Resor

På Marmorklipporna (inlägg från 17 Juni 2015)

”På Marmorklipporna” eller ”Auf den Marmorklippen” är som de bildade läsarna kanske vet en roman av Ernst Jünger, författaren till ”Im Stahlgewitter”, ”Heliopolis” och många andra böcker. Men, det finns riktiga marmorklippor också – och dem har jag nyligen besökt. Mera om Ernst Jüngers roman kan ni få veta hos min gamle parhäst Lennart Svensson, som redan 2007 skrev en recension i min och hans anda om boken. För övrigt har han själv också skrivit en utopisk roman med titeln ”Antropolis” vilken jag själv fått i recensionsexemplar men som jag aldrig riktigt kommit mig för att recensera. Gamla vänners litterära verk är svåra för mig att recensera objektivt, och eftersom jag inser mina tydliga begränsningar har jag nu aldrig författat några sådana – allt jag kan göra är en kraftigt försenad rekommendation innan jag nu börjar skriva ett resekåseri

DSCF0263

Alla vet, att marmor egentligen är samma sak som kraftigt sammanpressad kalksten, och att världens bästa marmor kommer från trakten runt Carrara, Italien. Visst, vårt eget land har grå och trist Kolmårdsmarmor för trappsten och byggnader, eller den långt finare grågula eller blå Ekebergsmarmorn från Närke. Det finns till och med norsk marmor. Men, det kan inte hjälpas. Den marmor, som sedan åtminstone 200 fk har brutits i fyra små bergsdalar i Toscana, räknas fortfarande över hela världen som den allra mest värdefulla, när det kommer till konstföremål eller skulptur. Orsaken är dess vithet och jämnhet i kristallstrukturen, som inte lär finnas någonstans annars på hela Jorden. Det har spekulerats om att den vita Carrara-marmorn av ”Michelangelo-kvalitet” skall vara på väg att ta slut, vilket kanske kan stämma – eftersom Italiensk marmor från Carrarra idag mest används till blekmedel i tandkräm, skurpulver (jo, faktiskt !) och till bänkskivor i kök och badrum – samt som byggnadssten, som i rikt mått exporteras till bland annat fjärran östern. 1999 skall man ha utvunnit inte mindre än 1,5 miljoner kubikmeter sten, och av detta fick man tre miljoner ton marmorspill (för tandkrämsanvändning och annat) samt en miljon ton högvärdig skulpturmarmor… 150 stenbrott lär fortfarande vara i gång i industriell skala, och vill man ha tag i äkta Carrarra-marmor, gör man bäst att åka till ort och ställe i Italien.

DSCF0005

Att åka till Carrara är dock inte det lättaste, om man likt en hedning som mig själv skyr all privatbilism och förlitar sig på kollektiva färdmedel eller ren muskelkraft, vilket är det bästa sättet att färdas på om man vill uppleva någonting här i Världen. (”Tor går eller åker, de övriga gudarna rider” står det i Eddan). Närmaste järnvägsstation i Carrara-Avenza är inte så högfrekventerad, och bara en liten anhalt på resan mellan Genua och Pisa, eller omvänt. Inte många turister stiger av där, och de som vet hur man tar bussen från Massa di Carrarra (en tråkig, charmlös modern förort) är ännu färre till antalet. Men jag vet, för jag har redan varit på ort och ställe en gång tidigare, och köpt marmor även då. Staden Carrarra har ungefär 63 000 invånare och är ungefär lika stor som Borås, men är mera sevärd – det måste sägas – men trots sitt rykte, vimlar den precis inte av några bländvita marmorstatyer i samma klass som Michelangelos ”David”.

Stenindustrin i staden är mycket anonym, och trots att det pågick en ”marmorfestival” i staden såg jag inte annat än de ständiga bänkskivetillverkarna, men däremot inga konstnärer i arbete. Vill man se sådant, eller besöka stenbrotten (det finns massor av firmor som kör rundturer med jeep och 4-hjulingar för mer än 60 Euro per person) får man ge sig upp i bergen sådär 6-7 km från staden – så är det med den saken. Någon souvenir-industri som säljer marmor i små kvaniteter finns inte heller, annat än några mer eller mindre tillfälliga stånd och barracker längs bergsvägarna upp emot Fantiscritti, Bedizzano, Miseglia och till slut den bästa stenhuggarbyn av dem allihop – Colonnata – som är mer än en mil avlägsen och bara kan nås genom en smal och slingrande serpentinväg, som för upp emot berg med en höjd av 1000 meter över havsytan, eller mer.

Colonnata_(Carrara)

Colonnata var en stenhuggarby långt innan ”kristi”  påstådda födelse, och är fortfarande en mäkta hednisk plats, inbäddad bland sina berg – trots närvaron av en liten katolsk kyrka i ett undanskymt hörn av byn och ett stenhuggarmonument. Stenhuggarna och marmorarbetarna, förresten – var ända sedan 1800-talet äkta anarkister – och inte ens Mussolini på sin tid kunde ta anarkismen eller radikalismen ur dem – men så är ju också nästan varje skapande människa anarkist eller i vart fall anark till sin natur. Sedan langobardernas eller de första germanernas invandring i Italien har La Maremma – Toskanas sumpiga kustremsa – en gång hem för malariamyggor – varit besatt av vildsvin, som i rikt tal frodats här – och Lardo e Vino – Grisfett och Rödvin – är än idag Colonnatas stolthet och viktigaste exportprodukt, förutom då själva marmorn.

lardo-di-colonnata-marmo

Ära de som äras bör – Arbetets hjältar – Arbetets ära – Sic Semper Porcus !!

På den gamla tiden fraktade marmorarbetarna ned sina block till kusten med en lizza eller en träsläde, liknande de släpmedar och i marken fasta glidträn (nej, man rullade inga skepp !) som Vikingarna använde för att transportera skepp och båtar. Experimentalarkeologer har också i Egypten bevisat, att något forntida ”plockepinn” där man använt rullande stockar inte alls fungerar. Under lasten från flera ton tunga block eller skepp, är det endast glidmedar och fasta träbanor som gäller – det förstod Colonnatas invånare (idag lite över 260 stycken) redan under antiken…

LizzaturaFig38-1Fasta glidträn, rep och släpmedar – visst inga ”rullar”

Idag är det lastbil som gäller, och vandrar man omkring på den smala väg som leder upp till byn, får man akta sig för vilt tutande ekipage. Är man sedan en oförvägen hedning, och söker sig upp i själva marmorbergen för att plocka spillbitar, gäller det att bokstavligt talat hoppa undan för lastbilarna, och se till så att man inte utlöser några skred eller själv rasar utför en brant – på vägen ned finns många små kors och minnesmärken, liknande dem som står i grekiska byar längs varje vägkant, för att påminna om dem som rasat ut för stup, begravts i stenras eller liknande…

DSCF0007

Stenhuggarna behövde fettet eller Lardo – som än idag tillverkas efter en särskild tillagningsmetod och kryddas med bland annat Rosmarin, havssalt, oregano, kanel och peppar – det smakar helt utsökt och liknar marmorn till utseendet, vilket jag kan försäkra er. En god baconsmörgås med Pomodori och en halv liter Birra Moretti kostar inte mer än 3,20 Eur eller 30 kronor på det lokala caféet – som är en smula billigare än alla de Larderior eller till och med Latinska Lardarium som finns i byn… Bara en pensione finns för de vägfarandes uppehåll, men den är mycket bra. Tillsammans med rödvinet – som nog intogs i formen av syrat vin, eller till hälften vinäger – blandat med vatten till sk ”Posca var det animaliska fettet helt enkelt en nödvändighetsvara, i alla fall om man sysslar med hårt arbete som stenhuggeri dagarna i ända..

images lardo-di-patanegra-stagionato-in-conca-di-marmo-kg2--2506-BIG-1

Särimners späck må du prisa – dig till hälsa och lycka i Världen !

Dioskorides, den romerske arméläkaren från Kejsar Neros tid, rekommenderade inte bara Posca för invärtes bruk. (Det var den svamp med ”vinäger” som räcktes jesus på korset) Han rekommenderade också, att legionärerna skulle tvätta sina fötter med vinäger, för att förebygga blåsor eller skavsår. Jag omsatte en gång detta råd på svenska arméns moderna kängor – men det lär jag inte göra om – mina kängor stank av vinäger i mer än ett halvår ! För övrigt använde romerska soldater också en svamp med ättika vid latrinbesök – och det är väl därför de förde ättikssvampen emot jesu mun – han var ju en stor skitstövel, i deras ögon… allrahelst som han sökte att förbjuda alla andra Gudar, Gudinnor och Makter, samt ville förstöra allt vackert, sant och riktigt här i Världen… Romarna förstod att göra ett Polyteistiskt världsrike, och när det gick över i Monoteism, gick det mycket riktigt under. Det finns en stor lärdom häri, som också vår tid bör ta åt sig av.

IMG066

Nåväl – även vid detta besök fick jag tag i mer än två kilo fullvärdig ”statuario” som kan vara dels gulvit, dels helt vit – även om den inte alltid är av Michelangelo-kvalitet. Man kan bearbeta marmor utan hammare och mejslar – som man ju bara kan använda då man arbetar med stora stenblock i bildhuggar-tradition – för marmor från Carrara är så mjuk, att den låter sig sågas sönder med en vanlig Sandvik bågfil av svenskt stål – som biter ! – samt svenska stålfilar av samma fabrikat. På det sättet kan man göra konst i det lilla formatet, som sedan kan omsättas till större konstverk. På bilden ovan ser ni hur jag fått till ett klyvhugg eller en spricka att spräcka med handkil på mindre än en minut (i den lilla marmorkuben) och högre upp ligger min egen uppfinningett itusågat marmorägg med nio vulster och nio falsar – som på en antik kolonn – men med den skillnaden, att detta är ett slags snurra, som kan märkas med de första nio runorna i runraden, och som slumpgenererar fram runor eller siffror, om man låter den snurra snabbt emot underlaget, som ett slags 9-sidig tärning. Större modeller för 24 runor går förstås också utmärkt att tillverka.

20130528-170452

Det finns få monument av Äkta Carrara-marmor i vårt eget land – men här ser ni ett av dem. Det är det nya Veteranmonumentet på Djurgården, som har formen av ett frö av Världsträdet Yggdrasill, med tillhörande bänkar och hednisk meditationsplats – också i bländvit marmor. Fram tills för bara några år sedan fick vi i vårt land inte ha några monument av denna typ alls, trots att mer än 60 000 svenska män och kvinnor tjänstgjort i olika krig eller väpnade konflikter utomlands för fredens skull – en insats som verkligen bör ihågkommas, och inte döljas som om det vore något vi skulle behöva skämmas över.

Nu – tack vare hedniska konstnärer – har vi alla en värdig plats att ihågkomma våra döda och levande kamrater på. Det kan vi tacka makterna, och marmorn !

IMG068

”Intet är jag, men min ras och min rot och min stam är allt” (B Gripenberg)

Här har jag också en liten skiss i skala 1:60 – originalet blir ca 1 meter långt, 1 meter högt och 70 cm brett till en minnestavla över Pansargeneralernas Pansargeneral, George S Patton (1885 – 1945) – att placeras i terrängen på den riktiga ”Patton Hill” med utsikt över Hågadalen i Uppsala – men historien om Pattons sista Sverigebesök är såpass spännande, att jag sparar den till ett annat tillfälle. Liksom den inskrift, som jag tänkt förse monumentet med, om jag nu får Länsstyrelsens tillstånd att låta uppresa det. Visste ni förresten att Patton också var Hedning, i så måtto att han faktiskt trodde på Valkyrior och Själavandring ?

bastogn03-1

George S Patton har – som här i Bastogne, Belgien – också andra monument resta över sig – men inget i Hågadalen vid Uppsala – än så länge !

PanoramaColonnata

Mycket kan man fundera på i Toscanas berg, eller vid den lilla port som leder in från torget i Colonnata till resten av byn, som varit oförändrad sedan medeltiden.

17477_massa_carrara_colonnata

Med vinet och köttet – om än inte fettet – som inspiration kan man också nalkas Freja eller – i Italien – Venus, eller Sköldmön i mitt liv, som finns helt nära, i en stad av Carraras storlek. Henne hade jag också tänkt ägna en marmorstaty – om än i det lilla formatet – så småningom kan den ju alltid utföras i naturlig storlek eller kolossalformat, om situationen så skulle kräva, huggen ur ett väldigt block av Carrara-marmor. Hittills nöjer jag mig med att göra som istidsjägarna, och som män gjort i alla tider, och hedra henne med en byst, så att säga.

01164

Att utgå från en färdigköpt staty som den här vore bara fusk, även om man bara behöver förse den med hennes ansikte – kroppen har ju helt samma proportioner… Och skönhetens proportioner, världen över; hos alla människoraser, alla kulturer och båda könen, har faktiskt alltid utgått från viss facial symmetri, eller vissa oföränderliga matematiska lagar, som de flesta skulptörer och konstnärer känt till. De finns redan i den hedniska grekisk-romerska konsten, och även i nordisk konst från långt före kristus…

 Brassempouy_tete

Redan för 25 000 år sedan kunde konstnärer göra ”mini-porträtt” i elfenben – ett material som mycket påminner om marmor i hårdhetsskala, men som spricker mycket lättare – och redan dessa, de första avbildningarna av ett kvinnligt ansikte i hela världshistorien, visar höga kindknotor och regelbundna drag. Även en annan staty med en ålder av 32 000 år från Österrike visar liknande, symmetriska och långsträckta drag i helkroppsgestalt…

200px-Venus_vom_Galgenberg

Redan istidens mästare hade vissa proportioner i blodet. Analys av antikens – och senare även renässansens – hedniska konst visar på samma sak…

birth-of-venus botticelli-golden-mean-beauty1Redan Botticellis ”Venus födelse” innehåller mer än Gyllene Snittet, och vissa matematiska och astronomiska hemligheter…

Idag finns det faktiskt datorprogram och liknande som man kan använda för att beräkna sk ”Marquaart-kurvor” över mänskliga ansikten. Forskning visar nämligen att vad människor i alla kulturer och alla länder på vår jord uppfattar som ”tilldragande” eller ”vackert” i hög grad avgörs av ansiktets symmetri – men samtidigt får ett vackert ansikte inte heller vara för symmetriskt. Absolut symmetri uppstår sällan i naturen, och uppfattas lätt bara som ett slags spegling, varför det är i matematiska förhållanden, typ det gyllene snittet eller andra rätt komplicerade figurer den sanna skönheten ligger, sägs det. Läs detta blogginslag på länken här, om ni inte tror mig !

mmmask

På besök hos en excentrisk Lord (text från 18 Juli 2015)

Det var den excentriske Lorden, som bodde på Midnight Hill – En slaktare köpte gården och byggde en våning till

– Nils Ferlin

Högt ovanför den vackra och goda staden Florens ligger Villa Stibbert, en sevärdhet av det mer ovanliga slaget. Inte många besökare känner till den, där den ligger uppe på en kulle, omgiven av en stor park. Engelsmannen Frederick Stibbert, 1836 – 1906 känner nog ännu färre personer till, om man nu inte råkar vara ovanligt kulturintresserad; eller för den delen Hedning som jag. Stibbert slogs i Italiens frihetskrig under Garibaldi, men förutom det var han en magnifik och halvtokig excentriker, med riddare och medeltid som specialintresse; och vad eftervärlden kommer ihåg honom för, är att han slutligen skänkte hela sin stora park och tre sammanbyggda villor som han gjort om till ett museum med inte mindre än 16 000 delar till medeltida rustningar till staden Florens, och dess goda medborgare. Herr Stibbert gifte sig heller aldrig, och med tanke på hans samlarintresse samt det faktum att han med ganska stor sannolikhet var en äkta ”florenzer” som tyskarna ännu säger – eller med andra ord lätt fjollig och avvikande – är det ju inte så konstigt. Han var en älskvärd tok, helt enkelt; av en sort som Florens faktiskt var överfylld av vid nittonhundratalets början – staden har alltid haft ett rykte för extrem frigjordhet, och hedniska execesser..

Museo Stibbert

Museo Stibbert

 1080304-aDen excentriske Lorden, som skapade ett unikt museum

För egen del har jag alltid haft ett intresse för militärhistoria, och det har varit orsaken till att jag alls närmade mig Villa Stibbert den 4 Juli i år, och gick upp för kullen ända från Fortezza di Basso, och Florens mer centrala delar i 42 graders hetta. Florens ligger nämligen i en flack gryta, omgivet av Toscanas kullar; och Stibberts anfäder var nog förståndiga, då de köpte egendomen halvvägs upp för en av kullarna.

DSCF0025

De försåg sin park med ett egyptiskt tempel, ett tempel åt Flora och ett Orangeri, ett stort stall och annat som hör till en Florentinsk villa, men det stora slagnumret är förstås än idag själva rustkammaren. Man får dock inte själv gå omkring i villan ensam, om man nu trodde det – bara guidade turer är tillåtna.  Italienarna betonar också hela tiden att det hela är en privatbostad, i stil med Stockholms eget Hallwyllska museum; och inte bara en rustkammare, men ändå är det förstås rustkammaren; som alla besökare kommer för att se.

sped.

