Musik och Poesi

”NON SERVIAM !”

(inlägg från 7 December 2017)

Att vara Hedning är att protestera. Att vara Hedning är att vara Protestant, inte en undergiven katolik. Att vara Hedning är att följa Motståndets Estetik. Det är Asatrons väg, som det folkliga motståndet beskriver – och ingen har vetat det bättre än konstnärer, poeter och författare. Också själve profeten Mohammed fruktade just poeterna, påminner oss en god vän från staden Uppsala.

Så – med dessa ord och utan större åthävor, ger jag er Gunnar Ekelöfs fina dikt – ”Non Serviam”

Uttrycket ”Non Serviam!” på latin, har flera bibetydelser. Det innebär bland annat, att man aldrig underkastar sig en enda Gud, och själv väljer, i vems tjänst man står – och det var synnerligen aktuellt anno 1945, när Ekelöf skrev den här dikten… Sverige omgavs av såväl Hitler som Stalin, och den totalitära kristendomen fanns och finns ännu också i landet. Men, han visade oss genom sina ord på andra och sundare ideal, och gav oss ord, som förpliktigar..

 

NON SERVIAM

 

Jag är en främling i detta land

men detta land är ingen främling i mig!

Jag är inte hemma i detta land

men detta land beter sig som hemma i mig!

 

*

 

Jag har av ett blod som aldrig kan spädas

i mina ådror ett dricksglas fullt!

Och alltid skall juden, lappen, konstnären i mig

söka sin blodsfrändskap: forska i skriften

göra en omväg kring seiten i ödemarken

i ordlös vördnad för någonting bortglömt

jojka mot vinden: Vilde! Neger! –

stångas och klaga mot stenen: Jude! Neger! –

utanför lagen och under lagen:

fången i deras, de vitas, och ändå

– lovad vare min lag! – i min!

 

Så har jag blivit en främling i detta landet

men detta landet har gjort sig bekvämt i mig!

Jag kan inte leva i detta landet

men detta landet lever som gift i mig!

 

En gång, i de korta, milda

de fattiga stundernas vilda Sverige

där var mitt land! Det var överallt!

Här, i de långa, välfödda stundernas

trånga ombonade Sverige

där allting är stängt för drag … är det mig kallt.

 

Non serviam

 

I am a stranger in this land

but this land is no stranger in me!

I am not at home in this land

but this land behaves as if it where at home in me!

 

My blood can never be diluted

a tumbler-full in my veins!

And always the Jew, the Lapp, the artist in me

will seek his blood-brother: search the scriptures

make a detour around the desert’s sacred stones

in silent respect for something forgotten

sing in the wind: Savage! Nigger! –

butt against and cry to the stones: Jew! Nigger! –

beyond the law and under the law:

trapped in theirs, the whites, and still

– praise be my law – in mine!

 

So I have become a stranger in this very land

but this land has made itself at home in me!

I cannot live in this land

but this very land lives like venom in me!

 

Once, in the short mild

the poor hours’ wild Sweden

There was my land! It was everywhere!

Here, in the long, well-fed hours’

over-furnished Sweden

where everything is closed for draughts… it is cold to me.

 

 

Non serviam

 

Ich bin ein Fremder in diesem Land

doch ist dies Land kein Fremder in mir!

Ich bin nicht zu Hause in diesem Land

doch benimmt sich dies Land als sei es zu Hause in mir!

 

In meinen Adern hab ich ein Trinkglas

voll nicht verdünnbarem Blut!

Und stets wird der Jude, der Lappe, der Künstler in mir

suchen nach Blutsverwandten: er forscht in der Schrift

macht in der Wildnis um die Seita den Umnweg

in wortloser Ehrfurcht vor etwas Vergessnem

juoikt gegen den Wind: Wilder! Neger! –

kämpft und klagt wider den Stein: Jude! Neger! –

außerhalb des Gesetzes und unterm Gesetz:

in ihrem, dem der Weißen, gefangen, und dennoch

– gelobt sei mein Gesetz! – in meinem!

 

So ward ich ein Fremder in diesem Land

dies Land aber machte es sich in mir bequem!

Ich kann nicht leben in diesem Land

dies Land aber lebt in mir wie Gift!

 

Einst, im wilden Schweden

der kurzen, sanften, der ärmlichen Stunden

war dies mein Land! Es war überall!

Hier. Im engen, geborgenen Schweden

der langen, wohlgenährten Stunden

wo alles vor dem Luftzug verschlossen ist … da ist mir kalt.

 

 

Я иностранец в моей стране,

Но моя страна не чуждаетсяменя

Я не живу в моей стране,

Но моя страна живет во мне.

 

Med Eivor Pàlsdottir och Einar Selvik på Konsert i SLAKTKYRKAN (inlägg från 18 Mars 2018)

Jag går inte på konserter och musikarrangemang ofta numera, då jag är något av en John Wesley Harding bland hedningar. ”I’m a man you don’t meet every day” för att tala med The Pouges, om ni nu vet vad ”Pouge Mahone !” betyder. Det har ju nyligen varit St Patrick’s Day nu också, men som hedning undrar jag förstås om den är något att fira, ty jag firar icke några katolska helgon, bara så att ni vet. Hellre går jag då och ser några verkligt bra nordiska artister, av en sort som DN:s, Svenskan och andra gammelmedias representanter aldrig uppmärksammar.

En jäkligt bra venue. En plats, där Särimners Söner verkligen trivs..

Den såkallade Slaktkyrkan, som öppnats i det gamla slakthusområdet söder om söder, är en liten arkitektonisk pärla, samt en av Stockholms nyaste clubscener, eftersom den öppnade först i Februari i år. Där var en gång järnväg, tarmsköljeri och en såkallad dyngbod (där man gott kunde sätta in alla sk ”fornsedare” – dessvärre såg jag tre av dessa äckel i lokalen – hur de alls släppts in är mig en fullständig gåta..) men när nu Stockholm gästades av Einar Selvik, den norske folkmusikern och skalden – som annars bland annat försörjt sig på att göra musiken till den amerikanska TV-serien ”Vikings” – något han mest verkar se som en bra födkrok och något han tar lätt på, för alla ska vi då leva av något; även om det vi lever av till vardags kanske inte är vad vi alltid ville eller ens borde göra; och det gäller inte minst för oss skalder – samt Eivor Pàlsdottir, Färeöarnas kanske bästa sångerska med en av Världens mest omfångsrika röster – åtminstone hörs hon så för mig, och rör därför både Hamn och Hug – så missar jag naturligtvis inte tillfället.

