Norska arkeologer fann två båtgravar på varann

NRK, den Norska Rikskringkastningen, rapporterade för två dagar sedan om ett fynd som inte rapporteras i Svenska media eller tidningar, på grund av deras sedvanliga anti-Nordiska tendens. På ett gravfält i Vinjeöra, Tröndelag, har man hittat två båtgravar ovanpå varandra. Den första är en manlig båtgrav från 700 talet, den andra – lagd rakt ovanpå i samma gravhög – ett kvinnolik från 800-talet. Ingen av gravarna var kristen.

Forskare som NRK talat med antar att detta är ett försök att skapa kontinuitet, till exempel om en ny ätt övertog jord från en tidigare, och det förklarar också förekomsten av en del vapen i kvinnliga gravar, vilket tidigare har behandlats här på Hedniska Tankar…

I vilket kvällspress utomlands citerar tveksamma bevis för ”Kvinnlig Vikingakrigare” – men ASATRON triumferar IGEN !!

För tre dagar sedan började internationell press, bland annat kvällstidningar i England, påstå att man i Norge hittat definitiva bevis för en kvinnlig krigares grav från Vikingatiden. Både Daily Mail och The Sun har publicerat artiklar om detta ämne. Fyndet, från Solör utanför Oslo, förvaras nu på Oslos Kulturhistoriska Museum, men har varit känt en längre tid. Det nya är att man nu gjort en ansiktsrekonstruktion med forensiska metoder, som uppges vara mycket exakt, och på den syns en stor rispa i pannan, som osteologer ansett ”konsistent med ett svärdshugg”, även om det hugget säkerligen inte var dödligt, i alla fall inte om kvinnan ifråga – troligtvis i trettioårsåldern – inte föll offer för stelkramp eller blodförgiftning, vilket förmodligen är osannolikt.

Visst – denna vackra kvinna gravlades med vapen, och hade en rispa i pannan – men vad bevisar det egentligen ? (Hon liknar en skön bokhandelsexpedit från Oslo som jag själv sällskapade med på 1990-talet)

Inga svenska media verkar hittills ha publicerat nyheten, mycket beroende på deras traditionellt Anti-nordiska hållning. National Geographic väntas publicera mer om kvinnan i ett specialinsatt program på dess tv-kanal den 3 December, och finns det mera övertygande bevis för identifieringen som ”soldat” eller ”krigare” och underbyggda fakta som tyder på att kvinnan i graven verkligen var en sköldmö eller något ditåt, lär de väl publiceras där och då. För min del tycker jag inte bevisen verkar så värst övertygande, och det gör inte arkeologiska facktidskrifter på nätet heller.

Tjockt pannben på en envis kvinna ? – Jajamensan !

Det skulle mycket väl kunna finnas massor av alternativa förklaringar. Det är för det första inte säkert att jacket i pannan kommer från just ett svärd, det skulle ju kunna komma från en kniv, eller en annan typ av eggjärn, som till exempel en sax, eller en lång kniv av Birkaknivarnas typ. Och för övrigt – om någon hugger en rik kvinna (vi kan se det av gravgodset) ett jack i pannan, vad tyder det då på ?  Det hela skulle lika gärna ha kunnat vållats av ett gräl i hemmet, en släktfejd eller en lokal dispyt av något slag, och det behöver inte alls ha hänt under ett vikingatåg eller ett regelrätt krig. Alla väpnade konflikter genom historien är nämligen inte krig, de flesta är lokala skärmytslingar. För övrigt – var förövaren, eller de som ville den avlidna illa – en kvinna eller en man ?

Det verkar man heller inte ha funnit svaret på, men vi vet att kniv och nålhus hörde till varje förnäm kvinnas utrustning, och för övrigt också varje fri kvinna överhuvudtaget, så såret kan lika gärna ha vållats av en annan kvinna. Den arabiska arkeologen Ella Al-Shamahi citeras av The Guardian som ”helt säker” på att fyndet skall komma från en kvinnlig krigare, men varför det ? Kvinnliga begravningar med spjut, sköld och svärd är inte ovanliga, utan har hittats i sådär trettio fall, över hela det Nordiska området. Men, precis som i fallet med Birkakvinnan, som jag skrivit om tidigare, tyder dessa begravningar bara på hög samhällsstatus i allmänhet, och inte alls på några ”sköldmör”.  Birkakvinnans skelett och muskelfästena på hennes ben visar att hon var alldeles för gracil och tanig för att alls hantera vapen, och att hon inte hade armstyrka nog. Om man inte hittar andra bevis i form av långa rörben med hugg- eller knäckskador, ett grövre kvinnligt skelett, och fingerskador, till exempel (ganska vanligt redan när man övar med svärd och sköld) så tror jag knappast, att detta hastig och lustigt omvärderade fynd har något större bevisvärde…

Vad vet en arabisk arkeolog om Vikingarnas kultur och stridskonst ?

