Alvablotet nalkas

Nu nalkas åter Alvablotet. På Lördag är det dags för den sista fullmånen i Sklaktmånaden, eller Oktober, det som på Isländska kallades ”Górmonadur”. Jag har skrivit om Alvablotet många många gånger förr under rubriken ”Högtider och Blot” här ovan, och även givit det en separat rubrik, men ändå frapperas jag av hur många människor som inte kan läsa innantill, eller som tar till sig av dessa enkla högtidsrutiner.

Följer man bar naturen, och de enkla anvisningar som vi alla kan se och iaktta också med vädret, faller sig det här med Polyteismen helt naturligt. Alvablotet får däremot en extra stark betydelse just i år, eftersom Covid 19 och de hemska Åldringsmorden, som Regeringen beordrat för alla de som varit över 70 år och som befunnit sig på sjukhem eller äldreboenden runt om i vårt avlånga land. De har nekats syrgas, och istället fått morfinsprutor, så att de skulle ”somna in” som Landstingen uttryckt det i sin omänsklighet.

Att använda giftsprutor till åldringar för att mörda dem, bara därför att man tagit Covid-19 krisen som förevändning, trots att det aldrig rått någon egentlig brist på syrgas eller vårdplatser ens i våras, och att med vett och vilja fortsätta ett befolkningsutbyte, som på sikt hotar att göra de etniska svenskarna till en minoritet i sitt eget land. Ingen har någonsin gjort något så lågt, så avskyvärt som detta.

Närmare 6000 människor har nu dött, och av dem sägs mer än 70 % varit över 70 år hur många av dem som dog till följd av en officiell avlivningspolicy, som spritt sig över mer än 7 regioner, kan ingen av oss veta. Detta betyder också tusentals svenska familjer som sörjer sina nu avlidna äldre släktingar. Mången har förlorat en älskad far eller mor, en med saknad ihågkommen mormor, morfar, farfar och farmor. Morbrödrar, fastrar, farbröder, alla andra äldre släktingar som inte finns mer, och som inte kan undervisa ett uppväxande släkte om gamla tider, och vad som en gång varit. Vi borde alla värdesätta våra äldre på ett bättre sätt, särskilt i år när vi sett dem kastas bort som sopor, när de fått dö som hundar, långsamt kvävda till döds utan syrgas – en kvalfull, utdragen och på alla sätt plågsam kvävningsdöd, som ingen av oss önskat våra äldre.

Släktband som varat i ett helt liv har nu hastigt kapats – och i många fall har det skett på en brottslig Regerings order. Statsministern förefaller hela tiden varit medveten om vad som skulle ske. Redan före påsken detta år höll han ett tal till nationen, där han uppmanade oss alla att ”gå direkt hem och ta avsked av alla äldre anhöriga”.  Jag förstår för min del inte, hur dessa ord ska tolkas, men de förefaller vara direkta nog. Att Statsministern var informerad om vad som förestod, men inte agerade, inte reagerade, inte hade någon moralisk kompass, verkar faktiskt sannolikt.

 

Covid-krisen är ännu inte överstånden, och har för min del senaste veckan också fått sina personliga dimensioner. Två goda vänner och kollegor har insjuknat, en av dem så svårt så att han i flera dagar hamnat på IVA i Västerås – han är nu hemskickad, och om han får några bestående men är ännu oklart – en annan har ”testats positivt” som det heter – och jag själv har också lindriga symptom medan jag skriver detta, samt ett uteblivet besked från det sjukhus, där jag nyss genomgick en enklare Covid-test. Jag har feber, och till yttermera visso känner jag av mina gamla bensår och sprickor i skenbenet, men trots smärta och feber skriver jag vidare på denna text, för mina läsare; och för det land och folk jag representerar.

Snart håller vi ändå vårt Alvablot, och i år behöver vi det mer än någonsin.

Den mest klassiska skildringen av Alvablotets firande eller hur det är att ”hålla heligt” som man sa i de nordiska sagorna, finns i den isländske skalden Sigvat Tordssons ”Austfararvisor” där han skildrar hur han på den norske kristnade kungen Olof Haraldssons bud far österut till Sverige, och kommer till Ed, som av vissa identifieras som Edsskogen i Värmland. Men där blir han utkörd ur den gård, där han ska söka natthärbärge. Man vill inte ha några kristna eller några främlingar hos sig, när denna fest firas och man ”håller heligt” för de döda och förfäderna – det här är en privat högtid, för ätten och de närmast sörjande. Sigvat fick rida vidare till en gård som hette Hov, som vissa anser skall ligga i Västergötland – en sådan ritt på över 150 km är nog omöjlig, ifall den inte skedde under flera nätter – men det gick honom lika illa där. Att ”hålla heligt” innebar att vara hänvisad på sig själv, den egna ätten och din egen familj – de som verkligen är dina nära och kära och dem du minns..

