”Tänk på Döden !” – sådant görs i Uppsala samt Gööteböörhg…

En artikel i Enköpings-Posten, detta Världsmedia-organ berättar om en undersökning, som ”Begravningstjänsten Lavendla” – vilka det nu än är för några – jag har för en gångs skull inte tid med någon vederhäftig research – skall ha gjort i form av en enkät till 3000 svenskar, varav 112 stycken i Uppsala län.

Tänk på Döden” står det skrivet över ingången till Stampens Kyrkogård invid Fattighusån i Göteborg…

Bland upplänningarna tänker 10 procent varje dag på döden, medan ytterligare 10 procent tänker på den varje vecka, och 80 % av Upplänningarna tänker då på den mindre än en gång i veckan, meddelar den väldigt torftiga artikeln. Det vore rätt intressant att veta om exempelvis Norrlänningar och Värmlänningar – som ju anses ha anlag för svårmod – tänkte oftare på döden än Skåningar och Stockholmare, som ju mest anses leva ”helt på slarv” som det heter.  Vi är nu – som jag förklarat för er – inne i Alvablotets månad för oss Hedningar och Asatroende, och därmed anser jag, att frågan har en viss aktualitet.

Alvablot har alltid hållits som en privat fest för familjen, och de närmast sörjande. Så är det, och så skall det förbli.

Upplänningarna tänker för det mesta på hur länge de själv kommer att leva, står det i artikeln; och 37 % av Upplands befolkning ägnar sig åt sådana själviska tankar, medan 35 % ägnar sig åt att tänka på vad de själva kommer att känna i dödsögonblicket, eller deras sista stund. I kommande inlägg skall jag tala lite mer om Åldringsmorden – nej förlåt vad skriver jag – jag menar förstås Åldringsvården i dagens Sverige, och vad som nyligen framkommit om den..

Asatrons Årshjul vrider sig runt och runt i evighet. Allt är cykliskt, likt liv och död. Släktet dör likväl inte, även om individerna försvinner. Vår tro och vårt land överlever oss, och nya generationer skall ta vid, där de gamla kämpat – Är inte det en trösterik tanke ?

För egen del oroar jag mig knappast över döden, eftersom jag sedan länge är välbekant med den. I min ungdom arbetade jag i flera somrar som vaktmästare på ett kristet sjukhus i Stockholm, och vad jag såg där – i form av obduktioner, likkylar och annat – stärkte mig bara i min hedendom. I övrigt tänker jag inte så mycket på om min egen död blir lätt eller svår, ty vi Hedningar tror ändå att ingen överlever Nornornas Dom, och troende som de Asatrogna är, vet vi att det gäller att överlämna sig åt ödet och det oundvikliga med glatt hjärta, när den stunden väl kommer. Det viktiga är, som en annan skribent konstaterat – att lära sig uthärda, ända tills det bittra slutet.

Jag vet inte varför, men jag tänker idag på en gammal vän, som jag inte träffat eller sett på flera årtionden. Han var på sin tid redaktör för BLM, som då inte alls betydde ”Black lives Matter” utan ”Bonniers Litterära Magasin” för det här hände sig på en tid, då Svenska media och Sveriges Regering brydde sig om sin svenska medborgare i första hand, och skötte det egna landet före andra länders väl och ve, eftersom vi dåförtiden insåg, att det knappast är vår sak att påverka dem i alla fall, och var kloka nog att inse; att vi förresten inte alls kan det.

Strosande gick alltså BLM-redaktören förbi Fattighusån och Stampen i Göteborg en vacker höstdag, då han fick syn på skylten med texten ”Tänk på Döden !” skriven med stora svarta bokstäver över den gamla fattigkyrkogården och avstjälpningsplatsens mur. Och på andra sidan gatan, såg han en Resebyrå, med en textad liten skylt där det stod: ”En Englandsresa brukar pigga upp !

