”Tänk på Döden !” – sådant görs i Uppsala samt Gööteböörhg…

En artikel i Enköpings-Posten, detta Världsmedia-organ berättar om en undersökning, som ”Begravningstjänsten Lavendla” – vilka det nu än är för några – jag har för en gångs skull inte tid med någon vederhäftig research – skall ha gjort i form av en enkät till 3000 svenskar, varav 112 stycken i Uppsala län.

Tänk på Döden” står det skrivet över ingången till Stampens Kyrkogård invid Fattighusån i Göteborg…

Bland upplänningarna tänker 10 procent varje dag på döden, medan ytterligare 10 procent tänker på den varje vecka, och 80 % av Upplänningarna tänker då på den mindre än en gång i veckan, meddelar den väldigt torftiga artikeln. Det vore rätt intressant att veta om exempelvis Norrlänningar och Värmlänningar – som ju anses ha anlag för svårmod – tänkte oftare på döden än Skåningar och Stockholmare, som ju mest anses leva ”helt på slarv” som det heter.  Vi är nu – som jag förklarat för er – inne i Alvablotets månad för oss Hedningar och Asatroende, och därmed anser jag, att frågan har en viss aktualitet.

Alvablot har alltid hållits som en privat fest för familjen, och de närmast sörjande. Så är det, och så skall det förbli.

Upplänningarna tänker för det mesta på hur länge de själv kommer att leva, står det i artikeln; och 37 % av Upplands befolkning ägnar sig åt sådana själviska tankar, medan 35 % ägnar sig åt att tänka på vad de själva kommer att känna i dödsögonblicket, eller deras sista stund. I kommande inlägg skall jag tala lite mer om Åldringsmorden – nej förlåt vad skriver jag – jag menar förstås Åldringsvården i dagens Sverige, och vad som nyligen framkommit om den..

För egen del oroar jag mig knappast över döden, eftersom jag sedan länge är välbekant med den. I min ungdom arbetade jag i flera somrar som vaktmästare på ett kristet sjukhus i Stockholm, och vad jag såg där – i form av obduktioner, likkylar och annat – stärkte mig bara i min hedendom. I övrigt tänker jag inte så mycket på om min egen död blir lätt eller svår, ty vi Hedningar tror ändå att ingen överlever Nornornas Dom, och troende som de Asatrogna är, vet vi att det gäller att överlämna sig åt ödet och det oundvikliga med glatt hjärta, när den stunden väl kommer. Det viktiga är, som en annan skribent konstaterat – att lära sig uthärda, ända tills det bittra slutet.

Jag vet inte varför, men jag tänker idag på en gammal vän, som jag inte träffat eller sett på flera årtionden. Han var på sin tid redaktör för BLM, som då inte alls betydde ”Black lives Matter” utan ”Bonniers Litterära Magasin” för det här hände sig på en tid, då Svenska media och Sveriges Regering brydde sig om sin svenska medborgare i första hand, och skötte det egna landet före andra länders väl och ve, eftersom vi dåförtiden insåg, att det knappast är vår sak att påverka dem i alla fall, och var kloka nog att inse; att vi förresten inte alls kan det.

Strosande gick alltså BLM-redaktören förbi Fattighusån och Stampen i Göteborg en vacker höstdag, då han fick syn på skylten med texten ”Tänk på Döden !” skriven med stora svarta bokstäver över den gamla fattigkyrkogården och avstjälpningsplatsens mur. Och på andra sidan gatan, såg han en Resebyrå, med en textad liten skylt där det stod: ”En Englandsresa brukar pigga upp !

Det hände i Gööteborgh, som sagt – denna ”de goa gubbarnas stad” där allt är tillåtet – utom rökning…

Och min gamle vän vart strax lite gladare…

Min chef, däremot – som jag talade med er om igår – han som miste sin far – verkar dock snarast inne i Förnekelse- och Vredes-fasen enligt Kübler-Ross berömda schema över hur vi människor reagerar på dödens faktum, och dess oåterkallerliga närvaro. Han talar ihållande och högt om mina skriverier, samt det faktum att det är försent att ändra något nu, att minsta försök att ändra Regeringens politik och minnas alla de som dog, alla de som man tog livet av via giftsprutor bara är ”Don Quijotes kamp emot väderkvarnar” – för de som dött, är ju döda i alla fall – och inget kan ändra på den saken.

Tänk på din medmänniska och bror – Han är kanske inte lika tung, som du tror….