Släktskap är något heligt, liksom människornas känslor för varandra och det land som omger dem. I Ätten, den egna släkten, sökte våra förfäder och förmödrar en gång sin trygghet. För dem var det självklart, att ära sina äldre och sina gamla. Också när de äldre släktleden inte längre fanns, vilade de i ättebacken som man sa, eller det gemensamma lilla bygravfältet, bara ett bokstavligt stenkast från de levandes gårdar och hus. Och man mindes sina gamla med kärlek och glädje.

Ordet ”Alv” betecknar också ett jordlager, det mineralrika lagret under matjorden – själva förutsättningen för grödan och markens grobarhet. Ordet har samma ursprung som ”albis” eller ”vit” på latin, alltså något ljust, vitaktigt som finns nere i jorden. Därför talar Eddan så mycket om Äringsguden Frej, som råder över grödan, som boende i ”Alvheim” och Vanernas gudasläkte uppfattas ibland synonymt med Alfer (det stavas så, och ska inte sammanblandas med några fantasy-alver). Alferna, ”de små under jorden”, jolbyggarna eller jolbänningarna, som man sa norrut i landet – alla dessa tänktes ursprungligen som förfädernas andar, som bodde nere i jorden, alldeles intill de levandes bostäder på de gamla gårdsgravfälten – och det kändes också tryggt och bra att ha sina döda alldeles intill. Det var inte något skrämmande alls – utan tvärtom något högst naturligt. Hur skulle man annars kunna ta hand om sina fäders jord ?

Av Alv kom också Alva – namnet på Hel, den gamla dödsgudinnan, Moder Jord nere i Underjorden, till vars goda och sköna rike alla fick komma till slut. Med kristendomen demoniserades hon, och blev till en ond och skrämmande varelse, som man måste gå runt och frukta, vara rädd och känna ångest inför. Inget skulle varit våra förfäder mer främmande – gilleshallen Okolner, den okalla, var en varm och inbjudande plats, där Hel gav uppehåll åt de verkligt förtjänta, och ingen behövde frysa eller svälta.

Man fick dock inte blanda bort det bästa man hade, och än idag vet lantbrukare och de som värdesätter odling (även andligen ?) att man inte får blanda Alv och Matjord med varandra. Då vissnar och dör grödan till slut, och allt blir bara till en stor, osmaklig lervälling… ”Gör så att jorden mår bra” skriver Dagens Nyheter i sin artikel för hemmaodlaren, och då tror man inte på någon ”blandkultur”

Det stora Veteranmonumentet i Stockholm – för svenskar som stupat i strid för fredens sak. Motivet är ett frö av Yggdrasil – Världsträdet. Enkelt och värdigt – som det skall vara

För några år sedan fanns det ett förvirrat litet gäng människor och några skitstövlar som kallar sig ”forn sed”, som tyckte de skulle fira Alvablotet med skrik och gråt, offentligt utställda fotografier på sina närmaste anhöriga döda, och allmän tandagnisslan. Återigen någotslags vansinnig zombie-kult. Förslaget slog aldrig igenom, och glömdes bort efter 12 månader. Någon mexikansk ”Day of the Dead” med sockerglaserade dödskallar och annat sådant, ligger inte för svenskarna – passar inte in i naturen här, och heller inte i folksjälen. Vi vet, att hösten av naturliga skäl skall vara en lugn och tyst årstid – för eftertanke, fina minnen och klara tankar…

Att ”Hålla heligt” innebär att minnas sina förfäder och alla de som dött – detta år och andra – under tystnad och värdighet. Det skall vara en tid för tystnad, lugn och stilla kontemplation – något som också möter oss i naturen såhär års.

Vi tänder ljus på våra föräldrars och anhörigas gravar, vi går dit i tystnad och vi minns. Tids nog ska nya släkten komma, tids nog grönskar en ny vår, och då skall vi få upprättelse – och även hämnd för allt det mördande som skett i år, för den Regerings omänskliga handlande som varit så fult och gement.

