde Bruno K Höijer – som jag en gång kommit i slagsmål med – så kunde väl jag… Nåväl – Emma var klädd i vit klänning den kvällen, och sjöng en av sina låtar bara just för mig – efteråt satt jag med en god vän, som råkar vara Runstenshuggare på Adelsö och bandets två manliga medlemmar – Stefan Brisland Ferner och Gotte Ringquist (båda spelar en uppsjö av olika ombyggda, elektroniskt förstärkta folkinstrument – deras specialitet – även om Moondog var först) och jammade i en rännsten utanför Hotell Anno 1647 i Klevgränd vid Slussende amerikanska turister som gick in och ut ur hotellet trodde inte vi var kloka – en man i vikingakläder med stort och yvigt vitt hår, två folkmusiker och en galen poet med en flaska brännvin i handen, som ylar mot månen på sitt Nordiska tungomål, medan de dricker och sjunger och åkallar Tor och Oden såklart…

No-Pasaran-2012-as-worn-by-Nadezhda-TolokonnikovaMotståndets Estetik – Garmarnas Estetik !

A bad thing to see when you are drunk” skrev en gång Hunter S Thomson, denne rock’n roll journalist – men ”bad to see” och ”Garmarna” har för mig aldrig gått ihop.

Emma Härdelin var för oss lika viktig som någonsin ”La Passionara” var för Spanska Inbördeskriget

Hennes altröst gick mycket bra ihop med bandets dova klanger, och de blodiga medeltida ballad-texter som framfördes – jag tycker särskilt mycket om ”Straffad Moder, Straffad Dotter” än idag, liksom ”Brun”, ”Hilla Lilla” och även bandets mer saltstänkta, Vikinga-aktiga kompositioner som deras olika Hallingar och dansvisor...

Höjdpunkten i ”Garmarnas” karriär kom kanske redan 1997, när de höll på att bli mainstream och ställde upp i Melodifestivalen – det var dåförtiden ett tecken på hur populära de och ”Hedningarocken” liksom Asatron hade blivit...

Vid det här laget gick det redan rykten om en slitning mellan Emma Härdelin och bandets övriga medlemmar. Hon var på väg att bilda familj och skaffa sitt första barn, och ville trappa ned på karriären, samt ägna sig åt olika soloprojekt. En CD från Emma tillägnad den katolska anti-semitiska nunnan Hildegard av Bingen (som understödde kroståg och Tyska Ordens folkmord på miljontals fredliga hedningar i Baltikum) upplevdes av många – mig själv inbegripen – som ett oerhört svek och det var inget vi ställde oss bakom, på minsta sätt. Efter den Cd:n – 2001 och en senare samlings-cd från 2003 har nästan ingen hört talas om ””Garmarna” – på sin tid ett hedniskt husband – och de har glömts bort – måhända med orätt.. Man kanske inte ska glömma Emma Härdelins senare solokarriär med ”Draupner” – ett annat band som hämtat sitt namn direkt från Asatrons Värld, men för mig var en av höjdpunkterna onekligen när de spelade i Sandefjord, Norge, ombord på Gokstad-kopian ”Gaia” som ni ser här..

gaia-replica-viking-ship-norway_11914_600x450-copy

Gaia” finns ännu i sin hemmahamn i Sandefjord, men på 1990-talet seglades hon ännu till New York, Orlando Florida och ned till Rio de Janeiro vid FN-s klimatkonferens det året. Jag minns att Stefan Brisland Ferner tappade sin mycket dyra vevlira – det enda elförstärkta exemplaret i Världen vid denna tid – rakt ned i skeppsdäcket när Danmarksfärjan gick ut ur Sandefjords trånga hamn, och ”Gaias” däck började röra sig i tre olika riktningar samtidigt – en minst sagt psykedelisk upplevelse – både för bandets medlemmar, som stod på det hala däcket och spelade, samt åskådarna, som fick sig en extra distad ljud- och ljusshow på köpet..

Mycket annat hände också på Sandefjords Vikingamarknad det året – och själv har jag bara ljusa minnen av alltihop.

Nu – först 13 år efter deras senaste CD återförenas ”Garmarna”  – och de är minst sagt lika Hedniska och fyllda av Havets friska klanger som förut. Nu har de också förstärkning av Joakim Thåström, den gamle Punkaren – ni vet han som med Ebba Grön sjöng ”Häng Gud” och var en av de första, som rakt ut förespråkade Hedendom – hans egna saltstänkta tolkningar av Evert Taubes ”Briggen Blue Bird Utav Hull” som vidskepliga råseglare aldrig sjunger ombord har kanske också spelat in.

Hör här bara… Ett värdigt mästerverk, som – ifall ni frågar mig – hyllar Asatron och framtiden, och hur skönt det är att lämna de kristna, islamisterna och monoteisterna bakom sig, och själv styra sitt öde – i linje med den kultur och den historia, som faktiskt är vår egen.