Muséets största dragplåster är den enorma riddarsalen med ”Cavalcatan” – den procession av tyska, italienska och ottomanska riddare Stibbert bekostade helt själv, för att imitera 14 och 1500-talets processioner genom Florens, som Medicéerna och andra furstehus anordnade. Ordet har gett upphov till det svenska ”Kavalkad” och svenska besökare lär nog också uppmärksamma att Bernt Noktes staty av St Göran har blivit förevigad i form av en kopia i väggnischen till Stibberts fantastiska museum, där en hel del rariteter finns att beskåda…

DSCF0034

Italienarna dyrkar fortfarande bröstplåten tillGiovanni Dalle Bande Nere” – i verkligheten Lodovico Medici (1498-1526) – en yngre medlem av Medici-familjen som försökte sig på livet som Kondottiär eller legoknekt, och som också verkligen hade framgång ett tag, tills dess han ställdes inför Georg von Frundsberg och mer erfarna befälhavare. Giovanni delle Bande Nere sitter fortfarande staty på Piazza San Lorenzo i Florens – annars ett centrum för väskhandlare, som i stort antal trängs där – och framställs som en äldre statsman – något han aldrig var och aldrig hann bli.. Jag har sedan länge en favoritsekvens från en italiensk spelfilm, som visar hur det blev när Italienska amatörer tog sig före att anfalla Georg von Frundsbergs stridsvana trupper och hur Falkonetter eller föregångare till 1900-talets Pv-pjäser visade sig rysligt effektiva, bland annat på det sättet att Giovanni själv fick en falkonettkula i benet, och senare dog av gangrän och infektioner, bara 28 år gammal, när man försökte amputera benet på honom… (slå om till STORT FORMAT när vi ser filmklippet på länken nedan för bästa upplevelse)

Stibbert samlade också på orientaliska rustningar och japanska Samuraj-dito, eftersom han närmast religiöst trodde att ridderlighet och sant riddarskap var det enda, som i långa loppet kunde frälsa mänskligheten från sig själv. Upplyst despoti, med andra ord. Alla kanske inte håller med om den saken idag, men Stibberts japanska samling räknas som så värdefull att dagens japanska turister vallfärdar för att få se den, och Stibberts tilltag att inkludera islams utövare och hinduer ibland de sanna riddersmännen, lovordas också som ett framsynt tilltag av multikulturalister.

038

Lord Stibbert trodde på det universella ridderskapet.. Noblesse Obligée..

Stibbert

Stibberts gamla morsa – som var Italienska från Toscana – levde tills hon var 75 och hade hela tiden ett sovrum, gränsande till hans – hon var för övrigt katolik och svårt kristen, men sonen fyllde hennes sovrum med bilder från arenan i det gamla Rom, där martyrer kasta för lejonen – sådant inspirerade nog inte till någon större nattsömn – medan hans eget, alldeles intill, påtagligt liknar den galne Kung Ludvig II av Bayerns eget privata logi i Neuschwanstein. Stibberts samlade också på porslin, böcker, konst och mycket annat, vilket som sagt gjort deras villa till en av de främsta i sitt slag..

267 moggi-u2x6904-92X8WD2GVilande Venus i vit carrara, sedd bakifrån… (själv föredrar jag äkta vara!)

 Genom fönstren på anläggningen ser man passabla vedutor eller utsikter, som de här…

DSCF0026

Stibbert samlade också på skulpturer – varav en av de trevligare – en dam från tidigt 1900-tal – syns här:

DSCF0027

Som ”hängränna” eller vattenkastare valde han dock den här groteska figuren med hundhuvud och allt, som visar upp sina genitalier och skiter ut spillvatten. Skall det vara en ”fornsedare” måntro ? Eller bara en helt vanlig italiensk skitstövel ?

DSCF0028

Nåja. En av de trevligare sakerna med Stibberts musuem, konstaterade jag vid mitt besök på förmiddagen den 4 Juli i år (det är en fördel att komma dit tidigt, om man vill undgå köer och den värsta sommarhettan) är att det faktiskt fått förbli oförändrat – man gör inga förment ”pedagogiska” knep som att ta bort nästan alla föremål, förenkla nästan till vanvett och sedan säga, att man ”underlättar” för besökarna när man i själva verket lurar dem på pengar – så gör man ju när det gäller muséer här hemma i Sverige, men så gör man inte i Florens eller Italien – och ett rum och speciellt ett utställningsföremål har faktiskt förbättrats…

stibbert-3

Det gäller det här rummet ”Sala di Condottieri” som förut innehöll en 1400-tals rustning (gjord av delar ”från tiden” även om alla inte har samma ursprung) där en staty – i tysk salad – en ganska typisk hjälm – av Bartolomei di Colleoni – en annan av de verkligt stora Kondottiärerna – nu har bytts ut mot Sir John Hawkwood (ca 1318 – 1394) – kanske den störste av dem alla – som i egenskap av en av mina favoriter ur historien fodrar ett helt eget inlägg… Hawkwood var inte för inte verksam just i Florens, och dog som hedersmedborgare i den staden vid mer än 78 års ålder – en mycket hög ålder för att vara på medeltiden, allra mest för en man som förde oavbrutet krig i mer än 60 år av sitt liv – och delar av den rustning man nu visar, skall faktiskt ha tillhört honom, sägs det..

tumblr_nefgqojM0v1srqpdwo1_500

Sir John Hawkwood till häst – Kondottiärernas Kondottiär – och mannen som en gång kallades ”Den störste Hedningen” i hela Europa…

Sir John Hawkwood – ”The Holy Intellectual” (text från 18 Juli 2015)

Jag lovade er ett inlägg om Sir John Hawkwood, den intellektuelle rovriddaren och legosoldaten – mannen som fullt seriösa historiker som Barbara Tuchmann – anser satte igång Renässansen, och en gång för alla gjorde slut på den katolska kyrkans makt och därmed ledde hela Västerlandet ut ur Medeltidens mörker. Tuchmanns böcker – En Fjärran Spegel” om det stormiga och kaotiska 1300-talet, ”The Guns of August” om första Världskriget och ”The March of Folly” eller ”Dårskapens Väg” om USA:s inblandning i Vietnam – lär nog vara bekanta för den historiskt intresserade läsekretsen, men Hawkwood och hans roll i historien är ganska okänd, i alla fall hos oss, här uppe i Nordeuropa.

Han lär ha fötts omkring 1318 eller så, som en av de yngre sönerna till en obetydlig adelsman i Sible Headingham, Essex; och för några år sedan blev han föremål för en biografi av en annan amerikansk kvinnlig historiker vid namn Frances Stonor Saunders, som fortfarande finns att köpa på svenska. Boken rekommenderas starkt, inte minst för alla Hedningar därute som vill minnas den katolska kyrkans många illdåd, och ta reda på hur renässansens förvirrade början i Italien faktiskt var.

Hawkwood drog ut som menig bågskytt i hundraårskriget kring år 1322, och följde Edward Woodstock, ”den svarte Prinsen” eller Prinsen av Wales till slaget vid Crécy 1346, där han bevisligen deltog. Men, det var bara början på en osannolik karriär; som skulle föra honom till Italien, där han skulle kallas Djävulen Personifierad”, ”Guds och Människors fiende”,  ”Hedningarnas värste hedning” ”Ett plågoris värre än Attilla Hunnerkonungen, Digerdöden och Satan”.

acuto_53bd4d792a6b2281a925b1d6Den enda bild av Hawkwood, gjord under hans livstid som finns kvar. Bilden hämtad från ett 1300-tals manuskript

Inga samtida porträtt av hur Hawkwood såg ut i sin ungdom har blivit bevarade tills idag, men vi vet hur han såg ut på sin ålderdom, eller när han vid fyllda 80 år – fortfarande soldat och härförare – till sist äntligen dog, eftersom han fått sitt porträtt – i form av en ryttarstaty – målat i Florens Domkyrka av alla platser. Under mer än trettio år av ständiga krig röjde Hawkwood väg för det som senare kom att kallas renässansen, eller en av de allra mest kreativa perioderna i människosläktets utveckling – och det gjorde han dessutom genom att sälja sina tjänster till högstbjudande. Till skillnad från alla andra Kondottiärer höll han sig också med två andra principer som han aldrig någonsin tummade på, så vitt man vet – han slogs aldrig emot Engelsmän eller Nordbor, lustigt nog. Inte heller emot någon som stod i Kungen av Englands tjänst, men förutom det hade han inte några samvetsbetänkligheter alls. Han bytte heller aldrig sida så länge hans ”Condotta” eller kontrakt gällde, och var alltid obrottsligt trogen sina uppdragsgivare – så länge han fick pengar. Men, gick kontraktet ut, eller om han fick mer pengar någon annanstans, bytte han gärna sida i en konflikt, och när han till slut blev tillräckligt manstark för att man skulle betala honom för att inte föra krig, och inte lägga sig i vissa konflikter, gick även detta bra för hans del, och fick passera..

Nu var Hawkwood knappast den ende kondottiärkaptenen i sin tid, och knappast heller den mest hänsynslöse. Hans eget ”White Company” – vars chef han sedermera blev – var ett rövarband som för det mesta aldrig understeg 5000 man eller en full brigad. Men de var bara en av de sysslolösa skaror av sk ”Tard venues” eller ”försenade”  som växte fram ur hundraårskriget, och som först härjade i hela Sydfrankrike och Spanien (under kungligheter som Pedro den Grymme ) och som först sedan sökte sig ned över Alperna till Italienskt område, där de snabbt gjorde sig hemmastadda. Där fans märkvärdigheter som det Schweiziska ”Hattens Kompani” som brukade ha med sig en stor plåthatt, uppsatt på en stång; och som ögonblickligen sköt ihjäl varje person som inte hälsade på plåthatten, eller gav kompaniet en större summa pengar. Ett Italienskt konkurrerande sällskap kallade sig helt fräckt ”La Societa per Acquisitione de Preziose” eller något ditåt; alltså ”Firman för Anskaffande av Dyrbarheter” som åtminstone ibland lär ha letts av en ljusskygg figur vid namn L´Archipretre eller ”Ärkeprästen”. Denne ansåg sig vara utsänd av Gud till att plundra och bestraffa mänskligheten, och ifall någon gick emot honom brukade han anmärka, att detta vore detsamma som att tvivla på Guds existens eller den Allsmäktige gudens makt – för om Ärkeprästen själv lyckats bra med att råna, våldta, skövla och bränna i största allmänhet, och dessutom komma undan varje form av straff – Var inte just detta då Guds vilja, åtminstone till att lyckan vände, eller Gud ångrade sig ?

640px-paolo_uccello_044_53b2c55e9606ee16bad528d6Hawkwood vid 76 års ålder, som han ser ut på gravmonumentet i Florens Domkyrka.. ”And I looked and I saw a rider on a pale horse, and he that sat upon him was Death. And all hell followed with him

John Hawkwood, för sin del, lär ha varit en mycket intellektuell kondottiär. Han kände Geoffrey Chaucher, den engelske nationalförfattaren, och fick besök av honom minst två gånger. Han samspråkade med Petrarca, och flera av tidens största humanister och författare. Ändå förblev han helt och hållet praktiskt sinnad, och slogs aldrig av några som helst politiska skäl, och drabbades heller inte av några religiösa grubblerier. Nej, han slogs med frejdigt mod hela livet ut; minst tre gånger i tre olika krig emot hemstaden Florens, som också gjorde honom till nationalhjälte – ibland för Milano emot Mantua, för Pisa emot Siena eller tvärtom, alltid så länge hans kontrakt räckte, eller innan pengarna tog slut.

Kort sagt, anlitade man honom för ett eller annat uppdrag, kunde man vara helt säker på att han gjorde sitt bästa till att uppdraget var slutfört – på det sättet var Hawkwood onekligen en hederlig karl, och fullt professionell – och även om han nu till äventyrs skulle förlora ett och annat slag – sådant förekom ! – så kunde man vara säker på att han vid första bästa tillfälle skulle försöka avsluta vad han påbörjat. Hawkwoods strategiska och politiska begåvning – för en sådan hade han onekligen, även om han själv påstod att han aldrig sysslade med politik – var ungefär som Caesars. Han begick många misstag, han också – från misstaget av att inte observera tidvattnets rörelser vid den första invasionen av Britannien, till Gregovia, gatustriderna i Alexandria, svälten i Grekland innan slaget vid Farsalos och mycket annat – att låta sig belägras på en invasionsstrand, därför att fienden har hela övertaget till sjöss och på vattnen utanför är sällan klokt – eller uppträdandet utanför Senatens dörrar, på Caesars dödsdag – en medveten risk, som han själv helt säkert visste om…

iverroc001p1

Höjdpunkten i Hawkwoods liv kom år 1377, vid en liten italiensk stad benämnd Cesena. Det var där hans inledande av renässansen, samt underminerandet av tron på den katolska kyrkan och därmed början till kristendomens stora nedgång i vår Värld skulle äga rum, anser forskare. Cesena räknades som en stor stad på den tiden, och var den sista stad i hela Kyrkostaten – som i ett brett bälte från Rom och vidare norrut sträckte sig tvärs över den italienska halvön till trakten av Ravenna – vilken kunde räknas som någorlunda lojal emot Påven. Resten av de italienska stadsstaterna hade redan gjort uppror emot Påveriet, och därför hade kyrkan själv nu hyrt Hawkwood, helt utan några samvetsbetänkligheter emot att ha denne djävul i sin tjänst.

Cesena har inom parantes aldrig repat sig helt från den massaker Påven och hans kardinaler satte igång, med Hawkwoods hjälp. Då hade staden ca 35 000 invånare, emot 94 000 idag, men minst 5-9000 av dem blev ihjälslagna på kyrkans uttryckliga order, medan 10 000 eller så svalt ihjäl under den pågående vintern…

rocca_malatestiana_cesena_2006_pano_53b2cfeeddf2b379cbe450cb

Här – 1 Februari 1377 – utspann sig ett samtal, som skulle göra slut på hela medeltiden…
 Det hela började med att Kardinalen Robert av Génevé – sedermera själv Påve – med hjälp av Hawkwoods legoarmé fått hela Cesena att på nåd och onåd ge sig åt honom, och installerat sig själv i Slottet Roca Malatestiana – alltsammans för att utöka ”Kyrkostaten” och Påvens makt. Men – några Bretagnare under Hawkwoods befäl – fransmän från Bretagne var av någon anledning särskilt illa ansedda – hade inte fått äta något kött de veckor Cesenas belägring varade, och gav sig in till den lokala köttmarknaden på stora torget, där de påståtts ha stulit ett lamm från en lokal slaktare…
wyeth_white_company_53b2d1939606ee5e627c95a6
Ett vilt handgemäng uppstod, under vilket minst tre av Hawkwoods män dog, och omdömesgill som han alltid var, gav han sig vid middagstid in till Kardinalen för att avlägga rapport om detta – man kunde ju inte säga, att staden var erövrad eller situationen riktigt lugn, ifall gatuslagsmål fortfarande pågick. Sedan finns det olika versioner av hur orden föll sig – enligt den vanligaste versionen sa Kardinalen helt enkelt ”Jag vill se mer blod !” (”Sangre et Sangre”) och när Hawkwood frågade: ”Vem ska vi då döda ?” svarade den blivande Påven ” QuantiTutti!” eller hela stadsbefolkningen, män, kvinnor och barn, alla 35 000 omvartannat.
Enligt Hawkwoods egna krönikörer utspann sig samtalet med Kardinalen inte helt sådär, utan det sas:
Jag berordar er och era män att ögonblickligen gå ned på torget och skipa rättvisa.
på vilket Hawkwood skulle ha svarat: ”Om det behagar er, går jag och ser till att invånarna lämnar ifrån sig sina vapen, och underkastar sig er myndighet”. Då skrek Kardinalen genast: ”Nej ! Jag vill ha massor av blod och rättvisa”  (sangre et piu sangre !) och Hawkwood skall ha sagt ”Tänk nu igenom, vart detta kommer att leda..”
Enligt en tredje version – den påvliga – skulle ordern till Hawkwood ha lydit: ”Gå nu, ut med er och gå tillbaks till era 1200 män – invänta mitt tecken innan ni inleder vedergällningen, som jag befaller er att genomföra fullständigt kompromisslöst och utan undantag, tills den är fullbordad…
Liknande situationer har förvisso utspelat sig många gånger under historiens lopp – man kan tänka på Artillerikaptenen på Bastiljen anno 1789, som fått order om att ”Tirer sur la Canaille !” eller ”Skjut ned det satans packet !” och som skall ha läst upp en proklamation för Paris invånare:
Jag har här en skriftlig order ur Konungens hand, som bemyndigar mig att skjuta ned er allihop, eftersom ni råkar vara slödder och pack.. Om någon av de här församlade damerna och herrarna vet med sig att detta råkar vara sant, ber jag er stanna kvar på platsen – ni övriga däremot, som inte är slödder eller pack – kan lungt gå hem, var och en till sitt. Om exakt en halvtimme ämnar jag inleda eldgiviningen, och om ni då inte gått hem, får ni skylla er själva !”
 
