I Disablotets tid: Esoterisk Asatro, ett lyckat blot för NAS och mera om Diserna…

Henrik Andersson, min gamle parhäst i den hedniska bloggosfären, gör reklam för vad han kallar Gnostisk Asatro. Jag skulle snarare kalla den esoterisk, i motsats till exoteriska, alltså helt öppna Samfund som NAS, Nordiska Asa Samfundet – som nu har närmare 800 medlemar – ett medlemskap där rekommenderas, ifall du som läser detta inlägg inte redan löst det. Gnosis betyder kunskap gärna då av det fördolda slaget, något man inte lär ut till alla. Det finns flera olika skäl till det. Dels säger redan Oden själv i Havámál, att det finns flera saker som han inte lär ut till alla och envar (det sker i en av det såkallade Runatals mest berömda strofer) och dels är det också så, att det finns lärdomar i varje kultur som man inte bör förvrida eller förvränga, utan de bör hållas utom räckhåll för ”fornsedare” och andra som kanske skadar sig själva och dessutom hela vår kultur, när de börjar missbruka dem.

Hur Diserna och Fylgiorna,  våra kvinnliga skyddsandar ser ut, vet ingen… Blott få har sett dem…

Nuförtiden är Eddan tillgänglig för vem som helst, genom sajter som Heimskringla.no och andra (ett besök på den nämnda sajten kan också löna sig) men när det gäller konsten att spå i runor, blota och mycket annat, har det alltid funnits en tradition som säger att en hel del av de viktigaste kunskaperna i Asatron bör vara förbehållet Thular, Godar och Gydjor, och inte läras ut till vanligt folk. Likadant var det en gång med skaldekonsten, och förmågan att kunna rista runor överhuvudtaget. Också den var förbehållen de invigda, och lärdes inte ut till vem som helst, först och främst därför att konsten att skapa metriskt formfulländad poesi var mycket svår, och för det andra därför att man inte ville, att kunskapen om runorna skulle hamna i orätta händer. Nuförtiden finns det också flera esoteriska (inte öppna) sällskap inom Asatro också i Sverige – det fruktade Samfundet Särimner, eller Särimners Sändebud som de också kallas är bara ett av dem, även om det kanske blivit det mest kända och eftertraktade på senare år, inte minst genom den här bloggen. Vem som helst kan inte gå med, utan det krävs rekommendationer från två edsvurna medlemmar för att alls komma ifråga, och inträdesproven är så hemliga och svåra, att jag inte nänns närmare beskriva dem, ”for fear of raising incredulity” som det heter på engelska.

Men – låt oss nu gå över till någonting helt annat.

Uppsa Kulle i vinterskrud – högen är 9 meter hög, och 55 meter vid – en kungshög som var större ändå när den byggdes..

I helgen firade Nordiska Asa Samfundet sitt Disablot vid Uppsa Kulle, strax nära Nyköping i Södermanland. Man har nu stiftat en tradition, som förkunnar att endast Gydjor eller kvinnliga officianter bör förrätta offret åt de kvinnliga makter vi ärar vid denna tid (om anledningarna till det har jag redan skrivit för några dagar sedan) i motsats till ett visst ”fornsediskt” samfund, där det hela ofta går till lite hipp som happ, och man riskerar att hamna helt på sned, inte minst på grund av de ljusskygga figurer som rör sig i ”fornsedens” cirklar. NAS är ett helt opolitiskt samfund, och det tycker jag för min del är väldigt bra, även om det tydligen finns de, som tycker något helt annat – men dem vill jag helst slippa…

Uppsa Kulle är helt outgrävd, och utpekas av traditionen som den hög, vari Ingjald Illråde blev jordad, sedan han innebränt Kung Granmar av Södermanland, och Vidfamne-ätten blev Sveakungar efter honom, men det vill jag såklart låta vara osagt. På toppen av högen finns en flera meter bred krater, som troligen har bildats när en gravkammare av trä inuti högen störtat samman, men några arkeologiska undersökningar på platsen har ännu inte skett, trots att högen varit känd för forskare i flera hundra år. Felprioriteingar inom Sveriges nuvarande kulturpolitik är såklart orsaken. Blotet samlade över trettio deltagare i vinterkylan, och 4 journalister närvarade, också från amerikanska tidningar och nyhetsmedia. NAS har nått ännu ett klart bevis på framgång, när det som samfund visar sig kapabelt att hålla väl organiserade, trevliga och väl genomförda blot och sammankomster.

