Igår kablade media ut över Världen att den vikingatida boplatsen vid L’Anse aux Meadows på Newfoundland daterats med ny teknik. Tidskriften Nature var först med att avslöja att granvirke fällt år 1021 användes i hus och hallar – och genom förhöjd kosmisk strålning år 993, har man nu kunnat förbättra Kol-14 eller radiokarbondateringen.
DN lät igår beledsaga sin artikel om dateringen av L’anse aux Meadows med denna gravt missvisande bild. Det finns INGA arkeologiska bevis för att en kyrka eller något kristet alls stått på platsen. (Bildkälla: DN och Glenn Nagel photography)
Men detta är egentligen inget nytt. Redan på 1960-talet kunde den norske arkeologen Helge Ingstad och hans hustru bevisa att Newfoundlands nordligaste spets hade koloniserat av Nordbor. Man såg det bland annat på nordiska sländtrissor och eldstål, samt andra artefrakter. Kristna amerikaner försökte i det längsta kritisera bevisen, men det avgörande beviset var bland annat ett fläskben, som bar spår av att ha rispats med en kniv. Svin och grisar fanns inte i Amerika, varken vilda eller tama, och endast och endast bara Nordbor äter skinka till jul, men det gör inte inuiter eller eskimåer, och inte heller nordamerikanska indianer. Så blev det bevisat, genom SÄRIMNERS MAKT att artefrakterna inte hamnat i nordiska husgrunder av en slump.
Boplatsen vid L’Anse aux Meadowes var inte liten, utan kan ha rymt upp till 160 personer på helårsbasis. Den största hallen mäter 28,8 x 15.6 meter, och hade alltså upp emot 450 kvadratmeter golvyta uppdelad på flera rum. Det fanns också smedjor och flera verkstäder, skeppsvisten och mycket mer. Man har också hittat rikligt med sk ”butternuts”, en valnötsliknande nöt som bara växer i New Brunswik på Canadas fastland, och dessa måste man alltså ha skördat där, eftersom de inte alls växer på Newfoundland.
Somliga har identifierat L’Anse aux Meadowes med sagornas Leifsbudir, de bodar som Leif Eriksson, Leif hinn Heppni – alltså Leif den Lycklige (ordet Heppni på norröna är samma ord som dagens engelska ”happy” trots att Heppni som ord betraktat nästan försvunnit ur de nordiska språken – nuförtiden kan vi endast häpna över det) lät uppföra, när han vinddriven fick övervintra i nytt land. Redan 2016 identifierade man en ny boplats, vid Point Rosée eller Newfoundlands sydvästra hörn, vilket skedde med fotogrammetri och traditionell bildanalys av flygfoton.
En del forskare dömde redan fullständigt ut undersökningarna vid Point Rosée och de provytor som utgrävts där, men andra säger att det är fullt möjligt att detta kanske var det ”Straumey” eller den strömomflutna ö, som finns i Grönlänningasagan och Erik den Rödes saga. Den verkliga Vinlandskolonin, eller ”Hóp” som den hette, låg invid en lång tidvattensstrand, och den har man hittills inte hittat några spår av. Alla forskare är emellertid i stort sett överens om att L’Anse aux Meadowes INTE var det riktiga Vinland, utan att det antingen ligger i New Brunswick eller på Nova Scotias kust – se även Mats G Larssons utmärkta bok på svenska om ”Vinland det Goda” som jag verkligen rekommenderar..
Vinlands Latitud kan bestämmas med bevarade uppgifter om hur lång dagen var vid Vintersolståndet, och hur lång den var vid ”Sumarauki” eller Midsommar. En del forskare har spunnit fantasifulla teorier om att Vinland skulle ha legat vid St Lawrence-floden eller till och med i Maine, USA, men det stämmer inte med de astronomiska data som har bevarats. En annan svårighet är att Grönlänningasagan och Erik den Rödes saga delvis är motsägande. Dessutom är de fulla av kristen propaganda, vilket forskare redan var väl medvetna om redan 2013 – men en smuts-tidning som Dagens Nyheter i Sverige sprider fortfarande kristna lögner och missuppfattningar.
I Erik den Rödes saga står det till exempel att Leif Eriksson och Bjarne Herjulfsson skulle varit kristna, men det är föga sannolikt. Leif kan inte ha varit den entusiastiske missionär på Grönland som den ca 200 år senare nedskrivna berättelsen vill göra gällande. Hans far Erik var fortfarande hedning rakt igenom, och det var endast hans mor, den gamla kärringen Tjodhild, som byggde sig ett taffligt litet kapell av grästorv på Grönland – och det har man nu – helt felaktigt och utan någon hänsyn alls till den historiska verkligheten – försökt återskapa i Canada.
I sagan står det också att hon nekade Erik den Röde all samvaro sedan hon kristnats, men att det bekom honom föga. Så är det med kristna kärringar – de är inget att ha i sängen ! Leifs rödhåriga syster Frejdis skildras genomgående som ett hedniskt hår av hin, i båda två av Vinlandssagorna. Dessutom hade också hans bröder Thorvald och Thorstein namn efter Tor, och man kan ju fråga sig varför de fick namn efter hedniska gudar allihop, om det inte varit så att hela familjen, med allt deras husfolk verkligen var hedna.
