Hur många är de Asatroende Hedningarna i Riket ?

Att vara Hedning innebär att man inte tror som ”Svenska” Kyrkan tror. Det är att avsäga sig Monoteismen, och de Abrahamitiska samt Abderitiska Ökenreligionerna. Över 43 % av svenska folket har nu tagit detta viktiga steg, och på köpet sparat nästan en miljon kronor per man och kvinna, eftersom ”Svenska” Kyrkan annars tar ifrån dem dessa pengar under ett helt liv – men de som är Hedningar får leva som det anstår vuxna människor, och betalar inte denna fruktansvärda straffskatt, som man kallar ”Kyrkoavgift”.

Du kan också enkelt befria dig, genom att följa länken här. Det är gratis, och du behöver inte betala någonting för det.

Om du är Ateist, så är du också hedning. Om du är Agnostiker, och alltså tycker att man inte kan veta  något säkert om ”andliga” ting, så är du också Hedning. Du är hedning i fall du är Hindu, Buddhist eller något annat, och ifall du följer din egen väg. Du är hedning ifall du är Humanist. Du är hedning i fall du är fritänkare. Du är hedning om du är liberal, och tror på ett fritt och sekulärt samhälle, där Sharia-lagar och liknande inte har något utrymme mer.

Du kan också vara en Asatroende hedning som jag, såklart.

Somliga av oss är organiserade, andra inte. De största samfunden i landet är Nordiska Asa Samfundet, som nu har över 2000 medlemmar, enligt vad NAS själv rapporterar via sina många Facebook-sidor. Sedan finns också Samfundet Särimner, ett esoteriskt samfund med 700 medlemmar, som inte är öppet för envar, utan bara utser medlemskap på vissa meriter och egenskaper, som dess medlemmar måste ha. Till slut även något som kallas ”Forn Sed”, vilket mest är en disorganiserad grupp för New Age, med mindre än 300 aktiva medlemmar i dagsläget, men de är tveksamt om de individer som finns där, alls skall räknas till hedendomen överhuvudtaget.

Och till sist finns även de oorganiserade, och en hel rad mindre organisationer. Detta gör – enligt försiktiga beräkningar som jag tagit del av – att det nu finns över 6000 kända Asatroende i Riket. Ibland har vårt antal vuxit, ibland inte. Det har gått upp och det har gått ned, men vår tro består – den är som Särimner oförstörbar och evig.

Diskussioner har dock utbrutit på vissa nätforum om NAS trovärdighet som andlig organisation, och om man alls kommer att kunna komma över 10 000 medlemmar, och sedan upp till 100 000 och fler, som det ursprungligen var tänkt – och ur de diskussioner som förts inför öppen ridå, saxar jag litet:

Protesterna emot Runförbudet – ett förslag som numera är skrotat och inaktuellt, tillkom efter det att jag först av alla hade engagerat mig i frågan. Sedan ägde en namninsamling i NAS regi rum, och det förkastliga förslaget skrotades, till Kulturarvets och hela vårt lands fromma. Det var första gången vi Asatroende gick till gemensam politisk aktion, inte för att vi alls på något sätt ville det, men eftersom vi var så illa tvunga.

Våra organisationer blir fler och fler, och vår rörelse växer – men med den också interna splittringar, partistrider, svartmålningar av enskilda. Jag själv som varit med ända sedan 1990-talets första år känner igen alltsammans, och fler än jag efterfrågar en snar ändring.

Om det ska ske krävs dock en helt annan stabilitet än vad som hittills har funnits i svensk asatro. Tidigare grupper har tenderat att implodera och balla ur till höger och vänster. Vet inte om Nordiska Asa-samfundet är den organisation som kommer klara av uppgiften, men man kan ju hoppas. Nyckeln för att lyckas är hur som helst att visa över en längre tid att man är både seriös och stabil. En religiös organisation handlar ju väldigt mycket om att förmedla värdighet och meningsfullhet; det kan man inte göra om man riskerar att kollapsa när som helst.

Frågan är om NAS nuvarande förtroendevalda alls klarar den utmaningen, säger enskilda personer inom NAS som jag själv talat med. Organisationen verkar just nu minst sagt lite svajig, men Hedendomen växer – och det är det viktigaste !

Tror mer på att utgå från specifika initiativ, och sedan skapa medlemsorganisationer runt dem i den mån det behövs.