map1_53b2d5f12a6b228040736483
Antagligen hände något liknande i Hawkwoods fall, men helt säkra kan vi inte vara. Sent på kvällen, Måndagen 2 Febrauri hade Hawkwood kartlagt hela staden, och var färdig med en stridsplan. Han hade ont om riktigt artilleri och kastmaskiner – olivolja för att göra brandbomber med hade han däremot gott om – men vad Hawkwood åstadkom, var något liknande Brittiska Arméns ”Block Busting” i tyska städer under andra världskriget – eller vad Julius Caesar gjorde i Alexandria – en rätvinkligt planerad rutnäts-stad med massor av raka gator – man måste skaffa sig fritt skottfält, och sedan dela in staden i ett antal zoner, som man förstör eller rensar efter hand.
Cessena var en liten och trång medeltidsstad, men Hawkwoods speciella form av professionalism visade sig återigen – han bevakade alla stadsportar – räknade ut var de panikslagna folkmassorna skulle rusa ut, och ställde ut sina engelska långbågsskyttar för att på kort håll skjuta ned alla flyende, utan minsta besvär. Efter det indelade han sitt manskap i stridsgrupper med armoborst och hillebarder, och det sparkades in dörrar och ”rensades” byggnader, kvarter för kvarter och hus för hus, av hjärtans lust.
Slakten lär ha pågått i 72 timmar, och när stadsborna till slut sökte sig ut genom den enda stadsport Hawkwood lämnat obevakad, märkte de alltför sent att hans ingeniörssoldater låtit såga sönder vindbryggan. 200 av dem drunknade omedelbart i vallgraven, men resten – över 3000 personer – tog sig simmande upp på andra sidan, bara för att bli utsatta för en kavallerichock från Hawkwoods riddare – som med lansar störtade sig över dem. När de sedan råkade i oordning och flydde, låg där italienskt infanteri i beredskap bakom häckar, diken, murar och i skogsdungar.
Samtidigt med allt detta, var Hawkwood angelägen om att inte gå för långt. Han deltog inte personligen i striderna, utan ledde bara allt på avstånd- och det fanns en kategori av befolkningen, som han faktiskt personligen räddade, genom att skicka fram stora vagnar, som annars tillhörde hans kvartermästare och artilleri-tross. Detta var inte de yngsta, inte de äldsta och inte de rikaste kvinnorna – men de vackraste – heter det i alla medeltida krönikor. Hawkwood fäste inget som helst avseende vid om de var gifta eller inte, ifall de hade barn eller om de var jungfrur. Men – som sagt – minst 400 riktigt vackra och snygga kvinnor måste räddas från den brinnande staden – för så hade Hawkwood själv bestämt.
Vad var detta ?
Hastigt påkommen ”Ridderlighet” ? Personliga intressen ?? Att ”sörja för manskapet”. Visst inte.
Hawkwoods synvinkel var blott och bart praktisk eller ekonomisk. De vackraste kvinnorna, resonerade han, hade störst chans att bli med barn igen efteråt, och därmed kunde ju Cesena återbefolkas, vilket i stor utstäckning skulle förbättra just hans – Sir John Hawkwoods – ära och ryktbarhet. Efter ett tag skulle det helt säkert uppdagas, att kyrkan låg bakom alltihop; och därmed började alltså renässansen…
Och just så blev det också. Hawkwood slutade som Italiensk Hedersmedborgare, men Boccacio och andra lokala krönikörer lär ha utropat:
”Vem kan nu tro på Påven, Jesus eller Helgonen ? Efter Cesena har hela kyrkan fallit omkull, för vem som helst kan ändå se, att dess präster och påvar inget annat är än en bunt Satans Mördare, och deras tro är på intet sätt bättre än någon annans..

På besök hos det Florentinska Svinet (text från 20 Juli 2015)

Orsaken till min resa till den vackra och goda staden Florens, var egentligen att jag ville hälsa på en gammal vän. Ett av Särimners Sändebud – och någon som i hela sin tid – mer än 2000 år faktiskt – stått som en värdig och vacker symbol för Hedendomen, ja likt Särimner själv. Officiellt sett skall han vara gjord av 1660-talsmästaren Pietro Tacca från Carrara, men egentligen går han tillbaka på ett romerskt original från långt före kristus, och han är förstås en tvättäkta hedning alltigenom. Il Cinghiale Monumetaleden oförliknelige galten ! Av sin hemstads söner och döttrar kallas han Il Porcellino, rätt och slätt; och det romerska originalet syns i de berömda Uffici-gallerierna, medan barock-kopian – som ursprungligen var en brunnsskulptur – finns att se i Museo Bandini, ett annat av Florens konstmuséer.

IF

I am made of metal – My circuits gleam – I am perpetual – I keep the country clean (från en sångtext av Judas Priest)

I Stockholm står det Florentinska svinet i Ulriksdals slottspark, där Carl Milles har kopierat honom, och för övrigt finns han vid dörrarna på Konstakademin också, vilket på sin tid gav upphov till en hel roman. Han har stått där sen den svenska konstakademins tillkomst, år 1735 då Nicodemus Tessin, han som skapade Stockholms Slott med Palazzo Pitti i Florens som förlaga förde med sig honom hem. Redan HC Andersen, den danske sagoboksförfattaren, såg honom, och ägnade honom en av sina berättelser under titeln Metalsvinet, och som 100 % Heavy Metal lever han ännu i högönsklig välmåga, och det sägs att de som stryker hans nos och offrar pengar till honom, en gång får återvända till Florens eller det fornromerska Florentia, den stad som en gång såg honom födas.

Han har också visats på film, och har gett upphov till åtskillig litteratur samt flera legender. Han är till sitt väsen evig, som själva Asatron, och kan aldrig slås ned. Det finns förstås dem, som försöker förvanska honom och göra om honom till något annat, som han aldrig varit eller aldrig kan bli – som någotslags ”fornsed” eller annat – men han kommer alltid tillbaka som sig själv. Tänk efter ett slag ! Vem känner väl Särimners verkliga väsen ?

Bedragaren, som kallas jesus kristus, återuppstod bara en enda gång från de döda, och han påstås vara kapabel att komma tillbaka också en andra gång då jorden går under (”the second coming” på engelska) men Särimner – ja Särimner – ja han återskapas ständigt, vid varje ny dags början, miljoners miljarders billioners gånger, från tidens början intill dess slut. Sålunda föreligger ingen tvekan om vilken gudom som i själva verket är starkast, och som är den sanne galten, fatter is he, fatter is he my people – who has dined upon the ham, the spam and the pork of ages™ – ja sannerligen..

DSCF0075

Jag har också sett honom som kopia i brons, till salu i staden Florens exklusiva antikaffärer och i enkla marknadsstånd. Frej har gett honom makten, och näst Machiavellis grav vet jag ingen annan sevärdhet i Florens, som lockat mig så mycket. Sist jag besökte honom var 2008, då den nya bronskopian av honom installerades nere vid Mercate Nuovo, där han alltjämt står, men sedan dess har hans tryne blivit utnött och företeer synliga skador, där folket alltför mycket pussat och kysst honom.

Vi får ibland höra, att ”alla kulturer är likvärdiga” – men stämmer verkligen det ? Är IS eller Islamska Statens kultur lika mycket värd att bevara som västerlandets, och har den alls något ”värde” inför framtiden ? Och hur är det med kristendomen, jämfört med hedendomen som helhet, och alla sköna konstverk, litteratur, vetenskap och mycket annat, inklusive all Humaniora som den frambringat, inklusive det här som kallas ”mänskliga rättigheter” ?

DSCF0039

Ständigt lika populär i alla läger, även 2015..

Finns det inte också en hel del ”mänskliga skyldigheter” och är det inte dags att vi pratar om dem, lika mycket som de såkallade rättigheterna, vilka egentligen inte är annat än en serie grundläggande krav ? Man har en skyldighet att arbeta, och en skyldighet att bidra till samhället i det land man råkar befinna sig i, till exempel – och man är också skyldig att lyda det landets lagar, utan allt ”fornsederi”, lösdriveri eller allmän narkomani, till exempel. Även om man i Italien  ytterst sällan ser romska tiggare eller andra parasiter – jämfört med i vårt land – satt där en fet, spindelliknande romsk kärring bredvid det Florentinska Svinet vid mitt besök.

1103”Il Parassiti – två fyllon på en parkbänk av den italienske konstnären Achille D’Orsi – finns att se inuti Palazzo Pitti i Florens

Här kammar du noll, kärringdjävel !” ropade jag på mitt hemlands vilda tungomål. ”det finns inga rättigheter utan skyldigheter, och inga skyldigheter utan motsvarande rättigheter – lika lite som det finns högtid eller vardag utan motsvarande regler eller skyldighet” fortsatte jag, och gick lugnt därifrån, utan att ha gett tiggerskan ett enda rött öre. Särimner, däremot, och den Internationella Hedendomen i det Florentinska Svinets gestalt, gav jag denna gång på stående fot en summa, motsvarande 30 SEK. För övrigt samlas de pengar, som ges till det Florentinska Svinet av turister, in till Internationella Röda Korset istället, vilket är ett bra mål att stödja – liksom hedendomens sak. Men åt parasiterna eller fornsederiet – inte ett enda öre !

images-1

 Historier från Florens #1: William Gold och Janet… (text från 20 Juli 2015)

I den sköna staden Florens kan man upptäcka ett och annat, som hör utöver det vanliga. Folk har sagt, att staden är den mest romantiska i hela Italien och en gång skall William Gold, en av den odödlige och hedniske Sir John Hawkwoods underställda ha gett upphov till den senare så populära historien om Romeo och Julia, som Shakespeare diktade ihop på grundval av ett av Geoffrey Chaucers poem, sägs det. Mycket kan man filosofera över med utsikt över Ponte Vecchio, den äldsta bro som finns att se på ort och ställe. Konstnärer har till och med anspelat på bron i diverse målningar.

1280px-Panorama_of_the_Ponte_Vecchio_in_Florence,_Italy

006-beatrice-and-dante-theredlist

I Juli, nådens år 1379 satt väpnaren William Gold, mångårig medlem i Sir John Hawkwoods berömda ”Vita Kompani” som för tillfället räknade 4500 man,, i ett tält framför staden Mantua och var missmodig till sinnes. Han hade full anledning till det. Det var två år efter den stora massakern på oskyldiga civila vid Cesena (se tidigare inlägg i denna blogg), och som Ingenjörssoldat, och ansvarig för Hawkwoods artilleri – som fortfarande inte räknade såvärst många pjäser – hade han nu stigit i graderna, och befodrats till titeln Generalkonstapel, vilket också innebar att han under Hawkwoods bortovaro var högst personligen ansvarig för den pågående belägringen av Mantua, och tillika Kvartermästare för ”Vita Kompaniets” fältläger.

Sådana uppgifter kan ju tänkas vara betungande för vem som helst, men ännu värre var att hela krigskassan var spårlöst borta, puts väck och försvunnen, samt att all proviant var slut. Sir John Hawkwood själv, i egen illa beryktad person – överallt känd som den värste av mördare – hade rest till Venedig i affärer. Där skulle han ta upp nya lån i Lombardiska banker – att föra krig kostar pengar, då som nu – samt sammanträffa med representanter för det Brittiska Kungahuset, som efter de senaste årens härjningar nu började visa ett positivt intresse för honom, vilket man förut aldrig någonsin gjort.

För Engelsmän i hemlandet kunde John Hawkwood, alias Haucoode på franska – eller i Italien kallad Giovanni Acuto – lika gärna vara glömd, begraven eller hängd i närmaste galge, fast helst då det senare. Med i den Engelske Kungens diplomatiska expedition fanns också Geoffrey Chaucer  – som faktiskt fick ett mycket gott intryck av Hawkwood. Denne var ju långtifrån var någon rå och ohyfsad buse, utan en högst kulturellt begåvad man, i alla fall privat.
italy-mantua_53b311489606ee16bad530b8
 Mantua på avstånd

Allt det här var ju helt i sin ordning och ganska så förträffligt, men det hjälpte inte William Gold det minsta. Han led brist på råg för hästarna, och skrev till Hawkwood om två vagnslaster spannmål, säger Hawkwoods stora biograf, Frances Stone Sanders i ”Den Djävulske Engelsmannen”.  Varje man behövde 1,5 kg livsmedel per dag, inklusive vin eller öl, och varje häst eller lastdjur 10 kg hö eller furage. Detta betydde 6,75 ton livsmedel om dagen, så länge belägringen varade, oräknat vad djuren åt. Hawkwoods armé var för tillfället inhyrd av huset Visconti i Milano, vars överhuvud; Galeazzo II, gäller för att ha varit komplett galen – Visconti vapensköld, som än idag sitter på Alfa Romeos sportbilar, var en stor grön eller blå drake, som håller på att tugga i sig ett blodigt människolik. Bland annat hade han tillsammans med sin bror Bernabo uppfunnit en ny tortyrmetod, Quaresima, vilken han tyckte om att tillämpa på anhängarna till Lodovico Gonzaga i Matua, speciellt då kvinnorna – men än så länge, hade själva belägringen inte kommit så långt, att det var dags att ta fram sträckbänkar och tumskruvar.

Men inte nog med det. William Gold hade också bekymmer av ett helt annat slag. Janet – eller Jeanette (hennes namn stavas lite olika i källorna) – som var hans särskilda favorit bland hororna och skökorna i fältlägret, saknades också sen igår kväll, och detta upplevde han som alldeles förfärligt tragiskt. I Hawkwoods armé fanns alltsedan tiden i Frankrike inte bara ”gifta kvinnor, jungfrur och nunnor” som helt frivilligt följde efter legoknektarna, också tillsammans med hantverkare, förrymda skrivare, munkar och annat folk, som helt enkelt föredrog att dra i fält och ägna sig åt det fria kriget då och då.  1386 tog befolkningen i Padua 211 stycken av dessa ”frivilliga kurtisaner” eller ”whores de combat” som Ernest Hemmingway senare kallades dem (folk är sig rätt lika i alla tänkbara krig) till fånga, satte blomsterkransar på deras huvuden och blombuketter i deras händer, klädde dem i nya klänningar och inbjöd dem allihop till en måltid i den lokale bossens, Francesco Carraras palats. Gesten saknade inte stil, och det gjorde på sätt och vis inte William Gold heller, som vi snart ska få se.

Till och med adelsdamer och gifta kvinnor sökte sig till Hawkwoods ”Vita kompani” helt frivilligt, för att vara ”manskapet till behag och för att bära deras vapen och packning” men vad nu Janet beträffar, var hon alltså något alldeles extra, och en ung dam med vissa färdigheter, minst sagt. William Gold hade känt henne i tre års tid, och kände henne som fullt tillräknelig och levde med henne som man lever med sin hustru, skrev han långt senare i brev till sin värste fiende.Vi vet inte hur Janet såg ut, om hon var blond eller svarthårig – italienarna föredrog blonda kvinnor norrifrån, speciellt om de ”hade namn om sig” – ifall hon var ung eller gammal, brunett eller rödhårig kanske; men vi vet ganska mycket om hur hon var klädd, och hennes tycken, smak, läggning och personuppgifter i övrigt – allt från William Gold, som ju kände henne mycket ingående, och i alla detaljer.

medw6_53b318172a6b2288de20e839

”Vita Kompaniets” damer föredrog att klä sig helt i vitt eller ljusa färger, och beträffande Janet hade hennes kläder ”Fenetres de Enfer” eller ”Helvetesfönster” – dessa bestod av djupa urringningar, korta ärmar och uppslitsade sidor av överklänningen, där underklänningen syntes – och medeltidens människor bar förstås inga underkläder alls. Andra bara partier var bland annat brösten, ”kroppsdelar som varje någorlunda ärbar kvinna inte visar”, inklusive navel och mage, tydligen. Alltsammans, sa Froissart, hundraårskrigets store skildrare var  ”ett djävulskt medel för avsigkomna skökor till att uppelda männen, reta andra; vida fulare gamla kvinnor och kärringar som inget har att visa, och allra mest för att driva gäck med präster, munkar och kyrkans heliga sakrament, varför hela högen av dessa fräcka, fullständigt skamlöst klädda och liderliga unga damer säkerligen allesammans kommer att hamna huvudstupa ner i helvetet”

boethius_detail_53b31a00ddf2b379a99672a8

Märk ”Helvetesfönstren” i sidan på klänningarna – sådant ansågs dåförtiden fullständigt skamlöst…
1300-talet var i vissa avseenden en ganska frigjord tidsålder, skriver Barbara Tuchman i ”En Fjärran Spegel” och i dåtidens populärlitteratur, som exempelvis verseposet ”Romanen om Rosen” kunde man rakt fram och utan omsvep läsa följande dialog:
Riddaren: ”Svara mig nu ärligt, min dam – har ni något hår nedtill ?”
Damen: ”Ack nej, jag arbetar dagligen flitigt i min trädgård och håller den fuktig och rensad, där ska ni snart få plocka min allra bästa och mest välluktande ros…”
Riddaren: ”Jaså ! Sällan hör man talas om att det skulle växa gräs på en väl upptrampad stig, och där så många hingstar betat, växer det sällan något !”
 
