Asatrogen, ökänd Dansk konstnär ”Hyllar” (??) Kristendomen med ny utställning – Mera JIM LYNGVILD åt folket !!

Jag har undvikit att ta upp ämnet hela sommaren, eftersom det mestadels varit en dansk fråga, och Jim Lyngvild själv (den store ”Fliseknusern”, ölbryggaren, reklam-mannen, tv-kändisen, konstnären, fotografen och inte minst HEDNINGEN !!) har för sin del sagt, att ett av de största problemen med den tid vi nu lever i, är inte att de finns för lite kultur, utan för mycket, och att utbudet håller på att bli för stort..

Hele Danmarks eneste og peneste Jim Lyngvild (praktisk sedt !)

DET ER JO GLIMRENDE !!

Men – för några månader sedan begynnede det hele... Efter många praktfulla foto-utställningar med såväl Nordiska Gudar som alla Danmarks kungligheter gjorde Jim Lyngvild en utställning i Faaborg Kirke, och nu skulle han plötsligt – fastän Asatrogen – hylla Jesus, eller rättare sagt ge sin hedniska bild av hur den gamle skägg-lurken Yeshua ben Yussuf (vars historiska existens saknar varje form av tillförlitligt bevis) egentligen ser ut, och en skildring av bibelns klassiska berättelser.

DR har nu skildrat alltihop i en TV-serie (betitlad ”Presten og Hedningen”programmen kan lige NU ses i sydsverige ), och protesterna från fanatiska kristna, som inte tål att få sin bild av ”kristus” ruckad, har heller inte varit sena att vänta på sig.

Hr. Lyngvild själv har naturligtvis spätt på succén lite – också ”bad press is good press, because bad press is better than no press at all !” genom att göra en rad uppseendeväckande uttalanden. När det i Bibeln står om en kvinna, som stenades till döds för ”hor” menar Jim att hon säkert var lesbisk, ty så kan man också se det. Ur hednisk synpunkt invänder jag genast att ”hor” i gammalt nordiskt språkbruk och enligt hedendomen betydde OTROHET och inget annat, inte alls ”sex emot pengar eller ekonomiskt vederlag” ( det finns faktiskt INGET förbud emot det enligt Eddan, eller någon nordisk urkund överhuvudtaget, innan den krista medeltiden) och att det väl var detta man syftade på.

Nåja – här följer nu några av Lyngvilds – i mitt tycke – bästa bilder…

Det här, till exempel, skall vara Marie Bebådelse – Lyngvild style... Huruvida ”Maria” – denna gamla avsigkomna romerska ”fältmadrass” och sköka, som gifte sig med en snickare efter att ha knullat med en viss Tiberius Julius Abdes Panthera, skam till sägandes – verkligen är villig till att bli påsatt också av Israels Gud, låter jag vara osagt – men på sin tid måste hon ha varit ruskigt bra i sängen – annars kan ju inte JHVH – som är allvetande, vet ni – ha velat ”kneppe” (det heder jo så på god dansk !) henne, han också…

eller er det kun reklame for dansk oksekød...

Nå – og saadan ser vi nu her Moses og den gyldene Kalven – eller något. Vem damen med bara bröst längst till vänster är, undandrar sig min enkla bedömning – men jag tror att man kan se henne som en reminiscens av Rubens och Barockens prunkande altartavlor – ungefär..

Och här ser vi… ja – jag vet inte… Det är alltså Jesus, och en Ängel, och en zebra och en gnu… och – ska det månne illustrera kristendomens prat om att ”Härlig härlig, men farlig farlig är Onkel Zebra-lort eller Herren Sebaot eller hur det nu var… Jag är som ni vet inte kristen själv, så jag vet inte så noga.

Oberoende hedniska källor inom NAS, eller Nordiska Asa Samfundet som jag talat med, säger nu att Jim Lyngvild kanske blivit kristen av sig, svikit oss hedna och ludna, särskilt efter det att man igår kablade ut nyheten om att ogsaa Grundtvigs Psalmebok inom kort kommer att illustreras och fotograferas av alles vores JIM.

”Berlingske Tidene” skriver idag i alla fall följande:

Jim Lyngvild forsøgte at gøre ham så smuk, han kunne:

»Jeg har ikke lavet Jesus med en glorie på hovedet og en aubergine i røven«

Berlingske, 2020-08-24

Man måste ge en stackars konstnär rätt ibland, och själv känner jag att Jim Lyngvild absolut har rätt i vad han säger – provokativt eller inte. Också en hedning har väl rätt att skildra sitt förhållande till Bibeln eller de bibliska historierna, som man just kanske bör ta som historier eller litterära skapelser, och behandla på ett någorlunda kärleksfullt och respektfyllt sätt – eller hur man nu förhåller sig till dem. Enligt hedendomen finns ingen hädelse, för om gudarna verkligen är så mäktiga som en del säger och en del tror, borde då inte gudarna själva hämnas, om de alls såg det mödan värt att ens bry sig om vad någon av oss jordevarelser tycker.

Verkliga gudar skulle liksom stå över det här med hädelse eller orättvis kritik, och därmed finns ingenting kvar, utom vi människors och i synnerhet vi svenskars småaktiga käbblande…

”Och så gå vi runt kring en enebärsbusk, enebärsbusk, tidigt en tisdags morgon…”

Tilläggas bör, att i Danmark, vårt närmaste grannland i sydväst, är ”åsiktskorridoren” betydligt bredare än hos oss, och det finns utrymme för stora personligheter – eller att själv taga plats – som vores grimmende elling, den gudabenådade Jim.