I tusental och åter tusental följer människorna i Sverige Alvablotet. Nu kallas det Allhelgona, men det är samma högtid, som det alltid varit.

Dagens Nyheter och rikstäckande media uppmanar idag vårt folk att fira enskilt, i hemmet och med tända ljus – vanor som liknar de Sigvat mötte, och även i år måste främlingar och utomstående avvisas från den familje- och släkthögtid, som de strängt taget inte har något med att göra, och därför också måste avvisas ifrån.

Också Storstockholms Lokaltrafik, till och med – Västtrafik och Skånetrafiken uppmanar människorna till att hålla sig hemma, och att fira enskilt. Mitt i sorgen över de döda har vi kommit tillbaka till just det hedniska och Asatrogna Alvablotet, precis som det firades förr, som det är och som det ska vara, denna fördömelsens Corona-höst, anno 2020 efter de kristnas falska kalender.

Det är ändå något att glädjas åt, även detta sorgens år.

Med bister min rullar jag mitt hemgjorda förband fastare om den spruckna och värkande foten, vars ben ännu smärtar efter benbrotten. Mina sår läcker inte längre, och läks sakta. Jag kanske har Corona, men jag förbereder mig på att överleva, och inte på att dö. Stunden för mitt frånfälle är inte kommen ännu, trots att mina många fiender därute – ingen nämnd och ingen glömd – troget önskar livet ur mig – det vet jag redan, så det behöver ni inte upplysa mig om.

Jag tror på bättre tider, och jag förbereder mig för det som ska komma, och ännu ett gammalt citat – av något jag också skrivit själv, faller mig i minnet, nu när jag förbereder mitt Alvablot.

”Det värdefullaste människan besitter, är själva Livet.

Det ges bara till henne en enda gång, och det måste utnyttjas så, att man också döende kan säga:  Hela mitt liv, och alla mina krafter har jag ägnat åt det vackraste och härligaste på Jorden – Kampen för människornas befrielse….”

– Sagt av Hedningen, fritt efter romanen ”Så härdas stålet” av en rysk arbetarförfattare

 

”Ett folk kan tillfälligt besegras, men aldrig någonsin gå under, så länge det känner sig som ett folk.

Det är andens val, som avgör ett folks liv eller undergång”

– Erik Gustav Geijer, kallad ”Den Svenska Historiens Fader”  1783-1847

 

Läkare och Regering planerade att DÖDA honom med morfin-injektioner – Han ÖVERLEVDE !

”Men Sannerligen Sannerligen säger jag eder:
Den som har handlat ILLA gentemot dessa mina minsta POTATISBRÖDER
Han har handlar ILLA, också emot mig !”
– Evangelium Enligt Särimner, Pork 3:14

”Vid slutet, står Segern !”
– Gammalt Djungelordspråk

För fem dagar sedan kunde Dagens Nyheter – fortfarande landets största dagstidning – berätta om hur den dement-förklarade medborgaren Bengt Larsson, över 90 år gammal, smittades med Covid-19 på ett av landets äldreboenden, och ögonblickligen sattes på sk ”Palliativ Vård” vilket innebar att han inte skulle få någon hjälp alls, utan bara ”somna in” med hjälp av en överdos morfin, som en i DN:s artikel namngiven läkare skulle ge honom. Ett sk ”Barmhärtighetsmord” med andra ord, eller ett eutanesi-fall av en sort, som knappast förekommit sedan Tredje Rikets dagar. Men nu – under Regeringen Löfvén – sker sådant här allt oftare i Sverige.

Vårt Sverige.

Och Bengt Larsson – som nu tillfrisknat, tack vare hjälp från sina egna anhöriga – är sannerligen inte det enda fallet. Man vet, att mer än sju Landsting i Sverige haft eller ännu har rena mord-planer, eller samma ”palliativa vård” via giftsprutor till de äldre. Redan i somras utredde IVO, inspektionen för Vård och Omsorg, inte mindre än 91 äldreboenden i Sverige, där sådant här tydligt förekommer. 29 September i år hade Sveriges radio identifierat mer än 25 fall, där äldre nekats all sjukhusvård, och de anhöriga inte fick veta något om den ”palliativa vård” eller med andra ord ren avlivning via morfininjektioner, som pågick..