 

Einar Selvik – den visionäre skalden bakom ”Wardruna” med en av sina stråkharpor – ”A man you don’t meet every day”

Jag noterar att lokalen snabbt fylls med extremister och malätna gamla akademiker av alla de slag – snart är jag väl också en av dem, kantänka. Där vimlar av pretentiösa unga damer som alldeles tydligt är intellektuella av sig eller försöker framstå som om de vore det, fastän de egentligen kommer från Gottsunda, eller vilken sunkig förort som helst. Där är unga bögar i någotslags BDSM-harness och lillgammal uppsyn. Där är en skallig negress bakom bardisken. Där är extremister från höger, extremister från vänster och från den nationella sidan – med dem har jag numera inga som helst problem, många av dem läser trots allt denna blogg numera – vilket förvånar mig, då mina åsikter inte alls är deras. Men, jag är en vidsynt man och kan förlåta mina landsmän mycket, så länge de uppför sig som just landsmän, vill säga. Där är en svarthårig ung kvinna jag uppriktigt saknar. Där är en avsigkommen kristen präst, en wiccan från Uppsala vid namn Peter, någotslags småper i ful keps – honom förstår jag mig verkligen inte på – och en god gammal vän som råkar vara grovsmed och tillika spiksmed, han håller på med att smida alla spikarna till ett över tjugo meter långt långskepp som en dag kommer att gå över Atlanten, och så mycket vill jag ändå ha sagt er, att jag uppskattar ett gott hantverk, för som alla musiker måste även en smed ha taktkänsla, ihärdighet och styrka i allt han gör.

Där är en person jag vill ge en ordentlig ”Hjuling” eller ”God Fisk” som det heter på norska, eftersom han ärligen har förtjänat det, flera gånger om vid det här laget; och jag trots min relativt höga ålder ändå är en man som inte lägger fingrarna emellan, när jag bara kan komma undan med det.Tyvärr finns det för många vakter i lokalen, så skitstöveln ifråga får inte vad han så väl förtjänar, just idag. Men det kommer, det kommer. ”Instant karma is gonna get you” sjöng en gång John Lennon.

 

Jag minns ”Garmarnas” konserter från 1990-talet, då man faktiskt kunde spöa upp fähundar och skitstövlar i vimlet, till takten av skön sång och öronbedövande musik, medan Gotte Ringquist och de andra grabbarna i bandet klädde av sig halvnakna på scenen och gjorde stagediving, spelandes fiol och distad folkmusik, förstärkt med inbyggda mikrofoner – sådant var deras signum i Moondogs efterföljd, och vem Moondog var har jag redan skrivit om i den här bloggen. Jag minns en annan pratstund med Stefan Brisland-Ferner efter en konsert ombord på Gokstad-kopian ”Gaia” i Sandefjords hamn för många år sen, då där plötsligt kom förbi en Danmarksfärja i hög fart och drog upp ett sjujäkla svall, mitt under konserten, så att skeppsdäcket började röra sig i tre riktningar samtidigt, och Stefans bärrem till hans egenhändigt byggda el-förstärkta vevlira brast med en smäll, så att ett dyrbart och sällsynt instrument för sådär 40 000 kronor i dagens penningvärde gick rakt ned i däcket. ”Far out, man ! Psychedelic…” hojtade vissa, men för musikern själv var det så lagom roligt.

 

Bild från anrika ”Schlachthof Fünf” i Dresden.. Minnes i Billy Pilgrim ??

Nu har vi inte längre Emma Härdelin som någotslags ”La Passionaria” eller Dolores Ibarrui för den Hedniska rörelsen i Sverige – ryktet går att hon blivit kristen – vilket svek ! – men jag minns hur hon stod i blodröd coctailklänning på Mosebackes scen en gång, och sjöng en av sina sånger bara just för mig, eftersom hon kände igen mig i vimlet, en sång om stridens skönhet och sorg, om det stora renande kriget som en befrielse, om kamp, lidande, död och seger, precis som i nästan alla hennes sällsport vackra och fullständigt mordiska sånger. Men, nåväl, jag ska inte fördjupa mig i name dropping eller gamla minnen.

Jag har känt dem alla och jag känner dem än, männen och kvinnorna i denna stad – nu har vi Eivor Pàlsdottir här istället, en fantastisk kvinna med en ännu mer fantastisk röst, jag skulle vilja kalla henne Asatrons svar på Emmy Lou Harris – även om det kanske är något jag inte borde skriva…

 

Låt oss inte gå händelserna i förväg. Einar Selvik från ”Wardruna” är först ut, och han är verkligen ingen vän av Frank Zappas gamla uttryck; ”Shut up and play guitar ! det måste jag då säga. Nej, han lägger ut texten för oss, på norska och stundom Bokmål, då han kommer från Vestlandet, och ibland på engelska, för de delar av publiken som är så obildade i våra grannars tungomål, att de inte förstår bättre.  Han börjar med att förklara för oss alla att han inte är någon vän av påstådd ”forn sed” heller, för hans musik är inte alls forn, utan nyskapad, och visst ingen ”sed” eller tom, fullständigt livlös upprepning utan mening, som ju ”fornseden” idag är, och alltid kommer att vara, då den är ett mischmasch av massmedioker new age och slika föreställningar.

Men så börjar han med sina kväden, och sjunger så, som en skald och bard ska göra. Inte oväntat spelar han en sång om rikedomsrunan Fä eller fehu, och guldets förbannelse, en sak som jag nyss skildrat i en av mina många runtexter för Nordiska Asa Samfundet – den största och mest seriösa föreningen för Asatro i Sverige och Norden. Man kan kalla det för synkronicitet, eller två män med en likartad tanke, men jag har hållit på med runor länge och är inte alls förvånad – sådant händer ofta när man väl börjar arbeta seriöst med dem, något som ”fornsedens” alltmer fåtaliga utövare inte kan och inte når upp till, eftersom de själv erkänt, att alltsammans bara är tomma symboler för dem – de förstår helt enkelt inte tecknens nedärvda mening eller innebörd.

