Unika skeppsfynd också i Centrala Uppsala ? Noggrann höjddata ger svaret…

Också i Sverige har det gjorts många Vikingaskeppsfynd, får vi konstatera i anslutning till gårdagens inlägg. Tyvärr har den svenska staten varit sorgligt dålig på att ta tillvara fynden, och det är delvis därför som vi inte har några fynd i klass med Danmarks Skulderlev-skepp eller de norska skeppen från Oseberg och Gokstad. Ingen mindre än vår vän och mentor, den frejdade runologen Magnus Källström, kåserade igår på K-bloggen – Riksantikvarieämbetets egen blogg – om några unika fynd som gjorts i centrala Uppsala – och uppmanade allmänheten att höra av sig, ifall någon visste något mer.

Mitt i Uppsalas innerstad, runt Drottninggatan närmare bestämt, kan det nämligen dölja sig fler fynd av svenska Vikingaskepp, hittills outgrävda och okända för forskningen.

Från 1990-talets senare hälft och vidare framåt har nämligen kulturgeograferna fått noggrannare, lasermätt höjddata från Lantmäteriet, och med hjälp av den – och tidigare grävningsresultat – kan man göra mycket exaktare kartor över höjdförhållandena i Uppsala än tidigare. Som vi ser bildar 5-meters nivån, eller tusentalets förmodade vattenyta en tydlig lagun, där Stortorget i dagens Uppsala ligger. Fyrisåns utlopp skall vid den här tiden ha varit en vik, skriver Magnus Källström, som inte analyserat landhöjningen i just Uppsala i detalj, men sådant finns det uppsatser om på nätet…

Att det kan ha legat en hamnplats eller en handelsplats här, nedom forsarna i Fyris och Kungsgården samt Rikscentrat i Gamla Uppsala, har länge varit känt för forskningen. Också berättelsen om slaget på Fyrisvall 984 – för vilket man har många belägg i form av runstenar  kan faktiskt vara kopplad till just denna plats, även om få fornfynd av naturliga skäl kan göras som styrker den saken – hela det moderna Uppsala ligger ju i vägen för det gamla vadställe och den flodövergång, där slaget antagligen utkämpades.

Magnus Källström skriver att han hittat uppgifter i RAÄ:s arkiv på en liten, liten förbisedd detalj – alldeles som de vantnålar jag själv skrev om igår. 1868 fick Uppsala-professorn Carl Säve en märklig träsked i sin hand, som visade sig vara från 900-talet. Han var för övrigt bror till den PA Säve som gjort många uppteckningar om den gamla Asatrons fortlevnad på Gotland och i övriga Sverige (det var ju honom jag skrev om i mitt inlägg om hur man på 1800-talet såg Tor själv sitta i en grotta under Torsburgen) och hur man då lär ha gjort faktiska observationer av Asagudarna ute i den existerande verkligheten – åtminstone trodde allmogen dåförtiden fortfarande på detta.

Träskeden var smyckad med ringflätning i Borre-stil, och kunde därför dateras ganska exakt, och borde komma ifrån perioden 860-950 ungefär. Carl Säve fick också reda på, att man redan 1850, troligen när Stortorget skulle anläggas, hittat ett större träskepp där, 4 meter ner under den dåvarande gatunivån.

Och 1935 – säger Magnus Källström – hittades det faktiskt en styråra till ett vikingatida skepp på samma plats – fast han inte redovisar var det fyndet förvaras idag. Så länge man inte förstör arkiv, och heller inte förstör fornfynd – vilket tydligen Kultrurdepartementet med sin Minister i spetsen faktiskt hotat att göra – kan vetenskapen ändå gå framåt. Att skeden, som Säve ägde, och styråran kanske kommer från exakt samma skeppsfynd är inte omöjligt, men chansen att hitta fler delar är nog liten. De flesta byggnader i Uppsalas centrala delar är försedda med både ett eller två källarplan, och grundläggningsarbeten kan sträcka sig mycket längre ned i marken än fyra meter – särskilt när det rör sig om moderna hus.

