Hedniska Tankars Runskola (del 22) – Dag-runan

Genom tiderna har det funnits många arkeologiska fynd, från den Gotländska Kylverstenen och vidare framåt, som bevisar att den sk Uthark-teorin i allt väsentligt är riktig, när det gäller den esoteriska eller ”magiska” användningen av den äldre runradens runor. Det faktum att man ofta ställt upp runorna i sk ”runhjul” och att vi hittar runhjulen på mängder av brakteater, ringar och amuletter visar oss också, att man kände till konsten att göra enkla förskjutningschiffer, varav förändringen av skrivsystemets futhark till en esoterisk uthark är den allra enklaste – och en numerologisk analys, både av runraden och en hel del fornfynd med lönnrunor bevisar faktiskt teorins riktighet och värde, eftersom vi annars har en mängd inskrifter, som inte kan förklaras på annat sätt.

 

Runan Dag, av ett förgermanskt Dagaz med samma betydelse, kommer vanligen som den tjugoandra i Utharken, följd av Odal och till sist Fä. rikedomens runa. Den finns också med i den yngre, angelsaxiska runraden och i en hel del runstensinskriptioner som till exempel Ö 43 från Ingelstad i Östergötland, kan man se hur man skrivit in en Dag-runa istället för personnamnet Dag, vilket visar hur runan uttalades och hade för namn – det finner vi ju också ur de olika bevarade runpoemens minnesverser.

 

Numerologiskt sett är runans tjugotvå-tal lika med två gånger elva, eller dualismens och konfliktens thurs-runa gånger äringens och årsväxtens Jara-runa. Runan består också av två D-liknande delar, som man sett som en avbildning av den ”Dellings dörr” som nämns i Eddan, eller soluppgången – Delling var far till dag, sade man. I överförd bemärkelse har man därför liknat Dag-runan vid en runa för uppvaknande, plötslig insikt eller visdom, ja upplysning överhuvudtaget – man kan minnas de ”Doors of Perception” som Aldous Huxley och andra långt senare skulle skriva om, och varifrån också rockgruppen ”The Doors” med Jim Morrison tog sitt namn. Dag-runan står för också för den ljusa halva året, eller den ljusa årstiden och dygnets ljusa timmar, liksom för våren och naturens pånyttfödelse i motsats till hösten, men också för uppvaknande, upplysning och utveckling.

Berömd är också inledningen på Sigdrifumal i Eddan, där valkyrian Sigddrifa anropar Dagen och Dags söner, det nya människosläktets representanter. Någon har kallat Dag-runan för en symbol för Bifrost, regnbågen, och övergången emot Valhall och Världarna därovan, och runan liknar också en port, som öppnar sig – porten mot det okända och översinnliga. I spådomar står dag-runan ofta för plötslig insikt eller inspiration, en omvälvande eller inträffad händelse, nästan alltid av positiv natur. Edred Thorson ville också koppla den till den egna härden, Heimdall eller Rig som världens upprätthållare, och symboliken är inte utan fog, när Bifrost nämns i sammanhanget.

Dag eller Dagen på sin häst Skinfaxe, målad av Peter Nicolai Arbo 1874

 

Freja Ashwynn menade på 1990-talet att där Jara står för en lugn omvälvning eller årstiderna gång, innebär Dag-runan tvära kast mellan ljus och mörker, och snabba omställningar – kanske flyttning, byte av bostad eller arbete. Hon kallar också Dag för en Ragnaröks runa, runan för Muspelheim och hettan som kommer, när Världsbranden utlöses och Bifrosts bro faller. Hon menar också att Dag-runan kan utveckla ”hugögat” eller verkligt kunniga runmagikers förmåga att se i det fördolda, och uppleta gömda föremål, men kallar den också för en glömskeruna, som kan användas för att dölja stöldbegärliga föremål i samband med bindrunor. Om allt detta fungerar, vill jag själv låta vara osagt.

Sigdriva eller brynhild som segergiverska vid gryningens portar

Andra har sett både natt och dag i runans två halvor, liksom en dubbelyxa – samma figur återkommer ofta på Bronsålderns hällristningar, och i Kiviksgraven. Runan står på det sättet för dualitet, men också balans. Andra har sett en Torsruna i Dag, samt ett skydd emot blixtnedslag och alltför plötsliga händelser – en annan sida av runans hävdvunna tolkning, dvs snabba omvälvningar. Helmut Arnz och andra språkhistoriker påpekade under tidigt 1900-tal att *dheguz på proto-indoeuropeiska skulle betyda glöd, eldsken, och ur det har ord som dag, Tag, Day osv senare utvecklat sig – och Dag-runan skall ha funnits inristad på gravurnor från Schwaben och övriga Tyskland, vilka tyder på att de skulle kunna vara en symbol för återuppståndelse, efter ragnarök, en tanke som ju också Voluspá innehåller

Enkel ”stadhagalder” för Dag-runan

 

Agrell, slutligen, nämner att Dag-runan finns med både i en 700-tals handskrift från Salzburg och det engelska runpoemet, så dess namn och betydelse är styrkt från flera helt olika delar av Europa, och flera århundraden. Också det svenska ordet dager, dagbräckning mfl ord har kommit ur runans namn.

