Hediska Tankars Runskola (del 20) Laug-runan

Runan Laug eller Laguz (på proto-germanska) kommer som den tjugonde i den äldre runraden, när den användes för esoteriskt bruk. Språkligt sett är dess namn också närbesläktat med lögr på Isländska, samma ord som syns i det fornnordiska Lögrinn, som var namnet på Mälaren, eller verbet att löga, dvs tvätta. Också latinets Lacus och franskans lac för sjö, liksom det engelska lake kommer av samma ordrot, och så gör också fisken Lake – den får ju tvättas och lutas till Jul… Somliga engelskspråkiga etymologer har på mycket svaga grunder också försökt dra in ord som lauk för lök, eller leek i sammanhanget, men det finns inte ett enda belägg för det ur någon runvers, eller någon bevarad skriftlig källa – allt man har att gå på i det fallet är en högst tvivelaktig tolkning av en inskrift på en enstaka fibula eller ett spänne från 500-talet som hittats i Schweiz, och blivit föremål för en hel del vilda teorier – som många ”lösfynd” med runor.

 

Även formeln ”linalaukar” (som setts på en benkniv i Norge) eller skyddsorden ”Lin och lök” (som förekommer i Eddan, men också den ökända Völsa Thattr) har  några tolkare försökt knyta till Laug-runan, och om det är riktigt så skulle den vara den första av Frejs runor, och den andra blir då följande runa, eller Ing. De flesta tolkare har dock stannat vid att Laug-runan i första hand betyder vatten, även om vatten som sådant inte är utan betydelse för äring och växtlighet, och därmed också för Frej, som ju är Äringens och Fruktbarhetens gud framför andra. Laug-runan kommer som den femte i den sista aetten eller åtta-talet i runraden 8som helhet innehåller den ju 24 runor, och kan indelas i tre aetter om åtta tecken) och svarar emot Kaun eller Sken (som ju betyder eld) i den första aetten, och Eiwaz eller Idegran (för träd och allt växande i växtriket) i den andra – och det är förstås ingen slump det heller…

 

Det gammalnorska runkvädet säger att Logr är ”faellr or Fjalle”, eller en ström ur fjället, en foss eller fors, medan det isländska kallar Lögr för ”vellande vann” eller vällande vatten. En ”laug” eller ”ker-laug” är på isländska en fördjupning i marken, en pöl eller göl fylld med vatten, som rentav kan vara karformad eller i form av en het, vulkanisk källa kan vara något att bada i. ”Snorra-Laug”, den källa Snorre Sturlasson hade hemma på sin gård, och som han satt i när hans fiender fegt kom för att lönnmörda honom, kan nämnas i detta sammanhang liksom bad och allt som har med ”stationär” verksamhet i och kring vatten att göra – för resor över havet är även Reid och andra runor verksamma, men Laug kan också anknyta till segling och sjömanskap i stort. Laug-runan påminner också om en ”halv” idegransruna Eow med ena bistaven borttagen, och om denna runa nu stått för världsträdet, skydd eller förening, återkommer kanske här lag som vattenrikets runa, i motsats till den fasta marken, omväxling istället för skydd, och attraktionskraft istället för förening eller giftemål – enstaka personer har menat att den skulle vara en kärleksruna.

Klippformationen ”Prästens Badkar” nära Kivik är typexempel på en ”kér-laug”, danad av naturen…

 

Talet tjugo kan bildas av fyra gånger fem, eller materiens och Reid-runans fyrtal gånger Kauns eller eldens femtal, och vattnet är också något materiellt, som till synes flyter eller rinner, nästan som ett eldsken, men i en annan form. Is-runan, med talet tio symboliserar som vi vet is eller köld – isen är ju vatten i en annan form – gånger Thurs-runans dualism eller konflikt, ger oss 10 x 2 = 20 och vi ser som vanligt, att talsymboliken bakom Utmarken stämmer förunderligt väl, numerologiskt sett, när vi också får 2 x 10 = 20. Vad skulle stå mer i konflikt med isens krafter, än just smält vatten ?

Lag-runan består av en lodrät stapel, samt en snedställd stapel åt höger, som stiliserat kan liknas vid en vattenstråle, eller ett vattenfall. De flesta runtolkare har sett regn, även tårar och i överförd bemärkelse känslor, känslolivet och till och med drömmar – sedda som en flytande tankeström – som tillhörande Laug-runan, vilket redan Atreid Grimsson gjorde på 1980-talet. Utan att dra alltför stora växlar på detta, har mera sansade runtolkare påpekat att Laug eller Lagu skulle stå för Njord som havets gud, vilket jag dock vill hålla för osagt, eftersom det inte finns några som helst vetenskapliga bevis för det. Andra har sett anpassningsförmåga och ”utflytande” i Lag-runan – vattnet har ju egenskapen att kunna anta vilken form som helst, och till och med avdunsta eller övergå i ånga, men Grimson betonar att dess viljelösa flytande också står för passivitet, oförmåga att handla, smidighet gränsande till självutplåning och kanske också vissa alltför visionära personers fråga att drunkna i sina egna drömsyner och övergå i rent flum, eller ständigt känslotänk – ett fel som många runtolkare uppvisat genom åren.

Edred Thorsson tolkade på 1960-talet runans namn på rätt osäker etymologisk grund till Laukaz, den ”lök” som syns i skyddsformeln ”linalaukar” eller ”lin och lök” i en del runinskrifter, vilka ju också återkommer i Sigdrifumals ord om skyddsrunor – lägger man en lök i ölhornet och ristar dessa runor på det, kan ingen flytande dryck göra mer ont, man undgår förgiftning och de som ständigt vill ”mänga men i mjödet” och hornet springer i stycken, spricker sönder och den skadliga vätskan rinner ut i sanden – mer sakligt skulle man kunna säga att Laug-runan står för övergång mellan olika tillstånd, som fast, flytande och gasformig, initiationsriter och avslöjande (stroferna om ölhornet, och hur giftet förstörs av Laug-runans kraft handlar om detta) och Thorson resonerade på sin tid också att Laug-runan skulle ha att göra med Laukr i betydelsen läkning, Lauk-nunga på gammalengelska, ”lyft” eller lövjan, alltså helande besvärjelser kring örter och gräs, samt mycket annat sådant – också totalt obevisade påståenden…