Hans fatalism och trohet emot de styrande är beundransvärd, och kommer från ett Spartanskt sinne – men jag håller inte med honom. Det är vår plikt att ändra det närvarande, och inte passivt acceptera eller uthärda allt, för även om vi är beredda att offra våra egna eller våra anhörigas liv, borde vi först och främst tänka på våra många medmänniskor, och de som inte är mäktiga något större offer. Det är detta som menas med ordet ”föregångsmannaskap” eller den moraliska skyldighet som den starkare har, när det gäller att hjälpa sina bröder.

I ett kommande inlägg, kanhända, skall jag förklara det gammalromerska begreppet ”Virtus” för er, och varför också samma begrepp finns i det vi kallar Tors Hammare eller Tors princip, samt vad denna symboliserar här i tillvaron.

Få upplänningar tar upp döden i samtal, skriver EP. Hälften tycker dessutom att det inte pratas tillräckligt om den, men ändå mötte jag idag en annan man, vars 82-årige far nyss fått beskedet, att han har leukemi. Kollegan tog det med fattning – för i många år har hans far lidit av sjukdomar, och förutspåtts en säker död inom kort av den medicinska sakkunskapen, som oftast har fel och ännu oftare är väldigt cynisk, åtminstone i vårt land. Mitt i all tragik lyckades vi skämta – ett skämt kan dölja mycket, som man annars inte vill eller orkar säga – har ni någonsin tänkt på det ? – och kollegan härmade trött den sortens spark, som oftast utdelas när man sparkar en person ned för trapporna.

”Se nu upp, så att de inte plötsligt betraktar din gamle far som ”färdigbehandlad” eller ger honom något ”palliativt” sade jag. ”Det kan bli mera, än han pallar med – och så gör de ju med åldringarna i vårt land, nuförtiden…”

Konstverk av Kaj Stenvall, den Finländske ”Ankmålaren”

Gravson – och autentiska folktraditioner

Man kan inte kalla sig ”Kulturbärare” bara för att man själv hittar på vad som ska få kallas kultur, eller ingå i en sådan. Man kan inte påstå, att en sak är ”tradition” bara för att man just uppfunnit denna sak alldeles själv, och sen i reklamsyfte påstår att den skulle vara ”urgammal” bara för att man vill få alla att anamma eller acceptera den – för sådant är inte alls acceptabelt, utan bara ett billigt trick, som vissa ”svänger sig” med.

Är Kalle Ankas Julafton också en ”Urgammal Nordisk Folktradition” därför att den visats i svensk TV sedan 1958 ? Ja döm själva (Arrappappa pappa pappa pappa dia arra bähu bähu bähu säger jag…Det är ju ett VIKTIGT ARGUMENT, eller hur ?)

Jag har redan varit inne på denna tendens inom en del ”nyhedniska” grupperingen nämnd och ingen glömd – när jag skrivit om ”Trollandet med Trollkorset” i ett tidigare inlägg – och hur man helt förvridit betydelsen av vad ett Trollkors var eller är, och hur det såg ut i äldre tider. Gång på gång har jag också nämnt detta med ärlighet, eller att man inte kan påstå att något skulle vara fakta, när det är helt gripet ur luften…

Man kan låta sig i-n-s-p-i-r-e-r-a-s av en tradition, javisst, eller fantisera och spekulera i anslutning till den – men återigen gäller detta med ärligheten, att kunna redovisa var säkra fakta slutar, eller var egna tankar och föreställningar om saker och ting börjar. Man kan också göra en fri och konstnärlig tolkning – men även där kan man vara ärlig nog att säga, eller öppet visa – att allt det där måste tas på vissa givna premisser… Nämligen att det skulle vara just konst, illustrationer, poesi kanske – och därigenom just en fri tolkning… (eller d-a-n-s kanhända – arrapappa pappa dia !)

Sanningen att säga – i denna Alvablotets tid – det var nedan eller tunglet i slaktmånaden November igår – så är det inte alla aspekter av våra folktraditioner som är så särskilt ”trevliga” eller något man sysslar med bara för ”trevlighets” skull – i alla fall inte vad Hedendom och Asatro anbelangar. Den är inget för småttingar, nämligen, och en tro eller livsfilosofi är inte något som man har, bara för att ”ha trevligt” i största allmänhet – att vara hedning och hedonist är heller inte samma sak…

Vi skulle kunna ta det här med den sydsvenska Gravson (Sus Scrofa var. Sepulchralis) som exempel. Den ska för det första inte förväxlas med den mer allmänt förekommande och självlysande Gloson (Sus Scrofa var. Noctilumiscens) – en direkt arvtagare till Frejs egen Gullinbursti, Frejas Hildisvin och många likartade djur – men där Gloson har mycket mer rörelsefrihet och spänner över stora ytor, rör sig Gravson över ett mycket mer begränsat område, nämligen kyrkogårdar, gravhögar och de dödas viloplatser.