Vi vet att vikingatida vapen var dyrbara, och omsorgsfullt smidda. De gick vanligen i arv från far till son, eller inom en ätt. Fanns där inga ättlingar, kunde det mycket väl bli så att vapnen hamnade i en kvinnograv. Detta är fortfarande den mest sannolika förklaringen till vapnen i Birkas berömda kammargrav, och i den Norska graven från Solör. Utan flera skador eller indicier – Solör-kvinnans dödsorsak förefaller inte vara riktigt fastställd – är det svårt, för att inte säga omöjligt att ta en enstaka skråma i ansiktet som ett avgörande bevis. Och korrespondenten Ashley Cowie från ”Ancient Origins” säger: 

A good example of this debate surrounds the 10th century ‘Birka-burial’ excavated in the 1970s in England which contained large numbers of weapons and horse bones. Even after bone analysis by Anna Kjellström confirmed the so-called Birka Viking was female; Viking scholar Dr. Judith Jesch told the New York Times that concluding she had been a “warrior” was premature.

Dr. Jesch, who is clearly not modern-feminist attempting to rewrite history, said the researchers who conducted the tests on the Birka Viking warrior were so “determined to show that women were Viking warriors ” that they overlooked loads of valid and possible explanations for why a woman’s body might have been found in the 10th century tomb.

You might at this stage be facepalming saying “they found an axe for God’s sake, of course she was a warrior!”. Well, when I get buried, I will be going with great-grandfather’s hunting knife, and if in 1000 year’s time archaeologists find me, they would be wrong to conclude that I had been a hunter. And this is why Dr. Judith Jesch thinks scientists have to be careful with interpretations, and not let modern values get in the way.

Denna kvinna från Nordre Kjölen i Norge fick också vapen och en ridhäst med sig i graven, men hon vilar i en tunn silkeklänning, helt utan kroppsskydd… Man går inte i strid klädd på det viset… för övrigt var hon 155 cm lång och vägde knappt 40 kg vid 18 års ålder…

Den ”tunga yxa” som citatet från Ancient Origins refererar till, kommer från en grav på Langeland, Danmark. En polsk arkeolog – som också framträdde i SVT:s senaste, relativt sakliga program om Birka – har identifierat denna yxa som ”slavisk” och påstår därför också, att den döda ”säkert” skulle komma från Polskt eller slaviskt område, vilket nog inte är möjligt att bevisa utan noggrann DNA-analys. Danmark har utmärkta forskare som den kände professor Eske Willerslev och andra, men vad jag vet har inte han uttalat sig i just detta fall – och även om ett visst befolkningsutbyte säkerligen förekom, måste man komma ihåg att de slaver som bosatte sig i Norden var otroligt få.

En kvinnlig sjöfarare med slidkniv och en enstaka yxa – lika mycket arbetsredskap som vapen – i en enkel kistgrav från Langeland..

Den arabiska arkeologen Al-Shamani är säkert mycket kunnig inom sitt område, men ändå säger hon saker som är rent nonsens, och som inte alls förekommit i vår Nordiska kultur:

Ms Al-Shamahi said while women risked being overpowered in hand-to-hand combat, they could have fired deadly arrows from horseback over longer distances making them ‘an equal match for men’.

Beridet bågskytte, eller stora kavalleriförband med idel kvinnor som skulle skjutit svärmar av pilar är en ren arabisk fantasi. Något sådant fanns inte på Vikingatiden, och inte på den äldre järnåldern heller, i alla fall inte i Norden. I Norge är kavalleriförband till föga nytta, och lika lite nytta gör beridna bågskyttar (som kräver livslång träning) i Sveriges skogar. Både Danmark och Sveriges centrala slättbygder hade dåförtiden mycket mer skog än nu, och vi vet att vattenytan stod en meter eller mer högre än idag, varför även Mälardalen och Danmark var genomkorsat av stora åar, floder, träskmarker och sjöar – och sådan terräng passar verkligen inte för bågskyttar i någotslags Mongolisk eller centralasiatisk stil..

