Hedniska Tankars Runskola (del 19) Madr-runan

Från det stora till det lilla, och från det ständigt pågående till det eviga. Hedniska Tankar omfattar högt och lågt, stort och litet, allt på en gång – för som en annan känd hedning en gång sa: ”Intet mänskligt är mig främmande.  Runan Madr eller Mannaz på gotiska följer som den nittonde i Utharken, eller den äldre, esoteriska runraden, och nitton är ett primtal, vilket uppenbarligen fascinerade våra förfäder.

Att den följer efter Odensrunan eller Hästrunan, som fick talet 18 – odenstalet gånger två – liksom ryttaren följer på hästen, är kanske bara naturligt. Vi har tidigare lärt oss, att Tyr-runan – kontroversiell i våra dagar, pga okunskap och de stackare, som inte vet bättre – står för mankön, och kom som runa nr 16, medan Bjarka-runan – en helt okontroversiell och positiv symbol, som stod för det kvinnliga könet, men också födelsen – kom som nummer 17 – ett annat primtal. När vi talar om ordet ”Man” på modern Engelska, (tänk på Neil Armstrongs ”a small step for man...” till exempel  )liksom tyska och alla Nordiska språk, talar vi nästan alltid om människan i allmänhet, eller hela människosläktet, oberoende av genus eller kön, och de som vill förflacka det svenska språket och ta bort dess genusmarkörer, behåller oftast den maskulina formen för olika ord. ”Man är mans gamman” står det i Hávamál – och det betyder att ”människan är människans glädje”. Vi ser oss själva i andra, och i jämförelse med andra mäter vi oss själva. Den tyske existensialfilosofen Martin Heidegger talade till och med om ”Das Man” eller ”Mannet” som en följd av vad han kallade ”In der Welt sein” eller ”I-världen-varon” som är en ofrånkomlig del av vår mänskliga tillvaro. Mannet – illustrerad i uppmaningar som ”så gör man…” eller ”så gör man inte” tänkte sig Heidegger nästan som en språklig entitet som börjat leva sitt eget liv i det kollektiva undermedvetna, precis som runorna alltid gör – här har vi också en filosofisk definition på själva begreppet ”Runa” – och ibland kunde kollektivet, massan, den allmänmänskliga driften att ”göra som Svenssons gör, och inte skilja sig från mängden”  leda till religiöst eller politiskt förtryck, ett slags allt förtärande konsensus, av ett slag som vi alla är välbekanta med sedan 1970-talet, efterkrigstiden och det slirande ”folkhemmets” Socialdemokratiska samhälle, även om det ”Das Man” som denna rörelse representerar sedermera hamnat fullständigt på dekis, och sett sin bästa tid…

En sak kan vi i alla fall vara fullständigt överens om – och det är att runorna inte är några ”tomma symboler”, utan precis tvärtom. De har krafter, på gott eller ont, och det kan vi aldrig resonera bort – det är dags att sluta låtsas som om vi kunde, för de påverkar oss mer än vi tror. Man-runan kan ursprungligen ha stått för människors möte, som i en av Hjalmar Gullbergs dikter – men under 1900-talet, såg vi denna runa växa till något mer, något destruktivt, även om vi idag vet att individen alltid är starkare än kollektivet.  Runan ser ut som en Gifu-runa hängd mellan två upprättstående stolpar, eller två Wynjo-runor vända emot varann, med en förening i spetsarna. Vi vet redan från tidigare delar i runskolan att Gifu betyder gåva och Wynjo betyder glädje, och att de båda är Frejas runor – här göms också något av Madrs allmänmänskliga symbolik. Det norska runpoemet säger att:

Maðr er moldar auki; mikil er græip á hauki.

Man är mullens ökning, starkt är hökens grepp” alltså. När Jalkr-runan (för J-ljudet) och Idegransrunan (för i-ljudet) kom ur bruk, övergick man till att teckna Madr som en jalkr-runa, möjligen därför att älgrunan, som ju stod för levande varelser i allmänhet, också kunde användas för att beteckna mänskligheten. Att Madr-runan i den yngre, 16-typiga runraden också liknar en fågelklo, är förhoppningsvis lätt att se. Den isländska runversen säger nästan samma sak:

Maðr er manns gaman ok moldar auki ok skipa skreytir.

Alltså ”Man är mans gamman, och mullens ökning och skeppets skryt”. Människan är dödlig, och jorden tar henne åter. På så sätt blir hon till mull, vill dikten säga oss, men så länge hon lever och är i sin ungdom, kan hon alltid pryda ett skepp, vara del av ett kollektiv och duga till mycket. Det anglosaxiska runkvädet, slutligen, drämmer till med följande strof:

Man byþ on myrgþe his magan leof: sceal þeah anra gehƿylc oðrum sƿican, forðum drihten ƿyle dome sine, þæt earme flæsc eorþan betæcan.

