Mot Heimskan för vidgade vyer

Sommaren går emot sitt slut, liksom de flesta svenskars semester. Enligt SMHI:s årstidskartor har hösten redan börjat uppträda i Övre Norrlands fjälltrakter, precis som vanligt, och av klimatförändringar och skogsbränder syns inte ett enda spår, samtidigt som Patrik Engellau borta på bloggen ”Det Goda Samhället” drar en lans för skolplikten, vetandet och kunskapen – allt det som så många i vår egen tid ser ned på, och föraktar. Aggressiva små sekter, ”fornsederi” och religiös fanatism, personer som tror att de kan ”se” koldioxid och hyllar de allra mest världsfrånvända ideal hjälper oss inte i samhällsdebatten, för de skapar inte ett godare samhälle där vi kan utvecklas framåt och värna om varandra. Herr Engellau konstaterar att detta mål är varje medborgares plikt, idealist som han är – och jag håller med honom. Hur vi ska uppnå målet och utöka vår kunskap och förståelse kan vi ha olika meningar om, allrahelst när vi får läsa saker som utmanar eller närapå totalt river sönder vår bild av den existerande verkligheten.

Men – miriabilie dictu – ibland märker jag att kanske även jag själv blivit läst, här och var – och att mina inhopp i vissa debatter lönat sig.

Borta på kvällstidningen Excessen – en av hela Sveriges allra grisigaste blaskor – skriver idag den goda Socialdemokraten Marika Lindgren Åsbrink – som namnet antyder äktfödd rakt in i Nomenklaturan och den härskande klassen – en artikel som för en gångs skull  inte luktar Socialdemokratisk förbudspolitik och intolerans lång väg, utan som omfattar även mina tankar och ideal. Detta är ytterst förvånande, för jag har inte känt mig det minsta hemma i någon ledande Socialdemokratisk politikers uttalanden på flera decennier; men ändå har jag kvar något av min goda vilja – som ni kanske vet tillhörde ”äfvenså jag” också det partiet en gång, och när jag möts av landsmän som verkligen visar solidaritet – detta sorgligt befläckade, nedslitna och till leda missbrukade ord – kan jag ändå räcka dem blommor över scenens ramp, och tacka för ett väl formulerat inlägg. Man bör åtminstone kunna vara artig i det offentliga samtalet, emot de som är civiliserade nog att visa artighet – apropå detta med god moral.

Och vad sade jag om ”Hammarhjärtat” ?

Marika Lindgren Åsbrink ger sig med liv och lust in i debatten om Surrogatmödraskapet, precis som jag – och tillbakavisar genast ärkereaktionära fåntrattar och religiösa svärmare som Joel Halldorf, en person som är känd för sina ytterst hätska och fientliga påhopp på alla icke-Monoteistiska religioner. Och ännu bättre – Marika Lindgren Åsbrink bygger upp sin argumentation genom att hänvisa till fakta, inte förlegade och religiösa auktoriteter. Att få nya fakta i målet är en fördel, i alla fall när vi diskuterar politik.

Hon tar exemplet med vårt nära grannland Finland, där frivilligt surrogatmödraskap på icke-kommersiella villkor är tillåtet. Under förutsättning att detta inte belastar vårdapparaten, eller ligger samhället till last på något sätt, ser hon inte några som helst hinder för det, trots att hon är (S)-kvinna. Där ser man. Kanske är vi här äntligen på väg bort från den förkvävande och trångsynta familjepolitik som det partiet odlat i många år – ett land där svenskarna och den inhemska befolkningen inte är någonting värda; gentemot den ständigt ökande importen av en surrogatbefolkning utifrån, enbart för att det härskande partiet skall få ny ”valboskap”. Men – för att återgå till sakfrågan:

Ofta görs i debatten ingen distinktion mellan altruistiska och kommersiella värdgraviditeter, trots att det finns länder där enbart de förstnämnda är tillåtna. Empirin från exempelvis Finland säger att det är möjligt att åstadkomma en reglering där denna åtskillnad också håller i praktiken. Konkret innebär det att antalet värdgraviditeter i sådana länder är få, men de existerar. Värdmödrarna är ofta anhöriga till dem som tar emot barnet. Det vill säga: inte fattiga och utsatta kvinnor som pressas till att ställa upp mot pengar under bordet. Att värdmödrar ofta behåller kontakten med mottagarfamiljen efter födsel visar att den familjebildning som uppstår inte nödvändigtvis liknar den traditionella.

Traditionell enligt vems normer ? kan vi då fråga oss. Ja, naturligtvis det politiska frälsets, och den kristna kyrkans. För en gång skull inte islams, denna öknarnas primitiva fasa. Ett ja till frivilligt surrogatmödraskap på altruistisk eller icke-kommersiell grund är inte samma sak som ett ja till månggifte, eller 13-åriga barnbrudar, kvinnlig omskärelse och allt det andra, som en omdömeslös Socialdemokrati utan tydlig värdegrund om än inte omhuldat eller försvarat, så i alla fall tolererat under nära nog två decennier.

