Gudarnas återkomst till Nationalmuseum (inlägg från 23 Februari 2018)
”Fogelbergs Gudar” eller de tre antikiserade skulpturerna över i tur och ordning Oden (1830) och Tor samt Balder (1844) beställdes ursprungligen av den förste Bernadotten, Carl XIV Johan – de skulle ha varit Oden, Tor och Frej naturligtvis, precis som i Gudahovet vid Gamla Uppsala , men detta förhindrades av de kristna, som fortfarande styrde och ställde i vårt stackars Sverige, precis som de ännu gör. Frej blev därför utbytt emot Balder, som man dåförtiden påstod skulle ha haft med Vitekrist att göra, fast det inte alls var sant. Upphovsman för alltsammans var Bengt Erland Fogelberg, dåtidens mest berömde svenske skulptör, som också åstadkommit statyn av Gustav II Adolf i Göteborg – hans hemstad – och ryttarmonumentet av Karl XIV Johan vid Slussen i Stockholm, där det fortfarande står.
Frej skulle ursprungligen ha stått på Balders plats, vilket är värt att komma ihåg…
Nåja. Nu har dessa våra Asagudar fått förnyad aktualitet, i och med att man flyttat tillbaka dem till det i flera år stängda Nationalmuseum. SVT, eller den sällan objektiva Statstelevisionen, berättade om saken redan 11 Februari, dagen då Tor och Balder anlände, för att följas av Oden själv – som transporterades dit först nästa dag.
I flera år har dessa skulpturer fått stå undangömda och bortglömda, tack vare den nuvarande Regeringens Kulturpolitik, och en Kulturminister, som uppriktigt sagt inte verkar riktigt klok. Det rör sig om konstverk som varit centrala inte bara för det tidigmoderna Sveriges historia, utan också för den tidiga uppfattningen om Asarna överhuvudtaget, inte minst bland människor i utlandet. Bland Asatroende i Ryssland och USA, ja till och med Frankrike och även Tyskland– överallt har ”Fogelbergs Gudar” som de en smula nedvärderande kallats här i sitt hemland haft stor betydelse genom åren.
Visst är det sant att konstverken tillhörde Romantiken, eller det tidiga 1800-talet, men man måste komma ihåg att på den tiden var det totalförbjudet i Sverige att vara något annat än kristen, och det enda sätt på vilket man överhuvudtaget kunde eller vågade avbilda Gudar från Asatrons värld eller vår egen Nordiska Kultur var i ”antik förklädnad”. Det fanns ingen religionsfrihet i Sverige alls, och det fanns heller ingen arkeologi som vetenskap – arkeologin i modern mening kom ju till först under 1880-talet. Men här och där fanns ändå positiva, kulturvårdande strömningar. Esaias Tégner, biskopen av Växjö – som Fogelberg tog starkt intryck av – hade redan skrivit ”Fritjofs Saga” – ett diktverk, som har stått sig ända fram tills idag – och Per Henrik Ling – den svenska gymnastikens skapare – och andra drömde om ett starkt, självständigt land med sin egen kultur, och grundade bland annat något som heter Götiska Förbundet – en förening som sen dess återupplivats.
Redan 1960 fick Gudastatyerna flytta in på historiska muséet, där de funnits ända sedan 1960 – på den tiden var muséet faktaspäckat, och ingen tingel-tangel plats för dåliga konstutställningar…Bildstenarna på bilden visas inte längre, inte kopian av Rökstenen heller…
Under kulturmarxismens 1970-tal började man kritisera Fogelberg för hans ”Göticism” och totalt döma ut honom. Man glömde bort de villkor, som rådde på den tid när konstverken skapades. På 1830-talet var det Frankrike, empiren och klassicismens stil som var styrande i hela Europa, och att verklighetstrogna avbildningar av Asarna, som man faktiskt tänkte sig dem under järnåldern, inte alls var möjliga att skapa i de årtionden då Fogelberg verkade. Konstverken var beställda av en antik-intresserad, fransk kung, och självklart måste de vara anpassade till den franske kungens smak – det var så Fogelberg måste arbeta, oberoende av vad han själv nu kan ha tyckt eller tänkt om den saken.
