Hávamáls etik – Kontra Löfvéns Eutanesi-paragrafer

Som vi alla vet har den Socialdemokratiska Regeringen i vårt land nu – under Corona-året 2020 – sjunkit så djupt, att den förespråkar och tillämpar eutanesi – alltså ”barmhärtighetsmord” eller vållande till annans död (vilket är ett grovt brott, Brb 3 Kap 7§ ) enligt vad flera läkare konstaterat, och offentligt yttrat i den allmänna debatten. Själv är jag benägen att hålla med dem.

Bland annat har Geriatrikprofessorn Yngve Gustavsson sagt i en intervju med DN, att vad som nu sker i många landsting och på många vårdinrättningar, är ”aktiv dödshjälp”.

Det sk ”Syrgasinitiativet” har visat hur befintlig teknik (syrgas per container, och ett minimum av utbildad personal) skulle kunna användas för att rädda 6-7 liv åt gången för en kostnad av 250 000 kronor. Man beräknar, att minst 1000 av våra landsmän skulle kunna räddas till livet – ifall man bara SLUTADE att följa ”Folkhälsomyndighetens” och Tegnells direktiv och order.

Namninsamlingar har dragits igång, vittnesmål om hur äldre och sjuka har farit illa har lämnats in till tidningarna. Tiotals fall är väl dokumenterade, där människor i realiteten dömts till döden, helt utan läkarundersökning, helt utan att läkare ens sett patienterna och långt mindre talat med dem – men samma läkare har beordrat nej till syrgas och sk ”palliativ vård” genom ett pennstreck på ett papper.

Är detta Sverige ?

Vårt Sverige ??

Man kan resonera länge om sk ”Vårdetik” eller Den Hippokratiska Eden – en HEDNISK uppfinning, gjord långt före kristus – som säger att Läkare och Vårdpersonal inte får hålla på med aktiv dödshjälp, utan att de skall försöka rädda sina patienter utan att medvetet förkorta deras liv, efter bästa förmåga. Hippokrates Ed förbjuder också medel som kan förkorta livet, alltså exempelvis upprepade morfininjektioner i kombination med utebliven syrgas.

För egen del talar jag inte i egen sak, även om jag tillhör en sk ”riskgrupp” beroende på tidigare lungsjukdomar, förvärvade i rikets tjänst, samt beroende på bostadsort. Jag talar för närmast högre chef, som förlorade sin far den här våren – jag var själv ofin nog att beröra situationen i USA och i Världen vad gäller covid-19 samma morgon sonen fick dödsbudet, och det ångrar jag – även om min kollega tog dödsbudet med fattning, stoiskt lugn och som det anstår en man. Jag talar också för alla andra – kollegor, vänner eller också inte – okända såväl som kända, etniska svenskar eller främlingar, fast ändå medborgare i det här landet – och jag undrar var debatten har blivit av någonstans. Det fanns en tid när till och med Miljöpartister och Birger Schlaug ville diskutera aktiv dödshjälp,  men nu – när mer än 46 800 insjuknat, inga siffror över ”friskförklarade” längre publiceras, och över 4700 dött – varav flera hundra bevisligen helt i onödan – ja då vill ingen, absolut ingen göra ”Schlaug i saken” och diskutera vad som hänt – och fortfarande händer.

Och ”Svenska” Kyrkan ??

Den tiger som graven – eller förlåt muren…

Ständigt får vi höra det eviga jesus-tjatet. Denna kyrka och denna kristendom, som hela tiden, stup i kvarten, ideligen hävdar att just den måste vara bättre, finare och medmänskligare än alla andra tänkbara religioner och livsfilosofier.

