Litterära texter, egna verk och bearbetningar

En liten Saga inför Julen: Torleif och Jarl Håkan…. (Norrönt Tungo-Nid från Svitjods Sorgedalar !)

Nu vänder vi oss bort från de kristnas ständigt återkommande tokerier för ett tag.

Istället skall jag berätta en finstämd och lärorik Hednisk och Asatrogen Saga för er, såhär inför Julen.

Den stod ursprungligen att läsa i en gammal bok av Eddaöversättaren Axel Ulrik Bååth, som 1895 utgav en bok med utdrag ur Isländska Sagor i original. Boken finns numera att läsa på nätet, tack vare ”Projekt Runeberg”, och den har också utgetts i ny upplaga av Göteborgs Universitet för några år sedan.

Också Göteborgs-Posten återgav denna saga i en liten skrift betitlad ”Den heliga vreden – svensk polemik från vikingatid till folkhem” som fortfarande kan finnas att få tag i på en del antikvariat. Jag publicerar sagans text i något moderniserad språkdräkt; och med vissa smärre ändringar, trots att det bär mig emot, därför att språksinnet hos dagens svenskar är mycket svagt utvecklat och eftersom en del av mina läsare inte förstår 1800-tals svenska längre. Det isländska originalet till denna berättelse heter Þorleifs þáttr jarlsskálds, och vi vet att innehållet i den antagligen är sant till stora delar, eftersom det också bekräftas av andra historiska källor. Så till exempel är Det stora Jarlsnidet bekant fråOdd munks Óláfssaga och i Hauk Valdísarsons Íslendingadrápa från sent 1100-tal, där Torleif i 18:e strofen kallas þulr, något som Finnur Jónsson översätter ”trollkarl”, men som heter thul, alltså en trollkunnig skald

 

Vid Kung Sven Tveskäggs hov vistades en gång en islänning vid namn Torleif Åsgersson. Han hyste rättvist agg till Jarl Håkan av Norge, eftersom denne hade plundrat och bränt det skepp Torleif landade med i Viken, och låtit hänga alla Torleifs män. Då Torleif någon tid vistats hos Kung Sven, blev han så svårmodig att han knappast ville dricka Jul, eller slå sig ned vid bordet hos sina gilleskamrater. När kung Harald Blåtand märkte detta, lät han kalla till sig Torleif och sporde honom: ”Vad vållar ditt missnöje ? Du rättar dig ju knappast efter våra seder här ??

Konung,” svarade Torleif – ”Du har väl hört talesättet att den som spörjer en annan man om hans trångmål, själv måste befria honom därifrån, så framt han vill vara den mannens vän ?

Säg du mig orsaken ändå,” sade Kungen. ”Jag har nu i vinter diktat några strofer om Håkan Jarl, och det skulle bedröva mig mycket om jag inte fick Orlov av dig, för att resa till Norge och där framsäga dem för Jarlen” sa Torleif.

Du ska visst få Orlov, ” sa Kungen, ”men jag vill inte mista en så god man som du. Därför skall du lova mig att komma åter, det fortaste du förmår, för all din skicklighets skull

Sven Tveskägg blev ensam kung över hela Danmark, Rügen, Norge och England…

Detta lovade Torleif, och sedan skaffade han sig överfart till Norge. Så kom han till Trondheim. Då uppehöll sig Håkan jarl i närheten, på Lade Kungsgård. Torleif klädde sig nu som en åldrig stavkarl, och repade upp ett långt hamprep, som han hade till skägg. Så tog han en stor säck och dolde den under paltorna, så att det skulle se ut som om han åt den mat han stoppade i säcken, för öppningen på den fanns uppe under skägget, och gömdes helt av detta. Sedan tog han två gamla skidstavar och fäste jättestora broddar på dem, och sen började han haltande och kutryggig gå stavgång.

Slutligen kom han fram till Lade, och då var där Julafton.

Vid Lade Gård utanför Trondheim hittade man redan 1914 spår efter en enorm vikingahall…

Jarl Håkan satt i sitt högsäte och hade omkring sig många stormän, som han bjudit till Julgille. Nu gick Torleif, utspökad till en gammal gubbe, rakt in i salen; helt utan lov. När han kommit till tröskeln, började han stappla och ragla fram, lutade sig tungt på stavarna och knuffade undan de tiggare, som samlats vid ingången i hopp om ett mål mat. Till slut satte han sig nederst vid dörren i salen. Så började han skuffa alla som där satt, som om han ville komma i strid med dem. De blev retade, men när han dängde till dem med kraft, ryggade de förfärat tillbaka. Härav uppkom stoj och rop, så att det hördes över hela salen.

Då frågade Jarlen vad detta skulle betyda, och till svar fick han höra att det var en stark och ondsint gammal gubbe, som kommit dit in. Jarlen lät kalla honom till sig, men när Torleif stod inför Jarl Håkan, svarade han honom mycket knapphändigt. Jarlen sporde honom efter namn och ätt, samt odal.

Mitt namn är mycket ovanligt” svarade Torleif. ”Jag heter Niding Gjallandeson, och kommer från Svitjods sorgedalar. Ofta kallas jag Niding den Närgångne. Vida har jag farit, och många hövdingar har jag gästat. Nu är jag mäkta gammal vorden, och orkar knappt säga mitt namn för glömskas skull, men mycket har jag fått höra talas angående ditt hövdingaskap, din vishet, ditt sätt att stifta lagar och mycket annat, som man också sagt mig att du gjort och uträttat.

Jarlen begrep inte vad som låg i dessa ord, och att Torleif bara drev med honom, utan frågade så: ”Varför är du ensam olik alla andra stavkarlar, ondsint och svår att komma till tals med ?