 

Medioker är emellertid det sista man kan kalla Einar Selvik, både i allmänhet eller just denna kväll. Han berättar för oss om norska spelemän och finska runosångare med hackbräde, de som kunnat föredra en repetoar på 3-400 sånger med mer än 200 strofer vardera, allt ur minnet och utan uppteckningar, detta jämfört med påstått moderna människor som knappt kan minnas sina mobilnummer. Mitt under konserten går en av strängarna på hans stråkharpa av, med en ljudlig knall – och jag tänker likt kungen i Olafs Saga Tryggva fråga ”Vad var det som brast ?” – svaret torde ni kunna – men förstår att stråkharpan, som hämtats hit per flyg och utstått 15 gradig kyla utanför konsertlokalen, inte tål värmen eller temperaturskiftningarna, den blir lätt ostämd, det är ett känsligt instrument att spela på, där bukkehorn eller bockhorn är så mycket oömmare, och man lär erinra sig de gamla stroferna ur den svenska gamla medeltidsballaden om ”Harpans Kraft” – den med ” Han spelade barken af hårdaste trä Han spelade barnet ur moderens knä. Han spelade vattnet ur bäcken Han spelade ögonen ur näcken.Så kan just Einar Selvik spela, just så och bara så.

Han talar om de gamla skaldernas verk, och den uppriktiga respekt och tillgivenhet han liksom jag hyser för dem. Om inrim, slutrim, alliterationer, allt det som en modern publik aldrig lärt sig att förstå, aldrig lärt sig att uppskatta. Om hur det Norska Undervisningsministeriet vill förstöra och ta bort den sista undervisningen i Norröna språket, dess formlära och grammatik, som ändå är så vacker, och ett fruktansvärt invecklat konstverk i sig. Och han sjunger delar av Voluspá för oss, trogen origianltexten, utan förvanskningar eller förändringar, men ändå på sitt eget sätt.

Han är en stor skald, och en god speleman och underhållare, och därför lyssnar jag gärna till honom, som Asatroende, långt bort från all mindervärdig ”fornsed” och annat fåneri.

 

Så blir det då dags för Eivor Palsdottir, i tonåren uppfostrad och satt i sångskola på Island, under inflytande av Sigur Ros och alla dessa isländska synthmusiker, ja till och med Bjork, fast hennes skrikiga, högljudda vokalisering framstår som renodlat oskön och som en bjäbbig, oborstad chihuahua vid sidan om Eivors skönsång, som faktiskt är hämtad från en geniun folktradition, vilket Bjorks poppiga, massförpackade dumheter inte är, och aldrig har varit. Man märker genast, när det finns äkta tradition och äkta känslor bakom alltsammans. Det är ungefär som att jämföra en fjollig knähund, med en äkta gårdvar, och det är Eivor som är gårdvaren.

Publiken sjunger ofta med i hennes sånger, eftersom det är tydligt att de hört den förr. Vad sägs om den här, till exempel:

 

En del – recensenter i DN eller andra – skulle förmodligen kalla hennes musik för dyster och mörk, men det är den inte alls. På scen är hon dessutom mycket rolig att se, medryckande och underhållande, med en väldigt spontan spelglädje i sin musik, som man inte kan stå likgiltig inför. Hon skämtar och säger att vi borde sjunga med också i hennes sträva”Ähu Ähu eeooweee gaah owee” (hur ska man egentligen kunna bokstavera hennes orgasm-liknande grymtande och frustande, som hämtat från ett tusen brunstiga knubbsälar ?) Denna kvinna ger oss ståpäls, eller än mer och mycket värre. Hon är sierskan och valan. Hon är galdersången, drivans snö i Midvintern evighet, glädjens dagar vid midsommar, allt och intet i ögonblicket, och lever för stunden. Jag mår betydligt bättre efter Eivors konsert och hon får mig på bättre humör än när jag kom, och redan det är ju en vinst i sig för kvällen. Ofta gestikulerar Eivor och slår ut med händerna från scen, pratar om sitt liv, beskriver känslor och ögonblick.

Hon avbryter sig mitt i en av låtarnas täta ljudkulisser och syntarnas tonsjok, och ursäktar sig med att hon sjungit två verser i fel tonart, och börjar så om igen. Och det verkar inte konstlat, eller inrepeterat. Hon föredrar nya sånger, en alldeles nyskriven bara för kvällen, som hon framför för allra sista gången avslutar med ”Famous Blue Raincoat” av Leonard Cohen som extranummer, vilket låter något malplacerat i mina öron, men hennes duetter med Einar Selvik kommer mycket mer till sin rätt. Men – vilken röst hon har, och vilken musikalisk begåvning hon är – varför vill svenska media inte intressera sig för våra grannfolks musik – varför recenserar ingen av dem den här konserten – som enligt kvällens huvudattraktioner till 400 åskådares jubelskrän kommer att följas av många fler.

 

Jag återvänder till natten, staden, mörkret och tystnaden. ”Här är allting, här är jag” skrev en gång Carl Mikael Bellman, en av våra största skalder. Det är sanna ord, det också, tänker jag där jag vandrar över Skanstullsbron i nattmörkret, följd av ingen, saknad av de mina, men de få. ”Vielen gefallen ist schlimm!” sade en gång en viss Schiller. Om det är en riktig slutsats för kvällen eller ej, får ni bäst själva bedöma.. ”Och var är Montana Wildhack nu, när jag behöver henne… ?”

Free Da Slaughterhouse 5 !

 

”Garmarnas” återkomst (inlägg från 11 april 2016)

Vid 1990-talets börjannär jag själv var ett gott stycke yngre än idag – fanns det ett svenskt elektrifierat folkmusikband vid namn ”Garmarna som var mycket pro-hedniskt. Inte alla i det bandet var Hedningar – dess frontfigur och sångerska Emma Härdelin (bördig från Jämtland och tillhörande en gammal spelmansfamilj) har haft och har kanske ännu starka kristna böjelser, tyvärr – men för den Hedniska rörelsen och den begynnande Asatron i 1990-talets Sverige betydde ”Garmarna” oerhört mycket. Knappast något annat band eller musikgrupp var lika inflytelserika och blev så flitigt lyssnade på, undantaget kanske ”Hedningarna” och möjligen ”Ale Möller Band” som dock aldrig var Hednisk folkmusik, utan mera ”world music” redan från första början.