En svårt förvirrad gammal dam i lustig hatt – som INGENTING har att komma med…

Visst, det finns enstaka sjukhuspräster, fältpräster och fängelse-pastorer som gör stora insatser just nu, liksom enskilda ”goda kristna”. Det förnekar jag inte, och har heller aldrig förnekat. Men denna korrupta, bigotta och insnöade kyrkas ledning – var är den ? Var hörs den ? Kyrkan och de kristna brukar ju förfasa sig över aktiv dödshjälp och eutanesi mer än andra, och dra upp jämförelser med tredje riket i tid och otid – en annan kristen specialitet – Men nu tiger man, servilt krokryggig inför Regeringen Löfvén, som påbjudit regler till landstingen om utebliven syrgas, också för diabetiker, också för ”feta” eller missbrukare, eller de med hjärtfel exempelvis – för också de ska som bekant offras på vård ”etikens” altare.

Vad tycker du själv, bästa läsare eller läsarinna ??

Vad står DU för ? Vilka värderingar har DU ??

Vill du hjälpa ditt lands gamla och svaga – eller  inte ??

Svara på frågorna här, om du törs – eller är du för FEG för att göra det, liksom vår Ärke- någonting… (Ja, vad är hon – ärkenöt, ärkeskojare…eller ??)

 

Ett HEDNISKT råd i rättan tid – av en STOISK filosof…

Hávamál, våra fäders livsfilosofi, säger i original (enligt Finnur Jónssons transkribering) i sin 72:a strof som såhär:

Haltr ríðr hrossi,
hjörð rekr handar vanr,
daufr vegr ok dugir,
blindr er betri
en brenndr séi,
nýtr manngi nás.

Vilket i min egen översättning lyder sålunda:

”En halt rider hästen,
den handlöse vallar hjorden
en döv dräper och duger i strid
Blind är bättre
än bränd på bål,
föga nytta ger ett lik.”

Innebörden i denna strof är helt klar – för de som kan tänka efter själv, vill säga. En halt man, eller en benlös kan förvisso rida, och den som inte ens har brukbara händer, kan sättas till att valla en hjord och lyckas bra med den sysslan. Svårigheter, handikapp och sjukdomar är till för att övervinnas. Tyr miste sin hand i Fenris gap, men såg du honom klaga eller vika ? – Nej, han levde vidare – och livet är alltid värt att levas – sådan är den enkla sensmoralen.

Den som bränner folk på bål bara för att de är blinda, är själv fullkomligt blind.

Vårt land har föga nytta av de blindstyren, som nu befinner sig i Regeringsställning, och de som hela tiden säger att ”alla har lika värde i vården” när det inte är sant – kanhända tror de sig ”mer likvärdiga” än andra, dessa Sossar – men själva är de kanske snart värdiga att bli till lik… även om det nyttar föga att önska sådant över landsmän – eller vad tror ni ?

”Whose side are YOU on ?”

En Inställd Veterandag… ?

Så passeras ytterligare ett viktigt datum i min egen – högst personliga och garanterat Hedniska kalender. Idag är det Veterandagen, som i Sverige förstås är en helt sekulär och inte religiös helgdag. Jag har yttrat mig i den här bloggen om den dagen förr – och det faktum att det först var år 2003 – för sjutton år sen – som en sådan dag överhuvudtaget fick firas i Sverige och alls infördes. Vi svenskar har heller inte fått ha en egen Nationaldag – precis som alla andra någotsånär normala länder – förrän 1983en allmän flaggdag fick vi förstås ha – men absolut inte mer – för då kunde ju tuppkammen växa alltför mycket på oss etniska svenskar, och vi kunde bli alldeles för stolta över vårt eget land, vilket det såkallat Statsbärande partiet till varje pris ville undvika.

Men nu så har vi alltså kommit så långt i samhällsutvecklingen, att vi faktiskt får ha både en Nationaldag och en Veterandag, till all lycka. I år, Covid-19 året, är förstås det officiella firandet inställt, fast ändå inte. Den som så vill, kan detta år följa det officiella firandet på Youtube, och man kan också fira dagen helt efter sitt eget personliga omdöme, huvud och förutsättningar, även om det som jag berättat för er funnits allvarligt framställda lagförslag, som går ut på att varje försök att förändra Sverigebilden utöver Regeringens och Regeringspartiets önskningar är en kriminell handling, och därför i lag förbjudet – trots att detta mycket uppenbart strider emot vissa lagar om yttrandefrihet, och att till och med Statschefer i främmande land också högst personligen kan få lov att förändra Sverigebilden eller skapa en annan bild än den officiella, från sina högst privata Twitter-kanaler.