Därför kan man inte idag kritisera Fogelberg för att ha varit ”inspirerad av grekland och rom” även om han givetvis var det – ända sedan Renässansen hade just den klassiska antikens bildvärld varit enda sättet för konstnärer att alls närma sig mytologiska ämnen, eller något som alls avvek från kristendomens totalitära förtryck. För Fogelbergs konstnärsgeneration var det helt omöjligt att alls närma sig gudarna på något annat sätt, och till och mer Tégner blev utskälld av andra kristna, hånad och kallad för ”Galen” bara därför att han faktiskt var Asatrogen innerst inne, och vågade predika om Hedendomen – dagens Biskop i Växjö, Fredrik Modéus, har ju som vi sett förespråkat islam istället, och haft en administrativ sk ”Kyrkochef” bakom sig som dömts för mycket grova sexbrott emot barn – så om någon biskop av Växjö varit skandalös, så var det nog inte Tegnér i alla fall…
Från 1866 till 1960 stod Fogelbergs tre gudar (se till vänster i bilden) på central plats i Nationalmuseums stora trapphall – och var det första besökarna såg, när de kom in genom dörren… Det var så de var avsedda att ses, och det är där de BORDE stå – inte undanskuffade på en ljusgård i mitten av byggnaden…
Själv minns jag hur Fogelbergs gudar fortfarande fanns som kopior i gips på Historiska Muséet tills långt in på 1990-talet, men på order från den (S) ledda regering som fanns på den tiden lät man plötsligt plocka bort dem – de skulle tystas, de skulle förkvävas – inget som påminde om Asatron fick vara kvar – och den ursprungliga uppställningen med tre Asar, oden Tor och Frej – som i Uppsalatemplet – måste då till varje pris slås sönder och rubbas. Gudarna förvisades bort från vår huvudstad, och gömdes undan på Ulriksdals Orangeri-museum istället – där det var ytterst begränsade öppettider, bara på helger under sommaren – och där stod de glömda i 30 år – man försökte aktivt hindra, att allmänheten ens fick se dem..
Tor och Oden på Ulriksdal – där det knappt gick att se dem…
Ändå gick det förstås inte för (mp) och (s) att förneka och gömma den svenska historien och den nordiska kulturen, inte ens under de mörka år vi alla tvingats uppleva. I utlandet fanns minnet av Fogelbergs skulpturer kvar, och även på omslaget till böcker som dansken Anders Baekstedts ”Gudar och Hjältar i Norden” som fortfarande ges ut i nya upplagor, fanns Fogelbergs Tor att skåda i all sin prakt… Man kunde aldrig riktigt glömma bort de gamla gudarna, och de kristna och muslimerna har inte lyckats i sitt uppsåt att förstöra alltihop, fastän de ännu förstör antika konstverk och skulpturer i många andra länder på vår Jord, som alltid där Monoteismen tillåts dyka upp, och ta herraväldet…
I böcker bevaras kunskapen, och minnet av vad som varit… och vad som ska komma tillbaks…
Bara Islamska Staten och de kristna tycker annorlunda… Här ser vi en liten bild från ett museum i Mosul för två år sedan…
Frågan bör kunna ställas: Om Sverige nu skall vara ”Multikulturellt” som alla påstår, varför är det då bara den kristna och islamistiska ”kulturen” som får breda ut sig – och varför får inte Monumentala Konstverk inspirerade av vår egen Nordiska kultur inta en central plats på Nationalmusuem, som det en gång var tänkt..?? Varför skall just vår kultur hela tiden gömmas undan, förnekas och glömmas bort ? Varför får inte Gudarna framträda, som det faktiskt är meningen ??