1940 hittades också två runstenar (U 939 och U 940) i kvarteret Torget, vilka bara verkade ha välts omkull utan att användas som byggnadsmaterial, trots att de befann sig inom franciskanerklostrets område. De kristna måste ha förstört alla rester av den gamla hamnen, precis som deras ankomst alltid innebär förstörelse och skövling, men ett förslag är att stenarna ursprungligen har varit resta vid hamnen, ett annat att de har stått vid den väg eller bro som bör ha korsat ån ungefär på den plats där de påträffades.

Stenen U 939 är en helt hednisk sten, som tillskrivits runmästaren Öpir. Den andra stenen är bevisligen kristen, och rest av män i samma släkt som den första. Återstår sedan den försvunna styråran, som kanske ännu finns kvar i något museums magasin – om man inte hunnit ”gallra ut” och totalförstöra den..

Det här med styråror på Vikingatida skepp är en ytterst känslig historia – för en sådan åra var gjord med det allra största av omsorg. På dessa skepp är ingen detalj, oavsett hur liten, gjord utan en bestämd avsikt, och ett mycket noggrant arbete. Styrårorna var alltid gjorda flata på insidan, som vette emot Styrbords bog akterut, och buktiga på yttersidan, precis som en modern flygplansvinge. Detta var gjort med mening och avsikt – man ville ju ha så lågt vattenmotstånd som möjligt, och få ett skepp som var strömlinjeformat i alla detaljer, bara för att nå så hög fart under segel som det bara gick. Under gång behövde man inte göra stora roderutslag, och då var en styråra betydligt bättre och hindrade skeppets gång genom vattnet mindre än ett stävroder. En annan fördel var att styråran stack djupare ner i vattnet än stävrodret, och därför gav större roderverkan, när det väl användes.

På ett smäckert, klinkbyggt skrov av vikingatida typ, skulle ett stävroder bara vara ivägen, och dessutom löpa risken att förstöras vid rammning. Styråran kunde hissas upp ur vattnet, och enkelt bytas om den gick sönder, vilket ett stävroder inte kan. Se nedanstående bild, som visar hur roderarrangemanget ser ut i verkligheten !

Bilden här visar en modell, men också de allra största rekonstruktioner som finns idag, liksom mycket mindre, svenska båttyper avsedda för ryska floder – Viksbåten, som också för en styråra, är bara ett exempel – har samma sorts styråra. Rodret var fästat vid rodervårtan, som sitter på skrovet med en flätad Valknut, och skeppets skrov skadades därför inte, om en fiende skulle ramma båten, för då gick rodertåget helt enkelt av, och den tamp som var fäst i rodrets undre hörn – se bilden ! – kunde lätt användas för att fira det ur vattnet.

Rodret till Havhingsten från Glendalough, som ni ser här, är mer än 2 meter högt och större än en människa, men ändå så perfekt balanserat att också en kvinnlig besättningsmedlem kan sköta det utan problem, med hjälp av gigtåg. Märk också den utskjutande ”tagg” på den nedre bakre kanten av styråran, som alla Vikingatida styråror har !

Vet ni vad den lilla detaljen är till för ?

– Jo, den är till för att undvika konvektionsströmmar och virvlar i strömdraget efter styråran, precis som de ”winglets” som man använder på moderna passagerarplan !

Det dröjde cirka 70 år efter att man uppfann flygplan tills att man kom på den här lilla, men bränslebesparande detaljen, som faktiskt kan minska en vinges luftmotstånd med upp till sådär 10 %, efter vad det sägs. Vikingarna hade inga datorer, inga vindtunnlar för modellförsök, och inga bassänger, där de kunde prova skeppsmodeller – efter vad vi vet – men via ren, livslång erfarenhet, och ett noggrant studium av naturen, uppnådde de exakt optimal form för sina styråror…

Ett klinkbyggt skepp, med hög, fyrkantig rigg som de Vikingatida skeppen, är också byggt för att suga in maximal volym luft under skrovet. Det är just därför skeppsborden överlappar varann, och INTE sitter kant vid kant, som på ett kravellbyggt fartyg. Redan i normal fart talar man i Norge om ett fenomen kallat ”Draugens Hale” – eller åtminstone gjorde man det, när de sista Nordlandsbåtarna seglades för fiske under decenniet efter andra världskriget. Det bildas en strömvirvel eller ”svans” av bubblor efter skeppet på Lovarts-sidan, resultatet av det ”sug” som den höga förstäven alstrar.  Man vill förstås ha så mycket luft under skrovet som möjligt, eftersom det minskar vattenmotståndet ytterligare.