Jag har berört estetiken hos vissa ”Veteranmonument” – som funnits i två olika utföranden och versioner – det nya monumentet tillkom efter en pristävling, och visar ett frö av Världsträdet Yggdrasil i vitaste marmorinte alls en sydlänsk pinjekotte – och monumentet är så skinande vitt och rent som en Hedning som jag rimligen har rätt att kunna begära.

I den här bloggen, som i sin nuvarande form funnits i över sex år nu, har jag också berört själva Veteranbegreppet, och vilken grupp av personer som egentligen kan, skall eller ens bör räknas dit. Skall vi räkna enbart krigsveteraner, dvs veteraner från faktiska krig, eller också FN-veteraner från missioner utomlands – eller skall vi utsträcka begreppet än mer, ännu längre ?

Vore det rent av ”läge” eller opportunt att hävda att alla medborgare – över en viss levnadsålder – är veteraner i sig, ifall de passerat sin 80-års dag ? Exakt vilken grupp av veteraner syftar jag då på, och vem eller vilka ligger mig varmast om hjärtat, ifall vi använder ordet ”veteran” i den bemärkelsen, just detta år 2020 ?

– Ja kära medborgare och medmänniskor – om ni nu ens är det – jag syftar givetvis på den grupp av äldre medborgare som befinner sig på några av det här landets äldreboenden, om än inte geriatriska kliniker – för så omfattande är problemet inte än – och vars antal enligt de erkänt skickliga och kompetenta läkarna Jon Tallinger, och geriatikprofessorn Yngve Gustafson, som jag skrivit om i ett tidigare inlägg – skall uppgå till i alla fall ”hundratals” om än inte ”tusentals” personer, oberoende av att vi inte hört någonting alls från media om var i landet – i vilken stad eller i vilken region de befinner sig – eller vilken ”vårdkedja” eller vilket fristående ”omsorgsbolag” det är som är inblandat.

Man har behandlat dem med en helt slags ny ”palliativ vård” som det så vackert heter, förstår ni – med injektioner med 0.5 ml av Midazolam – vilken visat sig vara mycket nära aktiv dödshjälp – eller ”vållande till annans död” om jag skall mildra min i hastigt mod satta brottsrubricering något.

Jag trodde faktiskt inte jag skulle behöva se eller uppleva sådant här, inte i mitt eget land – inte i min livstid – och för att citera en ökänd Statsministers ord – ”jag såg det inte komma”. Uppenbarligen är det fler än jag som tolkat hans smått profetiska – och nu historiska – ord från Påskhelgen om att vi allesammans skulle ”ta avsked av våra äldsta anhöriga” och ”tusentals kommer att dö” som en bokstavlig sanning. Jag själv, till exempel – kunde inte tolka det yttrandet annat än som en direkt order, en instruktion – får något vidare resonemang kring det var jag inte mäktig – det översteg min operativa förmåga såsom varande hedning.

Inga tröstens ord hörs i pressen från några Sjukhuspräster i ”Svenska” Kyrkan – även om det faktiskt finns högst kompetenta sådana. Fältpräster också, för den delen. Inte ett enda ord till förklaring har hörts från våra ansvariga politiker, och trots att en halv vecka har gått hittar jag ingen som helst rationell förklaring till fenomenet.

Ni frågar mig om jag är moraliskt upprörd, när det gäller frågor som liv eller död, kära medborgare.

Ja, det är jag.

Ni frågar mig om jag har gråtit, eller om jag sörjer de döda, sörjer med deras anhöriga.

Ja – det gör jag – och ja – jag har gråtit – en hel natt igenom. En människa som jag, har inte längre någon som helst rätt att be några böner. Den rätten har jag nämligen för alltid och för evigt avsagt mig, eftersom jag valt att leva som hedning, och såsom varande just det vill jag åtminstone försöka vara konsekvent, även om Världen runtomkring mig alldeles uppenbart inte längre är det.