Ja, vad kan man vänta annat av den stackars försvarslöse gamling, som är utan allt utom sjukdomar och elände, och som inte har vad han behöver, utan får ligga ute om natten i snö och kyla i marker och skogar ? Nu rasar han mot sin ålderdom och allt, han som förut varit van att från de bästa män njuta gåvor och lycka, men som nu vägras mat till och med av usla torpare...”

– ”Är du då en idrottsman, gubbe, eftersom du säger dig ha vistats bland hövdingar” frågade Jarlen.

Kan så vara,” sa Torleif, ”att jag som ung var bäst i de flesta idrotter, som att skalda, springa och skjuta till måls, fastän det nu gått, som man ofta säger, att ålderdomen gör envar bräcklig, och det sägs ju också, att det är mödosamt för den hungrige att stå och prata. Nu har jag heller ingen lust att prata mer med dig, o Jarl, om du inte först låter mig få något att äta och dricka, för så svårt lider jag av ålderdom, hunger och törst, att jag snart inte orkar hålla mig uppe. För övrigt är det mycket ohövligt av en Jarl att inte först fråga sina gäster om det fattas dem något, för alla är vi ju så skapta, att vi först av allt tarvar mat och dryck !

Jarlen befallde då, att julmat och öl skulle sättas fram för Torleif.

Så skedde. Men knappt hade maten kommit på bordet, innan Torleif öste ned den i säcken, som han hade dolt under kläderna och det falska skägget. När han satt sig till bords ryckte han åt sig alla fat som fanns i närheten, och tömde dem på alla läckerheter. Så fick Jarlens tjänare genast hämta mera mat en andra gång, för han fortsatte med sin glupskhet. Det såg ut för alla som om Torleif verkligen svalde ned all Julmaten, men han öste bara den i säcken, som vi redan sagt…

Nu log de gott åt honom, och tjänarna menade, att gubben var både högrest och tjock om midjan, och därtill en riktig storätare. Han brydde sig inte om deras tal, utan fortsatte lugnt sin måltid. När matborden så blev borttagna till sist, gick gubben Niding rakt fram till Jarlen och sa:  ”Det var usla trälar och tjänare du har, som mycket illa förstår att utföra dina befallningar. Men – nu vill jag framföra ett kväde, som jag har diktat om dig, ifall jag får den nåden att fritt framsäga det..”

Har du diktat många kväden om Jarlar och Kungar förut?” frågade Håkan Jarl. ”Det har jag visst, det !” svarade han.

Nå, kanske det är sant som det ofta sägs i Hávamál, att ”mycket är gott, som de gamle tala” sa Jarlen. ”Säg du ditt kväde, gubbe, så ska jag lyssna

Så började Torleif det stora Håkanjarls-kvädet, och han sjöng det ända till mitten. Det tycktes Jarlen, som om han blev prisad i varje strof, och dessutom framstod det, som om hans söner också prisades storligen. Men ju längre kvädet led, ju mer fick Jarl Håkan en underlig känsla i kroppen. En så stark klåda och oro började plötsligt växa i honom, allra mest i bakdelen, att han knappt kunde sitta stilla på sin tron. Så besynnerligt stark var denna klåda, att han måste ta fram en kam och riva sig med den, där han kom åt. Men inte heller detta hjälpte. Klådan var så stark, att jarlen måste lämna hela gillet och gå ut ur hallen. Sen fick han ropa på sina kvinnor, och de tog fram en lång säckvävsduk, som de hade knutit tre knutar på, och som de fick dra fram och tillbaka, fram och tillbaka mellan Jarlens skinkor och skrev och längs ryggen på honom.

Inte heller detta hjälpte stort, och Jarlen gick in i salen igen och skrek ”Gubbjävel ! Kan du inte kväda bättre, för detta tycks mig mer vara nid än lov, och om du inte gör bättre nu, så ska jag nog ge dig lön för detta nidet !

Jarlen blev i röven krängd”  – Tora och trälen Skopte Kark visar Håkan jarl vägen till svinhuset (bild ur Olav Tryggvasons saga av den norske konstnären Erik Waernskjöld)

Gubben Niding nickade bara. Därpå började han framsäga de fruktansvärda strofer, som heter Dimvisorna och som står i mitten av Jarlsnidet. Detta är deras början:

”Från öster stiger en dimma
från väster en stormil far
hit in allt mörker sig tränger
och lämnar sin fasa kvar !”

När Torleif slutat kväda Dimvisorna, var det alldeles mörkt i salen, och medan detta mörker ännu varade, fortsatte han Jarlsnidet. Då flög alla vapen, som fanns uppsatta på väggarna, ned av sig själva, och började röra sig i tomma luften. Många män blev skadade, och föll döda ned runtomkring. Jarlen själv sjönk sanslös ned på sin tron, och den underlige gubben med stavarna var plötsligt borta, och syntes ingenstans till. Så snart kvädet så var slutat, avtog mörkret, och en stund senare var det åter ljust i salen.

Jarlen kvicknade sakta till, och fann att detta gruvliga kväde skadat honom mer än han någonsin anat.

Halva skägget var  borta på honom, och på vänster sida huvudet fanns en kal fläck, där allt hår föll av i stora tussar. Det kom aldrig mer att växa något hårstrå där på honom sedan. Därefter lät han salen rengöras och skuras. Alla döda och skadade bars ut. Och han trodde sig sedermera veta, att den man som vållat honom allt detta, var ingen annan än den berömde islänningen Torleif Åsgerson, som så lönat att Jarl Håkan orätt hade berövat honom skepp, manskap och gods. Jarl Håkan blev sedan illa sjuk, och måste ligga till sängs helt overksam, hela våren och en god del av sommaren därefter.