Svensk Asatro är nu mycket mycket äldre än 1990-talet, förstås – egentligen har den alltid funnits, och haft sina ”revivals” ända sedan Esaias Tégners och Lings 1800-tal eller 1600-talets första återkomst – men på den tiden Sverige verkligen hade ett fungerande, landsomfattande Asatrosamfund – träffade jag själv ”Garmarnas” medlemmar, och skrev om dem i sk ”fanzines” – Internet var nämligen knappt tillgängligt för svenskar i gemen då…

Det var en tid för stagediving och allmänt slagsmål. Jag själv utkämpade dueller i Kungsträdgården, och lite varstans i stan. Jag medverkade i ”Poetry Slams” och var mycket mer av en offentlig person än jag är idag. Minst trettio år som Asatroende har lärt mig en del – och idag har jag blivit tvungen att bli försiktigare, pga all Muslimsk och Kristen extremism vi har här i landet – den verkliga vändpunkten, om ni frågar mig, var vid Husby-kravallerna ungefär…

Första gången jag mötte Emma Härdelin och de andra i bandet kan jag inte för mitt liv glömma, eller få ur huvudet. Det var på Södra Teatern, ungefär 1993 – efter en av mina poesiuppläsningar av egenhändigt skrivna dikter – ”Havets mäktiga traktor” – ”Vill proletariatet ha slipstvång?” och annat sådant – jag var nog inte särskilt bra, det ska medges – men kunde Bruno K Höijer – som jag en gång kommit i slagsmål med – så kunde väl jag… Nåväl – Emma var klädd i vit klänning den kvällen, och sjöng en av sina låtar bara just för mig – efteråt satt jag med en god vän, som råkar vara Runstenshuggare på Adelsö och bandets två manliga medlemmar – Stefan Brisland Ferner och Gotte Ringquist (båda spelar en uppsjö av olika ombyggda, elektroniskt förstärkta folkinstrument – deras specialitet – även om Moondog var först) och jammade i en rännsten utanför Hotell Anno 1647 i Klevgränd vid Slussende amerikanska turister som gick in och ut ur hotellet trodde inte vi var kloka – en man i vikingakläder med stort och yvigt vitt hår, två folkmusiker och en galen poet med en flaska brännvin i handen, som ylar mot månen på sitt Nordiska tungomål, medan de dricker och sjunger och åkallar Tor och Oden såklart…

No-Pasaran-2012-as-worn-by-Nadezhda-TolokonnikovaMotståndets Estetik – Garmarnas Estetik !

A bad thing to see when you are drunk” skrev en gång Hunter S Thomson, denne rock’n roll journalist – men ”bad to see” och ”Garmarna” har för mig aldrig gått ihop.

Emma Härdelin var för oss lika viktig som någonsin ”La Passionara” var för Spanska Inbördeskriget

Hennes altröst gick mycket bra ihop med bandets dova klanger, och de blodiga medeltida ballad-texter som framfördes – jag tycker särskilt mycket om ”Straffad Moder, Straffad Dotter” än idag, liksom ”Brun”, ”Hilla Lilla” och även bandets mer saltstänkta, Vikinga-aktiga kompositioner som deras olika Hallingar och dansvisor...

Höjdpunkten i ”Garmarnas” karriär kom kanske redan 1997, när de höll på att bli mainstream och ställde upp i Melodifestivalen – det var dåförtiden ett tecken på hur populära de och ”Hedningarocken” liksom Asatron hade blivit...

Vid det här laget gick det redan rykten om en slitning mellan Emma Härdelin och bandets övriga medlemmar. Hon var på väg att bilda familj och skaffa sitt första barn, och ville trappa ned på karriären, samt ägna sig åt olika soloprojekt. En CD från Emma tillägnad den katolska anti-semitiska nunnan Hildegard av Bingen (som understödde kroståg och Tyska Ordens folkmord på miljontals fredliga hedningar i Baltikum) upplevdes av många – mig själv inbegripen – som ett oerhört svek och det var inget vi ställde oss bakom, på minsta sätt. Efter den Cd:n – 2001 och en senare samlings-cd från 2003 har nästan ingen hört talas om ””Garmarna” – på sin tid ett hedniskt husband – och de har glömts bort – måhända med orätt.. Man kanske inte ska glömma Emma Härdelins senare solokarriär med ”Draupner” – ett annat band som hämtat sitt namn direkt från Asatrons Värld, men för mig var en av höjdpunkterna onekligen när de spelade i Sandefjord, Norge, ombord på Gokstad-kopian ”Gaia” som ni ser här..

gaia-replica-viking-ship-norway_11914_600x450-copy

Gaia” finns ännu i sin hemmahamn i Sandefjord, men på 1990-talet seglades hon ännu till New York, Orlando Florida och ned till Rio de Janeiro vid FN-s klimatkonferens det året. Jag minns att Stefan Brisland Ferner tappade sin mycket dyra vevlira – det enda elförstärkta exemplaret i Världen vid denna tid – rakt ned i skeppsdäcket när Danmarksfärjan gick ut ur Sandefjords trånga hamn, och ”Gaias” däck började röra sig i tre olika riktningar samtidigt – en minst sagt psykedelisk upplevelse – både för bandets medlemmar, som stod på det hala däcket och spelade, samt åskådarna, som fick sig en extra distad ljud- och ljusshow på köpet..

Mycket annat hände också på Sandefjords Vikingamarknad det året – och själv har jag bara ljusa minnen av alltihop.

Nu – först 13 år efter deras senaste CD återförenas ”Garmarna”  – och de är minst sagt lika Hedniska och fyllda av Havets friska klanger som förut. Nu har de också förstärkning av Joakim Thåström, den gamle Punkaren – ni vet han som med Ebba Grön sjöng ”Häng Gud” och var en av de första, som rakt ut förespråkade Hedendom – hans egna saltstänkta tolkningar av Evert Taubes ”Briggen Blue Bird Utav Hull” som vidskepliga råseglare aldrig sjunger ombord har kanske också spelat in.