I hårt väder och storm, blev klink-skrovets ”bärplanseffekt” ännu tydligare. Skeppen kunde bokstavligt talat ”rida på vågorna” och därför klara hårt väder mycket bra. Sådant måste man – liksom detta med styrårans form – själv ha upplevt, och sett på nära håll – för att ens begripa det. Det kan inga ”landkrabbor” eller stela professorer förstå av sig själva, vare de aldrig så skickliga inom sitt eget fack. Vissa saker måste man helt enkelt vara sjöman eller viking själv för att förstå – annars går det inte…

Man brukar också säga, att vågornas hastighet alltid måste vara lägre än vindens, eftersom vatten är ett trögare medium än luft. Men det stämmer inte med verkligheten, för om vinden mojnar hastigt, eller det blir nästan stiltje med en långsamt hävande dyning, som kommer in akterifrån, ja då kan skeppet faktiskt ”segla ifrån” den våg det står på.. De vikingatida råsegelriggarna fångade nästan all vind, och kunde ge farter på nära 16-17 knop i bästa fall – och ju större fartyg och segel, ju högre blev farten – det vet man bland annat från ”Havhingsten”. Vi vet också, att bara skepp med mer än 32 årpar, och därmed nära 80 mans besättning, verkligen kunde kallas ”Drakkar” eller drakskepp.

Höga, smala riggar kräver ”ett stort lateral-plan” som båtkonstruktörerna säger idag, eller ett långt skepp – med andra ord just ett långskepp. Man försökte sträcka kölarna än längre genom att lägga till stävskägg och nya lösningar för hur undirlut – alltså plankan mellan köl och förstäv – samt de övriga delarna i skrovet skulle anpassas till varandra.

Både bildstens-båtar, som 1, 2 och 5 samt 7 ovan visar stora, kantiga stävskägg…

Stävskäggen och den långa kölen gav båten styrka i längdled, och extra fart – medan spant och skeppsbord faktiskt var flexibla, och kunde böja sig, ifall skeppet träffades av en våg i det vågräta planet – vilket ju sällan hände – självklart mötte man vågor med fören. Det är därför vi har så många skepp liknade vid ”ormar” osv – de kan faktiskt just ”orma sig” och står man på relingen under gång, kan man faktiskt se hur den buktar in och ut, med vågornas slag…

 

Somliga har påstått, att Oseberg-skeppet inte kunde segla och kryssa över öppet hav. Rekonstruktioner från 2000-talet har motbevisat denna AMERIKANSKA BULLSHIT fyrtio och femtio gånger om vid det här laget.. ALLT går – om man har DEN RÄTTA VILJAN – samt – DET RÄTTA VIRKET…

Det är dock inte allom givet att bygga ett sådant skrov, och få en så fint intrimmad konstruktion att hålla i 50-60 år – vilket en välvårdad träbåt faktiskt kan uppnå. ”Dronningen” – en nu förstörd Oseberg-kopia som gick under på 1990-talet, var byggd efter den rekonstruktion man på tidigt 1900-tal snickrade ihop i Bygdöy-muséet, och där plankor torkat, vridits en aning och helt enkelt saknade vissa bitar, efter århundraden inuti en gravhög. Kanske tror man inte, att 3-4 cm fel i en konstruktion på över 21 meter skulle spela så stor roll – men det är just jämt vad en liten, liten detalj kan göra..

Oseberg var byggt med något starkare ”Meginbord” eller vattenlinjebord, som var kanske 5 mm tjockare än de andra skeppsborden, och samspelet mellan köl, undirlut och förstävar var också annorlunda, än arkeologerna räknat ut. Och det här kan man bara se i fullskale-försök, och om man seglar med en fullskale-båt – modellmässigt går det inte – erfarenheten fäller avgörandet.