Det hände i Gööteborgh, som sagt – denna ”de goa gubbarnas stad” där allt är tillåtet – utom rökning…

Och min gamle vän vart strax lite gladare…

Min chef, däremot – som jag talade med er om igår – han som miste sin far – verkar dock snarast inne i Förnekelse- och Vredes-fasen enligt Kübler-Ross berömda schema över hur vi människor reagerar på dödens faktum, och dess oåterkallerliga närvaro. Han talar ihållande och högt om mina skriverier, samt det faktum att det är försent att ändra något nu, att minsta försök att ändra Regeringens politik och minnas alla de som dog, alla de som man tog livet av via giftsprutor bara är ”Don Quijotes kamp emot väderkvarnar” – för de som dött, är ju döda i alla fall – och inget kan ändra på den saken.

Tänk på din medmänniska och bror – Han är kanske inte lika tung, som du tror….

Hans fatalism och trohet emot de styrande är beundransvärd, och kommer från ett Spartanskt sinne – men jag håller inte med honom. Det är vår plikt att ändra det närvarande, och inte passivt acceptera eller uthärda allt, för även om vi är beredda att offra våra egna eller våra anhörigas liv, borde vi först och främst tänka på våra många medmänniskor, och de som inte är mäktiga något större offer. Det är detta som menas med ordet ”föregångsmannaskap” eller den moraliska skyldighet som den starkare har, när det gäller att hjälpa sina bröder.

I ett kommande inlägg, kanhända, skall jag förklara det gammalromerska begreppet ”Virtus” för er, och varför också samma begrepp finns i det vi kallar Tors Hammare eller Tors princip, samt vad denna symboliserar här i tillvaron.

Få upplänningar tar upp döden i samtal, skriver EP. Hälften tycker dessutom att det inte pratas tillräckligt om den, men ändå mötte jag idag en annan man, vars 82-årige far nyss fått beskedet, att han har leukemi. Kollegan tog det med fattning – för i många år har hans far lidit av sjukdomar, och förutspåtts en säker död inom kort av den medicinska sakkunskapen, som oftast har fel och ännu oftare är väldigt cynisk, åtminstone i vårt land. Mitt i all tragik lyckades vi skämta – ett skämt kan dölja mycket, som man annars inte vill eller orkar säga – har ni någonsin tänkt på det ? – och kollegan härmade trött den sortens spark, som oftast utdelas när man sparkar en person ned för trapporna.

”Se nu upp, så att de inte plötsligt betraktar din gamle far som ”färdigbehandlad” eller ger honom något ”palliativt” sade jag. ”Det kan bli mera, än han pallar med – och så gör de ju med åldringarna i vårt land, nuförtiden…”

Konstverk av Kaj Stenvall, den Finländske ”Ankmålaren”

Efter Nifelfullet…

Igår var det Nifelfull, eller fullmåne i Höstmånaden, som kommer efter Skördemånad eller September. I och med det har vi kommit in i månadens andra hälft, som leder fram emot Alvablotet och därefter Slaktmånad med dess Julförberedelser, samma månad som de kristna kallar November. Alla sanna och förståndiga svenskar vet också att vi visst inte är menade att fira någon keltisk, genomkommersialiserad ”Halloween” i det här landet, lika lite som någon kristen ”Allhelgonadag”.

Nej, i våra hjärtan är vi Nordbor och svenskar allesammans hedningar. Vi vet och vi känner att det är våra egna döda, förfäderna och vårt eget folk och våra egna anhöriga vi ska fira, inte några påhittade katolska helgon.

Under Allhelgona, detta namn de kristna tvingat på oss – firas inte några helgon. Istället firar vi våra döda och våra anhöriga, enkelt, värdigt och utan kristendom eller någon påhittad, keltisk skräck. Naturligt och fritt – som det BÖR vara…

Vissa skribenter i svenska media har redan närmat sig ämnet, därför att det hedniska fortfarande finns inom dem, trots att de inte vågar erkänna det, trots att deras medvetenhet om det inre arvet inte väckts. Jag ska inte bli långrandig med att länka till några exempel denna gång, men jag har noterat att Alvablotet, och de sunda, enkla och naturliga traditionerna kring dödens firande, utan åthävor och skräck, ligger nästan öppet i dagen hos många svenskar såhär års.