Eller – för att tala med ”The Pouges” – detta Irländska band, som ”Garmarna” lite påminner om –

1

”This land was always ours – it was the proud land of our fathers – it belongs to us and them – NOT to any of the others…”

Garmarnas 6:e CD lär ha sitt release-party i morgon, och vi får väl se vad våra massmediokra vänner i gammel-media som DN och SvD skriver om saken, eller om de ens kan förstå bandets motivkrets – och enligt mig – Sverigevänliga budskap. Garmarnas musik är inkluderande, icke-rasistisk, men har ett klart och tydligt nationellt budskap – i alla fall om ni frågar mig – grundad som den är på genuint nordiska klanger och motiv. Jag tycker också det syns och hörs, när man studerar deras senaste trailer – så nog är denna musik Asarna trogen och både Heden och Luden alltid – jag hittar i alla fall inget kristet här – och det är jag glad för…

”HÄNGBRÖSTVÄNSTERN” SLÅR TILL – CENSUR av Offentlig Konst drabbar Uppsala – Landstingets ”Kulturchef” ligger bakom.. (inlägg från 12 Oktober 2016)

Vad ska en Kulturchef på Landstinget i Uppsala Län göra egentligen ? Vad har hon för uppgifter ? Vad har hon för arbetsbeskrivning, om en sådan alls finns skriven ? Alla vet, att våra politiker på Riksplanet just nu diskuterar en länsreform eller nya stor-regioner, och just Uppsala Läns Landsting har då utpekats som en av de administrativa myndigheter som inte alls behövs; utan som bör läggas ned för att aldrig någonsin återupprättas, och det fortast möjligt.

Det kanske är likaså gott, förresten. Den sk ”Kulturdirektören” Anna Söderbäck (det rör sig om en direktörska) på Uppsala Läns Landsting verkar uppriktigt sagt inte riktigt klok. Hon tror – absurt nog ! –  att det skulle vara hennes uppgift, att censurera offentlig konst i en hel region.  Detta har mig veterligen aldrig någonsin hört till uppgifterna för svenska landsting överhuvudtaget, så man förstår knappast varför detta ska behöva förekomma.

nakenkonst-jpgKonstverket till vänster ”för tankarna till 30-talet och nazismen” anser den märkliga personen till höger. Vad har hon mellan öronen ??

Anna Söderbäck är nämligen en känd kristen. Sådan är den bistra sanningen. Hon blir skrämd vid blotta åsynen av nakna människor, har tidigare rört sig i kristna sammanhang i bland annat Norberg, och har flera frikyrkliga kopplingar.  Nära det nybyggda kvarteret Eldaren i Uppsala – som inte alls har med någon nazism att göra – utan ligger bekvämt lokaliserat nära Centralstationen – har byggnadsbolaget Jernhusen gjort en skulptural fris, som innehåller nakna människor av motsatta kön (de kristna gallskriker genast som galna hundar !) och sedan ett helt år tillbaka, fronderar den fnoskiga gamla fru Söderbäck emot detta.

Hon lär ha terroriserat det stackars byggbolaget med flera mail och brev, och säger nu till ständigt PK-kristna Dagens Nyheter att ”Bilderna gav oss associationer från 30-talet. Det här är inte vad en offentlig byggnad år 2016 ska representera. Vi vill flagga för de farliga signaler som sänds ut, när man pryder ett hus med perfekta, trettiofemåriga vita kroppar”

Ni hör själva. Den här personen vet inte vad hon pysslar med... Om någon nu sänder ut ”farliga signaler” om just offentlig censur, åsiktsförtryck, PK-anda så är det just Anna Söderbäck.  Cecilia Granath på Fastighetsbolaget Jernhusen vägrar klokt nog att ge efter för det Söderbäckska tjatet – alla dessa rabiata, bigotta, inskränkta, fördomsfulla uttalanden – meddelar DN – som säger att konstverket är ”Normativt”, inte gynnar mångfalden osv osv – de vanliga politiserade flosklerna – med andra ord. Vilket stolleri… ! Byggbolaget Jernhusen svarar anspråkslöst:

– Konstpanelerna är gjorda utifrån ett konsthistoriskt perspektiv där man använder en genomsnittsmänniska, som man har gjort genom alla tider i de flesta konstverk. Det är ett val vi har gjort utifrån den inriktningen och därav symboliserar de en genomsnittsperson, säger Cecilia Granath, pressansvarig på Jernhusen. (SVT 2016-10-07)

Alla dessa Monoteister. Alla dessa kristna ! Sist vi hade offentlig censur i Sverige var på 1700-talet, men under upplysningens tidevarv tog ingen mindre än Gustav III bort de bestämmelserna. Niclas von Oelrich, Sveriges siste offentlige censor, var ingen populär person, utan har gått till eftervärlden som en av de största insnöade ärkenöten i riket, någonsin. Det ritades flera karikatyrer av honom.

Vad är det som är så farligt med människor i 35-års åldern ? Varför är Anna Söderbäck så rädd för detta ?

Har hon aldrig sett lite naket ? Vet hon inte ens hur nakna människor ser ut, svårartat kristen som hon är – eller vad har hon för problem ?? Måste hon se på bilder av sjuka människor på kryckor och i rullstol, klädda i burka, shador och muslimska huvudbonader – eller vad menas ? Vad är det för fel med att hylla det starka, det sköna och det vackra – varför vill de kristna hela tiden slå sönder det som är skönt och vackert här i Världen ?

male-sculpture-front

Alla Hedniska Kulturer har bejakat manlig – och kvinnlig nakenhet. Det är bara pryda, sippa och bigotta människor – typ kristna och muslimer – som är rädda för detta.

