Årskrönika – Hur Runkampen blev årets viktigaste händelse år 2019

Årskrönikorna fortsätter hagla därute, i brist på snö över Mellansverige. Medialandskapet fylls av dem, och av sedvanliga taffligheter och tarvligheter, men för tillfället bryr jag mig inte, upptagen som jag är med annat under denna ledighet. Under det år som gått har den här bloggen hart när blivit landet enda och mest spridda Asatrogna nyhetsbevakningstjänst, med ibland så mycket som fyra inlägg på 2000 ord eller mer skrivna om dagen, varje dag, vecka och månad.

”Nothing changes on new year’s day” sjäng en gång en gammal synthgrupp benämnd U2 i en låttext – och jag själv skulle kunna säga detsamma. ”I will begin again” lyder en annan textrad från samma källa, och jag kan instämma i även den. Under 2019 blev hedendomen i Sverige politisk, och Asatron lanserades som ett fullvärdigt religiöst alternativ. Så, anser jag, kan man sammanfatta årets viktigaste händelser. Kanhända ville alla vi Asatrogna inte bli politiska, visserligen, men vi har tvingats till det av den tid och den regering som säger sig vara vår, och som fortfarande vill styra och ställa här i Sverige, trots att den saknar allt parlamentariskt mandat, och inte företräder folkflertalets åsikter.

Numera är de flesta av oss helt klart emot Regeringen Löfvén, och vi ser nog gärna att den avgår, vilket vi inte är ensamma om. Misstroendevotum har som bekant utlösts i Riksdagen under hösten, och den politiska kartan har ritats om ute i landet, även ibland vanligt folk – därom torde vi alla vara ense.

Det började sommaren 2018, med mycket märkliga uttalanden från Morgan ”Mollgan” Johansson, den lille fähund som säger sig vara landets Justititeminister. Ex Cathedra och under ett tal i Almedalen utanför Visby började han plötsligt babbla osammanhängande om ett totalförbud emot Runskrift. Särskilt Tyr-runan och Odal-runan väckte hans vrede, och skulle drabbas av straff och förbud. Detta skedde i en situation med ökande våldsbrott, sprängningar, sk ”skjutningar” (eller rättare sagt mordförsök och mord – i media vågar man ju inte längre kalla saker för dess rätta namn, men försöker släta över med hartassen) och en våldsspiral över hela Sverige, huvudsakligen utlöst av utländska kriminella, som aldrig bort vara här och aldrig borde ha släppts in i landet. Var ett ”runförbud” överhuvudtaget då rätt prioritet, särskilt eftersom det verkade vara tillkommet med det enda syftet att politiskt brännmärka och straffa svensk Socialdemokratis egna motståndarre, genom att få stämplat dem som ”nazister” bara därför att de använde runor, och försökte skydda det svenska Kulturarvet.

Vi vet alla vad som hände sedan. Jag själv var den förste att uppmärksamma problemet, och det skedde här på denna blogg. Långt senare började också Nordiska Asa Samfundet, eller NAS – som nu har över 1500 medlemmar – utlösa sin egen ”runkamp”. En namninsamling startades, som på kort tid samlade över 5000 personer, vilket är det antal som brukar krävas för att utlösa en kommunal folkomröstning, Samtidigt vädjade experter, gamla Justitieråd, Lagrådet och till slut också en Statlig Utredning i SOU-serien, företrädd av en väl meriterad domare från Göta Hovrätt till ministern, och alla inblandade kunde konstatera att vad Ministern sagt för det första var ogenomförbart, eftersom det väsentligt skulle skada inte bara kulturarvet utan också begränsa yttrandefriheten i vårt land, och att den föreslagna lagen ändå var fullkomligt onödig, eftersom eventuella extremisters missbruk av runorna och andra av Asatrons symboler faktiskt kunde bestraffas vid behov, genom lagar och förordningar som redan gällde – exempelvis paragrafer om förargelseväckande beteende och annat sådant.

För en gångs skull tänker jag inte ger er länkar till det hela – jag förutsätter att ni själv är tillräckligt skickliga i källkritik ändå – men alla kan vi enas om det faktum att NAS med eller emot sin egen vilja faktiskt BLEV en politisk organisation, när den för det första organiserade namninsamlingar och publicerade flera politiska upprop, som fortfarande finns kvar på dess hemsida, och för det tredje i maj månad detta år organiserade en demonstration utanför Riksdagshuset och på mynttorget i Stockholm – man kan gärna inte bli mer politisk än så. Jag skulle nämligen vilja påstå, att organiserar man en offentlig demonstration utanför ett nationellt parlament, så är det en politisk händelse i sig, likaså om man på en hel rörelses vägnar överlämnar en officiell skrivelse till en av landets Ministrar, vilket är vad NAS talesman Stenar Sonnevang och en del andra faktiskt gjorde.