Som jag förstått det verkar en del personer bakom NAS bo i Norrköpingstrakten. Säg att de i stället för att starta NAS hade byggt en enkel liten gudstjänstlokal/gudahov i närområdet, och börjat hålla regelbundna högtidsfiranden för de lokalbor som var intresserade. Skapat något fint och trevligt för lokalsamhället, och hållit dörrarna öppna för alla som var nyfikna. I den mån det uppstod behov kunde de då ha skapat någon sorts stödförening kring lokalen, typ ”Finspångshovets vänförening”, och gradvis kunnat växa i populatitet, professionalitet, bygga ut och smycka lokalen allteftersom det blev möjligt, och så vidare. Sedan om det blev lyckat kunde det ha inspirerat liknande projekt på andra orter. Över tid kunde kanske samarbete mellan olika föreningar leda till en paraplyorganisation för samordning av större evenemang.

Nu började man i stället i andra änden. Man skapade först en rikstäckande medlemsorganisation, som utlovar aktiviteter, möjlighet till lokaler etc i den mån som organisationen lyckas växa. Det känns mer riskabelt. Om man börjar med att skapa nåt konkret och lokalt är det lättare att pröva sig fram, ett steg i taget, och se vad som fungerar.

Enköping – Sveriges mest enahanda stad – grundad av HEDNINGAR för HEDNINGAR ?

Om firma Arkeologikonsult har varit mycket verksam i Sigtuna på sista tiden, så har man varit det även i det angränsande Enköping, bättre känt som Sveriges mest enahanda stad. Denna månad publicerade man en mer än 400 sidor lång rapport, som är avsedd som slutdokumentation om en utgrävning i Kvarteret Fältskären. Rapporten måste räknas som en av de mest grundliga vad gäller just Enköping hittills, och visar att staden är mycket äldre än man trott. Den har grundats strax före 1050, och är därmed inte medeltida och kristen, utan antagligen vikingatida och hednisk.

Bild av det nutida Enköpings centrum med 1000-talets största affärsgata inritad. Här låg metallverkstäder, smedjor, kammakerier och mycket annat. Den röda pricken markerar den nu förstörda ”Trojeborgen” norr om Vårfrukyrkan, som inte grundlades förrän på sent 1100-tal.

Visserligen tillkom staden antagligen under Anund Jakobs – eller som han egentligen kallades – Emund den Gamles tid. Han var kristen till namnet och son till Olof Skötkonung, som antagligen regerade hela sitt rike från Västergötland i vanliga fall, och som nog inte satte sin fot i Svealandskapen eller på den hedniska Kungsgården i Gamla Uppsala – där ju Gudahovet skulle stå kvar till omkring 1090 – så särskilt ofta. Namnet Jakob – som ju var ett kristet apostlanamn – användes aldrig någonsin om Kungen i Svealand. Istället blev han här, såväl som i Västergötland känd som Anund Kolbränna, som brände sina fienders hus till kalla kol, och han fick hursomhelst ett mycket dåligt eftermäle, eftersom han förföljde hedningarna i hela sitt liv – men namnet Emund, som ju hade burits av andra hedniska kungar, var antagligen det namn han mest var kallad för, under sin livstid, och under det namnet ingick han i den äldre Västgötalagen och hävderna.

Före 1600-talet hade Enköping ingen rutnätsplan, som nu. Hedniska gravar har hittats mitt inne i staden, och man vet att den var indelad i regelbundna tomter efter Bjärkörätten, som fanns redan i det hedniska Birka. Också i den senare Byggningabalken lever mycket av Bjärkörättens bestämmelser om hur tomter skulle anläggas kvar, och de bestämmelserna följde man redan i Birka, liksom det tidiga Enköping och Sigtuna. Bostäder fick inte ligga vägg i vägg, utan det skulle finnas en gränd emellan dem, av viss bredd i alnar. Där skulle också anläggas ett dike, så att smuts och slaskvatten kunde rinna undan, och mycket riktigt har arkeologerna hittat V-formade grävda diken med gator emellan tomterna. Senare fick diket en träskoning, men redan på 1000-talet fanns det stensatta kajer i Enköping, ut emot vad som då var fritt vatten.