Hur William Gold och hans Janet egentligen hade det, kan vi förstås inte veta, men i tre år eller mer hade de alltså varit tillsammans i vått och torrt, åtminstone för det mesta – Janet var ofta ”ute och red” står det – vad som nu menas med det (?) – men en kväll i Juli hade de alltså bråkat – som de flesta par gör – och Janet hade vid detta tillfälle druckit alldeles för mycket rött vin, som hon var mycket förtjust i.
1745523_3_201209_257758_1_024_53b31c08e087c36cac0b46a8

Morgonen därpå var hon borta, och försvunnen. Borta och försvunnen var också William Golds bästa häst, 500 floriner i Guld – en nätt liten handkassa – och hela Vita Kompaniets förråd av ädelstenar, samma stenar som sedan skulle gå till judar och lombardiska banker, samt användas för att betala  de 4500 soldaternas månadslöner med. William Gold hade som kvartermästare insyn i räkenskaperna, och visste att hans frilla – snarare än sköka – ridit bort med två års samlade löner, alltså 108 000 månadslöner samtidigt – i ädelstenar, förutom de 500 florinerna, som hon stulit från just William Gold personligen.

Allt det där var ju illa nog, och kan göra vem som helst bekymrad, men kom nu ihåg att William Gold hade självaste John Hawkwood som arbetsgivare – och han var inte vem som helst.

Det var å andra sidan inte Janet heller. Hon påstås ha kommit från en stad i Sydfrankrike, och var till och med av adlig börd, sägs det – och rätteligen ingen vanlig sköka, eftersom hon hade förstånd nog att ta bra betalt för sina tjänster. Hawkwoods tid vimlade dessutom av spioner, intriger, dubbelagenter, lejda mördare och liknande figurer, och när William Gold skrev att ”Jag har sedan länge använt mig av denna kvinnas tjänster, och hon har på alla sätt stått till mitt förfogande” var det nog inte bara Janets företräden i sovrummet – eller i första bästa höstack eller landsvägsdike – han talade om. Det är mycket möjligt, eller till och med sannolikt, att hon kunde en hel del annat också – hon kan ha varit bra på språk, till exempel… Uppenbarligen umgicks ju hon flitigt med såväl Italienare, som Fransmän och Engelsmän, och kanske fler nationaliteter än så..

500 floriner i guld, förresten, motsvarar 3,5 kg ädelmetall, och med dagens guldpriser blir det i runda slängar sådär 920 000 kronor, eller närmare en miljon, om vi tar hänsyn till att myntat guld var något mera värt än bara metallen, redan på den tiden. Hawkwood fick själv en ridhäst, värd 320 floriner vid ett tillfälle, och William Golds häst var nog ensam värd över 100 floriner den med – så vad Janet kommit undan med, var alltså inte småpotatis..
Ganska snart kom det också fram, vart hon ridit iväg någonstans, den där morgonen efter det hemska bråket. Hon hade löpt över till fiendesidan, och höll sig gömd någonstans inne i Mantua, fick man veta. Utan Hawkwoods vetskap skrev nu William Gold flera brev till Lodovico Gonzaga – Mantuas Härskare – och bad att hans fd. älskarinna skulle bli utlämnad. ”Man borde inleda ett grundligt sökande efter Janet på de sämsta värdshusen och härbärgena, sätta henne i säkert förvar och ge mig besked i enlighet därmed” skrev han, och det låter ju ganska rimligt…
1512cranlucre_53b31f96ddf2b32184041a38
Varför Janet gjorde som hon gjorde, är ganska svårt att förstå – men å andra sidan – vem kan förstå allt i historien ? En vecka efter det gåtfulla försvinnandet, 6 Augusti 1378, kom det fram att Janet hade gripits – dock utan pengar eller ädelstenar. Hon hittades vid ett utdrucket glas rödvin med en dolk i handen – kanske i färd med att begå självmord, eller i något slags inre kristillstånd. Det kom också fram att hon egentligen var gift i Frankrike, samt hade två barn som hon heller inte sett på de tre år som hon var en medlem av ”John Hawkwood och Kompani” eller frivilligt gick i krig, vid William Golds sida. Kanhända hade hon tråkigt, kanhända hade hon en hård barndom, plågades av de kristna – sådant är vanligt – än idag – men själv sa hon tydligen vid gripandet att hon egentligen var en ung och oskyldig flicka från landet, och att hon inte bar agg mot någon särskild person. Stölden hade hon begått bara av eget begär eller i vinningslystnad, men helt utan politiska motiv. Gold ville som Kvartermästare skicka över ett antal sekreterare, för att ”framföra våra anspråk på återskaffandet av det stulna” men allt detta skulle ske i hemlighet, utan att Hawkwood eller Milanos hertigar fick veta något.

Och så var det nog också bäst.

John Hawkwood skulle förmodligen hängt Janet i närmaste träd, eller huggit huvudet av henne helt utan ceremonier, men så ville William Gold inte ha det. Han ville tvärtom ha Janet tillbaka – för han var fortfarande kär i henne – och småsaker, som förlust av 500 floriner hit eller dit, brydde han sig inte om. Han måste varit en obotlig optimist, eller också en äkta romantiker – kanske rent av en sådan där modern man, som trodde på öppna förhållanden…

olaus_magnus_-_on_the_punishment_of_witches_53b3228d2a6b220a12965119
”Stopp för fan, jag glömde min handväska !”
Jag har redan nämnt hertigarna Viscontis ”Quaresima” eller 40 dagars tortyrmetod, som började att man högg fingrarna av offret, eller knipsade av näsa och öron, för att därefter ge sig på de långa rörbenen i kroppen och slå sönder dem efter alla konstens regler. Detta var det vanliga straffet för ovanliga fall av grov stöld eller förräderi, en klass av brott som sannolikt omfattade Janets små bedrifter.
torturebranksscoldbridal2_53b324669606ee51dfd0bc8d
Under tortyren skulle det vara inlagt pauser, eller läkarvård, och först när 40 dagar gått, och man fyllt delikventens mage med vatten tills den sprack, använt smält bly, spikar genom fotsulorna och liknande attiraljer, var det dags att fästa vederbörande på stegel och hjul, och sålunda ta stackars Janet av daga – det var i alla fall vad som var tänkt att ske med kvinnor av hennes sort… ifall hon föll i Viscontis händer.. Men, Willaim Gold ansåg att inget av detta behövdes – vilket var rätt vidsynt…
torture_002_53b325632a6b2264cfd33001
Allt skulle vara förlåtet och glömt, och det behövdes inga näsors avknipsande med tång eller andra liknande saker – Janet skulle inte ens få håret avrakat, som ”gemenligen sker med gamla horor”  utan behandlas väl, och hysas i ett kloster, där man skulle hysa medlidande med henne, eftersom ”Ljuv kärlek övervinner stolta hjärtan” som William Gold uttryckte det.
Han skrev – eftersom han inte kunde rå för att han förälskat sig i vad omvärlden betraktade som totalt fel person, och dessutom ett erkänt praktluder:
”Kärleken övervinner allt, ty den slår även de ståndaktiga till marken, gör dem otåliga, berövar dem allt mod, rent av slungar ned dem lika djupt som de högsta torn är höga, lockar till tvist så att den drar in dem i dödlig tvekamp, vilket redan hänt mig två gånger för denna Janets skull – och mitt hjärta längtar efter henne så att jag på intet sätt kan få ro i min själ eller göra annat än att skriva till er för att säga att älskande bör bistås – och därför bönfaller jag er att lägga allt annat åt sidan, och så befalla att denna Janes varken får eller kan lämna Mantua eller ert territorium innan jag sänder bud efter henne, som jag skrivit i andra brev till er. Men låt henne hållas kvar instängd på min begäran, ty även om ni har lagt ut tusen guldfloriner på henne skall jag betala dem tillbaka utan dröjsmål; om så jag måste fara efter henne till Helvetet, skall jag ha denna kvinna !”
Och William Gold fortsatte skriva, i Juli för många hundra år sedan – med tanke på att Janet var gift, att äktenskap inte ens kunde upplösas av Påven och andra saker:
”Även om jag kanske går en smula emot lagen ibland, ber jag ers nåd av Mantua att inte tänka på det, för en dag ska jag med mitt artilleri göra mer för er än tusen franska slynor kan åstadkomma; om ni har behov av mig i viktigare ärenden, ska ni få tusen spjut bakom er i så fall. Därför ber jag er än en gång att denna Janet placeras på ett säkert ställe som ingen känner till, och hålls kvar där tills jag skickar tjänare efter henne med ett brev från mig själv, och därmed är jag er förbunden för all framtid”.
Janets öde är vidare okänt. Ingen vet vad som hände med henne till slut, eller om hon skickades tillbaka till Frankrike – eller om hon fick återse William Gold – som förlät precis allt…
Det var alltså på denna bas, som Geoffrey Chaucer skulle skriva en tragedi, kallad ”Troilus och Cressida” och i sin tur skulle denna historia – efter några hundra år – inspirera William Shakespeare till att skriva historien om Romeo och Julia, som ju också handlar om trohet. William Gold, däremot, struntade fullständigt i den saken – Janet var en underbar kvinna, värd att göra precis allt för, samt förlåta en och tusen gånger – därmed punkt ! Otrohet eller Miljonstölder – sak samma – han förlät allt, och trodde på kärleken i alla fall… även om få andra män, då som nu – vore ridderliga nog att göra detsamma, och haft förmåga eller kärlek nog att förlåta såpass mycket…
Och Sir John Hawkwood, som också fick höra om alltsammans… Hur gick det för honom ?
white-gold-renaissance-wedding-gown_53b32934ddf2b378e83139e5

Jodå, för honom gick det bra. William Gold förblev i hans tjänst. Hawkwood blev ingift i familjen Visconti via Bernabo – alltså han med tortyrmetoderna ! Bernabo, som var en horkarl av rang, hade 17 barn med sin lagvigda hustru, och 14 barn med 4 andra kvinnor förutom det…

En av hans frillodöttrar, en viss Madonna Donnina (namnet betyder ”den lilla kvinnan eller donnan”), eftersom hon var svarthårig och ganska kortväxt ) blev så småningom Hawkwoods fru – för han gifte sig till sist, när han var 57 år gammal. Hans brud var bara 17 år – och även på medeltiden, tyckte folk att detta var alldeles onaturligt, och en sak att skämmas över.
Donnina var kunnig i dubbel Italiensk bokföring, trots sin ringa ålder, och hade tydligen gott läshuvud. I fortsättningen skötte hon ensam ”Vita Kompaniets” affärer och ekonomi, med så småningom 14 biträden eller kvartermästare till hjälp, och Willam Gold slapp att vara Kvartermästare, och kunde återgå till att sköta artilleriet, ingeniörstupperna och allt det där andra, som han egentligen var bäst på.
Vid Sir John Hawkwoods död i april 1391 – vid 81 års ålder – tilldelades Donnina av staden Florens ”utöver den pension på 1200 guldfloriner som beviljats sedan 1375″ (det motsvarar över 2,3 miljoner SEK) på livstid ska få en ny pension på 2000 guldfloriner för insatser för Staten i krig…
Hawkwood och Donnina levde enligt samstämmiga uppgifter synnerligen lyckligt. De fick tre döttrar, varav den första hette – ja – ni har redan gissat det – Janet – efter en ökänd hora och förräderska… Ifall det nu verkligen var så… Förutom detta fick de också en son, och John Hawkwood försummade inte ens under sina värsta och blodigaste fälttåg att skicka apelsinmarmelad gjord på äkta socker hem till sin unga hustru – sådant var en stor sällsynthet på den tiden – liksom hela träd av citroner i kruka, samt smärre slott och vingårdar…

Historier från Florens 2#: Ponte Vecchio, och de famösa Lippis, mm (20 Juli 2015)

Florens tillhör mina favoritstäder på jorden. Mycket kan man filosofera om en kväll framför Ponte Vecchio, Florens äldsta bro, och den enda bro över floden Arno som förblev osprängd och överlevde andra världskriget.

IF

Den man vi påstås tacka för det lär vara en viss Gerhard Wolf, tysk konsul i stan och sedan 2007 också hedersmedborgare, vars minnestavla finns mitt på bron, nära Benvenuto Cellinis självporträtt. Men de verkliga hjältarna i denna historia har aldrig fått något monument

1024px-PonteVeccio-Firence_InscriptionGerhardWolf

Augusti 1944 när de allierade arméerna närmade sig Florens söderifrån, måste den okända tyska pionjärpluton som enligt ett särskilt Führerbefehl apterade sprängladdningar på Ponte Vecchio – full av vackra kosntverk och med ytterligare ett konstgalleri byggt ovanpå i form av den sk ”Vasari-korridoren” – en hemlig smitväg från Medicéernas 1560-tal  – ha haft mycket att göra. Om man skulle vilja spränga bron med dåtidens teknik, hur skulle man då gå tillväga ? Förmodligen hade man väl spettat ned ”teller” mines eller tallriksformade stridsvagnsminor i vägbanan, överst i början på varje brovalv, säg sådär tre stycken i sex band, och sen lagt ut en stångladdning eller tillräckligt mycket nabit (och andra ersatz-sprängämnen – så mycket värst materiell kan inte ha funnits i lager) i en sträng ovanpå varje brovalv för att knäcka det. Och sedan improviserade slangladdningar, som man med hjälp av rep eller vajrar fick fira fast, och aptera emot varje brovalvs undersida. Ett sådant jobb bör ha tagit två-tre dagar, minst – det är i alla fall min sakkunniga bedömning.

Men där kom alltså Wolf beskäftigt springande, den där kvällen i Augusti 1944; till den okända pionjärplutonens chef, och fodrade att han skulle ta bort alla laddningar igen, och låta bron stå kvar, helt emot givna order. Mänskligheten har mycket att tacka dessa tyska pionjärer (eller rättare sagt stormpionjärer, ty så löd deras titel) för, eftersom de allesammans kunde ha ställts inför krigsrätt – av sina egna – och eftersom de gick emot en order från högsta ort kunde de också ha drabbats av ”sippenhaftung” vilket innebär att inte bara de själva, utan också deras närmaste anhöriga kunde ha åkt i koncentrationsläger, och gått en säker död till mötes.

Nu sa stormpionjärerna ”allright” eller rättare sagt ”einverstanden !” eftersom de var tyskar, och så klättrade de ut på brons undersida för att ta bort laddningarna igen. ”Rein den Kartoffelfeld, raus den Kartoffelfeld” som alltid. Ingen av dem kan ha varit särskild bildade eller konstintresserade män – det är pionjärer och ingenjörssoldater väldigt sällan – men alla tog de risken, och gjorde som Konsul Wolf sa. Under jobbet blev de också utsatta för lågtflygande Typhoons och raketanfall, eftersom de allierade ironiskt nog också försökte spränga bron i luften med hjälp av flygplan. 5-6 pionjärer, inklusive deras fortfarande okände chef lär ha dött, och ingen ingen har gett dem ens det minsta ord till tack, än idag.

Scenes_in_Florence,_Italy,_14_August_1944_TR2286

Ponte Vecchio emot söder och Oltranto-sidan, som där såg ut i Augusti 1944

När de allierade väl gjorde sitt intåg i stan, sprängdes alla kvarter närmast söder om bron till största delen, men som genom ett under klarade den sig. Allt detta kan man övertyga sig om ifall man går in på det första och biligare glasscaféet på Via de Guiccardini istället för det överdrivet dyra café som finns vid södra brofästet; och eftersom även jag varit chef för en pionjärpluton i mina dagar, vet jag hur sånt där med klängande på broar går till. Ponte Vecchio hade kanske än idag varit ersatt med en Bailey Bridge eller en Balkbro 2 istället, och på undersidan av sådana broar, har jag förvisso klättrat och klängt.