Att sedan många av de konstverk som vi har kvar av Tor och de övriga Asarna inte alltid var monumentala, utan ganska små till formatet och utformade för individuell dyrkan, som antiken ”Lares et Penates” eller små husgudar som man också kunde bära med sig helt dolt, som amuletter för personlig dyrkan, utan att de kristna ens kunde se det – annat än som en och annan Torshammare, väl synlig.. är förstås en hel annan sak…
Jämför den isländska Torsbilden från 800-talet med Kestner-muséets (Hannover, Tyskland) påstådda bild av ”Vulcanus” från 300-talet före kristus. Känns den koniska hjälmen igen, Hammaren, och gudens sittande pose ? Visserligen har vi inte några bevarade statyetter som ”mellanled” mellan dessa två, men håll med om att där finns en viss yttre likhet…
Fulhet och Skönhet kontra Peter Linde och en ARNO BREKER CHOCK ! (inlägg från 2019-10-11)
När det nu i Iran är dags för en viss Sahar Tabar, 22 år gammal, att hylla det fula som en enda återstående form av protest emot ett fullständig vidrigt system, orsakad av en ännu vidrigare religion; så kan man undra hur det är här hemma i landet Löfvén, eller det som en gång var Sverige.
Skulle vi – som en ren motsats till förhållandena i Iran, kanske hylla det vackra, det sanna och det sköna istället, och försöka protestera på så vis ?
Ni får själva tänka efter så länge, men under tiden spekulerar media utomlands vad Häderskan i Iran egentligen skall få för straff. Man gissar på minst fem års fängelse, och har redan geografiskt pekat ut själva fängelset, och var det ska ligga. Möjligen beror det på att det i ett helt annat sammanhang finns ett stort intresse för fängelser i Syrien med omnejd just i dagarna, men i alla fall…
Nät- trollet nu GRUNDLIGT frihetsberövat och PÅPISKAT inom kort… Hur rätt som helst, eller ?
Hon anklagas ju för hädelse, anstiftan till våld, illegalt förvärvande av egendom, förolämpning av landets klädkod och dessutom vad som motsvarar förledande av ungdom, enligt vad jag konstaterade igår, även om vår Kvällspress inte kommer med några korrekt återgivna brottsrubriceringar. Ni får ursäkta, att jag blott citerar. Detta är en diger lista med förbrytelser, och även om en Iransk cyber-säkerhets-expert vid namn Reza Sobh Khiz lär ha sagt att hon lägst kan få 91 dagars fängelse för hädelsen – som mest två år – så måste vi ju tänka oss att än grövre straff blir aktuella så småningom. Man har redan utdömt 38 års fängelse och 148 piskrapp för kvinnor som brutit emot Irans slöjtvång.
För övrigt kan man ju undra varför just Cybersäkerhets-experter måste uttala sig i detta synnerligen märkliga fall, om det inte är så att vad som antyds under ”illegalt förvärvande av egendom” inte är stöld, utan det faktum att unga fröken Tabar försökt tjäna pengar på någotslags betal-tjänst via instagram, eller något. Bloggande ger inga pengar, visserligen, eller också kunde de ha satt dit henne för det bokföringstekniska, men fan vet – Irans mullor vet – och i fängelse ska hon, den äckliga lilla slynan !
I Sverige kan brottet ”Förledande av Ungdom” – vilket inte alls har med sex och snusk att göra, ens – ge 3 månader till 2 år – som sagt, så om Svenska Pen-klubbens ordförande med rätta tycker att förhållandena i Iran är absurda, kanske han skulle syna vårt eget land i sömmarna först.. Liberalerna – som fortfarande säger sig vara just Liberala – vill i sin egen Juridiska Oskuld införa beteckningen ”Landsförräderi” för de som anslutit sig till IS, läser jag i min tidning,
Detta låter också synnerligen märkligt, för det är ju inte Sverige som stat IS-fanatikerna krigat mot, utan helt andra stater, och hur kan man då tro, att någon svensk domstol är ”rätt forum” eller har domvärjo över dem ? Och hur är det med Löfvén-regeringens utomlands redan flerfaldigt förkastade förslag om en specialtribunal, helt i strid med den internationella Krigsförbrytar-tribunalen i Haags regler ? Det verkar vara något konstigt med all denna jurisprudens – här hemma eller i Iran – det måste jag säga…
Vidare har till och med DN upptäckt, att ”klädkoden” för kvinnor i vårt land ändrats, även om man inte får något straff av polisen ännu, ifall man är ful, har fel utseende eller annars bryter emot den – men det får man alltså i Iran… Vem eller vilka det är som går runt och kontrollerar unga kvinnors klädsel i vår huvudstad, talar DN förstås tyst om, ty det vore mindre politiskt korrekt, ifall man sa sanningen om varifrån förövarna eller de nya kontrollanterna kommer. Officiellt heter det förstås att ”alla män” är skyldiga, #metoo #booho, ifall man nu inte kan skylla allt allt allt på Horace Engdahl eller någon – hädare som han ju också är.