I det engelska runpoemet från åttahundratalet står att ”Drotten” eller Oden sänt oss dagrunan, kär för människosläktet, älskad mångenstädes, nyttig för gamla och arma; allom till gagn – i min översättning. Samma tanke kommer också upp hos gumman Turid i en av de isländska kristninga-sagorna. Thangbrand, den onde tyske biskopen och mördaren, som sändes till Island och där mördade fler än två gånger, mötte en gång en gammal gumma, som ensam satt kvar på platsen för Alltinget, eftersom han kommit försent dit. Han frågade henne då om hon trodde på Tor eller Jesus, men hon svarade honom att ingen någonsin sett jesus, utom som en död bild på ett träkors, och sade sedan att ”den gud som gjort solen är min gud, för han skulle inte klaga på att jag sitter här och värmer mina gamla ben om våren, eller att solens strålar gör de unga männen en smula raskare och mer vapenföra, och de unga flickorna en smula kåtare…” Då tog sig Tangbrand till att slå och misshandla henne med ett krucifix, och kalla henne för den värsta hedning, som de kristna alltid gör; men folk från angränsande bodar, som också var kvar på Tingsplatsen, rusade fram och avstyrde det hela, och avhyste den kristne prelaten.

Så kan det gå, men att Dag är en dagens och Heimdalls runa, förblir säkert. Hell Dag och Dags söner !

Annonser

147 Gudamakter (del 4)

Ännu en del av Henrik Anderssons ”Våra Gudamakter” i kursiv stil, brödtexten av mig:

Dagr
Dellings och Natts son, bror till Sol. Dag och hans mor Natt jagas av två vargar som har namnen Hate och Månegarm. Dag rider på en häst och den springarens namn är Skinfaxe. Vid Ragnaröks inledning hinner vargarna ikapp och dödar Dag.  Somliga forskare har hävdat att Dag skulle vara en ren personifikation, men då har de inte läst Eddan ordentligt. Han förekommer både i Vaftrudnismál, Sigdrifumál (se om Brynhild i förra inlägget ur denna serie) och Hrafnargalder Odins, liksom nästan överallt i skaldepoesin, med kenningar för ”Dagrs Häst” osv. Dag, Delling, Nótt och flera andra väsen tillhör Asarna och har uppenbarligen varit kända mycket länge, och har haft en betydelse ända sedan bronsålderns solldyrkan – se mer om den och jultiden under denna länk.

Uttrycket ”Hell Dag och Dags söner” som förekommer i Sigdrifas galder (som visst inte är någon ”bön” utan en välsignelse, och just en galderformelböner är ett kristet koncept, och böner finns överhuvudtaget inte i Asatron eller Hedendomen) används också av flera skalder, liksom ”Dellings son” vilket tyder på, att Dag och Delling var allmän kunskap och historisk verklighet.

800px-dagr_by_arboDagr av Peter Nicolai Arbo (1874)

Delling
Morgonrodnadens gud. Är av asarnas ätt och har med gudinnan Natt sonen Dag. Han är även Breidablicks väktare, det blev han efter att Balder dödades. Delling stupar vid ragnarök som så många andra asar. Tre dikter nämner Delling i äldre eddan och de är Völuspá, Vafþrúðnismál och Vafþrúðnismál. 

Uttrycket ”Dellings dörr” om morgonen, och själva soluppgången finns både i Hávamál och Hervarasagan, vilket tyder på att Delling varit allmänt känd, och en dvärg som heter Tjodrörir, ”Folkuppväckaren” (Tjod betyder folk som i Svi-tjod, sveafolket) sägs i 15:e strofen av Runatal Hávamáls gala en galder varje morgon, som också Oden själv kan, eftersom ju Runatal (med 18 bevarade strofer) är hans galdrar för alla de 24 runorna, och den 15:e runan är just Sol-runan.

”Han gol alstring åt Asar, framgång åt Alfer, trivsel åt Hroptatyr”

Þat kann ek it fimmtánda: er gól Þjóðrerirdvergr fyr Dellings durum:afl gól hann ásum, en alfum frama,hyggju Hroftatý.

bb5bf69ab4a00a8328ef67692d77e1a5

Ordet ”Dvergr” betyder egentligen väktare, upprätthållare, och inte alls någon dvärglik eller liten varelse, som många tror. 4 dvärgar sägs bära upp himmelskupan, Austri, Nordri, Sudri och Vestri – i vilka vi igenkänner väderstreckens namn. ”Dvergr” är också en stötta eller en balkvägare ombord på en båt, som håller tofterna eller roddarbänkarna uppe, och alltså ett starkt stöd, eller en upprätthållande stötta. Därifrån kommer själva ordet, och det har alltså ingenting med fysisk ”litenhet” att göra – vilket folk som aldrig studerat Norröna på allvar, sällan inser..  (se vid behov detta lexikon)

dvergr

Bilden visar en typisk ”Dvergr” eller ”Dvärg” som våra skeppsbyggare i Sverige ännu säger. I nutidens Danmark kan man också tala om en ”Snaelde”. ”Sak, tingest som håller upp något” är den riktiga betydelsen, ingen skäggig liten tomte eller liknande…

Dúfa
Duva är den andra av Ägir och Rans nio döttrar. Hennes namn betyder inte bara ”duva” rätt och slätt, utan Dyning, svepande, sugande havsvåg. Man talar ännu om att ”ge någon en duvning” eller en skarp avhyvling eller en kallduschliknande tillrättavisning, exempelvis en sådan man ger till ”fornsedare” eller de som inte kan något om verklig Asatro… Åtminstone utomlands och på nätet sägs Duva fortfarande ha sina tillbedjare.. eller tillbedjerskor, för att vara exakt. (Just det, vårt språk har två genus !)

476761_25f3Hör du Dúfa ? Kan du något om Kólga ??”  (Och om inte, så håll käft !)