I vilket Hedningen Niklas gör en Podcast, och hävdar att TV-spel kan leda till Andlighet…

”Carry on,
my wayward son !
There’ll be peace
when you are done…

Don’t you cry no more..

Carry on,
my bastard unemployed son !
get off my couch
and get things done !

Don’t you cry no more..

Oderus Unungus (Dave Brockie) i Gwar
(parodierandes en gammal låt med rockgruppen ”Kansas”)

 

Hedniska podcasts, i synnerhet det fåtal av dem som är från Sverige, hör vanligen inte till min melodi. Med risk för att göra någon moraliskt orätt, rekommenderar jag ändå med viss tvekan den nya ”Hednad Podcast”, utgiven av en viss Niklas, fast i tron och en man jag kanske känner, även om jag låter det vara osagt om han är ung eller medelålders. Men – som jag ofta försökt förklara för er den senaste tiden – det finns stora och små moraliska oförrätter, och medan det andra slaget är så små så att de knappast finns, existerar det också sådana som är så stora, så skrikande och klyschiga, att de helt enkelt blir för svåra att svälja.

Orsaken till att jag inte lyssnat på denna podcast, jag nu satt mig ned för att recensera är att jag helt enkelt inte har tid. Jag har sett den ena efter den andra av det är slaget av spoken word-manifestationer komma och gå vid det här laget, och jag ber min vän Niklas att ursäkta mig, men trots hans uppenbara flit, iver och entusiasm. Ja, han har kommit till hela 17 episoder vid det här laget, och det är mer än vad vissa andra – eller skulle jag säga ? – de flesta andra i denna vår spretande, disparata Hedniska och Asatrogna folkrörelse någonsin gjort. Han är åtminstone Asatrogen, tror jag mig veta, och har inte dekat ned sig fullständigt med ”forn sed” eller något annat, som vettiga människor inte bör och inte skall hålla på med.

Han torgför sin egen filosofi och sina tankar, och det klandrar jag honom heller inte för, ty skall det vara yttrandefrihet, så ska det..

Men – det säger jag er – lyssnar jag alls på någon Podcast, nuförtiden, så är det allra helst ”The Hour of Slack” från ”The Church of the Subgenius” a propå detta med andlighet, för Ivan Stang / Doug Smith – dess utgivare och enväldige radio-operatör har utgivit än 1796 avsnitt nu, från det tidiga 1980-talet, då bara ”college radio” fanns, och podradion eller internet inte ens var något som fanns i verkligheten – och den ihärdigheten, den verkshöjden och den förmågan att underhålla så många, så länge – den lyfter jag på min symboliska hatt för. Det är nämligen det alla dessa svenska poddradios om hedendom och angränsande ämnen saknar – deras ”spoken word” blir bara något för de redan frälsta, och vad kvaliteten på musik och studioarbetet nu angår, så är den inte alltid så mycket att hänga i julgran den heller – jag tänker på en del avskräckande erfarenheter jag gjort hos en herr Totte Hell och Markus Decibel, eller vad nu detta Rednecks-betonade sällskap från de bara alltför djupa urskogarna i Norrland respektive Småland hette.

Fortfarande med risk för att göra någon orätt, alltså.

Den enda beröringspunkt jag själv någonsin haft med spoken word, är att jag alltid skriver mina egna texter – precis som den här texten jag skriver nu, och jag har skrivit minst 1000 blogginlägg under årens lopp – som ”first draft” direkt från hjärnan och vidare ut på nätet, eller pappret, helt utan några som helt omarbetningar – möjligen lite språklig redigering här och där, men det är också allt. Det går att ”fuska” och klippa en hel del med radio, och särskilt poddradio också – man kan lära sig verklig redigering på det viset – men egentligen anser jag det som just ”fusk” och inte ”spoken word” vilket borde vara varje radio-mans eller journalists första plikt. Man måste kunna verka och agera – inte leva i imaginära Världar.