Må han länge leva i Fröjas sal – och minnas det valspråk, som på sin tid framsades av ”Bob” Dobbs JR – från ”The Church of the Subgenius”

 

Från 500 ned till 50

Timmen noll har ännu inte infunnit sig, men hälsoläget i vårt land är fortfarande allvarligt. Vår Regering har nu förbjudit möten och folksamlingar över 50 personers storlek. Min egen sepsis fortsätter – jag har slut på den första kuren antibiotika, och tvättar mitt kvarstående sår varje dag. Två gamla vänner återvänder plötsligt från sin respektive vistelse i hemmet friska och sunda, det är inget större fel på dem – men när blodspottning och bukhålor som fyllts av vätska är högst reella observationer och fenomen, blir jag berörd, som ni alla förstår.

Jag har noterat, att precis den grafik jag efterlyste plötsligt återfinns hos SVT, ända ned till Länsnivå.

Temat och ordet för mitt inlägg just denna dag skulle ha varit frivillighet.

Många är de svenskar och medmänniskor som de senaste dagarna anmält sig frivilliga, för att göra en insats, hur liten eller stor den än är.

Förbluffad ser jag mig omkring i min förort, och noterar små tidens tecken.

Jag jämför med en tid då jag sysslade med nyhetsbevakning som yrke, men det var vid 1990-talets mitt, och jag inser att det nu är över ett kvarts sekel sedan. Tidsperspektiv och deras innehåll förskjuts, byter plats. Tänker på andra episoder också – främst de som har med vårdetik och sjukvård att göra – och en nu kasserad, men inte glömd artikel om Tyr, som alluderade på en ung man i samma förort som jag – som av språksvårigheter blev hemskickad från ett mycket närliggande sjukhus – och hur alla ungdomar reagerade just den dagen för 4-5 år sedan, när jag helt ofrivilligt och utan att förstå det plötsligt blev deras tolk, gav röst åt dem på ett sätt som inte ens MSB:s planerade reklamkampanj med rappare inte kunde göra, eftersom den inte var påtänkt då.

Två gamla herrar passerar mig i kollektivtrafiken – med partimärken båda två – och från en högtalare hörs artiga tillrop, denna vår som ännu har en hel månad kvar till den första maj. Under dagens två sista timmar har jag åhört stilla pianomusik, som jag trodde var inspelad på band, men kom från ett öppet fönster, två våningar över mig.

Det – och ett kort kåseri av Bengt Ohlsson i DN, är vad som gör min dag – om så bara det skälet, att jag minns en helt annan dialog med samme kåsör – en helt annan dag och under andra omständigheter. Och vrede är ingen Framgångsfaktor- det är vi båda helt ense om.

För er som undrade över gårdagens slutbild och vad den skulle betyda, är det ju så att en helt annan folkgrupp än svensk-somalierna tydligen skall ha en konkurrerande nationaldag mitt inne på Svenskt territorium, som vi alla vet. Som jag berättat för er ber jag inga böner, firar inga alternativa nationaldagar än den svenska, men noterar att vissa problem i min omedelbara närhet kvarstår helt olösta – trots utökandet av antal akuta vårdplatser i Stockholm, som nu nära nog fördubblats inom några dygn.

Visst kunde jag fira en romsk kulturdag, tillika en samisk – som jag redan berättat – men ett plötsligt ihoprafsat scenario med fiktiva stater inne på vad som är svenskt område och bara svenskt, ter sig inte alls genomförbart eller ens aktuellt för mig.

Frivilliga insatser ger resultat, det vet jag med bestämdhet – men jag ber inga böner, för jag har ingen gudamakt som hör mig omedelbart, och för att travestera ”Church of the Subgenius” i USA – ”Vet du egentligen vem eller vilka makter som lyssnar, om du drar iväg en bön, rakt ut i etern…”

Nej – inte ens den andligaste av präster, oavsett religion – kan  svara på den frågan. Och som ni vet rabblar jag inga böner, då ordet bön inte ligger för mig, och jag förblir hedning, samme hedning som jag alltid varit

Den enda makt som hör mig är ni, kära läsare, kära media – låt vara att den makten stundom är helt illusorisk.

Min sista replik för dagen blir en travesti på Max von Sydow, en film vevad baklänges, en dålig ordvits, en hastig tanke.

”Min kropp är rädd – men inte jag”. Den har åldrats, inte av datavirus, men kanhända av högst reella sådana i en lättare form – som inte kan testas, överblickas eller ses, trots att jag haft för vana att ”testa av” de mest skilda system, hanterat alla möjliga ämnen. Nu spelar jag vit, tillsammans med resten av mänskligheten. Men vem hade kunnat tro det ?

Jag blir gråtmild, förlorar mig i ordlekar, lärda citat. Önskar att jag hade kunnat skriva om lättare ämnen, tappandet av björksav, säkra vårtecken som Skansens björnungar, även om jag ställer in alla påskunder, mässor, predikningar – i Karlstad eller annorstädes – kåserier om älgars vandring, ekorrar, allt möjligt.

Jag kommer ha allt mindre och mindre tid för dem, i detta som Vilhelm Moberg en gång kallade ”Din stund på Jorden” – och med det räcker jag min motspelare – maskerad som han är – den utsträckta handen. Han får spela svart – jag vit. Vet ni, jag tror att det passar honom riktigt bra…