Den Barberinske faunen – t ex – från 200-talet före kristus – är en romersk kopia av ett grekiskt original. Numera står han i Münchens glyptotek, tillsamans med frodiga bilder av dansande satyrer – jag ska inte säga hur de är utstyrda, för då får väl gamla fru Söderbäck en hjärtattack i pur förskräckelse – många av dem ser lite 35-åriga ut också 🙂 I Indiens hinduiska konst går det också hett till, vill jag lova – redan tusentals år före kristus avbildade man helt frejdigt vissa sunda och stärkande kroppsövningar, helt utan att censurera – precis som på våra egna hällristningar – men när kristna Engelsmän kom till Khajuraho -försökte de fördärva alltsammans med sprängämnen och dynamit – som dagens Talibaner i Afghanistan  vars tänkande på pricken liknar Fru Söderbäcks.

 

I Vårt nära grannland Finland – vår förlorade östra Rikshalva – som vi borde arbeta för att återta – har en sk ”Queer Same Aktivist” vid namn Petra Lahti – som inte talar samiska, inte är av samisk etnicitet, och inte bor i Sameland – utan som har blont hår och blå ögon (det har inga samer) på ett liknande sätt börjat kräva statlig censur – bara för att hon inte gillar ett videokonstverk kallat ”The Grind” som en finsk konstnärinna (inte konstnär – hon är av kvinnligt kön) kallad Jenni Hiltunen gjorde år 2012. Krav på censur av finska muséer, yrkesförbud för konstnärer och liknande har förts fram, liksom det vanliga oartikulerade skrikandet om ”urbefolkningars rättigheter” osv.

(Här kommer en länk till en finsk konstnärinnas videoverk, som innehåller lack, läder, tuttar och rumpor. Ifall ni kristna är känsliga – så håll för ögonen !)

I videon dansar vita kvinnor dancehall iklädda till exempel leopardmönstrade underkläder och en oäkta samedräkt.”Sameaktivisten” som inte är same och inte talar ren samiska jämrar sig, och gråter krokodiltårar. Ungefär som vi Asatroende skulle klaga över Marvels framställningar av Thor och Loke – vilket vi inte gör – eftersom de för det första är oskyldiga, för det andra är gjorda av amerikaner – om inte förstår bättre – och därför att vi inte är vänner av censur – av religiösa eller politiska skäl – eftersom sådan censur representerar något föråldrat och helt idiotiskt, som är just ”30-tal” om något.

girl-on-a-motorcycle-aka-naked-under-leather-from-left-alain-delon-marianne-faithfull-1968

Har ni tänkt på att alla människor är nakna under sina kläder ? Vi till och med föds nakna… Jag och min flickvän är alldeles nakna när vi duschar också – Väldigt chockerande, eller hur ??

För övrigt – varför denna skräck för sexualiteten som bara flödar ut ur ”Hängbröstvänsterns” och de kristnas argumentation ? Sk ”Feminism” och sexualfientlighet – främst riktad emot män, men särskilt också kvinnor – särskilt då yngre kvinnor med vissa attribut – går hand i hand med ”tokvänster” och kristna samt islamska floskler. Har de här människorna aldrig hört talas om Femen – ledda av Inna Shevchenko från Ukraina – hon som Sågade ned korset i Kiev – och sedan nästan blev skjuten, under en presskonferens i Köpenhamn – jag har redan skrivit en hel del om henne och hennes ”Ståpattsfeminister” som vi kanske en smula skämtsamt får lov att kalla dem ”spung” är kodordet för dagen…

inna_0Inte 35, utan 26. Unarmed, but Dangerous. Väl artikulerad. Var är JENNY WENHAMAR – Sveriges enda riktiga Femen-aktivist – och Inna, nu när VI BEHÖVER DEM I UPPSALA – Dags för aktion i Frejas namn, käraste systrar… ! Landstinget MÅSTE stoppas – uppgiften är given – order har utgått – samla styrkorna – agera och LÖS uppgiften – bekämpa våra fiender !

Frejas röst måste höras ovan all kristen idioti. Det är dags att agera. Liberal, som jag faktiskt är – kräver jag nästan det. Censur av konst och litteratur får aldrig någonsin stillatigande accepteras i ett demokratiskt land – och om Sverige fortfarande ÄR en demokrati, så måste vi GÖRA NÅGOT emot censurens förespråkare…

liberalerna-penis-logga

Fritt Fram för Farbror Frej – han har ett budskap och ett redskap – det vill jag säga dej…

frej-jpg

Själv känner jag en kvinna någonstans (hon är exakt 35 år gammal, och välträdad samt kroppsligen frisk som en nötskrika – förlåt nötkärna) och har förändrat sitt eget utseende med hjälp av kosmetik och vissa smärre operativa ingrepp. Hon är en smula blyg, eftersom hon har beröringsfobi, men det kan hon inte hjälpa. Hon är kristen, jag är Asatroende och Hedning, men vi har ändå ett förhållande i det tysta. Hon gillar rent av leopardmönster och sådant där, kan jag försäkra. För sex år sedan hände det något väldigt hemskt. Det var i ett land i Sydeuropa – och sådant händer ofta blonda kvinnor – även i Sverige, som bekant. Även i svensk dagspress, förekommer som vi alla vet mer och mer censur – särskilt om vissa ämnen – exempelvis våld mot etniska svenskar.