Hör här bara… Ett värdigt mästerverk, som – ifall ni frågar mig – hyllar Asatron och framtiden, och hur skönt det är att lämna de kristna, islamisterna och monoteisterna bakom sig, och själv styra sitt öde – i linje med den kultur och den historia, som faktiskt är vår egen.

Eller – för att tala med ”The Pouges” – detta Irländska band, som ”Garmarna” lite påminner om –

1

”This land was always ours – it was the proud land of our fathers – it belongs to us and them – NOT to any of the others…”

Garmarnas 6:e CD lär ha sitt release-party i morgon, och vi får väl se vad våra massmediokra vänner i gammel-media som DN och SvD skriver om saken, eller om de ens kan förstå bandets motivkrets – och enligt mig – Sverigevänliga budskap. Garmarnas musik är inkluderande, icke-rasistisk, men har ett klart och tydligt nationellt budskap – i alla fall om ni frågar mig – grundad som den är på genuint nordiska klanger och motiv. Jag tycker också det syns och hörs, när man studerar deras senaste trailer – så nog är denna musik Asarna trogen och både Heden och Luden alltid – jag hittar i alla fall inget kristet här – och det är jag glad för…

 

Och ge oss Vuvuzelorna… (Tutom Gjallarhorn !) (inlägg från 24 Mars 2018)

Hur skall vi kunna motverka all Monoteism, som florerar runt om i Världen ? -Det är en fråga, som alla vi Hedningar behöver ställa oss just nu, såhär i den första Vårbrytningen. Vi ser ju vad det är som ”Svenska” Kyrkan och vissa politiska partier i vårt land bestämt sig för att stödja, och som det inte vore nog med allt, kommer idag underrättelsen om ännu en galen attentatsman, som sprungit runt och skrikit ”Gud är större” eller ”Allahu Akbar!” på en fransk stormarknad, bland annat. Det är exakt samma valspråk Antje Jackélen, den svenska Ärke- någonting, sprider över landet, och exakt samma rop, som man nu tycker skall eka ut över Araby nära Växjö och hela Småland..

Ska vi verkligen finna oss i det här, goda medborgare – för det är ni väl ?

Anno 2013, när det Norska Hedningsamfunnet (numera omdöpt till Ateisterna) ännu fanns, och böneutropen och hatet skulle eka ut över hela Oslo, anlade de norska Hedningarna moteld, och det tycker jag gott att vi svenskar också kan göra. Som svar på de lokala Salafisternas ansökan om att göra böneutrop från sin Moské, ansökte nämligen de norska Hedningarna om att få Tuta i Horn och utropa ”Det finns ingen Gud!” från ett av stadens hustak.

Slutet på visan blev, att det inte blev några böneutrop alls i Oslo den gången, om jag inte minns fel – och att en effektiv folklig motståndsaktion visade på Monoteismens absurditet.

Dags att BLÅSA AV hela den Monoteistiska Matchen, och se till att somliga åker på en rejäl BLÅSNING ?

På samma sätt tycker jag också vi svenska hedningar kan göra. Så fort det rings i kyrkklockor, böneutropas eller Harry Krischna och Karmakamraterna kommer mässande och trummande, ja då anlägger vi kraftigast tänkbara moteld med att blåsa av alltsammans, Heimdall med Gjallarhornet till pris och evinnerlig ära. Numera finns det fräcka sett med små och ihopfällbara Vuvuzelor, som man kan bära med sig innanför västen eller i handväskan, och så fort islamisterna hoppar fram – ja då blåser vi dem på konfekten…

Vuvuzelan har på kort tid fått stor acceptans, i de allra högsta kretsarna av vårt samhälle – sanna mina ord. Se här bara:

Kunde Prinsessan Madelaine, så kan väl vi…

TUTOM GJALLARHORN ! Har jag ju sagt…

Men nu kan det förstås inte springas runt och tutas emot Muslimer och Kristna i tid och otid, om nu någon trodde det. Nej, jag förordar att vi traditionsenligt gör detta exakt klockan tre, första måndagen i varje ny månad enligt gammal och beprövad svensk tradition. Då brukade nämligen ”Beredskapslarmet” eller den sk ”Hesa Fredrik” – signalen ljuda, och det är ju precis vad vi behöver…

Vi Asatroende och svenskar, som älskar friheten och vårt eget land, måste ju faktiskt stå i beredskap emot all denna islam, och alla dessa kristna galningar, som hotar att förstöra hela Sverige. Det finns en enda sak, som Monoteisterna inte tål, sade det Norska Hedningsamfunnet på sin tid, och det är existensen av humor – redan detta driver dem till vanvett, och då passar Gjallarhorn och Vuvuzelor för att blåsa bort dem från vårt territorium extra bra… det är faktiskt en berättigad åtgärd, med tanke på allt..

Vem vet – kanske kan vårsolen och HUMORNS SOL råda bot på de flesta av Monoteismens griller… (teckning från Norska Hedningsamfunnet)

”Snille och Smak” som sagt…

Även andra grupper har använt liknande knep i det förgångna. När den åtskilligt utflippade proteströrelsen FEMEN (som jag skrivit mycket om förut – på sista tiden har den dock inte gjort så många insatser) fick höra att Körkort skulle vara förbjudna för kvinnor i Saudi-Arabien, ja vad gjorde de då ? Jo, i Ukraina och andra länder anordnade de särskilda bilkaravaner, som fick köra runt, runt runt kvarteret där de Saudiska ambassaderna låg, och ihärdigt tuta och visa sig genom bilfönstren med ”lättklädd” klädsel, fast slöjor sedesamt för ansiktet, tills att Saudierna började mjukna… Så kan vi svenskar också göra, så fort vi ser en salafistiskt moské. Vi kan protestera, utan klotter och utan hat, men ändå ytterst verksamt, och tills vi fördrivit alla dessa Monoteister från vårt land..

 

”Fast and Furious !” – ”Let’s Drive !”