Detta är nu historia, och historien går inte att förneka. Som vi vet, blev det inget Runförbud. Lagförslaget föll platt till marken, och Morgan ”Mollgan” Johansson har hela hösten babblat vidare om andra saker, som att han skulle ”jaga de kriminella i Malmö till Världens ände” samtidigt som vår Statsminister ställt sig upp och beklagat att ”Vi såg inte detta komma”… därmed syftande både på brottsutvecklingen, det upplösta samhällskontraktet och Regeringens misslyckade politik i övrigt.

Det underliga i sammanhanget är dock, att ”Mollgan” själv inte gjort avbön för sin misslyckade lag – en av flera försök till ny jurisprudens som lagrådet stoppat det senaste året – och gjort avbön för alla sina dumheter. Han skulle mycket väl kunnat hänvisa till den aktuella utredningen, att nya fakta i sakområdet framkommit, som han – i egenskap av Minister – kanske inte kände till, eller försiktigt kommenterat att situationen nu faktiskt ändrat sig, och att helt andra frågor inom hans sakområde nu har högre prioritet, som till exempel att spåra upp de sju försvunna tjänstepistoler och en stor mängd hålspetsammunition, som försvunnit från hans eget Regeringskansli..

Så skulle ju en svensk politiker mycket väl ställa sig upp och säga, inte minst därför att det brukar vara en inrotad vana, och en sak som hänt många gånger förut.

Men nej, men nej !

Inte ett enda ord i media har blivit skrivet om runförbudets återtagande, och lagförslagets totala kollaps. Nu – vid årsskiftet 2020 – har frågan faktiskt blivit inaktuell, och överspelad av den rådande utvecklingen i landet. Den folkliga protesten lyckades, och den aktion som jag själv och andra med mig satt igång och hela tiden arbetat för, fick ett lyckligt slut.

Frågan om Birkas bevarande, ett slut på skövlingen av Gamla Uppsala – en plats som är viktig för all världens Asaroende och inte bara de i Sverige – och andra bevarandefrågor fortsätter att vara politiskt intressanta, och de kräver oundgängligen också, att NAS fortsätter att arbeta politiskt och yttra sig i den politiska debatten, också när jag själv inte gör det.

Det är också att märka, att de mindre än hundra personer, som säger sig omfatta något de kallar ”forn sed” – men som mest kommit att förknippas med drogmissbruk och annat som vi seriösa hedningar inte vill knytas till och inte ställer upp på, exempelvis blodsoffer och annat sådant – inte med en enda gest, inte med en enda rörelse protesterat emot Runförbudet, utan varit helt frånvarande i den kampen. Istället har de allesammans fortsatt att uppföra sig renodlat destruktivt, med sina krav på en homosexualisering av Torshammaren och andra fullkomligt idiotiska påhitt, som inte har det minsta med Asatro eller Nordisk Hedendom att göra, och som man bara kan betacka sig för, avsky och ta avstånd ifrån.

Torshammaren är liksom runorna en viktig religiös symbol, som i likhet med andra religiösa symboler inte får skändas eller missbrukas. Allt annat är faktiskt ”förargelseväckande beteende” och kan straffas enligt gällande lag..

Kampen emot ”fornsedarna” och allt vad de står för, måste fortsätta närhelst de överhuvudtaget visar sig i offentlighetens ljus, även nästa år. Och Hedendomen måste våga ”ta plats” och yttra sig i det sönderfallande och ruinerade ”Folkhemmet” – om Asatron alls skall kunna växa och frodas. Den kampen är viktig, och måst föras även av enskilda debattörer som jag, inte bara av enstaka intresseorganisationer med som mest ungefär 1500 medlemmar – för vi behöver organisera oss och växa mycket mer än så, upp till den nivå runt 3000 personer och över som redan finns på Island, och kanske också i andra av de nordiska länderna som Danmark, vårt närmaste grannland.

Kampen går vidare, även nästa år och därefter nästa. ”Hedniska Tankar” kommer att fortsätta vara den ideologiska spjutspets, som direkt verkar emot och tar upp striden med Monoteisterna. Vårt mål är oförändrat. Kristendom och Islam skall ut ur Sverige, och varken religionsfriheten eller det sekulära samhället är någon självmordspakt. Vi har rätt att försvara oss emot de dunkla krafter, som vill vår egen undergång, och vi har Tors kraft och de övriga makterna på vår sida.

Vid slutet, står segern !

Sällan når vi svenskar henne förr, men via tron på oss själva och den kultur vi försvarar, kommer vi slutligen att segra.