800px-Bridge_Bailey_Turin02

På den tiden jag ännu kunde operera fritt, och gick på i värsta ”framåt – framåt – följ mig !” stil hade jag en gång hand om en pionjär (nej, inte stormpionjär – svenska armén införde konstigt nog denna tyska term från 1930-talet först efter år 2000 och värnpliktsarméns avskaffande) vid namn Klahn, som rätteligen borde fått sitt efternamn stavat ”c-l-o-w-n” och som inte precis var något större skolljus, ens ibland pionjärer, som vanligen har de särdraget att de brukar gå åt rätt fort, och inte leva särskilt länge, belastade av sprängladdningar, rök och eldsprutor (nej, inte eldkastare utan just eldsprutor – för så heter materielen !) som de ju är. Samt sprängpatroner och apteringstänger, naturligtvis. Nå, jag sade noga till den där Klahn att inte tappa apteringstången, vad han än gjorde, trots att de laddningar vi apterade var helt och hållet blinda och alltså gjorda av modell-lera respektive träklossar, där vi upp och ned klättrade omkring under bron. Naturligtvis tappade Klahn nu apteringstången i alla fall – han stängde aldrig sina fickor – och rätt som det var såg jag honom bita fast en skarp sprängkapsel (som vi hade för att markera detonation) ovanpå krutstubinen. Jag hann säga ”n..” men längre än så, kom jag inte.

images-6

Klahn blev alldeles svart i ansiktet, ungefär som en seriefigur som just fått en exploderande cigarr att explodera, eller något. Sedan hängde han bara där, ett tag. Sedan började två blodstrålar spruta, ur överläppen på honom, och sedan började han skrika. Och han skrek. Och han skrek. Vad som hade hänt var, att han sprängt bort båda framtänderna i överkäken på sig, och en hel del andra tänder dessutom. Sa jag inte, att man inte ska bita fast skarpa sprängpatroner ovanpå stubintråd ? Nu, kära läsare, vet ni varför….

Efter en god middag på cinghiale con pappardelle (det betyder köttfärs på vildsvin med bandnudlarSärimner Strikes again my firends, yes he will strike again ! ) samt rött vin från Toscana med naturligt mineralvatten rundar jag hörnet till Ufficierna, medan jag tänker på den där episoden med Klahn, som inträffade för mer än 25 år sedan. Och vad möter mig vid nästa gathörn ?

pappardelle-al-cinghiale

Så dinerar Särimners Sändebud !

Jo, några gatumusiker, som framför Harry Belafontes ”Day-O” – men basisten deras ser exakt ut som den där Klahn, för 25 år sedan, fast inklusive framtänder, då. Sångaren har ovanligt klen röst. Han kan inte ens ta i ordentligt på ”daeeiii-ooh” som man ska göra, och som till och med den glade norrmannenMarve Fleksnaes kunde göra på sin tid. Jag visar dem genast hur en slipsten ska dras, och hur det skall göras – på värsta sappör-manér, så att säga. Basisten – han som ser ut som en gammal kamrat – klämmer i kraftigt han också. Vårt ”DAEII-ÅÅH!” ekar ut över piazzan vid Ufficierna, till turisternas stora förnöjelse. Bandet av gatumusiker tjänar stora pengar, och fastän jag rätteligen borde kräva del i de 40 Eur extra som de nu fått, går jag glatt sjungande därifrån och tänker på Fra Filippo Lippi, en annan stor artist från Florens, fast av ett annat slag.

1637728806

Lippi, en av renässansens absolut största konstnärer, var född 1406 och dog 1469 – och var ett slags Marve Fleksnaes eller Klahn-gestalt, han också. Han var son till en slaktare – på den tiden hade slaktarna ursprungligen sina bodar just på Ponte Vecchio, och där slängdes slaktavfallet helt enkelt i Arno – men hans föräldrar dog när han var åtta år, och av en omtänksam faster skulle Filippo nu göras till munk. Man skrev in honom i Karmeliternas orden – en mycket katolsk, extremt konservativ organisation som krävde absolut tystnad och absolut världsfrånvändhet av sina anhängare – men Filippo Lippi var inte precis den som var Världsfrånvänd. Han söp och slogs, hela sitt liv igenom, och var den mest genstörige och motsträvige munk, som hela Florens någonsin fått skåda. Och det ville inte säga lite. ”His whole life is a tale of lawsuits, complaints, broken promises and scandal” säger konstvetare vid The National Gallery i London, som också studerat honom.

Katolska kyrkan prästvigde Lippi vid 20 års ålder, men det var ett beslut man hade all anledning att ångra. Dagarna igenom skall han ha klottrat ned andras och egna böcker med allehanda karikatyrer och skämtteckningar istället för att läsa böner och annat, som munkar nu ska ägna sig åt. Han stannade aldrig i klostret, utan gick ut i Världen och blev en av de allra bästa konstnärerna i sin tid, karikatyrerna och det där andra till trots. 1431 till 1434 – då han alltså var 25 – 28 år – skall han till och med ha blivit bortrövad av sjörövare och suttit fången i Barbaresk-staterna men piraterna tyckte om hans konst de med, och behandlade honom som en av sina egna, därför att han målade porträtt av dem, enligt vad hans senare biograf, Vasari, meddelsamt berättar.

Men inte nog med det. Påven, som tyckte illa om Lippis allmänna krogliv, och hans vistelse bland hedningar och mohammedaner, försökte bannlysa honom. Det var till ingen nytta. Familjen Medici, som styrde och ställde i Florens, tog sig före att spärra in honom i deras enorma nyförvärv Palazzo Pitti (sedan familjen Pitti väl undanröjts och likviderats på deras order) som i tidernas fullbordan skulle imiteras i form av Stockholms slott..

ss

Inte heller det fängelset kunde hålla honom inspärrad. Lippi blev bekant med en av tvätterskorna, inledde en romans och stal en massa lakan. Sedan firade han sig ned en mörk natt genom ett av palatsets fönster, och gick på en ökänd buskrog vid Via San Jacopo, som börjar precis vid Ponte Vecchios södra fäste. Ni ser hur allt hänger samman. Väl där råkade han omedelbart i slagsmål, och hoppade frivilligt i floden Arno. Han lär ha flutit halvvägs ut emot Pisa på sitt goda hull, och när Familjen Medicis representanter äntligen hittade honom igen sådär en månad senare, hade Filippo Lippi inlett en ny romans med en adelsdam från Lucca istället, och satt som bäst och målade ett nakenporträtt av henne när de kom för att hämta honom…

scimmie-sodomiteSånt som Filippio Lippi kunde ha ritat – under början av sin karriär – märk apkonsterna…

Händelsen med flykten nedför Arno har faktiskt fått ett okänt genomslag i svensk litteraturhistoria, även om ingen nuförtiden tänker på det. Ingen annan än Carl Michael Bellman skriver i Fredmans Epistel numro 39, den om ”Mowitz Målare” eller ”Storm och böljor tystnat ren” med texten

Nå, Bergströmskan, vad jag ser, med bindemössa, kors jag ber, bröstbukett i barmen och en mops på armen, girandoller, parasoller, ve den Movitz, tocken fjoller! Nå, så dumt, jag dör av skratt; se den son med schäferhatt, präktig som en annan, med en musch i pannan. Såg jag maken! Isterhaken hänger på den gamla draken.

så är det faktiskt Fra Filippo Lippis episod med adelsdamen från Lucca han tänker på. Också Gustav III besökte som bekant Florens, och även om Bellman just inte var där själv, fick han säkert höra historier därifrån.

620px-Filippo_Lippi_-_Le_Banquet_d'Hérode

1458 – när Lippi var 52 år gammal – trodde alla att denne faslige suput till munk skulle ha slagit sig till ro. De hade fel, allesammans. Man anförtrodde honom 20 stycken unga kvinnliga klosternoviser, och Fiilippo satte på den yngsta och den skönaste av dem allihop – en ung dam som hette Lucretia Buti och som bara var 18 år gammal. Hon blev genast med barn, och skandalen var ett faktum. Lippi blev utesluten ur Karmelit-orden, en gång för alla. Han målade av signorina Buti som ”Salome” i Salomes dans – se bild här ovan – och eftersom Fra Filippio Lippi nu var en av de kändaste och skickligaste konstnärerna i hela kristenheten kunde Påven inte göra sig av med honom…

1virgin

I vår egen, av bilder översållade värld, förstår vi kanske inte Fra Filippo Lippis storhet längre. Vår tid flödar över av bilder, i alla media inklusive facebook och instagram, och vi kan knappast föreställa oss hur viktiga bilderna var i en bildfattig tid då inga kameror fanns utan allt måste ritas och målas för hand, och vi inser inte vilket värde de hade som propagandainstrument och kommunikationskanal.

Familjen Medici fick gripa in igen, och hålla Lippi inspärrad i Palazzo Pitti för andra gången.

Och vad gjorde han då ?

Jo, han målade tavlan här ovan – med Lucretia Buti, nunnan han själv gjort med barn – som Jungfru Maria och sin nyfödde son Filippino som det lilla jesusbarnet (se även det tidigare inlägget ”att skildra himladrottningen” om Frigg och liknande hedniska motiv – för de kristna var inte alls först – konceptet är hedniskt till att börja med !). Håll med om att det är väl magstarkt. Hur det uppfattades på 1400-talet kan vi ju tänka oss – men Lippos tavla hänger än idag i Palazzo Pittis ”Galleria Palatina” – och där har jag själv sett den. I bakgrunden ser man scener från palatset , och allt går nästan lika livligt till som på en modern järnvägsstation, medan målarens hustru sitter där, trött och utsläpad och försöker se cool ut med sin hemska byting på armen…

Påven hotade med bannlysning, för andra gången. Lippi lär ha svarat med ett brev, där han i klartext bad påven dra åt helvete och förklarade att han och hans hustru Lucretzia i alla fall var man och kvinna – och det var i alla fall bättre än i en hel del kloster, där man och man samt kvinna på kvinna hade umgänge med varann, enligt munkens direkta erfarenhet. Påven svarade inget härpå. och Fra Filippo Lippi gick alltjämnt fri. För att riktigt gnida in salt i påvens sår, och verkligen visa kyrkan var skåpet skulle stå, målade nu den fullständigt hedniske och glade konstnären följande vackra tavla ett par år senare. Nu hade han också fått en dotter, som senare dog (hon ses delvis skymd i bakgrunden på tavlan)  och en extra son – Filippio, son nr 1 är med som en busig ängel i förgrunden:

800px-Fra_Filippo_Lippi_-_Madonna_with_the_Child_and_two_Angels_-_WGA13307

Slutligen dog Fra Filippo Lippi år 1469 som sagt, dödad med gift på order av familjen Buti, som inte längre ville ha sin dotter avbildad på hans – dåförtiden – skandalösa tavlor. Men han dog nöjd, eftersom han dog som en övertygad hedning och en fri människa.

Och hans son – Filippino (1459 – 1504) skulle inte vansläktas, han heller. Han förde det hedniska renässansarvet vidare i familjen, och höll stilen rätt bra, som han blivit lärd av Sandro Botticelli, bland andra – och sin vilde far. Det fanns i Florens ett Karmelit-kloster – Sancta Maria del Carmine – som fortfarande finns att se i stan. I klosterkyrkan hade adelsfamiljen Brancacci ett kapell, där en ännu berömdare konstnär vid namn Masaccio i början av 1400-talet påbörjat några fresker. En annan konstnär som hette Masolino – också en mästare – hade kommit förbi, men inte avslutat arbetet han heller. Slutligen hade familjen Brancacci utvisats från Florens av Medicis (i deras ständiga lönnmord, förgiftningar, palatsintriger mm) och inte fått komma tillbaka på minst trettio år, och där stod nu det ytterst viktiga propaganda-verket om aposteln Petrus ofullbordat efter 40 år – för det var så man såg det.

filippino-lippiFilippino Lippis självporträtt vid 23 års ålder

Nu skulle Filippino, den ohängde sonen av en ökänd munk; ta sig an just precis det jobbet – och det när han inte var mer än 23 år gammal… Vatikanen tvekade, och det var den nog i sin fulla rätt att göra. Filippino Lippi hade nämligen presenterat de goda fäderna i Karmelitklostret med följande shoppinglista, över saker som han tyckte var absolut nödvändiga för att avsluta de eleganta freskerna i kapellet.

  • 4 blonda modelltjejer från Venedig
  • 4 brunetter
  • 3 svarthåriga
  • 1 rödhårig
  • 5 negresser eller blandade turkinnor
  • 18 bekväma madrasser, samt 12 lyxiga sängar
  • 1 florentinsk tunna grappa eller med andra ord starksprit (dvs 45 liter)
  • 4 tunnor gott rödvin (180 liter)
  • 2 tunnor vitt vin (90 liter)
  • 30 libbra (skålpund) blodig rostbiff (ca 130 kg) dvs bistecca florentina
  • massor av frukt och flera salladshuvud (minst 40 libbra)
  • 10 libbra bröd samt söta kakor (Panforte)
  • 25 libbra Cinta Senese – det berömda fläsket från staden Sienas svart-vita svin

Allt detta skulle genast levereras till kyrkporten, och dörrarna mellan klostret och kyrkan med kapellet skulle stängas under en tidrymd av 14 dagar. Ingen utomstående fick komma in, medan Filippino arbetade därinne, helt ensam med sina vackra och söta modelltjejer, vinet och allt det där andra..

degusta-la-cinta-senese”Cinta Sienese” räknas än idag som en stor raritet…

Ambrogio_Lorenzetti_-_La_città_del_buon_governo

Målningar över ”den goda stadens styrelse” i Sienas stadshus visar, att dessa djur fanns även för 600 år sen…

Vi kan nog föreställa oss, vad munkarna i klostret och självaste Påven sade om detta – men ingen annan lika skicklig konstnär fanns att uppbringa, så Filippino Lippi fick allt han begärt. Redan det här med blondinerna från Venedig borde varit nog för att få vem som helst på den tiden att dra öronen åt sig, för blondiner från Venedig hade på den tiden inte alls något bra rykte, och vad negresserna och ”turkinnorna” nu beträffar, så var slaveri vanligt i medeltidens kristna Florens. Från 1364 var slaveri nämligen helt legalt, och kvinnliga slavar hölls naturligtvis också för sexets och nöjets skull.

to-5-most-famous-seductresses-and-courtesans-of-italian-history

Ganska snart hördes glada skratt, flickfniss, allmänt skrålande och ljudet av vindrickande inifrån Cappelle Brancacci, där Filippino Lippi nu förutsattes arbeta på sina frescomålningar. Det fortsatte i en dag, det fortsatte i två. Tre dagar ytterligare gick, och sådär kan man ju inte bära sig åt, mitt inne i ett kloster. Priorn för alltihop – som skulle vara chef – var tydligen en handlingskraftig man, för på den sjunde dagen av fjorton lär han ha utrustat de kraftigaste och starkaste bland sitt folk med stora, grova ekpåkar, och så bröt de gemensamt upp dörren för att lära den uppnosige unge konstnären en läxa. Både kloster, armébaser, kaserner och andra liknande lokaler förväntas ju än idag vara lugna och tysta lokaler, i vilka enbart hårt arbete och inget opassande skrål eller festande skall få lov att äga rum…

medieval tablesetup 16

Men när munkarna bröt upp dörrarna som ledde in till kyrkan och kapellet, vad fick de se ?

maxresdefault

Jo, syner liknande dessa. En dum brunett stod och tvättade håret i dopfunten, medan andra av Lippis modeller låg och drog sig på madrasser direkt på golvet eller i någon av de eleganta sängarna han beställt, samtidigt som resten festade om på vin och frukt samt halvrått kött i stora mängder – mitt inne i kyrkan. Kanske fanns där också någon fin liten blondis från Falun, Sverige, som satt på huk bakom altaret; och som bäst gjorde något förskräckligt fult, fast det egentligen inte var hennes fel. Hon kackade mitt inne i Cappele de Brancacci, helt enkelt – kanske var hon dålig i lilla magen efter för mycket frukt och aprikoser, eftersom en del unga kvinnor av idag kan bli lite dåliga i magarna efter två skedar sambal, har jag hört…

IF

Freskerna i Capelle de Brancacci räknas än idag som bland de bästa i världen…

Vet hut, vet sjufalt hut din hemske Hedning, och ta alla dina Satans Skökor och äckliga småfnask till gatuhoror med dig härifrån, alltmedan du drager till de fjärran nejder, där Piper Nigrum, eller den såkallade pepparn plägar växa, hotade alla munkarna på en gång.

Hur vågar ni! skrek Filippino, alldeles röd i ansiktet. Inga av dessa hederliga unga damer förtjänar att benämnas med vårt språks allra lägsta skymford, och jag kan då inte annat finna, än att de alla uppfört sig ytterst dygdigt och anständigt…

Försök inte ! ropade Priorn. Inte kan du neka till, att du lägrat de flesta av dem redan, din suput !

hebdo-coversFör att hitta något som skulle göra samma verkan idag som familjen Lippis madonnor, skulle vi behöva gå över till Charlie Hebdos underbara värld…

Jag har så tusan heller ! skrek Filippino Lippi argt. Damerna ifråga kan säkert intyga, att inte så mycket som ett hår krökts på deras huvuden av min hand – inte sant flickor ?

Oooh jaa ! ropade alla konstnärsmodellerna på en gång. Mycket högt, dessutom.