Det man skriver och gör i detta liv, skall vara anpassat till den existerande verkligheten – för så är livet för oss HEDNINGAR – och det är inte ett tomt maskineri, inget djävla spel, utan något vi upplever, därför att vi själva försatt oss i den situationen, och därmed inte kommer ifrån. Jag har redan talat med er om något, jag kallat en ”Ideell Kulturkamp” – och därmed är det också ganska klart, vad jag tycker om den gode Niklas ämnesval för dagen, även om det inte finns någon regel i min bok (Eddan !) som säger, att en Asatroende hedning inte kan prata om vadsomhelst…

Ärligt talat, jag tror inte på något sätt att TV-spel leder till andlighet, utom möjligen för ett litet fåtal, redan svårartat ”andligen” intresserade personer. Jag tvivlar inte ett enda ögonblick på att Niklas upplevelse är viktig eller riktig för honom själv, och möjligen ett litet fåtal individer ur hans egen generation, men det är så långt jag är villig att gå. Min väg går åt helt andra håll, på helt andra sätt, även om jag till och med har sysslat med lite av det man kan kalla spelutveckling, och så har också mina många bröder.

Angående en viss Professor Tolkiens motbjudande, sockersliskiga lavemang och kataplasma (redan Goethe använde på sin tid detta ord, och jag hoppas att ni alls vet, vad ”kataplasma” alls betyder) med sin ännu mer naiva, från kristendomen direkt hämtade uppfattning om ont och gott, så äcklar den mig faktiskt. Jag är inte intresserad av fadda, dåliga fantasy-spektakel, något ”HBO Vikings” eller ”Game of Thrones” eller någon World of Warcraft, inte av ”Call of Duty” heller förresten, eller vad det nu är för påhittad värld av idel hitte-på.

Bristande realism, bristande personkaraktäristik, bristande story lines, bristande logik, bristande kvalitet, bristande operatörsförmåga och dåliga spelmotorers teknik, imponerar inte på mig, lika lite som falska religioner, Monoteism och falska myter  -inte så länge riktig mytologi, riktiga myter – som traderats i tusentals år och därför håller – faktiskt finns.

På riktigt.

Varför alls ”spela” när livet INTE är ett spel…?

 

Läs ”The golden bough”. Läs ”The hero with a thousand faces”. Läs Robert Graves, ”The White Goddess” till exempel – eller den franske kulturantropologen René Girard, ”Violence et le Sacré” – alltså ”Violence and the Sacred” på svenska. Ok – allt det här är böcker, inte TV-spel, men skall du alls förstå hedendomen på djupet, min vän – så börja där.  I och för sig kan du också gärna läsa Michael Moorcocks essä ”Wizardry and Wild Romance” också, om du vill ha en exposé över den moderna fantasy-litteraturens utveckling, eller varför Tolkien, CS Lewis och andra kristna författare i den genren stinker, verkligen stinker och suger svetten ur en död mans pung – bildligt talat; och varför de bara förmår rådbråka och våldföra sig på de ursprungliga myterna – som alla kristna.

Du frågar om dataspel, eller det eviga spelandet, spelmanin.

Ja – naturligtvis. I den mån tecknade serier, populärkultur, skräpkultur rent av (inte all populärkultur behöver vara dålig, långt därifrån, lika lite som all populism behöver vara dålig) filmer, tv-serier, radioprogram, populär historia, illustrerad galenskap eller vilka tidningar du nu vill – inklusive ren kitsch – ett ämne jag skrivit mycket om – inklusive Asatron i de amerikanska seriernas värld – så jovisst Niklas – jo visst.

Alla vägar kan föra till den sanna Asatron eller för den delen det andliga.

