Om min farfar, och nödvändigheten att hålla sig med en Kyrkogrim…

Min farfar var Kyrkoherde i Skåne, och till på köpet präst i ”Svenska” Kyrkan, men så levde han också på den tiden då den kyrkan faktiskt hade en del med Protestantism och kristendom att göra. Det har den inte längre, som bekant, och numera hyllar den islam, sharia och böneutrop istället. På sitt sätt är det tur att min farfar dog under 1970-talet, och aldrig fick se vad det blev av Sverige, och vad som har hänt här.

I den gamla prästgård där min farfar bodde, har numera ett strävsamt lantbrukarpar tagit över

Som präst var han frisinnad, och märkligt liberal – i alla fall på sin ålderdom, då jag lärde känna honom. Han var inte bara med i Svenska Fornminnesföreningen, som fortfarande finns kvar, utan stödde den också genom ”föredrag med ljusbilder” som det hette dåförtiden – och en del av hans föredragsmaterial har jag kvar. En av hans övertygelser på gamla dagar var att vilken religion en präst utövar egentligen kan göra detsamma i slutändan är ändå alla religioner till för samma sak, eller tre saker: Att se till att barn blir någorlunda väl mottagna i sin ätt, att äkta makar behandlar varann någorlunda bra, och att människor till sist kommer i jorden på ett någorlunda bra sätt…

Observera användningen av ordet ”någorlunda”. Min farfar brukade säga att människor bara är människor oavsett, och att präster och dignitärer i en eller annan religiös hierarki därför inte skall vänta sig för mycket av dem. De flesta präster vill inte erkänna detta, förstås, men sanningen är att de flesta människor på jorden inte alls är ”troende” oberoende av vad de nu ska anses tro på. De flesta använder religionen bara ibland, eller då det verkligen behövs, som vid bröllop eller begravningar till exempel, och det är faktiskt så att kyrkor och samfund är till för församlingarnas skull, och inte tvärtom – även om det hela tiden finns påvar, biskopar, självutnämnda ”Riksgydjor” och Ärke- någonting (Riksmiffon och Ärkenöt finns det gott om, inte minst i dagens Sverige) som tror att människorna är till för tron, och inte tvärtom, och för att de själva ska ha undersåtar att trycka ned och beskatta.

Slutligen gick min farfar också så långt, att han hävdade att en kristen präst inte egentligen behöver tro på någon ”Gud” men att det förstås underlättar…Han var under hela sitt liv övertygad anti-nazist, vilket jag också alltid varit och ännu är. I en av de många bokverk jag ärvt efter honom – Schück och Wartburgs litteraturhistoria från 1920-talet står det på ett ställe en berömmande fras angående ”den nya rörelsen” i Tyskland, men min farfar har skrivit med bläck i kanten, med sin karaktäristiska, spetsiga handstil: ”Nej ! Den är alltigenom ond!”.

Han skrev alla sina predikningar själv – det fanns en tid när präster i Sverige faktiskt gjorde detta – och alltid som first draft, precis som när jag skriver mina blogginlägg. Jag har kvar några stycken av dem. Den allra märkligaste är den han skrev den mörka Julen 1941, då mycket var annorlunda i Världen. Sverige var inringat, och fortfarande neutralt, men förutom Storbritannien och Schweiz, var så gott som alla länder i Europa under tysk ockupation. Och min farfar stod i Görslövs kyrka, och bad Gud fader själv välsigna George S Patton, Bernhard Montgomery och de Allierade vapnen. Ja – ni läste rätt. Julen 1941 var USA inte ens med i kriget, och knappast någon människa i Sverige visste vilka Patton och Montgomery var – den senare var armékårschef i England, och skulle först i Maj 1942 komma till Nordafrika – men min farfar var en beläst man, och kanske anade han vad som komma skulle. Hade den där predikan skrivits 1944 istället, hade det inte varit någon konst att hålla den alls, men nu är den som sagt daterad 1941, och i min ägo.

Först under hans sista årtionde i livet – 1970-talet tummade han något på sina principer, och höll de originalpredikningar han hållit mer än trettio år tidigare en andra gång, men då var han också stationerad någonannanstans i det landskap han verkade i och älskade, och räknade följaktligen med att ingen av hans församlingsbor skulle märka detta. Däri blev han sannspådd, för det gjorde de inte heller. För övrigt var han mycket ”straight” som präst, och gjorde aldrig några egna tolkningar, tillägg eller förklaringar, som prästerna i ”Svenska” Kyrkan har för sed nuförtiden. Ånej. Han predikade skriftens ord, som de stod, som de var tryckta och som de faktiskt var – inget annat ! Slutligen var han också övertygad om att allt ”prästeri” egentligen är hantverk – och sak samma vilken religion det nu sker i – ”hantverket” kommer man aldrig ifrån, lika lite som en snickare kan avsäga sig detta.

Patton – Pansargeneralen. Den Allsmäktiges eget redskap, om man fick tro min farfar…

Han var bosatt i den lilla byn Nordanå utanför Malmö under kriget, strax nära Bulltofta Flygfält, och F 10-flottiljen. Det är inte en oviktig upplysning, för av de 342 utländska flygplan som nödlandade eller kraschade på svenskt territorium under Andra Världskriget, bestod över 180 av fyrmotoriga tunga bombplan, som landade på just Bulltofta – eller förolyckades i närheten. Malmö bombades minst tre gånger, och gårdar i Nordanås omgivningar minst två, även om det är bortglömt nu. Under Juli 1944 landade inte mindre än 30 bombplansbesättningar på två dygn, och eftersom varje besättning uppgick till 10-12 personer – ibland svårt skadade – fanns det en hel del att göra för präster i grannskapet, i alla fall enligt min far, som också var med. Inte ens flottiljchefen på F10 kunde någon engelska, men min farfar kunde, i alla fall nog för en och annan predikan…

En B-17 G ”Flying Fortress” kraschad vid F10-fältets ena kant…

Separata krigskyrkogårdar för USAF:s och RAF:s personal finns fortfarande i Malmö och Helsingborg (Pålsjö) där denna bild är tagen.