Arkeologerna har bekräftat, att staden under sin äldsta tid måste ha varit hednisk, för några kyrkor fanns inte förrän minst 100 år senare, och då hade redan Emund Gamle varit död i mer än åttio år. Jag citerar, ur en textruta hämtad från Arkeologikonsults uppsats om hur den hedniska tron levde kvar till minst 1090 i Uppland.

BEVIS finns. Sveakonungarna förblev hedniska, tills in emot 1100-talet.

I uppsatsen står visserligen, att det inte är säkert att den grundats av Emund den Gamle, eftersom man inte hittat någon kungsgård i omedelbar anslutning till staden. Men detta är inget bevis alls. Inte heller Uppsala, Sigtuna eller Birka hade Kungsgårdar i direkt anslutning till sig. Birkas kungsgård låg på Adelsö vid det senare Alsnö hus, ungefär en timme bort från staden. Sigtunas Kungsgård låg först vid Norrtil, på andra sidan Munksundet, minst 3-4 km bort från centrum, och senare vid Håtuna, som låg längre bort ändå. Avståndet mellan Gamla och ”nya” Uppsala, dvs Östra Aros är också likartat. Otvivelaktigt har staden kommit till före 1050, och därmed under Emunds tid på tronen – och vem mer än en Sveakung skulle kunna ha gett order om att bygga den ? Sigtuna grundades ju av Emunds far på samma sätt, och han själv ville antagligen inte vara sämre. Det fanns också ett starkt handelpolitiskt skäl till att lägga Enköping just i den djupa och väl skyddade vik av Mälaren där den senare kom att ligga, som vi ska se.

Regelbundna tomter med standardiserade mått. Ordentliga staket och stängsel emellan. Bäckar för avrinning, och en stensatt kaj. Allt fanns redan i de svenska städer som planerades under hednisk tid – de kristna tillförde ingenting, som man redan inte kunde…

Kanske kommer sig kungens öknamn – ”Anund Kolbränna” av att han tvångsförflyttade hantverkare till sin nya stad, och lät bränna deras gårdar – ungefär som Karl XI också gjorde, när han grundade Karlskrona och direkt kommenderade Blekingar och Skåningar att flytta dit. Kanhända har hans namn också med järnframställning i Bergslagen att göra – för att göra järn, krävs ju mängder av träkol från kolmilor.

Emellertid – en sak är forskarna helt säkra på. Enköping grundades inte i något maktvakuum, utan av bestämda skäl och anledningar. Västra Aros, eller det som så småningom skulle bli Västerås, hade redan grundats som en spontant uppkommen handelsplats vid Svartåns mynning i Västmanland, och därifrån fanns redan handelsvägar till Järnbärar-land eller det som senare skulle bli Bergslagen. Där var man hedning ända tills 1200-talet, och precis som i Dalarna, fanns där inga kyrkor alls, förrän långt in på medeltiden. Sigtuna ligger bra till för att vattenvägen ta sig upp emot Uppsala, och Upplands rika centralbygder, men Enköping hade bättre vägförbindelser med Sala (där Silvergruvan redan var igång) Falun (med sin koppargruva i drift redan på 700-talet) samt Hedemora och andra städer, där järnbrytning bevisligen redan pågick sedan 500-talet. Emund den gamle skulle varit en dålig kung utan insikt, om han inte redan tidigt haft ambitionen att kontrollera och skattlägga all denna handel.  Senare – på 1200-talet – när viken vid Enköping grundats upp – vet vi att järnhandeln flyttade till det av Birger Jarl anlagda Stockholm och järntorget där, men låt oss inte gå händelserna i förväg….

Långt före 1100-talets romanska kyrkor kom till, placerades Enköping på gränsen mellan Trögds och Åsunda härader. Häradssystemet var dels till för att uppbära jordskatter för all odal eller jordbruksmark i varje härad, men där fanns också ett system av Husabyar eller fasta stenhus, som vart och ett bestod av en kungsgård. Detta system fanns redan under hednisk tid, efter vad forskarna sen länge tror, och kungens hird, eller hans stående armé av elitkrigare kunde flyttas till Husaby efter Husaby genom åren, vilket var nödvändigt för deras försörjning. Vid varje Husaby kunde också Ledungen möta upp, bestående av Upplands och Svearnas allmoge, varje man i ledet utrustad med svärd, spjut och sköld eller yxa istället för svärd, plus 3 tolfter pilar, precis som det står i Upplandslagen. Så skulle Sveahären vara utrustad, och var och en av dessa bondesoldater var minst lika bra som någon annan krigare i hela Nordeuropa, skulle det många gånger visa sig. Hur skulle man annars haft kraft nog att erövra Finland, Ryssland eller Gårdarike, och dessutom sätta skräck i hela Europa ? Det samhälle, som Asatron skapade var minst lika utvecklat och civiliserat som något annat från samma tid, och det är bara kristna fördomar att tro något annat.