För övrigt hade Vikingarna eller järnålderns fåtaliga ryttare (som var rent spaningskavalleri, och inte slag-kavalleri ) inga arabiska fullblod eller stora hästar. Vi vet från gravfynd att deras hästar var mycket småväxta, föga större än Islandshästar, Shetlandsponnys eller Gotlandsruss. Varje person som provat beridet bågskytte vet redan, att det inte går särskilt bra från en sådan häst. Vad fröken Al-shamani säger, är därför en ren amazon-fantasi från iran eller det antika grekland, men knappast någon verklighet.

Så gott som ALLA avbildningar av kavallerister från Nordisk Folkvandringstid, Järnålder och Vikingatid är beväpnade med svärd och spjut, men ALDRIG pilbåge. (Försök rätta mig, om ni tror att jag har fel…)

Jag har själv aldrig sett en avbildning av en bågskytt från dessa tidsperioder, som varit något annat än en ren infanterist, och alltså gått till fots. Bayeux-tapeten ger syn för sägen. Jag har redan förklarat, att de enstaka sagor och legender (som den om Bråvalla slag, eller Hervara-sagan) som alls nämner ”Sköldmör” pekar ut dem som ytterst sällsynta, och alltid kämpande till fots, även om de kan ha haft pilbågar. Vesna i Bråvalla-slaget håller ett kungligt sköldemärke, och har en befälsroll, men blir nedhuggen och förlorar ena armen. Hervor i Hervara-sagan tar tillbaka ett fäderne-ärvt svärd ur en gravhög, men får en förbannelse på sig av faderns vålnad, och båda dessa kvinnliga krigare är alltså föga lyckosamma.

ALLA avbildningar av bågskyttar från Vikingatid visar dem till fots, eller ombord på skepp (som Einar Tambarskälve i Olafssagan) men ALDRIG till häst. Följaktligen pratar Fru eller Fröken Al-shamani smörja…

Vikingarna kände till långbågen, och den dög utmärkt väl i de flesta fall, eftersom den hade hyffsad räckvidd och mycket god genomslagsförmåga. Men långbågar kan svårligen användas på hästryggen – endast japanerna har lyckats med det, och de har speciella bågar. Sammansatta bågar – som även samerna använde – har hittats i det Nordiska området, men de tillverkades antagligen inte här, och finns bara som enstaka fynd. Ska man skjuta från en hästrygg, duger bara en kort sammansatt båge, och då får man använda lätta pilar med mycket sämre genomslagskraft. Mot vikingarnas ringbrynjor, skulle den sortens projektiler inte åstadkomma någonting, och därför vore beridna bågskyttar – om de alls förekom – tämligen värdelösa i en vikingatida strid..

Visst – Vikingarnas kvinnor kunde hantera en långbåge för jakt, och använda en enkel yxa eller en kniv för ”självskydd” men knappast mer än så…

Inte en enda historisk källa talar om kvinnliga beridna bågskyttar i Norden, så vitt jag vet. Inte en enda avbildning heller. Al-Shamahis dumma prat om bågskjutande kvinnohorder till häst, kan vi därför fullständigt glömma, och förpassa till fablernas värld. Man vet däremot att män med långbågar (som kräver avsevärd muskelstyrka för att spänna) i stort antal kunde uträtta stora saker, som den berömda ”Orres storm” eller pilsalva som avfyrades under slaget vid Stamford Bridge, 1066 till exempel. ”Indirekt eld” fanns redan då, och Vikingarnas bågskytte var lika effektivt som senare Engelsmännens vid Crecy och Azincourt. Men – som sagt – alla bågskyttar vi har på bild från den tiden antingen går till fots, eller åker skidor – som Norska skidlöparbataljoner..

Asaguden Ull från Böksta Backe i Uppland, runinskrift U 855

Men i de flesta fall var detta tal om jakt – och vinterns gudomar, som Ull och Skade – vars tid snart står för dörren… Gällande de arkeologiska fynd som gjorts i Norge, borde journalister och andra okunniga människor över hela världen lära sig att inte dra för stora växlar på dem, och inte överdriva. Arkeologi är trots allt en vetenskap, där fynd skall tolkas med försiktighet.

Om dessa vikingatida kvinnogravar alls bevisar något för mig som Hedning och Asatroende av idag, så är det helt andra saker. Oden lär oss alla i Hávamál, att ett gott liv alltid blir ihågkommet.