Eller, i min översättning: ”Människan bjuder ofta (myrgthe – jämför med ordet ”margs” i äldre medeltidssvenska, alltså mycket, synnerligen) sina anförvanter lov (magan är här samma ord som vårt svenska ”måg”, alltså släkting, anförvant) men skall dö som annat folk som andra nämnt (spican är ”speak” i betydelsen tala, omtala) för Drotten har täljt domarna sina, (Anglosaxarna var halvkristna, och sade ”Drotten” istället för Odens riktiga namn) och det arma fläsket (flaesc står det mycket riktigt !) skall jorden återta (betaecan !)

Individen dör, men släktet består – och nya individer med samma tankar och skaplynne, kan återta de gamlas plats. Man har kopplat Madr-runan inte bara till de människor som lever nu, utan också förfäderna mest av allt, och människans värld i allmänhet. Människornas sociala liv, deras umgänge och vänskapsförhållanden antyds också av denna runa, när den används i spådomar.

 

 

 

 

 

Som tidigare ofta påpekats spådde man aldrig i runor en och en, utan använde flera runor för att tolka innehållet eller betydelsen i den första runa man drog, och en andra eller tredje runa kunde då klargöra innebörden i de relationer eller sociala förhållanden som runan syftar på, när den kommer upp i en dragning. Edred Thorson kopplade den också till Rigsthula och Heimdalls vandring runt Midgård, där han först besökte trälar, sedan bönder, sist jarlar och så Kon Unge, Goden som skulle bli Heimdalls efterträdare på Jorden.(Mera om Heimdalls esoteriska betydelse, kan ni lära er här ) Thorson lät också runan stå för koncentration, kraftsamling och närvaro i Midgård och den mänskliga världen, i motsats till den föregående runan, som ju handlade om gränsöverskridande och det översinnliga.

 

Dess stadhagalder ansåg han bäst utfördes genom att stå med benen tätt tillsammans i ”givakt” ställning, samt armarna M-likt vikta och korsade över huvudet, så att man markerar tallkottkörteln eller ”Hugaugat” eller ”Hugens öga”, det inre öga vi använder när vi koncentrerar oss. En annan, och alternativ ”stadha” är att stå med armarna korslagda över bröstet istället, så att handlovarna ligger över solar plexus. Tuisto, den gamle germanske himmelsguden på kontinenten, som var en annan form av Tyr, skall ha haft en son som hette Mann eller Mannaz – vilket också är runans urgermanska namn. Han fick i sin tur tre söner, Ing (jämför med den senare Ing-runan) Irmio och Istio.

I västra Germanien bodde mycket riktigt Ingvaeones, som på Romarnas tid fanns på den tyska nordsjökusten, Hermiones eller Irms folk – jämför med Irminsul, de gamla sachsarnas namn för Världträdet eller Yggdrasil, den pelare som bär upp Världen som bodde vid nedre Elbe, och sedan Istvaeonerna, som bodde mellan Rhen och Weser. Att Gifu-runan, som betyder äktenskap, och glädjerunan Wynjo, återfinns inne i Madr är förstås ingen tillfällighet, då ”delad glädje är dubbel glädje” som det gamla svenska ordspråket säger. Freyja Ashwynn sade på 1980 talet, att upp och ned vända Madr-runor, alltså ”förvända män” ofta dök upp, när hon gjorde rundragningar för manliga homosexuella. Något vettigare anmärker hon också, att Madr-runan ofta används i bindrunor, och att den blir långt starkare med intellektets och Asarnas ass-runa, samt Reid och Eh. Madr-runan symboliserar för henne inte bara människan och människosläktet i och för sig, utan dess utveckling framåt, emot högre mål och fördjupad insikt via intellektuella färdigheter, något som ”fornsedarna” i våra dagar  helt frånsagt sig.

Man skulle också kunna säga, att Man-runan står som en rak motsats till all anti-intellektualism och rent ”känslotänk” eller djuriska, låga impulser. Etymologiskt finns en svag koppling till ord som Munir på isländska, alltså ”minns !” Som i ”Munir thetta !” eller ”minns det här” liksom ordet Minne, som ju på gammelhögtyska dels betyder just minne som på svenska, men också kärlek, som i minnes-sång eller minnesdrickning. De fries och andra runologer har tolkat Madr-runan som två isrunor (de lodräta stavarna) och två kaun eller eldrunor (de inre kilarna i runan) och därmed angett människans dubbelnatur, hon har en kall, livlös kropp, men Hugen eller intellektet och hennes sinnen är vad som eldar henne, och får henne att leva.