”Stadhagalder” eller ”stående galder” för Laug-runan tecknas vanligen ungefär om bilderna visar. Vanligare är dock att stå med ena armen fullt utsträckt, utan ”vinkel” på armbågen

 

Freyja Aswynn såg på 1990-talet ett samband inte bara med Njord, utan även Nerthus, jordgudinnan som ju Njord-gestalten utvecklats ur, och därmed med Vanerna som helhet, men detta för iväg alldeles för långt, därför att Vanerna syns även i andra runor, och varje runa kan inte hela tiden stå för alla Gudar, en viss begränsning i det vilda teoretiserandet är nödvändigt. Nehalennia, Frisernas stora jord- och vattengudinna, som förmodligen var Nerthus i en lokal variant, dyrkad under romersk järnålder och i de första århundradena efter vår tideräkning, har av många kopplats till Laug-runan, och detta är en tolkning som står på säkrare grund. Nehalennia avbildas liksom Idun ofta med äpplen, och med ett dryckeshorn i handen. Både äpplena och hornet kan vara en symbol för vattnets livgivande krafter – äpplen är ju som bekant ganska saftiga och låter sig förvandlas till en livgivande must, och både äpplen och hornet är på gamla runstavar kopplade till Julhelgen, nyåret och väl även snösmältningen, varför laugrunan också  kan associeras till allt detta.

Laug-runan påminner också om en ”halv” idegransruna Eow med ena bistaven borttagen, och om denna runa nu stått för världsträdet, skydd eller förening, återkommer kanske här lag som vattenrikets runa, i motsats till den fasta marken, omväxling istället för skydd, och attraktionskraft istället för förening eller giftemål – enstaka personer har menat att den skulle vara en kärleksruna. Jan Fries påpekade 1992, att den urindoeuropeiska ordroten *leubh-, *loubh har lett till engelskans ”love”, svenska och germanska ”lov”, ”lof” i betydelsen lovprisa, och påpekar att Laug-runan kallas ”lagt leotho” eller lag den lysande i St Gallenmanuskriptet, och att gammalryska laug, lauc, lauga också har med ord som låga, flamma att göra – även om vi absolut inte ska föra detta för långt, och heller inte inkludera lux för ljus och Loke, vilket redan Fries häftigt vänder sig emot.

Den tyske runforskaren Helmut Arnz påpekade vid 1900-talets mitt att ännu tidigare tyska runologer från 1800-talet såg ett samband mellan laug runans koppling till vatten, men också sumpgas ur gölar (!) vilket de ansåg förklara kopplingen till låga, flamma som ju syns i runans namn, rent etymologiskt. Redan då var man också inne på en koppling till Nerthus och Gefjon, den givande, och såg en koppling till grundvatten, det undermedvetna och språkhistoriska band över emot Lauk, lök, och skyddsformler som ”alu” formeln – inskrifter av typen ”linalaukar – alu – alu – alu” förekommer över hela det germanska området, så tidigt som på 300-talet, och i kombination med ass- runan a, ur runan u så har lag-runan l uppenbarligen varit mycket vanlig, som skyddsformel för hälsa, och mot förgiftning, påpekas det.

Också Agrell var under det tidiga 1900-talet väl medveten om allt detta, då han skrev sina epokgörande verk om runornas talmystik, och deras antika förebilder. Han nämner också en Thorstein Raudnef, som nämns i Landnama Saga – denne skulle ha blotat till ett vattenfall på Island i hela sitt liv, men när han dog, sprang hans 20 storhundraden får rakt ned i vattenfallet, och alla de 2400 fåren dog, står det i sagan. Varför var de just 20 storhundraden, och varför var de 24 x 100, frågar Agrell – syftar inte denna mytiska episod på vattenrunans kraft, och på att vattenrunans tal var just 20 ? Hur skulle den sagodetaljen annars bli begriplig ? Agrell påpekar också att Ran och Ägir kan ha haft koppling till Laug-runan, och att deras nio döttrar, vågorna, gånger två – föräldrarnas tal – ger 2 + 9 + 9 = 20, samtidigt som Heimdall, den segrande solen som går upp ur vågorna, är ”son av mödrar nio”.

Innehållsrik är Laug-runan i alla fall – för de intresserade följer här ännu en länk till en sida om samma ämne…

Annonser

Hedniska Tankars Runskola (del 19) Madr-runan

Från det stora till det lilla, och från det ständigt pågående till det eviga. Hedniska Tankar omfattar högt och lågt, stort och litet, allt på en gång – för som en annan känd hedning en gång sa: ”Intet mänskligt är mig främmande.  Runan Madr eller Mannaz på gotiska följer som den nittonde i Utharken, eller den äldre, esoteriska runraden, och nitton är ett primtal, vilket uppenbarligen fascinerade våra förfäder.

Att den följer efter Odensrunan eller Hästrunan, som fick talet 18 – odenstalet gånger två – liksom ryttaren följer på hästen, är kanske bara naturligt. Vi har tidigare lärt oss, att Tyr-runan – kontroversiell i våra dagar, pga okunskap och de stackare, som inte vet bättre – står för mankön, och kom som runa nr 16, medan Bjarka-runan – en helt okontroversiell och positiv symbol, som stod för det kvinnliga könet, men också födelsen – kom som nummer 17 – ett annat primtal. När vi talar om ordet ”Man” på modern Engelska, (tänk på Neil Armstrongs ”a small step for man...” till exempel  )liksom tyska och alla Nordiska språk, talar vi nästan alltid om människan i allmänhet, eller hela människosläktet, oberoende av genus eller kön, och de som vill förflacka det svenska språket och ta bort dess genusmarkörer, behåller oftast den maskulina formen för olika ord. ”Man är mans gamman” står det i Hávamál – och det betyder att ”människan är människans glädje”. Vi ser oss själva i andra, och i jämförelse med andra mäter vi oss själva. Den tyske existensialfilosofen Martin Heidegger talade till och med om ”Das Man” eller ”Mannet” som en följd av vad han kallade ”In der Welt sein” eller ”I-världen-varon” som är en ofrånkomlig del av vår mänskliga tillvaro. Mannet – illustrerad i uppmaningar som ”så gör man…” eller ”så gör man inte” tänkte sig Heidegger nästan som en språklig entitet som börjat leva sitt eget liv i det kollektiva undermedvetna, precis som runorna alltid gör – här har vi också en filosofisk definition på själva begreppet ”Runa” – och ibland kunde kollektivet, massan, den allmänmänskliga driften att ”göra som Svenssons gör, och inte skilja sig från mängden”  leda till religiöst eller politiskt förtryck, ett slags allt förtärande konsensus, av ett slag som vi alla är välbekanta med sedan 1970-talet, efterkrigstiden och det slirande ”folkhemmets” Socialdemokratiska samhälle, även om det ”Das Man” som denna rörelse representerar sedermera hamnat fullständigt på dekis, och sett sin bästa tid…