Inte för att jag och någon med mig låter detta skrämma oss.

Vi tystnar inte.

Vi tänker oss inte stoppas av censuren – oavsett om den kommer från ”Hängbröstvänstern” eller någon annanstans ifrån, kanske från Syriens öken.

Vi fortsätter skapa – ”30-tal och Arno Breker – jajamensan fattas bara !”

IMG_5430LFREJA eller GULLVEIG – utkast till en kommande Hednisk Kalender – ”Och kunde Breker, så kan väl vi två… 🙂

Jernhusens presschef, förresten – har all anledning att säga NEJ till alla dessa kristna hatare, dess kultur”förståsigpåare” dessa censorer… Vad har de i vårt offentliga rum, i vårt Sverige att göra – när vi kan ha bildning och Humanism ?

nuda-veritasWahrheit reden heisst leuchten und brennen. Kannst du nicht allem gefallen durch dein Kunst, mache es wenigen Recht ! Vielen gefallen ist schlimm !” (Bild: NUDA VERITAS eller ”Den Nakna Sanningen” av Gustav Klimt, målad 1889)

 

Jamen kors… är väl detta ”frälsaren” ? (inlägg från 16 april 2017)

Kanhända minns ni Kaj Stenvall, den förkättrade och hedniske ankmålaren från Finland, tillika en av det moderna Finlands allra mest kända konstnärer A propos det här med ”frälsare” publicerade han nyss denna bild, som han kallar ”påsk”:

Själv finner jag inget hädiskt i denna bild, som faktiskt är renare, vackrare och utan samma fokus på grymheter och blod, som genom alla tider präglat kristendomens morbida dödskult. Ett Mumintroll har gjorts till ”kristus”, och en påhittad fantasivarelse har bytts ut emot en annan – och ingen kan väl ta illa upp över något sådant ? Som Ivan Stang, Sacred Scribe i The Church of the Subgenius (se under rubriken ”adiafora” ovan ) en gång sa: ”We have no problems with Christ as such – it is just his followers that we don’t like”

I Kaj Stenvalls ständigt pågående serie av filosofiska ankor – han tycks formligen ha pippi på Kalle Anka eller Aku Ankka som han heter på finska, förekommer i år följande verk, betitlat ”I have a dream”.

Donald Duck har uppenbarligen en mardröm, eller är detta verklighet ? Han har hamnat i samma säng som Donald Trump, den amerikanske presidenten, och ankan ser verkligen inte road ut av situationen, utan är högst betänksam över hur detta alls kunde hända. En gräslig, atombombsviftande galning, som tryggt sover och kanske drömmer om ”MOAB” eller ”The mother of all bombs” och det Haramageddon eller den världsbrand dessa kristna ser fram emot – för dem är ju världens undergång något gott, som förebådar Jesu återkomst och tusenårsriket, till skillnad från Ragnarök, som hedningarna uppfattar som något ont, och något man helst bör undvika..

Matt 10:34-36
Tro inte att jag har kommit med fred till jorden. Jag har inte kommit med fred utan med svärd. Ty jag har kommit för att ställa en man mot hans far, en dotter mot hennes mor, en sonhustru mot hennes svärmor, och alla mäns släkt ska bli deras värsta fiender…

Den jesus som bibeln grundar sig på var en lokal terrorist, som direkt uppmanade till inbördeskrig, och var minst lika vildsint som Al Quaida. Alla Monoteistiska rörelser utvecklas förr eller senare till något sånt här, och vi vet redan hur stor skada kristendomen ställt till med genom århundradena. Är han då något att dyrka ?

Själv tycker jag att Kaj Stenvalls tavlor verkar som tankeväckande satir, eftersom de kan tolkas på flera sätt, vilkett god konst alltid kan. Också jag har satiriska syften ibland, som ni vet – eller kanske kan märka – och nytt från Finlands konstliv är också att man gett sig på Mumintrollet som nationalsymbol och kombinerat det med Tom of Finlands bögporr, eller så att säga blandat ihop bögporr med Mumin. Det var skämtnissarna och Pikkuherrat från reklamtidskriften ”Image” som stod bakom alltsammans, enligt vad Vasabladet, Hufvudstadsbladet och Helsingin Sanomat berättat, tidigare i år.

Ärligt talat, är inte all denna Mumin-kult lite…tja… vad ska man säga ?

The Moomin Foundation, som tagit åtskilligt illa upp av bilder som de nedan, ska numera ha förlikts med ”Image” och dess redaktörer, men innan påsken gällde alltså detta som ”sanning”

Pärmen på det senaste numret pryds av en teckning av Sami Saramäki där muskulösa mumintroll poserar i Tom of Finland-utstyrsel. Bilden är en illustration till en artikel av Antti Holma om hur Tom of Finlands karaktärer blivit hela folkets maskotar. Texten under bilden lyder Moomin of Finland.

Images chefredaktör Heikki Valkama säger till HS att det handlar om ett separat satiriskt verk som kombinerar två olika saker. Moomin Characters vd Roleff Kråkström godkänner inte förklaringen. Han säger att satir handlar om att man vill förlöjliga till exempel statsministern, men att det inte är frågan om det när det gäller pärmbilden. Speciellt användningen av ordet Moomin är graverande, tycker han. Kråkström godkänner inte heller parallellen till Kaj Stenvalls ankmålningar.