Du förstår – jag kände en spelkonstruktör en gång, eller en man som senare blev spelkonstruktör, precis som i viss mån jag själv – för det är faktiskt vad jag är – till en del – just nu – även om mitt enda spel är verkligheten, levande eller död – verkligheten dödar nämligen på riktigt, och i den verkligheten lever jag, förstår du – jag säger inget om din självupplevda verklighet – men nåja, han beskrevs av en annan författare, en viss Jimmy Juhlin Alftberg – och boken han gör det i heter ”Alpha Tango” – du kanske kan fråga efter den på något bibliotek någon gång, om du är så lagd i huvudet, att du alls besöker bibliotek nuförtiden – många av dem varken bör eller kan man besöka.. men i och för sig – på min tid gick det ju.

Sjöbäck, som han hette och inte ”Sjöberg” som det står i boken, satt i en viss sorts fordon, som färdades genom något som hette ”Sniper Valley”, ej att förväxla med ”Sniper Alley” – inte en smal gata, men väl ett helt distrikt i Sarajevo på sin tid. Fordonet, som han färdades i var svenskbyggt och ganska gammalt, för övrigt – och det träffades av en rysk Sagger-missil förstår du – sak samma (för tillfället !) vem som ens avfyrade den, eller varför…

Fyra man brännskadades intill andra graden, en fick värre skador. Max träffades inte av sprängstrålen (RSV) som gick rätt förbi hans huvud, och ut genom plåten – som alltså turligt nog var ganska tunn. Efter det blev Sjöbäck hedning – på allvar, 100 % hedning, utan att skämta, utan spel, utan dina nördiga, uppkonstruerade, fullständigt oväsentliga små världar – utan på riktigt, som sagt.

Mer riktigt än du förmodligen inte kan föreställa dig, inte i din vildaste fantasi ens, spelar du och simulerar du aldrig så mycket, så kommer du förmodligen inte fatta eller förstå det, inte ett smack, inte en chans grabben – även om jag kanske ”gör ned” eller förringar dig nu.

Fast – egentligen skiter jag i just det. Sjöbäck kunde inte förstå det heller, och inte heller jag – på den tiden jag kände och umgicks med honom, vill säga.

Sedan blev han spelutvecklare, som sagt – och fick betalt för att spela dataspel och göra grafiska detaljer till just dem – vilket jag också fick, i en helt annan firma. Livets ironi, ha ha. Mycket lustigt – men sa jag inte att alla får sitt straff – eller sin rättvisa belöning  – till sist ?

How do you FRIGGING like ”them apples” ?

Sådär. Nu har du mitt svar. Svaret är alltså, att jovisst – dataspel leder säkerligen till andlighet – men det gör en hel del andra saker också, och min andlighet, lika mycket som den världen jag lever i, tar sig nog förbannat ”lustiga” uttryck ibland, vilket har sina randiga skäl och rutiga orsaker, i alla fall när det gäller min gamle kompis Max, vars äldrekursare jag var, och därför försökte ta hand om, eftersom ingen annan gjorde det när han kom hem, om du vill veta.

Vi pratade också en hel del, minns jag – men om jag lyckades med mina rehabiliteringsförsök för just honom, eller om det ens var mycket bevänt, är väl en helt annan ”femma”. En sak ska du komma ihåg – och jag skämtar inte. Livet är inget djävla ”spel”. Inte för någon av oss. Inte för Max.

Inte för dig heller, antar jag.

 

 

Ännu ett SMART GRUFF från USA: Har VALKYRIORNA objektifierats ?

Det finns alltid människor som tror att de kan ägna sig åt vad jag kallar ”Smart gruff eller att ondgöra sig över saker. Oftast rör det sig om rena adiafora, eller ting som är överflödiga, ja lyxproblem. Vi har Dagens Nyheter med sin skandalfabrik och sina ”fake news” om en och annan Sverigedemokrat, som plötsligt kallas ”partitopp” och som beskylls för att ha skrivit ”kvinnofientliga inlägg” på ett och annat förfalskat Flashback-konto för tio år senhar något sådant ens nyhetsvärde ?

I Asatrons ankdamm och förtrollande lilla Värld har vi grälet mellan Lokeaner och ”Nokeans” i USA, som jag skildrade för en tid sedan. Samt alla andra humorlösa idioter, fragila lögnare samt lättkränkthetens banérförare och banerförerskor därute, ingen nämnd och ingen glömd…..