En sak kan vi i alla fall vara fullständigt överens om – och det är att runorna inte är några ”tomma symboler”, utan precis tvärtom. De har krafter, på gott eller ont, och det kan vi aldrig resonera bort – det är dags att sluta låtsas som om vi kunde, för de påverkar oss mer än vi tror. Man-runan kan ursprungligen ha stått för människors möte, som i en av Hjalmar Gullbergs dikter – men under 1900-talet, såg vi denna runa växa till något mer, något destruktivt, även om vi idag vet att individen alltid är starkare än kollektivet.  Runan ser ut som en Gifu-runa hängd mellan två upprättstående stolpar, eller två Wynjo-runor vända emot varann, med en förening i spetsarna. Vi vet redan från tidigare delar i runskolan att Gifu betyder gåva och Wynjo betyder glädje, och att de båda är Frejas runor – här göms också något av Madrs allmänmänskliga symbolik. Det norska runpoemet säger att:

Maðr er moldar auki; mikil er græip á hauki.

Man är mullens ökning, starkt är hökens grepp” alltså. När Jalkr-runan (för J-ljudet) och Idegransrunan (för i-ljudet) kom ur bruk, övergick man till att teckna Madr som en jalkr-runa, möjligen därför att älgrunan, som ju stod för levande varelser i allmänhet, också kunde användas för att beteckna mänskligheten. Att Madr-runan i den yngre, 16-typiga runraden också liknar en fågelklo, är förhoppningsvis lätt att se. Den isländska runversen säger nästan samma sak:

Maðr er manns gaman ok moldar auki ok skipa skreytir.

Alltså ”Man är mans gamman, och mullens ökning och skeppets skryt”. Människan är dödlig, och jorden tar henne åter. På så sätt blir hon till mull, vill dikten säga oss, men så länge hon lever och är i sin ungdom, kan hon alltid pryda ett skepp, vara del av ett kollektiv och duga till mycket. Det anglosaxiska runkvädet, slutligen, drämmer till med följande strof:

Man byþ on myrgþe his magan leof: sceal þeah anra gehƿylc oðrum sƿican, forðum drihten ƿyle dome sine, þæt earme flæsc eorþan betæcan.

Eller, i min översättning: ”Människan bjuder ofta (myrgthe – jämför med ordet ”margs” i äldre medeltidssvenska, alltså mycket, synnerligen) sina anförvanter lov (magan är här samma ord som vårt svenska ”måg”, alltså släkting, anförvant) men skall dö som annat folk som andra nämnt (spican är ”speak” i betydelsen tala, omtala) för Drotten har täljt domarna sina, (Anglosaxarna var halvkristna, och sade ”Drotten” istället för Odens riktiga namn) och det arma fläsket (flaesc står det mycket riktigt !) skall jorden återta (betaecan !)

Individen dör, men släktet består – och nya individer med samma tankar och skaplynne, kan återta de gamlas plats. Man har kopplat Madr-runan inte bara till de människor som lever nu, utan också förfäderna mest av allt, och människans värld i allmänhet. Människornas sociala liv, deras umgänge och vänskapsförhållanden antyds också av denna runa, när den används i spådomar.

 

 

 

 

 

Som tidigare ofta påpekats spådde man aldrig i runor en och en, utan använde flera runor för att tolka innehållet eller betydelsen i den första runa man drog, och en andra eller tredje runa kunde då klargöra innebörden i de relationer eller sociala förhållanden som runan syftar på, när den kommer upp i en dragning. Edred Thorson kopplade den också till Rigsthula och Heimdalls vandring runt Midgård, där han först besökte trälar, sedan bönder, sist jarlar och så Kon Unge, Goden som skulle bli Heimdalls efterträdare på Jorden.(Mera om Heimdalls esoteriska betydelse, kan ni lära er här ) Thorson lät också runan stå för koncentration, kraftsamling och närvaro i Midgård och den mänskliga världen, i motsats till den föregående runan, som ju handlade om gränsöverskridande och det översinnliga.

 

Dess stadhagalder ansåg han bäst utfördes genom att stå med benen tätt tillsammans i ”givakt” ställning, samt armarna M-likt vikta och korsade över huvudet, så att man markerar tallkottkörteln eller ”Hugaugat” eller ”Hugens öga”, det inre öga vi använder när vi koncentrerar oss. En annan, och alternativ ”stadha” är att stå med armarna korslagda över bröstet istället, så att handlovarna ligger över solar plexus. Tuisto, den gamle germanske himmelsguden på kontinenten, som var en annan form av Tyr, skall ha haft en son som hette Mann eller Mannaz – vilket också är runans urgermanska namn. Han fick i sin tur tre söner, Ing (jämför med den senare Ing-runan) Irmio och Istio.

I västra Germanien bodde mycket riktigt Ingvaeones, som på Romarnas tid fanns på den tyska nordsjökusten, Hermiones eller Irms folk – jämför med Irminsul, de gamla sachsarnas namn för Världträdet eller Yggdrasil, den pelare som bär upp Världen som bodde vid nedre Elbe, och sedan Istvaeonerna, som bodde mellan Rhen och Weser. Att Gifu-runan, som betyder äktenskap, och glädjerunan Wynjo, återfinns inne i Madr är förstås ingen tillfällighet, då ”delad glädje är dubbel glädje” som det gamla svenska ordspråket säger. Freyja Ashwynn sade på 1980 talet, att upp och ned vända Madr-runor, alltså ”förvända män” ofta dök upp, när hon gjorde rundragningar för manliga homosexuella. Något vettigare anmärker hon också, att Madr-runan ofta används i bindrunor, och att den blir långt starkare med intellektets och Asarnas ass-runa, samt Reid och Eh. Madr-runan symboliserar för henne inte bara människan och människosläktet i och för sig, utan dess utveckling framåt, emot högre mål och fördjupad insikt via intellektuella färdigheter, något som ”fornsedarna” i våra dagar  helt frånsagt sig.