Men om Torleif är nu att förtälja, att han glad och nöjd strax därpå styrde kosan söderut och till Danmark. Till färdkost på resan hade han all den goda Julmat, som han stulit med sig från Jarlen själv, och Jarlens eget bord. När han så kom till Konung Sven Tveskägg sprang denne glad emot honom och frågade, hur allt hade gått till i Norge. Torleif berättade då allt som skett, och Kung Sven log genom båda sina skägg. Så sa han: ”Det var väl kvädet ! Ditt namn ska jag nu förlänga – och hädanefter skall du kallas Torleif Jarlaskald – den mäktigaste bland skalder!”

 

En Liten Saga inför Sommaren – Laxdölingen Kjartan Olofsson och Simtävlingen

Jag märker – av någon outgrundlig anledning – att mitt inlägg märkt ”en liten saga inför Julen” och återberättandet av Þorleifs þáttr jarlsskálds, eller Axel Ulrik Bååths skildring av mötet mellan den fullt historiske Håkon Jarl och Torleif Jarlaskald – blivit ett av de mest lästa inläggen på denna blogg. Varför vet jag inte, men kanske känner folk idag en stor brist på Nordiska sagor, historieberättande och verkliga berättare – allt det där som kallas skaldskap, och som jag tog upp så sent som för två inlägg sedan. Axel Ulrik Bååth skildrade sagorna i artonhundratalets språkdräkt, och mera om hans samling av översättningar och hur den plötsligt nyöversatts genom Göteborgs Universitet har jag redan skildrat, så här kommer – utan ytterligare omsvep – min egen skildring av hur Vikingatida simtävlingar gick till, när det verkligen begav sig.

Man kan numera bada bekvämt i en sån här, men annat var det förr i tiden. Då simmade man rätt ut från kusten, och den som sist vände och simmade inåt land, hade vunnit simtävlingen….

 

Islänningen Kjartan Olofsson, en av hjältarna från Laxdöla saga, kom en gång till Norge. Han var enligt sagan en vänsäll och snäll man, en god simmare och i all idrott den främste på Island och någon; som varje barn höll av. Han styrde sitt skepp till Trondheim, där många islänningar låg i hamn före honom, och av dem fick han höra att det hade varit Hövdingaskifte i landet och att Olav Tryggvason blivit kung, och att denne ville införa en helt ny tro med bara en Gud, något som inga islänningar och nordbor ville veta av.

En vacker dag hände det att en skara män drog ur stan för att förlusta sig med simning i Nidälven. Detta såg Islänningarna. Kjartan menade att man borde gå ned till stranden och se på, så att man fick veta hur dessa stadsbor skötte sin idrott, De gjorde så, och fick se en man, som i simning överträffade alla andra.

Kjartan vände sig till en av sina följeslagare, skalden Hallfred Ottarson, han som en gång i framtiden skulle kallas Hallfred Vandrädaskald. ”Vill du gå hän och ta några simtag med den där mannen ?”

– ”Ingalunda,” sade Hallfred, för med honom kan nog ingen mäta sig. Då sporde Kjartan sin frände Bolle, om han ville mäta sina krafter med denne stadsbo. Men han svarade: ”Honom rår jag inte på”. Inte vet jag, var er tävlingslust tagit vägen, sade Kjartan, men då vill jag försöka själv, när ingen annan törs..

Han gick fram till platsen framför det ställe, där männen sam. Sin skarlakansröda kappa och alla andra kläder kastade han av sig, och störtade ut i ån. Han sam fram till den man som var den bäste simmaren och tryckte ned honom länge under vattnet. Därpå lät han honom komma upp till ytan igen, men han fick ingen lång vilostund förrän den andre tog tag i honom och drog ned honom i djupet. Nu var de båda under vatten längre, än Kjartan fann behagligt. Omsider kom de upp, men inte ett ord sade de åt varandra. För tredje gången dök de ned och var en lång stund under vattnet. Då undrade Kjartan hur denna lek skulle sluta, för han hade aldrig förr varit i ett sådant läge. Äntligen kom de upp igen. Båda två simmade de i land, och började att klä sig.

Kjartan såg, att stadsbon var både reslig och starkt byggd. ”Vem är du ?” frågade denne. Kjartan sade sitt namn. ”Du är en god simmare, islänning” sade den andre, men är du lika skicklig i andra idrotter ? ”Någon särskild heder har just simningen inte skaffat mig, och på samma sätt torde det väl gå för mig i all idrott, även om jag fått en viss berömmelse på Island.” svarade Kjartan.

”Det rykte man får genom idrott, beror väl till viss del på vem man utmanar” sade den andre mannen; ”men varför frågar du inte, vad jag heter ?”

Detta var sommarens idrott, när det begav sig…

 

”Ditt namn kan väl kvitta mig lika…” sade Kjartan. ”Det må man tillstå,” sade den andre, ”att du både är en duktig karl och låter ganska styvsint. Men inte dess mindre skall du nu få veta mitt namn och med vem du i simning tagit nappatag, ty jag kallas Olaf Tryggvason och är nu konung här i landet. Kjartan svarade först ingenting, men gick iväg, i bara tröjan. Kungen, som då också var klädd, kallade honom tillbaka och bad honom att inte ha så bråttom. Han kom med långsamma steg tillbaka.