Desslikes kan man förmärka, att då dessa damer är rätt fattiga allesammans, och därest den heliga kyrkan anses vara nåderik och välgörande, vad vore då naturligare för mig att göra, än att bjuda dem på fest allihop, på det att de må ha någon glädje i sina annars så fattiga och glädjelösa unga liv, av ren barmhärtighet och inget annat ! fortsatte Lippi i något mer sansad, men medeltida ton.

danza5

Sacramento Idioto ! vrålade munkarna. Sluta diskutera teologi med oss, din djävla tölp  ! Vi skolom gifva digh på moppo, ifall du inte börjar måla nu på minuten…

Så var det också. Filippino Lippi hade nämligen inte rört den ofullbordade fresken än, inte på någon av de sju dagarna av de 14 han ville ha på sig, och freskomålning eller pittura al fresco som det egentligen heter, är något av det svåraste hantverk man alls kan försöka sig på. Målar man på våt puts med kol och andra pulverpigment, snarare än riktig färg, sugs nämligen färgen upp ögonblickligen, och man kan inte på något sätt sudda, radera eller göra om, med mindre än att man knackar ned hela putsväggen igen, men i det här fallet kunde man ju inte göra det, eftersom Masolino och Masaccio – båda odödliga mästare – redan gjort ifrån sig rätt bra på väggarna.

Filippio, full av vin och kvinnors gunst, vacklade mot väggen, tog sin pensel och började måla med en trött gest. Och han målade så fint och så bra, att inte ens de bästa konsthistoriker än idag kan säga var hans egna linjer börjar, eller Masaccios eller Masolinos slutar.

Men vi förstår ingenting, ja ingenting alls” sa alla munkarna. Om du kunnat måla sådär bra hela tiden, vad skulle du då med alla modellerna, vinet, köttet, frukten och allt det där andra till ?

Det har jag redan förklarat för er sa Filippino Lippi. Allt var bara som dekoration, för att jag skulle komma i stämning – inget annat…

medal2Medaljong från Capelle de Brancacci. Inget vet än idag vad en blondin med turban ska ha med en massa målningar av St Petrus att göra – hon finns inte i den historien…

Historier från Florens #3 – Bargello och flera mellanspel (text från 22 Juli 2015)

Å, donsellorna på torgen!
Deras blod
svann ej bort från kind av sorgen
för vårt mod,
när det svors att söderåt
skulle icke längs vår stråt
någon jungfrudom bli kvar, om Gud var god…

Så skriver Frans G Bengtsson – Röde Orms författare – i sin berömda ”ballad om franska kungens spelemän”men väldigt få personer idag vet, varifrån inspirationen till hans kända dikt från 1923 faktiskt kommer. För det första slog han vad om att det skulle gå att pressa in ordet ”transsubstantiera” i en dikt eller en sångtext, vilket han också klarade, och för det andra förstår de flesta bildade läsare, som alls läst Frans G Bengtssons dikt att det är kvinnorna i staden Florens han skriver om. 1923 hade man emellertid just återfunnit andra hälften av en sen länge försvunnen skulptur, som numera finns att se på innergården till Bargello, som en gång i tiden var gäldfängelse och polishögkvarter i staden, men numera är ett av dess mindre omfångsrika konstmuséer. Såhär ser skulpturgruppen ut.

DSCF0057

Konstnären som gjorde den, Benedetto Maiano, var egentligen arkitekt, och det hela var tänkt som andra halvan av en större skulpturgrupp som skulle hylla Ferdinand II av Aragonien, har det sagts. Han var en ond kung, som tvångskristnade folk och hade sig, och hans drottning, Isabella var ännu mer bigott och halvtokig än han, men Frans G Bengtsson kunde sin konsthistoria och läste sina tidningar, hemma i sitt 1920-tal…

iipsrv

Om kvinnorna i Florens skulle man kunna skriva flera volymer. Lättast att bli bekant med är sjuksköterske-eleverna och de kvinnliga konststuderande på det gamla vaxmuséet La Specola, där det vimlar av skelett och anatomiska vaxmodeller. – ”Men vad för skönheter skulle väl du – en Hawkwoods efterföljare – kunna ragga upp på ett sådant ställe ? Där finns väl blott halvperversa goth-tjejer och annat sådant…” frågar sig nu en läsare. ”Då tänker ni inte som jag” svarar då den, som skriver dessa rader. Alla sjuksköterskor i Florens tvingas nämligen gå till La Specola för att teckna av manliga kroppar; och när de suttit där i den förfärliga sommarhettan, som vanligen inte går under 32 grader och till sällskap bara haft Florens hemska mygg och köttflugor, kan man gå dit strax innan stängningsdags, och säga ”Ma cara bella Signorina, ni tecknar så vackert och är själv så vacker – säg skulle inte ni vilja följa med på en salsiccia eller en köttbit, förslagsvis en bistecca Fiorentina”.  Den italienska och studentska är inte född, som skulle säga nej till något sådant – studentskor i alla länder får annars leva på kebab och soppnudlar, och Florens är därvid inget undantag – det vet jag själv efter att ha läst gatskyltarna. Men Bistecca Fiorentina, den saftiga rostbiff av blodigt rött kött som serveras på stadens restauranger, den tillkom redan på 1300-talet, och hade faktiskt sitt upphov i Sir John Hawkwood och legoknektarnas tidevarv. Dessa åt nämligen stora mängder ”Roast Beef” eller blodigt nötkött, och det var så maträtten kom till Florens..

16

Krogragg på ett ställe som detta ? Osannolikt, men sant..

En gång på Florens nordsida åt jag en hel Bistecca på mer än ett kilo. Det borde inte vara mänskligt möjligt att sätta i sig sådana mängder rött kött, resonerade jag, men konstaterade att de första tre hektona var alldeles utsökta. De tre hekton som därpå följde var mycket goda de med, men efter nio hekto började det bli förfärligt ansträngande. Jag tror faktiskt biffsteken vann på walk-over, och efter en halv dag i ”paltkoma” och vila i den intensiva värmen på mitt sämre och myggfyllda logi, insåg jag att jag aldrig kommer att göra om något sådant. Men åter till detta med kvinnorna.

bistecca_alla_fiorentina copy

Mina båda favoritrestauranger i Florens – ”La Casalinga” där jag en gång åt det bästa jag någonsin ätit på offentlig lokal – ”fegato con basilico” eller fårlever med basilika och sallad – är tyvärr oftast stängd sommartid, men ”Il Borgo Antico” runt hörnet på Piazza Santo Spirito har alltid öppet. Sommartid hålls där också rockkonserter. Min egen gamla farmor, som dog vid 92 års ålder; höll alltid styvt på en sak, och gav mig ofta goda råd. Kvinnor som inte äter kött, sade hon, ska man akta sig för – de är ändå inte bra i sängen, utan blodfattiga och mycket fantasilösa när det gäller den saken. Ännu värre är det med kvinnor som inte äter korv, eller som har svårt att få korven i sig – de kan aldrig bli goda hustrur, helt enkelt. Äter de däremot korv med stor lystnad, och smackar och suger mycket, medan de frejdigt och med all kraft trycker korven långt in i munnen, är detta goda tecken – och för övrigt ska man också hålla ögonen på en kvinna när hon skär upp grönsaker eller hyvlar ost.

DSCF0050

Från krogen ”Borgo Antico”

Om en kvinna hyvlar osten först åt ena hållet och sen åt det andra, så att det inte bildas ”backe” på den eller blir alltför många spillbitar, är sannolikt sparsam och driftig. Likaså ser man på hennes handlag med grönsaker, hur hon egentligen är. Skär hon jämna och fina bitar, kan man behålla henne, men hackar hon hej vilt har hon en aggressiv natur, och får hon bara till ojämna bitar hela tiden, är hon heller inte mycket att ha i längden. Så långt min gamla farmor. Själv har jag många gånger konstaterat att hon hade alldeles rätt, rörande detta med Salsiccian, eller andra korvar. Också i Japan säger de, att man bör välja hustrur efter det där med jämnt strimlade grönsaker och tofu-block, så här rör vi oss med internationella rön på kok- och häxkonstens område. Och min farmor –  förresten – ska nog – trots att hon var gift med en kyrkoherde – rubriceras som åtminstone delvis nordisk häxa eller gydja, för i sin familj fullföljde hon alltid den rollen.

15.29.05korv

Såhär ska det se ut ! (Umgang mit den Wurst ist wichtig – sonst weisst man ja nicht, was mehr völlig Wurst währe..)

I Florens vimlar det också av stenrika amerikanskor i eleganta kläder och amerikanska judinnor från Borscht-bältet nära New York – de sitter mest på de svindyra restaurangerna nära synagogan i Florens, som ligger i gamla stadens sydöstra hörn – men för mig har det liksom alltid vilat något av ”miss Piggy” (från mupparna) över dem. De skriker alltid, ”haii -aa” eller pratar alldeles för högt och ljudligt, likt alla amerikanskor, och när staden ändå vimlar av irländskor, italienskor och negresser som får Naomi Campbell att se ful och alldaglig ut. Jag är nämligen inte rasist, om nu någon trodde det. Jag lägrar utan förbarmande och prut varje kvinna jag anser tilldragande nog, om kvinnan själv vill (nota bene !) och även rasisterna borde hylla mig, för därigenom sprider jag ju mina nordiska gener, på det att även andra delar av människosläktet borde förbättras en smula, genom min försorg. Fast, några barn på bygden har jag inte.

I Genua, detta år, såg jag en kvinna som såg precis ut som Audrey Hepburn, förresten. Och när jag säger såg precis ut som, menar jag att hon såg ut exakt så – alltså bokstavligt talat, ut i minsta detalj och utan några avvikelser – 50-talsklänning, perfekt frisyr och allt annat var en fullständig avbild. I Sverige anses det fult och fruktansvärt vulgärt, ifall en enda kvinna klär sig det minsta snyggare än omgivningen, eller om hon aldrig så lite vågar avvika från Hängbröst-vänsterns 70-tals maoistideal. Men i Italien och andra länder, Europa över vågar kvinnorna ta ut svängarna ordentligt, särskilt sommartid, och varför skulle de nu inte få våga just det ?

For Sunday features - Muppets Most Wanted - MISS PIGGY portrait film still handout

så stilig så eller ?

För övrigt är amerikanskor ibland rätt inskränkta. De tycker till exempel, att varje fras som sägs till dem på klingande italienska eller svenska är vacker, och då har jag alltid brukat dra till med: ”Un grande cazzo duro dell cavallo nella tua bocca !”. Vad det i själva verket betyder, får ni slå upp via google translate, om ni nödvändigtvis vill, men så uttrycker sig ju inte en gentleman, precis.

Om ni nu bara ska se ett enda konstmuseum i Florens, rekommenderar jag starkt Bargello, varom jag redan har skrivit. Där finns praktiskt taget allt, men i få exemplar och i det lilla formatet. Mer trädgårdskonst finns på dess gård i form av en skulptur av Juno eller Hera – som också är Frigg, Himladrottningen – av Bartolomeo Ammanti, Michelangelos gamla fiende och trätobroder på 1500-talet. Andra av hans verk står som bekant ännu i kolossalformat på Florens stora torg.

DSCF0058

 Hera eller Frigg, omgiven av påfåglar som är hennes symbol

Ursprungligen var denna staty en del av en större brunnsdekoration, som såg ut som nästa bild visar. Freja eller Venus var också närvarande, och fontänstrålar sprutade ut ur – gissa vad ?

DSCF0059

En trappa upp i byggnaden – som ser ut som en medeltidsborg med en öppen fyrkant till gård – finns bland annat Giambolognas ”Uccelli” eller fåglarna – också en brunnsdekoration – lika levande idag som för drygt 460 år sen, när de förmodligen gjordes..

DSCF0064

Michelangelos ”Baccus” har ingen motsvarighet i Nordisk Mytologi, eftersom vi aldrig någonsin ansett att ruset skulle ha någon särskild gud eller vara någonting man skulle dyrka – de flesta av oss tar helt avstånd ifrån detta med rusmedel, men så har vi ju ”fornsedarna” som fortsätter skämma ut oss alla – Loke är kanhända det närmaste vi kommer – till skillnad från den grekiske Dionysos, till exempel…

Bacchus,_Michelangelo,_1496-97,_Bargello_Florenz-01

”Raj Raj Raa.. Så oskuldsfull, samtidigt så Jävla Full” (citat Kristet Utseende från Gnarp)

 Under tidernas lopp har någon kristen person snoppat av Baccus, som man tydligt kan se, och därmed vanställt Michelangelos mästerverk. Giambolognas ”Mercurius” (dvs Heimdall, gudarnas budbärare ) håller fortfarande stilen, men mer tveksamma är de påstådda mästerverk eller framställningar av den bibliske David, som man kan se en trappa upp.

Mercurio_volante,_Giambologna,_Bargello_Florenz-01

Verroccios ”David” – gjord som en symbol för staden Florens mellan 1473 och 1475 har något kväljande, bögiskt och vaselindoftande över sig. Man blir knappast glad inför anblicken av denne sockersöte lille parfymerade fähund, som knappast verkar till för något annat än att pryda hemmet hos rika pederaster och prelater – saker som ju alltid gått hand i hand inom den katolska kyrkan.. Men – på Bargello får ni åtminstone flera Davidar för priset av en – istället för att köa i timmar för att se Michelangelos 3 meter höga, manliga marmorkoloss – som man också kan se gratis och utan att vänta på ett av Florens torg – sade jag inte att amerikaner är rätt dumma..

David,_Andrea_del_Verrocchio,_ca._1466-69,_Bargello_Florenz-01Kväljande..

Inför Donatellos variant (från år 1408) av samma motiv blir vaselinstanken ännu tätare, och här luktar det rent ut sagt röv. Mer bögifierat än såhär, kan ett konstverk knappast bli..

Donatello-David-4-

Långt sundare och vettigare är i så fall Donatellos upplaga av San Giorgio eller Sankt Göran, Yrjö på finska – som var tänkt att blicka ut över ett torg i staden. Helgonet är redo, fullt insatsberett och ser sig vaket omkring, liksom för att kunna lämna sin sockel i nästa ögonblick, gå ned på torget och göra en insats för varje man kvinna och barn som behöver honom, för att likt en polis fråga vad som står på. Ett betydligt bättre ideal än dessa ständiga bibliska bögerier...

26740290b00009d58cd1f98047c7cf70

Sunda, starka ideal är viktigt..

Under mitt uttåg ur den sköna staden Florens – som sker med en sång på läpparna – tänker jag vidare på Sir John Hawkwood, hans väpnare William Gold, som slutade som Kvartermästare och Generalkapten – som det hette då – och den mystiska Janet, som tycks ha varit svår att förstå sig på, men en oförglömlig bekantskap. Hawkwood var en stor buse, det är sant, men mer än så – därför att han kom att inleda hela Renässansen, åtminstone enligt vissa historiker.

Janet – slutligen. Hur kom det egentligen sig att hon helt råkat ”glömma bort” att tala om att hon egentligen var gift och hade två barn hemma i Frankrike under hela sin tre år långa bekantskap med William Gold. Ddet var ju först när hon satt fången i Mantua, som William Gold först fick veta sanningen – och då av en man som för ögonblicket var hans värste fiende. Och även om hennes namn var ganska vanligt under medeltiden – Varför uppkallade Hawkwood sin egen första dotter efter just henne – om det nu var det han gjorde ? (se tidigare inlägg)
Hade ”Janet” – eller whatever – ett förhållande med honom också, eller en ”hållhake” någonstans, som gjorde att varken Hawkwood eller någon annan blev vred på just henne…?  Och vad var hennes funktion på Hawkwoods stabsplats och i hans högkvarter egentligen ?? Uppenbarligen var hon inte där för att servera varmt vin eller Hypocras (kaffe fanns inte på medeltiden !) och det vore fel av oss, såhär 600 år i efterhand, att bara reducera henne till något sådant, när hon alldeles uppenbarligen var betydligt klokare än så..
Under det Italienska 1300-tal, eller Quattrocento, som det långt senare kom att kallas, blev Hawkwood till slut så populär att han sågs som en representant för en hel människotyp, och inte bara utländska ”Condottieri” eller Legosoldater i Italien som sådana. Man berättade till och med dåliga vitsar eller ”Hawkwood-skämt” om honom…
640px-farinata_53bd556eddf2b33851d1a4ed Farinata degli Uberti – en annan kondottiär, som bar en rustning och dräkt liknande Hawkwoods. Han dog redan 1264, men fick sin bild målad i Florens av konstnären Castagno, sådär 150 år senare. Farinata blev bannlyst av Påven, därför att han kategoriskt förnekade att det finns liv efter döden, och som Epikuros och de antika filosoferna tyckte man skulle söka lyckan här och nu istället. Likt Hawkwood blev han också förklarad ”Världens Farligaste Man” – därför att han kunde tänka själv !!