Jag tänker på min gamle vän Erik ”Tofta” Johansson från Gotland, nu död sedan åtta år. Han var båtbyggare, med en livstid av kraft och kunnande i nävarna. Till honom kom en amerikansk professor en gång, som trodde att han skulle kunna få tag i ritningar efter vikingatida fartyg eller svenska allmogebåtar från honom. Men vännen Tofta bara skrattade, och visade honom den bild från en gotländsk bildsten (Bunge i Lärbro) som ni kan se här:

”Se där ! sa han till amerikanen. Själv har jag byggt inte mindre än fem båtar och ett skepp, lika välseglande som detta, och det kan du och dina datorer och cad/cam program aldrig någonsin göra efter !” och så höjde han sitt brännvinsglas, emot den svenska himlen och emot solen. Därpå drack han ur, och log. Så var han till sinnes, och nu sitter han hos Njord i Noatun, där de bästa skeppen blir till. Frid över hans minne – och kan någon nu säga mig eller Professor Källström mera om skeppsfynden från Uppsala, må ni gärna mäla det här.

Frid över ditt minne, kamrat – och en sång över ditt kalla stoft…

 

 

Nytt spjutfynd i Uppsala kan vara ytterligare bevis för slaget vid Fyrisvall

Att svenska tidningar och media förvrider sanningen och döljer fakta är inget nytt, men frågan är om det gjorts så tydligt eller med sådan uppenbar avsikt som när UNT, Uppsala Nya Tidning, rapporterade om ett nytt arkeologiskt fynd i veckan. år 2017 hittade två amatörarkeologer en spjutspets i Fyrisån, som nu analyserats på Länsstyrelsens bekostnad. Den visade sig vara från sent 900-tal eller tidigt tusental, och tidningen skriver genast att : ”På grund av få och osäkra källor vet man inte mycket om livet i Uppsala under den här tiden.” – ett påstående som är uppenbart lögnaktigt. Också SVT har rapporterat om det ovanliga fyndet, men kan inte ens redogöra för att det faktiskt är spetsen till ett spjut, inte en pilspets, som man felaktigt skriver.

Vad som står helt klart enligt UNT är emellertid att spetsen till det lilla kastspjutet, som det handlar om i det här fallet är ett vapen för strid, inte för jakt. Det kan inte ha tappats i Fyrisån av misstag, men har sannolikt hamnat där i samband med väpnad strid, då det flugit förbi sitt mål och landat i ån.

Detta är spetsen på ett litet kastspjut, och inte en pil

 

Länsstyrelsen, som undersökt fyndet, vågar skriva sanningen på sin hemsida. Det här kan vara ett av flera tydliga och klara materiella bevis för slaget vid Fyrisvall, en av de viktigaste drabbningarna i hela Sveriges historia, och en av de episoder som ledde fram till själva riksgrundandet. Slaget vid Fyrsivall, sommaren 986 är en av de mest kända och väl dokumenterade slagen från det Vikingatida Sveriges historia, och det omnämnes i Flatöboken i stor detalj, liksom i Olav Tryggvasons Saga (nedskriven på 1180 talet) liksom flera andra litterära källor, som Knytlingasagan från Islands 1200-tal, och av Saxo Gramatticus. Dessutom är slaget nämnt på flera samtida Runstenar i Skåne, och det finns alltså ingen saklig grund för att betvivla, att det verkligen ägt rum. Visserligen är Flatöboken från 1300-talet, det är sant, men avståndet mellan de senare litterära källorna är inte större i tiden än mellan Slaget vid Poltava 1709 och det moderna Sverige, och självfallet är det så, att ingen i dagens Sverige kan tvivla på att ett så väl dokumenterat slag verkligen ägt rum, när vi faktiskt har ögonvittnesrapporter från män som var med om det, allt enligt runstenarnas klara vittnesbörd.