Nordiska Asa Samfundet Mälardalen har nu en egen fana (till vänster i bild) och mer än 330 medlemmar

Som hedning i Sverige har man inte alltid upplevt något sådant – de sunkiga sk ”Påskbloten” vid Gamla Uppsala och vad som tyvärr tilläts hända där förra året är ett klart ”varningstecken” och en tydlig ”plump i protokollet” men så hade NAS också ingenting med det motbjudande spektaklet att göra. Istället kan man nu utöva Asatro, omfatta Asatro och säga Asatro – precis som i resten av Världen – utan att behöva använda kristna smädenamn eller något annat dumt – för vad vi gör är inte alls något ”fornt”, något politiskt eller någotslags levande rollspel, blaj, ”lajv” eller något annat sådant, och vi vill heller inte förknippas med det, eller med ”fornsederi” – som ju är en kristen term, inför minst 230 år efter det att Asatron tog slut i Norden.

De kristna firar just nu sin ”fastlag” men det gör inte vi – det är väl mest troende katoliker eller muslimer under ramadan, som tycker att man bör fasta eller späka sig, vilket inte är hälsosamt, givet hur kylan och klimatet faktiskt ser ut i Sverige och resten av Norden – vilket vi också får se såhär års. Men i Tyskland, i Alpområdet och i Centraleuropa finns också spår av Disablotet eller dyrkan av Diserna, och det är extra tydligt vid den här årstiden.

Under Fastnacht, Fastelavend och allt vad fastlagsspelen i Tyskland, Österrike och angränsande länder nu kallas, firar man en gestalt som kallas Frau Perchta, och som ibland uppträder i mångdubbel upplaga, som Schiachperchten (skrämmande Perchtas) eller Schönperchten (vackra Perchtas) ungefär som Diser och deras individuella motsvarighet Fylgiorna också kan se skrämmande eller vackra och välvillliga ut i Nordisk Mytologi. Många forskare, också svensken Martin P:son Nilsson, som var den förste som i början av 1900-talet skrev om sakområdet, har påpekat att kristen demonisering har satt in i det katolska området, och vad som från början var välvilliga, kvinnliga väsen nu har bytts ut emot skrämmande karnevalsmasker – men den underliggande traditionen och det kulturella sambandet kan förstås ingen rå på i alla fall.

Perctha eller Perctas har nu funktionen att komma med presenter till barnen (vanligen små gåvor i form av godis) under fastan, men sades tidigare övervaka att ingen spann (spinning är Friggs och Nornornas värv, vilket är ett meningsfullt sammanträffande) samtidigt med att de också anses ha svarta fötter med simhud mellan tårna, alldeles som svanar också har – och Svanjungfrur och Diser är ofta identiska, både i Nibelungemyten och de Nordiska sagorna. Ytterst sett går ”Fru Perctha” tillbaka på ”Fru Hulda” eller ”Frau Holde” har man ansett, en sagofigur, som bär tydliga och omisskänliga drag av Frigg, som den första och största av Diserna. Perchta-gestalten troddes på 1000-talet vara en vacker kvinna i vitt, och det var långt innan katolikerna satte igång med att demonisera henne, och försöka få henne att se ut som djävulen eller fan själv – för de kristna förstör ju oftast allt som är gott, sant och vackert här i världen.

Frau Holda – som jag skrivit om förr – kan spåras ned till Karl den Stores 800-tal, och ansågs då av de kristna vara en häxa, samtidigt som hon likt Frigg ”spinner molnen på himlen” och dessutom skakar sina bolster och kuddar ut genom Valhalls fönster, så att fjädrarna ryker och faller till jorden eller Midgård – och där förvandlas de till snö… I Odenwald, och på många andra kultplatser i Tyskland, finns källor eller brg och andra platser, som är uppkallade efter henne. Diserna finns kvar, som svaga spår också i dagens Europa – men här hemma, i det kalla Norden, behöver vi deras skydd så länge vintern varar, och i väntan på en ny vår, samt för att sådd och till sist även skörd ska komma igång – och det är ursprunget till Disablotet. Också runan Perchta – den trettonde i Runraden – som står för klippor, underjorden och vad som finns där – har satts i samband med Perchta-Holda.