– Stenvall har aldrig använt Kalle Ankas varumärke. Han har målat generiska ankfigurer som vem som helst kan använda. Däremot är mumintrollen som karaktärer och ord ett helhetskonstverk skapade av Tove Jansson, säger Kråkström. (Vasa-bladet 25 Mars 2017)

Stenvalls ankor skulle alltså vara A-Ok – men man får inte skoja med Mumin, som är ett ”gesamtkunstwerk” eller helhetskonstverk. Var ligger logiken i detta ?

Redan på medeltiden fanns det människor, som inte trodde på ”frälsarmyten” och öppet drev med den.

Under rubriken ”Resor” ovan har jag talat om den vilde och oborstade munken Fra Filippo Lippi, som på 1300-talet – vid 52 års ålder satte på en 18-årig nunna, Lucretia Buti, som han skulle ha ansvaret för – tillsammans med 27 andra unga nunnor. Sedan målade han av henne som Jungfru Maria (trots att hon inte alls var någon jungfru längre, utan tvärtom) och deras nyss födde son som Jesus – vilket han blev utesluten ur Karemeliter-orden för. Också Påven tyckte det var rätt magstarkt, men Fra Filippo bad honom bokstavligt talat dra åt helvete i skrift, och målade flera bilder av sin unga hustru istället, till allmänhetens jubel.

För egen del förstår jag inte de meningslösa krucifixen, lidandet, matyrskapet och allt det andra. Ska man nu tro på kristendomens eviga Führer-princip, eller ”herren” som alla måste följa slaviskt, så kan man väl ta fasta på goda gärningar, uppbyggliga historier, eller när den påstådde ”frälsaren” eller rättare sagt fiktive profeten gjort något bra istället, eller hur ?

Det vore väl ändå en mycket sundare, friskare och bättre reklam för religionen, än en halvnaken man som torteras ihjäl – till och med de kristna borde väl inse detta – om de inte vore så inskränkta och begränsade i sitt tänkande. Den bästa kristna bild jag alls vet i västerländsk konst, förresten, är den här:

Det här är fresken ”St Petrus botar de sjuka med sin skugga” från Cappelle Brancacci i Florens, ett litet sidokapell till klosterkyrkan Santa Maria del Carmine som jag också besökt. Masaccio, en av högrenässansens bästa, anses ha målat det här, företrädd av en annan konstnär vid namn Masolino. Petrus liknar Tor, och skrider fram som en vredgad gud genom gatorna på det Florens som finns utanför kyrkan. Han ser inte ens tiggarna, de halta och de lytta. han går bara rakt förbi, och minen på hans ansikte visar att ”he means business” minst sagt – kanske är det de rika och besuttna, biskopar, kardinaler och andra hycklare omvartannat, som snart ska få ett mindre uppskattat besök, medan Petrus kommer att säga dem några sanningens ord. Men hans kraft är så stor, att redan hans skugga botar dem.

Den rättfärdige bär icke sitt värd förgäves, heter det – och förvisso finns profeter, gudsmän, ordets förkunnare. Kapellet nere i Florens, förresten, målades färdigt först 60 år efter man börjat – det är en historia jag redan berättat –  eftersom Påven ville ha allt färdigt av rena propaganda-syften. Ingen mindre än Filippino Lippi, den bråkige målarmunkens son fick rycka in, och vad han krävde som lön enligt legenden, var det här:

  • 4 blonda modelltjejer från Venedig
  • 4 brunetter
  • 3 svarthåriga
  • 1 rödhårig
  • 5 negresser eller blandade turkinnor
  • 18 bekväma madrasser, samt 12 lyxiga sängar
  • 1 florentinsk tunna grappa eller med andra ord starksprit (dvs 45 liter)
  • 4 tunnor gott rödvin (180 liter)
  • 2 tunnor vitt vin (90 liter)
  • 30 libbra (skålpund) blodig rostbiff (ca 130 kg) dvs bistecca florentina
  • massor av frukt och flera salladshuvud (minst 40 libbra)
  • 10 libbra bröd samt söta kakor (Panforte)
  • 25 libbra Cinta Senese – det berömda fläsket från staden Sienas svart-vita svin

Allt detta skulle genast levereras till kyrkporten, och dörrarna mellan klostret och kyrkan med kapellet skulle stängas under en tidrymd av 14 dagar. Ingen utomstående fick komma in, medan Filippino arbetade därinne, helt ensam med sina vackra och söta modelltjejer, vinet och allt det där andra..

Flickskratt, ljudet av vinglas som slogs sönder, spyende unga kvinnor och så vidare fortsatte att strömma in över klosterväggarna, medan festen bara fortsatte, dagarna i ända. Till slut fick klostrets prior ändå nog, och beväpnade de tolv kraftigaste munkar han kunde hitta med käppar och påkar, och gick in för att spöa upp Lippis berömde son.

Vet hut, vet sjufalt hut din hemske Hedning, och ta alla dina Satans Skökor och äckliga småfnask till gatuhoror med dig härifrån, alltmedan du drager till de fjärran nejder, där Piper Nigrum, eller den såkallade pepparn plägar växa, hotade alla munkarna på en gång.

