”The Yule Log” – och effekten av ”Forn Sed” och Idegranar…

För ungefär ett år sedan inträffade en uppskakande händelse i England, som uppmärksammades av inget mindre organ än den högst ansedda tidningen The Sunday Times – och den har just den här Julen utlöst en störtflod av olika, mer eller mindre oseriöst formulerade och faktamässigt mycket svaga inlägg, på alla sorters nätforum, sociala media och Hedniska bloggar av alla de slag. Främst gäller det naturligtvis så kallade Wiccaner – anhängare av en delvis konstlat skapad form av keltisk hedendom utan större historisk eller kulturell förankring – men även sk ”fornsedare” (främst i Sverige, men även utomlands, eftersom folk som tror på deras vantolkningar och missuppfattningar även där – sorgligt nog, som vi ska få se…)

En krans åt en död kamrat… Ja, det skulle vi kanske unna oss, men…

Före detta menige soldaten Petr Smisek, 42 år gammal (ej att förväxla med den betydligt mera kände 38-årige tjeckiske fotbollsspelaren med samma namn) hade blivit lurad av ”fornsedare” i sin bekantskapskrets. De här personerna hade slagit i honom, att det skulle gå att uppnå ”hälsobringande effekter” genom att röka barr av idegran – och efter att ha svalt några barr, försökte han också mycket riktigt stoppa sin pipa med idegransbarren, och börja röka dem…

Men se – det skulle han aldrig ha gjort !

Idegran (taxus baccata) innehåller nämligen det starka giftet taxin, ur vilket cellgiftet taxol framställs, och det är ett dödligt gift, för vilket inget antidot eller motgift finns. Smisek drabbades av kramper, andningssvårigheter och till slut slutade hans hjärta att slå. Det blev en mycket plågsam och utdragen död. Så kan det gå när kunskaper folk haft i alla tider förvrids, eller glöms bort.

Lyckligt nog – får vi trots allt säga – kom Mr Smiseks gode vän David Kissimonyi (troligen från Ungern eller Slovakien, eftersom detta efternamn är ganska spritt i de länderna) på oförmodat besök. Han lyckades snabbt göra efterforskningar på internet, kontrollera vederhäftiga källor och sätta igång med CPR eller hjärt-lungräddning, vilket han gjorde ända tills räddningspersonalen kom fram. Men – det var ändå försent. Smisek dödförklarades på ett brittiskt sjukhus, redan samma dag.

Givetvis – som nästan alltid där ”fornsedare” varit framme – hittade man svaga spår av cannabis i den dödes kropp, även om detta inte var den direkta dödsorsaken.

Jag har berättat om den här sortens drägg för er förr, och vad oskickligt experimenterande med sk ”läkeväxter” eller ”kryddor” kan ge upphov till. Jag har berättat om händelser i Laholm i Sverige, Handeloh, Tyskland, vid Uppsala Högar och så vidare – också sånt som jag själv tyvärr fått se och bevittna med egna ögon, från diverse personer som säger sig vara ”spirit guides”, ”sedföreträdare”, ”rådsgydjor” som anordnar ”Örtvandringar” i Nacka-reservatet  och gudarna vet allt vad det är. Man ska inte och får inte plocka örter i ett naturreservat, nämligen.

Jag vill varna er alla från att överhuvudtaget umgås med den sortens personer.

Ta inte emot ”råd” eller ”andlig vägledning” från personer som säger sig syssla med ”forn sed” – för då vet man aldrig hur det slutar.

Remember pvt Smisek.

Det senaste man kan läsa på de här personernas bloggsida – det rör sig om ett litet gäng på 10-12 personer under ”rådsgydjans” ledning – är att olika sorters gudar ska kopplas till olika sorters mat eller sk kryddor – ”Brising” i Brisingamen skulle vara ”kodord” för hasch – – och att Freja skulle stå för ”lin och lök” till exempelfel i sak – eftersom detta är en förvrängning av skyddsformeln ”lina laukar” vilken alltid förekommer i förbindelse med originalkällor som handlar om Frej och andra manliga gudar.

VARNING – Ta INTE emot ”red berries” , sk ”saft”, mat, dryck osv om du rör dig i ”fornsediska” sammanhang.. VET du ens vad de här personerna kan få för sig att bjuda på ??

Vilken armé Mr Smisek tillhört, eller utbildats av, framgår inte av artikeln i anrika The Times, men troligtvis var det väl inte den brittiska armén, som oftast innehåller mycket väl utbildade och drillade soldater, låt vara att de flesta ”privates” eller meniga där ofta kan vara fd fotbollshuliganer, eller personer av mycket enkel bakgrund, helt utan någon utbildning alls. Men, det har brittiska armén nästan alltid råkat råda bot på genom sina Sergeant Majors eller skickliga underbefäl,  som ända sedan slagen vid Crecy och Azincourt – där pilbågar av idegran – det var på 1300-talet – också användes. Högre upp finns universitetsutbildade gentlemen eller vana kompanichefer, oftast med kaptens eller majors grad, som ofta är påfallande väl utbildade i historia och andra ämnen. Denna tingens ordning har alltid visat sig vara ett alldeles utmärkt sätt att sköta en armé på, och Engelsmännen har genom århundrade efter århundrade vunnit nästan alla krig de valt att utkämpa, inklusive Falklandskriget, två världskrig och många internationella insatser.