Man skulle också kunna säga, att Man-runan står som en rak motsats till all anti-intellektualism och rent ”känslotänk” eller djuriska, låga impulser. Etymologiskt finns en svag koppling till ord som Munir på isländska, alltså ”minns !” Som i ”Munir thetta !” eller ”minns det här” liksom ordet Minne, som ju på gammelhögtyska dels betyder just minne som på svenska, men också kärlek, som i minnes-sång eller minnesdrickning. De fries och andra runologer har tolkat Madr-runan som två isrunor (de lodräta stavarna) och två kaun eller eldrunor (de inre kilarna i runan) och därmed angett människans dubbelnatur, hon har en kall, livlös kropp, men Hugen eller intellektet och hennes sinnen är vad som eldar henne, och får henne att leva.

Även Ask och Embla, mänsklighetens första representanter, har kopplats till denna runa, och den ”slutna” stadhagaldern till Mannen, den öppna däremot till kvinnan, även om båda väl kan tänkas ha använts vid ceremonier. Agrell påpekade redan på 1920-talet att Mithraisterna sådär 300-år före kristus också ansåg att talet 19 var just människans tal, det skulle symbolisera de 7 klassiska planeterna, plus zodiakens eller djurkretsens 12 tecken. Människan, eller Mikrokosmos, skulle också inom sig rymma fräste till förståelse av makrokosmos, universum eller hela mänskligheten, tänkte man sig inom den antika talmystiken – en tanke och idé som förts över i runraden, och dess nittonde runa….

”Den som tror, ska varda frälst” sägs det…

Hedniska Tankars Runskola (del 17) Bjarka-Runan

Om den 16:e runan i Utharken eller Tyr-runan, en manlighetens och stridens runa – den är ju både formad som en pil, en manlig torso eller ett manligt kön – nu väckt en stor och obefogad debatt samt fullkomligt galna och helt irrationella vredesutbrott från vår vansinnige Minister Morgan ”Mollgan” Johansson, så har den sjuttonde runan, Bjarka – på norröna – eller – som den också kallas Berkana eller Berkano, på gotiska Bairkan, på fornengelska Beork och på modern svenska Björk helt enkelt väckt mindre kontroverser…

Bjarka-runan finns med på nästan alla Terrängkartor i Sverige, där den står för ”botaniska minnesmärken”, precis som Raido-runan, Tors egen Vagnsruna eller Fornminnes-R:et som står för alla Fornminnen, och även flitigt används som karttecken. Även detta bevisar hur fullständigt verklighetsfrämmande ”Mollgan” Johanssons och Socialdemokratins blinda hatspyor emot runorna, och deras groteska tal om runförbud är. Man kan inte ändra hela rikets kartverk sådär utan vidare, och all denna sjuka förbudsmentalitet är verkligen efter sin tid. Också i dagarna har jag fått ännu fler vittnesbörd från den hedniska rörelsen i Sverige om att den aldrig tänker acceptera något ”runförbud” och kommer att använda civil olydnad som vapen, ifall den nuvarande expeditionsministären fortsätter med sina tramsigheter. Vi får väl hoppas att ”Mollgan” Johansson slutligen avgår, och ersätts med en kompetent Justitieminister istället. En som ägnar sig åt de växande problemen med sk ”skjutningar” eller rättare sagt Mord på öppen gata, de många våldtäkterna emot etniskt svenska kvinnor, bilbrännare och ökande våldsbrott istället för kulturell förföljelse av sin egen befolkning… ”Runförbud” är inte svaret på vårt lands problem – och hur skall Regeringen Löfvén alls kunna upprätthålla en sådan idiotisk lagstiftning ? 

Redan många copyright-belagda symboler som den för Bluetooth och andra data-teknikens landvinningar innehåller ju en Bjarka runa... Se här bara:

Hagal-runan (talvärde 8) samt Bjarka-runan (talvärde 17) = 25 ingår tillsammans med en Gifu-runa (talvärde 6) i Bluetooths firma-emblem, och kan numerologiskt utläsas som ”31” eller 3+1 = 4, eller 31 – 24 = 7, alltså Reid-runans tal för ”kommunikation” och Wynjo-runans tal för ”lycka” – vilket ju är ganska fyndigt för en kommunikationsbefrämjande teknologi – Och hur ska (S) Regeringen förbjuda runor, när de ändå finns ÖVERALLT i vårt Nordiska samhälle ?

Talet 17 är ett primtal, alltså ett tal som bara är jämnt delbart med sig självt, och siffran ett, vilket nästan alla indoeuropeiska folk uppmärksammat. Bjarka runan kommer som den andra i den sista Aetten eller åtta-talet i Utharken, då den gammalnordiska runraden ju innehåller tre gånger åtta runor, och man har sagt att där den första aetten står för Jotunheim eller urkrafterna i tillvaron, står den andra för Midgård och den tredje för Asgård, eller de krafter som bestämmer själva livet. I Tyr-runan såg vi den manliga kraften, eller Asarnas princip, så att säga – och i Bjarka följer så det kvinnliga, eller Vanernas princip.

Man har ansett, att Bjarka runan dels står för trädet björk, men också för det kvinnliga elementet i tillvaron, eller kvinnor i allmänhet. Liknelsen mellan unga kvinnor och slanka björkar finns inte bara i den nordiska skaldepoesin, utan också i Finlands Kalevala, bland Ryssarna och längre österut, och även den isländska sångerskan Björk använder precis samma symbolik i nutid.