Min gamle vän (jo, jag har faktiskt träffat honom i levande livet) Mr Lucius Swartwulf Helsen, ”Cleric of Hel” eller dödsgudinnan Hels egen präst – som han kallar sig – trots att han inte alltid är en dysterkvist – träffade nyligen på en kvinna ur de Humorlösas skara – ja #metoo och #boohoohoo… Under den välfunna rubriken ”Babes, Boobs and Blasphemy” diskuterar han just nu de fruktansvärda hädelser emot Valkyriorna och själva Valkyriebegreppet, som många tycker sig se i Amerikansk populärkultur.

Jamen ”Brudar, Bomber och Blasfemi” – är väl detta konstverk ”Kvinnoförnedrande” ??

Bland annat hade en hednisk amerikanska i hans bekantskapskrets sett ovanstående ”fina” konstverk av en tatuerad kvinnotorso eller något, och förstås blivit heligt förbannad, eftersom detta då skulle vara ”kvinnoförnedrande” – en ”hädelse” emot gudinnor, Valkyrior med mera sådant. Främst handlade det om att kvinnotorson ifråga inte hade något huvud, ben och armar (nej, Torso-skulpturer brukar inte ha det) och därför skulle det röra sig om en ”objektifiering” av kvinnan, således… Jag skall snart återvända till det här med själva Valkyriebegreppet, och vad Valkyrior i själva verket är – samt varför det är skillnad på ”Skjaldmeyar” och alltså Sköldmör, kontra Valkyrior och andra övernaturliga väsen, för det verkar inte dessa amerikaner ha förstått… Men – nu när vi talar om det – har i så fall inte sk ”objektifikation” inom konsten alltid förekommit ?

 

Titta på den här sk ”Venusfiguren” från Hohe Fels i Schwaben, Tyskland, till exempel. Den är mellan 30 – 40 000 år gammal, och saknar som vi kan se nästan helt huvud, samt fötter – medan den däremot i rikt mått har vad amerikaner nuförtiden kallas ”T & A” alltså ”Tits and Ass” – för att säga det rent ut – jag hoppas mina läsare inte är pryda av sig –  samt en mycket naturalistiskt utformad, jättestor rakad vaginaMan känner till inte mindre än ett 40 tal fynd, många ännu äldre; som kan vara gjorda av såväl Homo Sapiens som Neanderthalare (eller andra förmänniskor) och det är helt obevisat att detta skulle vara någotslags ”gudinnestatyer” som de gudinne-troende tror – för övrigt kan dessa skulpturer ha varit gjorda av kvinnor, likaväl som mändet har aldrig bevisats, vilket kön som var bäst på att karva i mammutben eller i vilket kontext man alls gjorde de här miniatyrskulpturerna… Om definitionen på ”sexuell objektifiering” skall vara, att man överbetonar könsorgan, bröst mm, så har redan grottkonsten alla förutsättningar att framstå som ”pornografisk”….

 

Samma tendens eller samma fenomen är inte begränsat till Europa heller. Här ser vi ett ”konstverk” från Afrika, föregyptiskt och cirka 12 000 år gammalt, men inte särskilt anatomiskt korrekt – kvinnan på bilden har bara ett skissartat huvud, och vad som verkar vara antydda bröst, armar och ben, men könsorganet är överdimensionerat och rikt på detaljer, ”konstnären” eller ”konstnärinnan” som gjorde bilden har helt klart tyckt, att det var det enda viktiga… Är det då ”objektifiering” vi ser även där … eller ??