Nära den sk Haraldshögen i Åsunda härad ligger för övrigt fortfarande Svinnegarns källa. Källdrickningen till Frejs eller Vanernas ära förekom långt fram i tiden, och gång på gång försökte både protestantiska och katolska präster förstöra källan i grund, men utan att lyckas. Till och med på 1760-talet omnämns ”hedniska riter” vid den om midsommar. Vattnet har numera gjorts odrickbart, men källan flödar fortfarande…

John Kraft och andra forskare, som det refereras till i Arkeologikonsults bokverk om kvarteret Fältskären och det tidiga Enköping, upptäckte redan på 1980-talet att Häradsindelningen – som antagligen var färdig på 800-talet, minst 2 sekel före Enköping ens grundlades – i sin tur bara var en rest av ännu äldre indelningar i Hundare eller Hundrade, Enköping ligger ju i Fjärdhundraland, eller Upplands utkant emot Västmanland, medan de gamla ”folklanden” som Atthundraland med 800 mans ledungsflotta, Tiundaland med 1000 man och Sjuhundraland kunde ställa upp mångdubbelt fler man. Han har spårat ett antal hedniska kultplatser eller centralplatser i landskapet. En mycket viktig sådan var för övrigt Fröshult, längs nutida riksväg 70 på väg mot Sala. Där har arkeologerna hittat ett mycket stort Frösvi, där skäror, pilspetsar, sköldar och vapen offrats till Frej eller Frö – Svearnas gud framför andra.

Ullunda strax norr om Enköping, himmelsguden Ulls lund, var den första stora kultplatsen i grannskapet – och som vid Rösaring, Anundshög och många många andra platser i Mälardalen var Enköpingsåsens topp försedd med en labyrint – som förstördes av de kristna på 1820-talet…

 

Studerar man de senare medeltidskyrkorna från 1100-talets slut, så har ingen av dem placerats vid hedendomens huvudorter – vilket är ganska unikt. Istället är det små, sekundära gårdsgravfält och hargar som fått ge plats åt de långt senare kyrkorna, som inte alls fanns när Enköping kom till. Det går att urskilja en tydlig struktur av centralorter och kommunikationsleder, som var minst 1000 år gammal, och som visar tydliga spår av ett organiserat rike, som tillkom långt långt innan det alls fanns någon kristendom här. Det är mycket viktigt att förstå. Det var inte de kristna, som skapade Sverige som stat. Den fanns långt innan de alls kom hit. Många människor har än idag – som ”fornsedare” och andra historieförfalskare – en alldeles för pastoral, idylliserande syn på järnålder och Vikingatid. Det här var inte en tid av anarki, eller isolerade små ensamgårdar helt utan något inbördes samband. Redan under romersk järnålder har man hittat svaga spår av ledungens organisation på Mälaröarna, med åkerparceller prydligt ordnade i alnar – jorden var uppmätt i exakta mått för att man skulle kunna skattlägga den, samt gårdars och byars ägogränser, plus en indelning i ”hamna” eller skeppslag – ”hamnan” motsvarade den minsta indelningen, alltså två man eller en roddarbänk i ett ledungsskepp…

Samma landskap, när Härn eller Njärd, som är Gerd eller Jorden, tillika med Ull dyrkades i grannskapet, före kristi födelse… Redan då fanns en indelning i folkland eller hundare, tror en del forskare…

Kulturgeografer har i hundra år eller mer visat på de rätta sambanden. Enköping som stad tillkom som sagt inte i ett makt-vakuum. Den planerades i en redan existerande regional struktur, därför att den låg handels-mässigt bra till. Arkeologerna har ägnat ett mycket ingående studium åt vad man åt i den nygrundade staden, och kommit fram till att man redan kring 1050 kunde köpa färdigstyckat kött, ägg och mjölkprodukter, som importerades in från omgivande landsbygd. I staden fanns inte någon hornboskap. Allt man hade plats för, var kanske enstaka höns och gäss, samt en gris för hushållsavfallet, men all annan mat, som hantverkarfamiljerna i staden behövde för att överleva och arbeta, måste importeras in från den omgivande jordbruksbygden. Det här förutsätter organiserade transporter, och även en samhällelig organisation.