Då tog kung Olaf kappan av sina egna skuldror, räckte honom den och sa: ”Inte skall du gå halvklädd tillbaka till dina kamrater, så lyckosam som du är. jag vill ge dig den här, och jag vill, att du liksom jag håller den lek vi nu haft för glädje och gamman, för jag tror nog att ingen kan kalla dig dålig i denna idrott, där jag varit din jämlike. Kjartan tackade länge konungen för den goda gåvan, och gick bort till sina landsmän och visade dem konungsmanteln. Men islänningarna, som var hedningar, tyckte inte alls om att han tagit emot den skänken. De menade att han gett sig i den kristne Konungens våld och gjort sig avhängig av hans vänskap…”

Så gick det alltså till, när Kjartan Laxdölingen och självaste Olaf Tryggvason möttes. Det var styvsinta män på den tiden, och det är kanske tur; att våra seder mildrats något idag, så att vi får mer gamman och glädje. Numera är jag gammal inte ung som förr – och duger knappast något till i någon form av idrott, sjuk i en blodsjukdom, som jag numera är. Men en sak till vet jag att berätta, och det är om en såkallad ”Bannik” eller rysk bastu i den sköna staden Kherson, som jag besökte under mina färder i Österled.

Där kom nu en procession, bestående av stadens port commissioner eller Högste Hamnkapten, Ukrainare i armé, flottist och marininfanteriuniformer, och mitt i alltihop en liten man i hatt med portfölj, som jag trodde skulle överlämna en officiell protestnot, och en order om att genast lämna hamnen. Men det visade sig, att stadens främsta bara bokat den där bastun, på samma tid som vår. Nu bar det sig inte bättre, än att jag och vår tolk nakna – så när som på varsin handduk – fick förklara vad vårt skepp var, och varför vi utan motor och med bara segel och åror seglat nedför Dnejpr från Gammalsvenskby eller Smievka, och att vi alla var hedna män.

När vi sagt detta, lade den störste och kraftigaste ryssen fram en Nagan automatpistol i ”ugglemodell” på bordet i bastuns eller ”Bannikens” omklädningsrum, och medan de andra efter rysk sed hällde öl på bastuns heta stenar och skrålade därinne gick jag ut för att svalka mig i Dnjepr. Dnjepr eller Borysthenes är som alla vet en kall flod, nära 10 grader kallare än det sommartid så varma land den genomflyter.

Så dök jag ned i floden, och ställde mig på dess botten; och höll andan där. Då kände jag en ännu kallare hand på min skuldra, och såg skymten av en man, som började brottas med mig. Värre tag har jag sällan genomlevat, men jag vann ändå, för luften tröt för honom nästan samtidigt med att den tröt och tog slut för mig med, och så länge han höll mig nere, kunde jag också hålla nere honom, och hindra honom från att komma upp igen. Så steg vi båda mot ytan, långt däruppe och då först såg jag, att det var den flintskallige, vars vapen vi nog inte skulle röra. Han hade lagt fram det där, till allmän beskådan, liksom bara för att testa oss. Senare fick jag veta, att han var överste i Marininfanteriet; av vilket Ukrainarna bara har kvar ett enda regemente idag. Och kanske jag borde gått i den mannens sold och gett mig under hans fana, för Ukraina var på den tiden ett vänligt och fredligt land, där värden och värderingar är en smula annorlunda; än hos oss; och man ej lägger vikt vid småsaker, precis som det en gång var på Olaf Tryggvasons tid. Där fanns i alla fall friheter i smått och stort, som vi inte har idag.

Men, jag kunde icke svika mitt fädernesland, och inte heller min hedniska tro – fastän jag senare under den kvällen välsignades i vodka på ryska och ukrainska. Vi förklarade, att vi svenskar hade en regel som innebar, att vi på samma kväll inte fick dricka mer öl, än två stycken var och att man annars skulle hålla även detta emot oss vid hemkomsten. Då skrattade översten och sa, att han skulle hållit det emot envar av sina egna, om de inte varje helg kunnat förtära och lära sig fördra åtminstone 500 gram vodka, vilket är ett halvt helrör per man. Så är ännu sederna i Svitjod Hin Mikla, men nu är allt annorlunda däröver, och det arma landet befinner sig ännu i krig, trots att de som styr vårt land idag inte lägger två strån i kors för det, och inte ens hjälper sina närmaste grannar, eller de som verkligen skulle ha förtjänat vårt stöd, när nu vi fått islam och kristendom här istället.

Karta och satellitbild över floden Dnjeprs mynning, där den går ut i Svarta Havet vid Kherson.

Ja, mycket har jag fått se på mina färder; och än mer har jag genomlevt. Mycket minns jag, och mycket är det, som varit vackert. Den natur som omgett oss, kvinnorna vi sett, i Österled eller Västerled; landskapen, städerna, de som tagit emot oss med öppna armar och alla dem, som kanske hatat oss i hemlighet – mest på grund av avund över att inte kunna vara hedna och fria män som vi. Nu är mina lungor inte längre så starka som förr på grund av sjukdomen, och mycket av den hälsa jag haft förr, börjar att fattas för mig. Men, ännu kan jag simma, älska, dricka och slåss en tid; och jag tänker ändå leva så, tills mitt liv äntligen är slut. Troende, som jag är – lever jag helt övertygad om att jag går till mina fäder, och till en bättre värld än denna. Tala då inte så högt om ”heder”, ni sjuka, krälande och motbjudande människoförsamling. Vem av er vill då förmena mig det, eller detta skaldskap, som nu blir min käraste idrott ?

Ön Berezan,långt väster om Dnjepr-mynningen

Den hedniska runstenen – UTAN kors – som ännu står kvar på Berezan i kopia – vars text lyder: ”Grane gjorde detta valv över Karl, sin Fä-lagi” (en frände, som man samäger en båt med)

Plats för musik…

(Aningen fritt efter Simon & Garfinkel – ”The Boxer”)

I am just a Swedish heathen,
But my story’s seldom told.
I have volunteered for different causes
But I still remain as poor, such are promises
For all our leaders lie,
Still christian men hear what they want to hear
But disregard the rest.