Hur vågar ni! skrek Filippino, alldeles röd i ansiktet. Inga av dessa hederliga unga damer förtjänar att benämnas med vårt språks allra lägsta skymford, och jag kan då inte annat finna, än att de alla uppfört sig ytterst dygdigt och anständigt…

Försök inte ! ropade Priorn. Inte kan du neka till, att du lägrat och knullat de flesta av dem redan, din suput !

 

Jag har så tusan heller ! skrek Filippino Lippi argt. Damerna ifråga kan säkert intyga, att inte så mycket som ett hår krökts på deras huvuden– inte sant flickor ?

Oooh jaa ! ropade alla konstnärsmodellerna på en gång. Mycket högt, dessutom.

Desslikes kan man förmärka, att då dessa damer är utfattiga allesammans, och därest den heliga kyrkan anses vara nåderik och välgörande, vad vore då naturligare för mig än att bjuda dem på fest allihop, på det att de må ha någon glädje i sina annars så torftiga och glädjelösa unga liv, av ren barmhärtighet och inget annat ! fortsatte Lippi i något mer sansad, men medeltida ton.

danza5

Sacramento Idioto ! vrålade munkarna. Sluta diskutera teologi med oss, din djävla tölp  ! Vi skolom gifva digh på moppo, ifall du inte börjar måla nu på minuten…

Så var det också. Filippino Lippi hade nämligen inte rört den ofullbordade fresken än, inte på någon av de sju dagarna av de 14 han ville ha på sig, och freskomålning eller pittura al fresco som det egentligen heter, är något av det svåraste hantverk man alls kan försöka sig på. Målar man på våt puts med kol och andra pulverpigment, snarare än riktig färg, sugs nämligen färgen upp ögonblickligen, och man kan inte på något sätt sudda, radera eller göra om, med mindre än att man knackar ned hela putsväggen igen, men i det här fallet kunde man ju inte göra det, eftersom Masolino och Masaccio – båda odödliga mästare – redan gjort ifrån sig rätt bra på väggarna.

Filippio, full av vin och kvinnors gunst, vacklade mot väggen, tog sin pensel och började måla med en trött gest. Och han målade så fint och så bra, att inte ens de bästa konsthistoriker än idag kan säga var hans egna linjer börjar, eller Masaccios eller Masolinos slutar.

Men vi förstår ingenting, ja ingenting alls” sa alla munkarna. Om du kunnat måla sådär bra hela tiden, vad skulle du då med alla modellerna, vinet, köttet, frukten och allt det där andra till ?

Det har jag redan förklarat för er sa Filippino Lippi. Själv är jag inte som ni munkar. Jag gillar kvinnor, fruntimmer, kjoltyg – och tycker om att umgås med dem, inte tusan umgås jag med män. Flickorna är bara här för att hålla mig lite trevligt sällskap, och se till att jag kommer i stämning, sedan kan jag måla hur mycket fresker jag vill…

Kaj Stenvall målade vidare – också 2017 (artikel från 2 Januari 2018)

Kommer ni ihåg mina artiklar om Kaj Stenvall från Finland, den förkättrade och ganska så hedniske Ankmålaren, vars verk jag tagit upp under rubriken ”Konst” här ovan ? Han är inte så känd i Sverige, men mycket mer berömd i sitt hemland, men jag tycker att också vi här i landet gjorde väl i att ge hans satiriska och politiska verk uppmärksamhet, för goda satiriker och dessutom Donaldister – som Kaj Stenvall helt säkert får betraktas som – är det inte så gott om här i landet. Huruvida han verkligen är hedning hör inte heller hitdet kan ju vara var och ens personliga uppfattning, och är därmed inget man skall gå in på – men i hans konst märker jag själv en ganska tydlig udd emot kristendomen…

Detta verk – ”I confess that I have empathized” publicerades under hösten 2017 och säger väl allt – eller åtminstone något. Kalle Anka har drabbats av det kristna skuldkomplexet, och han mår inte bra av det. Avklädd och naken – utan sin sedvanliga sjömansuniform – står han nu där i all sin betänkliga glans, som en skenhelig kvackare…

Blev denna bild för mycket för er, govänner ? Vad säger ni då om följande konstverk, för här går ingen säker – inte ens Världens stora, ni vet..

”I have a dream” heter bilden, och uppenbarligen skildrar den en fullständigt insomnad person, som bara drömmer – och det är för en gångs skull inte Donald Duck eller Kalle Anka. Donald Trump har hamnat i säng med den vanligen byxlösa ankan, som är av hankön och faktiskt ganska kinky, och vad som föregått detta kan vi bara ana oss till – om vi nu vill tänka så pass långt – men Kalle Anka har synbarligen fått kalla fötter, och är mycket tveksam över vad han gett sig in på, efter vad det ser ut…

”Necessity makes strange bedfellows” brukar det ju heta, men ångrar den Amerikanska ankan möjligen att han någonsin gav sig i lag med Trump, eller röstade på honom ?

Många har röstat fel i det här landet också, exempelvis de som röstade på Löfvén eller Miljöpartiet, tycks det mig…

Bild tre – där Kalle Anka agerar kristen Präst eller Påve – är hur tydlig som helst – tycker jag… Bra konst eller satir är som vanligt öppen för flera tolkningar, för vad försiggår egentligen här ?