 

Oberoende av vad Fursten säger…

(Inlägg från 2017-06-17)

 

En annan vana jag har är att göra ”operation re-write” eller att skriva om kända sångtexter, utan att mena så mycket med det; men mest för att det är roligt, liksom. Håll därför till godo med det här i hängmattan så långe, kära fru eller herr Svensson, eller ”typ motsvarande” eller vad i Muspels namn ni nu är för några.  Ett 80-talsband vid namn Hansson DeWolfe United skrev originalet, men det vet ni väl redan.  Och till och med Ulf Lundell har skrivit texter om Asatro, kan vi konstatera såhär mitt i sommaren.

Jag själv ger mig av till min släkt och mina fränder, och jag hoppas för allt i Världen att ni har tid att besöka era fränder också, för er egen del.

 

 

OBEROENDE AV VAD FURSTEN SÄGER

Jag håller mitt huvud högt.
Längtan är mitt svärd
för jag visar dig en väg
i en förlorad Värld.

Tiden är ingenting
.
Gudar och Jord är ett
.
Allting finns i Urds väv
om du förstår mig rätt

Oberoende av vad Fursten säger finns alltid en rätt:
Vet att Du är alltid Du
 med livets ögon sett.

Jag visar dig Asatron som den är
Jag sänder ut ett ord
som faller till slut i din jord
Lova din Freja evig tro
snudda vid hennes kind
Sväva som hennes falk
i en befriande vind.

Oberoende av vad Fursten säger
 finns alltid en rätt:
Vet att Du är alltid Du 
med livets ögon sett.

Jag håller mitt huvud högt
Längtan är mitt svärd
För jag visar dig en väg
i en förlorad Värld.

I hjärtat av denna stund
Min tanke gör sig fri
Vet att du är du
men jag och du är ändå vi.

Oberoende av vad Fursten säger
finns alltid en rätt:
Vet att Du är alltid Du med livets ögon sett.
Oberoende av vad Fursten säger
är du ändå fri:
Vet att Du är Du
 men jag och Du är ändå vi.

 

”Libertas” ! – Nils Ferlin, 1941

”Du tändes och släktes och tändes igen
där du bars genom mörker och sot
där du bars av de ödsliga nätternas män
under seklernas jämmer och hot

Det ska andas en sång ur din låga
som det innerst förtegnaste når
Över bila och kors och martyrium
skall du lysa till blomma och vår”

På jakt efter den moderna Asatrons poesi

Inlägg från 13 Mars 2018

Som ni vet gillar jag poeter och poesi av alla sorter, särskilt om den närmar sig vad som i forna tider kallades Skaldskap. Själv har jag aldrig givit mig ut för att vara någon skald, precis, men jag vet andra som ibland kanske är det. Både Marcus Birro – som ju är Katolik – och Mohmmed Omar – som är muslim – har hyllats i mina spalter, och vi har det gemensamt att vi är landsmän, först och främst – dessutom är vi ungefär samma ålder och har anknytning till Uppsala. En annan egensinnig man som också har viss anknytning till den eviga ungdomens stad är den kulturkonservative tänkaren, skribenten, författaren och bibliotekarien Lennart Svensson, som visserligen är Jesus-dyrkare som han själv skriver, och som inte programmatiskt kallar sig Hedning utan håller fast vid den Svenska Luthersk-Evangeliska Kyrkan, även om han också skrivit, att ”Asatrons återkomst enbart är av godo” enligt vad jag minns.

ankabildPoeter vid ett vattenhål ?

Men – låt mig inte gå händelserna i förväg. Innan jag citerar ur Lennarts engelskspråkiga dikter om Asatron vill jag också ta upp Mohamed Omars inlägg under Fezens Filosofi, en tankeskola som jag tror att även jag och Lennart Svensson faktiskt kan omfatta, även om vi inte är edsvurna medlemmar i det på sin tid så omtalade Småbils- och Rusdrycksförbundet, som nog måste ha varit först med att bära Fez i det här landet… Mohamed Omar har nämligen behandlat Heidenstam, och Karolinerna bland sina förfäder, lika väl som Tanken om Nationen som allas hem – en tanke som jag själv till fullo omfattar. Mohamed har också gjort ett mycket insiktsfullt inlägg om hur Den Västerländska Självkritiken ibland går för långt – samt hur Salafister numera uppträder öppet i Sverige – också saker som jag tror både jag och Lennart Svensson berört, även om vi nog knappast kan anses sitta i samma sandlåda för den sakens skull. ”Think outside the box” säger jag, om PK-elitens trångsynta låda, och klämmer i med en del citat.

medborgarsang-1

Om dessa rader av en nobelpristagare nu inte var nog för er, betrakta då det här, mer Tranströmmer-lika:

Palearctic Grandeur

There is power in this song.
There is power in this song.

I drank wisdom from Mimir’s well
I drank beauty from Hvergelmer’s well
I drank compassion from Urda’s well.

I roamed Jotunheim and Vanaheim,
I searched Midgard and Svithiod the Great
for the Impossible Freedom, I read runes of
the future in Baldur’s Breidablick.

I wake at night in the peace of 62 degress north.
The moon speaks in silvery runes about the
coming grandeur of the Nordic regions,
the palearctic zone and beyond.

See the moon rise over Nornaskog. See the sun
shine on the pine trunks in the evening,
turning them to gold, pure gold.
Justice, willpower and drive shaped
the Nordic lands back in the day
and will shape them in times to come.

There is power in this song.
There is power in this song.

 

Vittra

My grandmother told me about vittra,
shiny, silvery people roaming the Norrland woods.
They were not men. They were superhuman, they
were of elven kin, demigods ruling the land
along with the devas of vegetation.

My grandma left me a map and one day I will
venture out into the woods, follow the secret
path to Vittra Land, seek out the shiny people
and let them teach me the language of the plants
and the way to bliss beyond the Beyond.

And using a secret means to entrap one
I might find me a vittra maid and we’ll go
walking over the moors and admire the moon
mirroring itself in a tarn, reciting poetry and
dance to the rhythm of troll drums –

beyond the doldrums, in the lively
climes we’ll skip the light fantastic,
”come on and join the elven’s dance,
their wizardry and wild romance” –
the vittra leitmotif of eternal glory.

Lennart Svensson, 2016-05-24

AgneteogHavmanden1

Sjörån eller Vittror ?