Att björkar och kvinnor kopplas samman beror kanske på att björkens gröna blad slår ut i Maj, Frejas månad framför andra, och att Björken är ett högst användbart trädslag, som värmer våra hem, utgör grundstommen i våra hus och möbler och även savar om våren – alltsammans saker, som man förband med det ”kvinnliga” eller vanernas sfär. En del har till och med ansett, att Bjarka är Friggs speciella runa, en runa för äktenskapet, hemmet och moderskapet, vilket stämmer med dess ”fredliga” användningar. Bjarka runan kan tolkas som två stiliserade bröst, sedda ovanifrån, eller som ett par kvinnliga bröst ovanför en stor, gravid mage – bokstaven B blir då en bild av den havande kvinnan eller modern, sedd i profil…

Exempel på hur Bjarka-runan gestaltats i ”stadhagaldr” eller ”stående galder” – ett sätt att teckna runorna via handsignaler eller med hela kroppen…

Också moderna gestalt-psykologer som begränsat sig till det latinska alfabetet säger att där bokstaven A tänks som ”manlig” och står för entalet, kommer B att betraktas som kvinnlig, och beteckna talet två. Även om runraden är organiserad på ett annat sätt, känner man igen denna psykologiskt betingade ”teckenföljd” – kvinnan är ”det andra könet” – men utan henne kan mannen heller inte bli komplett.. Till och med hieroglyfen Ankh i det gamla Egypten, som innehöll en rund oval överst, och ett stående streck eller en påle underst, som går upp i ovalen, likt Midsommarstången på väg in i en krans (ursprungligen bestod ju midsommarstången av en lodrät påle och en eller flera kransar uppträdda på den – att ha kransarna hängande under en korsformad anordning är ett 1900-tals påhitt) och göra detta till ett tecken för ”nytt liv” är ju en enkel och lättförståelig symbolik, ett slags rebus eller bildskrift. Ursprungligen var B-ets båda bågar lika stora, men nuförtiden skriver vi fortfarande den latinska bokstaven B med en liten båge överst, och en större båge i B:et underst.

Engelsk översättning av Bjarka-strofen i det isländska ”runpoemet” som lär ut runornas rätta betydelse…

 

Inte konstigt då, att Bjarka runan sägs ha haft med kvinnor och fruktsamhet att göra ! Bjarka runan har dels kopplats till Frigg av Atreid Grimsson, dels Eir, läkegudinnan, och även fått symbolisera växtkraft i allmänhet enligt honom, något som dock går in på Eiw-eller idegransrunans traditionella betydelse. Runraden blir i så fall inte helt konsekvent, och själv tycker jag att det är bättre att betona, att Bjarka står för skapande av nytt liv, och moderskap i allmänhet. Inte heller varje runa kan kopplas till något trädslag, för Utmarken är inte något druidiskt beth-luis-nion alfabete, även om det finns en idegransruna, hagal jämförts med hagtorn, tyr runan med furan och bjarka som sagt med björken…

 

Grimsson påpekar att Bjarka-runan i sina negativa aspekter skulle betyda alltför mycket av självuppoffring och villkorslös kärlek som är en del mödrars största fel, och man kan se en parallell här till Tyrs offer. Så länge man offrar sig för en god och rättvis sak, eller använder moderskap och omvårdnad till de som verkligen behöver det, är detta goda och vackra egenskaper, men offrar vi oss för ovärdiga människor eller gör vi för mycket för de som egentligen inte behöver vår hjälp, sliter vi ut oss i onödan, och det är alla föräldrars och inte bara mödrars största gissel. I negativa tolkningar skulle den också tyda på ofruktsamhet, grälsjukhet, falskt martyrskap, sk ”passiv” aggressivitet och felriktade kvinnliga egenskaper i allmänhet, men däremot ha en koppling till Alferna, skog, natur och växande i positiv riktning.

Moderskap, födande, barn och föräldrar är alltså något av vad Bjarka runan pekar på och ”betyder”, särskilt i samband med spådomar. Exakt vad för svar spådomen ger, eller vad i detta förhållande runan tyder på, fick man dra fler runor för att svara på, för historiskt sett drog man aldrig någonsin runorna en och en, utan använde flera åt gången för att få fram någon mening i sina frågor, och det bör man komma ihåg. Redan på Tacitus tid, eller i de allra äldsta skriftliga källor vi alls har, gjorde man så.

Edred Thorson kopplade på 1960-talet Bjarka runan till livets fyra stora ceremonier eller initiationer, alltså födelse, vuxenblivande, bröllop och till sist begravning. Bjarka var för honom initiationens stora runa, övergången från ett tillstånd till ett annat, eller övergången från en ålder i livet, till en annan. Att bli först kvinna och sedan gift, därefter mor och kanske på slutet igen ensam, eller en gammal gumma, är den väg otaliga kvinnor fått vandra, och björkriset, som smyckar både bröllopsgården, bastun där man föder (i gamla tider gjorde man så, bastun var det renaste utrymme man hade) eller till sist ligger lik, är alla smyckade med björkris, och björken återkom ju år efter år i alla livets vårar, eller då man började något nytt.

Thorson helgar också Bjarka till Nerthus, Njrd eller Gerd, alltså moder jord, som är den stora modern framför andra, och ger dess stadhagalder som en människa som står med armen och ena benet krökt i vinkel, för att likna de två vinklarna på runan. Bjarka runan kan också sägas bestå av en I-stav för IS, plus två kaun-eller skenrunor, som ju hör till Freja, och som gör isens upprättstående kyla till något helt annat. Freyja Aswynn tillade, att Bjarka-runan såg ut som en sluten Perchta-runa (klipp eller stenrunan) och att Bjarka därför symboliserade ett moderskap, som varar längre än födelsen, och noterade också dess kopplingar till Midsommarens björkris, lövande och stänger, plus försommaren. Jan Fries i holland noterade att Beorc på fornengelska kommer från den urindoeuropeiska ordroten *bher för bära, fornnordiska burtis= birth, födelse, också bar och ord som bherg, som på urindoeuropeiska betydde berg eller kulle, alla ord som har med bärande-födelse, börda, bar = naken och till och med vågnamnet ”Bara” = den bärande att göra. Han citerar de tre runpoemen, och ger alternativa stadhagaldrar för liggande kvinnor, som vi inte behöver gå in på här. Men förvisso går det att meditera över Bjarka, med benen krökta uppåt vid knäna, och armarna vid huvudet, också krökta till en båge.

