En Vintersaga: TORSTEN SKRÄCK och Djävulen på DASSET

En gång for självaste Konung Olaf Tryggvason neråt Viken och Ranrike på gästabud. Han kom då till den gård, som heter Reina vid Götaälven, och mycket folk hade han med sig. Med honom var även en Islänning vid namn Torsten Torkelsson, som sommaren förut slutit sig till kungens hird.

Han satte sig ned närmast dörren, och när han suttit där en mycket kort stund, såg han två spetsiga små horn sticka upp ur hålet längst bort från honom, för locket som var över fjölen där tycktes plötsligt vara borta.

– Vem är väl du, som nu kommit hit, frågade Torsten
– Jo, jag heter Dummyhuvudet Willmuckus Kilenius Dassadjävel, svarade en ihålig basröst, och jag har tilluppdrag att slå in kilar mellan människorna. Så kom där upp en kladdig, kort och satt liten djävul ur dasshålet, alldeles brun till färgen och nedsmord med stinkande människoträck. Djävulen skruvade en smula omständigt på sig innan den satte sig till rätta, och höll god min.

– Det var värst, sade Torsten. Själv heter jag Torsten Torkelsson och kommer från Island, och jag drar mig till minnes att en av mina farbröder en gång av misstag satte sig på fel häst och blev på orätta grunder anklagad för häststöld – för så är det ju ofta här i världen, att man inte kan rå för vad namn man får om sig. I hela sitt liv därefter fick han heta Stuta-Pelle…

Som så kan det gå när som stuten hälsar på !

Den lille djävulen skrattade till, och sa att det var en god historia. ”Jag tänker nu inte riva ihjäl dig genast,” sade den flinande, ”för kanske har du mer att berätta.”

De satt där tysta ett tag, medan de gjorde sina behov. ”Säg mig”., ska Torsten plötsligt, ”Hur har ni det egentligen där nere i det kristna helvetet…?”

– Jovars, man kan inte klaga; sade Dassadjävulen. ”Det finns att göra må du tro, för fler och fler kristna kommer dit var dag…”
– Vem tål pinan bäst enligt din mening, frågade Torsten.
– Jo, det gör biskopen Ansgar sade Dassadjävulen,
– Varför det ?, frågade Torsten
– Jo, han har till syssla att tända upp i ugnarna varje dag.
– Den pinan kan inte vara så stor
– Joho, för vi dränker in honom med olja varje morgon, och sen tänder vi ugnarna med honom, svarade den lille djäveln glatt.

– ”Min nyfunne vän, jag måste ge dig rätt – det förändrar ju saken” sade Torsten i vänlig och vinnande ton. ”Men vem tål då plågorna sämst ?”
– Jo, det gör Ulf Ekman sade dassadjävulen.

Konstigt, jag visste inte ens att han var död, svarade Torsten, och Djävulen fortsatte:

– Han står i en eld, som räcker honom till anklarna, men han skriker så att det för oss vanliga djävlar är en vida värre plåga än det mesta de kristnas helvete har att bjuda på, för man måste vara kristen för att få komma dit.
– Om elden bara räcker honom till anklarna, kan det väl inte vara så farligt ?
– Joho, för han står vänd med huvudet nedåt…
– Återigen, jag måste ge dig rätt. Det var en drygare plåga, men kan du då härma något skrik eller rop, som liknar Ulf Ekmans ?

Dassadjävulen satte två brunkladdiga och smetiga labbar framför munnen och gav ifrån sig ett väldigt tjut, i det att han hoppade tre platser närmare Torsten.
Denne slog kappfliken över huvudet, för skrikandet var ohyggligt att höra, och han frågade:
– Låter han alltid sådär ?

– Ingalunda ! Detta var bara vårt, smådjävlarnas vanliga morgon-skri.
– Men kan du skrika som Ulf Ekman ?
– Det kan jag visst !

Och dassadjävulen tog till att skrika så fruktansvärt, att Torsten storligen förundrade sig över att så mycket skrikande kunde rymmas i en så liten djävul, och han kände också att han började blöda ur näsa och öron, så starkt var skriket. Djävulen hoppade nu tre platser närmare Torsten, alldeles som förut.

Han gjorde nu som förr han med, och svängde kappan tätare runt hela huvudet, men oljudet tog honom likafullt så, att en stor matthet föll över honom. Han visste knappt till sig.

Ordning på torpet !

Då sporde honom den kladdige och stinkande lille djäveln:
– Varför tiger du nu ?
– Jag tiger, eftersom jag är full av beundran över hur du kan skrika så, även om du inte tycks vara någon storväxt sate. Men säg mig – är detta ditt allra högsta rop ?
– Nej, långt därifrån; sa den lille djävulen och log – Själv så kan jag skrika ännu mycket högre och bättre, om du nu vill via.
– Spara nu inte på detta längre, sade Torsten, utan låt höra…
– Gärna, sa djävulen.

Torsten gjorde sig redo, vek kappan fyrdubbel, snodde den kring huvudet och höll med båda händerna fast kappan över öronen.

Nu var det bara tre platser kvar mellan dem. Och Dassadjäveln bände upp sina käkar, rullade med ögonen och stötte ut ett så fruktansvärt tjut, att dassets väggar bågnade, och själva dörren flög av från sina gångjärn.

 

Sen mindes Torsten inte något mera, men när han kom till sans igen låg hela dasset i spillror runt omkring honom, och han fann sig själv ligga sanslös på marken. Efter ett tag reste han sig och raglade iväg, och nu blödde han svårt ur både mun, näsa och öron.

På morgonen vaknade kung Olof och alla hans män, och sen satte de sig till bords. Konungens uppsyn var icke mild.
”Har någon här gått ensam till hemlighuset i natt ?” Sporde han.

Torsten reste sig upp och sade som det var, att han för nödighets skull vågat bryta emot kungens befallning.
– Inte har någon särdeles skada vållats just mig därav, sade Konung Olof, men bonden här har mist ett bra utedass. Blev du annars varse något ?
Torsten berättade allt som hänt, i synnerhet om den kladdige, lismande lille djävulen vid namn Dummyhuvudet Willmuckus Kilenius.

– Men vad skulle det tjäna till, att hela tiden få höra på detta skrikande ? frågade Kungen.
– Jo, det skall jag säga dig – jag fick honom att skrika och ropa, bara för att du och dina män skulle vakna, och hjälpt trodde jag mig bliva, ifall ni blev varskodda..
– Så blev det också, återtog Konung Olof. Jag vaknade vid skriken och visste vad som var på färde, det visste alla andra med, för även de blev vakna. Men säg mig, blev du inte rädd, när den lille djäveln började skrika och gapa ?
– Nej, för jag är Islänning, och jag vet inte vad fruktan är.
– Kände du då ingen fruktan alls ?
– Inte det minsta, men jag förstår att ni vid det sista skriket borde ha gripits av den allra värsta skräck, för ingen av er kom ju och hjälpte mig…

– Då skall jag i gengäld skänka dig ett tillnamn, slöt Konungen, och hädanefter tänker jag kalla dig Torsten Skräck, och här har du ett gott svärd, som jag skänker dig som namngåva.

Torsten tog emot det goda och vackra svärdet, och tackade för gåvan. Han blev en stor hirdman efter detta hände, och var med Olaf Tryggvason allt sedan. I slaget vid Svolder föll han på Ormen Långe, liksom kung Olafs övriga kämpar.