Somliga flygplan totalhavererade i närheten, bland annat i Kågeröd – och i vissa fall fanns det knappt något kvar att begrava, än mindre några överlevande. I andra fall hölls begravningarna som planerat. Jag ska skriva mer om allt detta vid ett annat tillfälle, men kanske var det inte så konstigt att min farfar – efter kriget – började ägna sig åt folkminnesforskning, antikvitets-samlande och annat sådant istället. På besök i trakten av Sövde-sjöarna – där det också låg en flygbas – kom han förbi Stora Herrestads kyrka där man än idag håller sig med en med vädurshorn försedd Kyrkogrim till exempel.

Genom torngluggarna överst i denna kyrka ska en Kyrkogrim visa sig, vid så gott som varje begravning…

Få människor idag vet väl vad en Kyrkogrim är för något, men min farfar visste det onekligen, eftersom han faktiskt såg den. Och det är han inte den enda som gjort. Han visste ett och annat om skrock och vidskepelse också, bland annat hur man gör en Trollavina, till exempel. För att kunna göra en sådan behöver man först och främst ”död mans ben” vilket man bara kan gräva upp på kyrkogården – helst då från liket efter en dömd förbrytare, som slutat sitt liv i galgen, men sådana lik är rätt svåra att få tag i nuförtiden. Så binder man fast benet i en lång sentråd, och svänger det så i en cirkel över huvudet – alla troll och allt ont i närheten lär fly hals över huvud vid det vinande läte, som uppstår.…och inom parantes bör sägas, att ”Trollavinan” är en helskånsk variant på ett av mänsklighetens äldsta musikinstrument överhuvudtaget, som finns i många kulturer.. Tyvärr hjälper detta magiska vapen inte emot ”Nät-troll” som ju är mycket vanliga nuförtiden, och det är kanske synd... men en Trollavina i original, förvaras fortfarande hemma hos min farfars andra änka, som ännu lever. Han var ganska svag för kvinnfolk, nämligen, fastän han var präst – särskilt då vackrare och yngre kvinnor – och även denna egenskap har gått i arv till mig…

Visste ni att den gamla skånska adelsätten Trolle har ett huvudlöst troll, och vad som verkar vara huvudet av en Kyrkogrim i sin vapensköld ?

Även Heimdall, gudarnas väktare vid Bifrosts krön, har av hävd alltid avbildats med gumshorn på huvudet… Ett rent sammanträffande, eller ??

Man kallar Kyrkogrimmen för ett ”väktarväsen” och folktraditionen i Skåne förklarar dess existens genom att man skulle ha begravt en svart hund, en tupp, en kalv, en gumse eller rentav en levande människa (i form av en till döden dömd mördare och brottsling) när de allra tidigaste och äldsta kyrkorna i landskapet byggdes, alltså på 1100-talets början. Enligt en forskare vid namn John Pape – vars verk om Kyrkogrimmen gavs ut postumt år 1946 – finns detta väsen bara i Skåne och Danmark, men det har senare visat sig vara fel i sak. Kyrkogrimmen som företeelse lär finnas i det svenska Finland också, och det tyder på att det är en mycket gammal tradition, eftersom den även där skall kunna spåras ned till åtminstone 1100-talet, och då talar det mesta för att detta är hedniska föreställningar från början. Den som ska göra en Trollavina, förresten, får noga hålla sig undan den stångande Kyrkogrimmens angrepp, eftersom denne bevakar Kyrkogården, och tur är väl det…

För sju år sen dog en åttaårig svensk flicka på en kyrkogård, när hon välte omkull en gravsten. I år – 2018 – hände nästan samma sak igen. Ett barn till var nära att förlora livet – på samma kyrkogård… Enligt min farfar hade traditionen med Kyrkogrim en pedagogisk funktion – man skrämde barnen med den, och lärde dem att hålla sig borta från de dödas gravar och inte skända, vad som heligt är. idag har vi inte längre sådana traditioner, och mycket riktigt ser vi vad som händer. Men, så länge folk tog Kyrkogrimmen på allvar, var till och med fornminnen fredade…

Kyrkogrim enligt den svenske tecknaren Johan Egerkrans

 

I en av mina ”source books” – boksamlande går som en tradition genom min släkt, ISBN 0140047530 står det skrivet, att ”Church Grims” finns i Norra England och Danelagen, alltså just de områden på de brittiska öarna, där den vikingatida kolonisationen var som störst. I Skåne trodde man, att den person som dog först på det nya året måste bli Kyrkogrimmens hjälpreda, och springa efter den och jaga allehanda missdådare i ett helt år – tills att avlösning kommer i form av nästa nyår, och nästa först döda döing. I England och även Skottland ska man ha trott samma sak – den först döde på en ny kyrkogård tvingades bli dess väktare – och därför begravde man gärna en svart hund eller en gumse istället…

Kyrkogrimmen ska emellertid inte förväxlas med Gravson eller Gravsuggan, en släkting till Gloson, men med ett begränsat utbredningsområde… mer om dessa odjur i kommande bloggar.. Och allt det har jag, från säker källa…

Annonser