When I left my home and family
I was just sixteen years old
And I joined the Swedish Army
And I never left it since.
I’m a part of the resistance
Though I serve the state as well.

And my Gods have never failed me
Though my country often has
So I go where all my brethren go,
Looking for the places only they would know.

And we’re only asking workman’s wages
As we do the job at hand.
And as sure as fortune favors us
There might be better times to come
In this our land
I do declare
There were times when I found freedom
In doing what was banned
le le le le le le le
Lie la lie, lie la la la lie lie
Lie la lie, lie la la la la lie la la lie

But it doesn’t mean a thing to me
If people think I’m mad
Going home,
Where the New York Times writers
Aren’t insulting us
Despising me
Going home

In a clearing stands a heathen
And he’s a fighter by his trade
And he carries the mementos
Of every man that he brought down
As he won and so cried out:
”I shall put you all to shame”
Never leaving, Never leaving
For our struggle still remains…

Dear Dr Doom…

 

 

 

Dear Dr Doom…
Read your recent letter. You left too soon
Hope you’re feeling better.

Noble Heart’s decision
The Norns deciede the future
while you referr to freedoms
of the Hugr, Hamn and Lit.

Life’s a constant battle
Isn’t Thor fantastic ?
sifting through Od’s wisdom
as men did do of old..
All speaks from within you
each mind has its mirror
while Grimner wanders
into this existence
from the other Worlds.

Beginning has no end
Nor Ur nor Fehu
No more wars one still appears
No more peace one still appears…

 

We won’t join in sameness
as we’re each one different
We won’t join in oneness
as we are each one whole
We’ll be like in feeling
beings of the Hamngja
housed in Urd’s own crystals
all will be in beauty
as the Örlog does unfold

Beginning has no end
Nor Ur nor Fehu
No more wars one still appears
No more peace one still appears…

 

 

Dear Dr Doom..
Read your recent letter

Thou art barred from Christian heaven
but will see SAERIMNER in Valhall
as you can make it certain
that your Hugr is always there
and through Freyja’s always-presence
you’ll have love within you
Fully made aware

 

Sooner heard than spoken
for those who still can listen
Sooner seen and past all talking
for those that really care.

Dear Dr Doom..

Blasfemi – en hyllningssång

Aningen fritt efter Loa Falkmans gamla Eurovisions-schlager hit ”Symfoni” från 1990…

Blasfemin, den ljuder stark och fin
Den stiger upp mot stjärnorna den melodin
Blasfemin, tar oss över gränserna
Polyteismen gör oss till ett enda folk

Ge Jyllands-postens teckningar en chans
Och hör Lokes skratt från någonstans
Och där solen sjunker ner
Och när natten känns lång
Då kan man lyssna till skämtarnas sång

Blasfemin, den ljuder stark och fin
Den stiger upp mot stjärnorna den melodin
Blasfemin, tar oss över gränserna
Polyteismen gör oss till ett enda folk

De hädiska ger sitt budskap i ballad
En skämt som gör dig verkligt glad
Och när hatets stormar för oss långt från vår hamn
För vinden fram en sång och ett namn

Blasfemin, den ljuder stark och fin
Den stiger upp mot stjärnorna den melodin
Blasfemin, tar oss över gränserna
Polyteismen gör oss till ett enda folk

Ja, Blasfemin, den ljuder stark och fin
Den stiger upp mot stjärnorna den melodin
Blasfemin, tar oss över gränserna
Polyteismen gör oss till ett enda folk

 

En liten saga till Nyåret: Ond, Värre och Värst – samt den stora Julskinkan…

Nu en liten Julsaga, fritt återberättad av mig efter Axel Ulrik Bååts ”Nordmannaskämt” som jag citerat även i sagan om Håkon Jarl och Torleif Jarlaskald, om ni är goda nog till att minnas den.

En gång i Danmarks Rike levde tre stora tjuvar i en skog. Och deras namn var Ond, Värre och Värst. För dessa namn gjorde de också skäl, för de rånade och levde om; och de byggde sig en stuga i skogen och samlade där ihop all den mat och de dyrbarheter de rövat. När de länge och väl hade fört ett sådant liv i många år, vände sig Ond till sina bröder och sa till dem som så:

”Det liv som vi lever här roar mig föga längre, och jag tror att man inte med orätt skulle kalla oss för det största och argaste avskum, som någonsin funnits i landet. Därför vill jag nu söka min föda och utkomst på annat sätt, och jag råder er till att göra som jag, ifall ni vill leva länge.” De svarade honom att han för dem gärna kunde dra så långt, som vägen räckte och ännu mera.

”Det tänker jag också göra,” sa Ond, ”men träffas vi mer, så råder jag er att inte förtreta mig, sedan jag nu skilts från ert sällskap. Jag tänker då inte lägga fingrarna emellan, om ni skulle försöka några tjuvstreck emot just mig.”

Därmed tog Ond farväl, och så drog han raka vägen fram genom skogarna, tills att han kom till fast bygd. Där såg han en stor och präktig gård, och i den bodde en änka. Hon tog emot honom med vänligt och öppet sinne.

Han stannade där över natten, och morgonen därefter frågade hon, om han ville stanna och vila sig. Det hade han inget emot. Ond gick sedan och såg vad gårdsfolket hade för sysslor, och när så tarvades tog han själv tag i dem, och gjorde en karls nytta. Änkan märkte snart, att han hade gott handlag och var flink i vändningarna. Nästa dag bad hon honom att stanna kvar i en hel vecka, så att han under tiden kunde tänka på vart han skulle fara härnäst. Han stannade på gården och var så rask och duglig i sysslorna, så att änkan tyckte, att han nog gör skäl för den mat, han får. Och när veckan är ute, sade hon till honom:

“Många dagar har du icke varit här, men det kan jag se, att jag gärna har dig kvar vintern över, så vida du icke själv har något bättre i tankarna. Sedan kan vi fram på våren komma vidare överens.“

Han gick villigt in på hennes anbud. Och han tog nu hand om gårdens skötsel med så mycken omtanke och kraft, att änkan gott kunde få sitta vid sin spinnrock hela dagen. Och som tiden lider, fatta de tycke för varandra allt mer och mer, och innan året är ute, är de gifta. Så har nu Ond blivit en ärlig bonde. Han står sig gott och sämjes väl med alla sina grannar där i bygden.

