Forskning bevisar: Gudahov, Asatro och Hedniskt Gravskick kvar till 1200-talet på Gotland…

”This land was always ours.
It was the proud land of our fathers.
It belongs to us and them.
NOT to any of the others…”

– Ur ”If I should fall from grace with god
av The Pouges

”The wind, the wind is blowing
– through our graves, the wind is blowing..
Freedom soon will come.
Then, we’ll come from the shadow…”

– Leonard Cohen ”The Partisan

 

Igår skrev jag om hur en Engelsk arkitektfirma vill bygga fler Asatrogna Gudahov i hela Norden, och nu letar efter uppdrag. Idag läste jag en artikel ur ”Forskning och Framsteg” som visar hur man nu hittat arkeologiska bevis för hur Hedniskt Gravskick och Asatro levde kvar på Gotland ända intill 1200-talet, och hur husgrunden efter ett dåtida Gudahov upptäckts.

Som av en osynlig hand från Hlidskjalf, leds mina ögon till fler bevis för vår tros återkomst, och återupprättelse. Makterna själva har lagt vittnesbörden i vår hand, vår kommande seger är klar och förutsedd. Vårt folk skall vakna. Vår stund skall komma… I Eke socken på Gotland, ligger ett gammalt gravfält benämnt Gudings Slott. Man har alltid vetat, att det stått en praktfull byggnad här, och därför heter platsen just så och bara så. Tidigare trodde Riksantikvarieämbetet, att bara 5 gravar var bevarade på platsen, men nu i sommar har man grävt ut minst 50 gravar ur Gotlands steniga jord, och man vet redan att minst 50 gravhögar till finns på samma gravfält. Det är uppdragsarkeologen Dan Carlsson från firman Arendus som genomför årliga fältkurser med intresserad allmänhet och forskare från universitetet, i samarbete med folkhögskolan i Hemse. Uppdragsarkeologi är sällsynt i dagens Sverige, och sker sällan eller aldrig, om inte det är fråga om vägbyggen eller exploateringar. Här, däremot, är det hembygdens söner och döttrar och forskningen som bekostar hela grävningen, vilket är ännu sällsyntare i tider som dessa.

Fornborgen vid Eke har länge varit känd på trakten, men nu har man också hittat resterna av en större, mycket välbyggd byggnad med tjocka väggar, som av allt att döma kan ha varit ett Gudahov, och som stod kvar långt fram i tiden, långt långt efter den tidpunkt, då man påstod att Gotland skulle ha kristnats. Också Gotlands Allehanda har skrivit om sommarens grävningar, och en forskningsrapport har redan publicerats på nätet.

Man har kunnat leda i bevis att byggnaderna inte kan ha varit bostadshus, utan att de byggts för helt andra ändamål. De kan ha varit i bruk redan på 400-talets slut, men platsen och byggnaderna var bevisligen nyttjade in på 1200-talet, samtidigt som den gamla fornborgen och dess mur blev föremål för allt fler och fler högläggningar. Minst 100 individer har begravts enligt Asatron på denna plats.

Under sommaren grävde man ut fler gravar, bland annat en med tre kvinnor och en med en man och en kvinna. Mannen bar ett stort ornerat ringspänne av ovanlig typ från sen vikingatid.

Några hundra meter från gravarna har man undersökt en anläggning med bland annat fyra hål efter bastanta stolpar och husliknande konstruktioner med tjocka murar. Men ingenstans i anläggningen har man hittat vardagsföremål – inte ens fiskben, som kustfolk annars alltid lämnar efter sig.

– Ingen har bott här permanent, man kan inte odla här. Men det är stora konstruktioner med mycket tanke och möda bakom, det är inget man smäller upp för att förtöja en båt. Det har varit en viktig plats, en mötesplats med kanske ceremoniell betydelse, säger Dan Carlsson. – Konstruktionen med så pass grova stolpar i kvadrat med 2,2 meter sida är märklig. Jag har inte sett något liknande under 40 års grävningar på Gotland. De har burit upp något högt eller tungt eller både och.