I am always with you” heter den sista bilden, där Ankan-Kristprästen tycks ha tryckt en symbolisk döds-kyss på Donald Trumps grisiga tryne... men är det en välsignelse, eller kanske den sista smörjelsen vi ser ? Jag själv – likt Pontius Pilatus på sin tid – Tvår mina händer över Trumps administration, och hela hans land därjämte…

Måtte deras högst eventuelle gud vara de stackars människorna i amerika nådiga, som valt en sådan president åt sig och halva Världen – för det kan faktiskt leda till krig – och krig är som bekant en högst allvarlig sak – är detta också vad den vanligen så skämtsamma ankan vill säga oss ?

Harappappapappadia… torde vi väl utbrista. Det har ändå ganska nyligen varit Jul, och inför nästa år torde vi väl hoppas på det bästa…

Porr på Facebook – En fråga om ”Survival of the FATTEST” (inlägg från 1 Mars 2018)

Ja, ni läste rätt. Återigen är rubriken ganska förbryllande, men verkligheten överträffar till synes ofta dikten. Journalisten Johanna Palm på SVT Kultur skrev så sent som igår ett inlägg som är faktamässigt korrekt, väl researchat och utan vinklingar – vilket är ganska anmärkningsvärt, med tanke på källan. Detta trots sakens ämne – för här rör vi oss återigen med ”fake news” och en skapad mediastorm av rang.

Facebook, detta sociala media i USA – skapat av en viss Mark Zuckerberg – förbjöd för någon tid sedan alla bilder på det arkeologiska fyndet ”Venus från Willendorf”, påträffat i Österrike-Ungern år 1908. Detta enligt Arts News Paper, också i USA – och det är inte första gången sådant händer.

27 000 – 30 000 år gammal istida konst. Åtgärd på Facebook: OMEDELBART TOTALFÖRBUD !

Här ser ni alltså den uppenbart pornografiska statyn, som alltså måste förbjudas. Tidigare har Facebook – vilket jag själv rapporterat om i den här bloggen – också totalförbjudit alla bilder av den svenske 18-1900-talskonsstnären Anders Zorn, vilket Johanna Palm mycket riktigt påpekar. Just det inslaget tog jag bort, eftersom herr Zuckerbergs skapelse ganska snart rättade sitt skäligen idiotiska förbud, men den här gången har ingen rättelse inkommit – ännu !

Ca 100 år gammal svensk konstÅtgärd på Facebook: OMEDELBART TOTALFÖRBUD !

Även nedanstående exempel på Europeisk skulptur från 1900-talet har drabbats av de amerikanska skräpmedias attacker, till synes helt urskiljningslöst:

Exakt 103 år gammal Europeisk skulptur – Åtgärd på Facebook: OMEDELBART TOTALFÖRBUD !

Slutligen nämner också Johanna Palm exemplet med den franske konstnären Gustave Courbets kända verk ”L’origine du Monde” eller Världens ursprung, från 1866. Detta verk beställdes märkligt nog av en ottomansk diplomat med aliaset Khalil Bey – den Ottomanska eller Moriska stilen var mycket inne på 1860-talet – och många teorier har under åren lanserats om vem just det konstverket egentligen avbildar. Är det månne den rödhåriga Irländskan Johanna Hifferman som avbildats, ”me fissen opp !” som dansken säger, och ifall den så kända fröken Hifferman inte varit i farten, precis som vanligt (hon var på sin tid ”mycket hejsan !” ) – vem tusan var det då, som avbildats av Monsieur Courbet… Ack ja, dessa konstnärer och deras Irländskor…

Man har också teoretiserat om inte Courbets tavla varit försedd med flera delar av den unga damens anatomi, till exempel ett huvud, och om inte målningen skurits sönder och försålts i flera delar (ett synnerligen inkomstbringande konstnärligt grepp !) men på Musée d´Orsay i Paris har man tillbakavisat detta som fullkomligt groteskt, ja fullständigt nonsens…

Konstkännare, Connaissörer, Posörer och Performance Artists har siktats i Paris… Åtgärd på Facebook: OMEDELBART TOTALFÖRBUD !!

Man kan nu fråga sig vad alla dessa konstverk egentligen har för gemensam nämnare, och varför just Facebook hela tiden manifesterar ett och samma beteende, oavsett vad saken egentligen gäller. Det har i Sverige spekulerats om att hemliga bildavkänningsprogram, som teoretiskt skulle kunna identifiera antal kvadratcentimeter naken hudyta, styrda av matematiska algoritmer skulle kunna ligga bakom detta, men som precis just jag råkar känna till av en eller annan anledning, är det inte alls så Facebooks censur fungerar, vilket jag beslöt mig för att ”testa av” så sent som igår… Ånej. Så lätt kommer vi inte undan.