Varningar från experter till Regeringen har heller inte saknats. Bara för fem dagar sedan reagerade den kände Geriatik-professorn Yngve Gustavssson (som jag också skrivit om i våras, i och med att jag tagit upp Regeringen Löfvéns sk ”vårdpolitik” redan tidigare) på hur man delat ut morfintabletter och dito plåster till senildementa som förstås varit kognitivt inkapabla att ens handskas med dem – de har helt enkelt inte förstått att morfin är ett dödligt gift, som det är mycket farligt att överdosera – vilket är lätt hänt, ifall en senil person lider av svår smärta… Aptitlöshet, som leder till att många ensamma äldre också svälts till döds, är bara en av biverkningarna..

– Jag tycker att det är fruktansvärt. De äldre kan inte värja sig när plåstret sätts på ryggen. Jag är förvånad om någon 95-åring tål det. För en dement person kan ett fentanylplåster vara en dödsdom eftersom morfinet hämmar de delar av signalsystemet som redan är nedsatta. En person kan tappa aptiten inom några dagar, säger han till Dagens Nyheter.

Yngve Gustavsson, professor emeritus i Geriatik, i ”Vård i Fokus” 2020-10-06

I våras såg vi också hur icke-svensktalande personal på äldreboenden vägrade döende gamlingar annan hjälp än alvedon och att öppna fönstren i sjukrummen, när de började dras med andingssvårigheter. Ändå skulle mer än 800 av liknande fall vara kända av IVO, enligt vad en del media påstår. ”Vårdens Taimourer” har slagit till, och de har slagit hårt emot vårt land och folk.

 

Ifall ni tycker att detta är hårda ord från min sida, bör ni minnas att ledande oppositionspolitiker redan sagt än hårdare saker.

Ulf Kristensson uppges ha sagt, att han kommer göra allt som står i Moderata Samlingspartiets makt för att stoppa den nuvarande (S)-politiken, och en viss Jimmy Åkesson lär ha twittrat, att ”Detta betyder KRIG!”

Visserligen tror jag att herr Åkessons kommentar är lite överdriven, än så länge – men i förlängningen kan det mycket väl visa sig, att han har rätt. Brottsligheten i vårt land har ökat lavinartat, och vi har redan befunnit oss i ett skede, där krigsliknande tillstånd och upplopp har försiggått i olika delar av landet, både i Malmö eller ”Hrunke-bääh” med omnejd, för att nu citera de lokala infödingarnas språk.

Men, låt oss nu återvända till överlevaren Bengt Larsson, mer än 90 år gammal – en av de många, som byggde vårt Folkhem, eller det som skulle vara ett hem för det svenska folket, men inga andra. DN har publicerat ett foto på honom, och så här ser det ut. Han har anledning att känna sig sviken, sviken av alla de som ville hans död, och planerade för hans undergång – men hej vad de bedrog sig ! Tidningen berättar att han just nu sitter och sjunger hemma i sin lägenhet, men vad det är för sång, framgår tyvärr inte.  Eftersom han redan förklarats dement, och därmed otillräknelig, tycker jag han kan ta och sjunga som punkgruppen KSMB gjorde på sin tid:En slemmi torsk, en slemmi torsk – en slemmi torsk i en bröödrost – ja – jag sjunger som jag vill !

Dessa ord kunde kanske rent av falla på hans åldriga – men obesegrade ! läppar – när han ser vår Statsministers fula huvud i sin Tv.

Bengt Larsson är en svensk hjälte. En man vi alla borde se upp till, och ha som förebild, när vår sista stund kommer. En symbol för seghet och motståndsvilja, samt människolivets helighet. Låt oss aldrig glömma hans namn, och om mina inpass nu verkar respektlösa; är det bara för att jag vägrar respektera de skabbiga kräk till läkare som ville sända honom i döden, eller rena stolpskott till Politiker som Stefan Löfvén eller för den delen Donald Trump. Som vi vet har både Herr Löfvén och Mr Trump fått känna på Coronans skadeverkningar båda två, Stefan Löfvén via en död styvmor, som skulle ”ha betytt allt för honom” och Mr Trump genom ett kortvarigt insjuknande – som tydligen inte lärt honom någonting om sjukdomens följder för de hundratusentals familjer i USA, som förlorat nära anhöriga – lika lite som Stefan Löfvén lärt sig något om de mer än 8000 familjer, som nu ensamma bär sin sorg just här hos oss.

Det sägs i Eddan, att de som sviker sitt eget land eller dödar sina egna fäder kommer till Nástrand eller Likstranden, Hels Vite eller Straff, förebilden för vad som sedan blev det kristna helvetet.