Dessa kvinnor är nu för alltid ihågkomna, berömda, kärleksfullt utställda på museum och dyrkas mer än tusen år efter sin död av miljoner människor, som livfullt intresserar sig för dem, och vill veta allt om dem – tack vare den moderna vetenskapen och vetandet, just det vetande vars Gud ODEN också är. Kan vi tänka oss något bättre BEVIS för att ASATRON hela tiden haft exakt RÄTT ?

Veckans TORPEDANFALL : Norska arkeologer säger sig ha funnit Tore Hunds Naust i Troms Fylke

Ett Naust är ett Vikingatida skeppshus eller skeppshall, om ni inte visste det – alltså en kustnära byggnad, där stora skepp kan förvaras på land under vinterhalvåret. Nu påstår fylkeskonservatorn i Troms Fylke, Anne Karine Sandmo inför NRK eller Norsk Fiskkringkastning…förlåt… jag menar naturligtvis Norsk Rikskringkastning att hon är ”helt säker” på att man har hittat och delvis grävt ut den berömde hövdingen och Länsmannen Tore Hunds eget Naust vid en gård på Bjarköy i Nordnorge.

Karta över Bjarköy Kommunes läge i Troms Fylke

Hur eller på vilket sätt man nu kommit fram till det redovisas inte i NRK:s reportage, men man brukar säga att arkeologi är en vetenskap där allt kan hända, och det ytterst sällan faktiskt gör det. Fylkeskonservatorn till NRK säger att detta är en epokgörande och världs-sensationell upptäckt, helt i linje med de två nyfunna stora skepp man upptäckt i Östfold tidigare i år (se bland tidigare inlägg från sommaren hos Hedniska Tankar). Naustet uppges ha varit över åtta meter högt, och har alltså rymt fartyg av högst ansenliga dimensioner. Om långskepp är inblandade, vilket är högst sannolikt, måste man anta att ett sådant vanligen är sex gånger längre eller mer, relativt stävarnas och skrovets höjd, och det torde alltså innebära, att naustet skulle kunna ha rymt ett skepp över 45 meters längd – även om NRK:s reportage inte säger något om byggnadens uppskattade dimensioner i övrigt.

Bjarköyingarnas vapen

Tore var född av Bjarköyätten, en av Norges mäktigaste jarla- och stormannaätter. Han var hedning hela sitt liv igenom, även om man påstår att han på sin ålderdom skulle ha blivit kristnad, vilket dock är en sanning med åtskillig modifikation, som vi ska se. I Olafssaga Helga, om Kung Olaf Haraldsson, kallad Olaf Bondeplågaren, beskrivs uttryckligen hur Norge kristnades med våld, svärd, eld och brand. Olaf Haraldsson plundrade och brände också i Sverige, bland annat i Bohuslän, Västergötland och hos Smålänningarna, innan han slutligen drog tvärs över Norrland och Jämtland, skövlande och mördande på samma sätt.

Till slut reste sig Tröndelagens alla bönder emot honom, och han dräptes rättvist nog i slaget vid Stiklestad 1030, varefter den katolska kyrkan förklarade honom som helgon. Men innan de hade Tore Hund blivit kung Olafs Länsman i det mycket avlägsna och nordliga Troms Fylke, som kungen knappast hade tid att besöka. Tore Hund hade också fått avtalat med den kristne kungen att han kunde beskatta och skattlägga lapparna bäst han ville, bara han sände kungen merparten av detta rov. Det var ju till fördel för Bjarköyingarna, och det gick Tore Hund därför med på, medan kungen å sin sida helt enkelt lät bli att sprida kristendomen så långt norrut, vilket han hade föga resurser för att göra i alla fall.

Men så svek Olaf Haraldsson sitt ord till Bjarköyingarnas ätt, och dräpte Asbjörn Sälsbane, Tore Hunds brorson. Innan dess hade Kungen också förstört de hedniska bloten i Troms, och utsatt folket där för orimliga pålagor. Att vara Länsman, som Tore Hund var, var ett hedersuppdrag, för – som det stod också i 1600-talets svenska lagar: dock skall det ske utav bofaste och beskedligaste bönder, som i häradet finnes, och intet främmande och löse, som allmogen ingen hjälp kan hava av”, för bara inländska och inte utländska män dög till ett sådant ämbete. Folkets män och bönderna skulle väljas, och svara inför den rätte konungen.