Rester av ett forntida vägnät, som bestod ända in i medeltid och nyare tid, har också kartlagts av arkeologer. De viktigaste vägarna på land är markerade med rött på kartan ovan – de i gult var vattenvägar – och föga förvånande är stora stråk av runstenar placerade vid just de vattenvägarna – de var ju avsedda att ses på långt håll. Den viktigaste vattenvägen ledde söderut, över Mälaren, och när den grundades upp, ser arkeologerna också hur staden gick tillbaka, och handelskontakterna med utlandet försvann. På medeltiden skulle Enköping nedsjunka till att vara en ren ”byhåla” (och det har staden också varit ända sedan dess) men ännu 1130 eller däromkring nämns den i det sk ”Florensmanuskriptet” – eller en av Påven uppgjord förteckning som en av de sju största städerna i Svea rike…

I de äldsta kulturlagren har man hittat spår av ett lerkärl, som kom ända från Bysans – det bör man kunna se med isotopkartering. Ringspännen i silver och annan metall kom från Ryssland och Baltikum, glaspärlor från Orienten och sk ”Vendiskt svartgods” importerades från Polen och Baltikum som lyxföremål. Till och med bulkvaror som sill och strömming importerades från Skåne och Södra Östersjön, tror forskare – och hursomhelst, de Enköping som fanns under hednisk tid var en rik och välmående stad. Under den kristna tiden blev kosthållet mer och mer enformigt. Befolkningens hälsa gick ned, och den nedsjönk i träldom och slaveri…

I Erik Dahlbergs stora verk ”Svecia Antiqua et Hodenia” syns tydligt vilken eländig håla Enköping hade blivit. Fallfärdiga pörten och träruckel för vanligt folk omger en gigantisk vårfrukyrka på en kalhuggen ås, och betesmarkerna runt staden är helt utarmade. Man vet att Dahlberg med avsikt gjorde kyrkan större än den var, och förvanskade perspektivet. Utanför Enköping, på en holme i Enköpingsviken ligger fortfarande spår av den gigantiska fornborgen Gröneborg, som på Erik Dahlbergs tid ännu hade tre väl synliga murar, och såg ut såhär:

Från Gröneborg kunde också en mycket liten truppstyrka med några få skepp spärra av hela tillfarten till staden. Redan under tidig järnålder eller bronsålder bör det ha funnits en fornborg här – och mer än 500 år av skriftlig tradition säger att Joar Blå, en sägenomspunnen hövding och ädling från Uppland, levde här. Som också Dick Harrison,professor från Lund har visat, finns det skriftliga källor som faktiskt visar, att vad som står i Erikskrönikan är sanning. Det fanns verkligen en Joar Johansson, som motsatte sig Birger Jarls styre, och krävde att hans son Valdemar skulle bli kung – annars kunde Joar, som han sa ”ur sin egen kappa dra fram en konung” vilket innebär att han själv, eller hans son i sin tur stod beredd att ta över kungamakten, om Jarlen inte gjorde som han sa. ”thenna kiortil jak hawer här aa / ther wil iak en konung utfaa”

Gröneborgs slottsholme och ruiner, som de ser ut idag. Flygbild från Upplandsmuséet.

 

Ända sedan sin första början, då Emund den Gamle grundade staden, tills 1230-talet, då Stockholm kom till, fortsatte att vara en i hög grad självständig stad, där man inte väjde för något, och inte gav efter för någon, inte ens för Sveakungen. Det var Upplands stormän, som i tidens fullbordan skulle ge upphov till Folkungaätten, och sedan styra Sverige – men kung Emunds skapelse nedsjönk till obetydlighet, i och med att andra städer som Västerås, Stockholm och till slut Södertälje uppstod istället. Allt detta har nu blivit tydligare genom arkeologiska utgrävningar – och kom ihåg – det hedniska Svea Rike var redan en betydande statsbildning..