Där ska dessa Satans Mördare – för att nu använda en känd svensk politikers uttryck – få bada i sitt eget blod, och ormars etter skall falla ned över deras eländiga huvuden, för huggormar bildar taket på den sal, som står på Nástrand i det nordligaste och nedersta Hel. Också de som sviker sina Eder skall få hamna där.

En av de äldsta eder som finns, men som bara gäller läkare – samma läkare som svek Bengt Larsson, och som uppenbarligen svikit också hundratals andra, som inte överlevde och som redan är döda – är den sk ”Hippokratiska Eden” – en hednisk uppfinning från 400-talet före kristus, som bildat grunden för all sk ”vårdetik” – samma vårdetik som svenska socialdemokrater nu helt frångått, när de beordrat mord på ”dementförklarade” äldre – något som inte förekommit i Europa sedan nazismen.

Enligt den eden får en läkare aldrig medvetet skada en patient, och inte heller ge patienten gift, inte ens om han skulle bli ombedd att göra det. Läkaren ska tvärtom hela tiden göra sitt yttersta för att hjälpa patienten, till  och med när dess tillstånd är obotligt, och han får aldrig medvetet döda.

Allt det här har den läkare, som med namn nämnts i DN:s artikel svikit, och bandinspelningar finns, som enligt DN bevisar hur hela giftmordet på Bengt Larsson planerats och varit förberett, in i minsta detalj. Nástrand är enligt mig fortfarande en fullt rimlig förvaringsort för sådana förbrytare – sedan är det ju upp till var och en om man vill tro på existensen av en sådan plats eller ej..

Men inte nog med det. Låt oss fortsätta granska situationen i vårt eget land ur Asatrons perspektiv.

NAS, Nordiska Asa Samfundet, skriver i sin sk ”Asa-Visir” (ett ord som inte existerar på modern svenska, och som framstår som svårbegripligt, därför att ”visir” såhär i covid-tider betyder något helt annat) som man anslagit på sin egen hemsida följande text, som man då tycker skall bilda utgångspunkt för en hednisk etik:

Att ha respekt och visa omvårdnad inför våra äldre är självklart. Det är våra äldre som byggt samhället vi idag lever i. Att visa äldre respekt och tacksamhet för deras slit är naturligt. Vi motsätter oss det inhumana och ovärdiga sätt som många äldre får uppleva på hem under sina sista levnadsår. Vi motsätter oss också system som gör detta till en vardag.
Ett av Asa-samfundets mål är att kunna driva egna ålderdomshem i samfundets regi där dom gyllene sista åren kan levas ut i värdighet och med guldkant i tillvaron.

Det är ju vackra ord, som vi hör – lika vackra som Socialdemokraternas  om ”allas lika värde i vården”.

Men – vad har man gjort för att infria dessa mål, som man nu påstår sig ha ? Sagda samfund säger sig ”inte vilja syssla med politik” men hela dess agenda, som den klart och tydligt anslagit i form av sin ”visir” ÄR just klart och tydligt politisk, för redan driften av ålderdomshem – om man nu verkligen tror att man alls skulle kunna ha eller få några medel för att förverkliga det – ÄR en politisk handling, liksom de övriga målsättningarna – målsättningar man inte alls lever upp till.

Inte någonstans i den allmänna debatten hörs andra hedningars röster till stöd för våra äldre eller till protest emot mördandet, giftsprutorna och allt det andra, utom hos mig själv eller Henrik Andersson, på bloggen ”Ideell Kulturkamp” som mycket ofta också engagerat sig i Covid-frågan. Själv tycker jag det är ynkligt, ja fegt. Om detta samfund vid namn NAS alls vore värt något, mer än på det rent andliga planet, då skulle dessa ”Nasare” stå upp för de målsättningar de själv skrivit, och GÖRA NÅGOT KONKRET för en gångs skull.

Själv gör jag i alla fall något konkret genom att skriva på den här bloggen, och det är jag faktiskt mig stolt över.

En gemensam manifestation, underskriven och bedriven av alla sanna Asatroende i vårt land, nu till Alvablotet vore sannerligen inte för mycket begärt.

Följer mig ingen annan, kommer jag i alla fall genomföra det. Låt oss minnas alla våra döda. Alla de som dog. Alla de som mördades – på läkares order.

Låt oss minnas familjerna – alla 8000 och fler än så, som böjt sina huvuden i sorg. Våra svenska anhöriga. De som dog, och de som överlevde. De bedrövade, och de sjuka. De som sörjer – och har anledning till det.