I kontinentalgermanska inskrifter har det nämnts en gudinna Verkana – Berkana som skulle vara ett annat namn för Nerthus, och även Agrell, Helmut Arntz i Tyskland och alla det tidiga 1900-talets forskare påvisade sambandet mellan Frigg, Bjarka runan och björken, som också redan fanns i istidens Europa, och var ett mycket spritt träd. Någon har velat se Eddans och Sigdrifumals ”bjargrunor” eller ”bärgningsrunor” i bjarka runan, och många historier finns (bland annat hos Freyja Ashwynn) om kvinnor och flickor som undgått olyckor, fall, hugg och slag, då de burit en bjarka runa på sig eller runt halsen, och alltså fått del av runans skyddande verkan.

Runatal Havamals säger att den sjuttonde runan är för ”mansongur” eller manande kärleksmagi, och för att man ”sent skall komma att skiljas” från sin älskade, och antyder väl också Bjarka.runans funktion i bindrunor, där den kan användas för att mana på eller frambringa något, samtidigt som den står för beskydd.

Hedniska Tankars Runkurs (del 12) Eiwaz eller Yr-runan

Runan Eiwaz eller Yr kommer som den tolfte i runraden. Tolv är ett intressant tal numerologiskt sett, enligt vad våra förfäder tyckte. Vi har tolv månader om året, och räknar fortfarande i dussin. Dygnet har två gånger tolv timmar, och den äldre runraden har som bekant tjugofyra tecken. Tolv har också varit Asarnas och Asynjornas antal, och tolv kan förklaras som två gånger sex, alltså Thursrunans tal (som står för konflikt och motsatser) gånger Gifu-runan, den första av Frejas runor, eller Ass-runans tretal gånger Reid-runans fyrtal, vilket blir ett synnerligen verksamt tal för esoterisk runmagi.

Runan tecknas som ett omvänt, stiliserat S och hade ljudvärdet I som i idegran, på engelska yew, som på walsiska råkar heta ywen och på iriska eo. På tyska heter idegranen Eibe, vilket förstås också har samma ursprung. Runan kallas också Iwaz på gotiska, samt benämns med flera liknande namn. Världsträdet Yggdrasil, som också kan uttydas som Odens eller Yggs häst (Drasil) anses av många vara just en Idegran, inte en Ask, därför att ”Askr” i Eddan som i ”Askr Yggdrasils” (i genitvform) kan betyda vilket träd som helst, alla träd kunde nämligen på det trädfattiga Island liknas vid Askar, oberoende av vilket trädslag det faktiskt rörde sig om. Om tolvtalet nu anses vara ett särskilt heligt tal, så kan det som sagt tydas som Asarnas stora tretal gånger talet fyra, eller materiens tal, och därför en symbol för Världsalltet eller Världsträdet så god som någon.

 

Idegranen, Taxus Baccata på latin, är ett mycket giftigt träd, som skulle ha framkallat de grekiska Backanternas raseri och heliga vrede. Veden är i sig ogiftig, liksom de orangeröda ”bären” eller frökapslarna – men fröna (svarta) inuti varje kapsel är starkt giftiga, och några stycken räcker för att döda en människa, eller till och med en häst. Också barren har stark giftverkan, men däremot är det i-n-t-e sant att röken från en brasa med idegransträ skulle vara giftig. Brinnande barr och bark alstrar däremot giftig rök, och våra förfäder visste såklart hur de skulle behandla idegranen som träslag – inte konstigt att de ansåg den för helig, och skyddade den från att råka i händerna på barn, dumbommar och idioter…

 

I det moderna England har dödsfall inträffat ibland okunniga ”fornsedare” som avlidit efter att ha försökt röka idegranens barr, men också i antikens Grekland, druidernas England och på många andra platser i Europa var just Idegranen – föga förvånande – ett Gudaträd, en Världspelare likt Sachsarnas Irminsul, som man inte fick röra. Den svenske runmagikern Atreid Grimsson, som sätter in Idegransrunan på den trettonde runans plats, och likt Agrell byter plats på Pertha-runan kopplar den till den tidigare Himmelsguden Ull, Vinterns store solgud som bor i Ydalar eller Idegransdalarna, och som är en bågskjutande, skidåkande gud. Runan kan också ses som kopplad till växtriket och allt växande, medan de två följande runorna står för mineralriket (eller stenriket, som Linné en gång sa) och djurriket, och de bildar också ett tretal i den andra betten av runraden, precis som Frejas tre runor i den första aetten.

Faktum är att idegransträ, sedan man väl befriat den från barken, är alldeles utmärkt att göra både långbågar och knivskaft utav, och förutom att det är ganska energirikt (fast inte så bra som ek) och brinner bra, så är idegran ett mycket hållbart träslag.

Grimsson kopplar den också till väntande, tålamod och fullkomlighet, egenskaper som delvis hör i hop med det fullkomliga tolvtalet. Sanningsenligare är Edred Thorson, som på 1960-talet betonade att Idegransrunan, och Världsträdet, som går genom alla Världar, underjorden så väl som Midgård som Asgård, står för kommunikation, men att den också liknar den pilformade Tyr-runan, som dock avskiljer snarare än förenar.

Idegranar kan bli mint 500-600 år gamla, och i Skottland lär det finnas ännu växande exemplar som är mer än 2000 år gamla och äldre än kristendomen

I det gamla DDR fanns en forskare, en professor Kukowka vid universitetet i Greitz, som menade att idegranen under varma sommardagar skulle kunna avge sina giftiga ämnen till luften i så hög koncentration, att en person som somnade eller låg under en idegran kunde bli påverkad av det, och se syner. Inte underligt att Ygg själv, alltså Oden, som ju offrade sig på Världsträdet för att finna runorna (ett motiv den långt senare kristendomen stulit och förvanskat) kopplades ihop med idegranen. I Friesland har man hittat runor ristade på idegransbrickor till skydd, från 500-600 talet enligt vår tideräkning, och idegranens skyddande kraft har uppenbarligen varit något man trott på över hela Europa, från Böhmen till England, och i hela Norden fram till den hedniska tidens slut.