Därmed ger jag mig så i kast med fotbollens underbara värld istället – den är ju förhållandevis säker och trygg att skriva om, till och med i Iran, har jag hört.. Också kvinnor i Iran kan nu få se på fotboll, om de är korrekt klädda i slöja, naturligtvis – och går flera stycken i sällskap, absolut inte ensamma.
Ren, Rå ARNO BREKER CHOCK !!
Här ser ni huvudtemat för detta blogginlägg. Skön konst, skapad av den svenske skulptören Peter Linde – även om andra väl kopplar detta till Totalitära tendenser som vanligt – ifall de nu vet vem Arno Breker faktiskt var, exempelvis. Detta är en förlaga till det nya Zlatan Ibrahimovic monumentet i Malmö, designat av denna ledamot av konstakademin, efterföljare till män som Carl Milles och Carl Eldh, vårt lands allra yppersta skulptörer någonsin, möjligen undantaget Sergel, eller kanske Axel Ebbe nere i Skåne.
Monumentet skall redan ha väckt en hel del uppseende, inom såväl som utom rikets gränser. Man tänkte ursprungligen ställa upp det vid Globen i Stockholm, tydligen, men där får det alltså inte vara. Det skall ställas i Pildammsparken i Malmö istället, och inte på den plats som konstnären tänkt sig. Utomlands har man sagt att Zlatan skulle vara naken, eller ha för lite kläder på sig – han uppträder som en man med bar överkropp, och det får man alltså inte i vissa kulturer – ni anar nog vilka – och så måste vi svenskar bocka, bocka, bocka och stå med mössan i hand igen… Hela tiden är det vi och bara vi som ska anpassa oss till ”omvärlden” – men aldrig omvärlden som skall anpassa sig till oss. Zlatan Ibrahimovic är ju Malmös store son och svensk, som bekant – och monumentet av honom är i Praxiteles, Skopas och många andra antika konstnärers anda.
Länge fick detta vackra konstverk i vit marmor föreställande en naken karl stå orört i sin hemstad Florens, men sen kom några dit som inte kunde acceptera sådant…
En hel västerländsk konst-tradition, framåt i tiden till Michelangelos ”David” eller Bandinellis mästerverk ”Il Biancone” – den hedniske havsguden Neptunus själv – i Florens – en av de bästa manliga nakenstatyer jag själv känner till – som mystiskt nog vandaliserats av okända personer, återigen – vilken kultur kan de vara, som tycker att det är rätt att skära av händer, kantro ? – går alltså snart i graven, för nakenstatyer är plötsligt kontroversiellt igen – som på medeltiden
Hur har det kunnat bli så ? Vem har gjort, att det blivit så ? Varför denna hastigt påkomna ”prydhet” som vi alla ska anpassa oss efter ??
Det tål att tänka på, det ! Här ovan sitter Rällinge-Frej från Södermanland, om utifall ni vet vad socken-namnet ”Rälling” betyder. Han är faktiskt mycket naknare än Zlatan, men han skäms inte för sig i sällskapet – trots att han i original är blott 3-4 cm. Också han följer den Hedniska, Europeiska och Nordiska traditionen och stilidealet, där nakenhet inte är något fult, inget att skämmas för alls, utan helt naturligt. Zlatan har – som vi kan se på porträtt-statyn – ett väl tilltaget manligt ”paket” mellan benen. Han är iförd någotslags boxer-tights eller fotbolls-byxor, som inte är alltför korta – anledningen till att de halkat upp lite på vänster sida är väl att Zlatan är just fotbolls-spelare, och kan tänkas sparka och dribbla med just det benet – och så står han på en lätt sfärisk plattform, som tolkats som en jordglob, eller möjligen en fotboll – båda dessa konstnärliga tolkningar är fullt möjliga och rimliga.