Även Ask och Embla, mänsklighetens första representanter, har kopplats till denna runa, och den ”slutna” stadhagaldern till Mannen, den öppna däremot till kvinnan, även om båda väl kan tänkas ha använts vid ceremonier. Agrell påpekade redan på 1920-talet att Mithraisterna sådär 300-år före kristus också ansåg att talet 19 var just människans tal, det skulle symbolisera de 7 klassiska planeterna, plus zodiakens eller djurkretsens 12 tecken. Människan, eller Mikrokosmos, skulle också inom sig rymma fräste till förståelse av makrokosmos, universum eller hela mänskligheten, tänkte man sig inom den antika talmystiken – en tanke och idé som förts över i runraden, och dess nittonde runa….

”Den som tror, ska varda frälst” sägs det…

Annonser

Hedniska Tankars Runskola (del 18) Eh-runan

Runan Eh eller Ehwaz på gotiska följer som den artonde runan, och erinrar om ordet Equs på latin, vilket betyder häst. Även det fornisländska ordet jor för häst, hör hit, liksom forniriskans ech och sanskrits asva, som alla betyder häst de också. I sanskrits Asviner, för ett gudomligt brödrapar, har många etymologer sett början till vårt ord för Asarna, gudamakterna självt.

 

Hästrunan Eh ser ut som en högbent häst, eller bokstaven M med en mindre vinkel mellan de två upprätt stående skänklarna, och hade från början ljudvärdet eh som i , även om det senare övergick till en diftong ”jo” påminnande om ett j-ljud, medan idegransrunan eohfick representera i-ljudet. I den yngre, 16-typiga runraden föll runan bort, och man hade inte längre några särskilda runor för bokstäveerna eller språkljuden j eller e. Den kan numerologiskt förklaras som två gånger nio, Odens tal som syns i Naud runan, kopplad med dualismens tvåtal, eller tre gånger sex, alltså Asarnas heliga tretal gånger Gifu eller gåvorunan, eller till och med två gånger tre gånger tre, alltså thursatalet två gånger Asarnas tretal gånger sig självt. Föga förvånande har Eh-runan också många gånger tolkats som en Odens runa, den kanske viktigaste Odensrunan överhuvudtaget, efter Naud.

Hästar var viktiga för våra förfäder, och användes vid alla kortare resor. På hästryggen avgjorde man krig, och till häst red man till tings, eller till närmsta marknad. Sverige lär vara ett av de länder i Europa som fortfarande har flest hästar per capita, trots att vi inte någonstans i vårt nutida svenska samhälle använder hästen som nyttodjur, utan bara för sport och förströelse. Och vi talar fortfarande om ”hästkrafter” när vi vill beskriva motorstyrkan hos de bilar, som överallt fått ersätta hästarna; trots att vi lika gärna kunde använda SI-enheten watt. Kopplingen till våra riddjur är fortfarande stark och livslång, vilket nog alla hästintresserade läsare av denna sida lär hålla med om. Också gudarna har sina hästar, och namnen på alla dem samlades av min kollega Henrik Andersson för inte så länge sedan. Den ende gud som går till fots, över ”Kormt och Ormt och Karlögar två” – för alla de vattendragen korsar Tor på sin väg till Idavallen, är Tor själv, som är så stark så att han inte behöver någon häst, längre sträckor åker han som bekant i vagn.

Tor vadar över de vida vattnen – illustration av Lorentz Frölich till en av artonhundratalets danska Eddaöversättningar

Oden rider på Sleipner, och medan Bjarka-runan, som inledde den tredje aetten i runraden motsvarar Ur och Naud, motsvarar Eh-runan både Thursrunan och Isrunan, som båda är starka dödsrunor. Man har sagt att Oden på Sleipner kan rida in i den andra Världen eller dödsriket, vilket också motsvarar berättelsen om Hermods ritt ned till Hel efter Balder. ”Asarnas gåva” alltså tre gånger sex, syftar också på den underbara hästen Sleipner, och många runtolkare har ansett att Hästrunan Eh är en runa för resor i det Inre, meditation och esoterisk kunskap, som icke är för envar.

Det angelsaxiska runpoemet säger att:

Eh byþ for eorlum æþelinga ƿyn,
hors hofum ƿlanc, ðær him hæleþ ymb[e]
ƿelege on ƿicgum ƿrixlaþ spræce
and biþ unstyllum æfre frofur.
”The horse is a joy to princes in the presence of warriors.
A steed in the pride of its hoofs,
when rich men on horseback bandy words about it;
and it is ever a source of comfort to the restless.”