Eoh-runan används ofta i bindrunor, och man har velat se den också i sentida tyska korsvirkeshus, där den ska ha haft en skyddande betydelse. Runan, som är Världspelaren, och som stiger upp och ned genom alla Världar, växer lätt till en universell symbol för bestående, växtkraft och gott skydd – Freja Ashwynn har ensam lagt märke till att den med ett tvärstreck – som i vissa bindrunor – låter sig dela i två lagu-runor, medan långt fler har uppmärksammat att den ser ut som en ”bakvänd” solruna, eller ett lätt stiliserat Z som i Eiwaz, medan solrunan och Segerrunan – runa nummer femton – ser ut som ett rättvänt S. I en handskrift från Sankt Gallen i Schweiz skrivs runan genom en felvänd eller störtad Jalkr-runa, vilket kanske tyder på växtens giftiga egenskaper. Växtens latinska namn, Taxus som i Taxus baccata anses av en del till och med ha gett upphov till själva namnet Toxiner, för växtgifter, men ”toxon” på grekiska betyder också pilbåge, vilket nog inte är ett sammanträffande det heller.

De Fries kopplar också ord som gammelhögtyskans irri, till orre på modern tyska, alltså en vansinnig, irrande, liksom gammalengelskalse Yrre, Yr och slutligen Yew, vilket också ska synas i Odensnamnet Yggr, den rasande guden. De Fries har också början till en spekulation om att där solrunan har en hel linje, följd av en bruten linje och en hel, uppvisar Eoh en bruten linje, en hel och en bruten – vilket han kopplar till något så avlägset som I Ching – hypotesen kan synas mycket vild, men inte omöjlig, också kring Egtvedt fyndet i Danmark finns en sådan koppling, även om jag inte ska gå in på det här. Den gamla isländska rundikten kallar Yr för den böjda bågen, det sköra järnet och Farbauti, piljätten, väl ett namn på Ull själv, medan rundikterna från Norge och England nämner Idegranen vid namn, och dess skyddande krafter, särskilt om vintern.

Agrell har fattat Atlakvidas ord om ”Eder svurna, vid sol, sänkt mot söder, vid Sigtyrs berg, det höga, vid ring, som är åt Ull helgad” som betydelsefulla när det kommer till Eoh eller Yr runan. Ulls ring är som vi alla vet en edsring, och Sigtyrs berg eller Gudarnas pelare är idegransträdet, säger han. Eder, som yttras på edsringen vid ett gudahov eller Vi anses särskilt verksamma, och runan Yr har alltid stått för kontinuitet, beskydd, året, evigheten, gudarnas verkan in i Midgårds dalar – alltsammans saker, som det heliga tolvtalet står för.

Också den tolfte strofen av Runatal Hávamáls nämner träd, och syner i samband med träd – Oden säger själv såhär:

Þat kann ek it tolfta: ef ek sé á tré uppi vá fa virgil ná, svá ek rístok í rúnum fák, at sá gengr gumi ok mælir við mik.

Det kan jag för det tolfte: Om jag uppe i ett träd ser ett lik dingla i vinden, så kan jag rista med runor så, att den döde går och talar med mig…”

Hedniska Tankars Runkurs (del 11) Jara-runan

Runan Jara, som ibland blivit stavad som Jera, Jeran, Jeraz är den elfte runan i Utharken och symboliserar god årsväxt eller äring. Mycket riktigt har dess namn samma ursprung som ordet år, äring, engelskans Year och tyskans Jahr, men inte bara det – för dess indoeuropeiska ursprung ses också i latinets ”hora” för timme, engelskans ”hour” och till och med det slaviska ordet ”jaro” som ju betyder vår.

Den vanliga bokstaven J utvecklades också ur denna runa av goterna, eftersom något renodlat j-ljud ju inte fanns i latinet eller de latinska språken, utan är en helt germansk uppfinning. Olikt en del andra runor ur det 24-typiga runalfabetet levde J eller Jara kvar långt fram i tiden och tecknades så småningom på ett förenklat sätt, som bilden nedan visar, innan tecknet också kom in i den yngre, 16-typiga runraden. Liksom med alla runor betecknade Jara inte bara ett språkljud, utan också en stavelse och en symbol, i det här fallet symbolen för året, eller skörd och årsväxt. Runorna var både skrivtecken, bildskrift och spådoms-system på samma gång, beroende på hur de användes – som vi alla vet. Ända sedan Tacitus, den allra äldsta oberoende källa vi alls har som nämner vad som liknar runor (det görs redan ca 80 ek) så har det alltid betonats, att man aldrig ”drog” eller använde runorna en och en, utan alltid i kombinationer om minst tre, vilket är viktigt att komma ihåg. Jag har skrivit om detta även tidigare, men den moderna vulgär-uppfattningen om att ”spå i runor” stämmer helt enkelt inte.

Jara-runans utseende var inte konstant, utan utvecklades över tiden

Jara-runan har liknats vid två stiliserade Kaun-runor, vända mot varandra – vilket fått en del tolkare att fråga sig hur Kaun – som ju har talet fem – upprepad två gånger kan tilldelas talvärdet elva, eller varför inte Jara skulle ha talvärdet tolv, då det ju finns tolv månader på ett år, och dygnet även kan delas in i två tolvtimmarscykler. Problemet är då bara, att man då glömmer bort, att Jara aldrig bokstavligen betytt ”år”, utan snarare ”äring” i betydelsen skörd, årsväxt, och haft andra bibetydelser som ”timma”, ”tidpunkt”, ”tidens gång” osv.

Det gäller att inte blanda ihop orsak och verkan här. Visserligen är det helt sant, att orden ”år” på svenska, ”year” på engelska och ”Jahr” på tyska utvecklades ur detta urgermanska Jara, men det ordet betydde årsväxt eller skörd, och inte året i sig. Naturligtvis visste man redan då att året hade tolv månader, riktigt nog, men för våra förfäder så var det såklart skörden, årsväxten och äringen som var det viktigaste, inte hur många månader året hade .Utan någon god årsväxt eller någon större skörd kunde man ju inte överleva den långa och hårda vintern, och därför var det dessa sidor av runans symbolik man fokuserade på.

En modern tolkning av Jaras symbolik. Det finns INGA ”upp och nedvända” runor. Runtecken tolkas alltid rättvända..