Och täckelset faller…
Herr Ibrahimovic själv har nyss sagt i media att Rikstränaren Janne Andersson är rasist, att han ”bajsat på sig” och flera andra liknande uttalanden efter sin återkomst till den gamla hemstaden, men för all del – nu var det om ”fult” respektive ”vackert” vi skulle resonera. Men – vad har uttalanden som Zlatans för värdighet – han har använt samma uttryck om damfotboll också.
Damfotboll, ja. Själv hade jag alltid trott på det gamla socialdemokratiska ordspråket om att ”idrotten förbrödrar” och att idrott är ett fint och ädelt medel att stärka sammhållningen mellan olika grupper i ett land, bygga en gemensam nationalkänsla och lite av den stolthet, som vi människor faktiskt behöver, men jag kanske bedrar mig. Nyligen blev en staty av Nilla Fischer – också ett exempel på föreställande och porträttlik konst – sönderslagen i hennes hemstad. Hur kan det komma sig ? Vem kan det vara, som hatar föreställande, monumental konst av lätt klädda människokroppar så mycket, att de måste slås sönder ?
Jag tror inte precis, att det beror på herr Ibrahimovics svada, eller återkommande uttryck, och heller inte på några fanatiska Jitex-supportrar, till exempel.
Tydligt är emellertid att även konsten – vacker konst av idrottsmän, porträtt och all avbildning av människor i idealistisk anda – nu blivit ett brott för vissa. Därför försöker de hela tiden vandalisera, slå sönder och fördärva konstverken. Det är i alla fall min tolkning av händelseförloppen, på många olika håll.
Till och med icke-föreställande konstverk, som denna runsten från Upplands-Bro, som alltid fått stå orörd mitt i ett bostadsområde, klottrades plötsligt ned för två år sedan, och försågs med en kristen symbol (”jhvh:s allseende öga”). På bilden längst till höger ser ni hur stenen ser ut nu, på den till vänster hur den såg ut före vandaliseringen, och på mittbilden vandalernas verk när det var färskt. Varför väcker plötsligt tidigare orörda runstenar och nordisk historia ett sådant oerhört hat, och var det så att någon helt ny grupp av medborgare flyttade in till grannskapet år 2016, eller är detta bara rena sammanträffanden, slump, tillfälligheter, ja ödets nyck, helt enkelt… Vad tror ni, kära läsare ?
Nu är han ledamot av konstakademin, och själv förknippar jag honom bland annat med de statyer som står utanför en viss del av kvarteret Garnisonen utanför radiohuset i Stockholm. Redan på 1980-talet, ja 1983 reste han den garanterat Hedniska ”Freja” på torget i Anderslöv, en liten sömnig Skånsk bondby och pendlingsort utanför Malmö.
Freja i Peter Lindes gestalt är en robust bondkvinna av Vanernas ätt, sprungen ur myllan och alven, det fruktbara lager som finns nere i jorden. Hon är helt naken, så när som på ett par gummistövlar – de moderna böndernas attribut – och håller en hednisk kulting i famnen – säkert Hildisvin eller Strids-svinet, Frejas särskilda skyddsling och färdkamrat.
Hans bild av Freja är kanske hädelse för vissa, men inte för mig. Jag ser den som en kontrast eller ett nödvändigt komplement till de sedvanliga, Asatrogna bilderna av Freja som kärlekens gudinna, den kvinnliga sexualiteten – något som somliga kulturer är mycket, mycket rädda för och inte vågar avbilda alls, inte ens som pornografi, för dit har Västerlandet hunnit, när vi försöker skildra samma ämne..