Gravson är inget nyttodjur, och är heller inte trevlig att ha och göra med, vilket inte heller Kyrkogrimmen är. (Se tidigare inlägg om detta ämne). Men där Kyrkogrimmen så att säga hade en viss pedagogisk funktion, och anses vara ett väktarväsen, så är Gravson bara ett stort djävla monster, rätt och slätt. Den är kommen ur avgrunden, som en veritabel ”Eater of the Dead”, och den förorsakar bara skada, aldrig nytta. Hel – dödsgudinnan – är inte ett trevligt väsen hon heller, åtminstone inte vad det yttre angår. Och Loke, till exempel, ska vi inte alls tala om, än mindre Fenris, Fafner och de flesta av Jotnar och Thursar, helt igenom skadliga och mycket otrevliga varelser också de…

Hedendom är inte ”gulla gulla”. Hedendom är inte new age, ”vi sätter oss i ringen” eller ”klapp och klang” – även om vissa personer tycks tro det..

I den mån man trodde på sådana här varelser (tron på dem var inte allmänt utbredd, och även i tider av vidskepelse, finns det alltid skeptiker) så var det här något man var direkt rädd för, och ansåg sig ha mycket god anledning att frukta. Redan Gloson – som man bara kunde möta under vissa tider på året, under vissa ritualer, om man var ute sent eller om man helt enkelt förtjänade det var fruktansvärd i sig, för som den skånske författaren Stefan Isaksson äger i en av sina böcker (ISBN 978 91 7331 096 3).

Att det verkligen var ett fasansfullt väsen att skåda rådde det ingen tvekan om: ”Hennes ögon brinna såsom en eld, och äro stora som koppar eller skålar, och när hon grymtar, rungar det ner i själva jorden.. — — Den här vålnaden kallades ofta gravson eller grafson (dailektal stavning) och på sina håll ansågs det att ett mördat barn som legat oupptäckt i jorden i hundra år först kunde förvandlas till gravson… Hörde man hur ett sådant barn låg och ropade nere i jorden kunde man befria det genom att svara på dess rop — —

Men det betydde tyvärr inte att övriga människor slapp oroa sig för att råka ut för ett överfall av detta hemska spöke:

”Det är i synnerhet dem som sysslar med hemliga konster, som har att frukta för gravson. Då han, för att vinna insikt i de fördolda kunskaperna, vid midnattstimmen måste in på kyrkogården för att stjäla ben från de döde eller skrapa malm från klockorna, möter honom gravson med väldiga betar och med de skinande borsten resta som vassa knivar på ryggen. Den rusar mot honom, och hinner han då ej slå benen i kors eller slå en yxa av stål i marken framför sig, springer gravson mellan benen på honom och fläker honom från nedan till ovan”

(Einar Bager, 1917)

Jämför vad jag sagt om min farfar prästen – som kunde en del han också – han hade ”svartkonstbok” till exempel – och tillverkningen av ”Trollavinan” som ju måste göras av död mans ben. Även Gloson hade den fula ovanan att den likt Razorback – ett australiskt monster, också skildrat som ett vildsvin – kunde rusa på människor och vagnar för att klyva dem, men grunden till Gloso-traditionen skall jag komma in på i ett annat inlägg.  Gravson, däremot – attackerade allt och alla – även liken efter begravna missdådare bökade den upp och åt med god aptit, och även i Danelagen, Northumberland och angränsande områden av England var den känd, så tidigt som på medeltiden, vilket alltså k-a-n tyda på att traditionerna om den går tillbaka till hednisk vikingatid, även om man inte kan bevisa den saken.

Men trevlig var den alltså inte, rolig inte heller – om sanningen ska fram.

Redan att se en gravso kunde innebära döden, eftersom den räknades som ett säkert dödsvarsel, likt den norska ”Helhesten” med tre ben. Kelterna, å andra sidan, hade en gudinna kallad Ceridwen, vars namn i en tolkning ska ha betytt ”the great white one” vilket inte är en oäven beteckning på en sugga, och enligt andra källor skulle hon vara gudinna för sanningen, men också döden, förruttnelsen och återuppståndelsen, vilket innebar att hon likt Medea i den grekiska sagan kokade de döda i en stor kittel, som vore hon till hälften Hel och till hälften Freja.

Sök suggan och se sanningen”. ”Bledsod” och ursprunget till ordet ”bless” är att koka och sjuda ihop något med blod…

Döden är som bekant inte så trevlig den heller, och Hedendom är en ytterst allvarlig sak. Det är inget man praktiserar för något nöjes skull, eller som blott och bart en hobby. Och alla sidor av den tillvaro vi alla faktiskt lever i, är inte så förbannat trevliga eller underhållande de heller, vilket är svårt att förneka, särskilt såhär års…