Och slutligen – hur är det med våra Nordiska Hällristningar från Bronsåldern ?  För att benämna saker och ting vid dess rätta namn, så är nästan alla manliga figurer på dem utrustade med stora k-u-k-a-r helt enkelt (ja, så är det – se efter själva !) – det råder närmast en total konvention, som säger att när man på en nordisk hällristning från bronsåldern avbildar just en man, ja då ska det alltid ”synas att han är en karl” så att säga… Är det då också ”objektifiering” – eller icke ? Ja, svara på det, den som vill eller kan…

En del svenska amatörforskare har till och med antagit, att de som gjorde bronsålderns hällbilder var kvinnor. Kvinnorna skulle ha haft mer tid  till förfogande än männen – bronsåldern var en förhållandevis varm tid (mycket ”varmare” än de klimat-paniska fruktar idag) med god tillgång på föda, men männen måste fortfarande vara bönder, hantverkare och krigare. Fast när kvinnorna inte direkt belastades av graviditeter och småbarn, så skulle de ha knackat in ett slags kvinnlig idealtillvaro eller ”önskedröm” i Bohusläns hårda granit – alla män skulle vara nakna jämnt, ha enorma praktstånd och vara ständigt tillgängliga..

Nu vet alla mina kvinnliga läsare att så är det förstås bara i önskedrömmen, verkligheten ser inte alls ut sådär, sorgligt nog.  Män som slåss med yxor, eller någon typ av vapen, som vi ser här ovan har sällan eller aldrig stånd – man får det inte heller när man skjuter med pil och båge eller AK4, AK5 – väpnad strid och fortplantning är två helt olika saker, och det är väl känt – även för den manlige läsaren – att ballarna såväl som kuken helt enkelt krymper medan man slåss – de flesta högre däggdjurshannar har det också precis så – oräknat kanske de djur som slåss rituellt under brunst, typ hingstar eller älgar, såväl som afrikanska elefanter – men människans krig har alltid varit på blodigt allvar, inte rituella.

Därmed är vi inne på det här med Valkyriorna kontra Sköldmöerna, eller fenomenet med kvinnliga krigare, och hur de avbildas i populärkulturen

Jag har redan skrivit ett helt inlägg vad beträffar vad man kunde kalla ”Valkyrie-kitsch” eller kanske mindre smakfulla framställningar, inklusive Marvel Comix Brynhilde-figur, under avsnittet Adiafora här ovan, och jag behöver nog inte upprepa det… trots att dåliga serietidningar, filmer eller populärkultur kanske kan vara kul för dem som nu gillar det, är jag ingen större vän därav – men – smaken är ju olika – och ser man nu ett eller annat alster som man själv inte tycker om – varför då fortsätta betrakta det ?

Så mycket mer finns väl inte att säga om just det ämnet..

 

Typisk amerikansk populärkulturell ”Vrångbild”. Detta är INTE en Valkyria – och kvinnliga krigare existerade knappast alls – framförallt inte i den utrustningen….

Ända sedan 1800-talet och Richard Wagner har vi levt med en felaktig föreställning om att Valkyriorna var krigarkvinnor, vilket INTE är sant. Inte någonstans i Eddan, skaldepoesin eller någon annan källa står det skrivet något sådant. Visserligen ses Valkyrior rida över slagfälten i skaldepoesin, men deras uppgift är att hämta de redan fallna till Valhall, och att ”kora valen” – det är vad deras namn betyder – och i Valhall lever de tillsammans med de Einherjar som finns där. De strider med andra ord inte, deras uppgift är att välja, vårda och värna – inget annat. Möjligen måste de också vara bra på självförsvar, och sköta sitt eget närskydd, men deras uppgift – att vara med de döende och föra dem till en trygg och säker värld, långt bortom Midgård, kräver nog snarare insikt och mildhet, även om Valkyrior för den delen också kan ha ett vildsint och skrämmande utseende – I dikten Darraljod i Njals Saga väver de till exempel en blodig väv av hela världens öden… och att möta en Valkyrias blick sägs betyda otur – bara de redan dödsvigda kan se dem i ögonen….