I det finska fallet premierar man det egna landets befolkning istället. Mödravårdscentraler och noggrann kontroll från vårdsektorn finns, och den garanterar nog att ingen kvinna skulle bli ”förtingligad” eller att ”respekten för det nya livet helt kommer bort” och så vidare och så vidare, alltsammans argument, som vi till leda har hört upprepas i de kristna fanatikernas och totalidioternas argumentation.

Vi måste vidga synen på vad graviditet och moderskap faktiskt innebär, slutar Marika Lindgren Åsbrink.  Till och med forskning och riktigt gedigna SOU-utredningar av gammaldags modell, visar att detta kan varra något bra, och hjälpa barnlösa par att få de barn de önskar. Därför hjälper det inte längre, att ta till den vanliga (S)-Sharian och förbudspolitiken. Även partiet måste till slut förändra sig, och erkänna att det finns nya medicinska alternativ – visa fantasi helt enkelt – och hänga med i utvecklingen. Det finns heller inget logiskt försvarbart argument som säger, att ”romantiska parförhållanden utesluts”, som Halldorf och andra stollar påstår.

I Finland, Tyskland, Ryssland med flera Europeiska länder premierar man den inhemska befolkningen, och sysslar inte med import, människohandel eller befolkningsutbyte… Man har en annan vision, helt enkelt..

Och ändå är allt detta inte något nytt. Jag har redan pekat på, att det ”frillosystem” som fanns i Sverige under hednisk tid var ett slags socialförsäkring, och inte bara det. Innan en nyare tid och en nyare produktionsstruktur infördes i och med industrialiseringen, som lät även ogifta mödrar att försörja sig utan manlig hjälp eller inblandning, så fanns där också mor- och farföräldrar som sagt – också de var inte bara surrogatmödrar utan surrogatfäder, ja ställföreträdande och jourhavande föräldrar  – eftersom uppfostran av barnen dåförtiden var en sak för en hel familj eller ätt, och hur underligt, fantastiskt eller flärdfullt detta nu än må låta, kanske det ändå blir ett sådant samhälle vi kan återvända till – när teknikutveckling och samhälle medger det – trots att vissa skulle avvisa det som en paradox, och en omöjlighet.

Men alternativet finns ändå, i flera Europeiska länder. Och något svenskt par, någonstans, kommer ändå att bli först, genom att åka till Finland eller rent av Ryssland, och så genomföra surrogatmödraskapets första del redan där. Ett moderskap räcker som bekant livet ut, det slutar inte bara för att det sker en födelse, och graviditeten upphör. Därför är det försent för de kristna och Mohammedanerna att inskrida med religiöst motiverade förbud, och andra konstigheter. Naturen och kunskapen kommer ändå segra till sist, och besegra oförnuftet.

Frigg är moderskapets Asynja, och hon håller livets trådar i sin hand – är ni medvetna om det ?

Man talade också om begreppet ”Fostri” eller fostersöner – kanske intresserar det Marika Lingren Åsbrink, nu när hennes mor snart förutspås hamna vid EU:s sprängfyllda köttgrytor att få höra, att det politiska frälset och den härskande klassen lät skicka ut sina egna barn i världen, redan på 900-talet – inte 1900-talet.

Håkon Adelsteinsfostri, som uppfostrades hos kung Ethelstan eller Adalstein i England, var just en sådan ”Fostri” eller fosterson, som skulle ta åt sig av nya kunskaper utomlands, och lära sig goda vanor.

I kraft av att han var fursteson, var det också för osäkert för honom att leva i det egna landet, eftersom han kunde bli mördad och undanröjd fortare än kvickt, men det kan numera våra svenska barn också. Ingens dotter går säker för gruppvåldtäkter nuförtiden, och vi vet tyvärr en hel del om den kulturella, religiösa och geografiska bakgrunden på de som begår de flesta gruppvåldtäkterna, trots att vårt eget politiska frälse förstås vill hemligstämpla och skyla över det där.

Den som inte försökte orientera sig om omvärlden, som inte deltog i samhället runtomkring och som inte såg Världen som den dessvärre var och inte åkte utomlands för att bilda sig, räknades i den hedna tiden som ”Heimsk” eller hemmasittare. Hemsk, med andra ord – för därav kommer själva ordet – och kanske är detta något som alla de personer som är fastlåsta i den Socialdemokratisk-Kristna Nomenklaturans Järngrepp skulle må väl av att erinra sig – åtminstone ibland.

Lindgren Åsbrink tänker åtminstone i nya banor – och det hedrar henne..