Just egenskapen att vara rastlös, ständigt sökande, ständigt trängtande efter mer vetande tillkommer Oden, valkyriornas herre. Om Reid-runan – som betecknar Tors Vagn – är en runa för resor i det yttre, eller i den här Världen, så pekar Eh-runan upp emot det översinnliga, och en tillvaro i evigheten, bortom Midgård.

Hingsthetsning – bildsten från 500-talet och Häggeby kyrka i Uppland, Håbo Kommun

Atreid Grimsson ville på 1980-talet koppla den till den Vilda Jakten, och Odens följe, som rider runt i Julnätterna, de dödas andar och det översinnliga. I Runatal Havamáls står den artonde runstrofen för den hemlighet, som oden aldrig berättar mer än för sin älskade (Frigg ?) eller den kvinna han ser som sin syster, och det passar ovanligt väl med Eh-runans fördolda natur. Edred Thorsson gav på 1960-talet en mer positiv tolkning av Hästrunan, och kopplade den även till Frej, äringen och hästoffer, som i berättelsen om Ragnvald Frejsgode på Island, han som hade en helig gudahäst, på vars rygg ingen fick rida. Han citerar även det isländska stävet ”marr er mans fylgia” och tar upp det faktum att Fylgiorna kan visa sig i hästgestalt, liksom Valkyriorna, andra väsen än Oden, som också far på hästryggen från en värld till en annan.

 

Freyja Ashwynn betonar liksom andra att hästrunan är ett medel för kommunikation, verktyget för övergång till ett tillstånd till ett annat, snarare än blott och bart fysiska resor, som ju syns i Reid-runan. Hon menar att hästrunan också syftar på nära förhållanden, i vänskap och kärlek, där ”två reser över världen” och att en omvänd hästruna också tyder på falsk vänskap, svek, ett förhållande som upphör. Runan kan också tolkas som två lagr-runor, eller två vattenrunor ställda mot varandra, vilket skulle ha viss betydelse för kärleksmagi, säger hon, men vattnet är ett lättrörligt och föränderligt väsen, och runan har inte samma starka betydelse här som den nästföljande Mann-runan, till exempel, utan tyder kanske mer på lättrörliga, föränderliga förhållanden.

Etymologer har spårat runans namn till gammalhögtyska Ehin = en, ehwa = evighet, fornisländska ae = alltid, aevi = livstid, och ytterst den förindoeuropeiska ordroten aiw- som betyder livskraft, livsålder. Också andra Europeiska folk, som Slaverna med Svantevit, eller Kelterna med Epona har haft hästgudomligheter som stått för det översinnliga, och resan till dödsriket eller andra själstillstånd. En senare form av Eh ser ut som en lodrät stav med en snedställd, åt vänster lutande bistav, och den formen av Eh har också använts inom stadhagalder. Det tidiga 1900-talets tyska runforskare såg i räckeföljen Bjarka (för födelse) Eh (för övergång) och Människans M runa (som följer härnäst) en berättelse om människans skapelse, eller Gudarnas kraft, som verkar även i Midgård, och till slut leder fram till människan, men Eh runan som verktyget för människoblivandet, människans vinnande av insikt genom studiet av sin egen natur.

Det är kanske den bästa sammanfattning av runans betydelse som någonsin gjorts. Agrell ansåg redan på 1920-talet, att Hästrunan också återfanns i Buslubön, ett sent kväde, där vi ser odenstalet 18 multiplicerat med 2 återigen, och vi får 36 strofer, varav den sista är ”hin mesta galdr” eller den mesta eller största galdern, ett av Odens mysterier eller förvandlingskonster, som kan förvända synen på vem som helst. Hästrunans betydelse för destruktiv magi ska inte överdrivas, men den har ändå alltid stått för övergång från ett tillstånd till ett annat, inre förändring, inre resa, meditation och introspektion, vinnande av insikt och vetskapen om det översinnliga. Kanske är den också en av den äldre runradens mest förbisedda och bortglömda runor.

 

Hedniska Tankars Runkurs (del 12) Eiwaz eller Yr-runan

Runan Eiwaz eller Yr kommer som den tolfte i runraden. Tolv är ett intressant tal numerologiskt sett, enligt vad våra förfäder tyckte. Vi har tolv månader om året, och räknar fortfarande i dussin. Dygnet har två gånger tolv timmar, och den äldre runraden har som bekant tjugofyra tecken. Tolv har också varit Asarnas och Asynjornas antal, och tolv kan förklaras som två gånger sex, alltså Thursrunans tal (som står för konflikt och motsatser) gånger Gifu-runan, den första av Frejas runor, eller Ass-runans tretal gånger Reid-runans fyrtal, vilket blir ett synnerligen verksamt tal för esoterisk runmagi.