Också de eviga bilderna av Freja som den stora sejdkonan, runmagins och sejdens gudinna, känns föga övertygande i sammanhanget, och faktiskt ganska enkelspårigt uttjatade de med, även om den svenske fantasy-illustratören Johan Egekrantz version av den sejdande Freja inte går av för hackor..
Lägg märke till Gundestrup-kitteln i bakgrunden, ett verk som väl snart ”inte är hedniskt” ifall Uppsala Universitets professorer får som de vill (se föregående inlägg) trots att det bevisligen kommer från århundradena före kristus – och inte efter. (Jo – ni hörde rätt. Det fanns en tid utan kristendom i Europa och vårt land, även om man inte längre får lära ut sådant i svenska skolor, enligt Skolverkets nära förestående beslut – sådant det nu kommer att bli).
Peter Lindes ”Kvinnan i fredsarbetet” på Djurgården är också nästan misstänkt lik Idun, ungdomens evigt unga gudinna, eller kanske den snabbfotade Gnå, Friggs tjänarinna. Överallt i hans verk, märker vi enstaka klassiska, hedniska, antika, västerländska tendenser – av ett helt annat slag än kristendomens. Vad de två mytologiska gestalterna beträffar, har jag redan skrivit inlägg om dem som finns i arkivet här ovan också.
Nästan misstänkt hedniskt-nordiskt. Någon gudinna med namnet Pax har aldrig funnits i västerlandet, faktiskt – annat än som en ren personifikation, vilket är en annan sak.
Peter Linde har också gjort en mängd porträtt, naturligtvis – en offentligt verksam konstnär och i synnerhet skulptörer måste göra det om de alls ska kunna leva på sin konst – och här och där enstaka kristna beställningsverk åt de ”andliga” makthavare som fortfarande styr och ställer med vårt land, om än inte lika tydligt eller rättare sagt brutalt som i Iran, eller andra ökenländer. I vissa avseenden, dock – håller också vårt land på att bli en kulturell öken, som alla kan se..
Detta skall vara den uppdiktade Sankt Sigfrid av Växjö, med en av hans ännu mer uppdiktade och helt påhittade systersöner i bakgrunden – någon ”Unaman, Sunaman och Vinaman” har aldrig funnits i verkligheten, därför att deras namn är prästeliga titlar, och hela helgonlegenden skapad minst 200 år i efterhand, med få eller inga krav på historisk trovärdighet. Den enda samtida källa som nämner någon biskop Sigfrid, är Adam av Bremen, som skrev om huvudlösa människor (Akefaler) i Hälsingland, Samer med hundhuvuden och annat sådant. Och ändå har samme mäster Adam alltid blivit ”trodd” och citerad i skolböckerna, trots att det aldrig hittats ett enda litet bevis för vad han sagt om Gamla Uppsala,till exempel.
Apropå ”Fulhet” och fula lögner… Adam av Bremen skriver att Hälsinglands och Lapplands invånare såg ut såhär. Har ni sett någon huvudlös Same på sistone ? (Ändå antas hans beskrivning av ”Templet” vid Gamla Uppsala vara en absolut sanning, som fortfarande lärs ut i skolböckerna – Vems intressen tjänar det ? )
Jag nämnde Arno Breker här ovan, eftersom jag tycker Peter Lindes konst mycket påminner om denne konstnärs. Förutom Axel Ebbes konstverk ”Famntaget” som nu står uppställt vid Smygehuk – ni vet Sveriges sydligaste Huk – det är inget man behöver smyga med ! – så vet jag få konstverk som andas så mycket Arno Breker som just Peter Lindes Monumental-skulpturer.
Jodå – Modell till ”Famtaget” var faktiskt Uma Thurmans mormor…
Återblick – och en reminiscens av Breker vid Smyges Huk…
Peter Lindes ”Ingo” i Göteborg är också en ARNO BREKER CHOCK !