Under 1900-talet har vi alla – och amerikanska fantasy-illustratörer mest – rört ihop begreppen ”Valkyria” och ”Sköldmö” (alltså en kvinnlig krigare, Skjaldmöy) och förväxlat dem – men alla avbildningar vi har av riktiga Valkyrior ser ut på ett annat sätt, och visar dem inte i någon rustning eller med några vapen. Ett är säkert – Valkyriorna uppfattas också som övernaturliga varelser, och som alla sådana kan de såklart förändra sitt utseende, och likt Diser, Fylgior och andra kvinnliga väsen också uppträda i ”Hamn” eller förklädnad…

Att Freja har sin Falkhamn, vet vi alla – och att Loke kunde förvandla Idun till en hasselnöt, vet vi också. Gudinnor och Valkyrior kan förändra sitt utseende efter behag, och eftersom de är odödliga och har upplevt oräkneliga tidsåldrar och händelser tror jag inte de bryr sig så mycket om HUR vi människor försöker avbilda dem eller det sätt, som vi tänker oss dem på – allt sådant är dem nog tämligen fjärran – och med tanke på allt de upplevt, är våra föreställningar om deras utseende nog inte heller intressant för deras del. De har andra och bättre saker att ägna sig åt, hursomhelst – Valkyriorna styr ju faktiskt över det hinsides, och över livsavgörande insatser – och ”dålig” konst är inte livsavgörande…

 

På nästan alla samtida avbildningar vi har, från Mälardalens figuriner till Tjängvides och Gotlands bildstenar ser vi välkomnande Valkyrior med mjödhorn i handen, uppsatt hår och gala-klädsel, men knappast några krigarkvinnor under strid. I första strofen av Hrafnagalder Odins står det skrivet: ”Allfader verkar, alfvar skönja, vaner veta, nornor visa, troll närer, tider föda, tursar vänta, valkyrior längta.” Originalet har ordet ”trå”, alltså tråna – och längtan framhålls här som Valkyriornas främsta egenskap... andra varelser har andra utmärkande kännetecken – alferna skönjer eller förnimmer, Vanerna vet, Nornorna visar på ödet – och Allfader Oden verkar…

Sköldmör, eller kvinnliga krigare då ? Har vi egentligen något påtagligt bevis för dem, annat än legender ? Vi har naturligtvis Hervor i Hervarasagan, Blenda i Blendasägnen, den sköldmö vid namn Vesna som skall ha fört Harald Hildetands ”märke” eller Banér i Bråvalla slag – en strid som antagligen också hör till legenden – och utöver en uppgift i en av Skylitzes bysantinska krönikor om att Väringarna från Ryssland, efter förlusten i slaget vid Dorostolon, 971, skulle ha lämnat efter sig en hel del döda kvinnliga krigare på slagfältet (vilket överraskade deras byzantinska motståndare) finns det väldigt få bevis för kvinnliga krigares existens under Vikingatid eller Järnåldern överhuvudtaget.

Ett fynd, som ställt till åtskilligt rabalder i internationell press på senare tid är omtolkningen av ”Birka-kvinnan” i en av de förnämsta gravarna från Björkös citadell och borgberg. Hon begravdes med en full vapenuppsättning, och två hästar – men vad bevisar det ? Graven – en kammargrav av rysk typ – var kanske förbehållen en rik änka till en framstående härförare, och förekomsten av spelpjäser i graven samt frånvaron av några kraftigare muskelfästen eller synliga stridsskador på kvinnan har fått forskare att anta, att hon snarare var en befälhaverska, eller hade uppgifter inom stridsledning, men däremot aldrig var stridande soldat i reell mening – kanske var hon en tidig syster och föregångare till den nuvarande Chefen Livgardet, eller hennes kvinnliga kollegor på Ledningsregementet i Enköping, men det är också allt.