Runan tecknas som ett omvänt, stiliserat S och hade ljudvärdet I som i idegran, på engelska yew, som på walsiska råkar heta ywen och på iriska eo. På tyska heter idegranen Eibe, vilket förstås också har samma ursprung. Runan kallas också Iwaz på gotiska, samt benämns med flera liknande namn. Världsträdet Yggdrasil, som också kan uttydas som Odens eller Yggs häst (Drasil) anses av många vara just en Idegran, inte en Ask, därför att ”Askr” i Eddan som i ”Askr Yggdrasils” (i genitvform) kan betyda vilket träd som helst, alla träd kunde nämligen på det trädfattiga Island liknas vid Askar, oberoende av vilket trädslag det faktiskt rörde sig om. Om tolvtalet nu anses vara ett särskilt heligt tal, så kan det som sagt tydas som Asarnas stora tretal gånger talet fyra, eller materiens tal, och därför en symbol för Världsalltet eller Världsträdet så god som någon.

 

Idegranen, Taxus Baccata på latin, är ett mycket giftigt träd, som skulle ha framkallat de grekiska Backanternas raseri och heliga vrede. Veden är i sig ogiftig, liksom de orangeröda ”bären” eller frökapslarna – men fröna (svarta) inuti varje kapsel är starkt giftiga, och några stycken räcker för att döda en människa, eller till och med en häst. Också barren har stark giftverkan, men däremot är det i-n-t-e sant att röken från en brasa med idegransträ skulle vara giftig. Brinnande barr och bark alstrar däremot giftig rök, och våra förfäder visste såklart hur de skulle behandla idegranen som träslag – inte konstigt att de ansåg den för helig, och skyddade den från att råka i händerna på barn, dumbommar och idioter…

 

I det moderna England har dödsfall inträffat ibland okunniga ”fornsedare” som avlidit efter att ha försökt röka idegranens barr, men också i antikens Grekland, druidernas England och på många andra platser i Europa var just Idegranen – föga förvånande – ett Gudaträd, en Världspelare likt Sachsarnas Irminsul, som man inte fick röra. Den svenske runmagikern Atreid Grimsson, som sätter in Idegransrunan på den trettonde runans plats, och likt Agrell byter plats på Pertha-runan kopplar den till den tidigare Himmelsguden Ull, Vinterns store solgud som bor i Ydalar eller Idegransdalarna, och som är en bågskjutande, skidåkande gud. Runan kan också ses som kopplad till växtriket och allt växande, medan de två följande runorna står för mineralriket (eller stenriket, som Linné en gång sa) och djurriket, och de bildar också ett tretal i den andra betten av runraden, precis som Frejas tre runor i den första aetten.

Faktum är att idegransträ, sedan man väl befriat den från barken, är alldeles utmärkt att göra både långbågar och knivskaft utav, och förutom att det är ganska energirikt (fast inte så bra som ek) och brinner bra, så är idegran ett mycket hållbart träslag.

Grimsson kopplar den också till väntande, tålamod och fullkomlighet, egenskaper som delvis hör i hop med det fullkomliga tolvtalet. Sanningsenligare är Edred Thorson, som på 1960-talet betonade att Idegransrunan, och Världsträdet, som går genom alla Världar, underjorden så väl som Midgård som Asgård, står för kommunikation, men att den också liknar den pilformade Tyr-runan, som dock avskiljer snarare än förenar.

Idegranar kan bli mint 500-600 år gamla, och i Skottland lär det finnas ännu växande exemplar som är mer än 2000 år gamla och äldre än kristendomen

I det gamla DDR fanns en forskare, en professor Kukowka vid universitetet i Greitz, som menade att idegranen under varma sommardagar skulle kunna avge sina giftiga ämnen till luften i så hög koncentration, att en person som somnade eller låg under en idegran kunde bli påverkad av det, och se syner. Inte underligt att Ygg själv, alltså Oden, som ju offrade sig på Världsträdet för att finna runorna (ett motiv den långt senare kristendomen stulit och förvanskat) kopplades ihop med idegranen. I Friesland har man hittat runor ristade på idegransbrickor till skydd, från 500-600 talet enligt vår tideräkning, och idegranens skyddande kraft har uppenbarligen varit något man trott på över hela Europa, från Böhmen till England, och i hela Norden fram till den hedniska tidens slut.