Men – jag kan ännu önska – för önskningar kan jag åtminstone kosta på mig, nu när jag inte på något sätt längre tror på bönens makt, eller själva rabblandet av böner. Jag kan önska att gåtan får sin lösning, och jag tänker idag med särskild ömhet och värme på den 99-årige Kapten Tom Moore borta i England, som faktiskt borde bli utsedd till ”årets veteran” om nu någon kan bära den titeln lika bra, och därför att det vore passande, just detta år.

Tom Moores gärning detta år, var att han ville starta en insamling på lokal nivå, till sjukvården där han bor. Gensvaret blev enormt, och växte helt oförmodat till en hel folkrörelse, och mer än 23 miljoner pund, överlämnades till The National Health Service, har vi fått veta.

Detta gavs åt Tom Moore att uträtta – och vem kunde ha anat det ?

Mina egna gärningar denna dag eller andra dagar, förbleknar helt vid jämförelse. Jag har ägnat dagen åt fotografier av ett visst slag, ironiskt nog – som skall gå till en kollega någonstans.

Jag kunde berätta om helt andra saker – som de i vårt land helt nyuppfunna tillvägagångssätten för att åstadkomma snabba förändringar i lagstiftningen, till exempel – för i mitt Svenska Dagblad har jag fått läsa att vissa lagar nu också ska gälla retroaktivt, det vill säga baklänges, att Sverige måste kräva av alla andra stater – inte bara i Europa eller EU, utan hela Världen – att just Svenska lagar, svensk etik och moraluppfattning i vissa frågor skall gälla som Universell lag, överallt i hela Världen,  oberoende av vad alla andra stater, kulturer eller religioner råkar anse om just det. En moralisk stormakt, med andra ord – som föreskriver omedelbar Eutanesi åt sina allra äldsta medborgare, och kanske inte bara dem.

Tanken svindlar.

Jag har fått läsa om ”Löfvéns pojkar” – de sk ”ensamkommande” som visat sig inte bara kunna åstadkomma ”Ett mord i Kil” och om den 17-åriga Wilmas mystiska försvinnande, samt en mycket egendomlig ”ny pojkväns” uppdykande på scenen.

Föräldrarna klagar i SvD över att de bara har sin dotters avhuggna huvud, men ingen kropp kvar att begrava. Bland de litterära nyheterna finner vi att Thomas Quicks advokat postumt fått utge en ny bok – och att Sture Bergwall, som Quick numera heter, i kraft av att han är en ”dubbelnatur” som inte längre kan skylla på ”Ellington” – ett slags svart man, som visade sig bo inuti Thomas Quicks huvud, efter vad han försökt inbilla oss alla. Jag träffade eller såg faktiskt herr Bergwall, helt oförmodat, i en restaurangvagn på ett tåg en gång för vidpass fyra år sedan – och han verkade närmast glad och stolt över att jag kände igen honom, medan jag instinktivt reagerade med skräck och avsky inför en sådan människa.

Jag kunde berätta för er om mitt hemliga liv med ”Femen” rörelsen och andra aktivistgrupper – nu saligen avsomnade, och helt andra sammanhang, platser och historier som jag inte förstår, men som nog knappast förtjänar att omnämnas för dagen – och andra extrema sammanhang, extrema individer eller saker jag mött, studerat, träffat på eller omnämnt.

För dagen är jag emellertid ensam med min sorg, och mina gudar.

Sverigebilden har förändrats, säger man. Ja – vissa bilder förändras ideligen, tycks det – och vi förändras med dem – men inbillar ni er då, människor – att ni har hela bilden klar över vissa samband, personer, händelseförlopp.

Dömen icke, så varder I icke dömda” är det stå i den kristna bibeln, men se det vet jag inget om – för jag är fortfarande Hedning.

Om en Hedning, som inte väjer för svåra ämnen.