Att då hävda att ”vi ingenting kan veta” är bogus och bluff. Denna Sverigefientliga inställning förvandlas mycket lätt till ”Ni får ingenting veta !” vilket är det budskap, media vill tratta i oss, när det gäller vår egen kultur och historia. Vid Fyrisvall besegrade Erik Segersäll av Sveariket Skånekungen Styrbjörn Starke, vars historiska existens man heller inte behöver betvivla, och genom denna händelse grundlade han det svenska riket. Nu kan ingen bevisa, att det lilla kastspjutet från Uppsala verkligen är ett minne av den striden, enbart med arkeologins hjälp, men det är ändå en tydlig hypotes, som erbjuder sig i sammanhanget, enligt vad Länsstyrelsens experter konstaterat. Varför vågar då media inte nämna detta ?

Det är enbart den kristne fanatikern Lars Lönnroth, van från sitt rotande i lönn på Wikipedia, som betvivlat Styrbjörns historiska existens. I utlandet är det en vedertagen historisk sanning, att Styrbjörn veerkligen levat, och det är bestyrkt både ur samtida skaldepoesi och minst ett tiotal senare litterära sagor. Både Thorvald Hjaltasson från Island, som själv deltog i slaget under Erik Segersälls ledning, och flera andra samtida källor nämner hans insatser, och därför finns ingen anledning att betvivla dem. Styrbjörn Starke var son till Erik Segersälls äldre bror Olof, och på mödernet av Skånekungars ätt. När hans far dog av ormbett, förvägrade honom Erik rätten att bli Sveakung, och med 50 långskepp drog han söderut till Jomsborg och Jomsvikingarna, vars kung han också blev. Så tillträdde han Skånerikets tron, erövrade Novgorod i Gårdarike, och Kiev, samt deltog i flera vikingatåg till England och Danelagen. Han gifte sig med Harald Blåtands dotter Tyra, och Skåne hade därför god fred med Danmark – också Frans G Bengtssons berömda roman ”Röde Orm” nämner och beskriver honom – och på 980-talet var hans makt som störst, för nu härskade han ensam över Vendland och Östersjöns södra kust, Gårdarike eller Ryssland, Skåneland, Bornholm, Öland och Gotland, tillika stora delar av England – och var således kung över ett stort, internationellt stormaktsvälde.

Mårten Eskil Winges syn på Styrbjörns färd hemåt, efter 3-dagars slaget på Fyrisvall

När Styrbjörn drog mot Svealand, för att återta den tron som rättmätigt var hans enligt arv, hade han Jomsborgs fulla resurser av yrkeskrigare med sig, förstärkta med Skåningar, och goda delar av Harald Blåtands alla män. Uppskattningar av hur stor hans här var varierar, men den har angetts till minst 70 långskepp, och ett långskepp var aldrig mindre än en 24-sessa, alltså ett skepp med 24 bänkar och 48 roddare, samt 12 mans besättning ungefär, alltså i allt 60 man. Det blir grovt räknat 4200 man inalles, vilket inte alls är en omöjlig siffra – vi har arkeologiska bevis i form av Trelleborg på Själland, Aggersborg på Jylland och slutligen rester av Jomsborg på Wollin, som visar att permanenta härläger verkligen kunde innehålla så stora härar, och än vida större.

Emot detta kunde kung Erik, som vid det laget blivit kring 40 år, men som var oerfaren i strid, inte ställa upp så mycket mer än Upplands och Södermanlands allmoge, sin egen hird och kanske män från Västmanland och Dalarna, vilka måste ha varit färre till antalet än de väl beväpnade, stridsvana och än mer motiverade Danskarna och Skåningarna. Enligt traditionen leddes den svenska hären vid Fyrisvall inte alls av Erik, men av Torgny Torgnysson lagman, själv son till tre generationer Torgnysöner, och den visaste mannen i Svea Rike.  Torgny hade låtit anordna en väldig pålspärr vid Flottsund, vid Fyrisåns utlopp i Mälaren, som arkeologer hittat rester av, och som bestod och byggdes på långt senare i tiden.