Frigg som den stora spinnerskan i himlen, som sänder vinter och snöväder

Kanhända, säger några, har Diserna och Holda satts i samband med den ”Hyldemor” som var en kvinnlig gårdsvätte bland annat i Danmark, eller Gerda, Gerd, Nerthus, Hertha, alltsammans namn på jordgudinnan – en annan ”Dis” som snart står i fokus, när våren och naturens stora uppvaknande väl kommer. Mycket är fördolt, som endast makterna och vandrande Thular vet…

 

I Disablotets tid – Lär dig att fira Diserna och ditt Disting med Distinktioner, så blir du Distingerad…

Vi befinner oss åter i Disablotets tidden årstid då Vinterns makter ännu överväger, och det fortfarande är långt kvar till ”Föråret” som man säger i Skåne, eller ”Foraar” som det heter i Danmark, alltså den period då äringen inleds, och jordbruksåret kommer igång med den första sådden. Jag har skrivit flera kåserande artiklar om denna årstid förr om åren, och samlat några av dem under rätt underrubrik till ”Blot och Fester” här ovan, men det här är – som jag många gånger tydligt förklarat – en personlig blogg, och inte en sajt för skolbarn eller liknande individer, som tror att de skall kunna komma hit och lära sig grunderna i Asatro.

Dem får ni lära er på en annan och mer passande plats, för jag är en privatperson, och ingen undervisningsinrättning.

”Idistaviso” eller Disernas äng vid Wesers nedre lopp var inte bara en tingsplats, utan också ett slagfält…

Men varför firar vi då Diserna, de dunkla kvinnliga makter, som inte skall förväxlas med Nornor, som råder över alla varelsers öden och heller inte med Fylgior, som är envars personliga skyddsväsen. Freja är Vanernas dis, sant nog, en dis också i Asagård, dit människorna inte når och de inte ska sträcka sig, men henne ärar vi som alla vet inte alls vid denna tid på året, utan i Maj, hennes egen särskilda månad, som inleds med Valborg eller Vanadisblot. Diserna är nämligen inga gudinnor, och de blir det heller aldrig, men deras kraft är likt Valkyriornas och många andra kvinnliga väsen stor nog ändå. Särskilt nu, när vi inte vet hur lång vintern kommer att bli – i gamla tider visste man inte ens hur långt matförråd och vedförråd skulle räcka  (och det vet väl knappt vi moderna människor nu heller när ett visst ”stödparti” ska förbjuda såväl vedspisar som valborgseldar för varenda etnisk svensk och laglydig medborgare) samtidigt som ett nytt arbetsår börjar efter Jul och Midvinter, behöver vi fortfarande allt skydd vi kan få.

I gamla tider vände man sig inåt, emot den egna ätten, gården, grunden – förmödrarna och de av makterna, som småningom skulle råda över sådd och skörd. Förstår man bara detta, är firandet av Disablotet inget konstigt… Än idag är ”Oxveckorna” efter Julen, då det ännu är lång tid till våren, en arbetsam tid för många svenskar, då det nya årets bördor väger tungt, och vi inser; att det är här eller nu hela vår fortsatta tillvaro avgörs – innan vintern slutar, och när det blir; vet som sagt ingen.

Hur diserna ser ut och är till sin skapnad, vet endast de invigda…

Redan på kontinentalgermansk botten, kring år noll och ännu tidigare, talade man om ”idisii” som de omnämns av Tacitus och flera andra, och här i Norden har vi säkra vittnesbörd om Disablotet från Hervara saga, Egils Saga, Heimskringla och Saxos Danmarkshistoria, bland annat.  Disablotet, säger Snorre Sturlasson, firades första fullmånen i Göje eller Februari månad (man hade en månkalender för månaderna, men en solkalender för året och dagarna, vilket är viktigt att förstå) och trots att moderna tiders skribenter på svenska Wikipedia och andra fähundar under själve Lars Lönnroths ledning skriver att Disablotet skulle ha inträffat i slutet av månaden, är ingenting av detta sant, för Distinget firas fortfarande i Uppsala just kring Disa-dagen eller den första fullmånen, som alla vet.  I Heimskringla står det nämligen uttryckligen, att  även efter att Svearna slutat blota, och man var kristna till namnet, fortsatte man hålla ting på rätt dag, med marknad efteråt, och det var alltså just den helg, som passerat – vilket ni också kan läsa om på andra hedniska bloggar.