Idag är det – som en trogen läsare så riktigt påpekade – dagen för Disarfullet, eller fullmånen i Göje och Disernas månad, som också kallas Februari. Man talade för inte så många hundra år sedam om Oxveckorna, de grå veckor som följer efter Julen och innan Våren, då föråret kommer och jorden reder sig. Där är vi nu. Kanske är månaden ännu en tid som inger djup tristess och en viss svartsyn  på tillvarun, och så var det nog även förr, då vinterförråden började tryta och tiden för vårbruk – och därmed nytt liv – inte var säkert bestämd.

Kanhända jag borde skriva om något lättare, såsom Panem et Circenses, Melodifestivaler och eventuellt hedniska inslag i dem, eller något liknande – men för tillfället har jag inte lust.

Freja eller Vanadis, Vanernas dis och den sanna Vårfrun. Konstverk av Denis Ratushniy, träsnidare från Ukraina

Borta på sajten ”Ideell Kulturkamp” som fortfarande drivs av Henrik Andersson och hans muntra bröder i Särimner, väjer man heller inte för allvarliga ämnen just nu. Jag rekommenderar som vanligt hans blogg för genomläsning, då jag själv känner mig ganska oinspirerad av händelseutvecklingen för Asatron i vårt land, men jag finner esomoftast inspiration där. På sistone har man diskuterat, om vi hedningar borde rösta i EU-valet, och Henrik har alldeles själv kommit fram till samma åsikt som jag – Vi önskar EU, Brysselslickarna och hela högen av Eurokrater till den historiens soptipp, där sådana unioner hör hemma.

Samarbete mellan nationer är nog så bra, men när det hela tiden skall ske på den starkares villkor, och till den svagare partens uppenbara nackdel, då bör man dra öronen åt sig och vänligen med bestämt tacka nej till ”samarbetet”. Globalisering, och en globaliserad, massmedioker blandkultur i Monoteismens namn, är inget att se fram emot det heller, för som Henrik konstaterar:

Samarbete på global nivå är inte fel om det finns praktisk mening med det. Att samarbeta av pragmatiska skäl är bra och kan accepteras ur en hednisk synvinkel. Men när globalt samhälle är ett självändamål ja då bör man vara betänksam.

Ur ett teologiskt perspektiv finns det ingenting som talar för att man som hedning bör stödja globalisering. Alltså säger vi till föreningens medlemmar att inte rösta i EU-valet 2019. Vi uppmanar till allmän bojkott av EU-valet. Rösta inte i EU-valet 2019 ayps!

Ännu dystrare – kahända – bli Ideell Kultukamp när man ger sig in på etiskt svåra ämnen, som till exempel aktiv dödshjälp, och en diskussion kring det – fortfarande ur en hednisk synvinkel:

 

 

En religion får inte väja för svåra frågor. Om religionen gör det, då är det helt enkelt inte en religion. Då är det blott en kulturell företeelse eller någon traditionell sedvänja med lite eller intet betydelse. En av de svåraste och därför viktigaste frågorna handlar om dödshjälp, eutanasi.

Att avsiktligt förkorta en människas liv på grund av obotlig sjukdom, allvarlig skada och annan fysiskt lidande är i Sverige ett svårbehandlat ämne. Än mer tabu är den debatt eller kanske rent av icke-debatt som handlar om att psykiskt sjuka människor ska beviljas att frivilligt avsluta jordelivet. Sverige har ofta setts som ett modern land där man gått i bräschen för nya tankar och idéer. Så är dock inte fallet då man kommer till den avsiktliga döden. En förklaring så god som någon annan är att den tradition av konsensus som präglar samhällsdebatten inte kan tillämpas här. Antingen har man dödshjälp eller också har man det inte. Man kan inte kompromissa fram någon lösning alla kan acceptera. Alltså går man runt ärendet med tystnad.