Efter detta får jag lust att dikta lite själv, både på svenska och engelska, och skriver några enkla strofer:

Diktens Skepp                                                                         

The Ship of Songs

Vi har alla gått ombord på diktens skepp

We have all boarded the ship of songs

Det seglar ännu och otaliga män har rott det

It still sails and countless men have been rowers on it

Mången har gått på dess däck och suttit på dess tofter

Many are those who have walked its decks or sat on its twarts

Vanten har tvinnats av Drottkvätt och Fornyrdislag

The shrouds have been made of Drottkvaett and Fornyrdislag

Terziner och Jambisk Trimeter fyller sidenseglet

Terza Rima and Jambic Trimeters fill its silken sails.

Jörgen Ask

Khayyam, Hafiz och Dante har suttit på dess fördäck

Khayyam, Hafiz and Dante have stood on its foredeck

och i Krapparummet Ravn den falske,

and in the Krapparoom Ravn the treacherous

Medan Gunnlaug med den skarpa tungan och den odödlige Egil

while Gunnlaug, of sharp tounge and the immortal Egil

stått i lyftningen och gjort vakttjänst länge ombord

have stood in the Lyfting for many a long watch.

Det tillkommer oss att föra skeppet till en säker ankarplats

It falls upon us to bring this ship to a safe anchor

Över dumhetens blindskär och likgiltighetens grynnor

Past the skerries of stupidity and the rocks of ignorance

För att inte kapsejsa i fornsed och bringa vår last säkert hem

So as not to capsize in fornsed and bring our cargo safely home

Varje skeppsbord ett ord, varje årtag en tanke

Every ship’s plank a word and every oar-stroke a thought

För gott sjömansskap till en ljusare morgondag

For good seamanship until a brighter tomorrow

Bort från ett förut, som var men inte längre är

Away from a then, which was but no longer is.

20130722-224604

Nordland

Jag har vandrat över Saarajärvis moar och sett Freja i hennes Midnattssol

Jag har hört lommens röst och kallat en stjärna för min enda broder.

Idag är jag lik trollsländan

för

jag sitter på nässlan !

Northland

I have trekked the Saarajärvi boglands and seen Freyja in her Midnight sun

I have heard the black loon and named a star as my only brother.

Today, I am like the Dragonfly

because

I sit on the nettle !

(And if that wasn’t impromptu enough, or good enough or quite enough, then this:)

index

Folkets Man

Folkets man vandrar vägen fram

vandrar vägen fram vandrar vägen fram

med snus under en styv överläpp och morakniven i bältet.

Han har rost under sina fingernaglar och nävar stora nog för att timra evigheten

Och han säger ”Ish”, ”Ynf” såväl som ”Jävelberg”

med brännvinslitern hissad, och han tror på Yngve Frej.

john_bauer_vykort-rf9e637984f8e44f8a02a2dfb3c0ea1e2_vgbaq_8byvr_512

The man of the people

The man of the people comes walking along

comes walking along comes walking along

with snus under a stiff upper lip and a Mora Knife at his belt

He has rust underneath his fingernails and fists large enough to timber up eternity

And he says ”Ish”, ”Ynf” as well as ”Jävelberg”

With his Brännvin litre held aloft and he believes in Ynvge Frej !

broddenbjerg-ingui

En liten sång från läsekretsen…

(inlägg från 13 Juni 2018)

 

Från en av mina trogna läsare kommer denna erinran om en vacker svensk visa, som vi kanske borde återpublicera, och sprida över Världen…

 

För erotikens faror, bevara barnen små
Som inte har en aning om hur illa det kan gå
Nej låt dom hoppa hage och leka militär
Och skjuta på varandra med leksaksgevär
Låt barnen kriga lugnt och snällt och glömma allt sexuellt
Som hotar dem från alla håll och nog är det väl tur
Att vi här i landet har ordning och censur

I Sodom och Gomorra var disciplinen svag
Och den som kritiserade blev hängd samma dag
Poliserna var busar, Borgmästaren en kanalj
Och den som drack mest öl och brännvin fick guldmedalj
Moralen var det uselt med för tiden hade gått ur led
Det syndades båd, natt och dag i ur som i skur
I Sodom och Gomorra fanns där ingen censur

Ivan den förskräcklige han var en märklig man
Han gjorde som han ville – gör om det om ni kan
Han hade vilda vanor – Han ställde höga krav
Och den som kritiserade höggs huvudet utav
Och ingen tordes göra nåt – för Ivan kunde höra nåt
Och han var inte god och tas med när han blev sur
Ivan den förskräcklige var svag för censur

Damer utan kläder ska man inte titta på
Fy skäms på sig medborgare om ni tittar ändå
Det är onaturligt att se en kvinna bar
Det kan man bli förstörd av – den saken är klar

Hon skulle haft på sig något lätt och dansat klassisk rysk balett
Då hade det varit konst och berikat vår kultur
Det här är väl ingen konst !  Censur, Censur!

Kanhända att ni anser att sådant inte stör
Men lita på kritiken den vet vad den gör
Dom ser vad som är bra och tillåtet för publik
Dom ser vad som är dåligt och skriver sen kritik…
Medborgare så fort ni ser att något omoraliskt sker
Eller om ni får syn på nåt som inte är kultur
Vänd blicken bort och blunda och skrik på ren censur!

Gripenbergiana….

”DEN TROGNE”

– En smula fritt efter Bertel Gripenberg, 1908

Hans väg är en sam, hård och tyst och kall
för han har aldrig svikit sina gudar.
Han går sin väg mot seger eller fall
trots alla åsnorna i lejonhudar.

Han ser de andra famna nya brudar
och få sin skörd, när sommaren är all
och bära lånta fjädrars ämbetsskrudar
och vila dästa, långt från livets svall.

Han fruktar ej, han trotsar ödets lag
och bidar löftets uppenbaringsdag
och ett framtidsland, som ökenfärdens judar.

Och hinner han ej fram i kortmätt tid,
så dör han, trosigt leende i strid
– för han har aldrig svikit sina gudar.

 

Okvädar Nordkväde eller får de Tillträde ?

