”Sockertången – en historia från Jämtland…” (samt en sajt-rekommendation)

I Jämtland har man ett uttryck, som nog kan tillämpas om exempelvis Egil Skallagrimsson, och alla hans fränder och hela hans ätt. Det lyder i korthet som såhär: ”Jo, he va en käärakäär – se!

Egil var en riktig karl, det kan man inte förneka – men kanske inte precis någon förebild, eller något dygdemönster.

Han var ingen fjolla, tramsa eller Federley – det var inte Arnjot Gelline från Gällö heller, förresten

Själv tror jag inte, att människor var bättre förr. Jag tror inte de är bättre eller sämre nu heller förresten, för folk är i alla tider folk, och som folk är mest. Det finns någotslags svårförklarlig tendens ibland främst Amerikanska Asatroende, som inget kan eller vet – och bland några av deras trosfränder här i Sverige – att se forntidens människor som någotslags orörliga marmor-figurer eller Wagnerska idealgestalter, men vad tusan då då ? (Som man säger i Malmö)

Allt detta inbilska prat från somliga om heder, ära och så vidare gör mig spyfärdig och sjuk. Jag säger som min gamla farmor en gång sa: ”De som ständigt pratar om ära eller sin egen heder, är mest sådana som själva ingen ära eller heder har !

Midgård är som Midgård är. Högt blandas med lågt, oheligt med heligt – strunt och skrömt med det som hör Asgård och makterna till, och kan man inte acceptera det, kan man gärna sluta leva.

Sockertång från det inre av Halland (foto: Digitalt Museum)

Jag kommer att tänka på en gammal historia, som jag nu ska återberätta, och som kommer från trakten runt Alsen, men som jag inte kan dra på Jämtska, eftersom jag inte alls är Jämte. Jag är inte Frimurare heller, förresten, för Frimurare kan man bara bli på rekommendation av minst två äldre bröder, precis som hos Samfundet Särimner – och som Frimurare skall man tro på ETT högre väsen – sådana är deras lagar, åtminstone i Sverige – och inte på FLERA.

Som alla vet är jag Polyteist, inte Monoteist, och det är mot min inre natur att ljuga. Följaktligen kan jag aldrig bli just frimurare, och inte Jämte heller, för den delen – för det vore inte ärligt att säga så. Om alla de som egentligen är kristna kunde låta bli att kalla sig ”odinister” exempelvis, eller för den delen Asatroende, skulle mycket vara vunnet – ifråga om ärlighet, inte minst..

Men nåväl.

En gång i Jämtland var det som så, att man ofta bjöd till gille och kalas.

En god bonde och hans hustru skulle just till att göra detsamma inför Julen, med bakverk och allsköns kräsligheter och allt annat som också hörde till.  Men bondmoran, hon sa (fast på jämtska):

Jag tycker inte om att manfolket kommer in och gräver i sockerskålen med sina smutsiga händer efter att det ätit, och gått bakom knuten för att pissa – så du min käre man kan väl åka in till Östersund, och köpa en sockertång ?

Mannen gjorde så, eftersom han ville vara sin goda hustru till lags. Men – när dagen för gillet kom, var sockertången av renaste silver inte där, utan försvunnen och borta. Bondmoran letade i skåp och i lådor, i sockerskålen där tången borde varit, bakom koppar och glas, på golvet och under och bakom alla möbler i stugan.

Då sa hon: ”Var kan nu sockertången vara, bondekarl min ?

Och Mannen svarade: ”Ja je hängd’en ute i e schnöre bak knut’n, för je tyttje de va bäst så !
(på Jämtska !)

Julmarknaden på Jamtli i Östersund, som detta år är inställd pga Corona.

 

En man av ett helt annat slag och ett helt annat sinne än denne Jämtlänning, tror jag – är författaren bakom bloggen ”Sunt Förnuft” som faktiskt hör till de sundare av våra nutida landsmän. Medan jag har föresatt mig, att skriva ned 24 fabler om Gårdstomtar i ett slags improviserad Julkalender, har han tagit fasta på vad jag skrivit om Runorna, och deras esoteriska betydelse.

Han har insett vad redan Agrell insåg, och vad de flesta runkunniga insett med honom, att Fä-runan som står för rikedom, inte kan ha talvärdet ett eller står först i runraden, utom för vanlig skrift och profana ändamål. Det finns tre höga Asar och inte fyra. De heter Oden, Tor och Frej, och det finns tre nornor vid namn Urd, Skuld och Verdandi, där Verdandi är framtiden och inte nuet. Det finns tre stora Asynjor (långt y i uttalet, svälj inte y:et om jag får be ! – det heter As-ynjor, Asars glädje, inte ”asyn-jor” som en del säger – ni vet väl att wynjo är den sjunde runan !) och Odens tal, niotalet, betecknar Naudrunan, Nödvändighetens eller ödets runa, men inte is-runan.

Allt detta har författaren till ”Sunt förnuft” (det är bra att ha det, som sagt!) faktiskt insett, och än har han inte tappat stinget, eller den esoteriska skäpan.

Folk får gärna låta sig inspireras av mig, och vad jag var först med att skriva, även om de aldrig ger mig några ”credits” för det.

Och till Yolanda, trognast och ädlast av kvinnor,
du som alltid läser vad jag skrivit
natt efter natt, kväll efter kväll
– människa hur står du ut ?

Jag önskar du kunde flyga
som Frejas falk
en mild vårdag
med frisk bris under vingarna
och vill ge dig
god glädje, trogna vänner och gammanrunor
medan mullen gror, och människorna ska leva !