Mycket av tabut kring frivillig död, självmord kommer från kristendomen. Det ska dock sägas att såväl judendomen som islam har en liknade syn som de kristna. Självmord är något fel och de som utför handlingen har begått en gärning gud ogillar. Ända in i modern tid har människor i Sverige som begått självmord nekats kyrklig begravning. Ett intressant fenomen är att i det förr fanns människor som ville ta livet av sig men inte vågade på grund av religionens negativa inställning till självmord begick brott som ledde till dödsstraff. Man dödade andra människor för att själv bli dödad.

Men hur var det i Norden innan kristendomen blev norm. Hur var då synen på det som kan klassificeras som självmord? Det nämns i källorna att män som önskade komma till Valhall men som inte dött i strid utförde en ritual som dels innebar att de stack sig själva med spjut och sedan hängde sig. Oden förknippas med såväl spjut som hängning. Skrönor om att man hade så kallade ättestupor och ätteklubbor ska vi nu knappast tro på. Att man bar upp gamla människor på berg och andra höjder för att kasta ner dem finns inga belägg förutom i en saga. Och att man skulle haft en speciell klubba för att slå de gamla i huvudet med är nog en kuriös fabel men inte ett historiskt faktum. Hur många i äldre blev så gamla att de bara låg sina fränder till last? Det kan knappast varit ett stort problem.

I berättelsen om Erik segersäll sägs det att han lovade sig till Oden efter tio år om han segrade över sin brorson Styrbjörn. Och Erik syns ha dött ett årtionde efter slaget vid Fyrisvallarna. Men vi vet inte så mycket om och hur detta ska ha gått till. Kanske dog kungen ganska exakt tio år efter slaget av naturliga orsaker och detta gav upphov till berättelsen? I hjältesagorna tar såväl Brynhild som Gudrun livet av sig. Men sagor är sagor. Det närmaste man kommer en skildring av dödshjälp eller eutanasi skildras i berättelsen om bärsärken och skalden Egil Skallagrimsson.

Egil är otröstlig sedan hans son drunknat. Han beslutar sig för att svälta sig till döds. En inte enkel utan utdragen och plågsam död. Den store skaldens dotter säjer sig också vilja dö och säger sig ära av en ört som ska förkorta livet. Men örten är inte giftig. Istället försöker dottern få fadern att komma tillbaka till livet och Egil diktar senare sin kanske mest berömda dikt ”Son saknaden” eller Sonatorrek som den heter på isländska.

– Ur bloggen ”Ideell Kulturkamp, 2018-03-16

Nåja, det är ingen ört, utan salt havstång som Egil och hans yngsta dotter äter. Dottern lurar sin gamle far, för tången framkallar en svår öltörst, och så blev den gamle skalden räddad, enbart tack vare detta, och diktade en av de vackraste och mest berömda skaldekvädena någonsin, ett kväde som likt Hávamál innehåller tanken, att livet alltid är värt att levas.

Just av den orsaken – och så många andra – är jag själv emot aktiv dödshjälp som idé – för vad händer, om ett sådant juridiskt system införs ? Vågar vi lägga det i händerna på våra politiker, som vi har nu, eller vad som ska föreställa andliga ledare i vårt land, inklusive den hedniska Världen ? Risken är uppenbar för att ett sådant system kommer att missbrukas, och då kommer förr eller senare oskyldiga till skada, eller så kommer människor dö helt i onödan, vilket Egils kloka dotter räknade ut, redan på sin tid. Och i händerna på massmedia eller sociala media – nej – då blir det hela än värre…

Min gamle far, som var jurist var kategoriskt emot dödsstraff – och det berodde enligt honom själv på att han sett svenska domstolar inifrån, och iakttagit deras sätt att arbeta, förutom det faktum att de då som nu stod under inflytande av media och det politiska systemet – och risken för fel var enligt honom helt uppenbar, ja bara en tidsfråga – och var stod då de domare, rent moraliskt sett, som utdömde det yttersta straffet, eller med andra ord döden – fastän de visste, att de domar de avkunnade var helt fel ?

I morgon, tror jag – skall jag behandla ämnet Asatro och determinism, vilka står i ett uppenbart motsatsförhållande.

Till dess – blanda inte ihop rättvisa med Juridik – och sköt er – särskilt denna Disernas afton…