Ett av skämten – det som jag verkligen skrattar åt – går såhär:

Sir John Hawkwood kom en dag ridande, och passerade en tiggarmunk, en Fransciscan, som satt vid vägkanten. ”God fred åt er, herr Riddare !” ropade munken. Hawkwood svarade ingenting, utan red vidare tills han kom bortom närmsta vägkrök. Men där ändrade han sig, tankfull som han var – och red tilbaka i full galopp. Sen hoppade han av sin häst och spöade på munken, som fick duktigt med stryk då Hawkwood slog honom med bara knytnävarna. ”Men vad har jag gjort, och vad har jag sagt !” utropade munken förfärad. ”Det vet du nog, din gamle skurk,” svarade Hawkwood. ”Du önskade ju mig en god fred, eller hur ? Vad ska jag då leva av – då blir ju en sån man som jag arbetslös ! Du borde ha önskat mig ”ett gott krig” istället

Inom parantes sagt fanns det verkligen ”goda krig” på medeltiden. Kondottiärerna skilde nämligen noga på ”gott krig” då man kunde utväxla fångar, uppförde sig enligt vad man idag kallar ”Folkrättens regler” och inte blandade in oskyldiga civila, till exempel. Sedan fanns också ”ont krig” då man slog ihjäl folk istället för att ta dem till fånga – och senare betala lösensummor för dem – och maroderade lite sådär i största allmänhet, vilket Hawkwood personligen inte var någon vän av, då han såg det som affärsmässigt onödigt.

1220637482_231maa1_53bd5c6d9606ee0ccac7d6fa

Varför kommer fram i nästa vits:

Hawkwood såg en dag två av sina män – en bretagnare och en tysk – gräla om vem av dem som skulle få rätten att våldta en nunna. ”Jag såg henne först !” sa Bretagnaren. ”Im Mondschein !” sa tysken. ”Jaha – men hugg henne i två halvor, då” sa Hawkwood. ”Sedan kan ni ju få våldta en halva var, och då löser det sig !

Men så kan man inte göra, ju !” utbrast tysken. ”I så fall kommer hon ju att förblöda och dö, vilket förstör hela nöjet…

Antar att du verkligen gillar henne – eller ”har en grej” när det gäller just nunnor” sa Hawkwood. ”Då får du gifta dig med henne istället, lova att aldrig våldta henne, och leva i frid och endräkt härefter. Försvinn nu ur min åsyn, alla tre !

sexy-nun-tattoo_53bd5efd9606ee402f9280a7

Smakfullt med tatueringar, eller hur ? (Själv har jag som en ärans man inga sådana alls!)

Inom parantes ska sägas att det tyska uttrycket ”Im Mondschein…” eller varianter som ”Möt mig i månskenet” sedan medeltiden betyder samma sak som det betydligt grövre ”Kyss  mig i arslet!”. Hela frasen är ett mycket berömt citat från Goete, som förekommer i hans epos om 1500-tals riddaren ”Götz von Berlichingen”. Frasen kallas också ”Den Schwabiska Hälsningen” och har sin motsvarighet i det moderna tyska uttrycket ”Ja im Fernsehen!” vilket inte bara betyder ”ja – på Tv ja!” utan också betyder ”Dra åt helvete !

Det gäller att vara kunnig i språk, och det blir man – om man är en man som ofta rest i främmande land, eller varit chef över Fältsvin, Frontsvin och busar av alla de slag !

 

Anabasis till Ancona #1: Intåg (text från 25 Juli 2015)

Om ni inte vet vad ordet ”Anabasis” betyder, råder jag er att slå upp det på Wikipedia. Ancona i Italien är en stad ungefär så stor som Linköping, med sådär 105 000 invånare, belägen vid Adriatiska havet, eller ”Reidhavet” som våra förfäder sa – Adriatiska havet nämns redan på Rökstenen i Östergötland – dvs det hav som ansågs så smalt, att man nästan kunde rida över det. Le Marche – landskapet runtomkring – räknas som en av Italiens minst befolkade delar, och utgör ett slags Italiensk baksida.

Men det är som med baksidor överallt annars, inklusive dem på vackra kvinnor – efter ett tag fäster man sig märkligt nog vid dem, och tycker att även baksidan har något särskilt att erbjuda… Ancona ligger inte särskilt långt söderut, och heller inte heller halvvägs ned på den ”Italienska Stöveln” – en annan stad vid namn Pescara, sådär 120 km längre söderut, ligger precis där vaderna smalnar av – och sen kommer Gargano-halvön som ”sporren” på stöveln, medan Apulien utgör dess klack… Hänger ni med i geografin ? Annars kanske det är bäst, att ni lär er den redan från början…

Ostsydost om Ancona ligger en stor bergshöjd, som antikens grekiska kolonister kallade Ankon” eller Armbågen. Berget syntes vida omkring, och på dess norra sida kunde man finna en säker hamn. Kolonister från Syrakusa, bortdrivna efter Atens krig på Sicilien, kom hit – och det gjorde också ännu fler greker från Korfu, Ithaka och de jordfattiga Joniska öarna. Picenerna, det lokala Italiska folk som alltid hade bott där, höll inte emot – och så går det som det alltid går – starkare kulturer och civilisationer vandrar in, och besegrar helt de svagare. Vem minns Picenerna idag ?

Ancona har förblivit vad den alltid var – en hamnstad. Romarna erövrade den sådär 200 år före kristus, och sedan blev den också en viktig Marinbas och ett avstamp för erövringen av Illyrien och den Kroatiska kusten kring sådär 110 fk. Numera flyger man bekävmt in med kvällsflyget till det som från början var en NATO-bas under kalla kriget – med landningsbanorna bekvämt vända utåt havet. Egentligen är staden inte mera sevärd än andra städer i Italien – där finns alltid väldigt mycket att se – men inte mindre sevärd heller. En mycket god sajt, skriven av ett trevligt par bestående av en Italienare och en Tyska, som under lång tid bott i staden, och som överflödar av rekommendationer på bra hotell, ännu bättre restauranger och saker att göra, finner ni här. 

Min enda anledning till att resa till just Ancona först av allt är att orten är en väldigt bra ”bas” och utgångspunkt för resor i allehanda väderstreck, även om jag bara hade två nätter på mig, och helt begränsade mig till den del, som numera kallas ”Ancona Centrale” och ligger kring den centrala järnvägsstationen – namnet är egentligen helt missvisande – eftersom det är ”Gamla Stan” i Ancona som är centralorten, och förutom det finns alltså Falconara, som mest är en badort utanför. Men Italien är inte som Tyskland eller Sverige – med bussavgångar och transport till och från flygplatser kan det vara lite si och så – fast överraskande nog fanns det en sista buss in, kl 2030 på kvällen – och jag hann äta en utmärkt middag.

I det hus som syns som en gul och röd fasad till vänster i bild, direkt mitt emot stationen finns en alldeles lysande liten restaurang för ”Casalinga” eller hemlagat, alltså Italiensk husmanskost. Märkligt nog har de också specialiserat sig på ”Stoccafisso” eller med andra ord Norsk Lutfisk – något som faktiskt importerats in till nästan varje hamnstad i Italien sedan Hawkwoods tid (se tidigare inlägg) och Hansans flydda dagar.

Italienska forskare är dock säkra på att ”Stoccafisson” eller Torrfisken importerades till Italien redan på 900-talet, vilket ger Vikingatidens handelsresor en helt ny dimension..

img_4843ad079e56aImporterades Lutfisk eller Törrfisk från Ofoten till Italien redan på 900-talet ? Ja, möjligheten finns – säger man i Italien…

Men lutfisken serveras inte på det moderna viset som hos oss, med potatis, svartpeppar eller senapssås och gröna ärtor, utan på Italienskt vis, ensam med smör och svarta oliver som enda tilltugg – önskar ni mer än så, beställer ni era grönsaker och tilltugget separat. Ända sedan romersk tid har det varit så, att en måltid består av en ”primo” dvs förrätt, och en ”secunda” dvs huvudrätten och så möjligen en efterrätt till slut. Så var det redan i bevarade krogmatsedlar från Pompeiji, och dagens restauranger följer helt samma mönster. Man kan nöja sig med bara en primo som lunch, om man vill, eller gå direkt på huvudrätten, men en full middag – som i Italien räcker flera timmar – är minst tre rätter. Själv nöjde jag mig med en enkel tallrik huvudrätt, vilket räcker för mig.

Utanför stationen finns det minst fem hotell att välja mellan, medan jag valde det enklaste – för en sådan man som mig, som vet att sova under olika förhållanden, i bivack, kasern, under en gran i skogen – räcker ett en-stjärnas hotell utmärkt – och portieren – som såg vad slags karl jag var och var jag kom ifrån – ställde inga onödiga frågor. Så är det. Man hittar alltid kollegor och motsvarigheter till ens egen sort, vart än man färdas eller åker…

En och en halv sovmatta, två skålar ris – vad mer behöver du för att bli mätt, eller somna lycklig ??” (gammalt samuraj-ordspråk, Shingen Takeda – Japan, 1500-talet)

På sätt och vis tror jag att det finns ett förbund emellan alla hotellportierer i Världen, ungefär som i filmen ”Grand Budapest Hotel” och att det vid behov finns ett slags hemligt frimureri mellan dem. Mycket kan hända på ett hotell, och ibland befinner sig både gäster och direktion i ett igenkännandets samförstånd, och säger: ”du är den och den – du har varit där och där, samt gjort det eller detta – och det, min vän och bror – det har jag också !

Denna natt hände dock ingenting – för allt är inte som i filmens Värld – och nästa morgon vaknade jag utvilad, och inte särskilt varm – och gick över till stationen för en Italiensk frukost.

Härnäst: Ancona stad och dess hemligheter – samt ett besök i Fellinis hemstad, Rimini…

Anabasis till Ancona #2:  Då och nu… (text från 25 Juli 2015)

Vill man se Ancona som stad är det inte vid Ancona Centrale, det vill säga den stora järnvägsstationen man ska börja. Istället kan man lämpligen ta tåget till Ancona Maritima, och hamnen – eller göra som Ancona-borna själva och ta bussen – om ni nu hittar rätt buss. Om inte, så är det synd för er…

Nuförtiden är Ancona en färjehamn vid Adriatiska havet, och stora färjehamnar är som de är. De drar med sig en hel del människor, fordon och trängsel. Innan man kommer till Anconas gamla stad, måste man först ta sig igenom allt detta, en går man av vid rätt hållplats har man en mycket trevlig väg upp i den ”gamla” staden. På väg in med tåg passerar man några grå fästningsmurar – först trodde jag det var delar av en och annan gammal örlogshamn helt utan intresse – men det hela visar sig vara en del av något som kallas Mole Vanvitelliana eller Lazarettot – något som på 1700-talet var leprasjukhus, eller en av världens första lasarett…

Ett lasarett eller fängelse i den här stilen kunde Ancona också behöva än idag – precis som Stockholm och de flesta andra svenska städer är Ancona numera nedlusat med romer från Balkan och annat bråte, som orsakar stora problem för de hederligare turisterna och stadens invånare. De är nästan lika aggressiva som här hemma, men innan man kliver av sitt tåg och ”automatiskt” får stifta närmare bekantskap med dem – de svärmar i stora flockar runt färjeterminalen – passerar man något i 1600-tals stil, som förmodligen var Anconas västra stadsport…

På hamnstationen ser jag en mängd personer, som sover på bänkar, kartongbitar eller bland lortiga filtar land urdruckna flaskor och sopor – men kommer man bara iväg från hamnens ”baksida” och upp i gatorna, är Ancona en ren och trevlig stad. Här står en triumfbåge, rest av Trajanus, till minne efter hur han krossade Dacerna – eller just Rumänerna – och införlivade dem med sitt välde – något han kanske inte skulle ha gjort. Numera är det ju alla dessa ”rumäner” som uppträder likt erövrare i halva Europa, och försöker krossa alla oss andra istället.

Före 800-talet hade triumfbågen – gjord i importerad marmor från själva ön Marmara i Egeiska Havet utsmyckningar, precis som de i rom, men de förstördes av plundrande araber. Då Ancona hade sin romerska flottstation i bruk, måste hamnen verkligen varit något att se.

Här låg en av de mest betydande flottbaserna i hela värden, eller den värld man då kände till.

Basen fungerade ytterligt väl. Under 400 år av hedendom var alla roddare och allt manskap väl betalda. I den romerska flottan var Remiges, eller roddarna, visst inga galärslavar om någon nu trodde det, uta fria män som hade uppnått lönegraden Sesquipilarius, vilket innebar att de hade en och en halv gång så mycket betalt som den vanlige armésoldaten. Det var inte lite, om man betänker att 1200 sesteriter om året var minst 4 gånger så mycket som den normala årsinkomsten för en ”medelinvånare” i romerska riket på Trajanus tid. Olika försök har gjorts för att räkna ut sestertiens normala köpkraft, i dagens penningvärde; men jämförelserna haltar.

Kanhända skulle man jämföra med en årsinkomst på ca 12 000 USD, eller 81 200 SEK, medan en Milites eller marinsoldat i däckstjänst hade 1800 sestertier eller 4,5 normala årslöner. Det kanske motsvarade sådär 120 000 SEK, medan ”immunes” dvs tekniker och stabspersonal, hade minst 2400. Och ifall de lönerna syntes futtiga, så fanns det alltid mer att hämta, eftersom dubbla årslöner eller en extra månadslön kunde betalas ut direkt från frikostiga fältherrar – sånt var inget ovanligt – medan en vanlig ”flottkapten” eller Trierarch – ombord på en treroddare – kunde komma upp i en fast lönesumma av 14 400 sestertier, eller närmare 1 miljon kronor om året. En ”centurio classi, ordro secundus” eller en riktig Navarch – på ett örlogsskepp av betydelse – kunde se fram emot det dubbla, och en ”Navarchi Principies” eller Kommendörkapten i romerska flottan, tjänade på ett bräde sådär 57 600 sestertier om året, eller 48 gånger normalinkomsten – sådär 3,89 SEK miljoner om året…

Lite bilder på Treroddaren ”Olympias” – världens idag enda seglande antika Trireme, byggd på autentiskt vis. Tänk den som finge vara med och segla henne…

På den allra högsta nivån i det romerska flottsystemet – som man kan få lära sig på ett museum i Mainz, Tyskland – fanns bara två Marinkommandon, ett i Ravenna och ett i Misenum utanför dagens Neapel. Vårt land orkar just nu knappt med att upprätthålla ett halvt Marinkommando, och dessutom fungerar det skralt. De två Flottprefekterna över dessa ”Classis” eller Örlogsflottor hade sådär 200 000 sesterier per år att förfoga över – men nu kommer det stora ”strecket i räkningen” beträffar lönegraderna… Även den lägste roddare ombord skulle betala sin utrustning och till och med sina åror själv, och gick någon utrustningsdetalj förlorad, var det bara att köpa en ny ur statliga förråd – likadant var det på alla andra nivåer i systemet. Det går faktiskt att ro sönder åror genom att knäcka dem emot vattnet, det vet jag själv av egen erfarenhet. Ror man bara tillräckligt långt, fort och länge, kan man nöta ut många åror per år – kanske tre-fyra stycken.

En kapten ombord på en Trireme hade ansvar för sitt folk, och han skulle betala sjuklön eller pension i resten av deras liv, om de fick någon ”missio causarica” eller avsked på grund av invaliditet. På sin årslön skulle också Kaptenen underhålla hela skeppet med tjära, rep, tackel och tåg och allt annat som kunde behövas – och man har räknat ut att roddare och marinsoldater förmodligen inte tjänade något alls – mer än mat och uppehälle – under de två år de stod under utbildning, och att kaptener eller befälhavare för större flottenheter mycket väl kunde ”gå back” under ogynnsamma krig.

Flottan i Ancona hörde under Subprefekten eller den ställföretrände ”Varvsamiralen” i Ravenna, och var bara en av flera större baser i Adriatiska havet – det fanns till exempel en ”Classis Britannica” på Nordsjön, en Germani-flotta på Rhen och Donau, och en Svartahavsflotta också – i Ancona fanns helt säkert en ”Secutor” eller chef över Bas-Säk förbandet, med sådär 2 centurior eller 160 man till förfogande, en kurir- och sambandstjänst till lands med hästar, och ett högsta varvsbefäl, Vestiarius. Förutom det fanns där en stabschef, eller Cornicularius, och så cheferna för dåtidens M5 eller Ekonomi-enhet, Dispensator och Librarius, samt många många fler på organisationstablån. Att driva en flotta har alltid varit mycket dyrt, faktiskt dyrare än att driva en hel armé. När man löpte ut, med sina mer än 30 fullt utrustade fartyg, var och en med minst 70-80 roddare och 50-60 marinsoldater ombord, måste det ha varit något att se !