För några år sedan kunde vi alla bli vittne till hur ”Svenska” Kyrkan störde vanliga medborgare inne på Skogskyrkogården under deras Alvablot, och tvingade på de sörjande en massa kristna broschyrer, bokstavligen vid gravens rand. Fortfarande ger de kristna sig på oss svenskar med aggressiv mission, just i de stunder sorgen gör oss som sårbarast, och då de borde visa hänsyn och förståelse nog, något som dessa kristna inte äger. Vi får hoppas att alla dessa tråkiga och tragiska händelser inte upprepas i år, och att Skogskyrkogårdens förvaltning, liksom förvaltningarna i alla svenska kommuner kan hålla all denna kristna drägg borta från griftegårdarna, så att de inte går och sprider sina påfrestande och orena läror där, likt hundar lyfter benet rakt över människors gravar, och stör vad som är privata minnesgudstjänster och kontemplationer, för att göra så är ju som vi alla förstår fullständigt olämpligt.

Många begravningar här i riket blir i realiteten kristna propagandatillfällen, bara därför att prästerna inte kan hålla tungan i styr. En liten femåring jag mötte i helgen sa efter sin morfars begravning såhär till mig: ”Prästen pratade bara en massa om gud och jesus. Jag trodde det var morfar vi skulle begrava och minnas, men nu så fick vi inte det !”

Detta sätter fingret på en öm punkt, men hur många människor – också i vuxen eller långt framskriden ålder – har inte behövt uppleva det här vid sina anhörigas begravningar ?

Ständigt ständigt detta jesus-tjat. Istället för att låta begravningen vara just vad den skulle vara, nämligen en minneshögtid för den som är död, och låta griftetalen vid kistan eller urnan vara det som de faktiskt borde vara, alltså ett tal om den döde eller den döda, fördärvas och förgrovas allt, så fort de kristna kyrkorna kommer med i bilden.  Genast börjar man dilla och lalla om ”himlen” och livet efter detta, fast det inte var det som var det viktigautan att trösta anförvanterna och låta dem minnas sin förlorade släkting eller gode vän på ett naturligt och sunt sätt, utan att alls blanda in diverse himlar – eller än värre – helveten och eviga straff – i deras känslor.

Att Nifelnedan och småningom Alvablot firas i denna årstid, är inget konstigt. Även i naturen upplever vi döden såhär års. Dimma, nifel eller på tyska Nebel, lägger sig över höstlandskapet, som redan i sig har ett tycke av Helheim eller de dödas värld…

Fler och fler svenskar och svenskor går ur ”Svenska” Kyrkan och låter hedna sig. De vill inte vara med i en meningslös och väsensfrämmande ökenreligion längre, för ökenreligionerna sstör dem bara i umgänget med deras egen släkt och ätt, och sårar de känslor de har gentemot sina egna döda. Vi borde få minnas, sörja och fira i fred, i stillhet och kontemplation, precis som det skall vara, och som det från början var tänkt och menat.

I dagarna har man också recenserat boken ”Det Naturliga” av Fredrik Svenaeneus vid Södertörns högskola – och han är något såpass sällsynt, som en nutida svensk filosof. Han angriper dataspelade, konstruerade världar och falska mytolologier som ”Game of Thrones” och annan amerikaniserad dynga, samtidigt som han också ger sig i kast med såkallad queerteori, köns-korrigeringar till och med på spädbarn, och annan genus- samt anus-teori. I takt med att konflikterna i det svenska samhället hela tiden växer, tack vare ökad invandring, ökad islamisering och den ökade kriminalitet som följer i den konstgjorda ”flyktingkrisens” spår har vi alla fått se hur en del människor vänder sig bort från naturen, bländade av lika delar kristendom och materialism.

I det följande skall jag undersöka Alvablotet närmare, samt gudinnan Hels ursprung samt även behandla sådant för årstiden kanske lämpligt som nära-döden-upplevelser och utomkroppsliga upplevelser, redogöra för det naturliga i Nordbornas syn på döden, och hur ett naturligt firande av Alvablotet kan återställa balansen inom vårt samhälle, och inuti oss själva.

Till dess för ni nöja er med Herr Svenaeneus bok, som faktiskt verkar innehålla en rad vettiga tankar.