Eoh-runan används ofta i bindrunor, och man har velat se den också i sentida tyska korsvirkeshus, där den ska ha haft en skyddande betydelse. Runan, som är Världspelaren, och som stiger upp och ned genom alla Världar, växer lätt till en universell symbol för bestående, växtkraft och gott skydd – Freja Ashwynn har ensam lagt märke till att den med ett tvärstreck – som i vissa bindrunor – låter sig dela i två lagu-runor, medan långt fler har uppmärksammat att den ser ut som en ”bakvänd” solruna, eller ett lätt stiliserat Z som i Eiwaz, medan solrunan och Segerrunan – runa nummer femton – ser ut som ett rättvänt S. I en handskrift från Sankt Gallen i Schweiz skrivs runan genom en felvänd eller störtad Jalkr-runa, vilket kanske tyder på växtens giftiga egenskaper. Växtens latinska namn, Taxus som i Taxus baccata anses av en del till och med ha gett upphov till själva namnet Toxiner, för växtgifter, men ”toxon” på grekiska betyder också pilbåge, vilket nog inte är ett sammanträffande det heller.

De Fries kopplar också ord som gammelhögtyskans irri, till orre på modern tyska, alltså en vansinnig, irrande, liksom gammalengelskalse Yrre, Yr och slutligen Yew, vilket också ska synas i Odensnamnet Yggr, den rasande guden. De Fries har också början till en spekulation om att där solrunan har en hel linje, följd av en bruten linje och en hel, uppvisar Eoh en bruten linje, en hel och en bruten – vilket han kopplar till något så avlägset som I Ching – hypotesen kan synas mycket vild, men inte omöjlig, också kring Egtvedt fyndet i Danmark finns en sådan koppling, även om jag inte ska gå in på det här. Den gamla isländska rundikten kallar Yr för den böjda bågen, det sköra järnet och Farbauti, piljätten, väl ett namn på Ull själv, medan rundikterna från Norge och England nämner Idegranen vid namn, och dess skyddande krafter, särskilt om vintern.

Agrell har fattat Atlakvidas ord om ”Eder svurna, vid sol, sänkt mot söder, vid Sigtyrs berg, det höga, vid ring, som är åt Ull helgad” som betydelsefulla när det kommer till Eoh eller Yr runan. Ulls ring är som vi alla vet en edsring, och Sigtyrs berg eller Gudarnas pelare är idegransträdet, säger han. Eder, som yttras på edsringen vid ett gudahov eller Vi anses särskilt verksamma, och runan Yr har alltid stått för kontinuitet, beskydd, året, evigheten, gudarnas verkan in i Midgårds dalar – alltsammans saker, som det heliga tolvtalet står för.

Också den tolfte strofen av Runatal Hávamáls nämner träd, och syner i samband med träd – Oden säger själv såhär:

Þat kann ek it tolfta: ef ek sé á tré uppi vá fa virgil ná, svá ek rístok í rúnum fák, at sá gengr gumi ok mælir við mik.

Det kan jag för det tolfte: Om jag uppe i ett träd ser ett lik dingla i vinden, så kan jag rista med runor så, att den döde går och talar med mig…”

Hedniska Tankars Runkurs del 5 – Sken eller Kaun-runan

Nu lämnar jag den svenska dagspolitikens underbara värld för en stund, trots alla våra kärälskeliga stora ledares och politikers försök att kulturellt berika oss svenskar – för dessa förbannade blinda vrak tror ju alltjämt, att alla andra kulturer i hela Världen skall vara bättre än vår, dvs den svenska och Nordiska – fast ingenting kunde vara felaktigare. Vår kultur är minst lika bra och lika innehållsrik som någon annan, och den unkna rasism som numera riktas emot majoritetsbefolkningen eller 80 % av människorna i vårt land, är mycket svår att begripa, och helt omöjlig för mig som hedning att dela. Nog om detta, men men – det är valår i år – och nog kommer här mera…

Runan Kaun eller Kaunan på Proto-Germanska är etymologiskt eller språkhistoriskt sett samma ord som vårt svenska ”sken” och den kan också  tydas som ”brand” (både i betydelsen fackla eller eld, eller ”brand” = inflammation, feber) vilket inte har undgått någon tolkare redan när den isländska, angelsaxiska och norska runstroferna skrevs – dessa förklarar ju varje runas betydelse i Utharken, det esoteriska system som vi får hålla skilt från runornas ordinarie användning som skriftspråk.