Det är nu att förtälja, att Ond hade ett stort gödsvin, och det slaktade han om hösten. Den ena fläsksidan styckades, den andra hängde Ond bonde upp på en krok invid en glugg i stugan, där han plägade sova. Fläsksidan var så tung, att den var en god mansbörda. Samma dag skulle Ond fara bort för ett dygn. Han säger då till sin hustru:

“Hända kan, att hit kommer gäster i kväll. Ha då ögo­ nen med dig och hör väl efter, så att du sedan kan tala om för mig, hur de se ut och vad de säger om det, som de få se här i huset; ty somliga gäster kan vara rätt nyfikna, när husbonden själv inte är hemma.“ Ond for sin väg, och det gick, som han trodde, ty samma afton kom två vandringsmän och bad att få vara där över natten.

Hustrun tog vänligt emot dem och gav dem god undfägnad. När de nu sitter där om kvällen och dricker sitt öl framför eldbrasan, så tittar den ene gästen sig noga om­ kring, och särskilt ser han dit, där den stora fläsksidan hänger på sin krok, så nära invid gluggen, att man kan nå den utifrån. En stund bligar han på den och skönjer väl, hur tjock och fet den är. Och sedan stryker han sig med handen om hakan och mumlar för sig själv:

“Den ska ner, den ska ner!“ Nästa morgon bröt gästerna upp. Och fram på dagen kom Ond bonde hem och spörjer hustrun, om något märk­ligt har timat. Hon talar om, att hon haft gäster, huru de såg ut och had den ene hade sagt. Då svarar Ond: “De där gästerna känner jag till, och jag vet, att den digra fläsksidan icke är riktigt säker, där hon hänger. Men vi har ju under vår säng en lucka ned till källaren; där ska vi lägga fläsksidan.“ De gjorde så och gick till vila. Man kan nog veta, att inte var några andra än Värre och Värst. Och Värre tänkte ivrigt på, att den där fläsksidan skulle vara god att ha.

Därför gav han sig åstad från sin stuga samma kväll och kom fram till gården, en stund sedan folket somnat. Han klev upp till gluggen, där han hade sett fläsk­sidan, och sträckte in handen, men ingenting fick han för det, ty fläsket var borta. Då blir han vred och svär på, att icke skall den bon­den slippa honom så lätt. Han hittar nu på att lirka upp dörren till fähuset. Detta låg under samma tak i samma långhus och alldeles intill det rum,  där Ond och hans hustru sov, så att däremellan endast var en vägg med dörr på.

Värre går in i fähuset, löser kreaturen från deras bås och knyter ihop dem vid svansarna, två och två. Och nu börjar korna att streta och stampa och rycka och råma, så att Ond vaknar och spörjer sin hustru, vad i all världen kunde gå åt deras kor. Det vet hon icke mera än han, men bägge tycker, att det är bäst att se efter, vad som står på.

Ond stiger upp, kastar på sig en kappa och går genom den inre dörren ut i fähuset. Där finner han allt i en röra, och det tager en god stund för honom att reda ut villervallan och få allt i lag igen.Men så snart Värre hör, att bonden har stigit upp och kommer ut i fähuset, så smyger han sig ut genom den yttre dörren.  Sedan går han fram på gården och in i manbygnaden till bondens kvinna samt låtsar, som han vore bonden själv. Då kom det honom väl till pass, att han många gånger förut övat sig att tala likt vem han ville.

“Inte vet jag“, säger han till kvinnan, “vad det kan vara för en illfundig bov, som har kommit in i vårt fähus och släppt lös alla korna och knutit ihop svansarna på dem, så att de nu har sparkat ned bås och allt. Men jag kan nog tänka“, tillägger han, “att det där skalkstrecket är gjort för att hämnas på mig, för det jag tog fläsksidan bort ifrån kro­ken. Men nu skall jag i stället gömma den så mycket bättre. Ahå ja, män! Kan du tänka dig: jag har blifvit så trött och yr i huvudet af allt det där bråket inne i fähuset, att nu minns jag alls inte, har vi lade fläsksidan igår.“

“Att du icke mins det“, svarar hustrun; “vi gömde den ju här innanför luckan under sängen.“

“Ja, visst ja“, säger han, “men det är inte säkert nog; res på dig genast, så skall jag söka reda på ett bättre göm­ställe.“

Hon stiger upp, och Värre var inte sen att välta undan sängkläderna, lyfta upp luckan och ta bort fläsksidan. Han ber kvinnan lägga allt till rätta efter sig, går ut ur huset, tar fläsksidan på ryggen och lunkar åstad till sin stuga i skogen. En stund efteråt kommer Ond bonde farande in i rummet och brummar över den arge skalk, som ofredat hans fähus. Och detta säger han nära nog med samma ord, som Värre hade talat förut. “Ja, det där sade du mig ju nyss“, säger hustrun. “Sade jag det nyss?“ frågar Ond. “Jo“, svarar hon, “när du var härinne och tog bort fläsk­sidan för att gömma den på ett säkrare ställe.“

“Jaså, fläsksidan“, säger han, “nu förstår jag, hur det hänger i hop — men inte är det slut med denna leken än.“ Han klär sig, så fort han förmår, och löper från gården in i skogen.
Det fans två gångstigar från gården till tjuvarnas stuga. Den ena var längre men lättare att fara, och denna väg tog Ond bonde. Det går raskt undan för honom, lös och ledig som han är, och han hinner fram till tjuvstugan förr än Värre, ty dennes väg var svår, och bördan var tung, och karlen var fet. Ond går nu fram på gångstigen emot honom, och när de möts där i mörkret, tager han till samma list, som Värre haft förut. Han låtsar sig vara Värst och talar med dennes röst.