Tydligtvis läste inte Mr Smisek NATOs manualer för sk ”Rangers” eller så var han ingen jägarsoldat, precis. Han var ensam i främmande land, och hans gode vän kunde inte rädda honom.  Ifall han bara läst något såpass enkelt som den svenska ”Handbok Överlevnad” hade han kanske klarat sig, för i den står vilka växter som kan vara farliga att förtära – även om den kände överlevnadsexperten Lars Fält inte nämner just idegranen. Det är ett fel, som vi kanske ska rätta till i nästa upplaga. NATO-manualerna är uppbyggda på ett annat vis, det vet jag av egen erfarenhet – eftersom jag delgetts och studerat dem. De innehåller också information om hur man använder växter, träd, buskar och annat sådant som anfallsvapen, samt hur man förgiftar hela samhällen och dussintals människor. Det vill jag inte lära ut, och inte visa er, men ifråga om Idegranar har en hel del sann – och helt falsk – information redan läckt ut – och det är som sagt för sent för de redan döda.

En av de många missuppfattningar och förvrängningar som spritts ut på sista tiden, är att det skulle vara livsfarligt att använda idegran till ”Yule Logs” eller så kallade ”Julstockar” – alltså de stora vedträn som man enligt anglosaxisk folktradition bär in i stugorna för att elda med under hela julen. Den sedvanan har förekommit också i Tyskland, Frankrike, hela Baltikum och Värmland, Dalarna och troligtvis hela Västsverige

Hela skogssektorn i Sverige vet bättre besked – Idegransved är inte alls farligare att elda med än något annat svenskt träslag.Får man allergiska besvär av röken från kvistar och liknande, så märker man nog det omgående, och det gäller att man lär sig att elda på rätt sätt, särskilt vid matberedning – där idegran kan undvikas, pga dess sällsynthet. Sunt förnuft kan förmodligen också användas.

Man kan naturligtvis bli kolmonoxidförgiftad av dåliga spisar, sant nog – och barr, torra kvistar och fröna av idegran är också giftiga, men det gäller inte honkottarna, eller idegranens röda ”bär” som inte alls är giftiga – så länge man bara äter upp själva fröhyllet, men spottar ut själva fröet… som alltså sitter innerst i själva bäret. Sväljer man fröna, däremot, händer det saker – och därför ska man inte äta eller förtära idegran alls, men att elda med virket och göra knivskaft, pilbågar, pilar osv är fullständigt ofarligt.  (idegranens ytved och kvistar kan vara ytterst hårda, kärnveden däremot är ganska lös) och till och med musikinstrument – ja allt har tillverkats av idegransträ, och därav har man inte sett några negativa effekter. Lutor av idegran påstås vara sällsynt välljudande, säger musikerna. Också välbalanserade och intelligenta personer – Mr Smisek hörde kanske inte till dem – har däremot prövat på bären – av okunskap – och dött… tragiskt nog för deras anhöriga…

Svenska Rådjur däremot, påstås ha kunnat beta av hela idegranshäckar, och fåglar löper ingen risk av  fröna som kommer ut helt osmälta. Idegran har visat sig döda kor – som har lägre intelligens, likt alla växtätare – och har även påståtts orsaka ”hästdöd” i Skellefteå. Björnar och andra högre däggdjur ratar idegran, och äter inte dess bär, eftersom de lär sig av egen erfarenhet vilka bär som är ätliga, och vilken sorts varelser man inte kan lita på. Med människors vett, är det visst sämre beställt. Ofta låter de sig lockas av ”grupptryck”, fake news och dåliga råd…

Vi har en mans vett, men tolv mans styrka”  – Idegranen I Idets Ingång Inskränker Inte Idyllen Innerst Inne…

Redan giftinformationscentralen kan också ge klara besked om det här – så varifrån de egendomliga osanningarna  om själva veden kommer ifrån, vet man inte. Jag har visserligen sett en rapport från Penn State-Universitetet i USA, som i en snabb test tyckt sig konstatera, att giftet taxin kan anrikas också i de finare rötterna, och att ”hobbyists” eller krukväxtodlare, bonsai-experter och andra egendomliga personer skulle undvika att ha idegran hemma av den orsaken – barn kunde ju få för sig att tugga på rottrådar eller tandpetare – och vad är dessa ”fornsedare” och narkomaner, annat än oansvariga barn ?

Själv har jag andra och sundare hobbies – en av dem är att vara ”skaftsmed” som det står i Eddan, eller knivmakare på amatörbasis. Mina knivar – med handsmidda blad i ädelstål från Norge – eller vanlig maskintillverkad vara från Frosts Knivar i Mora – är inga jaktknivar, lappknivar eller konstverk, det måste jag erkänna. Jag har dem att rista runor med, och handtag i körsbärsträ eller idegran passar alldeles utmärkt. Man kan köpa engelsk idegran, t ex – från sakkunniga trävaruhandlare.