Arno Breker är ihågkommen som Hitlers favoritkonstnär, och ändå var han aldrig officiellt erkänd före maktövertagandet 1936. Tvärtom var han stämplad som en degenererad konstnär, och som ”entartete Kunst” eller vad man inte ville ha eller se – fram till samma år. Breker umgicks i Paris avantgardistiska kretsar under hela 20-talet – han var lidelsefullt intresserad av modern konst, men gjorde aldrig själv någon sådan – utan bara idealistiskt, klassiskt bildhuggeri, inget annat. 1945 blev han anklagad för att ha varit delaktig i brott emot mänskligheten – enbart på grund av sin konst, enbart på grund av vilka beställare han hade – vilket är ett extremt ovanligt öde för en konstnär, det måste man nog ändå säga.
Han blev grundligt utredd, personundersökt, granskad i minsta detalj i vad som följde på Nürnberg-rättegångarna, och ändå hittade man inget att anmärka på. Han frikändes på alla punkter. Under tjugotalet tog han över en av Picassos gamla modeller och älskarinnor, lärde känna Jean Cocteau och hade vänsterradikala åsikter – först efter 1934 och Berlin-olympiaden blev han riktigt känd, och tog emot en professorstitel. Var det medlöperi ? Egentligen inte. Breker hade i realiteten att välja på att emigrera, och sluta upp med all konst, allt skapande – eller också utnyttja situationen, stänga in sig i sin bildhuggar-studio och jobba på, i tron att ”det nog inte var så farligt, för det blir inte krig” – en uppfattning som han var långtifrån ensam om på den här tiden.
1940 tvangs han med på Adolfs berömda resa till Paris – och kunde bidra till att man inte ”städade ur” Louvren och andra muséer alltför mycket, eller ”byggde om” dem. Att ha tackat nej till en sådan inbjudan från en sådan statschef var det heller inte fråga om – det var närmast en order, och ett nej hade varit lika med en dödsdom, eller åtminstone en plats i ”Kz”.
Prominenta personers porträtt, skulpturer framför idrottsarenor, rikskanslier, luftfarts-ministerier, broar, alla former av offentliga minnesmärken – Breker fick designa och utforma alltihop. Man bildade till och med ett ”Steinbildhauerwerke Arno Breker GmbH” åt honom, eller ett jättelikt aktiebolag med många anställda, som enbart skulle arbeta på hans skulpturer – och Breker tog alltså chansen…800 0000 RM slösades bort, mitt under brinnande krig, 1944 gjorde Leni Riefenstahl den sista propagandafilmen om honom – men – och det är det viktiga –
Efter kriget fann man bevis för, att Breker räddat Pablo Picasso – som ju var övertygad kommunist – från Koncentrationsläger, och en säker död. Han räddade åtminstone delvis Cocteau och många andra också, inklusive oppositionella tyska förläggare. Och hans konstnärsbana fortsatte ända tills 1991 – då han dog. Breker bodde hela tiden efter kriget i en villa i Düsseldrofs norra förorter, som jag också besökt. Där står nu en hel del av hans skulpturer, men villan är fortfarande privatbostad och visas sällan för allmänheten.
Ändå fortsatte världen att döma och bedöma honom enbart för vad han gjort under ett decennium av de nio han upplevde, eller bara 25 % av hela hans karriär. Salvador Dali, den spanske surrealisten, som också var Brekers vän ett helt liv igenom, sa att han var den ende person han träffat, som i likhet med honom tänkte stort och svulstigt nog.
Och det stämmer, för Salvador Dali var inte precis en person, som var rädd för att ta ut svängarna.
Vad lär vi oss nu av allt detta ? – Jo, att stor konst, stor skönhet likaväl som fulhet kan vara en utmärkt protest, när man inte har andra medel att protestera emot det förbannade vansinne, som omger en. Konstverk har trots allt en tendens att ”läcka ut” ur systemet, och är svåra att kontrollera. Ofta kan de till och med överleva skaparens död, och bevaras åt eftervärlden – om nu ingen muslim slår sönder alltihop, förstås.. Här hemma i det sönderfallande Sverige, i Iran eller var i världen det än må vara, och det är trots allt alla skapande och arbetande människors tröst.
Så var det med den saken !
Hedniska Tankar 