Blick från Fyrisån norr om Flottsund upp emot Uppsala – terrängen är i allt väsentligt orörd sen gammal tid

Vid Flottsund brände Styrbjörn enligt traditionen sina skepp – det är därifrån uttrycket ”bränna sina skepp” faktiskt kommer – och beredde sin här på att segra eller dö. Så marscherade de alla upp till Uppsala,, men där hade Torgny, som ledde den fåtaliga sveahären ännu en överraskning för dem. Han ska ha uppbådat ett antal halvvilda tjurar och en massa boskap som Svearna drev framför sig, och rakt in i Styrbjörns här för att skapa förvirring, och ta udden av dess första anlopp, som ju skulle bli det hårdaste…

Tidig 1800-talsteckning av hur Styrbjörns inledande anfall den första dagen misslyckades, och hur danskarnas linjer bröts

Nu har detta knep också berättats om goterna, i deras anfall emot romerska legioner, och samma trick har även långt senare använts i krigshistorien, faktiskt så sent som 1671, vid den engelske piraten Sir Henry Morgans anfall på Spanjorerna vid Panama, så det finns ingen tvekan om att denna taktiska fint fungerar. Berättelsen om vad som hände den första dagen vid Fyrisvall kan mycket väl vara helt sann, och om någon av mina läsare betvivlar detta, så rekommenderar jag dem att själv ställa sig rakt framför en panikslagen, rasande boskapshjord och se vad som händer…

Berättelsen om Torgny Lagmans list vid Fyrisvall kan mycket väl vara sann. Knepet lyckades så sent som 1671, mellan muskötbeväpnade arméer…

I 1600-talets krigföring fanns spanjorernas till synes ogenomträngliga tercios, stora tunga pikenerarfyrkanter, och den sorts sköldmur, som Jomsvikingarna borde ha kunnat ställa upp, var säkerligen inte mindre effektiv – så länge ingenting bröt upp den… Sagans sätt att förklara hur Svearna taktiskt lyckades vinna vid Fyrisvall bär sanningens prägel, även om ett väl utnyttjat försvar, bestående av timmerbrötar, kunskap om terrängen, och strid i sumpmarker och vad i och omkring Fyrisån kan ha varit sannolikare. Slaget fortsatte med orubbad energi och häftighet också en andra dag – om det är alla historiska källor ense. Det kan ha varit då som små kastspjut, pilar och andra vapen kan ha kommit till användning för att bryta upp den väl övade danahären…

Artonhundratals bild över hur andra dagens strider vid Fyrisvall kunde ha sett ut…

På den andra dagens kväll blotade både Kung Erik och Styrbjörn till sina Gudar, säger sagan. Jag citerar, från en annan historiskt sinnad sajt, som inte vill dölja eller gömma undan källornas berättelse:

Kung Erik gick upp till gudahovet och blotade till Odin.

Efter tio år skänker jag mig och mitt liv åt dig Odin om du i morgon ger mig seger”, sa han till Guden samtidigt som han tittade stint på gudabilden av Odin. Då hade, enligt vad närvarande vittnen kan berätta, för honom trätt fram en man av jättes format klädd i blå kappa och med hatt på huvudet och kungen förundrades storligen.

Den store mannen räckte Kung Erik ett spjut och förmanade honom till att detta spjut skulle han slunga mot fienden och samtidigt ropa:

”Odin äge er alla”! 

När detta väl var gjort lovade den store mannen att allmän bävan skulle komma över Styrbjörn och hans krigsfolk och innan dagen var till ända skulle fallna jomsvikingar och danskar ligga i stora högar på slagfältet. Först efteråt förstod Erik och hans folk att mannen som visat sig och talat till honom var ingen mindre än Odin själv.

Även Styrbjörn blotade. Han vände sig till Tor, som trädde fram för honom med sitt röda skägg för att lyssna till vad den ärrade vikingen hade att säga. Med bister min lär Tor då ha lagt sitt huvud på sned, slitit sig i skägget och med bister min förklarat för Styrbjörn att han hade att se fram emot ett nederlag.