“Käre vän“, säger han, “jag var så orolig för, hur det skulle gå dig, att jag inte kunde sova. Men du har ju gjort en vacker fångst. Nu är du väl också satans trött, och det är då alls icke för mycket, om jag tar och bär det här fläsket, så långt som det är kvar av vägen. Sätt dig nu ned och pusta en stund!“

“Det skulle icke vara så galet“, säger Värre, “ty jag är alldeles lam i axlarna“, och så lämnar han ifrån sig sin börda. Ond bonde gifver sig genast åstad; och när han gått ett litet stycke, viker han av in på den andra gångstigen och skyndar sig hemåt.

Länge dröjer det inte, förrän Värre är uthvilad och går fram till stugan. Han hoppas, att hans stallbroder Värst redan satt grytan på elden; men så är det visst inte, ty där ligger Värst och snarkar i sin säng. Då ropar Värre högt och spörjer, var han hade gjort av fläsksidan och vvarför han är en sådan lat drummel, att han inte orkat göra upp eld. Värst far upp yrvaken.
“Vad bråkar du för?“ väsnas han; “inte har jag tagit ditt fläsk.“ Nu går det upp ett ljus för Värre, och han säger för sig själV: “Ja, ja, du bonde, än få vi väl se, hur detta kommer att sluta…”

Och han kastar av sig tröjan och löper, det fortaste han kan, samma väg, som han nyss hade kommit. Så hinner han fram till gården, innan bonden kommit dit tillbaka, Ty Ond fick känna på, att fläsksidan låg tung på axlarna. Värre går fram till en vedtrave; och han ser, att bondens hustru där lagt ut en kjol och en huvudduk till att torka. Han tar  på sig kjolen och hucklet och står där och väntar, till dess han får höra, att bonden närmar sig ett stycke nedanför. Då löper Värre utför backen emot honom och talar med gråten i halsen, så likt hustrun, som om det hade varit hon själv:

“Ack, ack, jag har varit så ängslig, för det du var så länge borta, och så för det där gruvliga oljudet i vårt fähus. Stackars gubben min! Du är ju alldeles förbi av trötthet. Låt mig nu få bära Julskinkan uppför backen här!“

Det har bonden visst icke något emot, och så har Värre för andra gången tag i det goda fläsket. Han bär det först upp till manbyggnaden, men sedan smyger han sig bort i mörkret åt annat håll, tills han är inne på gångstigen igen. Och nu kommer han äntligen lyckligt och väl fram till sin stuga med allt fläsket. Han väcker sin stallbroder Värst, de tänder upp  en stor eld och gör sig redo att koka fläsket.

Men innan de hinner smaka på fläsket, blir här ännu något att förtälja.

Då Ond bonde suttit och vilat en stund, går han upp till sin gård. Där finner han hustrun, som sover i godan ro. Och lätt kommer han under fund med, att här varit svek igen, ty hon säger sig visst inte ha varit ute och tagit emot någon fläsksida. Härmed vill Ond bonde alls inte låta sig nöja, utan giver han sig av ånyo. Han kommer fram till tjuvarnes stuga och tittar in genom fönstret. Därinne flammar en präktig brasa på spisen, så att lågan lyser klart över hela rummet, och en kittel är satt på. Julskinkan ligger framme på golfvet.

Tjuvarna är nu så glada, som om de vore druckna. De skryter duktigt och prisar Värres list. Allt detta hör Ond, där han står utanför. Han finner nu på det rådet, att han söker upp en tung klubba åt sig. Sedan klär han af sig, ställer sig med den breda baksidan mot fönstret och dänger av alla krafter med klubban mot väggen, än på den ena sidan och än på den andra. Vid detta oljud blir stallbröderna därinne tysta; och häpna se de åt fönstret.

“Vad i all världen kan detta vara?“ utbrister Värst. Det visste inte heller Värre. “Ack, ack“, återtager Värst; “jag har ofta hört, att gen­gångare lär bära sig åt på det viset. Ja, ja, ja, det är säkert en gengångare. Ser du inte, hur stor och svullen han är i synen. Han ärnar visst bräcka ned hela huset över oss.“ Skrämda springer de ifrån stuga, skinka och allt, och sätter av långt in i skogen. Genast hastar Ond bonde in i sin stugan, tar fläsksidan och bär hem den. När han kommer fram, är det redan full dager.

Så talar han om för sin hustru, vad som hänt den natten. Han förklarar, att han icke längre vill hålla denna julskinka undandold. Kommer de nu igen, så skall han icke spara dem, utan då ska de få smaka på kallt stål, för nu vill han ha leken lyktad. Alltså fäster han upp fläsksidan på samma krok, där den hade hängt förut.

Nu är att förtälja, att de båda skurkarna därborta i skogen hade legat gömde en lång stund, mycket skrämae. Men så småningom, då de intemera kunna höra något gen­gångarbuller och dagen börjar gry, blir de modigare och smyga sig allt närmare sin stuga. Där syntes inget ovanligt, endast att fläsksidan var borta.

