Ola Wong om Förstörelsen av det svenska kulturarvet

Journalisten Ola Wongs namn torde vara bekant för många. Inte minst för de som regelbundet läser våra större dagstidningar – i det här landet bara två stycken, Svd eller Dagens Nyheter, servilt låtsasliberal. Ola Wong är känd för att tidigare vågat kritisera Hysteriska Muséet i Stockholm och dess minst sagt ”queera” museipolitik, som är ytterst politiserad, och numera vederlagt non-informativ, alltsammans saker som belysts och fått komma fram genom Ola Wongs minst sagt förtjänstfulla arbete.

Den här gången tar han sig an svensk arkeologi, som nästan uteslutande bedrivs på uppdragsbasis sedan två eller tre deceninier.

Fynd efter fynd. Amulettring efter Amulettring. Torshammare efter Torshammare. Allt förstörs och kastas bort, därför att ingen har ”råd” att konservera metallfynden och Hysteriska Muséet inte tar emot okonserverade föremål… Ett helt kulturarv utplånas. Det gäller Asatro, där bevisen fuskas bort…

Nästan inga vetenskapligt styrda utgrävningar sker nämligen i vårt land numera, allt som finns är för länge sedan utlagt till konsultföretag med nära anknytning till byggbranschen, grävningar som styrs därifrån och betalas därifrån, det handlar bara om rent dokumentationsarbete som görs när vägbyggen, exploateringar eller någon annan förändring i markanvändningen måste företas. Jag citerar, direkt ur SvD:s mycket välskrivna artikel:

– Vad man gör är ju att man slänger vår historia! säger Johan Runer, arkeolog vid Stockholms länsmuseum.

Amulettringar från järnåldern, liksom vikingatida vikter och mynt tillhör den typ av fynd som, så vitt Runer vet, tidigare alltid sparades.

— —

– Det är helt galet, men den här branschen har fått marknadssjuka. Vi leker affär, säger Runer.

Ofta, särskilt vid mindre utgrävningar, är det en stående order från länsstyrelserna att så få fynd som möjligt ska tillvaratas.

Om du tycker att det verkar osannolikt så rekommenderar jag att läsa på Riksantikvarieämbetets öppna arkiv, exempelvis rapport 2016:38. En arkeologisk förundersökning av boplatslämningar från brons- och järnåldern inför ombygget av trafikplats Flädie på E6 utanför Lund.

I fyndtabellen har mynt, knivar, ornamenterade bleck, en ring och en vikt från vikingatiden eller tidig medeltid hamnat i kolumnen ”gallrade”.

— —

Vid en annan grävning i den mångtusenåriga kulturbygden Molnby i Vallentuna, slängdes flera amulettringar från järnåldern. Amulettringar var rituella föremål som användes under vendel- och vikingatiden.

— —

– Det är provocerande när man i andra länder gör allt för att bevara kulturarvet och vågar livet för det, säger arkeolog Lena Holmquist.

Historiska museet tar numera bara emot föremål som är konserverade.

Gallringen sker redan i fält, vanligen av en enskild person som snabbt ska avgöra: spara eller slänga? Resultatet blir att välkända föremål bevaras.

Förra året påträffades en smått sensationell liten drake i Birka. Den såg mest ut som en jord- och rostklump när den togs upp, men arkeologerna i Birka tillhör det fåtal som får tid och utrymme att forska. På en uppdragsarkeologisk grävning hade draken troligen slängts.

Arkeologerna ger inte bort eller säljer fynden eftersom de inte vill skapa en marknad för fornföremål och uppmuntra plundrare med metalldetektorer, berättar Runer. Alltså: soptunnan. Slutsats: Om samhället inte längre anser sig ha råd att ta ansvar för Sveriges historia så bör länsstyrelserna stoppa byggherrar och exploatörer från fornlämningar. Ett alternativ är att sluta lägga ut kulturarvet på entreprenad till lägstbjudande med störst soptunna.

Nu är frågan vad riksantikvarie Lars Amréus, eller för den delen kulturministern, tänker? De ansvarar för Sveriges kulturarv och förstörelsen av historien sker under deras skift.

Så långt Ola Wong och SvD, plus minst fem åtskilligt pålästa arkeologer med gedigen yrkesbakgrund och en lång karriär, som alla nämns i det här reportaget.

Själv undrar jag vad som skall slängas, egentligen – och varför man gör såhär. Vad för slags syn på svensk kultur och historia vår Kulturminister har, torde vara ganska välbekant, liksom hennes inställning emot Asatro och andra Europeiska religioner. Det beror nog inte bara på rent kommersiella skäl, eller det faktum att metallkonservering faktiskt kostar pengar, och att byggbranschen självt lämnats att leka kontrollorgan för det dokumentationsarbete man enligt lag måste beedriva, att allt det här sker.

Jag har redan berört Transportstyrelsen, och andra rätt så ökända myndigheter, samt dess påverkan på det här med Museibåtar, till exempel. Se gårdagens inlägg. Liknande saker har hänt, beträffande en del rekonstruktioner av historiska fartyg i Norge, vilket min bloggkollega ”Thor News” har vetat att berätta, denna sommar.

Är allt detta bara rena ”sammanträffanden” eller är det verkligen så, att man av rent ideologiska skäl vill förstöra stora delar av det Nordiska kulturarvet, och hindra de krafter, som vill dokumentera och utöva det ?

Debatten kommer säkert att gå vidare… Men vi vet vad vi vet, vi tror inte bara vad vi tror…

Varför blev det snabbt så angeläget, att detta fartyg tvångsmässigt måste förses med motor, och likt Gokstad-kopian ”Sigrid Storråda” byggas om med underdäcksutrymmen och fast toalett ombord ? Och varför vill man inte betala för metallkonservering, sådär helt plötsligt ?? Byråkratisk trångsynthet, inkompetens eller kristen förstörelselusta… Tja, välj själva…