Men – vi behöver inte ”Rotha i Lönn” – som vissa andra. Disablotets tid är noga bestämd i kalendern, och den beror på månen, som i alla månader. Okunnigas kompromisser, och rena gissningar om allt mellan närsomhelst i Februari och vid Vårdagjämningen – en helt annan helg med helt andra gudomar och makter i fokus – kan vi strunta i, när vi faktiskt har så många originalkällors vittnesbörd framför oss, och är vi alls kunniga; är det dem och inga andra vi bör studera. Inte någon inbillad eller påstådd ”forn sed”, till exempel.

I det 44:e kapitlet av Egil Skallagrimssons Saga nämns det, att Egil firar blot och dryckesoffer med en man som heter Ölve i en kungsgård, och man kan tydligt jämföra med den klassiska beskrivningen av höstarnas Alvablot i Olafssaga Helga – Alvablotet är där en helt privat fest, för den egna ätten, och inga kristna och inga främlingar får överhuvudtaget närvara under samma tak. Sighvat Tordsson, Kung Olafs skald, som är huvudperson i den delen av Sagan, kommer först till Edsskogen i Värmland och sedan till Västergötland, där tre bönder – som alla heter Ölve – låter kasta ut honom, som varande kristen, och nekar honom varje form av husrum. Vi kunniga vet förstås, att Ölve är avlett av Alf, som i Alfer eller Vaner, äringens guddomar, som man inte ska stöta sig med. Till dem hör också Diserna.

Diserna, som en italiensk nutidskonstnär tänker sig dem… De kan anta helt andra former än dessa…

I Hervarasagan står om Alfhild, som är en högättad kvinna, och som nattetid firar sitt Disablot vid Gamla Uppsala Kungsgård av alla platser. Där – och bara där – reser hon sin harg, och där – och bara där – utgjuter hon hlaut eller det röda blodet, tills Starkad, kämpen som Saxo placerar i Hrolf Krakes hall och helt på danskarnas sida avbryter allt med att röva bort henne. Alfhild, alltså ”alfers strid” är som vi anar mer en beteckning på en funktion, snarare än ett personnamn – och Disablotet och Uppsala Kungsgård kopplas dessutom ihop i den mest kända källan vi alls har – Ynglingasagans och Heimskringlas texter om Adils, kung av Uppsala. En gång trodde man, att han faktiskt vilade i Adils-högen, eller Torshögen som den också kallas, alltså den västligaste av de tre högarna vid Gamla Uppsala, och det kan faktiskt stämma, eftersom den döde i den högen faktiskt är en man från omkring 575, den historiske Adils förmodade dödsår. Adils anses nämligen i snart sagt alla länder utom det historieföraktande Sverige vara en fullt historisk person, som nämns till och med i Beowulfsagan, och som till yttermera visso – enligt Sturlasson – ska ha dött på det viset att han fallit av hästen inne i Disasalen vid Gamla Uppsala Kungsgård – ett händelseförlopp som också en av våra svenska Nobelpristagare fäst sig vid, och skrivit ett helt kapitel i en historisk roman om.

Magnus Gabriel de la Gardies ”Disasal” på Venngarns slott innehöll fram till 1990-talet de allra vackraste målningar ur ”Disasagan” tills slottet blev flyktingförläggning. Då förstördes hela möblemanget, och målningarna utsattes för irreparabla skador. Numera är de i Nationalmuseums magasin, och visas inte mer för allmänheten.

Detta med att det fanns en särskild ”Disasal”, alltså en sal som var skild från den vanliga kungssalen, och som var ett gudahus, enbart ägnat dessa makters dyrkan, fascinerade också 1600-talets svenskar. Heidenstam tänkte sig, att det fanns ihåliga, övernaturligt stora gudastöttor eller högsätesstolpar i den salen, gjorda i form av Diserna, så stora att man kunde krypa in inuti dem, och betrakta omvärlden genom trästöttornas ögon, men det behöver ingen tro. Men redan 1611 skrevs ett av våra första bevarade skådespel om en fiktiv ”Drottning Disa” från Uppland, och av Svea Välde. Hon skulle ha räddat sina landsmän från dyrtid och svält, under en ovanligt svår vinter (vi ser redan här hur motivet bakom Disablotet går igen) och skickat ut dem att erövra nya landskap och provinser, och därigenom skulle – som jag berättat i ett annat inlägg – de norrländska landskapen ha fått sitt namn, vart och ett, från Gästrikland till yttersta Norrbotten.