Till yttermera visso står det i Erik Rödes Saga tydligt om spåkvinnan Torbjörg Lillvölva, en av de noggrannaste beskrivningar av forntida sk ”sejd” som vi alls har, och om Erik den Rödes familj INTE varit hedningar hela bunten, kan man ju fråga varför de alls bjöd in henne att fira Jul med dem. Ingen kristen kan på den tiden ha tålt sådant under sitt tak, men att man nog – med mycket få undantag – var HELT hedniska på Grönland och i Vinland vid 1000-talets början kan vi nog förutsätta..
Dessutom står det i Grönlänningasagan att det bara fanns en enda kristen man, som var med på Leifs resa. Han hette Tyrkir (vilket annars är isländska för turk) och kom från Tyskland – och det var han som gav Vinland dess namn, vilket en hel del moderna tyska författare uppmärksammat. Leif tyckte bra om honom sedan barndomen, då han länge funnits i hushållet som träl, men en dag var han försvunnen. Leif Eriksson lät då skicka ut inte mindre än tolv man för att leta efter Tyrkir, som påträffades berusad och asfull – alltså Vollständig Besoffen, Blau, ja Voll – som tysken säger – ute i den nordamerikanska skogen. Och i en översättning till engelska står det såhär:
Leif soon saw that his foster-father was not in his right senses. Tyrker had a high forehead, and unsteady eyes, was freckled in the face, small and mean in stature, but excellent in all kinds of artifice. Then said Leif to him: ”Why wert thou so late my fosterer, and separated from the party?” He now spoke first, for a long time, in German, and rolled his eyes about to different sides, and twisted his mouth, but they did not understand what he said. After a time he spoke Norse. ”I have not been much further off, but still have I something new to tell of; I found vines and grapes.” ”But is that true, my fosterer?” quoth Leif. ”Surely is it true,” replied he, ”for I was bred up in a land where there is no want of either vines or grapes.” They slept now for the night, but in the morning, Leif said to his sailors: ”We will now set about two things, in that the one day we gather grapes, and the other day cut vines and fell trees, so from thence will be a loading for my ship,” and that was the counsel taken, and it is said their long boat was filled with grapes. Now was a cargo cut down for the ship, and when the spring came they got ready and sailed away, and Leif gave the land a name after its qualities, and called it Vinland, or Wineland.
Av denne tysks orediga tal förstod de slutligen, att de kommit till ett land med vindruvor, som kunde jäsas och beredas till en god rusdryck, och se – det var just vad Tyrkir redan gjort !
I Erik den Rödes saga står det istället såhär om Vinlands namngivning – här är det en skotte, och en skotska – klädda enbart i ”plaid” eller skotsk pläd – som står för vindruvsfynden…
Då Leif var hos kung Olaf Tryggvason och han bad honom förkunna kristendomen på Grönland, hade kungen gett honom två skottar. Mannen hette Hake och kvinnan Hekja. Kungen hade sagt åt Leif att använda dessa två om han behövde någon som var snabb, för de var snabbare än djur. Leif och Erik lät dessa två följa med Karlsämne.
När de hade seglat förbi Furduständerna lät de skottarna gå i land och bad dem springa söderut och undersöka landet och komma åter innan tre dagar hade gått. De var klädda på så vis att de hade det kläde som de kallade kjafal. Den var gjord på så sätt att hättan var ovanpå och den var öppen på sidorna och saknade ärmar och var sammanknäppt mellan benen med en knapp och en metallögla, men förutom det var de nakna.
De kastade ankar och väntade där denna stund.
Och när tre dagar hade gått kom de springande uppifrån landet och en av dem hade vindruvor i händerna och den andra självsådda veteax.
Allt detta och mycket mer skulle jag kunna berätta för er, ack ni fåkunniga och olärda, som ingenting vet och ingenting kan, ty jag är stark såsom Särimner, och en långt bättre och vida mer befaren man än ni.
Hur Skyr, den isländska filmjölken, orsakade stora problem för de svårt laktosintoleranta indianerna, som trodde att Nordborna förgiftat dem – och hur detta i sinom tid ledde till krig och missämja, har jag redan berättat på annat ställe i denna blogg, liksom hur Freydis, Leifs rödhåriga och eldfängda syster, som var en gammal kvinna på över de femtio, blev gravid och i åttonde månaden sprang fram mot Skrälingarna, med bara bröst och drog ett bart svärd mellan de nakna brösten, vilket lär ha skrämt dem så svårt, att de allihopa flydde..
ONDA ONDA FILMJÖLK – Fast ni är väl inga laktosintoleranta SKITSTÖVLAR ?
Roligast är kanske den lilla scen i Hrafn Gunnlaugssons gamla film ”Den vite Vikingen” där en äldre, mer erfaren man berättar för en yngre, frågvis och oerfaren om Vinlandsfärderna, och den unge och oerfarne frågar: ”Men varför blev skrälingarna eller de röda männen så rädda för Frejdis, bara för att hon hade nakna bröst ? Nakna kvinnobröst måste de väl ha sett förr, på sina mödrar, hustrur eller flickvänner ??”
”Jo, jo..” svarar då den äldre krigaren: ”Men de brösten kanske inte var lika stora och vita som dem på Frejdis !”
”Ren kvantitet” sade en gång Vladimir Ilitj Lenin, Ryssarnas store ledare, ”kan ofta vara en KVALITET i sig…”
Härmed slutar jag min krönika, och med detta skall ni – de HEDNA och de LUDNA – er alldeles foga, rätta er efter och hädanefter PRAKTISERA….
Scen med Frejdis och de bara brösten från det sk ”Saga Muséet” i Reykjavik…