Erik blev Segersäll och kunde grunda det ännu bestående Svea Rike, enbart därför att det skedde efter Odens beslut och vilja…

Så kom det sig, att kastspjuten och pilarna lär ha följt till ett avgörande vid Fyrisvall ,men först efter tre långa dagar. Med säkerhet var det inte det spjut kung Erik kastade över danahären man nu har hittat, men att spjut och kastvapen fällde avgörandet, kan mycket väl vara sant. Kanske var Dalpilar också inblandade i leken den gången, även om man inte kan bevisa det, men en sämre utrustad och antalsmässigt mycket mindre här hade tack vare god moral, skickligt utnyttjande av terrängen och god taktik besegrat en vida större, och här ligger också ett direkt budskap till alla oss, som lever i dessa dagar.

Nere i Skåne berättar den fullt hedniska Tullstorpstenen om vad som hände vid Uppsala, 986 – och inga kristna kors vanpryder dess yta, även om den nu står på en 1100-tals kyrkogård:

Saxi reste denna sten efter Asbjörn, sin släkting, Tokes son. Han flydde inte vid Uppsala utan kämpade så länge han hade vapen.

Now, all is done that men can do, but all is done in vain” skrev en gång en Engelsk skald, angående den stridens skönhet och sorg, som också Peter Englund, den svenske historikern, har skrivit om. Sten efter sten – fynd efter fynd som inte kan motbevisas. Också när striden längesen är över, och när tusen år har gått, kommer sanningen om Sveriges grundande ändå fram, och om det stora slag, som ledde till ett avgörande för alla tider. Det avgörande, som alla tidningar och alla media nu skamligt nog desperat söker förneka, dölja och skyla över, så att ingen längre får veta sanningen. Men av mig får ni ändå veta den: ”Ett vet jag som aldrig dör,” står det att läsa i det hedniska Hávamál – och ”det är minnet, efter de som levat väl

På stenen från Torna Hällestad, också den helt utan några kristna kors, står där ristat i sten ett minne efter ett helt förband av skånska soldater, som modigt föll för sitt land och sin kung följande text. Nu sitter den inmurad i en kyrkvägg, och många fler stenar efter tjogtals män som stupat, döljs kanske i denna och andra kyrkor, men inskriften är vittnesbörd nog, för den talar om trohet, handlingskraft och styrka:

Åskel satte denna sten till minne av Toke, Gorms son, en trogen herre för honom. Han flydde inte vid Uppsala. Kämpar satte till minne av sin broder stenen på berget, stärkt av runor. De gick närmast honom i striden, Gorms Toke.

Oräknat den inskrift, som en gång prydde Spartanernas grav vid Thermopyle, vet jag ingen vackrare dikt, som hyllar stupade från ett slag i Europa:

”Främling, säg Lakedaimons folk att här ligger vi fallna, lydiga lagarnas bud”

Hur gick det då för Styrbjörn Starke själv, som också föll vid Fyrisvall, och som också lär ha sin gravhög där, fast den aldrig återfunnits ? – Jo, sägs det, han mötte sina Fylgior. Hjälmdis eller Hilma, som hon egentligen bör ha hetat, var en jordisk kvinna, som efter sin död lär ha blivit upplyft i Disernas krets, om man får tro sagan. Hon var Styrbjörns stora kärlek, medan de båda fanns på jorden, men de förenades med varandra, först i Valhall. Efter deras död dyrkades hon verkligen som en av Diserna, tillika med den okända Valkyria, som förde Styrbjörn över Bifrost:

Då hade han plötsligt känt igen sin ungdoms Hjälmdis fladdrande hår i flocken av sköldmör som sprängde fram över fältet med lyfta spjut. Han hade då ropat till henne:

–  Hade du den gången följt mig skulle vi båda på samma dag nu fått rida till Odins salar.

Det kanske ändå blir så och där kanske jag blir dig blidare, hade hon ropat tillbaka till honom.

Sedan kunde ingen längre höra den andra eftersom Styrbjörn stupade för pilarna. Strax därpå gick Hjälmdis samma öde till mötes. En av valkyriorna hade då lyft upp henne på sin häst och i sporrsträck red hon uppför regnbågens bro och väl där uppe sett till att hon blev införd i Odins sal. Där fann hon sin far i samspråk med Styrbjörn.

När hon såg dem båda ropade hon till Styrbjörn: – Så blev det ändå så, att vi båda denna dag fick rida in i Odins sal.