 

Därför spelade det nog mindre roll att Jara fick bli nummer elva, och inte tolv. Som vi sett stämmer talsymboliken bakom runraden ovanligt bra, och detta gäller också senare i runraden, som vi strax ska få se. Vi märker också, att vissa runor så att säga ”leder in” i varandra. Vi börjar med ur-runan, som får talet ett, och då blir thursrunan nummer två – dualismens eller motsatsens runa. Ass-runan blir nummer tre, för de tre asarna – inte fyra – och att tänka sig en thurs på Asarnas plats, och börja med Ur-runan som nummer två – nej det skulle ju som vi förstår inte gå alls, och Tors Reid-runa är mycket riktigt nummer fyra, och inte nummer fem – en vagn har ju inte fem hjul, som vi vet.. Is-runan, den närmast föregående, har ofta ansetts stå för vintern, och då är Jara våren – eller som man säger på danska ”för-året” eftersom jordbruksåret började i februari eller mars, då jorden töade och det var dags för en ny period av grönska och tillväxt.

Både fem-talet och siffran elva är dessutom primtal, alltså tal som bara kan delas med sig själva, samt siffran ett. Dessa tal ansågs i forntiden ha särskilt magisk betydelse, och det är kanske inte så svårt att förstå. Alla de andra tal vi gått igenom hittills, förutom då ett, tre, fem, sju och nu elva kan ju förklaras som produkter av andra tal, och brytas ned i sina beståndsdelar – men se det gick ju inte med primtalen, som man redan tidigt förstod som varande ”odelbara” i jämna delar. På grund av det, trodde man också att de måste vara laddade med en särskild kraft, eller representera något grundläggande, hur det nu kom sig. De två ”kaun” runorna, som bildar Jara – spegelvänt ställda mot varandra – har också tänkts som årets halvor (vinter respektive sommar) eller motsats-paret kvinnligt och manligt, himmel och jord, alltså himmelsguden Frej och jordgudinnan Gerd.

De runverser från 800-tal och 1000-tal som man funnit i Norge, på de brittika öarna och på Island betonar alla Jara-runans betydelse för skörd och årsväxt, samt tidens gång:

Ár er gumna góði
  ok gott sumar
  algróinn akr.

”År är mäns goda, och en god sommar – allgrön åker”

Så kan den isländska rundiktens ord om denna runa låta, i min egen översättning. Ordet ”gumna” är här detsamma som i ”-gum” som i brudgum,exempelvis, och ”mäns” eller människans goda, är förstås också njutning, sexualitet – men i ännu högre grad handlar det om fruktbarhet och skörd. Runan ser lite ut som regndroppar, enligt vissa, och många har kopplat den till hösten som årstid – hösten är ju också skördetid. Regn och jord, eller vatten och jord är också symboler, som bland annat Atreid Grimsson har tänkt på i förbindelse med denna runa. Dess mitt – som kanske påminner om ing-runan, associerar han till kretsloppet i naturen, vattnets kretslopp via moln, regn, floder, hav, avdunstning och så moln igen, som såklart inte var någon hemlighet för våra förfäder heller – de kunde ju själva se daggen avdunsta som dimma om höstarna.. Edred Thorson skrev att om Reid är solens (och Tors) dagliga vandring över himlen, så är Jara solens kretslopp under året, eller tidens gång, medan Sowilo eller solrunan, förstås är solen själv.

Han menar också att Hamingjan, eller ”lyckan”, människans ”känslokropp”, hennes emotioner och känsloliv, skulle ha ett mycket starkt samband med Jara, och vissa andra tolkare har tytt den på samma sätt. Jara har setts som en starkt positiv och lyckobringande runa, och i Runatal Havamals elfte strof säger Oden, att han kan galdra så, att om han går i strid tillsammans med sina gamla vänner, så kan alla säkert återvända oskadda hem, och ingen behöver komma till skada i krig. Detta är mer än ett sammanträffande, anser vissa, och till och med örnens klor eller en fågels vingar i stiliserad form har jämförts med Jara – runan skulle vara de ”nefi uglo” som också nämns i en av Sigdrifumals runstrofer – ”ugglans nävar” står där alltså ordagrant, men vad som menas är ju vingar eller klor. Jara-runan skulle då också vara en av de ”bärgnings-runor” eller lyckorunor Sigdrifa eller Brnyhild lär ut till Sigurd, men detta är en mycket fantasifull tolkning, som inte har stöd av vetenskapen.

Somliga har velat koppla Jara-runan till nornorna Urd (dåtid) Skuld (nutid) och Verdandi eller blivande (framtid) men detta har sagts också om andra runor, och är en fantasifull tolkning.

Enligt Freja Ashwynn skulle en spegelvänt tecknad jara-runa verka nedsaktande på förlopp som tenderar att accelerera bortom all kontroll, och alltså stå för lugn och harmoni, medan runan rättvänd skulle stå för framgång, framåtskridande och ökad fart i största allmänhet. Etymologer har också kopplat Jara också till jorda, jord, jardriki (alltså jordbruket), garde eller gård, gammalengelskans Gerd och nutida engelskas garden, alltsammans ord som har med jorden, åringen, jordbruk och gårdar att göra. Både De fries i Holland och det engelska runpoemet antyder, att det är solen, som ligger bakom skörden, och kanhända är den dubbla Kaun-runa vi ser i jara-tecknet mera en erinran om solstrålar och solsken (Kaun, ibland stavat Ken betyder ju sken eller stråle) – och sedan S-runans form – som också pekar mot samma solsymbol. Det gamla norska runpoemet nämner ”get ek at Orr var Frodi” eller ”gissar jag att årsäll var Frode” – Frode är ju ett annat namn för Frej, den frodige, och Frej och äringen hör väl också ihop, som vi förstår – även om Ing runan kanske är Frejs viktigaste runa.

 

Inom Stadhagalder, eller ”stående galder” – utvecklad på island som ett sätt att ”semaforera” eller ”bokstavera” runor på långa avstånd genom att forma dem med kroppen – långt senare skulle de tidiga tyska runmagikerna inom Armanen-systemet kalla detta ”runyoga” (även om det var en smula oriktigt), så kan Jara tecknas som ett huksittande ”höfter fäst!”. Andra har tänkt sig runan som ”höger hand på huvudet, armbåge i vinkel, vänster arm på ryggen, armbåge i vinkel – så att Jaras två ”vinklar” eller kan bildas, om man ser personen i profil. Stadhagaldr, eller stående galler, har långt fram i tiden uppgetts vara ett sätt som man lärde isländska barn bokstäverna i det latinska alfabetet med – barnen fick alltså forma bokstäver med sina kroppar och händer, liksom de längre tillbaka i tiden formade runor för att lära sig dem…