Carol J. Clover, bl.a. hedersdoktor vid Lunds universitet har anmärkt, att ”Birkakvinnan” från citadellet kanske begravdes med vapen för att visa att hon var en rik och mäktig kvinna rent generellt, men det finns ingenting i hennes bevarade ben som tyder på att hon var särskilt kraftigt byggd, eller att hon hade tränat, exempelvis med långbåge, ett vapen som man känt till sedan stenåldern, och som kräver träning sedan barnsben, i alla fall om man ska kunna skjuta någorlunda bra.. Det finns vapen i Oseberg-fyndet också, men ingen har någonsin kommit på tanken att de två kvinnor som begravts där skulle ha varit krigare…

All modern forskning kommer också till den ”trista” slutsatsen att om kvinnliga krigare alls fanns, så var de otroligt sällsynta.

Alla samhällen med låg teknologi har nämligen en sak gemensam: strävan efter att skaffa så många friska och livsdugliga barn och så stor befolkning som möjligt. För att lösa det behövde man också så många barnaföderskor som möjligt – och dem fick man såklart hämta från kvinnor i fertil ålder, gärna då yngre kvinnor. En gravid kvinna, eller en kvinna med småbarn kan såklart knappast utkämpa några krig – och heller inte vapenträna – så summan av alltsammans blev, att framgångsrika kulturer hade ovanligt få krigarkvinnor – och därmed punkt. Samma förhållande råder också idag – föräldraskap, och förmåga att delta i väpnad strid är knappast förenliga, i alla fall inte så länge barnen är små, eller föräldraskapet varar…

Visserligen ser vi undantag i de isländska sagorna här och där – vi har Freydis, Erik den Rödes mordlystna dotter i en av Vinlandssagorna, till exempel – men hon skildras som en kvinnlig psykopat, som drar hela Vinlandskolonin i olycka, och är en av de viktigaste orsakerna till att den upphör – och således är hon mest ett varnande exempel, ingen förebild.

Freydis slåss dock endast när absolut nödläge råder, och de flesta av vikingatidens kvinnor gjorde nog likadant. Till den nordiska kvinnans klädedräkt hörde alltid en kniv, och alla kunde säkerligen hantera både kniv och yxa eller spjut i självförsvar, men på självförsvarsförmåga vinner man inga krig. För att vinna i krig måste man nämligen kunna anfalla, och föra kriget på motståndarens territorium, och inte hemma i det egna landet. Det visste våra förfäder också, och just därför blev de framgångsrika i strid.

För att summera – dagens ”Schablonbild” av både Valkyrior och Sköldmör är falsk – javisst – men vad gör det ?

Var det inte Nietsche som sa: ”Om du går till kvinnor, så glöm inte NAVKAPSLARNA….

Dålig konst är dålig konst, populärkultur är populärkultur, och white trash på Asatrons bakgård, är fortfarande white trash… Fast – är det egentligen något att bli såvärst upprörd över ? Min väninna Bella (som inte är Blondin) har ett uttryck, som jag tycker är träffande: ”Ringbrynje-bikinis och Navkapslar” eller på engelska ”Chainmail Bikinis and Hubcaps”. Med det menar hon en utstyrsel eller ett slags klädsel, som ingen egentligen kan ta på så stort allvar – utan något som mest är menat som ”levande rollspel” – karnevalskostym eller ett stort skämt… och varför skulle man inte få ”skämta” ? 

I ett verkligt fritt samhälle kunde alla kvinnor få gå klädda hur de ville – eller ”vara klädda som Kraka” – alltså inte ha några kläder alls – och det gäller förmodligen männen ocksåMan behöver inte ha ”shador” eller ”påse över huvudet”….

Hur skulle den moderna tidens Valkyrior se ut, förresten ?

”Skaemtun” eller just skämt är en av Frejas käraste sysselsättningar, får vi veta i den prosaiska Eddan, och hon är som bekant en gudinna för krig, såväl som för kärlek. Antagligen tar hon inte heller sitt eget utseende för allvarligt, utan förändrar det efter behag – och efter vad som är lämpligt med tanke på situationen.

Och ”objektifiering” ?? – Nej, det struntar Freja nog i – liksom allt annat människorna har att erbjuda av struntprat – verkliga krigare – oavsett kön eller läggning – känner sig aldrig ”objektifierade” men situationsanpassar, förstår ni…