Kaun er barna böl
ok bardaga
ok holdfúa hús.
flagella konungr.

säger den isländska runversen – eller med andra ord. ”Sken är ont för barn och sjukdomsdagar, men må hållas i hus – Koungars gissel”. Här visas tydligt runans betydelse av eld eller brand, på gott och på ont. ”Bränt barn skyr elden” är än idag ett ofta citerat svenskt ordspråk, och den episod ur Egil Skallagrimssons Saga, där den runkunnige skalden besöker Värmland och hindrar en okunnig klåpare från att orsaka feber istället för att tända en kärlekslåga, har jag redan berört i tidigare delar av denna Runskola. Att Elden är ”Håll-fä” i hus, eller med andra ord en lös egendom som inte bör fattas i hus och gårdar, inser man lätt. (”Fä” betyder ju just lös egendom) Utan eld ingen belysning eller upplysning, ingen matlagning och ingen värme. Elden var livsviktig för Nordborna, även om den i form av vådeld eller eldsvåda kunde få konungar att brännas inne, och förhärja ett helt land, om det ville sig illa. Det har vi också alla tydligt fått se i år, inte minst under sommarens händelser i skogar, städer och förorter.

Eld är bäst, för människornas barn” står det i Havámál, och i gamla tider skilde man noga på den goda elden, som hade Heimdall (”ljuset i alla världar”) till Gud, och den förhärjande Loke, själva sinnebilden för vådelden och den meningslösa förstörelsen. Just Lokes ansikte har vi fått se mycket av, den sista tiden – han är inte för inte lögnens fader – men Kaun har mera satts i samband med just Heimdall som den goda eldens gud, den store väktaren vid Bifrosts krön, som vaktar Valhallsporten och håller ett öga på människornas värld, trots allt.. ”I sista timmen får de svenske hjälpen – sällan ska de nå henne förr ” skrev en gång en svensk Nobelpristagare. Man har också tolkat runan – vars talvärde är fem, inte sex – som en udd av en femuddig stjärna – alltså en del av ett pentagram – som ju också har just fem spetsar

Att himlens stjärnor, som också är ett slags bloss eller bränder satts i samband med Kaun-runan är inte så konstigt, lika lite som det faktum att fem är ett primtal, alltså ett tal som bara är jämnt delbart med sig självt eller siffran ett, vilket förr ansågs som särskilt ”magiskt” och fascinerade de matematiskt intresserade. Den runske och lärde ser lätt också, att Kaun-runan är talet två (Thursarnas och Dualismens tvåtal) plus Asarnas och Harmonins tre-tal, alltså ett slags sinnebild för de energier, som styr i kosmos. Redan under 1600-talet insåg Bureus och andra tidiga runologer att Kaun- eller Ken-runans utseende skiftat över tiden, och att den senare utvecklades till K-runan i den yngre 16-typiga Futharken, som ju alltid ”bara” använts för skrift, och sällan eller aldrig för magiska eller esoteriska syften.

Kaun-runan uttalades alltid som ett ”hårt” K-ljud, även under äldsta tid. I Litauen, vårt nära grannland, ligger staden Kaunas, som under lång tid var det landets huvudstad. Litauen blev kristet först på 1460-talet som alla vet, och var det land som längst förblev hedniskt i hela Europa. Gång på gång hotade Tyska Orden och de kristna Kaunas med brand, ödeläggelse och förslavande av alla dess invånare, men gång efter annan vann de tappra, beslutsamma och kloka hedningarna. I dagens katolska Litauen vet ingen längre, varifrån Kaunas fått sitt namn.

Etymologer i Lettland har satt samman en fiktiv historia om att stadens namn skulle komma från ett lettiskt ord som betyder ”att skämmas” ( Proto-Baltic *kaunas, from Proto-Indo-European *kau-no-s, from the stem *kaw ) men de hedningar, som ännu finns på platsen vet bättre. Bakom en av de katolska kyrkorna i dess gamla stad står ännu Åskguden Perkunas monument, han som är Perun för Ryssarna, Perkele för Finnarna, Horagalles för nordsamerna, Thore-karl för sydsamerna och Thor, Tor eller Donar, ursprungligen Thunharaz för oss germaner. Själv har jag förstås också varit på platsen, som den goda hedning jag är – och från Perkunas-statyn kan man tydligt se, att sammanflödet mellan de två floderna Neris och Nemunas (eller Njemen) faktiskt ser ut just som en gigantisk Kaun-runa.

Att Kaunas kartbild er ut som en gigantisk Kaun-runa är nog ingen tillfällighet – den gamla hednaborgen och Perkunas eld-tempel var placerat just vid flodernas möte..

