En Birkakrigares förvandlingar

Nyheter har spritts i svenska media om att en av de allra mest kända kammargravarna på Birkas borgberg skulle innehålla en kvinnlig krigare istället för en manlig. Inte så revolutionerande, kanske, och inget som stör Världsbilden för oss verkliga Asatroende i Nordiska Asa Samfundet det minsta, vana vid såväl Sköldmör som Valkyrior som vi förvisso är. Kammargraven Bj 581 är en av de mest kända gravar som grävdes ut av Hjalmar Stolpe, ”den svenska arkeologins far” på 1800-talet, men den omvärdering som nu gjorts av den gravlagda personens kön som gjorts, är långtifrån säker, utan bara ett sannolikt antagande, men inte ett vetenskapligt säkerställt bevis i och för sig.

Det är den kända birkaforskaren Charlotte Hedenstierna-Jonson, arkeolog vid Uppsala universitet, som tillsammans med osteologen Anna Kjellström vid Stockholms universitet återigen börjat granska de välkända gravarna kring Birkas borgberg, och då tyckt sig hitta feminina drag hos detta skeletts underkäke och bäcken. Själva kraniet saknas helt i Historiska Muséets nuvarande material, eftersom det slarvats bort under 1900-talet, men man tror att man hittat rätt kotpelare, och har tagit DNA- och isotop-prover från det, vilket kan bestämma både personens ursprung, var den levat och vad den i stora drag ätit, samt naturligtvis könet – ifall uppmärkningen av kotpelaren nu verkligen är rätt, vilket man inte kan vara säker på, efter alla årtionden av slarvig förvaring i Muséets magasin.

Och SVT, vår knappast opartiska statstelevision, känd för att vinkla reportage om arkeologi och historiska ting, tillägger, när de frågar ut Anna Kjellström som osteolog:

Men vad tror du – är skelettet ni analyserat personen som begravts i kammargraven?

– Jag tror att det här är rätt skelett, ja.

— —

– I sitt knä har hon haft ett spelbräde med spelpjäser, och det är ett taktiskt krigsspel som var en viktig del av utbildningen av högre officerare under den här tiden. Det skulle kunna tolkas som att hon är den person som planerar striden.

Släkt viktigare än kön

Arkeologen Torun Zachrisson, som också deltagit i studien, drar paralleller med norska fynd där kvinnor begravts på liknande sätt som Birkakvinnan.

– Vi vet att kvinnor som blev änkor fick särskilda befogenheter, och helt kunde ikläda sig en mans position, så det är inte otänkbart att en del av de här kvinnorna som vi finner i speciella situationer, och för oss lite oväntade, att det kan ha varit änkor, för att då får man möjlighet att fylla många olika typer av kostymer så att säga, säger hon.

Spelet man syftar på, är antagligen Hnefatafl, men det faktum att Borgen med sin garnison redan långt tidigare varit grundlagd och planerad redan på 700-talet, och redan då antagligen innehållit en fast garnison, är oomtvistat. Att det sedan kanske varit så, att kommendanten på Birka i något skede av mer än 250 år av kontinuerlig militär historia varit en kvinna, är knappast revolutionerande, och tillför inte alls så mycket nytt, till det man redan visste.

Modern rekonstruktion av graven, jämfört med Hjalmar Stolpes originalteckningar. Mössa och kläder är bara lösa och helt obevisade antaganden, eftersom inga textilfynd hittades i graven.

Att vissa ”Paradfynd” i Svensk arkeologi omtolkas, och förses med en ny könsbestämning är inte alls någon nyhet. Även om SVT:s okunniga reportrar inte är medvetna om det, skulle man kunna jämföra med Barumkvinnan från Skånsk stenålder, dräpt av en spjutspets i bröstkorgen – efter hur man tidigare tolkade…

Tolkningarna av ett och samma ”portalfynd” kan som bekant skifta, och det finns ingenting som säger, att den tolkning som nu gjorts av ett känt Birkafynd skulle vara rätt, ens vad könsbestämning angår, för några helt ”vattentäta” bevis har alltså inte hittats i det här fallet heller.

Redan på 1950-talet började faktiskt osteologer misstänka att den 1939 upptäckta kroppen faktiskt var en kvinna, och ingen manlig fiskare som först hävdades. Detta bevisades slutgiltigt först på 1970-talet tack vare DNA-teknik, och idag har Barum- eller Bäckaskogsfyndet som det också kallats blivit tillbakaflyttat till minst 6540 till 7010 fK. vilket gör det till ett faktum att kvinnliga krigare eller jägare och samlare fanns i Sverige för minst 9000 år sedan, så detta är inte alls något nytt…

Bara därför att kvinnliga krigare de facto fanns, så behöver de inte alls ha varit så särskilt förekommande. I de flesta fall rörde det sig dessutom om ”krigsmans änka” som ensam fortsatte verksamheten…