De gustibus non erat disputandum” sade de hedniska Romarna – eller ”Om tycke och smak skall man inte resonera”. Det som kallas Hednisk Musik idag är en mycket disparat och omväxlande genre, och själv gör jag mig nog knappast som musikrecensent. Jag har mina favoriter, det är ju självklart – Einar Selvik till exempel – men jag föredrar faktiskt mycket mer hedniskt instrumentell musik – av alla sorter – än den, som skall vara med sång – eller för den delen ”growl” – vilket jag knappast begriper mig på. Det gäller ibland att förstå det fina i galdern eller kråksången, och när jag säger det, menar jag det rent bokstavligen.

”Veten I än, eller vad ?”

Å andra sidan gäller det också – som min gamle favoritförfattare Harlan Ellison alltid sa (se under avsnittet ”Konst och Litteratur” här överst till höger) att ”a writer shouldn’t write what he doesn’t know” eller med andra ord, att man inte ska skriva om ämnen man inte fullt ut behärskar.  Jag är själv inte utövande musiker, och begriper heller inte ett enda jota av vissa musikstilar. Med denna brasklapp i minne, och därför att min kontakt Totte Hell är ruskigt frånvarande på nätet just idag, har jag gett mig ut i cyberrymden på bandcamp, och upptäckt att  en svensk grupp från Västergötland med namnet Nordkväde, bildad 2017, släppt ut ett nytt album med titeln ”Visdom och Makt” vilket ju låter ganska ansvarskrävande.

Texterna till albumet verkar mycket åt ”Ultima Thule” hållet och innehåller här och där ett ”hell” för mycket, så att säga. Man bör minnas att vägen mellan det storvulna och pekoralet ibland inte är lång, och att varje growl-poet inte är en Esaias Tegnér precis, om ni förstår hur jag menar. Dessa texter – svulstiga till tusen – tycker man sig ändå ha hört här och där förr, och de övertygade nog inte riktigt då heller, fast det var väl på 80-talets slut, när jag själv inte hade hunnit fylla trettio.

Förhoppningsvis finns det dock många hedniska twentysomethings kvar i vårt land, som kan finna glädje, tillförsikt och inspiration i Nordkvädes musik, och till dem och bandet med, önskar jag Frejs lycka, och hans systers vänlighet – och att de toge bort de värsta trollen ur sina texter, för ofta går det troll i ord; och så har det nog gjort här – med besked.

Nåja.

Bättre än att förbanna mörkret, torde vara att tända ett Frejas Ljus !” (teckning av Anker Eli Pedersen, Färeöarna)

Vackraste spåret på deras nyaste skapelse är i alla fall detta, kallat Ljuset – kan det vara Frejas eller Upplysningens Ljus det är fråga om ... som är helt instrumentellt – allt det andra har jag inte hunnit lyssna av ensingång, utan lämnar till mer uthålliga öron, enkannerligen då dem, som sitter på en viss Totte.

Svulstigast – och helt klart polemisk – på ett hedniskt vis – är följande text, uppenbarligen skriven inför det hedniska skifte, som snart kommer – och ”Svenska” Kyrkans medlemmar, ingen nämnd och ingen glömd. Kristendomen är ju helt och hållet en dödstillvänd religion, som frossar i Världsbrand, katastrofer och vill att jorden ska gå under, precis som den värsta Greta Thunberg och alla hennes svansdingel.

Himlen skola falla, elden regnar ner
Världen sätts i brand, ni ingen framtid ser
Er era är nu över för lögnerna är slut
Så be nu till din herre, låt han visa vägen ut

Levt ett liv på knä trots att du aldrig fått ett svar
När templet nu har rämnat vad har du då kvar ?
Jag sida efter sida nu ur boken riva ut
När sista sidan rivits då tar ditt liv slut

Er tro ligga i ruiner
Ert hopp sakta rinna ut
Över er solen ej längre skiner
Er makt har nu nått sitt slut

I en tid av falskhet, lögner och förakt
Ni förslavar folket med en himmelsk högre makt
Men folket börjar vakna, och hoppet väcks igen
Ty en gammal hednisk låga, brinner i folk än

Vi samlar våra vapen och rustar inför strid
Innan vi har segrat ingen fiende får frid
Ni ska nu få lida för brotten ni begått
Nu när allt är över, är er tro ett minne blott

– Nordkväde, 2019

Själv förstår jag inte varför man infogar infinitiv formen ligga respektive rinna i den här texten – det borde heta ligger, rinner… Möjligen kunde man tänka sig en gammal plural-form här, ”Babylon och Tyre ligga i ruinerlär det stå i de kristnes babblande Bibel – men jag ser liksom inget skäl för denna hastigt påkomna licentia poetica eller skaldiska frihet just här, ifall grabbarna nu inte räknat sina stavelser och beats eller taktslag, vill säga.

Nå — ett stort hedniskt och Asatroget ”Lycka till !” är de i alla fall värda. De kan behöva det, nämligen.

”Sic Semper Porcus !”

Rösten i Mörkret (en smula fritt efter Bertel Gripenberg)

”Vengeance is mine, quoth the Lord !”

– citat ur den kristna Bibeln

”Dagen nalkas. Snar och säker nalkas den…”

– Hedningen, 2019-10-30

 

 

Rösten i mörkret

Jag tar ständigt om
detsamma och detsamma
Jag blåser på en halvkvävd glöd
som en gång högt ska flamma.

Som Sveriges sjuka samvete
jag vaka vill i natten
och mana hemska syner fram
ur glömskans djupa vatten.

För de som dästa njuter nu
av framgång, orätt funnen
så är jag spöket, som lär bo
i mörka källargången.

och när efter dagens kiv
av matthet de hörs kvida
då skall jag stiga,
hotande och mörk
till deras sida.

Jag är den mask som tyst
den vita fläcken finner
i psykets hemligaste vrå
där samvetskvalen brinner.

Och jag är vittnet,
som de tystat ned
med våld och list och möda
men som i mörkret,
varje natt
står upp ifrån de döda.

Jag är ett skändlig brott
som finns i kyrkans rum begravet
rättfärdighetens tunga hot
och vedergällningskravet.

Jag talar lika tyst som klockans tick
och lika oavlåligt
Jag är minnet av vad som skett
och som är oförlåtligt !

Och framför höga herrars hus
i mörkret jag mig döljer
som korpen, vars dova rop
i drömmarna dem följer.

Jag kväder samma visa om
så länge jag kan andas
Jag ropar på rättvisa
tills Ragnarök skall randas !