Johanna Palm har redan dragit sin slutsats, i ett hastigt påkommet anfall av klarsyn, och utpekat den kvinnliga aktivisten Laura Ghianda som skyldig till allt, dock helt utan att nämna exakt vilken sorts aktivist sagda ”Laura” egentligen är – men sanningen antyds under den dolska och oklara formuleringen ”som kallar sig konst-aktivist”.  Är då Laura Ghianda aktivist på riktigt eller på låtsas, och vad slags aktivist är hon egentligen, och med  exakt vilka motiv och syften ? Jag själv har redan identifierat, isolerat och kopierat sagda ”Lauras” ursprungliga post från Facebook, och man kan ju då bara fråga om det är en ”Hönan Laura” vi här har framför oss, eller ett klart fall av andra kacklande ”Hens”

Aktivisten Ghianda hör alldeles uppenbart till en grupp av samma typ som ”FEMEN”, den mycket underliga proteströrelsen från Ukraina, som jag skrivit mycket om tidigare, men som nu gått in i en helt ny fas; och som jag därför – av rent personliga hänsyn – då jag råkar vara avsides bekant med några av aktivisterna – Musiklärarinnan Bianca Muratagic, ifrån Uppsala, hör dock inte till dem – även om jag nyligen nämnt just henne – men jodå, ni tänker alldeles rätt – saken är den, att jag liksom samlar på kvinnliga aktivister – man kan nämligen rätt ofta så att säga förena nytta med nöje, när det kommer till just dem; har jag märkt.

Formliga gallskrik har dock utbrutit över ”FEMEN” från andra Feministiskt anstuckna rörelser, främst då de partitrogna ”gammelfeministerna” eller rättare sagt Fi -kärringarna på den yttersta vänsterkanten. De har påstått, att de unga Ukrainskorna – och deras enda kvarvarande representant i Sverige – skulle gjort sig skyldig till det uppenbara lagbrottet ”Könsförräderi” (det är alltså när man umgås med det motsatta könet) fastän denna förbrytelse inte står i några normala svenska lagböcker. Femen skulle också ha ”gått patriarkatets ärenden” har vi fått förklarat för oss, och sådant medför omedelbar uteslutning.

En annan av FEMEN Swedens medlemmar – med oklar identitet – begick självmord efter en av deras aktioner, och sedan dess har FEMEN föga låtit tala om sig just här i vårt land, vilket jag också förutspådde – eftersom deras metoder inte passar i ett svenskt kulturellt kontext, och inte är tänkbara här under rådande politiska förhållanden. Aliiah Elmahdy, officersdottern från Egypten, tillika fd. ”naken-bloggerska” som faktiskt fick politisk asyl i just Sverige, säger sig numera ha hoppat av, och vill inte ha ett dugg med Femen att göra längre, fast hon fortsätter sin högst ovanliga yrkesbana på många andra sätt. Vad beror just det ställningstagandet från hennes sida på, tror ni ??

Med tanke på vilka krafter i det svenska samhället som kan dyka upp, gör Johanna Palm förmodligen mycket, mycket klokt i att inte våga nämna eller inte våga skriva mer om vilka aktivister som är inblandade, och exakt vilka rörelser de kan tänkas representera. Så blir det nog bäst.

Inte alls Förbjudet enligt Facebook (bilden är hämtad just därifrån). Rödhårig kvinna, som bevisligen besökt Irland. Förmodligen Dalkulla. ”Ett Zorn-motiv”…Misstänkt ?

Dock har vi ännu inte kommit till den springande punkten i vår analys. Facebook. All denna plötsliga konst-censurs kärna och centrum – men varför det ? Jag har nu lagt ut så många lösa trådar, så många tankemässiga fallgropar, så många idéassociationer här ovan som det överhuvudtaget är möjligt på den begränsade tid, som står till mitt förfogande, att jag likt den hedervärda Fru eller Fröken Palm lindat in sanningen, eller rentav dolt den.

Dessutom kan det hända, att jag bara spekulerar – men hur ska man egentligen annars lösa den gåta, som Facebooks beteende representerar ?

Vad hade konstverken på bilderna ovan gemensamt ? De råkar allesammans vara Europeiska konstverk, naturligtvis.  Vem eller Vilka, och framförallt Varför skulle någon just reagera emot denna typ av konstverk, som alltså allesammans visar Europeiska kvinnor, från skilda tidsepoker visserligen, och med skilda anletsdrag eller inga alls, skilda grader av realism i det konstnärliga utförandet – exempelvis den sk ”Venus” råkar vara sjukligt fet, tydligt steatopyg som det heter – men vem skulle egentligen kunna reagera emot det, och försöka piska upp en hat-storm, med så tydliga eller rättare sagt trubbiga vapen som fröken Ghianda ?

Vad är det för Monoteister eller Monomaner, utanför Europa, som hela tiden måste dra ”påse över huvudet” på just Europeiska eller rättare sagt Västerländska kvinnor, eller helst en fullkomligt heltäckande, svart sopsäck – visserligen inte i plast, men inte i tyg – och vilka är det, som vissa påstått ”feministiska” grupper i Väst hela tiden sympatiserar med ?

Vilka är det, som i kraft av ”kränkthet” hela tiden försöker skapa sig en lättköpt politisk plattform, om inte för ”Konstens” så för en viss ”Guds” skull – Varifrån kommer den ideologin, och varför har den lätt – i förstone – att lyckas – i sociala media ?

Tills jag och Johanna Palm går in och avslöjar det billiga tricket, vill säga… Eller – hur är det nu egentligen ? Framtiden, eller redan de kommande dagarna, kommer nog att utvisa en hel del, för de som sysslar med källkritik, därute..

It is Chinatown out there, my friends…. Chinatown….

”U can’t touch dis ! U can’t touch dis !”

Annonser

En tanke på “Konst

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s