Numera finns det i Ancona bara kvar ett vackert, sentida litet rundtempel som påminner om alltihop, och som utgör en stilla plats att besöka, högst uppe på den bergshöjd som har utsikt mot havet, vänt åt öster och bort från den antika hamnen, vid en berömd strand, kallad ”Il Passetto”

Dagens Ancona är en tråkigare syn – i alla fall bitvis. Numera är det en tynande industristad, och mycket av det gamla centret bombades sönder och samman av allierat flyg under andra världskriget – även om stadskärnan är ytterst ”liveable” eller en levande italiensk stad med mänskliga proportioner, och inga hus högre än fyra våningar, samt förvånansvärt lite glas och betong. En sista blick på järnvägsstationen var allt jag unnade mig – för med bara fyra dagar till förfogande hade jag inte kommit till Adriatiska havets kust för att bada – något sådant var det aldrig någonsin tal om. Reser jag någonstans i Världen, vill jag resa aktivt och se mig omkring – vila kan man väl göra hemma – i alla fall om man har ett hem som duger !

En Hedning i Rimini (text från 26 Juli 2015)

Uppåt kusten från Ancona passerar man Pesaro, Giacomo Rossinis hemstad, och ett par andra orter utan större betydelse, eftersom Adriatiska Havets kust emot det glesbefolkade Le Marche nu blivit överexploaterat med badstränder. Rimini – som nu har 225 000 invånare och var regissören Fredrico Fellinis hemstad – är dock något att se. Till synes är den bara en lågt byggd, modern Italiensk stad med hus i 2-4 våningar, men när man kommer in i den möts man av ett fint medeltida stadscentrum och en mängd väl designade villor vid stranden, i stilar från Art Noveau och framåt via Art Deco.

Nej, verklighetens Rimni är inte exakt så som i Fellinis filmer…
 

Det som gjort Rimini mest känt är nog Fellinis film ”Amarcord” från 1973 – men den som tror att staden bara är fylld med storbystade damer i Tobaksaffärer, elaka Fascister som häller i folk Ricinolja, inbjudande socitetsdamer i stil med ”La Gradisca”, jättestora taland Mussolini-huvud och översexuella tyskalärarinnor – alltsammans saker som Signore Fellini tyckte präglade hans barndom – blir nog snabbt besviken… Inga motorcyklister som dödsföraktande far över torgen i 80 knyck eller mer stör nu friden, och Rimini är inte riktigt sådär som i filmerna – konstaterar jag vid min ankomst..

I stadens turistbyrå – i huset till vänster ovan – får jag en gratis karta av en leende ung Italienska, och sedan går jag in i stadskärnan, genom att följa gatan till höger i bild emot det fjärran kyrktornet. Men utanför en gammal kyrka – och på väg emot det första torget – möter jag vad som måste vara den moderna motsvarigheten till ”Volpina” – den mer eller mindre tokiga blondinen på stranden i Fellinis film – hon som anses vara halvt om halvt farlig, och som har en del problem när det gäller hennes förhållande till män. Hon ber mig genast om en cigarett, på Italienska – och när jag säger att jag inte röker – varesig tobak eller något annat – blir hon genast besviken…

Volpinas torg i Rimini – exakt vid den gula Vespan stod hon…

 

Jag förstår italienska tillräckligt bra för att förstå vad hon svarar. ”Karlar som inte röker,” säger hon, ”är det ingenting med. De är då inga riktiga män !” – Jag replikerar att hon åtminstone har regoli clari, och att hon är evidente eller väldigt tydlig i sina preferenser, vilket jag tycker om. En ärlig kvinna, rent av. Hon svarar att hon då bara hade tänkt sig konversera med mig, så länge den där cigaretten varade, och resonera om staden och livet, absolut inget mer – och jag tackar henne för hennes ärlighet. Såsom varande Hedning är jag ruskigt ”Straight Edge”. Jag röker inte, och jag dricker ytterst sparsamt. Jag ratar droger av alla de slag, förutom kaffe och te. Också mina egna levnadsregler är mycket klara, och jag skulle aldrig inlåta mig med någon som inte vore klar i sina preferenser, eller som inte visste vad han eller hon ville.

Påflugen må hon då vara, fast ingen tiggerska – cigarett emot konversation – det är ett fult hederligt byte – och kanske har hon tråkigt… Men nattetid, ska man nog akta sig för henne.. ”Ciao Volpina !” säger jag – ”Caccia fortunata” eller god jakt åt dig och lycka till med ”Il notte verndedi”, eller Fredagskvällen… som ju är Frejas stora natt.. Det är inget ont med dig egentligen, och det är inte ditt fel eller din skuld att du är alldeles som du är, och alltid kommer fortsätta att vara..

Längre fram på samma gata – Il 4 Novembre – ligger en intressant byggnad. Tempietto Malatestiana…

Det ligger alldeles runt hörnet, från stadshuset sett. Signore Sigismondo Pandolfo Malatesta (1417-1467) var alldeles avgjort en märklig man. Han var furste över hela Rimini, Fano och Cesena, slogs emot Turkarna i flera krig för Venedig, kallades för ”Riminis Varg” – dagens och gårdagens små Volpinor skulle säkert tyckt om honom, och föredragit hans sällskap till och med framför mitt – men kanske ser de också vissa tillfälliga likheter. Malatesta försvarade det rike han ärvt mycket framgångsrikt, särskilt emot Påven och den framväxande kyrkostaten – som ville beröva honom alltsammans. Också idag är han något av en hjälte, för vad Påvekyrkan gjorde emot honom, var onekligen mycket fult..

Signiore Malatesta tog sig år 1450 före att bygga om en ruffig och nedsliten gammal klosterkyrka tillhörande Franscicanerna, till hans version av ett antikt tempel, med hjälp av ingen mindre än Leon Battista Alberti, en av renässansens största arkitekter. Påven avbröt genast alltsammans och förstörde byggnadsarbetena – och fasaden är än idag ofullbordad – eftersom de kristna sorgligt nog alltid förstör vad som är vackert och eftersträvansvärt här i världen – exempelvis spottar de också på Volpina och kallar henne vid de fulaste namn, fast hon egentligen bara är oälskad, och väldigt missförstådd..

Trots att Malatesta hela tiden slagits för Påven också, och som legosoldat lojalt fört befälet över hans Arméer, fick Påve Pius II vad ser ut som ett slags hysteriskt anfall, och började anklaga honom för horeri, pederasti med sin egen son, incest, hustrumord, hädelse och ren djävulsdyrkan – enbart därför att Malatesta i själ och hjärta var hedning, och en man som inte trodde på kristendomen, som redan vid den här tiden hade blivit ganska urvattnad.

1449 uppges hans första fru Polissena ha dött under mystiska omständigheter, men hans älskarinna Isotta degli Atti – som han vid det laget hade fyra barn med – blev hans nya hustru istället. Isotta eller Isolde ska ha varit en av sin tids absolut vackraste kvinnor, och Malatesta älskade henne passionerat – det moderna bilmärket Isotta Fraschini lär ha uppkallats efter henne – och för att riktigt understryka hur mycket han älskade henne lät Malatesta placera hennes initial – ett I – brevid sin egen, och den elefant, som märkligt nog var familjen Malatestas vapendjur…

Den fullkomligt hysteriske Påven fick nu för sig att elefanterna skulle vara ett klart bevis för Satanism, fast ingen begrep hur det kom sig. Det gällde också Malatestas skyddspatron Sigismund, ett mycket tvivelaktigt helgon som i själva verket hade varit kung för Burgunderna – som stammade från Burgundarholm eller Bornholm, allt enligt Paulus Diaconus ”Langobardernas historia” och som dog redan på 500-talet. Malatesta avbildade sig själv tillbedjande helgonet – som hade en underlig mössa på huvudet – inne i kyrkan – och den mer eller mindre sinnessjuke påven, tog genast denna mössa som bevis på, att ”Sancto Sigismund” i själva verket skulle vara Djävulen själv, och att Malatesta vore Satanist, på något vis…

Bara de helt snurriga katolikerna, skulle kunna tro att denna vackra fresk av Piero della Franscesca innehåller något ovanligt, och vad det inre av Malatestas tempel nu angår, är det visserligen stilrent och fritt från mycket av den sedvanliga katolska smutsen, men dessvärre skiljer det sig inte mycket från kyrkor i gemen. För min del har jag alltid fått en kväljande känsla när jag besökt någon av dem, men för denna vackra byggnad vill jag göra ett undantag…

Där finns också en ganska märklig tavla i brons över en påstådd ”Sankt Ursus” eller Björn, som skulle varit en German i de romerska legionerna på 300-talet, och som till slut – efter en lång resa norrifrån – hamnade i dagens Schweiz. Signore Malatesta var i alla fall trogen sina nordiska förfäder. Också björnarna i kyrkan råkade illa ut, och användes som ett skrattretande ”bevis” för Malatestas påstådda synder. Själv förstår jag inte hur någon kan tycka att vanliga brunbjörnar eller elefanter skulle vara särskilt ”djävulska” eller onda på något vis – de är väl inte ”ondare” än djur i allmänhet, och kan man förresten alls påstå, att det skulle finnas ”onda” djurarter ? Djur är väl djur, liksom de flesta människor är just människor, och oftast kan vi inte rå för vilka vi är.

Malatestas kyrka går helt i renässansens stil, och är prydd med vackra bilder av antikens hedniska gudar, Mithra, Venus, Baccus och flera andra, som visar vad han verkligen var intresserad av här i livet..

 ”Malatestas Tempel” innehöll bilder av starka, friska människor, som inte böjde sig i skräck för någon inbillad ”Allsmäktig herre”. Sådant retade naturligtvis de kristna…
 

25 December 1460 anordnade Påven en mycket märklig ”Anti-Kanonisationsprocess” eller ett slags ”Baklänges helgonförklaring” där han förklarade Malatesta för Ohelig, och fördömde honom rakt ned i helvetet.. Han förklarades bannlyst och anathema, enbart därför att han förde befälet över ett självständigt land, och vågade ha sina egna åsikter om vad som var värt att tro på eller dyrka… Och Pius II ansåg, att detta bara skulle bli den första i en lång rad ”ohelighetsförklaringar” där människor skulle fördömas, svartlistas och trakasseras, enbart därför att de kunde tänka själva, eller vågade ha en egen uppfattning om vad de ansåg vara vackert eller eftersträvansvärt här i livet.

Malatesta däremot, fortsatte slåss – och 1461 lär han ha hämnats på Påven genom att binda fast den 15 årige biskopen av Fano vid en brunns-stång, och offentligt knulla den tonårige biskopen i röven på stora torget i Fano, varefter Malatestas hela armé log och klappade i händerna, sägs det… ( källa: the Spectator, 7 Augusti 2012)

En som gillade Malatesta, förresten, var vår nobelpristagare Verner von Heidenstam, som 1895 inkluderade en ”Malatestas Morgonsång” i sin bok ”Dikter”. Dikten är inte särskilt bra, men har sina poänger. I den låter Heidenstam Malatesta konstatera att de flesta mänskliga krig och motsättningar framstår som löjliga och fullkomligt absurda bråk för eftervärlden, och att de flesta stora män och kvinnor görs till pajasfigurer efter sin död – men varför då vara ledsen, och se livet i svart ? – Nej, livet är alltid värt att levas, låter Heidenstam Malatesta utropa, och döden är därför ingenting att vara rädd för, och han slutar:

”När jag i pannans testar stuckit fast

den nattens stjärna, vilken djupast glöder

åt Gudarna jag nickar välbekant:
– Vi möttes ofta, där min stig gick brant.
Min längtan fört mig emot ert famntag – bröder !”

Dagens Volpina skulle kanske kunnat sjunga den visan eller ”Morgonsången” hon med. Framemot klockan 11 går jag vidare genom Riminis gator. Där finns en ståtlig triumfbåge – vid den nordvästra stadsporten – och en gammal bro från Tiberius tid – år 21 – men fortfarande lika användbar – som nu leder över en igenfylld flod…. Vackra skulpturer, intressanta miljöer och nya upptäckter väntar bakom varje gathörn.

Jag märker att det överallt i staden finns anti-katolskt klotter, och att det måste finnas många moderna hedningar här – vilket kanske inte är så konstigt, med tanke på Riminis historia. Franscesca från Rimini, 1200-talets stora symbolfigur – hon som enligt poeten Dante lockades till sex pga att hennes älskare Paolo läste dikter för henne och därför för evigt var fördömd till Helvetet, är kanske verksam här idag hon också…

Mitt På Piazza Cavour – och stadens stadsteater – Rimini är ungefär lika stort som Norrköping – står en staty av Påve Pius II, alltså han som fördömde Malatesta till Satan och Helvetet, och som ”Anti-Kanoniserade” honom. Men på basen av den statyn har någon klottrat ”Amor Vincit Omnia!” eller ”kärleken besegrar allt” med stora röda bokstäver i spray-färg. ”Säg Franscesca, var det du ?

Och, om man skulle sväva i någotslags okunnighet om vad stadens invånare numera tycker och tänker – i nästa gathörn finns följande klottrat:

 ”Game Over” står det – tydligt så att alla ska förstå – och sedan de kristnas avskyvärda symbolbild – det hemska tortyrinstrument, som utgörs av deras sk ”Kors” – sinnebilden för en skadlig lära, som alltid tryckt ned och hämmat mänskligheten. Nu tror ingen på den här katolska skiten längre, utan vill kasta hela den läran med allt vad det innebär på den historiens sophög, där läror av det slaget hör hemma, och det är nog lika bra !

Jag fortsätter över Piazza de Tre Martiri – stadens stora torg – där det står en vacker Caesar-staty i ena hörnet, och en kristen kyrka ligger vid en marmortrappa. När jag kommer rakt förbi kyrkan, kastar sig plötsligt ett tanigt kvastskaft till Zigenska ut genom kyrkporten – där hon stått och lurpassat – med en häxliknande gammal gumma i släptåg, och börjar skrika och yla ”Misercordia ! Misercordia !!” medan de båda två försöker sno mig på pengar..

Men se – det går inte ! Mina pengar och mitt pass förvarar jag på ett säkert ställe, och jag sätter upp vänster hand till ett stopptecken på gammalt svenskt Polis-manér. Den äckliga och smutsiga zigenskan ser det inte, så hon springer rakt in i min handflata med pang och tjong, och i nästa ögonblick ligger de båda tiggarkärringarna omkullslagna mitt på marmortrappan, därför att kärring nr 1 drar med sig den andra i fallet. Klang i fontanellen på dem båda två !

”Io sono Pagano Svedese – Senza Clemenza – Senza Misercordia ! Non me Frego !!” vrålar jag, så att alla på torget hör. (”Jag är en hedning från Sverige – utan Mildhet, utan Barmhärtighet !”) Uttrycket ”Non Me Frego” betyder egentligen ”Försök inte lura mig !” och är mycket användbart, inte minst om man använder det emot de lortiga romer, som i tusental översvämmar hela italien, och numera även vårt eget vackra land. Stilistiskt sett är det dock betydligt grövre, och kan uttydas ”Dra åt helvete !

Rimni anses traditionellt vara en mycket ”röd” stad, liksom flertalet uninversitetsstäder i Emilia Romanga, men ändå hör jag hur alla Italienare samtidigt reser sig upp och klappar i händerna på de två Trattoriorna ni ser på bilder ovan, medan de skriker: ”Bravo ! Bravo !!”  åt mig, och lägger till ”Brighella – Scaramuccia Assansino, Bravo Bravissimo !”

 

Brighella är en sk ”zanni” eller lustigkurre ur Commedia dell Arte, i stil med Harlekin – som av vissa till och med anses identisk med Herla – den vilda jaktens eller Asagårdsreiens anförare – medan Scaramuccia är en spetsnäst fäktare, som ofta spelar mördarens roll…  Så vad är nu annat att göra – jag slår ut med händerna, bugar mig emot publiken och ler ett stort brett leende, medan zigenarkärringarna dryper av, och skamset försvinner från torget.

Några pengar fick de inte, eller för att citera den avslutande stroferna i Thrymskvida:
 hon skell vm hláut           kärringen fick slag så det skrällde
fyr scillinga,                       istället för skillingar,
enn haugg hamars            och hammarhugg fick hon
fyr hringa fiolþ.                istället för guldringars mängd.
Sva com Oþins sonr         – Så fick Odens son
endr at hamri.                  äntligen åter sin hammare

Så är det nämligen – Man får ingenting för ingenting – i alla fall av mig ! Den som bara tigger, lever som en parasit på andra människor och aldrig arbetar, skall heller inte äta. Genom ett helt liv har jag ärligt förtjänat mitt levebröd, och det har de flesta andra människor i Världen också. Stackars Volpina, till exempel – ger åtminstone en gengåva, eller något igen – vad de kristna än nu må säga om henne – och därför är hon ärlig, men det är inte tiggarna.

Därav detta, och därav mitt leende.

Och nu – lite Bella Musica:
tumblr_nefgqojM0v1srqpdwo1_500
”Guilty as charged – Guilty as charged ! On the left-hand path I ride. Proud and Damned, Proud and Damned – Sent to Hell by my own hand. But I am free as I can be – for I am fighting endlessly. ”