Nu är det inte svårt för dem att förstå, att här hade Ond varit framme. Tjutande av ilska och hunger lovar de högt och dyrt att ta hämd på bonden. Denna dag lider nu till aftonen, och på bägge håll gör man sig redo. I skymningen lämna de två rövarna sin stuga och tänker nu göra bonden sådan skada, att han skall kunna minnas den. Bonden finner på rådet, att han ställer upp en stege emot väggen inne i sovstugan, just invid där fläsksidan hänger. Uppe på stegen sätter han sig med ett bart svärd i han­den och väntar så på tjuvarne. Nu smyger sig dessa fram till huset och se sig väl om­kring åt alla håll.

Det var klart väder och månljust; och månskenet lyste in genom gluggen och på fläsksidan, så att de båda tjuvarne fick syn på den. De tycker, att det nu ser lofvande ut. Och Värre viskar, att nu är det han, som skall ta hämd omsider. Han kliver upp för väggen, trevar in med ena handen genom gluggen och ärnar lyfta fläsksidan af kroken. Men där vankas annat — Ond bonde låter svärdet falla ned över handen, så att den skärs av vid handloven.

Då Värre märker detta, drar han tigande tillbaka stumpen, döljer den under tröjan, hoppar ned och yttrar till Värst :

“Det fördömda fläsket där! Det är så tungt, att hela armen är alldeles domnad på mig, och jag kan inte ta ut skinkan mer. Men försök du, Värst, och låt det ej gå, som det gick för mig: tag i med båda händerna, så orkar du bättre!“ Värst gör, som han bad. Han räcker in båda händerna efter fläsksidan, och det får han ångra, ty innan han vet ordet av, mister han dem bägge två.

Han rycker stumparna till sig, vrålar himmelshögt och ropar, att Värre har svikit från honom båda hans händer.

Värre lyfter då upp sin stympade arm och säger:

“Visst tyckte jag, att det skulle varda nöjsammare, om jag inte vore den ende, som fick en minnesbeta av denna färd.“

Medan de ger varandra slika tillmålen, som inte är fagra att höra, talar Ond bonde ut till dem genom gluggen: “Usla skalkar, jag sade ju er, den gången vi skildes, att det skulle gå er illa, om I ej lät mig vara i fred. Min varning försmådden I, och hafven I fått, hvad I förskyllat. Men jag vill behandla eder bättre, än I ären värde; ty väljen själfve: antingen skolen I draga hädan och aldrig mer komma för mina ögon, eller ook fån I komma hit in, och jag skall hålla eder med mat och kläder, så länge I lefven, om I icke mer gören mig något emot.“

Och detta sista valde de, fastän ogärna., Ty de sågo ingen utväg att kunna stjäla längre. Och sedan stannade de kvar där i huset som trälar hos Ond ända till sin död.

Men ännu säger man i Danmark och de danska landen:

“Det er ondt att stjæle, livor bonden er selver tyv.“

Snart Disarblot…

Dags för en hednisk hymn, ”solis sacerdotilis” eller endast för de invigda, och de som följer den sanna Asatron. Inte för halvkristna, ”fornsed” eller annan patrask.

Heathen tribes ascending
From the words of Odin all father
Uruz information sending
Runes which from the World tree shower
From the Vitkis the amending
Subtleties of knowing power
Now step inside this Hof as they pass by

To the tree with limbs unending
Which does stand by Mimer’s well
All creation is evolving
from this stream that clears your head
Find yourself a wiser coven
Like the one that Menglöd lead
And step inside this Hof as you pass by
Step inside this Hof as you pass by

Tru in thinking, knowing why
Brings even more than meets the eye
Step inside this Hof as you pass by

In this dark we call creation
We can be and feel and know

Form an effort, Vali’s station
That’s surviving on the go
There’s infinite survival in
The high Hávamál glow
Step inside this Hof as you pass by

And in every season Idun’s fruit does grow
You are always risen from the seeds you’ve sown
There is no reason to rise alone
Other stories given have sages of their own

Live where your heart can be given
And your Örlog starts to unfold
In the forms you envision
In this dream that’s ages old

And through Od’s layer comes the only sayer
You’ll receive all you can hold
Like you have been told

Every day’s another dawning
Give the morning winds a chance
Always catch Thor’s thunder yawning
Lift your mind from this trance
Sweep the shadows from your awning
Shrink the fourfold circumstance
That lies outside this Hof – don’t pass it by

Higher worlds that you uncover
Light the path you want to roam
Seven are Rig’s mighty mothers
Born upon the ocean foam

Twice born heathens care and keep
The nowhere of their former home
They slip inside this Hof as they pass by
Step inside this Hof as you pass by

You think you can’t, you wish you could
I know you can, I wish you would
Become Asatru as you pass by

Four and twenty runes of power
Baked into an atom you
Polarized into existence
Hug and Hamn from red to blue
To such extent the realm of dark
Within the picture it seems true
But slip inside this Hof and then decide

Thor’s own lightning waits inside you
Travel it along your spine
Seven maids receive your visit
Seven mothers remain divine
Seven fires filled with wynjo
Treasure from Freya’s fields
Step inside this Hof as you pass by
Step inside this Hof as you pass by

The space you make has your own laws
No longer human – you’re the only cause
The center of this Hof will never die

And in every season Idun’s fruit does grow
You are always risen from the seeds you’ve sown
There is no reason to rise alone
Other stories given have sages of their own

Draw from Mimer’s well unchanging
Its union Ör nourishes on
In the right re-arranging
Till the last confusion is gone
Heathen-brothers trust in the utmost
Of the always singing song they pass along

The One-eyed Lord is still reigning
And his World is in place until
Two-eyed men with mystery training
Finally feel his power fill
Their threefold mind and not complaining
As the Norns do what they will
They step inside this Hof as they pass by
Don’t pass it by…

(Aningen fritt efter 13th Floor Elevators – på sin tid…)