Själv tror jag mycket mer på den förklaringen, att Kaunas namn kommer av Kaun-runan, eftersom staden bevisligen lär ha grundats på 300-talet, då runorna var kända också i norra Polen och vid Weichsels utlopp. Därifrån kan de mycket väl ha spritts med Svear och Gutar, långt in i Baltikum och på de ryska floderna – en trafik som fortsatte långt fram i tiden.

Vid artonhundratalets slut kopplade en del tyska runmagiker samman Kaun-runan med antingen Eken eller Furan, samt även Surt och Muspelheims makter, som Heimdalls och den goda eldens motsats. Vad det ledde till, och vad sådan destruktiv magi alltid för, fick vi se senare under 1900-talet – men så går det ju alltid som det går, för Lokes och ”Rökkatrons” alltmer fåtaliga tillbedjare.

Att törved och furustickor har sin användning som bloss och facklor, vet varje svensk, så visst finns det en ordnad tanke och ett system bakom att tänka sig varje runa kopplad till ett visst träslag. Då den betyder fackla och något som skiner, betyder den också budskap, signal, meddelande, brev och liknande. Om ur är den själva skapande urkraften, är Ken mycket mera riktad energi och kraft, som utstrålar från en punkt, och kan också användas för att betyda konst, skapande verksamhet, slöjd, målinriktat arbete och så vidare, på ett helt annat och mera specificerat sätt än Ur-runans kaoskraft, och somliga har också linkat den till ordet känna, i betydelsen kunna, förstå och inse, vilket är ett annat uttryck för Kens målinriktade, skapande kraft. En del – band annat den tyske runforskaren Rudolf Gorsleben – har också tolkat den som den första av Frejas runor, en symbol för själva könsdriften, men den har i det avseendet inte fått något bestämt mål, som i de följande runorna Gifu eller Wynjo. Han har till och med försökt härledda Kaun från kona, kvinna, vilket är omöjligt rent språkhistoriskt.

Heimdalls goda gåvor till mänskligheten – målning av Nils Asplund i Göteborgs Högskola

Själv anser jag fortfarande, att Sken eller Kaun bör kopplas till Heimdall, främst av alla, och att det är himlavalvets krafter vi bör se i Kaun, snarare än Surts förhärjande eld. Uppbyggnad, lag och ordning – inte kaos eller anarki. Vissa esoteriker, exempelvis pseudonymen Atreid Grimsson, har gått ett steg längre och försökt koppla runan till indiska föreställningar om Kundalini, den inre hetta som rör sig från könet längs ryggraden och till människans hjärna. Man skulle kunna säga, att Ken eller Kaun inte bara betyder värme och ljus, utan också skapande kraft omsatt i materien, men att tro på Grimssons new age-teoretiserande, skulle föra alldeles för långt. Andra esoteriker, exempelvis Edred Thorsson borta i USA på 1960-talet, fann tillräckligt stort innehåll och mening i runans Nordiska och Germanska ursprung, och så gör även jag. Jag är inte synkretist, blir det aldrig heller.

Sida ur ”A Handbook of Rune Magic” – mitt ex köptes på anrika Shamballa Bookstores, Berkely, California USA då jag var 16 år gammal – men jag behöver inga new age bokhandlare, numera. Innehållet i böcker som dessa, memorerade jag redan vid tidig ålder. Jag har gått genom alla världar, och jag talar mångahanda språk.

Vad vi kallar ”Stadhagalder” eller stående galder, alltså att ”semaforera” runor med hela kroppen – ett effektivt sätt att signalera eller bokstavera runorna över stora avstånd, praktiseras ännu på Island, och enligt vissa på Färeöarna dessutom. Även i Naturen förekommer det, som synes – och om också en Isbjörn kan teckna en kaun-runa, varför kan då icke du, käre läsare ?

 

Så – för att sammanfatta, och utan att blanda samman Kauns krafter alltför mycket med Gifu, som är den följande runan i Utharken – den tillhör verkligen Freja, men det gör inte Kaun helt – det är att bortse från Heimdall alltför mycket – så kan Kaun stå för SKEN: Fackla, Ljussken, Stråle, Energi, Upplysning, Budskap, Signal, Meddelande, Konst, Hantverk – och därvid får det bli.

Ordhom skipta thu skalt aldregi medh osvinna apa” står det mycket riktigt, i Hávamáls 124:e strof.  Och Alfabetets Användning, Anar Aporna Aldrig….

Kaun ingår också i en hel del bindrunor, som synes. Men tänk igenom dem noga, och gör dem aldrig på fri hand, som här. För EFTERAPNINGAR varnas !