Man måste här komma ihåg, att 1950-talets arkeologer med Birger Nerman i spetsen tolkade just det förmodade ”Uppsala-templet” som en kvadratisk byggnad, även om man numera tror att stolphålen där tyder på en väldig hövdingahall. Svenska Kyrkan har än idag motsatt sig och hindrat vetenskapliga undersökningar på platsen, men antagligen fortsätter hövdingahallen ut på den nutida kyrkogården, där de kristna rutinmässigt förstör för arkeologerna genom att bedriva nya begravningar. Ändå har just Uppsala Kommun ingen som helst brist på gravmark, men de kristna vägrar fortfarande samarbeta. Vi vet också, att de processionsvägar man på 2000-talet upptäckt runt Gamla Uppsala, hade mycket grova stolpar resta intill sig på jämna mellanrum, och man har till och med gjort hypotesen, att den enorma guldkedja, Adam av Bremen påstod satt på ”templets” tak, i själva verket hägnade in ett mycket större område. Var så fallet också vid Gudings slott ? – Det kan man hittills inte veta, men undersökningarna fortsätter nästa år..

På Gotland, däremot; fanns ingen central gilleshall. Gudahovet låg här minst 4 km ifrån närmsta dåtida gård, och hit fördes de döda sannolikt från flera byar. Bevisligen har man inte ätit eller bott på platsen, som varit helig mark, och antagligen bara avsedd för de döda. Det borde vara ett naturligt krav från alla Asatroende, att marken får bli helgad på nytt, och att Gudahovet återinvigs – om det nu var ett Gudahov….

Man har också hittat ”två ornerade krukor” skriver forskning och framsteg, samt ”hopvikta knivar och ett svärd” vilket alltså visar på ett folkvandringstida vapenoffer – vi vet att man alltid gjorde vapen obrukbara, innan de offrades. Begravningar pågick kontinuerligt, från 800-talet till 1200-talet – men på slutet totalförstördes hela anläggningen av kristna.

Bakom meterbreda, mäktiga murar av sten höll hedendomen stånd – långt in på det som man på falska grunder påstod vara kristen medeltid

Flera gravar har bevisligen plundrats, skövlats och vandaliserats, precis som alltid där de kristna far fram, och varhelst kristendomen tillåts visa sitt fula tryne. Kroppar har förts bort, eller lemlästats. Skändningen tog inte slut där. Inte ens i döden lät man våra hedniska förfäder få någon ordentlig ro. Man bröt deras gravfrid, plundrade och stal från dem – precis som vissa krafter plundrar och stjäl varhelst de kan ta sig fram, också idag. Dan Carlsson tror att man ”ombegravt” flera av de döda på kristna kyrkogårdar i grannskapet, men där kan man inte vara säker.

Han är emellertid säker på, att de som även långt fram i tiden begravts här, ändå var Hedningar. Hedendomen tog inte slut på Gotland förrän långt in på 1200-talet, och nu är det arkeologiskt bevisat. Det kan man inte längre motsäga, skyla över eller försöka dölja. En ny bit av vår historia och svenska kultur har kommit fram i dagens ljus igen, och nästa år fortsätter utgrävningarna.

Kampen går vidare – liksom Asatron. Vi ger aldrig upp.

Jag tänker på min gamle vän Tofta, som jag skrev om så sent som igår. Han lät sig begravas till sjöss, i en båt han byggt själv, med egna händer, efter det att han kremerats i ett vanligt krematorium. Skeppsbegravningar är inte möjliga att utföra som förr, och även om det hedniska gravskicket alltid har växlat över århundradena, har kremering alltid varit vanligast. Inget har funnits kvar för de kristna hundarna att vanhelga, plundra eller rota i; precis som de alltid sticker nosen i allt som inte är deras, allt som de inte kan förstå.

Aska och stoft är allt som blir kvar, men glada återvänder vi Hedningar till det land och den natur vi en gång kom ifrån. Vi vet, att döden inte är slutet, för i detta landskap och detta land skall vi alltid vara närvarande, också i de ättlingar som i direkt nedstigande led skall ta över detta land efter oss.

Dit inga främlingar ska komma, och där starka makters skydd ännu känns, syns och hörs. Så trodde man en gång vid Gudings eller Gudarnas slott, och så tror vi hedna, än idag.

”Ej med klagan skall ditt minne firas.
Ej likt den, som går och snart skall glömmas.
Så skall Fosterlandet dig begråta,
som en afton gråter dagg om sommarn.
Full av glädje, ljus och sånger
– och med famnen, sträckt mot morgonrådnan.”

– J L Runeberg ”Molnets Broder”