Knivskaften har jag alltid använt ”full tang” eller blad med lång tånge till – eftersom det ändå är säkrast. Man behöver inte borra snett eller vricka med en borrmaskin för att få in skaften – det går lika bra att bränna ut en kanal i skaftämnet med en lödkolv efter att man borrat ett rakt hål – och visst ryker det, och spånorna far – men idegransträet i sig är inte farligt, ens som sågspån – efter vad jag har märkt.

Knivskaft av idegran, gullregn och liknande träslag är inte farligare än andra skaft. Idegranspilar är inte förgiftade, men välskjutande.  ”Var aldrig skaftsmed eller sko-smed åt någon annan än dig själv – för om skon klämmer eller skaftet blir snett – ja då önskas ont över dig !” (Havamal, 126 strofen)

Det finns många myter om idegranen, och den har haft central betydelse för många hedniska kulturer. Redan romerska författare varnade för dess giftighet, och som namnet baccata antyder, antogs den ligga bakom Maenadernas dionysiska raseriutbrott, där de slet sönder alla människor de fick tag på, i ”sparagmos” – en annan ”fornsedisk” rit.

”Askr Yggdrasils” eller själva Världsträdet, var inte en Ask, som många tror – utan kanske en idegran – ordet askr på norröna kan beteckna vilket träslag som helst, och är en generisk beteckning, har man påpekat. Särskilt på engelska kyrkogårdar har man påträffat träd som påståtts vara 3000 år gamlainte alls de äldsta träden i Europa, eftersom Sverige har granar som är minst två gånger äldre än så. Kristna i England har till och med påstått att Idegranen skulle vara det träd som deras helt fiktive frälsare korsfästes på, trots att det inte alls växer i palestina, som inte är ett enda spår heligare än andra länder.

För Engelsmännen – där idegranen kan bli ett flera meter tjockt träd – är idegranarna – som i flera fall konstaterats vara planterade av hedningar och är långt äldre än de kyrkor som byggts vid dem – av åtskilligt kulturhistoriskt värde, och det ska man komma ihåg.

Ja, den engelske 1600-tals botanisten Robert Turner skrev till och med:

“If the Yew be set in a place subject to poisonous vapours, the very branches will draw and imbibe them, hence it is conceived that the judicious in former times planted it in churchyards on the West side, because those places, being fuller of putrefaction and gross oleaginous vapours exhaled out of the graves by the setting sun and sometimes drawn by those meteors called ‘lgnes fatui’, divers have been frightened, supposing some dead bodies to walk, not that it is able to drive away Devils as some superstitious monks have imagined.”

De kristna – i sin bisarra dumhet och vidskepelse – trodde att djävlar, gastar, spöken och så vidare skulle omge idegranarna, och flockas kring dem.

I Norden bodde Ull, jaktens och Vinterns gud i Ydalarna – dalar fulla av idegran – det bästa virke för pilbågar man kunde önska sig.

Det är inte svårare att se vem som hade en sundare livsföring, och vem som hade mest rätt.

Ett par sista ord till Mr Kissimonyi – ungrare, slovak eller tjeck – vad slags landsman han än må vara. Civilist, eller före detta soldat.

 

Du gjorde rätt, som försökte rädda din kamrat. Ironiskt nog såg jag min egen far dö efter behandling med just taxol och andra cellgifter – framställda av idegran – och jag utförde också hjärt-lungräddning på honom, men utan att lyckas – för emot dumhet och brustna hjärtan kämpar både gudar och människor förgäves, tycks det.

Ordföranden i samma svenska New Age-sekt som jag nämnt här ovan, förolämpade för två veckor sedan en nära vän till mig, som nyss mist sin egen bror. Det skedde på ett mycket taktlöst och fult sätt, dessutom, offentligt och på sociala media. De här personerna förstod inte ens, att hon hade sorg; utan fortsatte försöka ”bearbeta” henne på olika sätt.

Just därför står min bedömning fast. Man ska inte umgås med ”fornsedare”.

Man ska inte ägna sig åt sådana saker som de ägnar sig åt – men som min gamle kompanichef – en svensk överstelöjtnant – en gång sa till mig – kring dödsfall och begravningar – Döden kan vi inte hindra, men det är aldrig försent att visa de efterlevande en smula respekt

Också i döden kan de vi saknar – och vars vänner vi faktiskt varit – få en krans – låt vara inte av idegran, för i fallet med Mr Smisek, vore det nog mindre lämpligt att lägga på kistan, ifall det nu blev kistbegravning, med hedersbetygelser. Man kunde – by Jove ! – välja Silvergran istället. Gentlemän emellan, and if I may be so bold; Sir: You have already notified his next of kin, I do suppose, Sir Major, Sir !

Brittiska journalister, förresten, skriver ofta taktfullare, sakligare och korrektare än de svenska – men det beror förmodligen på deras belästhet och intelligens.