När nu de kristna ställt hela samhällsordningen på ända, och svår missväxt rådde i landet, fick Tore Hund till sist nog. Han tog spjutet sälsdräparen i sin hand, och manade Norges alla bönder till uppror mot övermakten. Och han lyckades också. Med ropet ”Fram, fram, bondemän !” utplånades Olavs ”kristmän och korsmän” vid Stiklestad, men Sturlasson säger i Heimskringla, att Tore kort därefter skulle ha antagit kristendomen, vilket bara är kristen propaganda. Han skriver till och med, att Tore Hund skulle ha gått i korståg mot Jerusalem, vilket nog bara betyder, att han for i Viking på Medelhavet, kanske med sitt största skepp – men efter det, avhördes han icke mer, står det i hävderna.

Min tro är, att Tore dog som en hjälte på sitt eget skepp med spjutet i hand, kanske i kamp mot den kristne kung Knut i England, men om det må andra döma.

Tore lämnar Bjarköy för att ena sitt folk, och leda det till seger över kristendomen. (illustration av Torsten Egidus, 1899)

Litteraturhistoriker är ense om att Snorre har svartmålat Tore Hund – som ju getts ett smädenamn – eftersom han var Olav den påstått ”Helige” Haraldssons dråpare, och slutligen rände sin brorsons goda spjut rakt igenom kungen. Men ändå kan inte ens Sturlasson förneka hans stora mod: «den mann som bebreider Tore for feighet, fornekter den dristige Hunds sanne mod, (…) ettersom den kraftige kriger (…) våget å rette hugg mot en konge». Kristna skalder har också smädat honom, men hans rykte lever fortfarande – till och med hos en kvinnlig ”Fylkeskonservator”. Hans folk har aldrig glömt honom, och kanske ska han ena landet, nu som förr. Man planerar att rekonstruera hela hans Naust och hövdingagård borta i Norge, skriver NRK.

Saelen til Höyre: ”Og dette var fra Norsk Fisk-Kringkastning :  Men aer dere nå VIRKELIG sikker på hva dere har fået gravet utt ?

Saelen til Venstre: ”Javel, nettop !

Å andra sidan förhåller jag mig själv ganska skeptisk till denna senaste norska upptäckt – som arkeologiskt intresserad undrar jag faktiskt HUR man enbart med provschakt skulle ha BEVISAT att nausten verkligen tillhört Tore Hund, eller byggts under just honom. Självfallet kan man ha daterat trä med hjälp av dendrokronologi eller årsringar, till exempel, och självklart är det så att det på en sparsamt befolkad ö som Bjarköy, är ganska klart var den vikingatida jarlsgården legat – men ändå, att verkligen identifiera en historisk persons närvaro på platsen, vore en bragd, om man nu ens h-a-r lyckats, vilket alltså är något osäkert i dagsläget.

Man kan jämföra med hur kristna forskare med tydlig bias och vinkling anno 2017 påstod, att de skulle ha funnit Ansgars kapell på Jarl Hergeirs hövdingagård på Birka. För det första är det inte alls troligt, att det alls fanns någon hövdingagård på Birka – den låg sannolikt nog på Adelsö., och för det andra går det inte att enbart med markradar bevisa, att en stengrund efter ett litet långhus alls skall ha varit ett ”kapell”. 

Denna kristna historieförfalskning skrev jag själv om i ett inlägg från 30 Januari 2017,  (se under ”arkeologi” ovan )och sedan dess har det varit märkligt, ja egendomligt tyst från de kristna fanatikerna om att Ansgar-krönikan skulle ha blivit ”bevisad” med markradars hjälp, vilket som sagt är ett totalt ohistoriskt påstående.

Det nu gjorda fyndet av en vikingatida Naust, av ovanlig storlek och längd, är ett mycket intressant fynd ändå, och på alla sätt betydelsefullt. Men, något ovedersägligt bevis för att just sagans Tore Hund som konstruktör är nog svårt att finna, och därmed måste det som NRK en smula okritiskt skriver nog ändå TORPEDERAS trots allt.

Vi bör dock alla minnas Tore som han var, och som han beskrivs i hävderna. Han var en rik och mäktig storbonde, som i tider av fara ställde sig på folkets sida och försvarade sitt land emot ursupatorer, förtryckare och främmande inkräktare. Den insatsen bör vi alla minnas, och Tores minne skall vi för alltid hedra, nu till Alvablot eller sedan. Och låt oss alla ha spjuten vässade och klara, när avgörandets stund väl kommer !

Torpedo Los ! Feuer !!