Historien om Sveakungen, som kunde stiga till häst inomhus, finns också i en annan, ännu tidigare och högst berömd historisk källa. Det är ingen annan berättelse än den mäktiga ”Risala” av Ibn Fadhlan, som fortfarande citeras som en direkt ögonvittnesskildring i alla svenska skolböcker, men som alltid förkortas, förgrovas och förvanskas.

Samma Disasal som den blivit i ”Landet Löfvén”. Nedrivna tavlor, förstört möblemang. En tafflig gymnastiklokal, i brist på bättre. (bilden togs för tre år sedan)

Beskrivningen av Ruserna vid Volga Bulgar – ty så benämner Bagdad-kalifens sändebud Svearna från Roslagen – och den storartade hövdingabegravning som sedan följer, då en infödd kvinna av slavisk härkomst frivilligt och utan varje form av tvång följer den man hon älskat in i döden (just den detaljen har ofta förvanskats till något annat, och man talar om trälkvinnor osv – en grotesk förvanskning av det arabiska ordet ”gulam” som kan betyda mycket annat) så följer en lång skildring, som återfinns i Harris Birkelands berömda ”Nordens Historie i Eldre Middelalder ur Arabiske Kilder” – skriven på 1950-talet, men fortfarande den mest kompletta version av Ibn Fadhlans ”Risala” vi överhuvudtaget har – och den talar om ett Konungasäte (Sarir på arabiska) som alla rusers store konung har – en plats som ligger mycket långt bort från Volga Bulgar, ja på andra sidan om ett hav. Sarir betyder inte bara tron, tronstol, högsäte eller liknande, utan också regeringssäte i överförd bemärkelse, och Ibn Fadhlan säger oss att denna kungsgård är så stor, så att den omfattar ett helt landområde, och den innehåller 400 av de allra bästa kämparna i Rusernas hird dessutom, plus 800 kvinnor – för varje krigare har minst en kvinna till att tvätta hans hår och sätta fram mat och nabid (det arabiska ordet för mjöd) åt honom, och sedan en annan kvinna, som är hans hustru och som han ligger med. (Så kan ju också disernas dubbelnatur beskrivas, om man är oförstående). Men allra högst sitter Sveakungen själv, med sina hustrur, som är 40 till antalet, och när han vill ut och rida, ja då leds en häst rätt fram till tronen, under tak och inne i byggnaden, och kungen stiger direkt från Regeringsbestyren ut i fält, och bedriver mobil insatsledning – men i normala fall har han en Halifa, eller Kalif, en ställföreträdare, som utkämpar alla hans krig och fältslag åt honom. Allt detta, enligt det arabiska källmaterialet.

Detta skrivs minst 300 år före Heimskringlas berättelse om Adils död, och för att sammanfatta:

1. Det fanns ett disablot, ett disting och en marknad, tre ting med helt olika funktioner, men som förlades till samma tid (första fullmånen i Februari eller Göje månad, inget annat) och dessa skulle ske i Rikets hedniska huvudstad, ingen annanstans. 2. En högättad kvinna fick leda Disablotet – kanhända i Sveakungens eget ställe. 3. Disablot firades som en vinterfest, till Vanerna och för ett gott år, redan innan äringsperioden inletts. 4. Främlingar och kristna fick inte närvara, och i det fall man inte kunde ta sig till Kungsgården, eller till Tingsplatsen och Viet i varje bygd, så fick man fira Disablot hemma, var och en för sin ätt och för sina diser. 5. ”Ölve”, alferna – Frej – alla hästars herre – och hästoffer – Kungen till och med satt till häst inomhus, ”i disernas sal” spelade en avgörande roll i blotet – som var uppbyggt just kring detta.

Så långt källornas ovedersägliga vittnesbörd.

Fira nu ert Disting med Distinktioner, och på Distingerat vis, så att jag slipper skämmas för er, Hedningar små !

Kom ihåg att SÄRIMNER SER ER – och så gör även jag !

Hell Diser i den mörka natten – Goi ! Råde Goi !