Nytt runmysterium – denna gång från trakten av Askersund…

Nerikes Allehanda berättade igår i en låst artikel att en ”hällristning” med runor skulle ha hittats på en otillgänglig plats i skogarna runt Zinkgruvan, strax nära Askersund. Det är felaktigt uttryckt, och måste vara skrivet av okunniga journalister, för vad det handlar om är givetvis en runhäll, för så benämner man runristningar i fasta berghällar. Tidningen berättar om en viss småbarnsmor vid namn Erika, som fann runristningen täckt av mossa helt oförmodat vid en skogspromenad, och ringde länsantikvarien.

Den svenska myndigheten svarade inte, utan lämnade henne i sticket. Inte förrän hon upprepade sin anmälan någon månad senare tog man notis om saken, och det skedde bara efter det att hon hade skickat in en bild på ristningen. Man undrar, vad Länsantikvarien i Örebro har för rutiner, eller om saker går till lite hipp som happ där, precis som nästan överallt annars i myndighets-Sverige nuförtiden.

”Tyd du runorna, de från fäder stammande”

Tidningen skriver att ristningen kan vara sentida, vilket man säger skall avgöras helt utifrån dess form. Runorna i den är mycket slitna, men det kan bero på sättet de ristas på, och r i och för sig ingen garanti för hög ålder. Men texten däremot, verkar alldeles otydd och okänd, och vad där står är helt okänt för tidningen – så man önskar att Magnus Källström eller Riksantikvaireämbetets experter tog sig an detta, eftersom korrekt nivå på expertis ifråga om runkännedom numera inte finns på länsnivå, utan bara centralt i Stockholm.

Å andra sidan – vem eller vilka skulle då ha gömt en hittills okänd inskrift, långt inne i skogarna vid Askersund, och varför skulle man gjort det på 18-1900 talet, som tidningen antar ?

Och vad säger själva inskriften ?

”Frigg gråter i fensalar över Balders ve. Veten I än, eller vad ?”